Bakgrund
Regeringen lade hösten 1994 fram ett förslag till en ''allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring'' (prop 1993/94:80). Propositionen utsattes för en nedgörande kritik. Regeringens handläggning präglades av inkompetens och nonchalans mot alla berörda. Propositionen var ett uttryck för den politiska cynism som utmärker regeringens politik gentemot de arbetslösa.
Efter att ha sänkt ersättningsnivån till högst 80 % och infört karensdagar i försäkringen föreslog regeringen bl.a. en obligatorisk individavgift, att statliga a-kassor skulle inrättas samt en mängd villkorsändringar som sammantaget drastiskt skulle minska antalet ersättningsberättigade och i många fall sänka kompensationsnivåerna.
Riksdagen kunde endast till en begränsad del ta ställning till propositionen och i övrigt hänvisades till en kommande proposition.
Regeringen återkommer nu med ett liknande förslag. Fortfarande återstår det rader av frågor att utreda enligt regeringens egen uppfattning och det är uppenbart att det finns ett behov av att analysera ytterligare konsekvenser inom flera områden.
Beredningen av hela ärendet har varit kaotisk och undermålig, vilket kanske förklarar att propositionen återigen har karaktären av ett hafsverk. Det antyds att den grundas på den enmansutredning som redovisades 1993 men det är inte fallet. Snarare handlar det om ett resultat av en partipolitisk kompromiss.
Ingen remissbehandling har skett. Efter förra årets starka kritik borde Arbetslöshetskassornas Samorganisation SO och de fackliga organisationerna ha kopplats in för att kunna ge konstruktiva bidrag. Så har dock inte skett.
Inte heller finns redovisat vilka samhällsekonomiska konsekvenser som uppstår och hur arbetslinjen skall kunna upprätthållas genom ett samspel mellan arbetsmarknadspolitik och arbetslöshetsförsäkring. Propositionen håller inte måttet.
Regeringens misslyckande med att hålla uppe sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten har skapat massarbetslöshet i Sverige. Detta är orsaken till att underskottet i arbetsmarknadsfonden idag ligger kring 50 miljarder kronor och fortsätter att öka snabbt.
Det är inte de arbetslösa som inte vill ta arbete, det är inte ''incitamenten'' som felas. Tvärtom -- de genomförda försämringarna har gjort livet mycket tungt för de flesta. I stället är det bristen på arbetstillfällen som utgör hindret. Den förda politiken är en medvetet cynisk klasspolitik.
Att försämra för de arbetslösa och skapa otrygghet bland de drabbade är ytterligare ett sätt att bekämpa fackföreningsrörelsen och underminera en rättvis lönebildning. SAF och borgerligheten ser nu liksom tidigare en fungerande arbetslöshetsförsäkring som ett hot mot den arbetsmarknadens ''flexibilitet'' som garanterar arbetsgivarintressets ställning. Propositionen ger uttryck för en fackföreningsfientlig ideologi.
Allmänt
Regeringens förslag bygger på synen att den nuvarande ordningen styrs av de fackliga organisationernas egenintresse och att de arbetslösas intressen därmed skadas.
Detta är helt felaktigt. En europeisk jämförelse visar att de länder som har en koppling mellan arbetslöshetsförsäkring och fackliga organisationer är de länder där den största andelen arbetslösa också får ersättning (Danmark och Belgien). I dessa länder arbetar också facket solidariskt för de arbetslösas intressen.
I genomsnitt ligger länderna inom EU på ca. 40 %. I Sverige får drygt 80 % av de arbetslösa ersättning. Flertalet som inte är anslutna i Sverige uppfyller inte kvalifikationskraven eller väljer att inte vara försäkrade.
Under förra året erhöll mer än 800 000 personer någon gång under året ersättning från a-kassan eller från KAS. Mer än 20 % av arbetskraften var alltså beroende av regelsystemens utformning. Detta visar vikten av klarhet och stabilitet i systemen. Regeländringar får inte forceras fram. Konsekvenser måste analyseras noggrant. Framförhållningen måste vara god. Regeringens förslag om ikraftträdande av regeländringar den första juli i år är fullständigt orealistiskt. Det bäddar för ett försäkringsmässigt kaos.
