med anledning av prop. 1993/94:209 Den fortsatta reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen
Bakgrund
Regeringen lade hösten 1994 fram ett förslag till en
''allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring'' (prop
1993/94:80). Propositionen utsattes för en nedgörande
kritik. Regeringens handläggning präglades av
inkompetens och nonchalans mot alla berörda.
Propositionen var ett uttryck för den politiska cynism som
utmärker regeringens politik gentemot de arbetslösa.
Efter att ha sänkt ersättningsnivån till högst 80 % och
infört karensdagar i försäkringen föreslog regeringen bl.a.
en obligatorisk individavgift, att statliga a-kassor skulle
inrättas samt en mängd villkorsändringar som sammantaget
drastiskt skulle minska antalet ersättningsberättigade och i
många fall sänka kompensationsnivåerna.
Riksdagen kunde endast till en begränsad del ta ställning
till propositionen och i övrigt hänvisades till en kommande
proposition.
Regeringen återkommer nu med ett liknande förslag.
Fortfarande återstår det rader av frågor att utreda enligt
regeringens egen uppfattning och det är uppenbart att det
finns ett behov av att analysera ytterligare konsekvenser
inom flera områden.
Beredningen av hela ärendet har varit kaotisk och
undermålig, vilket kanske förklarar att propositionen
återigen har karaktären av ett hafsverk. Det antyds att den
grundas på den enmansutredning som redovisades 1993
men det är inte fallet. Snarare handlar det om ett resultat
av en partipolitisk kompromiss.
Ingen remissbehandling har skett. Efter förra årets
starka kritik borde Arbetslöshetskassornas
Samorganisation SO och de fackliga organisationerna ha
kopplats in för att kunna ge konstruktiva bidrag. Så har
dock inte skett.
Inte heller finns redovisat vilka samhällsekonomiska
konsekvenser som uppstår och hur arbetslinjen skall kunna
upprätthållas genom ett samspel mellan
arbetsmarknadspolitik och arbetslöshetsförsäkring.
Propositionen håller inte måttet.
Regeringens misslyckande med att hålla uppe
sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten har skapat
massarbetslöshet i Sverige. Detta är orsaken till att
underskottet i arbetsmarknadsfonden idag ligger kring 50
miljarder kronor och fortsätter att öka snabbt.
Det är inte de arbetslösa som inte vill ta arbete, det är
inte ''incitamenten'' som felas. Tvärtom -- de genomförda
försämringarna har gjort livet mycket tungt för de flesta. I
stället är det bristen på arbetstillfällen som utgör hindret.
Den förda politiken är en medvetet cynisk klasspolitik.
Att försämra för de arbetslösa och skapa otrygghet bland
de drabbade är ytterligare ett sätt att bekämpa
fackföreningsrörelsen och underminera en rättvis
lönebildning. SAF och borgerligheten ser nu liksom tidigare
en fungerande arbetslöshetsförsäkring som ett hot mot den
arbetsmarknadens ''flexibilitet'' som garanterar
arbetsgivarintressets ställning. Propositionen ger uttryck
för en fackföreningsfientlig ideologi.
Allmänt
Regeringens förslag bygger på synen att den nuvarande
ordningen styrs av de fackliga organisationernas
egenintresse och att de arbetslösas intressen därmed
skadas.
Detta är helt felaktigt. En europeisk jämförelse visar att
de länder som har en koppling mellan
arbetslöshetsförsäkring och fackliga organisationer är de
länder där den största andelen arbetslösa också får
ersättning (Danmark och Belgien). I dessa länder arbetar
också facket solidariskt för de arbetslösas intressen.
I genomsnitt ligger länderna inom EU på ca. 40 %. I
Sverige får drygt 80 % av de arbetslösa ersättning. Flertalet
som inte är anslutna i Sverige uppfyller inte
kvalifikationskraven eller väljer att inte vara försäkrade.
Under förra året erhöll mer än 800 000 personer någon
gång under året ersättning från a-kassan eller från KAS.
Mer än 20 % av arbetskraften var alltså beroende av
regelsystemens utformning. Detta visar vikten av klarhet
och stabilitet i systemen. Regeländringar får inte forceras
fram. Konsekvenser måste analyseras noggrant.
