med anledning av prop. 1993/94:140 Bygder och regioner i utveckling
Sammanfattning
Vänsterpartiet konstaterar att regeringen dels har
försvagat regionalpolitikens målsättning om regional balans
och dels att det helt saknas en förnyelse i riktning mot en
ekologiskt hållbar utveckling.
Nedskärningspolitiken inom den offentliga sektorn
drabbar de problemtyngda regionerna hårt liksom
avsaknaden av en näringspolitik värd namnet.
Positivt är att regeringens proposition tagit till sig kraven
på ett underifrånperspektiv och börjat inse kvinnornas roll
i det regionala förnyelsearbetet vilket vi länge krävt.
Regeringen fortsätter dock med de traditionella
regionalpolitiska greppen trots att det är alltmer uppenbart
att det krävs utvecklingsinsatser av förnyad typ.
Vänsterpartiet föreslår viss omfördelning av det
regionalpolitiska stödet till förmån för en mer modern
inriktning på stödområdena samtidigt som vi kan acceptera
viss omfördelning till småföretagsstöd med positiva
sysselsättningseffekter.
Regeringen lånar pengar från kommande budgetårs
arbetsmarknadspolitiska anslag, vilket vi avvisar. Dessa
pengar krävs dock för att hålla nere den öppna
arbetslösheten. Däremot föreslår vi att en del av de
arbetsmarknadspolitiska medlen för innevarande budgetår
som ej kommer att kunna utnyttjas som avsett kan
disponeras av länsstyrelserna.
Vänsterpartiet föreslår att Norrlandsfonden förstärks
kraftigt och att en ny Bergslagsfond inrättas liksom en fond
för utveckling i fyrstadsregionen kring Uddevalla.
Vänsterpartiet föreslår att en del av
vattenkraftsvinsterna återförs till de
vattenkraftsproducerande länen.
Vänsterpartiet förelår justeringar i landsbygdspolitiken
och när det gäller kvinnoinriktningen.
Vi är kritiska till de regionalpolitiska effekterna av det
träffade EU-avtalet liksom till stora delar av hur
beredningen av den regionalpolitiska propositionen skett.
Många av Vänsterpartiets förslag inom olika sektorer
och politikområden har kraftfulla regionala effekter varför
de åberopas i motionen även om finansieringen går utanför
den lilla regionalpolitikens ram.
Regeringens förslag i korthet
Det överordnade målet skall vara att öka den
enskildes möjligheter att fritt kunna välja arbete och
bostadsort. Glesbygdsstödet och vissa andra stöd slås
samman till ett landsbygdsstöd. Större stöd till lanthandeln
Ett mikrostöd på högst 20 000 kronor införs Fortsatt
nedsatta sociala avgifter i stödområdet Fortsatt
transportstöd Sysselsättningsbidraget höjs
Tjänsteföretag skall kunna få lokaliseringsbidrag
Norrlandsfonden förstärks med 220 miljoner kronor
Kvinnliga resurscentra etableras Länsanslaget höjs Ett
ettårsstöd på 800 miljoner kronor till småföretag. Mindre
och medelstora högskolor får 30 miljoner extra.
Regionalpolitikens mål
Regeringens förslag till regeringspolitiskt mål kan inte
accepteras i sin nuvarande form. I propositionen föreslås
det övergripande målet få följande lydelse: att öka den
enskildes möjligheter att fritt kunna välja arbete och
bostadsort. Det skall åstadkommas genom att
regionalpolitiken skall bidra till att utveckla livskraftiga
regioner i alla delar av landet. Regionalpolitiken skall också
åstadkomma en mer likvärdig ekonomisk, social och
kulturell standard för landets olika delar.
Vänsterpartiet anser att den formulering som fanns i
proposition 1989/90:76 är mer precis och ambitiös och bör
användas: Regionalpolitiken skall inriktas på att ge
människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett
var de bor i landet.
Med tanke på de försämringar av den offentliga sektorn
som pågår blir det än mer viktigt att begreppet service finns
med i en målbeskrivning för en god regionalpolitik. Det är
kanske dessutom symptomatiskt för en propositions renons
på miljöpolitik att begreppet miljö inte längre finns med i
målbeskrivningen. Det bör riksdagen ändra på.
Vi anser dock inte att ens dessa förändringar av
regionalpolitikens mål räcker. Utvecklingen går idag mot en
alltmer diversifierad verklighet för de flesta människor och
därmed också för de flesta bygder, orter och regioner. Slår
det socialt snett är det dåligt men utvecklar det lokalt
näringsliv och kultur är det bra. Vi jobbar idag inte längre
bara på bruket och ser Hylands hörna på TV. Dessutom vill
allt fler människor bestämma allt mer om sin egen vardag.
Denna utveckling måste politiken anpassa sig till och hjälpa
till att utveckla på ett positivt sätt.
Vi anser att det nedifrån-och-upp-perspektiv som
myntats av bygdegrupper och som regeringen anser sig ha
anammat är bra och det bör man ta fasta på. Det kräver
dock att regionalpolitiken skall genomsyras av ett sådant
perspektiv. Det gäller att bryta ett passivt rekvirerande av
bidrag för att istället stimulera ett aktivt utvecklings- och
förnyelsearbete. Vi kan inte se att regeringens
regionalpolitik gör så.
Dessutom måste en politik som berör områden som
kommunikationer, energi, näringsliv osv. vara fast
förankrad i en genomtänkt syn på miljön. På samma sätt
som konsekvensanalyser vad gäller regionala hänsyn måste
göras vid alla viktiga politiska beslut, skall
miljökonsekvensanalyser göras när stora och viktiga
regionalpolitiska beslut tas.
Vänsterpartiet menar därför att målbeskrivningen bör
kompletteras med mer kvalitativa mål, och där ingår att en
förstärkning av lokal och regional demokrati skall ske i
utvecklingsprocessen, ett medvetet arbete för att göra
regionerna mindre sårbara och mer oberoende och
dessutom bör varje regions kulturella identitet stärkas.
Regionerna skall också inriktas mot att bli
kretsloppsmässigt uthålliga.
Med tanke på den starka betoning Vänsterpartiet gör av
regionernas egen möjlighet att bestämma över sin
inriktning måste det vara absolut nödvändigt att långsiktiga
tvärsektoriella regionala program upprättas för att skapa en
genomskinlighet av den utveckling som regionen genomgår
och så att regionala och lokala aktörer drar åt samma håll.
Allt för regionens bästa. Det bör vara en förutsättning för
tilldelning av regionala utvecklingsmedel.
Den stora regionalpolitiken
De förändringar inom den internationella ekonomiska
politiken som nu sker är enligt den ansedda engelska
ekonomiska tidskriften The Economist den största
förändringen sedan industrialismens genombrott på 1800-
talet. Kina är på väg in i marknadsekonomin, vilket betyder
att en fjärdedel av jordens befolkning kommer att verka
under helt nya betingelser. Kina kommer att vara en
marknad för svensk industri men även en stark konkurrent
om arbetstillfällen. Länder i Asien som Taiwan, Sydkorea,
Malaysia, Thailand och snart Vietnam har en liknande
utveckling som Kina men ligger ännu längre fram i
utvecklingen. I och med utvecklingen i Östeuropa har vi nu
låglöneföretag på bara några timmars båtfärd från Sverige.
Det internationella finanskapitalet flyttar idag miljarder
över gränserna på några sekunder genom ny teknik.
Datorisering och robotisering går allt snabbare.
Elektroniska informationssystem har förändrat de
geografiska avståndens effekter i grunden.
Skall Sverige fortsätta att vara ett välfärdssamhälle kan
inte vissa starka regioner springa ifrån de övriga som en del
utredare har förespråkat. Någon ''nedsippringsteori'' på
regionnivå tror inte vi på. Stad och land måste samverka för
att vi skall få tillväxt och få bort arbetslösheten.
Jämför man med andra länder har Sveriges
regionalpolitik varit framgångsrik. De regionala
skillnaderna mätta i ekonomiska termer är enligt en nordisk
forskningsrapport endast cirka 13 % i hela Norden medan
de uppgår till cirka 300 % inom de 12 EU-staterna. Den
stora och viktiga motorn i denna utjämning i Norden är
offentliga medel som skatteutjämningsbidrag men även
statens övriga investeringar och driftstillskott.
