med anledning av prop. 1993/94:140 Bygder och regioner i utveckling
Innehållsförteckning 1.
Inledning
och sammanfattning2 2.
Bristfällig
proposition3 3.
Problemen
nu4 4.
Vår
syn på regionalpolitiken5 5.
Den
regionala utvecklingen7 6.
Sektorspolitiken8 90
000 nya jobb9
Bra kommunikationer9
Näringspolitik12
Utbildning och kultur16 7.
Utveckling
av företag19
Viktiga utgångspunkter20
Nuvarande stöd20
Regeringens förslag angående företagsstöd21
Våra förslag angående företagsstöd22
Våra förslag angående handläggning av stöden24
De tre nordligaste länen27
Norrlandsfonden27
Kvinnligt företagande28 8.
Landsbygdsutveckling29 9.
Storstädernas
betydelse33 10.
Regionalpolitisk
forskning35 11.
Särskilda
regionala åtgärder för nästa budgetår35 12.
Anslagsfrågor37
Hemställan38
1.
Inledning och sammanfattning
För att kunna bo i Sorsele, Sveg eller Falkenberg måste
man kunna få ett jobb så att man kan försörja sig och sin
familj. Därför måste landets regering föra en ekonomisk
politik för full sysselsättning. I regeringen Bildts Sverige är
600 000 människor arbetslösa.
För att kunna bo i Jokkmokk, Dikanäs eller
Söderköping måste man ha tillgång till post, telefon,
elektricitet, affärer och offentlig service. Därför måste
landets regering föra en sektorspolitik som ser till att
service, tjänster och kommunikationer fungerar på lika
villkor över hela landet. I regeringen Bildts Sverige
privatiseras, avregleras och skärs ned utan att man har en
aning om vilka konsekvenser detta får för olika delar av
landet.
För att kunna bo i Vilhelmina, Strömsund eller Idre
måste det finnas arbetsgivare som vill etablera sig på orten
trots det bistra klimatet, den glest befolkade omgivningen
och de långa avstånden. Därför måste det finnas en
näringspolitik och en regionalpolitik som stödjer dessa
företag. I regeringen Bildts Sverige har hittills 45 000
småföretag gått i konkurs.
Regeringen Bildt har fört Sverige in i
massarbetslöshetens träsk. Med 600 000 människor, 14 %
av arbetskraften, utanför den ordinarie arbetsmarknaden är
Sverige i kris. I traditionellt sysselsättningssvaga regioner
står närmare var femte person utanför den ordinarie
arbetsmarknaden.
Den viktigaste uppgiften är därför att bekämpa
arbetslösheten i hela Sverige. Vi socialdemokrater har ett
program som skapar 90 000 jobb och 30 000
utbildningsplatser, som tar ned den öppna arbetslösheten
nästa år till 5 procent.
Vi vill också ge förutsättningar för hela Sverige att leva
genom en samordnad sektorspolitik. Därför vill vi satsa 4
miljarder kronor extra på vägunderhåll framför allt på
länsvägar, se till att post, telekommunikationer, flyg och
elektricitet fungerar på lika villkor, satsa mer på de små och
medelstora högskolorna och ge kulturen en chans också i
glesbygd.
Vi vill att de regionalpolitiska resurserna skall användas
så effektivt som möjligt och att regionens och företagens
behov skall vara styrande. Därför vill vi ha flexibla bidrag,
ge mer resurser till länsstyrelserna, fatta besluten så nära
företagen som möjligt och ta fram mer riskvilligt kapital där
det saknas.
Människors engagemang och initiativkraft för den egna
bygden är avgörande för utvecklingen. Den lokala
mobiliseringen i byar och mindre samhällen är
livsnödvändig för landsbygd och glesbygd. All sådan
mobilisering är nödvändig för att hela Sverige skall leva. Vi
socialdemokrater vill på bästa sätt stödja och underlätta
denna verksamhet och är övertygade om att detta
utvecklingsarbete gagnar hela landet.
Vi säger nej till att flytta resurser från norr till söder,
skapa nya regelverk och byråkratier, genomföra
valkampanjmässiga utdelningar av skattebetalarnas pengar
till planlösa, tillfälliga insatser. Därför avvisar vi
regeringens förslag om att flytta väl använda resurser hos
arbetsförmedlingarna till länsstyrelserna.
