Den 1 juli 1993 slopades arbetsskadesjukpenningen.
Samtidigt trädde en regel i 8 kap. 3 § 2 st. i lagen om
arbetsskadeförsäkring i kraft som innebär att frågan om en
försäkrad har ådragit sig en arbetsskada endast prövas i den
mån det behövs för att bestämma ersättning enligt lagen om
arbetsskadeförsäkring. Ändringarna innebär i princip att
alla försäkrade under sjukpenningtid fortsättningsvis
erhåller ersättning enligt lagen om allmän försäkring. En
motsvarande likabehandling av försäkrade bör tillämpas
även beträffande semesterlagen.
Försäkringskassorna prövar arbetsskada endast om
ersättning kan utges enligt lagen om allmän försäkring. Det
kan därför dröja lång tid innan sådan prövning kan ske. Till
dess att ev. arbetsskada fastställs av försäkringskassan bör
samma läge råda vad gäller semesterlönegrundande
frånvaro som för sjukdom.
Denna lagändring borde logiskt och naturligen ha ägt
rum redan 1 juli 1993. Nu kan tolkningstvister uppstå i
samband med utbetalning av semesterlön huruvida det är
frågan om sjukdom eller arbetsskada och risk föreligger att
talrika tvister förs upp till arbetsdomstolen för avgörande.
17 § semesterlagen bör således ändras och få följande
lydelse:
Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande, när
fråga är om ledighet p.g.a. sjukdom eller arbetsskada, i den
mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 180
dagar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring i semesterlagen.
Stockholm den 21 januari 1994
Gustaf von Essen (m)
Stig Rindborg (m)