Som vi kan läsa oss till i regeringens proposition är den
lilla regionalpolitiken en minimal del av de resurser som i
allt fördelas över landet -- cirka 3 miljarder årligen, vilket
är 0,5 % av budgeten.
Den s.k. stora regionalpolitiken gäller villkoren för
sjukvård, utbildning, post, tele, transporter m.m. och rör
sig om summor i storleksordningen 80--200 miljarder
beroende på hur man räknar.
Under de trettio år som det svenska samhället har
förändrats från varuproducerande till tjänsteproducerande
har förvandlingen varit störst i landsbygdsregioner och
krisregioner. Sysselsättningsmöjligheterna för kvinnorna
har förbättrats avsevärt genom en expansion av offentlig
sektor. Skogen och malmen har i stor utsträckning ersatts
av offentliga sektorn som ''basnäring''.
De besparingar och nedskärningar som under senare år
har dragit genom den offentliga sektorn och de statliga
företagen slår därmed hårdast mot sysselsättningen i
glesbygden på sikt. Även om många glesbygdskommuner
fortfarande kan hålla en bättre service än
storstadsregionerna inom vård och omsorg betyder
sysselsättningsneddragningar här att främst kvinnor
kommer att slås ut från arbetsmarknaden. Även om det
kvinnliga företagandet kommer igång ordentligt kommer på
många ställen alternativ till arbete inom offentliga sektorn
aldrig att uppstå.
Till det kommer att de affärsdrivande verken och de
statliga företagen samtidigt drar ner antalet anställda
kraftigt. De tågverkstäder, stationer och postkontor som
har funnits i glesbygden har ofta haft strategisk betydelse
för att hålla uppe sysselsättningen. De försvinner nu i allt
snabbare takt. Bara under de senaste tre åren har 35 000
jobb försvunnit i de sex största statliga bolagen och
affärsverken. Under de närmaste två åren kommer
ytterligare 20 000 jobb att försvinna.
Vänsterpartiet har kraftfullt motsatt sig denna
utveckling och bl.a. varit för att ta bort
kommunalskattestoppet samt föreslagit att grundavdraget
skall slopas för höginkomsttagare för att kommunerna skall
kunna stärka sin ekonomi. Vi har även förslagit
förstärkningar för vuxenutbildningen, folkbildningen och
utveckling av de små högskolorna. Vi har också gått emot
utförsäljningar av strategiska statliga företag. Alla dessa
förslag skulle betyda mycket för krisregioner och glesbygd.
Den regionalpolitiska inriktningen
Under rubrikerna Regionalpolitikens mål och Den stora
regionalpolitiken liksom i samband med de särskilda
genomgångarna av särskilda områden framför vi stark kritik
av regeringens politik vad gäller dess regionala
konsekvenser. Här vill vi endast komplettera med några
synpunkter.
Som påpekats är den ekonomiska politiken med dess
nedskärningslinje inom offentlig sektor och
transfereringssystem katastrofal för de utsatta regionerna.
Avregleringen och bolagiseringen inom affärsverkens
område har likaså starkt negativa regionala effekter vilket
har exemplifierats i ett otal fall under de senaste åren. De
regionalpolitiskt motiverade utlokaliseringarna kan
försvinna i samband med bolagisering och privatisering.
Regeringen har inte tagit denna utveckling på allvar
vilket vi genomgående har kritiserat inom olika
sektorsområden. Det måste slås fast att denna utveckling är
helt oacceptabel ur regionalpolitisk synpunkt.
Det finns ännu inte strategiska program utarbetade för
regionerna. Det saknas fortfarande länsövergripande
initiativ på många håll. Regeringen har inte lyckats leva upp
till vad som kunde krävas vad det gäller genomarbetade
strategier för att förnya regioners utvecklingskraft.
Detta hänger säkert ihop med den marknadsliberala
hållning som utmärker regeringen i stort och avsaknaden av
näringspolitiska initiativ, energipolitisk strukturförnyelse
och en vilja att kvalitativt utveckla den offentliga sektorn.
Rent bedrövligt är det att konstatera att den ekologiska
aspekten lyser med sin frånvaro trots att vi här har att göra
med faktorer som har stor lokal förankring och som kan
generera mycket ny långsiktigt hållbar sysselsättning.
Det positiva är att landsbygdsutvecklingen får en skjuts
och att möjligheten till småskaliga bidrag utvidgas. Stödet
till lokala utvecklingsgrupper är positivt för att hävda
initiativkraft och underifrånperspektiv. Likaså att en ny
förståelse för kvinnors roll har växt fram. Här finns dock
mycket att göra innan en rättmätig del av de
regionalpolitiska resurserna gått till kvinnorna.
Mycket litet nytänkande kan dock spåras vad gäller den
traditionella regionalpolitiken, t.ex. vad gäller driftsstöd till
företag trots kritiska analyser och utvärderingar från bl.a.
NUTEK:s sida. Det är visserligen politiskt känsligt att röra
befintliga stödformer ett valår, men vi borde successivt
övergå till mera utvecklingsinriktade stödformer.
Risken är ju att regionalpolitiska stöd konserverar gamla
strukturer genom att subventionera befintlig verksamhet.
Därmed minskas omvandlingstrycket och drivkrafterna till
förnyelse och modernare teknik och produkter med högre
förädlingsgrad, kunskapsinnehåll och bättre miljöhänsyn.
Det gäller att gå försiktigt fram så att tid finns för
omställning. Vänsterpartiet framför vissa förslag i denna
riktning genom att minska driftsstödet med sänkta
socialavgifter för att i stället öka utvecklingsbidrag.
Det är ett viktigt moment att skogslänen får ett bättre
utbyte av regionens naturresurser genom att medel från en
vattenkraftsavgift tillförs området. Likaså bör regionala
fonder upprättas och förstärkas som kan ge finansiella
resurser för utveckling av näringslivet. Exempel på detta är
i denna motion Norrlandsfonden, inrättande av särskilda
fonder i Bergslagen och Fyrstadsregionen. Regeringen är
förvånansvärt initiativlös i dessa frågor.
I stället lånar regeringen av budgeten för
arbetsmarknadsmedel för kommande budgetår. Vi menar
att detta är felaktigt. Pengarna behövs för att genomföra ett
ambitiöst arbetsmarknadsprogram som framför allt är
inriktat på att höja kompetensnivån. För att skapa rimliga
incitament för de enskilda måste då bl.a.
utbildningsbidragen höjas för arbetsmarknadsutbildning
och antalet platser utvidgas.
Det är fel att beröva arbetsmarknadspolitiken dessa
resurser under nästa år. Däremot finns det medel att
utnyttja från innevarande budgetår som delvis kan utnyttjas
för stöd till utveckling av småföretagsinvesteringar och
utveckling i enlighet med propositionens förslag. Delar av
medlen bör dock reserveras för samma område som gäller
för nedsättning av socialavgifter. Mycket av det övriga
tillfälliga stödet till småföretagen som specificeras ganska
slarvigt i propositionen kan myckert väl lämnas inom ramen
för AMS-åtgärder.
Generellt gäller att så mycket som möjligt av
utvecklingsinsatserna skall förläggas på lokal och regional
nivå. Trycket skall komma underifrån för förnyelse. Staten
skall ge ramarna och bidra med basresurser och se till att de
regionala programmen passar in i nationella prioriteringar
och utvecklingsstrategier.
Särskilda områden inom regionalpolitiken
Forskningsstödjande åtgärder vid mindre och
medelstora högskolor
För att satsningar i glesbygd skall ske enligt så fruktbara
metoder som möjligt är det av vikt att öka kunskapen om
utvecklingen i glesbygd samt effekterna av offentliga
insatser i olika regioner. Det är också väsentligt att skapa
förståelse för hur samverkan mellan näringsliv och
kommuner/landsting fungerar i olika delar av landet.
Vänsterpartiet anser att en del av de av regeringen anslagna
medlen för långsiktigt samarbete mellan näringslivet och de
små och mellanstora högskolorna bör kunna riktas också till
offentliga institutioner t.ex. kommuner och landsting. En
betydande forskningspotential finns i ett ökat samarbete
med den offentliga sektorn.
För att särskilt stödja de små och mellanstora
högskolorna i strävan att bygga upp egna forskningsresurser
föreslår Vänsterpartiet ett ökat anslag med 70 miljoner
kronor till detta ändamål.