Framförhållningen måste vara god. Regeringens förslag om
ikraftträdande av regeländringar den första juli i år är
fullständigt orealistiskt. Det bäddar för ett
försäkringsmässigt kaos.
Regeringen talar om en obligatorisk försäkring.
Effekten på sikt blir dock att färre blir anslutna. De
svåröverskådliga övergångsreglerna kamouflerar dock de
verkliga konsekvenserna under de första åren. Det är i
själva verket avgiften som blir obligatorisk. I övrigt
avlägsnar man sig från en allmän försäkring.
Vänsterpartiet har alltid betonat vikten av att de fackliga
organisationerna solidariskt stödjer de arbetslösa. Denna
kontakt är ovärderlig för att inte tappa kontakten med
arbetslivet och för att få stimulans att bryta passivitet.
Likaså har vi i alla sammanhang påtalat vikten av att ha
ett gott inkomstrelaterat trygghetssystem som gör det
lättare att åstadkomma nödvändig strukturomvandling av
näringslivet utan att det leder till katastrofala effekter för
den enskildes ekonomi. En smidig samverkan med aktiva
åtgärder krävs för att försäkringen skall ge avsedd effekt på
arbetsmarknaden.
Den svenska modellen har inneburit internationellt sett
relativt höga ersättningsnivåer och korta
ersättningsperioder. En aktiv arbetsmarknadspolitik, med
åtgärder i syfte att stärka den enskildes kompetens som
kvalificerat för nya ersättningsperioder, har kompletterat
bilden.
Regeringens förslag attackerar just dessa grundbultar i
systemet. Arbetslöshetens orsaker och ekonomiskt
katastrofala effekter måste angripas genom att hävda
arbetslinjen med en helt annan ekonomisk politik än vad
regeringen förmått. Att riva upp a-kassesystemet på ett
ogenomtänkt sätt förvärrar snarast problemen och skapar
en djupgående konfrontation.
Arbetsmarknadsfondens underskott belastar den
svenska ekonomin på ett allvarligt sätt. Detta är ju dock
effekten av att det passiva bidragsberoendet har tillåtits öka
så kraftigt och att vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder
finansieras över fonden. En mer ambitiös
sysselsättningspolitik och effektivare
arbetsmarknadspolitiska åtgärder skulle ha lett till ett bättre
ekonomiskt resultat, vilket vi påtalat upprepade gånger.
Regeringens lagda förslag med sina övergångsregler
bidrar inte till minskade kostnader på kort sikt men leder
på några års sikt till en socialbidragsbomb inom
kommunerna och att många arbetslösa får sämre ersättning
och att andra inte längre får plats inom försäkringen.
Vänsterpartiets inriktning
Som vi anförde i motion 1993/94:A25 vill vi se ett samlat
förslag om en ny allmän inkomstrelaterad
arbetslöshetsförsäkring. Den bör inkludera KAS vars
regelverk bör moderniseras. Vi har starkt förordat en
koppling till de fackliga organisationerna. Vi vill se ett väl
genomtänkt förslag som omfattar både regelverk,
finansiering och organisation. Vi vill förbättra
kompensationsnivåerna och avskaffa karensdagarna.
Vi vill utvidga kretsen som kan försäkra sig mot
arbetslöshet. Det avgörande för att få ersättning är att stå
till arbetsmarknadens förfogande men inte kunna få arbete
trots aktivt sökande. Exakt hur kvalifikationsreglerna skall
vara utformade får utredas närmare. Det finns argument
både för arbets- och avgiftsvillkor men det kan också
anföras skäl för att förändra dagens villkor. Det gäller att
inte mer eller mindre godtyckligt utestänga nytillträdande
på arbetsmarknaden. Därför är reglerna för kvalifikation
genom utbildning och arbetsmarknadspoltiska åtgärder
viktiga. Systemet bör innehålla såväl en grundnivå som en
inkomstrelaterad del.
Vi menar att regeringens förslag i propositionen är
sakligt undermåligt och ofullständigt. Det är inte
remissbehandlat eller förankrat hos berörda. Förslaget är
inte konkurrensneutralt gentemot de fackliga a-kassorna
och medför väsentliga försämringar för de arbetslösa. Vi
avvisar regeringens förslag och yrkar avslag på
propositionen i dess helhet.
I motion 1993/94:A25 yrkade vi på att regeringen skulle
återkomma med ett nytt förslag i enlighet med våra
riktlinjer. Vi kan nu konstatera att regeringen inte är
förmögen att prestera ett acceptabelt förslag.
Det saknas ett fullgott utredningsunderlag. Eftersom
någon parlamentariskt förankrad utredning inte har
förekommit på detta viktiga område föreslår vi nu att
regeringen tillsätter en sådan. Alternativet kan vara ett
tilläggsdirektiv i frågan för den Arbetsmarknadspolitiska
utredningen.
Om en fristående a-kassa skall införas måste
konsekvenserna utredas noggrant. I stället för att införa
statliga a-kassor som blir dyrare och mindre aktiva i
förhållande till den arbetslöse skulle SO kunna fungera som
''alternativkassa'' för den som inte vill ha någon koppling till
befintliga fackliga eller företagskassor. Givetvis måste
normal administrationsavgift uttas. På detta sätt ernås
kompetent administration och kontroll samtidigt som den
enskilde slipper ''besudlas'' med facklig anknytning.
Konkurrensneutralitet uppnås.
Vänsterpartiet anser att frågan om deltidsarbetandes
rättighet till ersättning i dagsläget skall vara kvar. En
framtida lösning får inte innebära att villkoren drastiskt
försämras och att situationen återgår till vad som gällde
tidigare.
Problemet är att deltidsanställda inte får önskad
heltidstjänst. Vi har tidigare föreslagit förtursrätt för
deltidsarbetande till anställning med mer tid. Det är också
viktigt att med olika medel minimera inrättandet av
deltidstjänster.
Det har också visat sig att ett aktivt arbete från
arbetsförmedlingens sida kan förhindra risken för ett
''evigt'' deltidsstämplande inom försäkringens ram. Det bör
regelbundet och aktivt prövas att ansökan om heltid
verkligen föreligger. Åtgärder bör tillgripas för att
förutsättningarna för att ta ett heltidsjobb gynnas.
''Evighetsstämplandet'' är en effekt av att arbetstillfällen
saknas eller att arbetsförmedlingen är passiv.
Finansiering
Arbetsmarknadsfondens underskott kan endast minskas
genom att arbetslösheten pressas ned. Utgifterna måste
minskas samtidigt som en ökning av
arbetsmarknadsavgiften måste komma till stånd.
Vänsterpartiets inställning är att produktionen i
huvudsak skall finansiera ersättningen från försäkringen.
Systemet bör vara robust och klara att täcka kostnaderna i
genomsnitt under ett konjunkturförlopp -- åtminstone i
normalfallet.
Som vi påtalat i tidigare motioner krävs en extra
finansiering i form av en solidaritetsskatt när belastningen
blir orimligt stor genom att arbetslösheten skenat iväg.
Regeringens ekonomiska misslyckanden har nu lett Sverige
till en sådan situation.
Likaså krävs extra budgetmedel om delar av
arbetsmarknadspolitikens aktiva åtgärder finansieras över
arbetsmarknadsfonden. Denna situation råder nu.
Vi anser också att det är rimligt att den försäkrade
erlägger en finansieringsavgift till sin a-kassa av samma slag
som fanns tidigare. Nivån kan diskuteras men den får inte
drastiskt höjas från den nivå som tidigare förelåg. Vi är
bestämda motståndare till avgiftsnivåer som kopplas till
arbetslöshetens kostnader inom den egna branschen vilket
i debatten föreslagits av nyliberalt inriktade ekonomer.
Vänsterpartiet vill avskaffa de fördelningspolitiskt
orättvisa egenavgifterna som mot vår vilja infördes vid årets
början i och med att vår alternativa finansiering införs.
