med anledning av prop. 1993/94:67 Ändringar i lagen om anställningsskydd och lagen om medbestämmande i arbetslivet
Arbetsrätt
Innehållsförteckning
Inledning och sammanfattning10
Regeringens övergripande strategi11
Vår syn på arbetsrätten13
Nya jobb och flexibilitet på arbetsmarknaden14
Vi har hört det förut14
Flexibilitet på arbetsmarknaden16
Vår inställning till regeringens förslag17
Arbetstoppar17
Provanställningar17
Ingrepp i gällande kollektivavtal18
Undantag från turordningen18
Möjlighet att åberopa gamla förseelser19
Information efter anställning20
Förhandlingsrätt och veto mot oseriösa
entreprenader20
Blockader mot enmansföretag som tillfälligt saknar
anställda21
Våra förslag22
Företrädesrätt för deltidsanställda22
Anställningsskydd och inflytande vid
företagsöverlåtelser22
Hemställan23
Bilagor25
Inledning och sammanfattning
I och med förslagen i denna proposition fortsätter
regeringen sin strategi i syfte att försvaga den enskilde
löntagarens ställning på arbetsmarknaden, minska
löntagarnas inflytande, försvaga de fackliga
organisationerna, men i gengäld stärka arbetsgivarnas
ställning.
Alltsedan regeringen Bildt trädde till har detta varit en
medveten strategi. Kännetecknande har varit dels att man
bestämt sig för vad som skall göras utan att först utreda
eventuella problem och lösningar, dels att regeringens
genomförda förändringar nästan helt överensstämmer med
de förslag som Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, fört
fram. Det fackligt politiska samarbetet mellan regeringen
och SAF har fungerat berömvärt. Många exempel finns på
detta.
Den viktigaste politiska uppgiften under de närmaste
åren är att bekämpa arbetslösheten och ta tillvara
människors vilja att arbeta och skapa nya resurser.
En viktig förutsättning för att lyckas med detta är att
man återskapar medborgarnas framtidstro så att de vågar
satsa för framtiden. Människor måste återfå den trygghet
som gör att de vågar investera i egna hem, i kapitalvaror och
i övrig konsumtion.
En sådan framtidstro skapas inte genom ideologiskt
betingade avregleringar och ökad otrygghet.
Regeringens besked till svenska folket i en tid när 600
000 människor står utanför den ordinarie arbetsmarknaden
är att det anställningsskydd som finns idag måste försämras.
Dessa åtgärder ökar inte efterfrågan på företagens varor
och tjänster och leder följaktligen inte heller till ökad
sysselsättning. Sämre anställningsskydd skapar fler otrygga
människor, inte fler arbeten.
När regeringen nu i öppen konfrontation med
löntagarorganisationer försöker utnyttja
arbetsmarknadsläget för att genomdriva försämringar av
arbetsrätten, minskar framtidstron.
Detta är en politik som vi socialdemokrater inte kan
acceptera.
Den svenska arbetsrättsliga modellen bygger på
rikstäckande kollektivavtal och välorganiserade fackliga
parter, som i förhandlingar löser de flesta tvister. Under
1970-talet infördes en omfattande arbetsrättslig lagstiftning
i syfte att demokratisera arbetslivet.
När arbetslösheten och den bristande framtidstron nu
breder ut sig, vill vi socialdemokrater ta tillvara den
samförståndsanda som ligger i den svenska modellen. Detta
är inte minst viktigt med hänsyn till den ökade
internationaliseringen.
Målsättningen för svensk arbetarrörelse är att utveckla,
inte avveckla ett demokratiskt arbetsliv. Detta måste ske
genom ett verkligt inflytande för de enskilda löntagarna och
deras fackliga organisationer. Detta var också grunden för
de direktiv till en arbetsrättslig utredning som den
socialdemokratiska regeringen beslutade om den 15 augusti
1991.
Vi vill bygga vidare på den svenska modellen. Det
innebär att det i första hand är arbetsmarknadens parter
som genom kollektivavtal skall ge de arbetsrättsliga
reglerna en sådan utformning att de fungerar väl i
praktiken, blir så enkla och effektiva som möjligt och lägger
inflytande, ansvar och befogenheter så nära de berörda som
möjligt.
Därför säger vi nej till de av regeringens förslag som
kraftigt försämrar anställningstryggheten.
Vi vill i stället stärka de deltidsanställdas ställning genom
att ge dem företrädesrätt till anställningar hos arbetsgivaren
som innehåller mer tid.
Vi vill också i lag genomföra det EG-direktiv som
stärker de anställdas ställning vid företagsöverlåtelser
utöver nu gällande regler i anställningsskyddslagen (LAS).
Ingen regering kan komma tillrätta med de problem som
Sverige nu har i konfrontation med landets löntagare. Det
krävs i stället nationell samling inför den svåra uppgiften att
återvinna den fulla sysselsättningen och åter få Sveriges
ekonomi i balans.
Regeringens övergripande strategi
Alltsedan regeringen Bildt trädde till har man haft en
medveten strategi gentemot löntagarna och deras fackliga
organisationer. Det har gällt att försvaga den enskilde
löntagarens ställning på arbetsmarknaden, minska
löntagarnas inflytande och försvaga de fackliga
organisationerna. Syftet med detta har naturligtvis varit att
i motsvarande grad stärka arbetsgivarnas ställning. Det har
gällt att förändra balansen på arbetsmarknaden till
arbetsgivarnas fördel.
I förlängningen av detta ligger att det skall bli lättare för
arbetsgivarna att nå upp till sina målsättningar. Det gäller
exempelvis de lönepolitiska målsättningar om ökad
lönespridning, lägre ingångslöner och lönen som
arbetsgivarnas redskap för att uppnå en rationell
produktion. Men det gäller också arbetsgivarnas
målsättningar att fritt få leda och fördela arbetet och fritt få
anställa och avskeda personal.