I konsekvens med det mål vi vill se i regionalpolitiken att
regionerna skall stärkas föreslår vi att de små högskolorna
får extra medel för att få igång samarbetet med likadana
skolor i andra länder. Dels för att kunna koppla upp sig på
datanätverk men också för att personligen kunna träffas och
utveckla ett samarbete. Vi föreslår 10 miljoner kronor till
denna verksamhet, med speciell inriktning på en fortsatt
utveckling av det arbete över gränserna som redan finns i
vissa regioner.
Slutligen, för att underlätta rekryteringen av kvalificerad
arbetskraft till företag i stödområde 1, föreslås att ett system
införs för nedskrivning av statliga studielån för vissa
personer med utbildning från universitet och högskola.
Kretsloppssamhället
Det mest förvånande är propositionens låga profil vad
gäller kretsloppssamhället. Jorden och skogen är Sveriges
viktigaste naturtillgångar och utgör en resurs för framtiden.
Dessa resurser måste tas tillvara.
En långsiktigt hållbar utveckling förutsätter att
samhället baseras på kretsloppets principer. Användningen
av fossila bränslen måste minska. Andra ändliga råvaror
måste återanvändas. Vi anser att en miljöinriktad
skatteväxling bör genomföras. Vi har i motionen ''Om
skatteväxling för miljö och sysselsättning'' utvecklat detta
men vill här peka på några förslag som är viktiga för
regionalpolitiken.
Bensinskatt
För att främja utvecklingen av miljövänliga drivmedel
och fordon som drar allt mindre mängder drivmedel är det
viktigt att utnyttja alla möjligheter. I detta arbete kan
lagstiftning liksom förbud användas -- t.ex. förbud mot bly
i drivmedel. En annan metod är en lagstiftning som reglerar
användningen, t.ex. att ett fordon måste kunna köras på ett
bränsle som innehåller en viss mininivå av biobränslen.
Ytterligare ett styrinstrument som bör utnyttjas är att
skattebelasta eller avgiftsbelägga en vara eller ett visst
beteende. Ekonomiska styrmedel har allt större effekt och
betydelse i kampen för att skapa ett miljöanpassat samhälle.
Som ett led i detta har skatten på bensin (och diesel) höjts
successivt. Detta har fungerat relativt bra. Stora och snabba
förändringar i priset, tillsammans med en dåligt utbyggd
kollektivtrafik, har dock gjort att många haft svårt att
snabbt anpassa sitt beteende och därmed att acceptera
förändringarna.
En rad forskningsresultat visar att vägtrafiken inte
betalar de externa kostnader som den orsakar i form av
trängseleffekter, olyckskostnader, slitage på
infrastrukturen, samt övriga miljökostnader. I januari 1994
presenterade den internationella miljöorganisationen, The
European Federation for Transport and Environment
(T & E), en rapport kring trafiken och miljökostnaderna i ett
europeiskt perspektiv. I rapporten hävdades att
bensinskatten på sikt borde höjas med 60 % och
dieselskatten med 130 % om trafiken skulle bära alla sina
externa kostnader.
För svenska förhållanden skulle det enligt rapporten
betyda en ökning av trafikskatterna från 29 till 49 miljarder
kronor. En liter bensin skulle enligt T & E:s kalkyler behöva
kosta 11 kr om trafiken skulle betala alla sina externa
kostnader. Denna ökning bör enligt rapporten ske i form av
en skatteväxling med höjd skatt på trafik och sänkt skatt på
arbete. Utan att exakt låsa sig för med hur mycket, och hur
snabbt skatterna på trafiken bör höjas, kan Vänsterpartiet
konstatera att trafikskatterna och då främst skatten på
bensin bör höjas under 1990-talet. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Kostnaderna varierar mycket med avseende på tiden och
rummet. Att köra en mil med bil i rusningstrafik i
Stockholm genererar mycket högre externa kostnader än
att köra samma mil i glesbygd. Därför är det angeläget att
precisera skattebelastningen på vägtrafiken så långt det går
i tid och rum. Den moderna datatekniken ger också dessa
möjligheter. Vänsterpartiet föreslår att en utredning tillsätts
med uppgift att föreslå utformningen av en regionalt
differentierad bensinskatt. I första hand bör denna
differentiering utformas så att bensinskatten ökar i de tre
storstadsregionerna. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen detta till känna.
Energisektorn
Omställningen av energisektorn är strategiskt sett den
viktigaste. Den påverkar alla andra sektorer. Det är frågan
om allvarliga miljöproblem och en skatteväxling genererar
många nya arbetstillfällen.
Energisektorn måste baseras på förnybara energislag.
Särskilt viktigt är det att öka användningen av biobränslen.
Dels har vi ett stort och växande överskott av råvara från
skogs- och jordbruksmark, dels är biobränslen
förnyelsebara. Regeringen sänkte våren 1992
energiskatterna för industrin. Energiintensiv industri
premieras. Det är ur miljösynpunkt och
skatteväxlingssynpunkt oacceptabelt och motverkar
nödvändig modernisering och omstrukturering av industrin.
Den energi vi måste förbruka skall i allt större grad
produceras från förnyelsebara energikällor. För Sveriges
del innebär det en högre andel av biobränslen, vindkraft
och solenergi. På sikt tillkommer förmodligen andra
miljövänliga energislag.
Energiskatterna bör ändras så att de successivt ökar för
icke-förnybara energislag. I detta bör ett långsiktigt
perspektiv ingå så energiaktörer åtminstone för en
femårsperiod vet vilka regler som gäller. De senaste åren
har det hänt att skattereglerna för energiaktörer ändrats 5
gånger -- på ett år. Detta är inte acceptabelt.
Biobränslen ger idag 60 TWh, men kan ge ytterligare 80
TWh.
En stor del av de framtida biobränslena kommer att
produceras på skogsmark. Åtminstone 20--30 TWh mer kan
tas ut från skogen utan att utarma markerna. Detta gäller
särskilt om man kan hitta lämpliga metoder att återföra
askan till skogsmarken.
Biobränslen har stor regional betydelse och skall
utvecklas och brukas nära sina produktionsområden.
Energiskogar skall även utnyttjas i områden där risk för
läckage av näringssalt föreligger, t.ex. runt Laholmsbukten.
Biobränsleanläggningar, som t.ex. den i Lidköping, visar på
framtidsutvecklingen.
Vid utvecklingen av biobränsleproduktion skall vi
samarbeta med Östeuropa där vi i gemensamma projekt
kan arbeta för att ställa om Östeuropas energiproduktion
till miljövänligare och energieffektivare alternativ, t.ex.
modern biobränsleproduktion. Detta genererar -- frånsett
miljöförbättringarna -- även många arbetstillfällen på båda
sidor om Östersjön.
Exempel 1: Tio nya metanolfabriker som producerar
drivmedel ur skogs- och jordbruksråvara skulle ge 5 000
arbetstillfällen.
Exempel 2: Om vi skulle ta hand om en högre grad av
de 30 miljoner ton träråvara som lämnas i våra skogar skulle
denna verksamhet kunna alstra upp emot 30 000 nya jobb --
i huvudsak i glesbygd. God illustration till detta är
Hässelbyverkens (Stockholm) försöksprojekt med att köra
skogsråvara på pråm från södra Norrlandskusten till sin
energianläggning i Stockholm för värmeproduktion.
Samhället måste överhuvudtaget mer utveckla
ekonomiska system som bygger på biologiska
hänsynstaganden -- den gröna ekonomin.
Det betyder inte att vi går tillbaka till något
jordkulesamhälle. Tvärtom kommer det att krävas de
yppersta teknologiska lösningar för att på ett bra och
ekonomiskt försvarbart sätt ta vara på det naturen ger.
Regionalpolitiska åtgärder med målet att göra regionerna
mindre sårbara och mer oberoende kommer i ett sådant
perspektiv att framstå som ännu mer motiverade.
Kommunikationer och transporter
Vänsterpartiet efterlyser en utvärdering av vad
investeringar i olika kommunikationsslag betyder för
glesbygden. Vägnätet beskrivs relativt utförligt medan
järnvägssidan blir mer styvmoderligt behandlad. Var tog
exempelvis den nygamla Inlandsbanan vägen?
Informationsteknologins betydelse för att hela landet
skall leva har Vänsterpartiet beskrivit relativt utförligt i en
motion under den allmänna motionstiden. Vi vill dock här
peka på de enorma konkurrensfördelar som de delar av
landet får som har AXE-systemet utbyggt. Vi anser att
staten som ägare av Telia måste snabba på utbyggnaden än
mer så att hela landet får lika möjligheter vad gäller
efterfrågade teletjänster. För etableringen av företag och
uppbyggnaden av avancerad distansundervisning måste
investeringar inom telekommunikationsområdet ges en helt
annan tyngd än hittills i regionalpolitiken.