Ersättningsnivåerna
Arbetslöshetsförsäkringen ger låg ersättningsnivå i
jämförelse med andra trygghetssystem. Ersättningstaket är
lågt och har sänkts från 598 till 564 kronor. Regeringen har
inte heller höjt taket på sedvanligt sätt som vi krävt i tidigare
motioner. Följden är att ersättningsnivån successivt sjunker
till en grundnivå som alltmer tappar relation till en
inkomstrelaterad nivå.
Det bör ju noteras att den befintliga
kompensationsnivån inte alls når upp till de omtalade 80 %
som i sig är en alltför låg nivå. I vanliga inkomstlägen
handlar det i verkligheten ofta om 65--75 % i stället.
Genom att basbeloppsanknytning saknas och att
regeringen helt cyniskt låter bli att höja taket enligt
löneutvecklingen förfaller försäkringen som ett
trygghetssystem som går att lita på. Denna situation måste
förändras.
Vänsterpartiet kräver att 90-procentsnivån återställs i
försäkringen omedelbart. För de arbetslösa som ofta är
låginkomsttagare finns det inte marginaler att klara dagens
nivå. En höjning till 90 % är en fördelningspolitiskt
träffsäker åtgärd. Den bidrar också till att förhindra
lönedumpning på arbetsmarknaden.
Avslagsmotiv
Vänsterpartiet avslår regeringens förslag. Motiven är
många och har till stor del redan angivits i anslutning till
prop. 1993/94:80. Nedan följer en precisering på vissa
punkter.
Fullt genomförd kommer den nya försäkringen att
innebära allvarliga försämringar för de arbetslösa. Färre
personer kommer att omfattas av en
arbetslöshetsförsäkring, inte fler som regeringen hävdat.
Arbetslöshetsförsäkringens organisation ändras så att
fler arbetslösa får en inkomstrelaterad ersättning. Men
samtidigt skärps villkoren så att färre personer än idag får
ersättning vid arbetslöshet. Denna senare grupp kommer
att växa först när förslaget är fullt genomfört. Till att börja
med innebär regeringens förslag alltså en fördyring. Efter
1997 däremot kommer betydligt fler att stå utan ersättning
än i dag. Om inte samhället förändras i rasande takt
kommer dessa att tvingas söka socialbidrag varvid
kommunerna får räkna med en kostnadsbomb.
De som drabbas av arbetslöshet måste ha rätt till klarhet
och stabilitet i systemet. Regeringen vill forcera fram en ny
försäkringsadministration som skall börja gälla den 1 juli.
Då kanske inte ens lagtexten hunnit fram eftersom
riksdagen väntas fatta beslut i frågan i juni. Det är inte
troligt att utbildning för dem som skall handlägga de nya a-
kasseärendena hunnit genomföras. Risken är stor att många
arbetslösa får felaktiga ersättningar och långa väntetider,
vilket innebär en ytterligare belastning för den arbetslöse.
Försämrad kontantersättning, inga aktiva åtgärder
Regeringen menar att åtgärder som skall föra den
arbetslöse tillbaka i förvärvsarbete sätts in för sent. Men de
anger inte hur aktiva insatser skall kunna sättas in tidigare
under en arbetslöshetsperiod. Överhuvudtaget skjuter
regeringen upp alla viktiga frågor om hur en aktiv
arbetslinje skall kunna bedrivas inom
arbetsmarknadspolitiken.
Regeringen lägger stor möda vid förändringar i den
passiva kontantlinjen. De vill använda hot som incitament
för att råda bot på arbetslösheten, inte aktiva insatser, vilket
Vänsterpartiet djupt beklagar.
Regeringens förslag syftar till att motverka rundgången
inom ALF-systemet. Vänsterpartiet anser att rundgången
beror på att antalet arbetslösa är mångdubbelt fler än
antalet lediga jobb. För att eliminera rundgången måste nya
arbeten skapas, inte ökad oro. Vänsterpartiet anser inte att
förelagt förslag bidrar till att minska själva arbetslösheten.
Synkronisering måste gälla
Regeringens proposition utmärks på flera sätt av
bristande konsekvens.
Konkurrensneutralitet skall råda säger regeringen
och lägger ett förslag som är exempel på motsatsen.
