Vid seklets början var den genomsnittliga
veckoarbetstiden 60 timmar per person och antalet
årsarbetstimmar omkring 2800. 1919 infördes åtta timmars
arbetsdag, 1970 kom beslutet om vår nuvarande 40 timmars
arbetsvecka och 1978 fick vi fem veckors semester. Det var
inte i går som dagens arbetstidsnormer infördes.
1990 var årsarbetstiden knappt 1 500 timmar. Den
genomsnittliga veckoarbetstiden, inklusive deltid, kortare
arbetstid för vissa grupper och andra särlösningar var då
omkring 38 timmar i veckan.
Den lagstadgade pensionen, femdagarsveckan,
semester, föräldra- och studieledighet är beslut som i hög
grad minskat arbetstiden, samtidigt som produktiviteten
hela tiden ökat.
Trots dessa stora förändringar har normen om
åttatimmarsdagen etsat sig fast. Det sociala trycket att
arbeta åtta timmar om dagen är stort om inte ''ursäkter'' i
form av barn, studier eller arbetsbrist finns.
Ofta hävdas att en arbetstidsförkortning automatiskt
skulle leda till minskad produktivitet. Om man studerar
effekterna från de fyra största arbetstidsförkortningarna
under modern tid -- 1848 (tiotimmarsdagen införs), 1919
(åttatimmars arbetsdag) 1938 (två veckors semester) och
1956--73 (etappvis arbetstidsförkortning från 48- till 40-
timmarsvecka) -- så framgår tydligt hur lättvindigt detta
argument tas till. Dessa reformer satte tvärtom fart på den
ekonomiska aktiviteten. (Källa: Stig Sandström, ''Den nya
arbetstidsutredningen'')
Arbetstidsfrågan och arbetslösheten
Frågan om arbetstid är intimt förknippad med
arbetslösheten. De senaste regeringsårens arbete för
minskad sjukfrånvaro (införandet av karensdagar)
tillsammans med hårda bantningar av såväl privat som
offentlig sektor har kraftigt sänkt den totala arbetstiden i
Sverige. Indragningen av den tidigare planerade
förlängningen av semestern med en semestervecka har
också påverkat.
Arbetstillfällena har samtidigt koncentrerats på allt färre
som fått kompensera behovet av ny arbetskraft med
övertid. Det tydligaste exemplet ser vi idag i
exportindustrin, men inom i princip alla branscher sätter
man idag en stor arbetspress på de anställda. Under 1993
års tre första kvartal motsvarade det samlade
övertidsuttaget mellan 60 000 och 70 000 heltidsarbeten.
(Källa: SSR-tidningen, 1/94)
Även om arbetslösheten självfallet också har andra
orsaker än rent partipolitiska så råder det ingen tvekan om
att regeringens linje i arbetstidsfrågan realiserats vid en
synnerligen illa vald tidpunkt och därmed bidragit till att
förstärka arbetslöshetsuppgången. (Källa: Bertil
Holmlunds rapport Arbetslöshetskrisen --
konjunkturfenomen eller systemfel?)
Arbetstider inom EU
I de flesta EG-länder är den avtalade eller lagreglerade
arbetstiden kortare än våra 40 timmar. EFS, Europeiska
fackliga Samorganisationen, har visserligen inte nått fram
till sitt mål om 35 timmars arbetsvecka, men man har
kommit en bit på väg.
Alla länder reglerar dock inte sin arbetstid i lag. I
England och Danmark t.ex. styr endast avtal. Varierande
pensionsålder, semesterns längd och den varierande nivån
på föräldraledighet m.m. gör dessutom att det är svårt att
göra raka jämförelser mellan länder. Vi kan konstatera att
de europeiska avtalen för arbetstid ofta ser bra ut på
papperet. Tar vi hänsyn till kvinnornas förvärvsfrekvens,
rätt till föräldraledighet m.m. så blir jämförelsen mer till
Sveriges fördel.
Kortare arbetstid ger arbete åt alla
I dagens samhälle finns stora outnyttjade resurser av
mänsklig arbetskraft -- bland invandrare och flyktingar,
handikappade och vissa förtids- och ålderspensionärer.
Många hemarbetande, deltidsarbetslösa, studerande och
öppet arbetslösa vill också komma ut i arbetslivet.
Valet i arbetstidsfrågan står mellan individuella
lösningar -- för de starka -- och generella lösningar -- som
värnar om alla. Framtiden ställer också krav på jobben.
Muskelkraften och det processinriktade arbetet är på väg
ut. Mjukvaran, fantasin och kreativiteten blir viktigare. Här
passar sextimmarsdagen in. Den kan bli den utlösande
faktor som tvingar företagen att tänka om. Att organisera
produktionen på ett annat sätt.
Arbetstidskommittén -- ett havererat projekt
När Arbetstidskommitténs majoritet, med Mona Sahlin i
spetsen, presenterade sitt arbete i juni 1989 så sköts varje
förkortning av den dagliga arbetstiden på framtiden.