Regeringen talar om en obligatorisk försäkring. Effekten på sikt blir dock att färre blir anslutna. De svåröverskådliga övergångsreglerna kamouflerar dock de verkliga konsekvenserna under de första åren. Det är i själva verket avgiften som blir obligatorisk. I övrigt avlägsnar man sig från en allmän försäkring.
Vänsterpartiet har alltid betonat vikten av att de fackliga organisationerna solidariskt stödjer de arbetslösa. Denna kontakt är ovärderlig för att inte tappa kontakten med arbetslivet och för att få stimulans att bryta passivitet.
Likaså har vi i alla sammanhang påtalat vikten av att ha ett gott inkomstrelaterat trygghetssystem som gör det lättare att åstadkomma nödvändig strukturomvandling av näringslivet utan att det leder till katastrofala effekter för den enskildes ekonomi. En smidig samverkan med aktiva åtgärder krävs för att försäkringen skall ge avsedd effekt på arbetsmarknaden.
Den svenska modellen har inneburit internationellt sett relativt höga ersättningsnivåer och korta ersättningsperioder. En aktiv arbetsmarknadspolitik, med åtgärder i syfte att stärka den enskildes kompetens som kvalificerat för nya ersättningsperioder, har kompletterat bilden.
Regeringens förslag attackerar just dessa grundbultar i systemet. Arbetslöshetens orsaker och ekonomiskt katastrofala effekter måste angripas genom att hävda arbetslinjen med en helt annan ekonomisk politik än vad regeringen förmått. Att riva upp a-kassesystemet på ett ogenomtänkt sätt förvärrar snarast problemen och skapar en djupgående konfrontation.
Arbetsmarknadsfondens underskott belastar den svenska ekonomin på ett allvarligt sätt. Detta är ju dock effekten av att det passiva bidragsberoendet har tillåtits öka så kraftigt och att vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder finansieras över fonden. En mer ambitiös sysselsättningspolitik och effektivare arbetsmarknadspolitiska åtgärder skulle ha lett till ett bättre ekonomiskt resultat, vilket vi påtalat upprepade gånger.
Regeringens lagda förslag med sina övergångsregler bidrar inte till minskade kostnader på kort sikt men leder på några års sikt till en socialbidragsbomb inom kommunerna och att många arbetslösa får sämre ersättning och att andra inte längre får plats inom försäkringen.
Vänsterpartiets inriktning
Som vi anförde i motion 1993/94:A25 vill vi se ett samlat förslag om en ny allmän inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Den bör inkludera KAS vars regelverk bör moderniseras. Vi har starkt förordat en koppling till de fackliga organisationerna. Vi vill se ett väl genomtänkt förslag som omfattar både regelverk, finansiering och organisation. Vi vill förbättra kompensationsnivåerna och avskaffa karensdagarna.
Vi vill utvidga kretsen som kan försäkra sig mot arbetslöshet. Det avgörande för att få ersättning är att stå till arbetsmarknadens förfogande men inte kunna få arbete trots aktivt sökande. Exakt hur kvalifikationsreglerna skall vara utformade får utredas närmare. Det finns argument både för arbets- och avgiftsvillkor men det kan också anföras skäl för att förändra dagens villkor. Det gäller att inte mer eller mindre godtyckligt utestänga nytillträdande på arbetsmarknaden. Därför är reglerna för kvalifikation genom utbildning och arbetsmarknadspoltiska åtgärder viktiga. Systemet bör innehålla såväl en grundnivå som en inkomstrelaterad del.
Vi menar att regeringens förslag i propositionen är sakligt undermåligt och ofullständigt. Det är inte remissbehandlat eller förankrat hos berörda. Förslaget är inte konkurrensneutralt gentemot de fackliga a-kassorna och medför väsentliga försämringar för de arbetslösa. Vi avvisar regeringens förslag och yrkar avslag på propositionen i dess helhet.
I motion 1993/94:A25 yrkade vi på att regeringen skulle återkomma med ett nytt förslag i enlighet med våra riktlinjer. Vi kan nu konstatera att regeringen inte är förmögen att prestera ett acceptabelt förslag.
Det saknas ett fullgott utredningsunderlag. Eftersom någon parlamentariskt förankrad utredning inte har förekommit på detta viktiga område föreslår vi nu att regeringen tillsätter en sådan. Alternativet kan vara ett tilläggsdirektiv i frågan för den Arbetsmarknadspolitiska utredningen.
Om en fristående a-kassa skall införas måste konsekvenserna utredas noggrant. I stället för att införa statliga a-kassor som blir dyrare och mindre aktiva i förhållande till den arbetslöse skulle SO kunna fungera som ''alternativkassa'' för den som inte vill ha någon koppling till befintliga fackliga eller företagskassor. Givetvis måste normal administrationsavgift uttas. På detta sätt ernås kompetent administration och kontroll samtidigt som den enskilde slipper ''besudlas'' med facklig anknytning. Konkurrensneutralitet uppnås.
Vänsterpartiet anser att frågan om deltidsarbetandes rättighet till ersättning i dagsläget skall vara kvar. En framtida lösning får inte innebära att villkoren drastiskt försämras och att situationen återgår till vad som gällde tidigare.
Problemet är att deltidsanställda inte får önskad heltidstjänst. Vi har tidigare föreslagit förtursrätt för deltidsarbetande till anställning med mer tid. Det är också viktigt att med olika medel minimera inrättandet av deltidstjänster.
Det har också visat sig att ett aktivt arbete från arbetsförmedlingens sida kan förhindra risken för ett ''evigt'' deltidsstämplande inom försäkringens ram. Det bör regelbundet och aktivt prövas att ansökan om heltid verkligen föreligger. Åtgärder bör tillgripas för att förutsättningarna för att ta ett heltidsjobb gynnas. ''Evighetsstämplandet'' är en effekt av att arbetstillfällen saknas eller att arbetsförmedlingen är passiv.
Finansiering
Arbetsmarknadsfondens underskott kan endast minskas genom att arbetslösheten pressas ned. Utgifterna måste minskas samtidigt som en ökning av arbetsmarknadsavgiften måste komma till stånd.
Vänsterpartiets inställning är att produktionen i huvudsak skall finansiera ersättningen från försäkringen. Systemet bör vara robust och klara att täcka kostnaderna i genomsnitt under ett konjunkturförlopp -- åtminstone i normalfallet.
Som vi påtalat i tidigare motioner krävs en extra finansiering i form av en solidaritetsskatt när belastningen blir orimligt stor genom att arbetslösheten skenat iväg. Regeringens ekonomiska misslyckanden har nu lett Sverige till en sådan situation.
Likaså krävs extra budgetmedel om delar av arbetsmarknadspolitikens aktiva åtgärder finansieras över arbetsmarknadsfonden. Denna situation råder nu.
Vi anser också att det är rimligt att den försäkrade erlägger en finansieringsavgift till sin a-kassa av samma slag som fanns tidigare. Nivån kan diskuteras men den får inte drastiskt höjas från den nivå som tidigare förelåg. Vi är bestämda motståndare till avgiftsnivåer som kopplas till arbetslöshetens kostnader inom den egna branschen vilket i debatten föreslagits av nyliberalt inriktade ekonomer.
Vänsterpartiet vill avskaffa de fördelningspolitiskt orättvisa egenavgifterna som mot vår vilja infördes vid årets början i och med att vår alternativa finansiering införs.