Avreglering
I idéskriften ''Landet vinner'' från
Glesbygdsmyndigheten tas upp krav som mycket väl
stämmer med målsättningen att göra regioner mer
oberoende och demokratiska. I skriften föreslås en s.k.
frizon för landsbygden. Utgångspunkten i frizonstanken är
att sektorsorganen har ansvaret för att den garanterade
basservicen finns, men att befolkning och näringsliv i en
bygd ges möjlighet att ta ansvar för hur servicen
organiseras. De mest effektiva samordningslösningarna
skapas ur behov och förutsättningar på lokal nivå, men
motverkas ibland av varje enskild servicesektors oförmåga
att samordna sig med andra sektorer. Ökade krav på
samordning mellan olika servicegivare, t.ex. posten,
Vägverket och Telia, är därför nödvändigt. Ett sätt att
stimulera till sektorssamordning är att de politiska
uppdragen till sektorsorganen, vid sidan om att man anger
en garanterad basservicenivå, också innehåller en
skyldighet att medverka i en bygds planering.
Vänsterpartiet vill se en försöksverksamhet enligt dessa
riktlinjer på ett tiotal ställen i landet.
Vi vill här markera att för att en regionalpolitik nedifrån-
och-upp överhuvudtaget skall få någon mening måste
avregleringar leda till att postens ideliga försämringar i
glesbygden stoppas av ägarna. Dessutom måste det
avregleringsbenägna Näringsdepartementet förhindras att
både fördyra och försämra elförsörjningen i glesbygden.
Alla näringsbidrag i världen kan inte ge lönsamhet åt en
näringsverksamhet som står stilla på grund av usel
energiförsörjning.
Näringslivsfrågor
Riskkapitalsituationen
Företagen är beroende av att kapitalförsörjningen
fungerar tillfredsställande. Bank- och finanskrisen har fått
till följd att bankerna är överdrivet försiktiga med sin
utlåning. Detta har i sin tur medfört onödiga konkurser.
Kreditsystemet måste börja fungera på normalt sätt igen.
Staten bör direkt som bankägare och indirekt via
bankstödsnämnden kräva att bankerna bedriver normal
utlåning till företagen och att de inte genom ett stort
räntegap låter kunderna betala bankkrisen.
Det har under valperioden fattats beslut om
riskkapitalbolag och inrättande av Industri- och
nyföretagarfonden och förändring av Utvecklingsfondernas
organisation till regionala utvecklingsbolag och
moderbolag. Det är för tidigt att bedöma effekterna av
dessa förändringar, men det är viktigt att
utvecklingsfondernas kompetens bevaras och att man
undviker tempoförluster vid omorganiseringen. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
Under året har också företagsbeskattningen förändrats.
I propositionen hävdas att detta betytt en kraftfull
förbättring av riskkapitalförsörjningen. Det skulle då också
betyda en förbättring av investeringsmöjligheterna. Ett av
de stora problemen i den nuvarande konjunkturuppgången
är den stora oviljan till investeringar i produktiv
verksamhet -- något som vi också påpekade att riksdagen
kunde bidra med om den accepterade regeringens förslag
till företagsbeskattning. Tyvärr har vi fått rätt.
För att ytterligare öka tillgången på riskvilligt kapital
anser Vänsterpartiet att AP-fonderna bör få möjlighet att
placera ytterligare 10 miljarder kronor i aktier,
företrädesvis i små- och medelstora företag. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
Samarbete för småföretag
Inför EES-avtalets ikraftträdande saknar ofta de små
företagen resurser för att kunna konkurrera på
Europamarknaden. De stora företagen kan ha egna
försäljningskontor inom EU. Det har inte de små resurser
till. Staten bör ta initiativ till att det över hela landet bildas
nätverk där småföretag kan samarbeta om försäljning,
dataservice, forskning och utveckling.
Statliga företag
Vänsterpartiet vill ha ett näringsliv med olika
ägarformer, privat, kooperativt och samhällsägt. Det
svenska näringslivet domineras av starkt koncentrerat
privat ägande. Statligt ägande kan vara en rimlig motvikt till
denna privata maktkoncentration. Statligt ägande är främst
motiverat inom strategiska sektorer av näringslivet.
Ägandet bör vara aktivt. Anställda i statliga företag kräver
inflytande över sina arbetsplatser, men de kräver också
engagerade och aktiva ägare. Affärsverk och bolag som
Vattenfall och Telia bör förbli statliga och utvecklas i rollen
som kraftcentra för teknologisk utveckling. Ett statligt
företag som LKAB genomför idag enorma investeringar i
Kiruna. För ett tiotal år sedan gick LKAB med stora
förluster. Utan ett uthålligt statligt ägande hade idag kanske
nordanvinden svept över tomma gruvschakt och vår yttersta
nordliga utpost hade varit en mer eller mindre död stad
istället för ett av de stora investeringsobjekten. Likaså
krävde moderniseringen av SSAB betydande satsningar
från statens sida, vilket det privata näringslivet inte var
berett att göra. Det har lett till att SSAB idag är det kanske
modernaste stålverket i Europa -- och dessutom lönsamt!
Regeringen har ingen förståelse för statligt ägande. Den
vill sälja ut i första hand 35 namngivna statliga företag,
däribland stora delar av den svenska basindustrin.
Regeringen har också fått riksdagens bemyndigande att
sälja ut dessa företag när och på det sätt man finner
lämpligt. Utförsäljningen av Celsius och SSAB förskräcker.
Den var en extremt dålig affär för staten och fördelningen
av aktierna har dessutom varit djupt orättvis.
Vänsterpartiet avvisar denna utförsäljningspolitik.
Nordbanken, som också nämnts som försäljningskandidat,
bör enligt vår uppfattning tills vidare förbli i statlig ägo och
ägandet i Pharmacia bibehållas.
Vi anser det självklart att riksdagen skall höras vid varje
större förändring av statens ägande och att riksdagens
bemyndigande därför skall återkallas.
För skogslänen är det av avgörande betydelse att
träindustrin genomgår en förändring mot ökad
förädlingsgrad. Vi vill i övrigt hänvisa till vår
näringspolitiska motion och till vår motion om skogs- och
trävaruindustrins speciella förutsättningar och problem.
(1993/94:N281 och 1993/94:N245)
Landsbygdsutveckling
Det är ett framsteg att regeringen tar ett samlat grepp
över landsbygdsutvecklingen i propositionen. Regeringen
betonar också bygdegruppernas betydelse i arbetet för att
hela Sverige skall leva. Glesbygdsmyndigheten betonar att
bygdegrupperna saknar medel och föreslår en bygdepeng.
Regeringen menar att dessa medel eventuellt kan komma
från kommuner och landsting. Vänsterpartiet vill dock för
att markera nedifrån-och-upp-perspektivet anslå statliga
medel för detta ändamål. Varje bygdegrupp bör efter
ansökan till länsstyrelsen tilldelas ett belopp på 15 000
kronor för att kunna driva sin viktiga verksamhet. Medel
kan överföras från kontot C 2 Regionala
utvecklingsinsatser.
Vi vill här också peka på de satsningar som vi i andra
motioner krävt på vuxenutbildning, folkhögskolor,
distansutbildning, datornät m.m. för att sprida kunskap och
utbildning i hela landet. Ungdomssatsningar på
landsbygden är av avgörande betydelse för bygdens
framtid. Generella åtgärder, som t.ex. utveckling av de
kollektiva kommunikationerna så att ungdomar kan
använda bra trafikservice även efter klockan 18.00 och
under helgerna, är viktiga, men även att det byggs mindre
bostäder på landsbygden för att ge ungdomar chansen att
bo kvar.
Som försöksverksamhet skulle Vänsterpartiet vilja
föreslå att lokala fonder bildas för att ge ungdomar
möjlighet att resa ut, lära sig nya saker och komma tillbaka
med annorlunda och speciella kunskaper som behövs för
det framtida lokala näringslivet. Vi föreslår att två
länsstyrelser får medel för att starta sådan
försöksverksamhet efter ansökan. Vi föreslår att 10
miljoner kronor anslås från kontot C 2:s ej använda medel.