Kännetecknande för regeringens handlande har varit
dels att man bestämt sig för vad som skall göras utan att
först utreda eventuella problem och lösningar, dels att
regeringens genomförda förändringar nästan helt
överensstämmer med de förslag som SAF fört fram. Det
fackligt politiska samarbetet mellan regeringen och SAF
har fungerat berömvärt.
Låt oss ge några exempel på detta.
Regeringen vill minska de fackliga organisationernas
inflytande i samhället. Man har därför tvingat bort
löntagarnas företrädare ur statliga styrelser, men
direktörerna finns kvar.
Det är uppenbart att regeringen vill försvaga löntagarnas
organisationer ekonomiskt och försvåra
organisationsarbetet. Därför har regeringen bl a genomfört
följande. Avdraget för fackföreningsavgiften är slopat.
Regeringen har helt slopat eller kraftigt minskat olika
former av stöd för studier som tidigare givits för utbildning
inom de fackliga organisationernas ram. Fackliga
stipendier har gjorts skattepliktiga, vilket kraftigt fördyrat
studieverksamheten. Regeringen vill införa en statlig a-
kassa som dessutom skall få väsentliga konkurrensfördelar
gentemot de privata. Men färre skall få rätt till ersättning
än som har det nu.
Regeringen ifrågasätter den fria förhandlingsrätten.
Man säger sig först vilja införa särskilda ungdomslöner,
vilket i praktiken innebär att man måste gå in i
lönebildningen på arbetsmarknaden. Sedan lägger man
fram ett förslag om ungdomspraktikplatser som innebär att
arbetsförmedlingen skall hyra ut gratis arbetskraft till
företagen. När det inte är juridiskt hållbart stiftar man en
lag som undantar dessa ungdomar från det s k
arbetstagarbegreppet. En tvångslag alltså, riktad mot
ungdomar som arbetar ute på arbetsplatserna. De skall inte
få lön och andra rättigheter som löntagarna har rätt till i
normala fall. Slutligen föreslår regeringen att arbetsgivarna
skall få betala för ungdomarna till AMS! Regeringen
hotar med att införa ett internationellt sjöfartsregister och
begränsa de ombordanställdas fria förhandlingsrätt, om inte
de ombordanställda går med på rationaliseringar. I den
nu aktuella propositionen vill regeringen undanröja
gällande kollektivavtal om anställning för viss tid.
Helt i linje med gamla SAF-krav vill regeringen också slå
vakt om enskilda intressen gentemot de fackliga
organisationerna och stärka organisationer utan
kollektivavtal. Regeringen satte genast igång en
meningslös utredning om möjligheten att skriva in den s k
negativa föreningsrätten i grundlagen. Man vill ge
fackliga organisationer utan kollektivavtal samma
rättigheter som organisationer med avtal. Regeringen vill
utveckla ett formellt inflytande för de anställda på
bekostnad av den fackliga organisationen. Alla som sysslat
med facklig verksamhet vet att detta innebär att det är
arbetsgivaren som kommer att bestämma. Facket skall
inte alltid självt bestämma vem som ska företräda
löntagarna.
Regeringen vill påverka lönebildningen på
arbetsmarknaden. Ungdomspraktikplatser införs.
Ersättningen i arbetslöshetskassan sänks. Det påverkar
ersättningen för alla arbetslösa och den lön man är tvungen
att acceptera i ett erbjudet arbete. Därmed undergrävs på
sikt kollektivavtalens ställning. I förslaget till ändringar i
arbetslöshetsförsäkringen som lagts till riksdagen skall
ersättningen i a-kassan sänkas i takt med att den arbetslöse
får sämre betalda arbeten eller kortare arbetstid.
Slutligen vill regeringen försämra den arbetsrättsliga
lagstiftningen. De direktiv för en arbetsrättslig utredning
som den tidigare socialdemokratiska regeringen fattat
beslut om kastade regeringen Bildt raskt i papperskorgen.
Nya skrevs som står helt i kontrast till de tidigare direktiven.
I stället för att värna anställningsskyddet och utveckla
medbestämmandet vill regeringen minska
anställningsskyddet, försvaga den enskildes rättigheter,
minska de fackliga rättigheterna och försämra
medinflytandet.
Förslagen i denna proposition är ett resultat av dessa
ambitioner.
Förslagen bygger på Arbetsrättskommitténs förslag till
förändringar i LAS och medbestämmandelagen (MBL).
Men regeringen har nu bara tagit upp en del av förslagen.
Kommittén hade många långtgående förslag, som
regeringen ännu inte behandlat. Regeringen lovar dock att
senare ta upp dessa förslag. Den föreliggande propositionen
skall därför bara ses som ett steg mot en helt ny arbetsrätt.
För det är vad kommitténs förslag innebär.
Vår syn på arbetsrätten
Den svenska arbetsrättsliga modellen bygger på
rikstäckande kollektivavtal och välorganiserade fackliga
parter, som i förhandlingar löser de flesta tvister.
Kollektivavtalen är bindande under avtalsperioden och
samtidigt råder fredsplikt. Under 1970-talet infördes en
omfattande arbetsrättslig lagstiftning i syfte att
demokratisera arbetslivet. Kollektivavtalen har en viktig
uppgift att fylla när det gäller att komplettera lagarna och
anpassa dem till de olika branschernas och företagens
behov.
När arbetslösheten och den bristande framtidstron nu
breder ut sig vill vi socialdemokrater ta tillvara den
samförståndsanda som ligger i den svenska modellen. Detta
är inte minst viktigt med hänsyn till den ökade
internationaliseringen.
Målsättningen för svensk arbetarrörelse är att utveckla,
inte avveckla ett demokratiskt arbetsliv. Detta måste ske
genom ett verkligt inflytande för de enskilda löntagarna och
deras fackliga organisationer. Detta var också grunden för
de direktiv till en arbetsrättslig utredning som den
socialdemokratiska regeringen beslutade om den 15 augusti
1991.
Vi vill bygga vidare på den svenska modellen. Det
innebär att det i första hand är arbetsmarknadens parter
som genom kollektivavtal skall ge de arbetsrättsliga
reglerna en sådan utformning att de fungerar väl i
praktiken, blir så enkla och effektiva som möjligt och lägger
inflytande, ansvar och befogenheter så nära de berörda som
möjligt.