Ersättningsnivåerna
Arbetslöshetsförsäkringen ger låg ersättningsnivå i jämförelse med andra trygghetssystem. Ersättningstaket är lågt och har sänkts från 598 till 564 kronor. Regeringen har inte heller höjt taket på sedvanligt sätt som vi krävt i tidigare motioner. Följden är att ersättningsnivån successivt sjunker till en grundnivå som alltmer tappar relation till en inkomstrelaterad nivå.
Det bör ju noteras att den befintliga kompensationsnivån inte alls når upp till de omtalade 80 % som i sig är en alltför låg nivå. I vanliga inkomstlägen handlar det i verkligheten ofta om 65--75 % i stället.
Genom att basbeloppsanknytning saknas och att regeringen helt cyniskt låter bli att höja taket enligt löneutvecklingen förfaller försäkringen som ett trygghetssystem som går att lita på. Denna situation måste förändras.
Vänsterpartiet kräver att 90-procentsnivån återställs i försäkringen omedelbart. För de arbetslösa som ofta är låginkomsttagare finns det inte marginaler att klara dagens nivå. En höjning till 90 % är en fördelningspolitiskt träffsäker åtgärd. Den bidrar också till att förhindra lönedumpning på arbetsmarknaden.
Avslagsmotiv
Vänsterpartiet avslår regeringens förslag. Motiven är många och har till stor del redan angivits i anslutning till prop. 1993/94:80. Nedan följer en precisering på vissa punkter.
Fullt genomförd kommer den nya försäkringen att innebära allvarliga försämringar för de arbetslösa. Färre personer kommer att omfattas av en arbetslöshetsförsäkring, inte fler som regeringen hävdat.
Arbetslöshetsförsäkringens organisation ändras så att fler arbetslösa får en inkomstrelaterad ersättning. Men samtidigt skärps villkoren så att färre personer än idag får ersättning vid arbetslöshet. Denna senare grupp kommer att växa först när förslaget är fullt genomfört. Till att börja med innebär regeringens förslag alltså en fördyring. Efter 1997 däremot kommer betydligt fler att stå utan ersättning än i dag. Om inte samhället förändras i rasande takt kommer dessa att tvingas söka socialbidrag varvid kommunerna får räkna med en kostnadsbomb.
De som drabbas av arbetslöshet måste ha rätt till klarhet och stabilitet i systemet. Regeringen vill forcera fram en ny försäkringsadministration som skall börja gälla den 1 juli. Då kanske inte ens lagtexten hunnit fram eftersom riksdagen väntas fatta beslut i frågan i juni. Det är inte troligt att utbildning för dem som skall handlägga de nya a- kasseärendena hunnit genomföras. Risken är stor att många arbetslösa får felaktiga ersättningar och långa väntetider, vilket innebär en ytterligare belastning för den arbetslöse.
Försämrad kontantersättning, inga aktiva åtgärder
Regeringen menar att åtgärder som skall föra den arbetslöse tillbaka i förvärvsarbete sätts in för sent. Men de anger inte hur aktiva insatser skall kunna sättas in tidigare under en arbetslöshetsperiod. Överhuvudtaget skjuter regeringen upp alla viktiga frågor om hur en aktiv arbetslinje skall kunna bedrivas inom arbetsmarknadspolitiken.
Regeringen lägger stor möda vid förändringar i den passiva kontantlinjen. De vill använda hot som incitament för att råda bot på arbetslösheten, inte aktiva insatser, vilket Vänsterpartiet djupt beklagar.
Regeringens förslag syftar till att motverka rundgången inom ALF-systemet. Vänsterpartiet anser att rundgången beror på att antalet arbetslösa är mångdubbelt fler än antalet lediga jobb. För att eliminera rundgången måste nya arbeten skapas, inte ökad oro. Vänsterpartiet anser inte att förelagt förslag bidrar till att minska själva arbetslösheten.
Synkronisering måste gälla
Regeringens proposition utmärks på flera sätt av bristande konsekvens.
