Den öppna arbetslösheten är nu omkring åtta procent i
Sverige. Bland 16--24-åringar är den drygt 18 procent, för
24--34-åringar nära 11 procent, medan siffran för dem som
är äldre än så ligger långt under den genomsnittligt angivna
siffran. Dessa siffror uppmärksammas sällan, trots att en hel
generation ungdomar nu riskerar att slås ut från
arbetsmarknaden. Ålderdomlig lagstiftning och politisk
konservatism är förklaringar till detta. De politiska
partierna, även de borgerliga, lyssnar hellre på
fackföreningarna som hävdar sina redan anställda
medlemmars intressen, än ser till verkligheten.
Skygglapparna sitter stadigt fast på den generation som i
alla lägen försvarar den egna generationens privilegier.
I den mån man noterar att arbetslösheten är mycket
större bland unga människor försöker man göra detta till ett
mer eller mindre tonårsproblem, som skulle kunna lösas
med lite mer utbildning och praktik. Situationen för 30--35-
åriga villaägande småbarnsföräldrar med
högskoleutbildning och 5--10 år i tjänsten klumpas ihop
med 20-åringar som helt saknar yrkeserfarenhet och bor
hemma hos mamma. Därigenom söker man reducera
problemställningen till något som kan lösas med lite
fickpengar och ungdomspraktik.
Skillnaden mellan den totala arbetslösheten och
ungdomsarbetslösheten har ökat alarmerande sedan den
förra lågkonjunkturen. 1983 var ungdomsarbetslösheten 23
procent högre än snittarbetslösheten. 1992 låg
ungdomsarbetslösheten på en nivå som var 30 procent
högre än snittet. Siffrorna för 1993 är inte klara än, men det
finns all anledning att misstänka att ungdomsarbetslösheten
i förhållande till den totala arbetslösheten har ökat ännu
mer. Eftersom de yngre människornas 2--3 gånger högre
arbetslöshet drar upp snittsiffrorna är situationen
egentligen ännu mer alarmerande än vad som framgår ovan.
Om arbetslöshetssiffrorna bryts ned i ålderskategorier
får man följande siffror för november 1993 (SCB):
Ungdomar är i dag utrotningshotade varelser på den
svenska arbetsmarknaden. Nyutexaminerade välutbildade
ungdomar får inga jobb och de som under slutet av 80-talet
hade lyckats skaffa sig jobb förlorar nu sina jobb i en
rasande takt. Det är ingen överdrift att påstå att en
generation ungdomar slås ut från arbetsmarknaden om inte
något radikalt görs.
En bov i dramat är självfallet lagen om
anställningsskydd, LAS. Unga människor har i regel varit
anställda en kortare tid än sina äldre arbetskamrater och får
därmed gå först när företaget tvingas göra nedskärningar.
Detta är ofrånkomligt med dagens lagstiftning.
LAS ger dessutom äldre anställda speciella gräddfiler
förbi de unga. Gräddfilerna är av två slag.
För det första får anställda över 45 år räkna fem
anställningsår dubbelt när turordningen vid uppsägningar
ska räknas ut. Det innebär t.ex. att en 25-åring som varit
anställd i två år får sluta före en 45-åring som varit anställd
i ett år och en månad. Anställningstiden gäller alltså inte
fullt ut som kriterium för turordningsreglerna.
För det andra får en anställd räkna sin totala
anställningstid vid uppsägning trots att denne sagt upp
sig under en period för att sedan komma tillbaka till samma
arbetsplats. Det innebär att en person som frivilligt sagt upp
sig för att arbeta på en annan arbetsplats och som sedan
återkommer till den första arbetsplatsen får räkna
anställningsåren både före och efter uppehållet. Detta
gynnar självfallet mest äldre som hunnit prova att arbeta på
flera arbetsplatser. Detta problem blir särskilt aktuellt när
neddragningar ska göras inom stora offentliga sektorer som
skola, barnomsorg eller sjukvård, där det inte alls är
ovanligt att man under ett yrkesliv pendlar fram och tillbaka
mellan den stora arbetsgivaren kommunen och en del andra
verksamheter. Även på lite mindre orter med en stor
dominerande privat arbetsgivare blir detta problem
påtagligt.
