med anledning av prop. 1993/94:209 Den fortsatta reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen
I propositionen föreslås att en inkomstrelaterad
ersättning skall införas i det kontanta
arbetsmarknadsunderstödet. För att få dagpenning skall
den arbetslöse uppfylla ett arbetsvillkor.
Återkvalificeringsmöjligheterna skall begränsas i syfte att
minska den passiviserande rundgången mellan
arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.
De förslag som lämnas är enligt min uppfattning
nödvändiga för att skapa ett enkelt och enhetligt system.
Det är viktigt att slå fast att alla skall ha samma
försäkringsskydd, oavsett om man är med i en
arbetslöshetskassa eller inte. Med ett skydd som är lika för
alla, upphör inte minst diskrimineringen av de som inte
önskar vara bundna av kollektivavtal.
Det är också riktigt att ställa hårdare krav, bl.a. när det
gäller arbetad tid, på den enskilde innan dagpenning utges.
Den enskildes engagemang i arbetslivet stärks, med krav på
arbetad tid och inbetalda avgifter.
Arbetslöshetsförsäkringen, i den utformning som här
presenteras, är dock alltjämt ofullständig. De av regeringen
utlovade förbättringarna för uppdragstagare och
egenföretagare finns inte med i propositionen. Att dessa
grupper missgynnas i försäkringshänseende får till följd att
arbetslösa tvingas tacka nej till arbeten som erbjuds i form
av uppdrag. En annan konsekvens är att egenföretagare
tvingas sälja inventarier till underpris för att anses som
arbetslösa och därmed berättigade till ersättning.
Regeringens motiv för att inte lägga något förslag i
denna fråga kan ifrågasättas. Man menar att frågan om
företagares rätt till arbetslöshetsersättning måste bedömas
utifrån konkurrensutgångspunkter.
Arbetslöshetsersättningen får inte bli en subvention till icke
livskraftiga företag. Enligt min mening finns det större
anledning att diskutera konkurrenseffekter vid utgivande av
olika arbetsmarknadspolitiska stöd. Det har vid ett flertal
tillfällen framkommit att t.ex. ALU-åtgärden och starta-
eget-bidraget medverkat till påtagliga snedvridningar av
konkurrensen. Risken att arbetslöshetsersättningen skulle
bli en subvention till icke livskraftiga företag måste också
bemötas. Arbetslöshetsersättningen är så obetydlig i storlek
att den knappast täcker grundläggande kostnader, som
hyra, för en företagare. Företagen kan således inte med
hjälp av arbetslöshetsersättningen hålla sitt företag igång.
Av detta följer att ersättningen inte kan anses gå till
företaget utan till företagaren som fysisk person.
Det är särskilt arbetslöshetsbegreppet i 4 § lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring som bör ändras.
Företagare anses enligt denna bestämmelse arbetslös när
hans personliga verksamhet i företaget upphört annat än
tillfälligt, om inte Arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda
skäl föreskriver annat. Denna paragraf, i kombination med
ett antal rättsfall på området och föreskrifter från
Arbetsmarknadsstyrelsen, har visat sig hämma den fria
företagsamheten. En företagare måste för att anses
arbetslös och därmed ersättningsberättigad tvingas att sälja
i företaget ingående rörelsetillgångar, frånträda eventuell
lokal och i förekommande fall även avregistrera sin firma.
Försäljningen sker normalt då till betydligt lägre pris än vad
tillgångarna är värda. Om den tidigare företagaren vid ett
senare tillfälle åter vill försöka försörja sig som
egenföretagare blir han tvungen att köpa nya inventarier till
ett högre pris än vad han sålde dem för, vilket måste ses som
en ren kapitalförstöring. Konsekvensen av detta blir att han
inte väljer att starta en verksamhet på nytt, utan fortsätter
att uppbära a-kasseersättning. En lösning vore att
verksamheten fick vara vilande med inventarier och annat,
i avvaktan på en bättre konjunktur. Ur kontrollsynpunkt
bör en revisor intyga att det, under en period då
arbetlöshetsersättning utgår, inte bedrivs annan verksamhet
än förvaltande av företagets tillgångar samt att enbart
finansiella intäkter och kostnader finns. Företagaren bör
även upphöra med momsregistrering under perioden.
Företagare anses inte som arbetslös om han på olika sätt
undersöker möjligheterna att åter starta sin verksamhet.
Det innebär att en företagare som vill sälja sina varor eller
tjänster och därför kontaktar leverantörer löper stor risk att
mista sin arbetslöshetsersättning. På grund av detta avhåller
sig företagaren ofta från att återuppta det egna
företagandet. En anställd däremot som har blivit av med sitt
eget arbete uppmuntras av systemet att söka arbeten, skriva
ansökningshandlingar m.m. och mister då inte sin
ersättning. Det är inte rimligt att en företagare skall
särbehandlas därför att han söker arbete på det för honom
naturliga sättet, som egenföretagare.
Arbetsmarknadsministern påpekar i proposition
1992/93:150 det orimliga i att ersättningssystemet tvingar
många arbetslösa att göra sig av med företaget, som ofta är
deras möjlighet att åter få fäste på den reguljära
arbetsmarknaden. Detta, menar statsrådet, står inte i
överensstämmelse med arbetsmarknadspolitikens
målsättningar. Det finns därför starka skäl att förändra de
regler som innebär att företagaren definitivt måste ha
upphört med sin rörelse för att vara berättigad till
arbetslöshetsersättning. Med hänvisning till den då
pågående utredningen om en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring (dir 1990:69, 1992:24) föreslogs
inga förändringar.
Frågan om företagares skydd i arbetslöshetsförsäkringen
har utretts vid minst fyra tillfällen och bör nu anses
färdigbehandlad. Regeringen bör därför snarast
återkomma med besked om hur dessa grupper skall beredas
ett likvärdigt skydd som löntagare. Försäkringen måste då
bli en försäkring för företagare och inte för före detta
företagare, som får ersättning endast då företaget helt är
nedlagt.
Det statsfinansiella läget är så ansträngt att ingen
socialförsäkring bör täcka mer än 70 procent av inkomsten.
Det finns emellertid också andra skäl än det statsfinansiella
för en lägre ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen. De
nya arbeten som nu skapas genom omstruktureringen av
näringslivet är inte nödvändigtvis av den karaktär som de
arbeten som försvann tidigare. Förhållandet kan leda till
matchningsproblem om inte de arbetssökande är flexibla
och söker olika sorters arbeten i olika lönelägen. En lägre
ersättningsnivå än dagens medför att en arbetssökande kan
söka flera arbeten utan att förlora i inkomst. En 70-
procentig ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen är en
rimlig avvägning mellan trygghet för individen, det
statsfinansiella läget och kraven på flexibilitet på
arbetsmarknaden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändring av 4 § lagen
om arbetslöshetsförsäkring,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om företagares rätt till
arbetslöshetsförsäkring,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen.