Det har både inom och utanför riksdagen under senare tid understrukits vikten av att riksdagen granskar verksamheter och följer upp sina beslut. Vänsterpartiet delar denna uppfattning. Det är därför glädjande att ett så omfattande och ekonomiskt betydelsefullt område som arbetsmarknadspolitiken ges en bred belysning. Revisorernas uppföljning borde vara till stor nytta och glädje för riksdagen och den vidare handläggningen av dessa frågor.
Vänsterpartiet anger i denna motion några kortfattade principiella synpunkter på riksdagsrevisorernas betänkande 1993/94:RR9. Vi kommer att ytterligare diskutera rapportens innehåll i samband med arbetet i den parlamentariska kommitté som fått i uppdrag att utreda arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning.
Riksdagens revisorers granskningsrapport 1993/94:1 har bl.a. sitt ursprung i en framställan från riksdagens arbetsmarknadsutskott där utskottet föreslår en granskning av hur Arbetsmarknadsverket använder ''de olika möjligheter som finns till arbetsmarknadspolitiska insatser i det rådande arbetsmarknadsläget''.
Granskningsarbetet har pågått under en period då Sverige upplevt sin värsta arbetslöshetskris på över 50 år. Såväl konjunkturproblem som djupgående strukturella förändringar har tillsammans med den förda ekonomiska politiken lett till att mer än en halv miljon arbetstillfällen har gått förlorade. Arbetslösheten har nått mycket höga nivåer i alla delar av landet och har drabbat de flesta yrkesgrupper.
Under denna period av snabbt stegrad arbetslöshet har de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna nått tidigare oanade volymer. Uppföljningsbrister, rundgångsproblem av olika slag och mättnadstendenser för olika åtgärder har inte varit svåra att finna. Frågan är bara hur orsakerna till uppkomna svårigheter skall identifieras, var ansvaret skall läggas och vilka alternativ som förelegat.
Rapporten innehåller en grundlig genomgång av åtgärdsarsenalen och vilka effekter som uppnåtts. En stor mängd intressanta iakttagelser och kritiska kommentarer förs fram som är av stort värde för den vidare utformningen av arbetsmarknadspolitiken. Många frågor kräver dock en väsentligt djupare analys än vad rapporten innehåller och det finns slutsatser som antyds som vi är kritiska till.
Vänsterpartiet delar revisorernas uppfattning att arbetsmarknadspolitiken fått ta ett för stort ansvar för abetslöshetsbekämpningen under den pågående lågkonjunkturen.
Vi har upprepade gånger fört fram förslag vars innebörd har varit att stimulera sysselsättningen genom insatser inom andra politikområden. Vi har varnat för skadlig och meningslös rundgång inom den samlade offentliga sektorn när kommunala nedskärningar går ut över statsfinanserna. Vi har förordat en politik som skulle givit en mindre belastning på arbetsmarknadspolitiken.
Vänsterpartiet har, liksom revisorerna gör, hävdat att arbetsmarknadspolitiken saknat en långsiktig strategi. Valet av åtgärd har ofta styrts av vilka finansieringskällor som stått till buds. Vi har liksom revisorerna påpekat problemen med att vissa åtgärder fått karaktären av ''gratisresurser''. Vi har förordat en alternativ avvägning av åtgärder.
Revisorerna understryker på flera ställen i rapporten vikten av att siktet är inställt på den ordinarie arbetsmarknaden och den enskildes kompetens. Vi delar denna uppfattning. Risken är, som Vänsterpartiet betonat i flera fall, att kvaliteten på åtgärderna sjunker och att det skapas en artificiell ''åtgärdsmarknad'' utan långsiktig verkan.
Sistahandsåtgärder som Arbetslivsutveckling och ungdomspraktik har blivit de volymmässigt dominerande förstahandsåtgärderna trots riksdagens tydliga uttalanden. Problemen med ''gratis arbetskraft'' och snedvridning av konkurrensförhållanden är uppenbara och revisorerna noterar att undanträngningseffekterna kan ha varit betydande.
Vänsterpartiet delar revisorernas uppfattning att de åtgärdsresurser som disponeras av AMV skall belasta de anslag som tillhör Arbetsmarknadsdepartementet. Avvägningen av insatser skall grundas på arbetsmarknadspolitiska mål och en korrekt och kostnadseffektiv bedömning. Dagens finansieringssystem innebär att de verkliga kostnaderna döljs och att sakligt ovidkommande faktorer ibland får styra.
Revisorerna noterar det olyckliga med att de statliga bidragssystemen ändrats så att fel signaler ges till den arbetslöse. Med utbildningsbidragens nuvarande utformning är det i många fall mer lönsamt med passivt bidragsberoende än aktiv arbetsmarknadsutbildning för den enskilde.