2. Bristfällig proposition
Regeringens förslag är bristfälligt i tre viktiga
avseenden: Det har inte föregåtts av en parlamentarisk
utredning. Utredningsmaterialet är bristfälligt och
remisstiderna har varit extremt korta. Avtalet med EU har
inte analyserats och beaktats.
Traditionellt har förändringar av regionalpolitiken
föregåtts av parlamentariska utredningar. Så icke denna
gång. Utredningsarbetet har helt styrts av
arbetsmarknadsministern och endast olika tjänstemän och
experter har fått delta i utredningsarbetet. När riksdagen i
ett unikt beslut invände mot detta förfaringssätt, tog det
närmare fem månader innan regeringen tillsatte en
regionalpolitisk referensgrupp med företrädare för
riksdagspartierna. För de socialdemokratiska ledamöterna
i denna referensgrupp stod det snabbt klart att det inte fanns
några som helst möjligheter att påverka
utredningsmaterialet eller de förslag som skulle tas fram i
propositionen. Gruppen var ett spel för gallerierna och
någon ambition fanns inte från regeringens sida att ta fram
sakligt konkreta förslag med största möjliga politiska
uppslutning.
Underlaget för den regionalpolitiska propositionen har
vidare varit synnerligen bristfälligt. En så viktig fråga som
effekterna för den regionala utvecklingen av privatiseringar
och avregleringar inom den statliga sektorn har inte belysts.
Inte heller myndigheternas regionalpolitiska ansvar och
samordningsfrågor mellan olika myndigheter, t.ex. AMS
och Vägverket, har utretts. Infrastruktur och utbildning är
två områden som är grundläggande för tillväxt och
utveckling. Men inget har gjorts för att visa var behoven
finns, hur de mäts och hur resurserna fördelas i dag.
En viktig fråga för den regionala utvecklingen är hur
statsbudgetens resurser i dag fördelas över landet och vilka
effekterna blir när man minskar de offentliga utgifterna.
Regeringens största sparprojekt är ju att ta av kommunerna
35 miljarder kronor och det är då högst rimligt att veta hur
detta drabbar olika regioner. Regeringen minskar skatterna
kraftigt för kapitalägarna men ökar dem avsevärt för
löntagarna. Vad betyder denna förändring för den lokala
och regionala efterfrågan? Ingen vet. Talande är att
NUTEK:s analys av statsbudgetens regionala fördelning
blir färdig efter det att regeringen lagt sin proposition!
Det bristfälliga utredningsmaterial som ändå tagits fram
har sedan blivit föremål för en synnerligen märklig
remissbehandling. Materialet har sänts ut från tre olika
myndigheter, varför remissinstanserna haft stora
svårigheter att överblicka det. Dessutom har remisstiden
varit extremt kort, två till fyra veckor. Flera viktiga förslag
i propositionen har över huvud taget inte remissbehandlats.
Till detta kommer att förhandlingarna med EU om
villkoren för ett medlemskap just har avslutats. I
överenskommelsen behandlas Sveriges möjligheter att få
bidrag från EU:s strukturfonder för olika former av
regionala utvecklingsprojekt och andra bidragsberättigade
satsningar. Bl.a. införs för de nordiska länderna ett nytt
mål, mål 6, för möjligheterna att få bidrag, som tar sikte på
de delar av Sverige som är glest befolkade. Blir Sverige
medlem av EG tillkommer alltså ytterligare ett viktigt
område som har betydelse för den regionala utvecklingen,
nämligen det tänkbara stödet från EU:s strukturfonder.
Stöd som utges från EU:s strukturfonder förväntas
samordnas med insatser som görs här i landet med lokala,
regionala och ibland också nationella resurser. Ofta
förutsätts olika former av gemensamma projekt
genomföras. En mycket viktig fråga är därför hur dessa stöd
från EU:s strukturfonder skall samordnas med den
nationella regionalpolitiken och också med
sektorspolitiken.
Det finns i propositionen ingen som helst analys av vilka
krav på eventuella förändringar av den svenska
regionaleller sektorspolitiken som dessa möjligheter till
finansiering från EG:s strukturfonder ställer. Det
konstateras bara att det får klaras ut senare och att detta
skall ske inom befintliga ramar. Ingen som helst redovisning
ges heller av konsekvenserna av det faktum att de områden
som faller under mål 6 enligt regeringen inte kan få stöd från
andra mål inom strukturfonderna.