Landsbygden i sig själv kan ha en stor attraktivitet för
ungdomar. I första hand gäller detta för pojkar, medan
däremot flickornas möjlighet att förverkliga sina intressen
är mindre. Det finns ett stort utbud av traditionellt manliga
verksamheter som jakt och sport, ofta med hög status,
medan det som attraherar flickor oftast kommer i andra
hand. Vi har också en bestämd känsla av att pojkarnas
verksamhetsbehov i första hand blir tillgodosedda. Om man
vill utveckla ungdomars livsmiljö på landsbygden måste en
prioritering göras till förmån för flickorna. Detta bör
regeringen ges till känna.
Vänsterpartiet vill också ge kommunerna i stödområdet
möjlighet att satsa på välutvecklade och breda
ungdomsaktiviteter. Med ett nedifrån-och-upp-perspektiv
bör ungdomarna själva styra verksamheten när det gäller
lokalutformning, uthyrning, typ av aktiviteter m.m. Vi
föreslår att regeringen kommer tillbaka med förslag på hur
ett sådant stöd skall kunna utformas.
I vår arbetsmarknadspolitiska motion (1993/94:A250)
föreslår vi en satsning på miljöåtgärder i ett
ungdomsprojekt kring lokala ''Agenda 21''.
I annan proposition tas frågan om medborgarkontor
upp. Tyvärr har regeringen inte hitills kunnat hitta en
tillfredsställande lösning på hur riktigt små
medborgarkontor skall lösa frågor kring personlig integritet
och rättssäkerhet. Vi hoppas dock att den utredning som
tillsätts skall kunna hitta en lösning på frågorna eftersom
medborgarkontor kanske skulle ha en än större funktion i
en glesbygd än i en storstad.
Barnomsorg skall också finnas i glesbygd. Det är därför
hög tid att bestämma hur denna skall utformas. Under de
senaste åren har det runt om i landet pågått olika former av
försöksverksamheter med barnomsorg i glesbygd. Det bör
därför vara möjligt att finna fungerande modeller för de ca
8 000 barn på landsbygden som är i behov av någon form av
barntillsyn.
Barnmiljörådet gjorde i samarbete med Socialstyrelsen,
Lantbrukarnas Riksförbund och Svenska
Kommunförbundet ett projekt i sex kommuner. Syftet var
egentligen inte att ordna barnomsorg utan att öka
lantbrukarbarnens säkerhet, vilket också verksamheten
avsevärt gjorde. Dessutom fick man också fram en
barnomsorgsform, skördedagis, som passade brukarnas
behov. De allra flesta var nöjda eller mycket nöjda. Det
hade kännts lugnt och tryggt att ha barnen i goda händer
och föräldrarnas arbetssitution hade helt naturligt
förbättrats. De allra flesta ville att projektet skulle
upprepas. Även barnen uttryckte förtjusning över att få
vara på dagis. Vi föreslår att Barnombudsmannen får till
uppgift att göra en översyn av barntillsynssituationen på
landsbygden.
När det gäller äldres boende i servicehem är vi emot
koncentrationen till stora servicehem i tätorter. Liksom när
det gäller barnomsorgen har det runt om i landet gjorts ett
flertal försök med boende på mindre institutioner mycket
nära hemmiljön. Vi anser att man nu samlat så mycket
kunskap om detta att denna inriktning kan permanentas.
En sådan inriktning tror vi stärks om kommunerna i lag får
ansvaret för att inrätta särskilda boendeformer för service
och omvårdnad, vilket Vänsterpartiet föreslagit.
Företagsstöd
Särskilda stödområden
Fyrstadsregionen
Arbetsmarknaden i Fyrstadsregionen har drabbats
mycket svårt av den industriella tillbakagången under
inledningen av 1990-talet. En rad industriföretag i regionen
har lagts ner eller helt avvecklat sin verksamhet. Det mest
kända exemplet är Volvo Uddevallaverken, men samma
negativa utveckling har gällt för en rad andra
industriföretag i regionen.
Satsningen på en ny fabrik blev lyckosam i så måtto att
man på Uddevallaverken utvecklade en världsunik arbets-
och produktionsorganisation. Denna framtidssatsning
avbröts dock genom Volvos beslut att lägga ner sin
modernaste fabrik.
Den industriella nedgången har gjort att
industrisysselsättningen gått ner mycket kraftigt i regionen.
Metalljobben i Fyrstad har nästan halverats på fem år.
Arbetslösheten i regionen ligger ungefär 3 % över
genomsnittet för riket.
Denna utveckling måste och kan brytas. Den gryende
högkonjunkturen inger hopp. Grunden för den
högkonjunktur som nu kan skönjas står dock till stor del att
söka i den fallande kronkursen. I längden kan inte den
industriella utvecklingen grundas på en låg kronkurs.
Fyrstad behöver en uthållig och stabil industriell bas.
Fyrstad behöver fler mindre och medelstora
industriföretag.
Kommunerna i Fyrstad har tagit initiativ som kan bidra
till en sådan utveckling. Samtliga kommuner försöker med
begränsade resurser att driva ett aktivt näringspolitiskt
arbete. Genom den s.k. Fyrstadskommittén finns ett
organiserat samarbete inom flera viktiga sektorer:
näringspolitik, trafikplanering, utbildning och kultur. I
Trollhättans kommun finns en särskild industrisatsning
benämnd SIRU, Strategigruppen för industriell och
regional utveckling. Dessa satsningar bör dock
kompletteras med en särskild regional fond för industriell
utveckling, ''Fyrstadsfonden''.
Förslag om en sådan fond har utvecklats i ett
aktionsprogram från metallavdelningarna i
Fyrstadsregionen. Förslaget är så genomarbetat att det
relativt snabbt kan omvandlas till praktisk handling. Ett
snabbt och effektivt förverkligande av planerna skulle dock
väsentligen underlättas genom positiva beslut från
riksdagens sida -- beslut som riksdagen bör och kan fatta
under våren 1994.
Fyrstadsfond
Fondens uppgift skall vara att stödja lokala innovatörer,
stödja företag att utveckla nya produkter, hjälpa till med
lokalanskaffning och ge stöd till omstruktureringar. Fonden
skall vidare administrera starta-eget-bidragen, ge
professionell handledning och fungera som kontaktlänk
mellan företag och offentliga institutioner.
Ett område för fonden av särskild vikt är att tillsammans
med Utvecklingsfonden utveckla program för att stärka
regionens underleverantörer.
Fonden bör vara särskilt aktiv inom områden som hjälp
med lönsamhetsbedömning till företag och innovatörer,
rådgivning för att utveckla arbetsorganisationen,
marknadsföring, utbildning och finansiering.
Finansieringen innebär att fonden skall gå in i företag
med riskkapital och delta i ledningsfunktioner. När
företaget stabiliserat sig så bör fonden gå ur verksamheten
med sitt kapital, för att kunna satsa det i nya företag.
Vänsterpartiet ser positivt på att regeringen kommer att
stödja ett s.k. BIC-kontor i regionen, men i nuvarande läge
räcker det inte. Vi anser därför att Fyrstadsregionen bör
placeras in i det tillfälliga stödområdet. Vi anser också i
likhet med NUTEK att för att få stabilitet i arbetet bör tiden
för inplacering vara fem år. Vi föreslår också att regeringen
skall komma tillbaka med förslag på hur finansieringen skall
ordnas men vill peka på att medel från innevarande
budgetår A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte har
kunnat användas fullt ut.
Norrlandsfonden
Under årens lopp har Norrlandsfonden haft en mycket
stor betydelse för utveckling och förnyelse av norrländskt
näringsliv. Staten har via de regionala utvecklingsfonderna,
det regionala företagsstödet främst inom stödområdet, de
nya riskkapitalbolagen och Industri- och nyföretagarfonden
varit med och skapat en riskkapitalförsörjning utöver den
som banker och Norrlandsfonden kan ge. Ofta är
situationen den att riskkapital utöver det egna kapitalet
måste tillskjutas från flera av aktörerna för att ett projekt
skall bli av. Om Norrlandsfonden inte har möjlighet att
ställa upp kan det innebära att också de andra aktörerna
drar sig ur om riskerna inte kan delas på flera händer. Det
bör påpekas att Norrlandsfonden ger lån också utanför
stödområdet. Cirka 80 % av den norrländska industrin
ligger utanför stödområdet. De nya riskkapitalbolagen kan
inte heller på grund av sitt börsberoende ta särskilt stora
risker. I de allra flesta fall går Norrlandsfonden in med 20--
30 % av riskkapitalbehovet. De insatser som fonden kan
göra har därmed en hävstångseffekt som innebär att
investeringar upp till fem gånger fondens insats kan komma
igång.
