Ambitionen måste vara att upprätthålla en så hög
sysselsättning för alla arbetsföra medborgare i Sverige som
möjligt. Denna politiska ambition är hotad i såväl Sverige
som övriga västeuropeiska länder på grund av bl.a. följande
utvecklingstrender: att den snabba teknikutvecklingen och
ökad konkurrens leder till personalrationaliseringar inom
industrin, och därmed till färre arbetstillfällen, att ökad
import av arbetsintensiva produkter från länder med billig
arbetskraft leder till att allt fler arbetstillfällen flyttas
utomlands, att kravet på en minskad offentlig sektor för att
få balans i svensk ekonomi också leder till färre
arbetstillfällen.
Denna utveckling pågår och kommer att fortsätta
långsiktigt oavsett vilken regering och vilken konjunktur vi
har eller om vi blir medlemmar i EU eller ej. Detta bör vi
inse och ta till oss för att kunna finna nya konstruktiva
lösningar som är gynnsamma för en positiv arbetsmarknad.
Vägen till full sysselsättning måste få vara
okonventionell och möjligheter ges att pröva nya lösningar
under förutsättning att de är till nytta för nationen och den
enskilde.
I ett internationellt perspektiv kan vi konstatera att inom
EU:s medlemsländer prövar både Tyskland och Frankrike
nya arbetstidsmodeller i syfte att sysselsätta så många
medborgare som möjligt. Där har tagits initiativ såväl till
förkortad veckoarbetstid som till pensioneringar för att
bereda ungdomar och andra fler arbetstillfällen.
En positiv arbetsmarknad bör kännetecknas av dynamik
och flexibilitet såväl för den enskilde arbetstagaren som för
arbetsgivaren. I Sverige har frågan om normalarbetstidens
längd (40 tim/vecka) och andra avtalsvillkor inom
arbetslivet reglerats mellan arbetsmarknadens parter. På
grund av att parterna har olika uppfattning om huruvida en
förkortad normalarbetstid är lämpligt och skulle leda till fler
arbetstillfällen och om lönen måste sänkas vid en mindre
förändring, har frågan inte fått en allsidig belysning genom
utredning.
Helt klart kan i dag konstateras att den höga
arbetslösheten kostar stora skattemedel och belastar såväl
statens budget som dess upplåningsbehov. Det är
riksdagens plikt att medverka till en hög sysselsättningsgrad
vad avser antalet medborgare för att öka allas delaktighet i
samhällets utveckling. Ansvaret för en rättvis fördelning av
arbetstillfällena kommer även i en internationaliserad värld
att åvila den nationella staten. Det bör därför falla på
regeringens ansvar att, såsom neutral i förhållande till
arbetsmarknadens parter, låta utreda de national-, privat-
och företagsekonomiska konsekvenserna av en förkortad
normalarbetstid.
En mycket intressant fråga är i vilken grad den enskildes
nettolön (dvs. lön efter skatt) måste reduceras vid en
begränsad arbetstidsförkortning. Vidare bör ett minskat
behov av skatter, transfereringar och
sysselsättningsskapande åtgärder beaktas.
Utredningens huvudsakliga värde kan bli att skapa en
större tilltro och trygghet på en arbetsmarknad med en
mera flexibel arbetstid från tid till annan, kanske beroeende
på den rådande ekonomiska konjunkturen eller kanske helt
privata prioriteringar.
Viktiga utgångspunkter för en utredning bör vara att
långsiktigt trygga den enskilde löntagarens ekonomiska
standard och att skapa ökad flexibilitet på
arbetsmarknaden, där delaktigheten för alla medborgare är
ett angeläget mål.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om angelägenheten i att låta utreda
de national-, privat- och företagsekonomiska
konsekvenserna av en mera flexibel och förkortad
normalarbetstid.
Stockholm den 14 januari 1994
Holger Gustafsson (kds)