Enligt vår mening borde några långsiktiga beslut inte
fattas rörande regionalpolitiken innan dessa frågor klarats
ut.
3. Problemen nu
Regeringen Bildts politik har fört Sverige in i en mycket
allvarlig kris. Den kommer att få särskilt allvarliga
konsekvenser för traditionellt svaga regioner. Orsakerna till
detta är flera.
De regionala skillnaderna i inkomster, sysselsättning och
arbetslöshet är förhållandevis små i Sverige jämfört med
läget i de flesta andra länder. Men självfallet finns det
skillnader.
Sedan regeringen Bildt trädde till har mer än vart tionde
jobb försvunnit i Sverige. Skogslänen har drabbats hårdare
än andra län, eftersom en ännu större andel jobb har
försvunnit där. Av intresse är också att notera att
skogslänen är mest beroende av offenlig sektor. År 1987
jobbade ca 34 % av de sysselsatta i skogslänen i offentlig
sektor. Motsvarande siffra för storstadslänen var knappt
30 % och för övriga län ca 31 %. Nedskärningarna i offentlig
sektor drabbar därför skogslänen hårdast. Motsvarande
gäller nedskärningarna i de offentliga
transfereringssystemen, eftersom människorna i glesbygd
är mer beroende av dessa än man är i andra områden.
Den öppna arbetslösheten är alltid högre i skogslänen
jämfört med storstadslänen och andelen arbetslösa i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder är också större.
Under 1993 var den öppna arbetslösheten i genomsnitt
8,2 %. I Norrbotten var den dock 11,8 %, i Västerbotten
9,4 % och i Jämtland 9,8 %. Siffrorna för kommuner i
inlandet är avsevärt högre. Under 1993 utbetalades 42
miljarder kronor i kontantstöd. På kommunnivå innebär
detta exempelvis att i Jokkmokk utbetalades på ett år ca 48
miljoner kronor i kontantstöd, eller över 7 000 kr per
invånare. Samtidigt ökade socialbidragen i Jokkmokk
mellan 1990 och 1994 med 162 %.
Regeringen
Bildt vill kraftigt skära ned den offentliga
sektorn. Under mandatperioden försvinner 100 000 jobb i
kommuner och landsting. För tiden därefter fram till 1998
skall utgifterna minska med ytterligare 35 miljarder kronor.
Det betyder enligt regeringens egna uppgifter att ytterligare
60 000 personer skall mista sina jobb där. Detta kommer
som nämnts att drabba skogslänen hårdare än andra
områden. Det kommer också att slå särskilt hårt mot
kvinnorna i glesbygd.
På samma sätt kommer de föreslagna försämringarna av
reglerna i arbetslöshetsförsäkringen att drabba dem som
bor i glesbygd särskilt hårt. Kommunförbundet har
uppskattat att kostnaderna för socialbidragen på kort sikt
kommer att stiga med 2--4 miljarder kronor. För många
glesbygdskommuner blir detta en socialbidragsbomb.
För skogslänen har våra gemensamma naturresurser, de
statliga företagen och verken alltid haft en särskilt viktig
roll. Likaså är bra kommunikationer och god offentlig
service avgörande för möjligheterna att bo i glesbygd.
Regeringens politik på dessa viktiga områden motverkar
konsekvent regionalpolitikens mål. Man kan därför säga att
regionalpolitiken hela tiden motarbetas av den ekonomiska
politiken och av sektorspolitiken. Låt oss ta några exempel.
Regeringen Bildt vill sälja ut våra gemensamma
naturtillgångar och sälja ut statliga tillgångar och företag av
ideologiska skäl. Det är inte bra att staten äger tillgångar,
menar man, det är bättre om de överförs i privata händer.
Regeringen är så angelägen att göra detta att man t.o.m.
realiserar ut tillgångarna. Utförsäljningen av Celsius
innebar att minst en halv miljard av skattebetalarnas pengar
överfördes till ett fåtal aktieägare. Utförsäljningen av
SSAB innebar att ett antal personer utan risk tjänat 1,7
miljarder kronor på skattebetalarnas bekostnad. Den
senaste utförsäljningen gällde ASSI-Domän, sedan står
Vattenfall på tur osv.