Konkurrensneutralitet skall råda säger regeringen och lägger ett förslag som är exempel på motsatsen. Avgiften till de nya statliga kassorna föreslås bli gratis, åtminstone fram till årsskiftet. Den som väljer en facklig a- kassa måste betala i genomsnitt 150 kr mer per år. Att staten på detta sätt subventionerar anslutning till statliga kassor är ett politiskt ingrepp vars konsekvenser kan bli omfattande för arbetsmarknadens organisering. Vänsterpartiet avvisar naturligtvis detta förslag.
Genom ''avgiftslagen'' tvingas även den som arbetar mindre än 65 timmar /månad att betala avgift. Dessa personer kommer dock inte att kunna få någon ersättning vid arbetslöshet.
Med regeringens förslag blir AMS roll dubbel. Dels skall AMS med skattemedel konkurrera med de fackliga a- kassorna, dels utöva tillsyn och vara överprövningsmyndighet för såväl de nuvarande kassorna som de kassor man själv driver.
Det nya arbetsvillkoret kräver ett visst antal arbetade timmar per månad. Regeringens förslag ger stora slumpmässiga orättvisor beroende på hur den totala arbetstidsvolymen fördelar sig i förhållande till månadsskiften.
Målet måste vara att arbetsmarknadsåtgärder sätts in tidigare än efter 300 dagars arbetslöshet. Men med regeringens förslag kommer den arbetslöse i så fall att få ersättning under en kortare period än de angivna 300/300 dagarna. Incitamentet blir att undvika aktiv sysselsättning under hela den period då ersättning ges.
Rätt till dagpenning har den som uppfyllt avgiftsvillkoret och ett allmänt arbetsvillkor. För att arbetsvillkoret skall vara uppfyllt krävs minst 65 timmars förvärvsarbete per månad. Denna arbetsvolym räcker dock inte för att få inträde till en kassa.
Deltidsarbetslöshet
Utan att undersöka konsekvenserna föreslår regeringen långtgående försämringar vid längre tids deltidsarbetslöshet. Framförallt kvinnor inom låglöneyrken med små barn kommer att drabbas hårt i en redan utsatt position. Arbetstiderna för denna grupp är ofta sådana att det är svårt att hitta kompletterande arbeten. Vänsterpartiet motsäger sig en sådan fördelningsmässigt vidrig reform och anser istället att stödinsatser måste sättas in från samhällets sida som underlättar för den deltidsanställda att finna sysselsättning på heltid.
För de långtidsarbetslösa -- ingenting
För den växande skara av långtidsarbetslösa som inte ens kommit in på den reguljära svenska arbetsmarknaden, framförallt ungdomar och nyligen anlända invandrare, föreslår regeringen ingenting. Istället avser regeringen, som vanligt dristar vi oss att säga, att återkomma i frågan senare i år. Denna grupp blir dessutom större med regeringens förslag.
I denna motion har Vänsterpartiet pekat på några av de genomgående brister som präglar propositionen om den fortsatta reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom har SO redovisat ett otal lagtekniska problem och praktiska svårigheter som skulle följa om regeringens förslag antogs. Man har också påvisat de långtgående försämringar som förslaget skulle få för den enskilde som drabbas av långtidsarbetslöshet.
Höjning av arbetslöshetsförsäkringens kompensationsnivå
Vänsterpartiet föreslår en höjning av ersättningsnivån till 90 % från och med den 1 juli 1994. I samband hämed återställes taket till 598 kronor.
Finansieringen föreslås ske med en justering av arbetsmarknadsavgiften i enlighet med Vänsterpartiets tidigare lagda förslag. Precisering av avgiftshöjningen återfinnes i Vänsterpartiets motion till regeringens kompletteringsproposition 1993/94:150.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1993/94:209,
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning med uppgift att se över arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med vad som i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för arbetslöshetsförsäkringen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att höja ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen till 90 % med taket 598 kr.
Stockholm den 5 maj 1994 Gudrun Schyman (v) Berith Eriksson (v) Bertil Måbrink (v) Rolf L Nilson (v) Björn Samuelson (v) Lars Werner (v) Eva Zetterberg (v) Hans Andersson (v)