Om vi utgår ifrån att Norrlandslänen bör uppnå samma
sysselsättningsgrad i forsknings- och kunskapsintensiv
industri som övriga landet bör antalet i sådan industri öka
med 25 000 arbetstillfällen. Den traditionella basindustrin
kommer även fortsättningsvis att vara av stor betydelse för
såväl landets handelsbalans som norrländskt näringsliv.
Men några stora sysselsättningsökningar kan inte förväntas.
Några fler pappersmaskiner kommer sannolikt inte att
startas, däremot behövs givetvis alltid reinvesteringar.
Med ett kapitaltillskott på 500 miljoner kronor skulle
fonden kunna öka sin utlåning med bibehållen kapitalbas
och nå upp till en volym på 250 miljoner kronor per år i
genomsnitt under resten av 1990-talet. Detta skulle kunna
ge en investeringsvolym på 1,2--1,3 miljarder kronor per år
eller 1 200 arbetstillfällen per år. Under en tioårsperiod
skulle 12 000 arbetstillfällen tillföras länen.
Norrlandsfonden behöver inte rikta in sitt engagemang
mot vissa branscher eller geografiska områden i sitt
verksamhetsområde. Däremot bör stort intresse visas för
kunskaps- och forskningsintensiva företag och företag som
kan ingå i det kretsloppsbaserade samhället.
En förstärkning av Norrlandsfonden med 500 miljoner
kronor innebär en förstärkning av den samhälleliga
kapitalbildningen och kommer på sikt att stärka också
statsfinanserna.
Vänsterpartiet anser att också Gävleborgs län bör få
möjlighet att få del av Norrlandsfondens tjänster i samband
med en förstärkning av Norrlandsfondens kapital.
Flera statliga utredningar och ett antal riksdagsmotioner
har visat på möjligheten att återföra en del av
vattenkraftsvinsterna till de vattenkraftsproducerande
länen. 1 öre per kWh från vattenkraft producerad i de fyra
nordligaste länen ger drygt 500 miljoner kronor per år. Det
är nu hög tid för regeringen att lägga ett förslag om
återförande av vattenkraftsvinster till investeringar. Det
första årets överföring kan ske till Norrlandsfonden.
Bergslagen
Bergslagen i Mellansverige är en geografiskt
sammanhängande region som omfattar delar av sex län vars
residensstäder samtliga ligger utanför Bergslagsområdet.
Regionen har en likartad näringsstruktur och industriell
och kulturell historia. Gruvhantering, järnframställning
och -förädling har tillsammans med tung verkstadsindustri
varit och delvis är en hörnpelare i regionen. Skogsbruket
och förädlande träindustri i olika former är en annan.
Strukturomvandlingen har drabbat regionen hårt.
Storindustrier och mindre bruk har i många fall lagts ned
och övergivit många orter. I en del fall har näringslivet
kunnat förnyas och småföretag inom olika branscher
kunnat etableras. Men detta har skett i alldeles för liten
omfattning. Problemen kan avläsas på många sätt bl.a.
genom negativ befolkningsutveckling,
ålderssamansättning, mycket hög arbetslöshet, högt
ohälsotal med stor omfattning på förtidspensioneringar
samt låg utbildningsnivå.
Utvecklingen har således varit negativ trots att regionen
ligger nära expansiva områden med diversifierad
arbetsmarknad. Likaså är avstånden inte särskilt stora och
regionen har ett mycket stort antal mindre orter med goda
industriella traditioner. Natur- och kulturbygd med goda
förutsättningar för turism finns i hela området.
Gemensamma satsningar som Ekomuseum som bevarar
Bergslagens specifika historia har utvecklats.
I många stycken delar Bergslagen de norrländska
förutsättningarna och problemen även om den geografiska
skalan och den industriella historien avviker en del.
På lokal nivå finns i kommunerna både initiativkraft och
kompetens. Det som saknats är resurser och samordning för
att utveckla ett decentraliserat, hållbart och mindre sårbart
näringsliv. Det behövs ett utvecklat utbildningssystem, även
på högskolenivå, som tar tillvara regionens speciella
fördelar. Det behövs kompletterande investeringar i
järnvägstrafik och telekommunikationer som kan lägga
grund för en modern industri- och tjänstesektor. Det behövs
en bred kompetensutveckling bland stora delar av
befolkningen. Det behövs inte minst kraftfulla
utbildningssatsningar för kvinnorna i regionen som så starkt
präglats av manligt dominerade industrier.
I Bergslagen har de traditionella storindustrierna och
bruken haft en stark ställning och deras slagskugga vilar
fortfarande tungt över regionen. De exploaterade
arbetskraften så länge det var lönsamt och dominerade helt
regionens utveckling. De lämnade sedan regionens
människor åt sitt öde. Bergslagens stora bidrag till Sveriges
industrialisering och exportinkomster har inte kommit
regionen till del.
Det är dags för en rejäl satsning på förnyelse av
Bergslagen. På samma sätt som Norrlandslänen har en fond
för utveckling av infrastruktur och investeringar,
nyföretagande och kompetenshöjande insatser menar vi att
denna region skulle tillföras motsvarande resurser.
Vi föreslår att en fond inrättas på 200 miljoner kronor
för detta ändamål. Administration och förvaltning får
handhas av en organisation gemensam för de ingående
länsstyrelserna och kommunerna. Det är viktigt att god
ekonomisk och näringspolitisk kompetens finns tillgänglig
vid fonden eller alternativt vid en Bergslagens
utvecklingsstiftelse. En förutsättning är att lokala krafter
mobiliseras och att det lokala näringslivet dras med i ett
utvecklingsarbete. En annan förutsättning är att insatserna
passar in i länsprogram eller den regionala strategin för
Bergslagen. Insatserna tar sikte på att förnya regionen på
ett integrerat sätt. Det handlar inte endast om ''passivt''
företagsstöd.
Finansieringen sker medelst de regionalpolitiska
medlen. För framtiden kan dock medel från
vattenkraftsavgift på ett öre per kWh från regionens
vattenkraftsproduktion tas i anspråk på analogt sätt som i
fallet Norrlandsfonden.
Nedsatta sociala avgifter m.m.
Som vi tidigare berört anser vi att företagen skall vara
utsatta för ett omvandlingstryck. Det finns en risk att med
regionalpolitiskt stöd konservera gamla strukturer. Vi
föreslår i enlighet med detta synsätt att driftsstödet i form
av sänkta socialavgifter minskas för att istället öka
utvecklingsbidraget. Vi föreslår en minskning av anslaget
för nedsättning av sociala avgifter med 200 miljoner kronor
och avsätter istället 250 miljoner till 15 % stöd vid
sysselsättningsökning inom stödområdet för småföretag
enligt vad som sägs i propositionen under avsnitt 12. 50
miljoner tillförs där från ej använda medel under nuvarande
budgetår under anslag A 2.
Vi menar att det är fel att låna av budgeten för
arbetsmarknadsmedel för kommande budgetår. Vi avslår
därför förslaget om 800 miljoner kronor till
småföretagsstöd. Istället vill vi dels, enligt ovan, att
särskilda medel avsätts till stödområdet för
sysselsättningsökning, dels att 400 miljoner kronor tas från
årets budgetmedel på A 2-anslaget till sysselsättningsökning
i övriga landet enligt avsnitt 12 i propositionen. Dock menar
vi att av de 800 miljoner som därmed återförs till
arbetsmarknadsmedel för nästa år kan 150 miljoner kronor
speciellt öronmärkas för konsultinsatser enligt
propositionen.
Länsanslaget
Vänsterpartiet vill peka på att det bland
invandrargrupper i större städer idag förekommer en
arbetslöshet på upp till 50 %. Detta är en grupp som idag i
stor utsträckning saknar röst i det svenska samhället och
som dessutom med stor sannolikhet kommer att ha en
mycket hög arbetslöshet även i en högkonjunktur. Ofta
finns i de områden som har en hög andel invandrare mycket
få arbetstillfällen och liten service vad gäller banker m.m.
Vi anser att denna situation bör uppmärksammas särskilt
vid tilldelning av länsanslagen och vid fördelning i länen. Vi
föreslår därför en höjning av länsanslaget för att särskilt
användas i invandrarområden i större städer på 100
miljoner kronor att tas från oanvända medel i årets budget
på anslag A 2.
