Under många år har en kampanj förts mot lagen om
anställningsskydd, och i den kampanjen har inte de faktiska
förhållandena spelat någon framträdande roll. Kampanjens
syfte har varit partipolitiskt och inte näringspolitiskt.
Hörsägen, vandringsmyter och partsinlagor från Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF) utgör underlaget för den
förändring av lagen om anställningsskydd som riksdagens
borgerliga majoritet har drivit igenom, under starkt
motstånd från socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.
Vi motionärer har en stark övertygelse om att inget gott
kommer ut av en situation där ena parten på
arbetsmarknaden har ett klart övertag över den andra
parten. Vi tror på att löntagarna och deras organisationer
är ansvarstagande och att objektiva kriterier måste ligga till
grund för så ingripande beslut som uppsägning av
människor från deras arbete. De nya reglerna öppnar för
godtycklig behandling av de anställda, tydligast kommer
detta att bli i de små företagen.
Förlängningen av visstidsanställningar kommer att
innebära oönskade inlåsningseffekter av arbetskraften och
försvagar arbetstagarens ställning.
Förlängning av provanställningen har samma negativa
effekt utan att fylla något som helst vettigt syfte. Den
arbetsgivare som inte under nuvarande regel om sex
månaders provanställning kan göra en bedömning av den
provanställdes förutsättningar för jobbet, har nog små
förutsättningar att klara det under ett år. Inte ens SAF
begärde så lång provanställning.
Beslutet att undanröja de kollektivavtal som tillåter
kortare avtalstider är ett ingrepp i avtalsrätten som inte hör
hemma i en rättsstat, men sådana argument är tillämpliga
för regeringen bara i de fall de används för att skydda de
egna uppdragsgivarnas intressen.
Rätten för arbetsgivaren att undanta två arbetstagare
från turordningen får störst effekt i mindre företag, precis
som arbetsmarknadsministern anförde i propositionen, där
kommer de anställda att bli i ett starkt underläge i en
uppsägningssituation. I de större företagen kommer regeln
att ge möjligheter att manipulera turordningen utan att
undantagen från turordningen faktiskt är nyckelpersoner.
Undantagen kan godtyckligt bestämmas av arbetsgivaren i
slutet av turordningslistan för att han ensidigt skall få sina
önskemål tillgodosedda. Detta kommer inte att befrämja
förhandlingslösningar, om han inte förutsätter att facket blir
så försvagat att det inte bjuder motstånd mot ensidighet och
lagstiftarens partiskhet.
Av arbetsrättskommitténs betänkande framgår att det är
svårt att få någon klar uppfattning om kollektivavtalens
respektive lagreglernas tillämpning i praktiken. Det är
anmärkningsvärt att arbetsmarknadsministern och
regeringen valde att ta konflikt med fackföreningsrörelsen
på ett så tunt underlag.
Förändringarna av den s.k. månadsregeln vid
omständigheter som kan utgöra saklig grund för uppsägning
innebar en onödig förlängning och uppluckring av regeln.
Förslaget som bygger på EG-direktivet om att
arbetsgivaren är skyldig att skriftligt informera
arbetstagaren om villkoren i anställningen är det enda som
är godtagbart i den nya lagstiftningen, men det är märkligt
att det direktiv som säger att vid företagsöverlåtelse har
personalen sin anställning kvar, det har regeringen valt att
lämna därhän.
I medbestämmandelagen (MBL) drev den borgerliga
majoriteten igenom att den fackliga vetorätten vid
entreprenader togs bort. Detta är ett mycket märkligt
förslag med tanke på att samhället är långt ifrån att ha de
resurser som krävs för att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten. Vetorätten har enligt vår erfarenhet haft en
icke oväsentlig preventiv effekt, som nu avskaffats.
Regeringen har tydligen tagit SAF:s uppfattning om att
vetorätten är en fördyrande och försenande faktor i
byggprocessen som sin egen. Men verkligheten ser
annorlunda ut, som också sägs i propositionen.
Byggförbundet och Byggnadsarbetareförbundet har
avtalsreglerat frågan vilket innebär att den enda tidsspillan
som uppstod var 1977 när listorna etablerades och vid
tillförande av nya företag. En huvudinvändning emot
vetorätten tycks vara att den inte hade önskad effekt i fallet
Mond Bygg AB, men enligt riksdagsmajoritetens beslut är
nu den fackliga bevakningen avskaffad -- vad återstår då.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
ligger nog sanningen mycket nära när man påpekar att
kommittén inte framlagt några sakliga skäl för att avskaffa
vetorättsreglerna utan att motiveringen närmast är
ideologiskt betingad.
Det förbud mot stridsåtgärder mot enmans- eller
familjeföretag som nu gäller är lika ideologiskt betingat som
i ovanstående fall. Det säger sig själv att ingen facklig
organisation gör sig omaket att blockera ett företag som inte
har eller brukar ha anställda. Dessutom är det så att endast
tre LO-förbund hade möjlighet att blockera den här typen
av företag på grund av bestämmelser i huvudavtalet.
Mot denna bakgrund anser vi motionärer att LAS och §
38 MBL skall återställas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till
att återinföra de bestämmelser i lagen om anställningsskydd
och 38 § i medbestämmandelagen som avses i motionen och
som kraftigt försämrats.
Stockholm den 24 januari 1994
Bengt-Ola Ryttar (s)
Inger Hestvik (s)
Leo Persson (s)
Iréne Vestlund (s)
Per Erik Granström (s)