Den svenska, för att inte säga den nordiska,
arbetsrättsliga modellen väcker ett allt större intresse i
övriga Europa. Där talar man nu mycket om behovet av
samförstånd och samarbete, trepartssamarbete mellan
regeringar och arbetsmarknadens parter samt betydelsen av
lösningar i kollektivavtal.
Riksdagen har inför det utvidgade Europasamarbetet
tidigare slagit fast hur angeläget det är att den svenska
modellen med kollektivavtal vinner en allmän acceptans.
Mot den här bakgrunden är det närmast tragiskt att se
den utveckling som nu sker i Sverige. SAF, som tidigare
värnat om kollektivavtalen, förespråkar nu lagstiftning i
stället för att göra ens ett försök att seriöst pröva
möjligheten att lösa eventuella problem avtalsvägen. När
regeringen vill undanröja gällande avtal, är SAF tyst.
Regeringens handlande är ännu mer klandervärt.
Den massarbetslöshet vi nu har i Sverige pressar tillbaka
löntagarna på en rad olika sätt. De arbetslösa känner
vanmakt inför möjligheterna att på nytt få ett jobb och ser
sin familjeekonomi rasa ihop. De som har ett arbete är
livrädda för att mista det. Trycket ute på arbetsplatserna på
de anställda hårdnar. Allt färre vågar utnyttja de rättigheter
man har av rädsla för att hamna i onåd. Den ökande
övertiden är ett exempel på detta. Vid minskning av
personalstyrkan är trycket att lämna företaget hårt mot de
äldre, kvinnorna och de som inte betraktas som tillräckligt
produktiva.
Regeringen spär nu på detta genom att lägga förslag som
ytterligare pressar tillbaka löntagarna och svänger över
balansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas förmån.
Redan träffade kollektivavtal undanröjs till förmån för
lagregler.
Enligt uppgift har regeringens beroende av SAF nu gått
så långt att man på Arbetsmarknadsdepartementets
rättssekretariat på SAF:s uppdrag sitter och skriver på en
borgerlig fyrpartimotion som ytterligare skall inskränka
verkningarna av redan träffade kollektivavtal.
Vi anser att de arbetsrättsliga reglerna är så viktiga för
löntagarna och arbetsgivarna att de inte kan göras beroende
av tillfälliga majoriteter i riksdagen. Viktiga förändringar
som direkt berör löntagarna kan inte heller ske i
konfrontation med dessa. Arbetsrätten handlar ytterst om
individens fri- och rättigheter på arbetsplatsen.
Anställningstrygghet i lag är en viktig del av individens
rättssäkerhet.
Vi vill också slå vakt om de seriösa företagen och att
konkurrens mellan företag skall ske på lika villkor. Den
borgerliga riksdagsmajoriteten har redan framtvingat att ut-
och inhyrning av arbetskraft kan ske helt fritt. Och det
skedde trots att regeringen själv ansåg att detta kommer att
öka den ekonomiska brottsligheten och s k gråföretag. Nu
vill regeringen dessutom att reglerna om fackligt inflytande
vid anlitande av entreprenör och inhyrd arbetskraft skall
slopas. Detta kommer att ytterligare försvåra för seriösa
företag att verka. Den osunda konkurrensen från företag
som smiter undan från sitt ansvar mot sina anställda och
samhället är, vid sidan av den bristande efterfrågan, ett av
de största hoten mot seriösa och hårt arbetande
småföretagare.
Nya jobb och flexibilitet på arbetsmarknaden
I propositionen anger regeringen att det viktigaste syftet
med förslaget om ändringar i LAS och MBL är att
underlätta för arbetslösa och främst ungdomar att få
anställningar. Regeringens skäl måste naturligtvis noggrant
prövas. Det är allvarligt om det skulle föreligga hinder mot
att anställa arbetslösa.
Vi har hört det förut
Vi kan då först konstatera att debatten om
arbetslösheten och arbetsrätten inte är ny.
I slutet av 1970-talet drev SAF en kampanj mot LAS.
Lagen förhindrade nyanställningar, särskilt av ungdomar,
10 000-tals jobb skulle skapas om lagen ändrades. Så skedde
också 1982. Den dåvarande borgerliga riksdagsmajoriteten
stiftade då en ny LAS. I denna ändrades bl.a. reglerna om
att anställa någon för begränsad tid. Bland annat infördes
en generell rätt att provanställa i sex månader och att
anställa någon vid arbetstoppar i sex månader.
Det innebär att arbetsgivarna nu har vidsträckta
möjligheter att anställa någon för begränsad tid: om det
föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet vikariat,
praktikarbete eller feriearbete för arbetsanhopning
under högst sex månader under två år provanställning
under högst sex månader ungdomar som väntar på att
göra värnpliktstjänstgöring tillåtet i kollektivavtal
Men dessutom har arbetsgivaren alltid rätt att säga upp
en arbetstagare på grund av arbetsbrist. För ungdomar
under 25 år gäller i sådant fall bara en månads
uppsägningstid, likaså för alla som varit anställda i kortare
tid än sex månader.
Trots detta påstås nu arbetsrätten på nytt förhindra
anställningar och härigenom orsaka att 10 000-tals personer
är arbetslösa i onödan. Därför skall möjligheterna att
anställa för viss tid ytterligare öka.
Har regeringen rätt? Kommer dessa förslag att skapa nya
jobb?
Nej självfallet inte! Varför skulle en arbetsgivare som nu
inte vill anställa någon för sex månader göra det under 12
månader? Det förklarar inte regeringen. Inte heller hur det
kan bli fler jobb genom att det skall bli enklare att säga upp
arbetstagare. Det finns heller inte i Arbetsrättskommitténs
förslag något stöd för tesen att fler jobb skapas genom
sämre anställningstrygghet. Tvärtom! Den forskning som
finns går emot denna uppfattning. Inte heller får man något
stöd för denna uppfattning genom att titta på utvecklingen
i andra länder. Storbritannien, som har en mycket liten
reglerad arbetsmarknad, har en av Europas högsta
arbetslöshetssiffror. I Portugal däremot, som har en starkt
reglerad arbetsmarknad, är arbetslösheten en av de lägsta i
Europa.
