Många företag genomgår för närvarande en
omstrukturering. En sådan process är ofta smärtsam och
innebär svåra ställningstaganden vad gäller uppsägningar.
Om företaget har behov av att anställa ytterligare
personal i ett senare skede, då konjunkturen blivit bättre,
kan nuvarande lag om anställningsskydd utgöra ett hinder.
Det kan framstå tydligt att det inte är rationellt att återta
alla tidigare anställda i den turordning de lämnat företaget.
Det kan bero på kompetens, ålder och mycket annat som
hänför sig till företagets omstrukturering. Det ligger oftare
produktivitetsskäl än personliga skäl bakom sådana
ställningstaganden.
Det skulle innebära en ökad flexibilitet på
arbetsmarknaden om återanställningsreglerna inte gällde
för tidsbegränsade anställningar.
Även den socialdemokratiska regeringen i Spanien
arbetar allt mer med att öppna för tidsbegränsade
anställningar som en åtgärd att mildra arbetslöshetens
konsekvenser för enskilda och för den nationella ekonomin.
Insikten om att den moderna arbetsmarknaden kommer att
innehålla många tidsbegränsade arbeten och projekt
grundade på önskemål från den enskilde börjar vinna
alltmer terräng.
Man kan också ifrågasätta om inte tolv månaders karens
är en onödigt lång tid, sannolikt skulle sex månader kunna
räcka utan att några väsentliga trygghetsförluster i
praktiken skulle utlösas. Kanske vore det t.o.m. möjligt för
arbetsmarknadens parter att kunna finna andra och bättre
trygghetslösningar än karenstid för återanställning om lagen
gav utrymme för detta. Sannolikt skulle man också från
parternas sida kunna finna vissa möjligheter till
tidsbegränsade anställningar eller andra lösare former för
att kunna både trygga företagens högproduktiva grupper
med anställning i företaget, och samtidigt kunna skapa
arbeten och möjligheter att kvalificiera sig för framtida
anställning för grupper som ännu inte har samma starka
ställning på arbetsmarknaden.
Mot bakgrund av dessa resonemang och den
arbetsmarknad vi har och sannolikt kommer att ha under
relativt lång tid, finns det anledning att överväga om inte
återanställningsreglerna i lagen om anställningsskydd skulle
göras dispositiva så att möjlighet öppnas för
arbetsmarknadsparterna att om situationen så kräver kunna
förhandla fram undantag från lagens huvudregel och skapa
andra mer tillväxt- och produktionsfrämjande lösningar.
En dispositiv lagstiftning där parterna kan göra upp
borde kunna vara en politiskt framkomlig väg. Om de
förslag till lösningar om generellt avskaffat
återanställningsskydd eller halverad karens skulle visa sig
för svåra att genomföra skulle frågan därmed riskera att gå
i stå och därmed skulle möjligheten till tillfredsställande
lösningar även i enstaka fall blockeras. En dispositiv
lagstiftning borde i det läget vara ett för alla mer acceptabelt
alternativ.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att göra återanställningsreglerna
i lagen om anställningsskydd dispositiva.
Stockholm den 24 januari 1994
Charlotte Cederschiöld (m)