Kvinnoinsatser
För första gången finns inte bara pliktskyldigast med ett
kort avsnitt om kvinnor och kvinnligt företagande. En
fördjupning har skett och vi hälsar det med tillfredsställelse.
Vi tror dock att de kvinnliga regionala resurscentra som
föreslås måste få en bredare inriktning än enbart
företagande. De måste också kunna omfatta kultur,
offentlig sektor, infrastruktur m.m. I likhet med
organisationen Kvinnokraft tror vi också att det är viktigt
att centrumbildningarna drivs tillsammans med
''gräsrotskvinnor''.
Det nationella resurscentret bör också få en självständig
ställning och endast administrativt tillhöra
Glesbygdsmyndigheten. Med utökade arbetsuppgifter bör
myndigheten få förstärkta anslag. Vi föreslår att 2 miljoner
utöver vad regeringen föreslagit går till
Glesbygdsmyndigheten.
Vänsterpartiet anser som i tidigare års motioner att det
är helt nödvändigt att kvotera in kvinnor i styrelsen för
länsstyrelsen och att det bör ske ett aktivt arbete för att
knyta kvinnliga handläggare till länsstyrelsen och
utvecklingsfonden.
Regionalpolitisk forskning
De snabba förändringarna vad gäller samhällsstruktur
och ekonomiska förutsättningar påverkar den regionala
utvecklingen starkt. Det handlar om nationella processer
likaväl som en dramatiskt förändrad internationell
verklighet.
Tekniska förändringar revolutionerar näringsliv och
informationssystem samtidigt som människornas
värderingar successivt förändras.
Avreglering och förändringar av organisationsformer
och styrningsmekanismer inom offentlig sektor har
försvårat det regionalpolitiska arbetet.
Lokala initiativ och regionala utvecklingstendenser
uppkommer alltefter den aktuella problembilden.
Kvinnorna ställer rättmätiga krav på att vara delaktiga i
utvecklingen och få ta en rättvis del av resurserna i anspråk.
Den tid är förbi då man passivt rekvirerade statliga
stödmedel för att driva gamla verksamheter vidare. Nu
finns det ett stort antal aktörer som med olika kompetenser
agerar inom regionalpolitikens ram. Det är viktigt att ett
strategiskt tänkande ligger bakom de regionala program
som är en förutsättning för de konkreta
utvecklingsinsatserna och de regionalpolitiska stöden.
Behovet av kunskap och kvalificerad analys är således
avgörande för en förnyad och förstärkt regionalpolitik. Det
handlar om både problembild och möjligheter för
framtiden.
Expertgruppen för forskning om regional utveckling
(ERU) är en myndighet som skall initiera och samordna
forskning om regional utveckling samt stå för
kunskapsspridning. Beslutet 1992 att flytta ERU till
Östersund angav grunden till den nyordning som regeringen
vill skall gälla för regionforskningen.
ERU förutsätts liksom tidigare genomföra sitt program i
nära samarbete med universitet och högskolor i hela landet.
Enligt direktiven bör ERU särskilt beakta den kompetens
inom forskningsområdet som finns vid Högskolan i
Östersund. Likaså bör en dialog ske med aktörer på olika
nivåer som deltar i utformning och genomförande av
regionalpolitiken. Vi noterar att även
Glesbygdsmyndigheten har utlokaliserats till Östersund
vilket gör att här finns stor kompetens.
ERU har nyligen beslutat om sitt forskningsprogram för
den kommande treårsperioden och initierar nu
verksamheten på allvar. Det är av utomordentlig betydelse
att ERU med sin nya lokalisering har rimliga resurser för
att kunna erbjuda effektiv forskning och service av god
kvalitet. Vi föreslår att anslaget räknas upp med 2 miljoner
kronor. Det rimliga är att ERU får bestämma var medel för
forskning inom området skall föras i enlighet med sina
prioriteringar. Om medel skall tillföras för forskning med
inriktning på glesbygdens geografi med dess ekonomisk-
geografiska och sociala struktur som regeringen föreslår och
en högskola särskilt skall anges är det med ovan anförda
förutsättningar Mitthögskolan i Östersund som är det
naturliga alternativet. Inom Umeå universitet finns i och för
sig viss kompetens inom området men motiven för
regeringens förslag lyser med sin frånvaro. Detta bör ges
regeringen till känna.
Regionalpolitiken i ett EU-perspektiv
Vänsterpartiet säger nej till medlemskap i EU. En
folkomröstning skall avgöra frågan i november 1994 för
Sveriges del.
I samband med redovisningen av avtalet om EU-
medlemskap har det förekommit starkt vinklade uppgifter
om de förväntade regionalpolitiska effekterna av ett
eventuellt medlemskap. I propositionen ges en översiktlig
bild av läget. Det finns anledning att kommentera några
punkter.
Redan EES-avtalet innebär en del restriktioner för
vilket regionalt stöd som är möjligt att ha utan att bryta mot
EES-avtalets regler. EFTA:s övervakningsmyndighet ESA
har uppgiften att kontrollera att reglerna efterlevs.
Regeringens inställning har varit att nuvarande
stödformer och omfattning i huvudsak kommer att kunna
fortsätta. EU-rådet har delegerat till kommissionen att
övervaka att statsstödsreglerna följs eftersom frågan ej
löstes i avtalet om EU-medlemskap. Fortfarande pågår
överläggningar om bl.a. de svenska stödområdenas
omfattning och företagsstödens utformning!
I samband med avtalsförhandlingarna definierades ett
nytt mål, mål 6, för EU:s strukturfonder baserat på
befolkningens gleshet. Detta eftersom mål 1 som bygger på
ett ''fattigdoms''-kriterium inte var tillämpligt. 360 miljoner
kronor avsätts för mål 6.
Övriga stödformer som förekommer är tillämpliga och
kan för Sveriges del omfatta ca 2 miljarder kronor. Stöden
avser näringspolitiska, arbetsmarknadspolitiska och
jordbruks- och glesbygdspolitiska insatser.
Mycket återstår dock. Förhandlingarna fortsätter
avseende avgränsningen av områden för vissa stöd och
fördelningen i pengar mellan olika mål. Kommissionen
fattar det slutgiltiga beslutet!
Avgränsningen av mål 6-området som i stort sett följer
stödområdet avser perioden 1995--99. Därefter görs en
översyn!
Flera av målen kan inte kombineras med mål 6 varför en
stor risk finns att inte de nuvarande geografiska
prioriteringarna för regionalpolitiken kan upprätthållas.
Detta blir än mer markerat eftersom en förutsättning att få
EU:s strukturmedel är att dessa kompletteras med ny
nationell finansiering till minst 50 %!
Denna medfinansiering blir med EU:s regler
bekymmersam att åstadkomma med en regionalpolitisk
rimlig prioritering av de svenska medlen! Detta framgår
också av den innehållsligt obegripliga skrivningen på s. 166
i propositionen angående finansieringen av nationella
tillskott och i vilken mån dessa skulle behöva inrymmas i
propositionens anslag. Riksdagen bör uppmärksamma
detta vare sig formuleringarna beror på att det dunkelt
sagda är det dunkelt tänkta eller på att det är resultatet av
politisk kohandel mellan oeniga regeringspartier.
Det bör alltså uppmärksammas att
förhandlingsresultatet är både oklart och ofärdigt och att
regionalpolitiskt ogynnsamma konsekvenser kan uppstå
genom avtalets konstruktion.
Bortsett från dessa mer specifika kommentarer är det
Vänsterpartiets uppfattning att många effekter av ett EU-
medlemskap har starkt negativa regionalpolitiska effekter.
Det handlar om den s.k. stora regionalpolitiken, om
möjligheterna att i den ekonomiska politiken prioritera
kampen mot arbetslösheten och att upprätthålla den
offentliga sektorns nivå över hela landet. Bara de dryga
medlemsavgifterna och andra påfrestningar på
statsbudgeten innebär ett starkt hot mot såväl den offentliga
sektorns konsumtion som transfereringar.
Som påpekats i Kommunförbundets rapport
Levnadsförhållanden i Sveriges kommuner är
genomsnittsåldern högre i glesbygdskommunerna liksom
det är störst arbetslöshet där. Andelen förtidspensionerade,
andelen transfereringar av hushållens disponibla inkomst
och andelen offentligt anställda är störst i
glesbygdskommunerna. Det högsta ohälsotalet finner vi
Bergslagen och i norra Sverige etc.