Detta är otillbörligt gynnande av äldre på bekostnad av
de yngre. Tyvärr har regering och riksdag gjort mycket lite
för att rätta till dessa missförhållanden. Riksdagen gjorde
en mindre förändring av LAS i höstas och tillät att
arbetsgivaren gör två undantag från turordningsreglerna.
Gräddfilsreglerna förändrades inte alls, trots att de direkt
missgynnar yngre. Riksdagen bör nu undanröja höstens
misstag och avskaffa de båda paragrafer i lagen om
anställningsskydd som ger dessa förmåner för medelålders
och äldre.
Regeringens strategi för att stävja
ungdomsarbetslösheten just nu tycks främst vara olika typer
av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, t.ex.
ungdomspraktikplatser. Detta är självfallet bra, men det
leder inte till att allvarliga strukturfel på arbetsmarknaden
rättas till.
Regering och riksdag måste nu tänka nytt. Det duger
inte längre att sätta på sig skygglapparna och med en
papegojas envishet upprepa att LAS inte ger ungdomar
problem på arbetsmarknaden.
Vi föreslog, inför riksdagens behandling av LAS i
höstas, att arbetsgivarna skulle tillåtas göra ett undantag till
när turordningsreglerna fastställs. Detta skulle enbart gälla
anställda under 30 år.
Tyvärr gjorde sig inte riksdagens arbetsmarknadsutskott
någon större möda när man avslog vår motion. I
betänkandet hänvisades enbart till den sittande
Arbetsrättskommittén som ju i praktiken redan
färdigbehandlat dessa avsnitt.
Anställningsskyddet är viktigt. Det är ingen lösning på
problemet att föreslå att arbetsgivarna helt skulle kunna
frångå turordningsreglerna när personal måste sägas upp.
Trygghet är en viktig faktor för att människor ska göra ett
gott arbete, våga säga ifrån och tänka nytt likväl som ha
möjlighet att jobba trots t.ex. småbarn och egna
hälsoproblem.
Turordningsreglerna måste dock göras om så att inte en
hel generation ungdomar slås ut från arbetsmarknaden. Ett
alternativ till ytterligare undantag från turordningsreglerna
för unga skulle vara att dela upp arbetskraften i
ålderskategorier för att därefter göra upp
turordningsreglerna.
Om arbetsstyrkan delas upp i t.ex. fem ålderskategorier
(16--25, 26--35, 36--45, 46--55, 56--65) så skulle
uppsägningar fördelas jämnt över dessa kategorier.
Förslaget innebär att fasta turordningsregler följs men att
dessa inte får så orimliga konsekvenser som i dag.
Ungdomsarbetslösheten är ett hot mot framtiden, både
för de enskilda individerna och för samhället. Unga
människor med långa utbildningar kommer inte in på
arbetsmarknaden vilket leder till stagnation och ytterligare
arbetslöshet. För att lösa dessa problem krävs att
skygglapparna avlägsnas och de heliga korna slaktas. Det
räcker inte med olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Lagen om anställningsskydd måste också förändras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av
3 § lagen om anställningsskydd att anställda över 45 år inte
längre gynnas när turordningsreglerna vid uppsägning görs
upp,
2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av 3 §
lagen om anställningsskydd att det inte längre är möjligt att
räkna den totala anställningstiden vid uppsägning om man
varit anställd vid en annan verksamhet någon period,
3. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i
lagen om anställningsskydd att personalen delas in i
ålderskategorier innan turordningen görs upp.
Stockholm den 24 januari 1994
Lotta Edholm (fp)
Karin Pilsäter (fp)