Vänsterpartiet har i flera sammanhang påtalat olika brister när det gäller den s.k. incitamentstrukturen i åtgärdsmixen i syfte att främja arbetslinjen. Det betydande överskott som AMS redovisar under innevarande budgetår beror till väsentlig del på brister av detta slag.
Revisorerna ställer sig frågande till varför regeringen skall disponera särskilda arbetsmarknadspolitiska medel. Revisorerna delar Vänsterpartiets uppfattning att medel av denna typ borde hanteras på den operativa nivån, dvs att de disponeras av AMS. Riksdagen har dock hittills avslagit våra förslag med denna innebörd. Vi förutsätter att revisorernas synpunkter följs upp och får genomslag i riksdagens kommande beslutsfattande.
Revisorerna har också liksom vi noterat att arbetsmarknadspolitiken karaktäriserats av en betydande ryckighet. Nya åtgärder och ändringar i befintliga system introduceras med kort varsel. Framförhållningen har varit mycket bristfällig vilket lett till informationsproblem ute på fältet med många inblandade parter.
I flera fall har otydliga signaler lämnats av statsmakterna vilket lett till betydande problem. Revisorerna redovisar fallet med ''ungdomsgarantin'' där ledningen för Arbetsmarknadsdepartementet gav signaler som inte var ett korrekt uttryck för riksdagens beslut.
Det är uppenbart AMS i denna turbulens och med relativt sett minskade resurser har utsatts för ett mycket hårt tryck. Med allt fler arbetslösa och allt färre platser att besätta fick delvis nyanställd personal sätta igång med nya regelsystem. Gamla tumregler gällde inte längre i den nya dramatiska situationen.
Regeringens politik har inte lyckats. Prioriterade grupper som långtidsarbetslösa, ungdomar och invandrare toppar arbetslöshetsstatistiken. Samtidigt har rekordmånga slagits ut från arbetsmarknaden genom bl.a. förtidspensionering. Regeringen bär ett tungt ansvar för utvecklingen.
Det har givits många tillfällen i den politiska processen att korrigera misstag. Många av revisorernas synpunkter har i olika former satts på den politiska dagordningen genom oppositionens förslag i riksdagen. Våra förslag har dock avvisats.
Revisorerna framför i rapporten många kritiska kommentarer på regeringens politik som sammanfaller med våra. Även viss kritik mot AMS är begriplig även om det bör understrykas att AMV i det svåra läget klarat uppgifterna bättre än vad man kunnat befara. Det bör understrykas att AMS tidigt sade ifrån att nuvarande volymer inte var hanterbara på ett effektivt sätt inom arbetsmarknadspolitiken alldeles oavsett den besvärande personalbristen.
Revisorernas synpunkter på AMV vad gäller internkontroll, internrevision och kassakontroll är välgrundade. Det bör dock noteras att AMS i de flesta fall redan uppmärksammat problemen och initierat förbättringsåtgärder.
Revisorerna antyder att den s.k. utförsäkringsgarantin fått spela för stor roll i AMV:s prioriteringar och att därför de framåtsyftande åtgärderna fått stå tillbaka för insatser med målsättningen att uppfylla formella krav för fortsatt kassaersättning.
Vänsterpartiet kan inte dela detta snäva synsätt. Revisorerna diskuterar inte alls vilka alternativ som stått till buds vad gäller åtgärder eller vilka realistiska möjligheter som återstått för de arbetslösas tillvaro. För att förhindra permanent utslagning och mänsklig förnedring är det av yttersta vikt att vidmakthålla arbetslinjen.
Att förhindra utförsäkring och utslagning är ett överordnat mål för politiken. Det hindrar dock inte att vi kritiskt skall granska insatta åtgärder i syfte att mönstra ut allt som inte aktivt och långsiktigt på ett meningsfullt och effektivt sätt stärker den arbetslöses förutsättningar att ta del i en kvalificerad arbetsmarknad. Härvidlag återstår det mycket att göra.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avvägningen mellan olika insatser för att bekämpa arbetslösheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad finansiering av olika åtgärder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en långsiktig strategi inom arbetsmarknadspolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens kvalitet och riskerna med ''gratis arbetskraft'',
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om incitament i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utförsäkringsgarantins betydelse.
Stockholm den 15 april 1994 Gudrun Schyman (v) Bertil Måbrink (v) Rolf L Nilson (v) Björn Samuelson (v) Lars Werner (v) Eva Zetterberg (v) Berith Eriksson (v) Hans Andersson (v)