Att redan dagens regler ger stora möjligheter att anställa
någon för viss tid framgår med all önskvärd tydlighet av
siffror från AMS. Av de jobb som 1990 anmäldes som lediga
till förmedlingen var cirka 55 procent
tillsvidareanställningar. Nu har siffran sjunkit till drygt 30
procent. Det innebär att två av tre lediga jobb är för
anställning på viss tid. Det är illa nog. Vill regeringen att
alla lediga jobb ska vara på viss tid?
Dessutom kan arbetsgivarna i många fall få ekonomiska
stöd, exempelvis rekryteringsstöd, om de anställer någon.
Men inte ens detta kan förmå arbetsgivarna att anställa i
tillräcklig utsträckning. Och det beror naturligtvis inte på
arbetsrätten utan på att efterfrågan på varor och tjänster är
så låg att man inte behöver så många anställda. Det är ju
detta som ligger bakom att 400 000 personer har förlorat
jobben under de senaste två åren.
Regeringens förslag är därför ideologiskt betingade och
inte sakligt motiverade.
Vad det handlar om är att minska de anställdas
anställningstrygghet och återföra till arbetsgivarna makten
att bestämma över hur anställningar skall ske, vilka som
skall sluta och när detta skall ske. Då blir det enklare för
företagaren. Men vad händer med företaget och den
enskildes rättstrygghet?
Regeringens förslag innebär flexibilitet på
arbetsgivarnas villkor, att ingen skall ha någon
anställningstrygghet innan man har varit anställd i ett år,
ökad otrygghet för de anställda och större möjligheter för
arbetsgivarna att sparka folk. Men några fler jobb ger det
inte!
Flexibilitet på arbetsmarknaden
Det är viktigt att ha en flexibilitet på arbetsmarknaden
för att den skall fungera bra. Det betyder att arbetstagarna
skall vara positiva till tekniska förändringar och strukturella
förändringar och vara beredda att byta både arbetsgivare
och yrke, när så krävs beroende på utvecklingen. För att
uppnå detta måste arbetstagaren känna trygghet i
förändringen och att utvecklingen är något så när
förutsägbar och rättvis. Det är då viktigt att det finns klara
regler om turordning vid uppsägning på grund av
arbetsbrist, att de som får sluta får en hög ersättning från
arbetslöshetsersättningen, att man får aktiv hjälp med
omskolning och vidareutbildning och att man så snart som
möjligt skolas in på en ny arbetsplats.
I Sverige har vi kunnat genomföra mycket stora
strukturella förändringar tack vare att vi haft väl avvägda
arbetsrättsliga regler och en aktiv arbetsmarknadspolitik
samt en bra arbetslöshetsförsäkring. Allt detta hotas nu
genom den politik som den borgerliga regeringen för.
Effekterna av detta kommer att bli ökade motsättningar på
arbetsplatserna och mellan dem som har jobb och de
arbetslösa, ovilja till förändring, och motstånd mot
strukturella åtgärder.
Flexibilitet för arbetsgivarna och för den nuvarande
regeringen betyder bara att det skall bli lättare att göra sig
av med anställda.
Den filosofi som gäller bland arbetsgivarna i dag, och
som regeringen ställer sig bakom, är följande.
Först och främst skall bemanningen i företagen vara så
låg som möjligt, beräknad på en normal produktion som
förlöper utan problem. Det är det som kallas för lean
production. När det blir problem eller man får tillfälliga
order, förutsätts de anställda arbeta övertid. Därför stiger
också nu övertiden ute i industrin. Det överensstämmer
med utvecklingen i Europa.
Först när övertidsuttaget blir oacceptabelt stort kan
arbetsgivarna tänka sig att ta in ny personal. Men då vill
man bara ha tillfällig arbetskraft och helst sådan man inte
har något ansvar för. Därför vill man anlita inhyrd
arbetskraft om sådan finns. Det är möjligt genom att
riksdagens borgerliga majoritet beslutat att fritt tillåta in-
och uthyrning av arbetskraft. anlita s k egenföretagare,
self employed. Det är vanligt på kontinenten, men går inte
i Sverige i dag, eftersom vi anser att det oftast är fråga om
personer som har en sådan osjälvständig ställning att de
skall betraktas som arbetstagare. Arbetsrättskommittén vill
dock införa ett sådant system i Sverige och regeringen
funderar nu på detta. anställa personal på viss bestämd
tid och gärna på deltid. Det går utmärkt bra att göra i
Sverige i dag och går regeringens förslag igenom kommer
LAS i praktiken bara att gälla för dem som varit anställda i
över tolv månader. göra det lättare för arbetsgivaren att
säga upp arbetstagare på grund av personliga skäl och själv
få bestämma vilka som skall få sluta när orsaken är
arbetsbrist. Arbetsrättskommittén föreslår här dramatiska
förändringar, av vilka regeringen hittills accepterat några.
Resten funderar man på.
Denna flexibilitet kommer att leda till att antalet
tillsvidareanställda i företagen minskar dramatiskt. Inte nu,
inte nästa år, men på några års sikt. I Storbritannien har
man gått exakt denna väg sedan den konservativa
regeringen kom till makten för snart 15 år sedan. Resultatet
sedan dess är att 15 procent av de anställda har gått från
tillsvidareanställningar till otrygga tillfälliga anställningar,
ofta på deltid. Dessa har dessutom de sämsta
anställningsvillkoren och de sämsta sociala förmånerna.
Medan reallönerna har ökat kraftigt för de bäst avlönade,
har de sjunkit kraftigt för de sämst avlönade.
Förlorarna på arbetsmarknaden blir kvinnorna,
invandrarna, många unga med dålig utbildning, de
arbetsskadade och handikappade. De får ingen chans att få
ett rejält fotfäste på arbetsmarknaden.