Arbetstidskommittén hävdade att en
arbetstidsförkortning (med hel eller delvis
lönekompensation) leder till ökade kostnader för företag,
kommuner och andra arbetsgivare och att detta i sin tur
medför sämre konkurrenskraft för företagen och sämre
ekonomi för kommunerna. Detta skulle leda till högre
arbetslöshet.
Utifrån dagens situation kan vi konstatera att
kommitténs antaganden om ekonomin var helt orealistiska.
Kommitténs betänkande byggde på en arbetstidsprognos
från SCB, som innebar att den totala förvärvsarbetade
arbetstiden (anställda och egna företagare) i Sverige skulle
öka stadigt fram till sekelskiftet -- från ca 6,25 miljarder
timmar 1985, till 6,53 miljarder timmar 1990. År 2000 skulle
siffran vara 6,88 miljarder timmar. Kommittén trodde att
efterfrågan på arbetskraft skulle vara så hög att problemet
även i början av 90-talet skulle bli brist på arbetskraft! Först
när vi nått 1995 års volym (6,74 miljarder timmar) kunde
kommittén tänka sig att påbörja en arbetstidsförkortning.
Så här skrev de:
Under de närmaste åren kommer, enligt löfte i
regeringsförklaringen, semestern att förlängas till sex
veckor och föräldraförsäkringen enligt riksdagsbeslut att
förlängas till 18 månader. Våra beräkningar visar att dessa
reformer kommer att ta betydande resurser i anspråk men
att de ekonomiska konsekvenserna av dem inte är
oöverkomliga. (SOU 1989:53, huvudbetänkandet, sid 224)
Man måste kombinera en arbetstidsreform med
skattepolitiska och ekonomiska insatser som gör både
arbetsgivare och anställda mer angelägna att korta
arbetstiden och anställa fler.
Den ekonomiska modell som Arbetstidskommittén
byggde på utgick från tanken att arbetskraftsutbudet styrs
av ''nyttomaximerande hushåll''. Arbetstidens effekter på
fördelningen av arbetstid och inkomster mellan
individer i ett hushåll var det omöjligt att studera i den
modellen, och könsjämlikhetsaspekten föll därför helt
utanför.
Byt ut det underbetalda deltidsarbetet mot
sextimmarsdag 1990
yrkesarbetade 86 procent av alla kvinnor i åldern 20
till 64 år, vilket är mer än en 60-procentig ökning sedan 60-
talet. Kvinnorna har alltså ökat sin ''produktivitet'' och
därmed bidragit till välfärdsökningen under dessa år.
Men denna revolution har inte inneburit någon större
förändring i arbetstidens förläggning eller längd. Tvärt om
har kvinnans inträde på arbetsmarknaden inneburit att hon
har fått dubbla bördor -- både ansvaret för produktionen
och för barn och hushåll.
Bakom statistiken om kvinnors höga förvärvsfrekvens
döljer sig också ekonomiska och strukturella skillnader
mellan könen. Småbarnsmammorna kan redan sägas ha
infört sextimmarsdagen på egen hand och betalat den med
kraftiga lönesänkningar.
Småbarnspapporna, som jämförelse, tillhör den grupp
som har de absolut längsta arbetstiderna (42 timmar eller
mer) medan majoriteten kvinnor med små barn arbetar
deltid (omkring 30 timmar). Idag har våra barn längre
arbetsdagar än vi vuxna. Skall barn få chansen att umgås
med sina föräldrar -- och inte minst med sina pappor --
behövs en daglig arbetstidsförkortning.
Oavsett facklig tillhörighet, arbetar kvinnor oftare på
obekväma tider än männen och lågavlönade kvinnor
arbetar förhållandevis oftare på obekväma tider än kvinnor
med högre lön. Deltidsarbetet för kvinnor ökar i omfattning
och går mot allt längre deltider.
Den genomsnittligt förvärvsarbetade tiden per år i
åldrarna mellan 16 och 64 år i Sverige ligger på nivån 1200
timmar. Män förvärvsarbetar ca två timmar mer per
arbetsdag än kvinnor. Kvinnor ägnar i gengäld drygt tre
timmar åt hemarbete per dag, att jämföras med männens en
timme.
Rent matematiskt är det således möjligt att inom ramen
för sex timmars förvärvsarbete om dagen -- och två timmars
hemarbete! -- för alla öka den totalt förvärvsarbetade tiden.
Sextimmarsdagen är således i grunden en fråga om
fördelning av arbetstiden, inte om en förkortning.
En kortare arbetsdag för alla är ett viktigt rättvise- och
jämställdhetskrav. En kortare arbetsdag med
lönekompensation för de lågavlönade skulle minska
löneskillnaderna mellan kvinnor och män och öka
jämställdheten inom familjen.
Vänsterpartiet föreslår att JämO ges i uppgift att -- i
arbetet med löneskillnader mellan kvinnor och män -- även
utreda en förkortad arbetsdags effekter på löneskillnaderna
mellan könen, och på jämställdheten i arbetslivet. I en
annan motion anslår Vänsterpartiet resurser till detta.
Kortare arbetsdag kräver begränsad övertid
En förkortning av arbetstiden måste kombineras med en
kraftig begränsning av övertiden. Vänsterpartiet anser
därför att övertiden bör begränsas i lag.