Den offentliga sektorns service, utbildningssystemet, de
statliga investeringsprogrammen i infrastruktur och
näringspolitiska insatser spelar tillsammans med
arbetsmarknadspolitik och socialförsäkringssystemet en
mycket viktig roll för att upprätthålla regional balans och
någorlunda likvärdiga levnadsförhållanden i olika delar av
landet. Detta är den avgörande regionalpolitiska faktorn.
Och just detta hotas av den ekonomiska politik som följer i
EU-medlemskapets spår. Vi kan även notera att
skogslänens jordbruk inte blir de särskilt gynnade när EU:s
slösande jordbruksstöd tillämpas.
Den regionala effekten av ett medlemskap i EU är
sannolikt starkt negativ. Kostnaden för att komma åt de i
avtalet utlovade 2,4 miljarder kronorna är mycket hög, i
synnerhet för de regioner som är i behov av stöd för sin
utveckling.
Beredning av den regionalpolitiska propositionen
Det har saknats sedvanlig beredning och parlamentarisk
förankring i samband med utarbetandet av
regionalpolitiken denna gång. Någon egentlig
regionalpolitisk utredning förekom inte trots de radikalt
förändrade förutsättningar som nu föreligger.
Enmansutredningar, fria idéskrifter från skribenter, ett
inkallat regionalpolitiskt råd, utvärderingsrapporter från
NUTEK och RRV, och en serie landsbygdskonferenser i
Folkrörelserådets regi med disparata krav och förslag har
legat till grund för regeringens beslut.
Den parlamentariskt sammansatta referensgruppen som
under några sammanträden under hösten 1993 fick visst
material redovisat för sig var en helt otillräcklig grund för
samråd och parlamentarisk förankring.
Någon helhetsbild kunde aldrig förmedlas, och någon
övergripande analys gjordes aldrig där olika perspektiv och
erfarenheter kunde vägas ihop.
Inhämtandet av lokala erfarenheter och förslag från
byutvecklingsgrupper och personer på det lokala fältet var
ett nytt inslag som måste bedömas som värdefullt. Dock
saknades systematiken och överblicken och en sammanvägd
utvärdering har inte skett. Utformningen av propositionen
visar också på denna brist.
Vänsterpartiet anser att den parlamentariska
förankringen var mycket otillfredsställande och att
genomförda utvärderingar inte fått tillräckligt genomslag i
propositionen. Detta är säkert en förklaring till att
propositionen lider brist på förnyelse i många avseenden.
Vänsterpartiet föreslår att ERU ges i uppgift att
analysera och värdera beredningsarbetet och olika aktörers
roll.
Organisatorisk struktur och aktörerna inom
regionalpolitiken
Både på central, regional och lokal nivå finns en
betydande oklarhet när det gäller kompetens och
ansvarsfördelning. Det är uppenbart att det råder ett
konkurrensförhållande mellan olika aktörer som inte alltid
är sunt. I stället för ett positivt samarbete kan man ibland
skönja en tävlan om att bli delaktig av anslagna medel som
inte alltid gagnar de regionalpolitiska syftena. Regeringen
har enligt vår uppfattning inte tillräckligt förmått belysa
dessa frågeställningar. Förhållandet och resurstilldelningen
till NUTEK, Glesbygdsmyndigheten och ERU visar detta.
Det borde också ha förts en utförligare diskussion om
rollfördelningen mellan länsstyrelser, landsting och
kommuner. Förhållandet mellan Glesbygdsmyndigheten
och Folkrörelserådet borde ha belysts bättre. Inte minst
viktigt är att Glesbygdsmyndigheten, som tagit många
initiativ som utnyttjats i propositionen, i sin nya lokalisering
ges reella förutsättningar att utöva sina viktiga
samordnande funktioner.
Samarbetet mellan olika aktörer inom regionalpolitiken
är av yttersta vikt och onödigt dubbelarbete,
kompetenstvister och osund konkurrens om resurser
underblåses. Regionalpolitik har tillräckligt av inbyggda
konflikttendenser i form av geografisk konkurrens och
olikartade aktörers intresseområden ändå.
Vi föreslår att ERU som en del av sitt program för
forskning kring regionalpolitikens aktörer får i uppdrag att
lämna en rekommendation till förbättring av den operativa
organisationen inom området.
Vi menar också att det skulle ha varit av stort värde att
i enlighet med NUTEK:s förslag skapa en ''frizon'' på
försök, där olika arbetsmarknads-, närings- och
regionalpolitiska medel kunde ha använts friare i länet i
syfte att maximera sysselsättningseffekten och
utvecklingskraften av insatserna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen, med avslag på regeringens förslag i
motsvarande delar, godkänner de mål för regionalpolitiken
som i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den stora regionalpolitiken och
tillväxt över hela landet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den stora regionalpolitiken i
övrigt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den regionalpolitiska
inriktningen,
5. att riksdagen till fasta forskningsresurser vid mindre
och medelstora högskolor anslår 70 miljoner kronor enligt
vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen för samarbete över gränserna mellan
mindre och medelstora högskolor anslår 10 miljoner kronor
enligt vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen om studielån enligt vad som anförts i
motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kretsloppssamhället,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om differentiering av bensinskatten,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om energiskatter i övrigt,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunikationer och
transporter,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
frizoner enligt vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riskkapital och AP-fonder,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statliga företag,
15. att riksdagen till bygdegrupperna för budgetåret
1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 34,5 miljoner kronor
enligt vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen till försöksverksamhet för lokala
ungdomsfonder för budgetåret 1994/95 anvisar 10 miljoner
kronor enligt vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flickors fritid,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
ungdomsaktiviteter kan ordnas på landsbygden enligt vad
som anförts i motionen,
19. att riksdagen hos regeringen begär att
Barnombudsmannen får till uppgift att kartlägga
barntillsynen på landsbygden enligt vad som anförts i
motionen,
20. att riksdagen beslutar att Fyrstadsregionen skall ingå
i det tillfälliga stödområdet enligt vad som anförts i
motionen,
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur en
fyrstadsfond kan bildas enligt vad som anförts i motionen,
22. att riksdagen avslår regeringens förslag till
finansiering av Norrlandsfonden,
23. att riksdagen till Norrlandsfonden för budgetåret
1994/95 anvisar ett anslag på 500 miljoner kronor enligt vad
som anförts i motionen,
24. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om hur
en vattenkraftsavgift kan uttas enligt vad som anförts i
motionen,
25. att riksdagen till en Bergslagsfond för budgetåret
1994/95 anslår 200 miljoner kronor enligt vad som anförts i
motionen,
26. att riksdagen avslår regeringens förslag om
nedsättning av sociala avgifter i stödområdet i tillämpliga
delar enligt vad som anförts i motionen,
27. att riksdagen för budgetåret 1994/95 anvisar 250
miljoner kronor till ett sysselsättningsstöd för småföretag i
stödområdet enligt vad som anförts i motionen,
28. att riksdagen avslår regeringens förslag under avsnitt
12 i propositionen om att anslå medel på 800 miljoner
kronor från arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
29. att riksdagen för innevarande budgetår beslutar om
400 miljoner kronor till sysselsättningsstöd för småföretag
utanför stödområdet att tas från anslag A 2
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, enligt vad som anförts i
motionen,
30. att riksdagen hos regeringen begär att
Arbetsmarknadsverket får i uppdrag att från innevarande
budgetårs medel anslå medel till konsultstöd åt småföretag
m.m. enligt vad som sägs i propositionen under avsnitt 12,
31. att riksdagen beslutar om en höjning av länsanslaget
med 100 miljoner kronor att tas från anslag A 2
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder innevarande budgetår
för insatser för sysselsättning för invandrare enligt vad som
anförts i motionen,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnoinsatser,
33. att riksdagen till Glesbygdsmyndigheten för
budgetåret 1994/95 anvisar 2 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslagit eller således 22 miljoner kronor,
34. att riksdagen till ERU för budgetåret 1994/95 anvisar
2 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit eller
således 8,5 miljoner kronor,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ERU och Mitthögskolan,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regionalpolitiken i ett EU-
perspektiv,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredningen av den
regionalpolitiska propositionen,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om organisatorisk struktur och
aktörerna inom regionalpolitiken.
Stockholm den 13 april 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
Hans Andersson (v)