Kännetecknande för regeringens handlande är att allt
detta sker utan att någon som helst analys görs av de
regionalpolitiska konsekvenserna. Vilken betydelse har
naturtillgångarna och styrningen av dem för skogslänen?
Vad betyder t.ex. utförsäljningen av ASSI-Domän för de
små privata sågverken i Norrlands inland? Kommer de att
få något virke i framtiden? Regeringen planerar att först
avreglera elmarknaden och sedan privatisera Vattenfall.
Vad innebär avregleringen för människorna i glesbygd?
Vilket regionalpolitiskt ansvar kan ett privatägt Vattenfall
tänkas ta i framtiden?
Inga som helst regionalpolitiska analyser finns heller när
det gäller de långsiktiga konsekvenserna av avregleringar,
bolagiseringar och privatiseringar när det gäller flyg- och
tågtrafik, posthantering osv.
4. Vår syn på regionalpolitiken
Regionalpolitikens mål
Vi socialdemokrater menar att regionalpolitiken skall
styras av tre övergripande mål: Tillväxt, rättvisa och
valfrihet.
Vi anser att regionalpolitiken skall främja tillväxt genom
att ta vara på befintliga resurser och bygga vidare på
naturliga förutsättningar för produktionen. Den bör vidare
leda till valfrihet genom att göra det möjligt för människor
att bo och arbeta i olika delar av landet: i storstäder, mindre
tätorter och i glesbygd. Regionalpolitiken skall medverka
till en rättvis och jämn fördelning av resurser mellan landets
olika delar, där hänsyn tas till att förutsättningarna att
försörja sig är olika.
Vi anser att det hade varit välgörande om regeringen
mer precist uttryckt de regionalpolitiska målen på det
sättet. Allvarligare är emellertid att regeringens politik i
viktiga avseenden motverkat de tidigare uppsatta
regionalpolitiska målen.
Den allmänna ekonomiska politiken har hämmat
tillväxten i landet. BNP har på tre år minskat med 5 %
samtidigt som arbetslösheten stigit till rekordhöga nivåer.
Mot en kontraktiv ekonomisk politik kan regionalpolitiken
endast marginellt medverka till en tillväxt i landet.
Förutsättningen för att regionalpolitiken skall kunna vara
en tillväxtskapande kraft är att det finns en tilltagande
efterfrågan i landet. Om efterfrågan på varor och tjänster
minskar, är det svårt att utnyttja ett aldrig så generöst
erbjudande om stöd för lokalisering av ett företag.
Vår grundläggande inställning till rättvisa är att
åstadkomma största möjliga jämlikhet mellan individer,
yrkesgrupper, regioner och befolkningsgrupper. I det
sammanhanget spelar den samlade politiken en avgörande
roll, och den regionala fördelningen av produktionsresurser
och inkomster kan i högsta grad påverkas av olika
politikområden. Den borgerliga fyrpartiregeringen har
därvid drivit en politik som tvärtom leder till vidgade
klyftor. Genom att höja skatten för löntagare med mellan
6 000 och 7 000 kr per år, samtidigt som kapitalägarna har
fått skattesänkningar motsvarande 25 miljarder kronor har
regeringen på ett grundläggande sätt förändrat den
fördelningsmässiga profilen på skattepolitiken och gynnat
de områden där kapitalresurserna är koncentrerade.
När arbetslösheten stiger och möjligheterna att få nytt
arbete minskar, blir valfriheten med nödvändighet mindre.
Det är därför logiskt att människors valfrihet under de
senaste två--tre åren minskat. De som har ett arbete har i
ökad utsträckning blivit benägna att behålla sitt arbete, och
de som saknar jobb får vara nöjda med de erbjudanden som
ges, oavsett om det motsvarar förväntningarna vad avser
yrke och bosättningsort.
Mot detta ställer vi socialdemokrater en politik som är
förenlig med de regionalpolitiska målen om tillväxt, rättvisa
och valfrihet. Vi vill föra en politik som verkligen leder till
att produktionen växer, att fler jobb skapas. Vi vill förändra
skattefördelningen på ett sätt som främst gynnar de
regioner där invånarna har lägst inkomster. Vi vill ha en stor
gemensam sektor. På det sättet menar vi att de
regionalpolitiska målen kan förverkligas.
