Motion till riksdagen
1993/94:A72
av Gudrun Schyman m.fl. (v)

med anledning av förs. 1993/94:RR9 Riksdagens revisorers förslag angående arbetsmarknadspolitiken


Det har både inom och utanför riksdagen under senare
tid understrukits vikten av att riksdagen granskar
verksamheter och följer upp sina beslut. Vänsterpartiet
delar denna uppfattning. Det är därför glädjande att ett så
omfattande och ekonomiskt betydelsefullt område som
arbetsmarknadspolitiken ges en bred belysning.
Revisorernas uppföljning borde vara till stor nytta och
glädje för riksdagen och den vidare handläggningen av
dessa frågor.
Vänsterpartiet anger i denna motion några kortfattade
principiella synpunkter på riksdagsrevisorernas betänkande
1993/94:RR9. Vi kommer att ytterligare diskutera
rapportens innehåll i samband med arbetet i den
parlamentariska kommitté som fått i uppdrag att utreda
arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och
avgränsning.
Riksdagens revisorers granskningsrapport 1993/94:1 har
bl.a. sitt ursprung i en framställan från riksdagens
arbetsmarknadsutskott där utskottet föreslår en granskning
av hur Arbetsmarknadsverket använder ''de olika
möjligheter som finns till arbetsmarknadspolitiska insatser
i det rådande arbetsmarknadsläget''.
Granskningsarbetet har pågått under en period då
Sverige upplevt sin värsta arbetslöshetskris på över 50 år.
Såväl konjunkturproblem som djupgående strukturella
förändringar har tillsammans med den förda ekonomiska
politiken lett till att mer än en halv miljon arbetstillfällen
har gått förlorade. Arbetslösheten har nått mycket höga
nivåer i alla delar av landet och har drabbat de flesta
yrkesgrupper.
Under denna period av snabbt stegrad arbetslöshet har
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna nått tidigare oanade
volymer. Uppföljningsbrister, rundgångsproblem av olika
slag och mättnadstendenser för olika åtgärder har inte varit
svåra att finna. Frågan är bara hur orsakerna till uppkomna
svårigheter skall identifieras, var ansvaret skall läggas och
vilka alternativ som förelegat.
Rapporten innehåller en grundlig genomgång av
åtgärdsarsenalen och vilka effekter som uppnåtts. En stor
mängd intressanta iakttagelser och kritiska kommentarer
förs fram som är av stort värde för den vidare utformningen
av arbetsmarknadspolitiken. Många frågor kräver dock en
väsentligt djupare analys än vad rapporten innehåller och
det finns slutsatser som antyds som vi är kritiska till.
Vänsterpartiet delar revisorernas uppfattning att
arbetsmarknadspolitiken fått ta ett för stort ansvar för
abetslöshetsbekämpningen under den pågående
lågkonjunkturen.
Vi har upprepade gånger fört fram förslag vars innebörd
har varit att stimulera sysselsättningen genom insatser inom
andra politikområden. Vi har varnat för skadlig och
meningslös rundgång inom den samlade offentliga sektorn
när kommunala nedskärningar går ut över statsfinanserna.
Vi har förordat en politik som skulle givit en mindre
belastning på arbetsmarknadspolitiken.
Vänsterpartiet har, liksom revisorerna gör, hävdat att
arbetsmarknadspolitiken saknat en långsiktig strategi.
Valet av åtgärd har ofta styrts av vilka finansieringskällor
som stått till buds. Vi har liksom revisorerna påpekat
problemen med att vissa åtgärder fått karaktären av
''gratisresurser''. Vi har förordat en alternativ avvägning av
åtgärder.
Revisorerna understryker på flera ställen i rapporten
vikten av att siktet är inställt på den ordinarie
arbetsmarknaden och den enskildes kompetens. Vi delar
denna uppfattning. Risken är, som Vänsterpartiet betonat i
flera fall, att kvaliteten på åtgärderna sjunker och att det
skapas en artificiell ''åtgärdsmarknad'' utan långsiktig
verkan.
Sistahandsåtgärder som Arbetslivsutveckling och
ungdomspraktik har blivit de volymmässigt dominerande
förstahandsåtgärderna trots riksdagens tydliga uttalanden.
Problemen med ''gratis arbetskraft'' och snedvridning av
konkurrensförhållanden är uppenbara och revisorerna
noterar att undanträngningseffekterna kan ha varit
betydande.
Vänsterpartiet delar revisorernas uppfattning att de
åtgärdsresurser som disponeras av AMV skall belasta de
anslag som tillhör Arbetsmarknadsdepartementet.
Avvägningen av insatser skall grundas på
arbetsmarknadspolitiska mål och en korrekt och
kostnadseffektiv bedömning. Dagens finansieringssystem
innebär att de verkliga kostnaderna döljs och att sakligt
ovidkommande faktorer ibland får styra.
Revisorerna noterar det olyckliga med att de statliga
bidragssystemen ändrats så att fel signaler ges till den
arbetslöse. Med utbildningsbidragens nuvarande