Vi socialdemokrater säger nej till denna typ av
flexibilitet på arbetsgivarnas villkor. Den är oacceptabel ur
mänsklig synpunkt och om vi vill bygga ett jämlikt och
rättvist samhälle. En sådan politik kommer också att leda
till hög långtidsarbetslöshet, stor utslagning från
arbetsmarknaden samt drastiskt ökade kostnader för
förtidspensioner och socialbidrag.
Vår inställning till regeringens förslag
Regeringen föreslår olika förändringar i LAS och MBL
som vi nu skall redovisa vår inställning till och analysera mer
i detalj.
Arbetstoppar
Enligt LAS kan man idag anställa någon för en s k
arbetsanhopning (arbetstopp) under sex månader inom en
ramtid av två år. Regeringen vill utöka den tiden till 12
månader.
Enligt LAS är arbetsbrist saklig grund för uppsägning.
Uppsägningstiden är en månad för den som är under 25 år
eller den som varit anställd mindre än sex månader.
Vi kan inte förstå hur dessa regler kan lägga något hinder
i vägen för att klara av en ökning av produktionen, även om
denna tid överstiger sex månader. Dessutom står det
parterna fritt att avtala om andra regler.
Provanställningar
Enligt dagens regler är det tillåtet att provanställa
arbetstagare under högst sex månader. En arbetsgivare som
vill undersöka om en ung arbetstagare passar på
arbetsplatsen kan dessutom göra det utan kostnad genom
en ungdomspraktikplats.
Dagens höga arbetslöshet leder dessutom till att varje
ledigt arbete samlar mängder av sökande. Arbetsgivarna
har därför större möjligheter än någonsin tidigare att välja
arbetstagare som har förutsättningar att passa för det lediga
arbetet.
Att i den situationen på det sätt som regeringen föreslår
utöka provanställningstiden till tolv månader kommer inte
att medföra en ökning av antalet arbetstillfällen. Den
kommer bara att öka otryggheten för flera arbetstagare.
Sverige blir för övrigt med regeringens förslag det land i
hela Europa som har den längsta provanställningstiden för
arbetstagare, som inte har ledande befattningar.
Vi noterar också att regeringen på denna punkt går
avsevärt längre än vad Arbetsrättskommittén föreslagit.
Enligt uppgift grundar sig regeringens förslag på en
överenskommelse med Ny demokrati.
Ingrepp i gällande kollektivavtal
I övergångsbestämmelserna föreslås att de kollektivavtal
som träffats mellan arbetsmarknadens parter skall anses
ogiltiga i den del de strider mot de nya tidsgränserna för
arbetstopps- och provanställningar.
Detta strider, på det sätt som lagrådet anfört, mot
normala principer för lagstiftningen i Sverige. Det innebär
också att man rubbar förutsättningarna som rådde när
avtalen slöts. Arbetstagarsidan har tveklöst fått avstå från
andra förmåner vid förhandlingarna för att införa eller
bibehålla de regler som nu gäller. Sådana ingrepp i redan
träffade kollektivavtal står enligt vår mening i strid med
ILO:s konventioner om förenings- och förhandlingsrätt. De
avspeglar vidare regeringens negativa hållning till de
fackliga organisationerna.
Regeringen motiverar åtgärden med att motsvarande
övergångsregler påstås ha använts vid MBL:s
ikraftträdande. Detta påstående är inte korrekt. De
kollektivavtal som gällde då reglerade inte de helt nya
företeelser i form av inflytandeförhandlingar och rätt till
information som infördes genom MBL. De avtal som nu
enligt regeringens förslag delvis skall upphävas reglerar
däremot exakt de frågor som lagändringarna gäller.
Vi tar avstånd från denna typ av retroaktiv lagstiftning
och anser att de ingrepp i den fria förhandlingsrätten som
den medför inte är acceptabla.
Vi noterar också att arbetsrättskommittén övervägt
denna åtgärd, men för sin del kommit fram till att den inte
kunde genomföras.
Undantag från turordningen
Bakgrunden till att LAS infördes 1974 var bl a att man
av rättssäkerhetsskäl ville dels förhindra godtyckliga
uppsägningar, dels förhindra att vissa grupper stöttes ut från
arbetsmarknaden.
Situationen dessförinnan var att de arbetstagare som
hade någon form av arbetshinder eller inte längre var unga,
friska och starka blev uppsagda först när det uppstod
arbetsbrist. När konjunkturen till slut vände, var det alltså
dessa arbetstagare som hade varit arbetslösa längst. Det
resulterade i sin tur i att de inte fick arbete ens när tiderna
blev bättre. Antalet långtidsarbetslösa med olika former av
arbetshinder blev efter hand större och större.
LAS infördes bland annat för att förhindra dessa
personliga tragedier och för att få slut på detta slöseri med
mänskliga resurser.
Detta skedde genom kravet på saklig grund för
uppsägning av personliga skäl. Om arbetsgivaren däremot
motiverar sin åtgärd med att det är arbetsbrist, att
arbetstagaren inte längre behövs på företaget, så gäller
andra regler.
Det är arbetsgivaren ensam som bestämmer om det
föreligger arbetsbrist eller ej. Det krävs inte att det
föreligger brist på arbete för att uppsägningen skall godtas,
utan det räcker att arbetsgivaren anser att han har för
många anställda. En domstol kan normalt inte överpröva
arbetsgivarens skäl för att arbetsbrist föreligger.
Men om en arbetsgivare kan kringgå kravet på saklig
grund för uppsägningar av personliga skäl genom att påstå
att uppsägningen grundar sig på arbetsbrist, blir det inte
mycket kvar av anställningsskyddet.
Om det inte fanns något annat skydd, så skulle kravet på
saklig grund vid uppsägning på grund av personliga skäl
vara meningslöst. Men i dagens LAS finns skyddsregler mot
ett sådant missbruk. Vid uppsägningar på grund av
arbetsbrist får arbetsgivaren inte välja fritt vilka som skall
sägas upp. Enligt lagen skall man följa en turordning som
följer principen först in -- sist ut. Den sist anställde skall
alltså få gå först och den som har längst anställningstid skall
få behålla sitt arbete, naturligtvis under förutsättning att de
som skall få stanna kan utföra de arbetsuppgifter som finns
kvar efter neddragningen.
Det står också fritt för arbetsgivaren och den fackliga
organisationen att, om man så bedömer, träffa avtal om
avsteg från turordningen. Den som sagts upp på grund av
arbetsbrist har dessutom företrädesrätt till nyanställning.
Regeringen förslår nu att arbetsgivaren själv utan
hänsyn till turordningen skall få undanta två arbetstagare
från turordningslistan.
Effekterna av den föreslagna regeln blir att det
nuvarande anställningsskyddet i små företag försvinner.
Eftersom arbetsgivaren helt och hållet själv bestämmer om
och när det föreligger arbetsbrist, så kommer även
anställningsskyddet vid uppsägning på grund av personliga
skäl att mista sitt innehåll. Varför ska en oseriös
arbetsgivare ange personliga skäl som grund för en
uppsägning, om han riskfritt kan bli av med den anställde
genom att påstå att uppsägningen sker på grund av
arbetsbrist?
Sammantaget leder detta till att anställningsskyddet i
små företag blir sämre än i stora företag. Detta kan i sin tur
leda till att dessa företag på sikt får svårare att rekrytera
kvalificerad arbetskraft.
Lagändringar som får sådana effekter är det som minst
av allt behövs i dagens arbetsmarknadssituation.
Det nuvarande systemet fungerar tillfredsställande. I en
enkät som utförts på uppdrag av SAF förklarade en
överväldigande majoritet av arbetsgivare med mindre än 10
anställda att de inte haft några som helst problem att få en
lämplig sammansättning på arbetsstyrkan efter
neddragningar som de genomfört.
Mot denna bakgrund saknas det anledning att försämra
anställningsskyddet i småföretag på det sätt som regeringen
föreslår.
Möjlighet att åberopa gamla förseelser
När en arbetstagare gör sig skyldig till ett beteende som
kan föranleda uppsägning eller avskedande, är det viktigt
att åtgärder vidtas så snabbt som möjligt. En arbetstagare
skall inte behöva gå under en längre tid utan att få klarhet
i om han skall bli uppsagd eller inte. Därför innehåller LAS
en regel som innebär att en arbetsgivare inte får säga upp
eller avskeda någon enbart med stöd av en omständighet
som han känt till mer än en månad.
Regeringen vill nu förlänga denna tid till två månader.
Med hänsyn till att underrättelse om ifrågasatt uppsägning
skall lämnas minst en månad före uppsägningen har
arbetsgivaren därmed tre månader på sig att ta ställning till
om uppsägning skall ske eller ej. Vi kan i den delen godta
regeringens förslag.
Regeringen vill emellertid därutöver införa en
arbetsgivareventil som innebär att tidsgränsen i vissa fall
skall bli ändå längre. Det gäller när arbetstagaren själv
accepterat en förlängning och när det föreligger s k
synnerliga skäl.
Detta innebär att det kommer att uppstå mängder av
tvister om dessa undantag är tillämpliga eller ej.
Undantaget för synnerliga skäl innebär dessutom att
arbetsgivaren i de klaraste uppsägnings- och
avskedandefallen i princip skall få obegränsad tid på sig att
åberopa äldre förseelser.
Vi är dock ändå beredda att acceptera en
arbetsgivarventil i det fallet en anställd, helt frivilligt,
bevisligen har medgivit en förlängning, under förutsättning
att denna är tidsbestämd till en kortare period.
Däremot kan vi inte finna att det finns något hållbart
skäl för ett allmänt undantag vid synnerliga skäl. Det bör
därför inte genomföras.
Information efter anställning
Regeringen föreslår att reglerna om information om
gällande anställningsvillkor i ett EG-direktiv skall införas i
LAS. Vi motsätter oss inte detta. Vi beklagar dock att
arbetsgivarna inte varit intresserade av att lösa denna fråga
genom kollektivavtal. Det hade legat i linje med det
svenska intresset av att direktiv skall kunna omsättas i
tillämpliga avtal, för att få en rimlig anpassning till de olika
branschernas behov.
Förhandlingsrätt och veto mot oseriösa entreprenader
Regeringen föreslår att arbetstagarorganisationernas
rätt till information och förhandlingar enligt MBL när deras
arbetsgivare avser att anlita en entreprenör skall avskaffas.
Dessutom försvinner vetorätten för den centrala fackliga
organisationen.
Propositionen innehåller inga konkreta skäl för detta
förslag. Förmodligen därför att regeringen redan i
direktiven till Arbetsrättskommittén av ideologiska skäl
angav att reglerna skulle bort. Det kan för övrigt
ifrågasättas om en sådan åtgärd står i överensstämmelse
med Sveriges åtaganden i EES-avtalet. I vissa situationer är
nämligen det direktiv om arbetstagares rätt till
anställningsskydd och inflytande vid företagsöverlåtelser,
som vi berör nedan, tillämpligt vid entreprenad.
Det finns inget skäl att minska arbetstagarnas rätt till
inflytande i dessa situationer, utan att några konkreta
olägenheter med nuvarande regler har kunnat påvisas.
Regeringen har vidare föreslagit att den fackliga
vetorätten mot oseriösa entreprenader skall avskaffas. Inte
heller på denna punkt har vare sig regeringen eller
Arbetsrättskommittén kunnat redovisa några konkreta fall
av missbruk eller olägenheter med nuvarande regler.
De motiv som redovisas för att minska
arbetstagarorganisationernas möjligheter att ingripa mot
oseriösa företag är av två slag.
Det påstås att dagens regler strider mot EG-rätten. Det
påståendet är felaktigt.
Regeringen motiverar åtgärden med att den fackliga
vetorätten inte visat sig förhindra oseriösa företag och
ekonomisk brottslighet i alla fall.
Det sistnämnda argumentet leder, om det fullföljs, till
orimliga konsekvenser. Det skulle nämligen innebära att
alla regler som är till för att förebygga brott bör avskaffas,
eftersom brottslighet bevisligen förekommer.
Mot denna bakgrund kan vi inte finna att det finns något
skäl att försvaga de fackliga organisationernas möjligheter
att ingripa mot oseriösa företag.
Seriösa småföretag skall inte behöva konkurrera med
företag som smiter undan från sitt ansvar mot sina anställda
och samhället. Tvärtom har dessa företag rätt att kräva att
samhället vidtar alla de åtgärder som är möjliga för att de
skall få konkurrera på lika villkor. Den fackliga vetorätten
mot oseriösa entreprenader är en av alla de åtgärder som
vidtas för att bekämpa den osunda konkurrens som oseriösa
företag utgör.
Blockader mot företag som tillfälligt saknar anställda
Regeringen föreslår nu att det i lag skall införas ett
förbud mot fackliga stridsåtgärder mot företag utan
anställda. Detta skall gälla oavsett om företaget brukar ha
anställda eller ej.
Förslaget motiveras inte av att blockader mot företag
utan anställda skulle vara särskilt vanliga eller utgöra ett
allvarligt problem på svensk arbetsmarknad. Frågan är i
själva verket löst av arbetsmarknadens parter för större
delen av LO-området genom att huvudavtalet från 1938
förbjuder sådana åtgärder.
På LO-området är det bara Svenska
Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Målareförbundet och
Transportarbetareförbundet som inte antagit huvudavtalet.
Motsvarande regler har inte heller införts i de branschavtal
som gäller inom dessa förbundsområden. De tre
förbundens arbetsgivarmotparter har inte heller under de
snart 60 år som gått sedan huvudavtalet ingicks framfört
några krav på en sådan avtalsreglering.
Utmärkande för de tre berörda branscherna är att det är
mycket vanligt att företag ibland har anställda och ibland
inte. För att förvissa sig om att förbundens medlemmar skall
omfattas av kollektivavtal och det försäkringsskydd som
detta medför, kräver de berörda förbunden avtal med
företag som brukar ha anställda. I övriga fall saknas skäl att
kräva kollektivavtal och därmed också kunna vidta
stridsåtgärder.
Den åtgärd som regeringen nu föreslår motiveras således
inte av några praktiska behov. Vi finner det mycket
betänkligt att regeringen i strid med de principer som gäller
för den svenska arbetsrättsliga modellen föreslår regler om
ingrepp i den fackliga konflikträtten, trots att inga allvarliga
problem föreligger och utan att sådana åtgärder krävs för
att försvara vitala samhällsintressen.
Extra betänkligt är det att regeringen på detta sätt vill
försvåra möjligheterna för de berörda fackförbunden att
skapa rimlig trygghet för sina medlemmar i en tid då fler
medlemmar än normalt på grund av arbetsmarknadsläget
tvingas ta olika former av tillfälliga anställningar.
Riksdagen tar på sig ett mycket stort ansvar om den
följer regeringens förslag. Det är för det första fråga om att
göra ett ingrepp i den grundlagsskyddade konflikträtten.
Men det är också fråga om att minska möjligheterna för
individen att få ett rimligt skydd. Man kan lätt föreställa sig
följande situation. En medlem i
Byggnadsarbetareförbundet får anställning hos ett
familjeföretag. Han meddelar detta till den fackliga
organisationen, som redan första anställningsveckan kräver
avtal med arbetsgivaren. Denne skriver på rätt omgående.
Men det är för sent. Byggnadsarbetaren skadades redan
andra dagen så svårt att han blir delvis invalidiserad för
resten av livet. Han förlorar hundratusentals kronor på att
inte omfattas av kollektivavtalets regler om
trygghetsförsäkring för arbetsskada. Om han avlidit, skulle
hans familj ha blivit utan ersättning från
tjänstegrupplivförsäkringen.
Våra förslag
Företrädesrätt för deltidsanställda
Många kvinnor är deltidsarbetslösa. Det innebär att de
samtidigt som de arbetar deltid hos en arbetsgivare är
anmälda som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Dessa
kvinnor återfinns främst inom offentlig sektor, hotell- och
restaurangbranschen och inom handeln. Trots flera försök
har arbetsmarknadens parter inte kunnat lösa frågan.
Problemet har oftast sin grund i att arbetsgivaren
organiserar arbetet på ett sådant sätt att en mängd olika
deltidstjänster uppstår.
Problemen för dessa kvinnor kommer nu att bli ännu
allvarligare med det förslag till förändringar av
arbetslöshetsförsäkringen som regeringen lagt fram.
Kvinnornas möjlighet att få arbetslöshetsersättning
kommer dramatiskt att minska och ersättningsnivån
kommer också att bli lägre. Det är inte heller acceptabelt
att gå år efter år med arbetslöshetsersättning, beroende på
att arbetsgivaren inte erbjuder längre tjänstgöringstid.
Så får det inte vara. Det är rimligt att dessa kvinnor får
en förtursrätt till tjänster som blir lediga hos arbetsgivaren
och som innehåller mer tid än den egna tjänsten.
Vi föreslår därför en ändring i LAS som framgår av
bilaga nr 1.
Anställningsskydd och inflytande vid
företagsöverlåtelser
Sverige har genom EES-avtalet åtagit sig att följa EG:s
direktiv (77/187/EEG) om skydd för arbetstagares
rättigheter vid överlåtelse av företag. Riksdagen uttalade
vid sin behandling av den s.k. EES-propositionen (prop.
1991/92:170 bilaga 9 sid. 25) att svensk lagstiftning uppfyllde
direktivet utan några särskilda lagstiftningsåtgärder. Av vad
Arbetsrättskommittén anfört (i avsnitt 13) framgår dock att
detta antagande inte var helt korrekt.
Direktivet behandlar frågor om arbetstagarnas
pensionsförmåner, inflytande, rätt till bibehållna
anställningsförmåner och anställningsskydd vid
företagsöverlåtelser.