Samordnad sektorspolitik
Grunden för att hela Sverige skall kunna utvecklas är att
det förs en ekonomisk politik för tillväxt och full
sysselsättning och att en samordning sker av
sektorspolitiken så att den stimulerar tillväxt och ger
möjligheter till utveckling i hela landet. Nyckelorden för
denna utveckling är lokal mobilisering och centralt stöd och
samordning.
Därför måste det grundläggande perspektivet i
regionalpolitiken vara det lokala initiativet och
engagemanget. Men därutöver krävs en tydligare och bättre
samverkan på varje nivå: mellan glesbygd och tätort, mellan
den lokala och regionala nivån samt mellan lokal/regional
nivå och central nivå. Engagemang och aktivitet underifrån
måste uppmuntras och stödjas.
Detta synsätt ställer mycket höga krav på alla de
inblandade aktörerna. Det krävs lyhördhet, respekt,
delaktighet, samverkan och samordning. Därutöver krävs
en mycket noggrann genomgång samt samordning och
prioritering av de resurser som finns. Det gäller att man
lokalt och regionalt noggrant analyserar hur de lokala
förutsättningarna ser ut, fastställer vilka målsättningar man
har för framtiden och bestämmer sig för vilka vägar man
skall gå för att uppnå dessa mål. Vi tror att genomarbetade
utvecklingsplaner kommer att ha ännu större betydelse i
framtiden. I dessa måste statens resurser integreras på ett
mer flexibelt sätt och i större utsträckning än nu i enlighet
med de lokala och regionala önskemålen. På så vis kan
också, vid ett eventuellt EU-medlemskap, ett maximalt
utnyttjande ske av de möjligheter som EU:s strukturfonder
ger.
Med detta synsätt som grund blir statens roll både
viktigare och svårare än tidigare. För statens del innebär det
att man måste bli bättre på att svara upp mot de förslag och
idéer som kommer utifrån landet. Det leder till en fortsatt
decentralisering av resurser, befogenheter och ansvar. Men
det ställer också krav på en helhetssyn, att inget får hamna
''mellan stolarna'', en effektiv samordning av
sektorspolitiken som korresponderar med nationella mål
och en fördelning av centrala resurser som rimmar med
dessa. Ett samspel måste ske mellan politik och marknad.
5. Den regionala utvecklingen
Den regionala utvecklingen har genomgått många faser.
Under 1970- och 1980-talen rådde en relativt stabil
situation. De regionala skillnaderna vad gäller t.ex. inkomst
och arbetslöshet har varit påtagligt små ur ett internationellt
perspektiv. Intrycket av en framgångsrik politik skiljer sig
mot de stora obalanserna som rådde under 1950- och 1960-
talen.
De främsta skälen till den relativa stabiliteten var att
jordbruket inte längre var någon dominerande näringsgren
från vilken befolkningen flyttade, samtidigt som den mest
expansiva delen av arbetsmarknaden, den offentliga
sektorn, hade sin tillväxt relativt väl spridd över hela landet.
Den utdragna högkonjunkturen från 1983 till 1990 ledde
också till en brist på både mänskliga och reala resurser i de
mest expansiva delarna av landet. Det var förhållandevis
lätt att förmå företagen att lokalisera sin verksamhet till
regionalpolitiskt prioriterade områden.
När lågkonjunkturen svepte in över landet blev det med
ens svårare att motivera företagslokaliseringar till
stödområdena, samtidigt som arbetslösheten växte i hela
landet. Det var i den situationen som regeringen Bildt valde
att bromsa den ekonomiska aktiviteten. Det gjorde att hela
landet drabbades kraftigt av den växande arbetslösheten.
Vid en ytlig betraktelse kan man tycka att den växande
arbetslösheten främst drabbat regioner med en relativt sett
stark arbetsmarknad. Sålunda har t.ex. arbetslösheten ökat
mer i Stockholm än i norra Norrland. Det har alltså skett
en viss utjämning av arbetslösheten i de olika regionerna.
Arbetslösheten har brett ut sig över hela landet.