Ett första steg -- sjutimmarsdag 1997
Vänsterpartiet har länge arbetat för en övergång till
sextimmarsdag. Vi har gjort det av jämställdhetspolitiska
skäl -- för att få en jämnare balans mellan mäns och
kvinnors yrkesarbete och familjeansvar -- och vi har gjort
det av generella välfärdsskäl -- för att göra livet drägligare.
Syftet har dessutom till en del varit
arbetsmarknadspolitiskt: genom att omfördela arbetstiden
ska fler kunna sysselsättas utan att priser och produktion för
den skull ändras.
I dagens konjunkturläge, med skyhög arbetslöshet, är
det viktigt att se över arbetstidsfrågan, oavsett var man står
i frågan. Förslag på åtgärder bör sättas in i ett långsiktigt
perspektiv där en sextimmarsdag ses i kombination med
fr.a. skattepolitiken, familje- och utbildningspolitiken. Det
är vårt ansvar som politiker att använda alla medel som står
till buds för att anpassa svensk arbetsmarknadspolitik till en
framtida arbetsmarknad. Arbetstidsvapnet är ett sådant
medel.
Visst -- man kan inte ersätta kampen för nya jobb
med kampen för sex timmars arbetsdag, men arbetet bör
bedrivas parallellt. I en tid av hög arbetslöshet är det viktigt
att alla tar ett gemensamt ansvar för sysselsättningen.
Mycket talar för att det finns en växande vilja hos
befolkning och fackföreningsrörelse att kvitta rena
ekonomiska förbättringar mot kortare arbetstid. Insikten
att all välfärd inte kan mätas i pengar börjar växa sig
starkare. Undersökningar (bl.a. av TCO) visar att viljan att
förkorta arbetsdagen, även med lägre lön, var stor om det
skulle leda till fler jobb. Mest positiva var kvinnorna.
I ett första steg kan Vänsterpartiet tänka sig en
arbetstidsförkortning till sjutimmarsdag senast 1997. På
sikt, på andra sidan sekelskiftet, införs så en generell
sextimmarsdag.
Vissa yrken i samhället kräver tjänster där den samlade
dagsarbetstiden överstiger sex timmar. Självklart ska dessa
grupper inte tvingas in i en oflexibel sextimmarsdag. Inom
många jobb och för vissa människor är det mer praktiskt
med en annan förläggning av arbetstiden. Väsentligt är
dock att normalarbetstiden skall vara sextimmars arbetsdag
eller 30 timmars arbetsvecka. Arbetstagaren skall ha rätt till
en arbetstidsförkortning genom minskad daglig arbetstid.
Inled försöksverksamhet
I Danmark t.ex. som levt länge med hög arbetslöshet,
vill renhållningsarbetarna införa den s.k.
skraldemandsmodellen (enligt parollen ''jobb till fler -- tid
till mer'') och låta fyra man dela på tre mans jobb. Med en
pott på en arbetslöshetsförsäkring och tre löner får var och
en en viss sänkning av lönen, men jobben räcker å andra
sidan till fler.
Vänsterpartiet föreslår att en stödfond inrättas för
arbetsgivare som minskar arbetstiden, och/eller skapar nya
arbetstillfällen med sextimmarsdag. Bidragen till
arbetsgivare som inför arbetstidsförkortning skall ges
enbart till dem som verkligen anställer nya som
kompensation för bortfallen arbetstid för dem som redan
förvärvsarbetar.
Stödet skall ges i den form som Gösta Rehn kallade
''marginella sysselsättningssubventioner''. Staten bör, via
AMS och egen budget, täcka merkostnaderna för företag
och kommuner som ökar sin sysselsättning eller som
ersätter avsked, varsel och permitteringar genom att ge den
personal man redan har en daglig arbetstidsförkortning.
Regeringen bör ge direktiv till AMS och förhandla med
kommunerna om ett åtgärdspaket i denna riktning.
Vänsterpartiet föreslår att denna försöksverksamhet
med kortare arbetsdag inleds redan under nästa budgetår.
För detta anslår Vänsterpartiet 1 miljard kronor. I första
hand bör de grupper som har tunga jobb prioriteras. Under
försöksperioden bör även försök med delning av jobb
mellan arbetslösa och arbetstagare kunna tillåtas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att JämO får i
uppdrag att utreda en förkortad arbetsdags effekter på
löneskillnaderna mellan könen enligt vad i motionen
anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om begränsning av övertiden vid
införande av kortare arbetsdag,
3. att riksdagen hos regeringen begär en plan för
minskning av normalarbetsdagen till sju timmar år 1997 och
sex timmar på längre sikt,
4. att riksdagen hos regeringen begär att en stödfond
inrättas för arbetsgivare som inför arbetstidsförkortning
enligt vad i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär direktiv till AMS i
enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försöksverksamhet med kortare
arbetsdag och arbetsdelning,
7. att riksdagen till försöksverksamhet med kortare
arbetsdag för budgetåret 1994/95 anslår 1 000 000 000 kr
över Arbetsmarknadsdepartementets budget enligt vad i
motionen anförts.
Stockholm den 24 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)