utformning är det i många fall mer lönsamt med passivt
bidragsberoende än aktiv arbetsmarknadsutbildning för
den enskilde.
Vänsterpartiet har i flera sammanhang påtalat olika
brister när det gäller den s.k. incitamentstrukturen i
åtgärdsmixen i syfte att främja arbetslinjen. Det betydande
överskott som AMS redovisar under innevarande budgetår
beror till väsentlig del på brister av detta slag.
Revisorerna ställer sig frågande till varför regeringen
skall disponera särskilda arbetsmarknadspolitiska medel.
Revisorerna delar Vänsterpartiets uppfattning att medel av
denna typ borde hanteras på den operativa nivån, dvs att de
disponeras av AMS. Riksdagen har dock hittills avslagit
våra förslag med denna innebörd. Vi förutsätter att
revisorernas synpunkter följs upp och får genomslag i
riksdagens kommande beslutsfattande.
Revisorerna har också liksom vi noterat att
arbetsmarknadspolitiken karaktäriserats av en betydande
ryckighet. Nya åtgärder och ändringar i befintliga system
introduceras med kort varsel. Framförhållningen har varit
mycket bristfällig vilket lett till informationsproblem ute på
fältet med många inblandade parter.
I flera fall har otydliga signaler lämnats av statsmakterna
vilket lett till betydande problem. Revisorerna redovisar
fallet med ''ungdomsgarantin'' där ledningen för
Arbetsmarknadsdepartementet gav signaler som inte var ett
korrekt uttryck för riksdagens beslut.
Det är uppenbart AMS i denna turbulens och med
relativt sett minskade resurser har utsatts för ett mycket
hårt tryck. Med allt fler arbetslösa och allt färre platser att
besätta fick delvis nyanställd personal sätta igång med nya
regelsystem. Gamla tumregler gällde inte längre i den nya
dramatiska situationen.
Regeringens politik har inte lyckats. Prioriterade
grupper som långtidsarbetslösa, ungdomar och invandrare
toppar arbetslöshetsstatistiken. Samtidigt har rekordmånga
slagits ut från arbetsmarknaden genom bl.a.
förtidspensionering. Regeringen bär ett tungt ansvar för
utvecklingen.
Det har givits många tillfällen i den politiska processen
att korrigera misstag. Många av revisorernas synpunkter
har i olika former satts på den politiska dagordningen
genom oppositionens förslag i riksdagen. Våra förslag har
dock avvisats.
Revisorerna framför i rapporten många kritiska
kommentarer på regeringens politik som sammanfaller med
våra. Även viss kritik mot AMS är begriplig även om det
bör understrykas att AMV i det svåra läget klarat
uppgifterna bättre än vad man kunnat befara. Det bör
understrykas att AMS tidigt sade ifrån att nuvarande
volymer inte var hanterbara på ett effektivt sätt inom
arbetsmarknadspolitiken alldeles oavsett den besvärande
personalbristen.
Revisorernas synpunkter på AMV vad gäller
internkontroll, internrevision och kassakontroll är
välgrundade. Det bör dock noteras att AMS i de flesta fall
redan uppmärksammat problemen och initierat
förbättringsåtgärder.
Revisorerna antyder att den s.k. utförsäkringsgarantin
fått spela för stor roll i AMV:s prioriteringar och att därför
de framåtsyftande åtgärderna fått stå tillbaka för insatser
med målsättningen att uppfylla formella krav för fortsatt
kassaersättning.
Vänsterpartiet kan inte dela detta snäva synsätt.
Revisorerna diskuterar inte alls vilka alternativ som stått till
buds vad gäller åtgärder eller vilka realistiska möjligheter
som återstått för de arbetslösas tillvaro. För att förhindra
permanent utslagning och mänsklig förnedring är det av
yttersta vikt att vidmakthålla arbetslinjen.
Att förhindra utförsäkring och utslagning är ett
överordnat mål för politiken. Det hindrar dock inte att vi
kritiskt skall granska insatta åtgärder i syfte att mönstra ut
allt som inte aktivt och långsiktigt på ett meningsfullt och
effektivt sätt stärker den arbetslöses förutsättningar att ta
del i en kvalificerad arbetsmarknad. Härvidlag återstår det
mycket att göra.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avvägningen mellan olika
insatser för att bekämpa arbetslösheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en samlad finansiering av olika
åtgärder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en långsiktig strategi
inom arbetsmarknadspolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens
kvalitet och riskerna med ''gratis arbetskraft'',
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om incitament i de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utförsäkringsgarantins
betydelse.

Stockholm den 15 april 1994

Gudrun Schyman (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)

Berith Eriksson (v)

Hans Andersson (v)