av Harriet Colliander och Laila Strid-Jansson (nyd)
med anledning av prop. 1993/94:209 Den fortsatta reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen
Utgångspunkterna för en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring från den 1 juli 1994 samt
finansieringen av kontantförmånerna vid arbetslöshet
antogs av Riksdagen i december 1993.
Ny demokrati ställde sig bakom förslaget om att allmän
avgift skall tas ut med 1 % på förvärvsinkomster under 1994
och 2 % 1995. Denna finansiering skall ses som en
övergångslösning. Samtidigt höjdes det lägsta
ersättningsbeloppet inom KAS från den 1 januari 1994 från
194 kr. till 245 kr. per dag. Detta innebar, att även den lägsta
dagpenningen inom arbetslöshetsförsäkringen höjdes i
motsvarande mån.
Vi anser, att alla skall ha rätt till en allmän, obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring precis som att alla har rätt till
sjukförsäkring.
Beträffande närmare riktlinjer för regelverket, t.ex. om
möjligheterna att kvalificera sig för ersättning eller hur lång
tid ersättning skall kunna utges, ombads regeringen
återkomma.
Ny demokrati ansluter sig till grundtankan om allmän
och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring men menar att den
bör få en helt ny utformning. I det följande lämnar vi först
ett eget förslag till utformning av en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring och tar därefter upp vissa frågor i
anslutning till regeringens förslag.
I vårt förslag till arbetslöshetsförsäkring finns ett
grundskydd som svarar mot 60 % av lönen. Grundskyddet
finansieras av arbetsgivarna, arbetstagarna och staten med
1/3 vardera. Finansieringsmodellen medför ett ekonomiskt
ansvar för de parter som kan påverka arbetsmarknaden,
vilket borde bidra till att kostnaderna för försäkringen
minimeras.
Avgifterna bör fastställas en gång om året baserat på
försäkringens kostnader föregående år. Då blir
finansieringen stabil över tiden.
För skydd upp till 80 % av lönen eller högst vad som
motsvarar en årslön på 7,5 basbelopp tecknar arbetsgivaren
en obligatorisk sparförsäkring. Premiebetalningen fördelas
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Fördelningen
fastställs vid förhandlingar mellan parterna. Arbetsgivaren
avses betala sin del av premien under fem till sju år. För
arbetstagaren gäller betalningsansvaret till pensioneringen.
Vid pensioneringen omvandlas sparförsäkringen till en
pension. Sparförsäkringen får därigenom också formen av
ett pensionssparande. Även vid sjukdom under
arbetslösheten bör ersättning kunna utbetalas.
Den som vill försäkra sig mot ett inkomstbortfall som
överstiger 80 % eller som vill förlänga den lagstadgade
längsta tid under vilken ersättning får utgå har möjlighet att
teckna en frivillig privatförsäkring med avdragsrätt för
premiebetalningar. Den frivilliga försäkringen betalar
arbetstagaren helt själv.
Det kan också vara lämpligt att ersättningsnivån trappas
ned med tiden.
Vårt huvudförslag innebär en genomgripande
förändring och modernisering av systemet med
arbetslöshetsförsäkringen -- en förändring som sätter den
enskilde i centrum. Vi menar att förslaget bör genomföras
snarast.
Försäkringen bör administreras helt av
försäkringskassan som redan är väl utbyggd. Vi säger alltså
nej till regeringens förslag om att låta de fyra KAS-
regionerna omvandlas till statliga A-kassor, och som enligt
regeringen kommer att kallas arbetsmarknadskassor. Det är
orealistiskt, att administrationen enbart skall ske på fyra
ställen i landet.
Vi anser vidare, att arbetsförmedlingens kontroll av
villkoren för utbetalning av kassaersättning och kontant
arbetsmarknadsstöd i dag är otillräcklig. Kontrollen måste
effektiviseras. Det måste även finnas en klar linje
beträffande ersättningsnivåer och ersättningsperiodernas
längd som ger den arbetssökande incitament till ett aktivt
arbetssökande. Det gäller att finna bättre sätt att hävda
arbetslinjen än i dag och undvika att aktiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder utnyttjas enbart för att
uppfylla formella krav för fortsatt kassaersättning.
Dessa frågor är så stora och genomgripande, att de bör
vara förankrade hos en bred majoritet. Därför anser vi, att
de bör hänskjutas till den arbetsmarknadspolitiska
utredningen, som startar sitt arbete i senare delen av maj
månad. För detta talar också avsaknaden av
konsekvensanalyser i propositionen, särskilt i fråga om
ersättningsperioderna. Vi är alltså mycket tveksamma till
regeringens förslag att nu gå in och göra ändringar i
ersättningsperiodernas längd och förutsättningarna för en
ny ersättningsperiod.
Vidare hävdade vi i december förra året, att
arbetsvillkoret fortsättningsvis bör vara enligt ALF-lagen,
dvs att den försäkrade skall ha arbetat minst 75 dagar under
minst 4 månader med lägst 3 timmar per dag inom en ramtid
på 12 månader, och inte enligt KAS-lagen.
För att uppfylla arbetsvillkoret enligt KAS-lagen skall
den arbetslöse ha förvärvsarbetat minst 75 timmar per
månad under minst 5 månader inom en ramtid på 12
månader omedelbart före arbetslöshetens inträde.
Vår ståndpunkt har inte ändrats.
Regeringen har även föreslagit ett alternativt allmänt
arbetsvillkor som skall omfatta förvärvsarbete minst 65
timmar per månad under minst 10 månader inom en ramtid
på 12 månader.
I stället för att förenkla har regeringen ytterligare
krånglat till det hela.
Därför är det med mycket stor förvåning vi kan
konstatera, att regeringen inte tagit till sig något av vår
kritik, vilket vi djupt beklagar.
Ett nödvändigt villkor bör vara att såväl statliga som
privata kassor måste arbeta på samma villkor, dvs ha
konkurrensneutralitet. Detta borde regeringen ha gett
direktiv om i propositionen.
Sammanfattningsvis menar vi att vårt förslag till
utformning av arbetslöshetsförsäkringen med avtrappande
ersättningsnivåer, frågor om effektivare kontroll av
villkoren för ersättning, frågor om incitament för aktivt
arbetssökande samt frågor om konkurrensneutralitet måste
bli föremål för utredning. Sakfrågorna bör överlämnas till
den arbetsmarknadspolitiska utredningen för behandling.
Vi förutsätter att vårt förslag om avtrappande
ersättningsnivåer behandlas med stor skyndsamhet.
Om detta yrkande inte bifalls menar vi att propositionen
i första hand bör avslås.
Försäkringen bör administreras helt av
försäkringskassan och inte av de fyra KAS-regionerna. Vi
är mycket tveksamma till regeringens förslag om
arbetsvillkoret både för hel- och deltidsarbete.
Arbetsvillkoret bör grundas på ALF-lagen och inte KAS-
lagen som regeringen föreslagit.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överlämnande av vissa frågor till
utredning,
2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, avslår
propositionen,
3. att riksdagen, om yrkandena 1 och 2 avslås, avslår
förslaget om ersättningsperioderna och
normalarbetstiderna,
4. att riksdagen beslutar att försäkringen skall
administreras av försäkringskassan i enlighet med vad som
anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar att arbetsvillkoret skall grundas
på ALF-lagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 5 maj 1994
Harriet Colliander (nyd)
Laila Strid-Jansson (nyd)