Sysselsättningsutsikterna är för många just nu mycket
dystra. Trots en mycket aktiv arbetsmarknadspolitik går
många i dag utan arbete. I december var 543 000 personer
öppet arbetslösa eller sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Det är 12,8 % av arbetskraften. Detta är inget
unikt för vårt land. Såväl våra nordiska grannländer som
stora delar i övriga Europa brottas med samma problem.
Olika slag av insatser görs. Lägre räntor, sänkta skatter
samt vissa förändringar i arbetslagstiftningen är samtliga
åtgärder som positivt medverkar till en högre sysselsättning.
En del av den arbetslöshet vi idag drabbats av kan
förväntas försvinna vid en ny högkonjunktur. Men det är
inte sannolikt att vi kan räkna med att återvända till tidigare
extremt låga arbetslöshetstal. 80-talets höga sysselsättning
berodde i hög grad på en omfattande offentlig sektor vars
finansiering ligger bakom dagens höga budgetunderskott. I
stället är det mycket som talar för att en fortgående
produktivitetsutveckling inom såväl varu- som
tjänsteproduktion kommer göra det allt svårare att
upprätthålla full sysselsättning med konventionella
metoder.
På flera håll i Europa börjar man nu på allvar diskutera
arbetstiden. I Tyskland har vissa industrier börjat med
kortare arbetsdagar eller kortare arbetsveckor. Såväl i
Norge som i Danmark diskuteras 6-timmars arbetsdag.
Även här i vårt land börjar allt fler och fler förstå att det
endast är genom att minska den dagliga arbetstiden som vi
kan få arbete för alla men också att det ligger många andra
värden i en kortare arbetstid.
Samtidigt som arbetslöshet är ett gissel för vårt samhälle
är också tidsbristen det. Människor som har arbete har ofta
inte tillräcklig tid för att umgås med sina barn, andra
anhöriga, vänner och grannar. Man har svårt att ta ansvar
för närstående med behov av vård och stöd. Man kan inte
engagera sig i sin närmiljö eller i demokratiskt arbete i
tillräcklig grad. Det räcker med att räkna dem som inte fyllt
40 år på ett partimöte eller andra organisationer för att
komma till insikt om att det råder brist på tid för vissa
verksamheter särskilt under den tid man har småbarn i
familjen.
Att försöka upprätthålla full sysselsättning genom en
ständigt ökande varukonsumtion leder mot en
återvändsgränd med hänsyn till miljö- och naturresurser. En
ständigt växande offentlig tjänstesektor kräver en
skattebörda som säkert inte kommer att accepteras. Risken
är också att det skapar ett förmyndarsamhälle där
medborgarna allt mindre rår över sitt liv och tar ansvar för
sin egen situation och sin närmiljö.
Regeringens finansplan illustrerar drastiskt
svårigheterna att långsiktigt lösa sysselsättningsproblemen
enbart genom ekonomisk tillväxt. För att till slutet av 90-
talet halvera dagens arbetslöshet krävs en stabil tillväxt på
ca 4% om året. Många bedömare ifrågasätter om detta alls
är möjligt. Det förutsätter bl.a. en i det närmaste
permanent högkonjunktur. Ändå skulle detta ekonomiska
under bara pressa ner den totala, öppna eller dolda,
arbetslösheten till ca 6% -- fortfarande en oacceptabelt hög
siffra.
Om däremot den fortgående produktivitetsutvecklingen
skulle kunna användas till att ge alla människor mer tid så
skulle det kunna innebära en starkt förbättrad livskvalitet.
Den nuvarande situationen där vissa människor drabbas av
arbetslöshetens överflöd av tid medan andra tvingas till en
allt hårdare stress för att försörja både sig själva och de
arbetslösa är uppenbarligen helt ohållbar.
En allmän arbetstidsförkortning skulle kunna lösa en rad
problem. Den strukturella arbetslösheten skulle kunna
elimineras. Alla skulle kunna få mer tid för sig själva,
varandra, sin närmiljö och för ett samhällsengagemang.
Staten skulle spara stora utgifter för arbetslöshetsunderstöd
och andra arbetsmarknadsåtgärder. Hälsotillståndet skulle
förmodligen bli bättre genom minskad stress bland såväl
arbetslösa som arbetande. Arbetets kvalitet skulle
förmodligen förbättras. Sex timmars arbetsdag som
normalarbetstid skulle i många fall kunna underlätta en
effektivare arbetsorganisation. Många verksamheter som
idag bedrivs i ett 8-timmarsskift per dag skulle kunna gå
över till två 6-timmarsskift, vilket skulle innebära att
utrustning och lokaler används 50% mer varje arbetsdygn.
Detta innebär också att en arbetstidsreform skulle kunna
finansieras med insatser såväl av staten, genom
skattesänkningar, som av arbetsgivarna och anställda som
tar ut produktivitetsvinsten i form av kortare arbetstid i
stället för högre lön.
Mot den här bakgrunden anser vi det motiverat att
regeringen tillsammans med arbetsmarknadens parter
förutsättningslöst utreder förutsättningarna och
konsekvenserna av en förkortad arbetstid och återkommer
till riksdagen med förslag i denna fråga.
Vi har under tidigare riksdagar också väckt denna fråga
men inte
fått majoritet för vårt förslag. Nu anser vi att
eftersom frågan aktualiserats på så många håll ute i Europa
borde det vara en självklarhet för vårt land att på större
allvar ta i denna fråga och därför återkommer vi nu med en
liknande motion som vi hade föregående år.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär utredning om en
förkortad arbetstid.
Stockholm den 21 januari 1994
Rune Thorén (c)
Pär Granstedt (c)