Avgiften till de nya statliga kassorna föreslås bli gratis,
åtminstone fram till årsskiftet. Den som väljer en facklig a-
kassa måste betala i genomsnitt 150 kr mer per år. Att staten
på detta sätt subventionerar anslutning till statliga kassor är
ett politiskt ingrepp vars konsekvenser kan bli omfattande
för arbetsmarknadens organisering. Vänsterpartiet avvisar
naturligtvis detta förslag.
Genom ''avgiftslagen'' tvingas även den som arbetar
mindre än 65 timmar /månad att betala avgift. Dessa
personer kommer dock inte att kunna få någon ersättning
vid arbetslöshet.
Med regeringens förslag blir AMS roll dubbel. Dels skall
AMS med skattemedel konkurrera med de fackliga a-
kassorna, dels utöva tillsyn och vara
överprövningsmyndighet för såväl de nuvarande kassorna
som de kassor man själv driver.
Det nya arbetsvillkoret kräver ett visst antal arbetade
timmar per månad. Regeringens förslag ger stora
slumpmässiga orättvisor beroende på hur den totala
arbetstidsvolymen fördelar sig i förhållande till
månadsskiften.
Målet måste vara att arbetsmarknadsåtgärder sätts in
tidigare än efter 300 dagars arbetslöshet. Men med
regeringens förslag kommer den arbetslöse i så fall att få
ersättning under en kortare period än de angivna 300/300
dagarna. Incitamentet blir att undvika aktiv sysselsättning
under hela den period då ersättning ges.
Rätt till dagpenning har den som uppfyllt avgiftsvillkoret
och ett allmänt arbetsvillkor. För att arbetsvillkoret skall
vara uppfyllt krävs minst 65 timmars förvärvsarbete per
månad. Denna arbetsvolym räcker dock inte för att få
inträde till en kassa.
Deltidsarbetslöshet
Utan att undersöka konsekvenserna föreslår regeringen
långtgående försämringar vid längre tids
deltidsarbetslöshet. Framförallt kvinnor inom låglöneyrken
med små barn kommer att drabbas hårt i en redan utsatt
position. Arbetstiderna för denna grupp är ofta sådana att
det är svårt att hitta kompletterande arbeten.
Vänsterpartiet motsäger sig en sådan fördelningsmässigt
vidrig reform och anser istället att stödinsatser måste sättas
in från samhällets sida som underlättar för den
deltidsanställda att finna sysselsättning på heltid.
För de långtidsarbetslösa -- ingenting
För den växande skara av långtidsarbetslösa som inte ens
kommit in på den reguljära svenska arbetsmarknaden,
framförallt ungdomar och nyligen anlända invandrare,
föreslår regeringen ingenting. Istället avser regeringen, som
vanligt dristar vi oss att säga, att återkomma i frågan senare
i år. Denna grupp blir dessutom större med regeringens
förslag.
I denna motion har Vänsterpartiet pekat på några av de
genomgående brister som präglar propositionen om den
fortsatta reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen.
Dessutom har SO redovisat ett otal lagtekniska problem
och praktiska svårigheter som skulle följa om regeringens
förslag antogs. Man har också påvisat de långtgående
försämringar som förslaget skulle få för den enskilde som
drabbas av långtidsarbetslöshet.
Höjning av arbetslöshetsförsäkringens
kompensationsnivå
Vänsterpartiet föreslår en höjning av ersättningsnivån
till 90 % från och med den 1 juli 1994. I samband hämed
återställes taket till 598 kronor.
Finansieringen föreslås ske med en justering av
arbetsmarknadsavgiften i enlighet med Vänsterpartiets
tidigare lagda förslag. Precisering av avgiftshöjningen
återfinnes i Vänsterpartiets motion till regeringens
kompletteringsproposition 1993/94:150.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition
1993/94:209,
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning med uppgift att se över
arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med vad som i
motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för
arbetslöshetsförsäkringen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att höja ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen till 90 % med taket 598 kr.
Stockholm den 5 maj 1994
Gudrun Schyman (v)
Berith Eriksson (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Hans Andersson (v)