En grundläggande brist i svensk lagstiftning, som gäller
samtliga dessa frågeställningar, består i att begreppet
företagsöverlåtelse enligt svensk rätt har en snävare
innebörd än vad som följer av EG-direktivet.
Med företagsöverlåtelse enligt direktivet avses t.ex. --
till skillnad från vad som gäller enligt svensk rätt -- även
situationer då en arbetsgivare lämnar ut på entreprenad
hela eller delar av den verksamhet han tidigare själv
bedrivit. Detsamma gäller när en uppdragsgivare byter ut
en entreprenör mot en annan. Ett annat exempel på
situationer som omfattas av EG-direktivet är när stat eller
kommun privatiserar delar av sin verksamhet.
Det bör dock observeras att regeln inte gäller
entreprenader i allmänhet utan enbart när uppdragsgivaren
genom entreprenaden överlåter en verksamhet som han
själv tidigare bedrivit.
Genom att EG-direktivet ger arbetstagarna rätt att --
med bibehållna anställningsförmåner -- övergå i anställning
hos den som övertar verksamheten innebär redan detta en
avsevärd förstärkning av anställningsskyddet i förhållande
till vad som idag gäller enligt LAS.
Svensk lagstiftning innehåller vidare inte något absolut
skydd för utgående anställningsförmåner under det
gällande kollektivavtalets giltighetstid, när arbetstagare
byter anställning på grund av företagsöverlåtelse.
Hittills har endast de delar av direktivet som avser
anställningsskyddet varit föremål för övervägande i
Arbetsrättskommittén. Det finns därför enligt vår mening
inte skäl att nu föreslå några andra lagändringar än sådana
som bör inrymmas i LAS. När det gäller sådana
förändringar som bör intas i MBL bör riksdagen därför
enligt vår uppfattning nu stanna vid att som sin mening ge
regeringen tillkänna följande.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med de förslag
som bör föranledas av en fortsatt analys av vad som i övrigt
eventuellt krävs för att övriga delar av direktivet skall
genomföras i svensk rätt.
Däremot bör riksdagen redan nu besluta om de
förändringar av LAS som är nödvändiga för att direktivets
minimiregler om skydd för arbetstagarnas anställningar vid
företagsöverlåtelser skall uppfyllas.
Detta bör ske genom att LAS tillförs två bestämmelser
med det innehåll som framgår av bilaga nr 2.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå förslagen i proposition
1993/94:67 om ändring i 5, 6 och 22 §§ lagen om
anställningsskydd samt punkterna 2 och 5 i
övergångsbestämmelserna,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag
beslutar att 7 § i lagen om anställningsskydd skall ha den
lydelse som framgår av bilaga nr 3,
3. att riksdagen med avslag på regeringens förslag
beslutar att 18 § i lagen om anställningsskydd skall ha den
lydelse som framgår av bilaga nr 4,
4. att riksdagen beslutar att i lagen om anställningsskydd
skall fr.o.m. den 1 januari 1994 införas en ny §, 27 a, med
lydelse enligt bilaga nr 1,
5. att riksdagen beslutar att i lagen om anställningsskydd
skall fr.o.m. den 1 januari 1994 införas två nya §§, 1 a och
3 a, med lydelse enligt bilaga nr 2,
6. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition
1993/94:67 till lag om ändring i lagen om medbestämmande
i arbetslivet,
7. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition
1993/94:67 till lag om ändring i arbetsrättslig beredskapslag,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ytterligare
lagstiftning med anledning av EG:s direktiv 77/187/EEG.
Stockholm den 10 november 1993
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
Bilaga 1
Förtursrätt till anställning med mer tid
27 a §
En arbetstagare som är deltidsanställd har förtursrätt till
ny anställning hos sin arbetsgivare, när en ledig anställning
uppstår som innehåller mer tid än deltidsanställningen
avser. Vad som stadgas om företrädesrätt till återanställning
skall härvid i tillämpliga delar tillämpas. Dock gäller att
företrädesrätt till anställning med mer tid uppkommer så
snart arbetstagaren uppfyllt kvalifikationstiden.
Företrädesrätten gäller därefter så länge arbetstagaren är
deltidsanställd.
Bilaga 2
1 a §. Med överlåtelse av företag eller del av företag
förstås enligt denna lag sådan övergång av verksamhet som
omfattas av EG-rådets direktiv 77/187/EEG av den 14
februari 1977.
3 a §. Arbetsgivare som avser att överlåta ett företag
eller del av ett företag till en annan arbetsgivare skall senast
en månad före övergången underrätta berörda arbetstagare
om den tilltänkta överlåtelsen.
Vid sådan övergång som avses i första stycket övergår
också rättigheter och skyldigheter enligt de
anställningsavtal som gäller vid tidpunkten för övergången
på den nye arbetsgivaren. Den tidigare arbetsgivaren är
dock gentemot arbetstagaren fortfarande ansvarig för
förpliktelser som hänför sig till tiden före övergången.
Vad som i första stycket sägs gäller dock ej om
arbetstagaren senast 14 dagar före övergången förklarat sig
vilja kvarstå i sin anställning hos överlåtaren.
Bestämmelserna i första--tredje stycket gäller ej vid
övergång i samband med konkurs.
Bilaga 3
7 §. Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara
sakligt grundad.
En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt
att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat
arbete hos sig.
Om uppsägningen beror på förhållanden som hänför sig
till arbetstagaren personligen, får den inte grundas enbart
på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen
mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30
§ eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två
månader före tidpunkten för uppsägningen. Arbetsgivaren
får dock grunda uppsägningen enbart på omständigheter
som han har känt till mer än två månader, om
tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran
eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen
eller uppsägningen.
Bilaga 4
18 § Avskedande får ske, om arbetstagaren grovt har
åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren.
Avskedande får inte grundas enbart på omständigheter
som arbetsgivaren har känt till antingen mer än två månader
innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller, om någon
sådan underrättelse inte lämnats, två månader före
tidpunkten för avskedandet. Arbetsgivaren får dock grunda
avskedandet enbart på omständigheter som han har känt till
mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på
arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt
med underrättelsen eller avskedandet.