Men i själva verket har utvecklingen med full kraft
drabbat främst de svagaste regionerna. Trots allt är det i
stödområdena som arbetslösheten är högst och
arbetsmarknaden är svagast, och situationen har genom
lågkonjunkturen och den förda ekonomiska politiken blivit
värre. Erfarenhetsmässigt vet vi att det är i de svagaste
regionerna som det kommer att ta längst tid innan
utvecklingen vänder. Det är storstäder och områden med en
stark kvarvarande industri som kommer att klara sig bäst i
framtiden. Orter som fortfarande har en föråldrad
industristruktur är starkt beroende av den offentliga
sektorn, och områden med en ensidig arbetsmarknad
kommer att vara i stort behov av regionalpolitiska insatser.
Den regionala problembilden kompliceras av att den
hemmamarknadsinriktade efterfrågan har sjunkit så
kraftigt, främst till följd av åtstramningar och hushållens
förändrade sparbeteende. Den blir inte heller enklare av de
kraftiga nedskärningar som gjorts eller är på väg att göras i
den offentliga sektorn.
Regeringen gör själv bedömningen att den nuvarande
konjunkturnedgången skiljer sig från tidigare
problemperioder. För det första pekar man på att
konjunkturuppgången sannolikt inte kommer att bli lika
långvarig som under 1980-talet. För det andra har
produktionskapacitet försvunnit för gott under denna
konjunkturnedgång. För det tredje har det under åren
genomförts ett omfattande rationaliseringsarbete. För det
fjärde kommer sysselsättningen inom den offentliga sektorn
inte att kunna öka på samma sätt som tidigare.
Det är lätt att inse att en stor del av de problem som
uppstått faktiskt är en följd av den förda regeringspolitiken.
Regeringen har dessutom konsekvent underskattat
omfattningen av nedgången i sysselsättningen. I den
regionalpolitiska propositionen lutar man sig mot de
prognoser som länsstyrelserna gjort. Samtidigt varnar man
för att utvecklingen kan bli betydligt sämre. Det kan t.ex.
gälla om AMS prognoser för sysselsättningen slår in. Då
kan situationen, främst för kvinnorna, förbli utomordentligt
allvarlig.
Det finns anledning att vara mycket försiktig med
bedömningar av arbetsmarknadens utveckling på längre
sikt. Det kommer att krävas betydande politiska insatser för
att nå tillbaka mot den fulla sysselsättningen och
åstadkomma den nödvändiga tillväxten i landet. Enbart
tilltro till marknadskrafternas självläkande krafter kommer
inte att räcka.
6. Sektorspolitiken
Den samlade sektorspolitiken har avgörande betydelse
för människors möjligheter att bo och arbeta i olika delar
av Sverige och för den regionala utvecklingen. Detta
konstaterar också regeringen i propositionen. Men tyvärr
blir det inte mer än så. I stället fortsätter regeringen att föra
en politik som motverkar regionalpolitikens mål.
För oss socialdemokrater är det grundläggande att föra
en samordnad sektorspolitik som ger bästa möjliga
förutsättningar för en positiv regional utveckling i hela
landet. För att detta skall vara möjligt måste en effektiv
samordning ske i regeringskansliet och de regionala
effekterna av olika förslag klargöras, innan man tar
ställning till dem.
Det är obegripligt att regeringen Bildt kan lägga det ena
förslaget efter det andra om privatiseringar, avregleringar
och bolagiseringar utan att redovisa de regionala
effekterna.
Mot den bakgrunden föreslår vi att en utredning tillsätts
för att analysera de regionalpolitiska konsekvenserna av
sådana åtgärder och att inga ytterligare förändringar vidtas
innan dessa konsekvenser har utretts.
I övrigt vill vi genomföra en lång rad åtgärder och satsa
betydande resurser inom olika sektorer för att främja den
regionala utvecklingen.
90 000 nya jobb
Det går att göra något åt arbetslösheten om vilja finns.
vi socialdemokrater vill satsa 20 miljarder kronor på ett
program för att minska arbetslösheten. Vi vill genomföra
viktiga investeringar, öka utbildningssatsningarna och ta
krafttag för att bekämpa ungdoms- och
långtidsarbetslöshet.
Vårt program ger 90 000 nya jobb, 30 000 nya
utbildningsplatser och pressar ner den öppna arbetslösheten
nästa år till 5 %.
Inom arbetsmarknadspolitiken föreslår vi en ny åtgärd,
kallad ungdomsintroduktion. Vi vill att riksdagen samlas
kring ett program som ger alla ungdomar möjlighet till
sysselsättning eller utbildning. Vi vill öka antalet
utbildningsvikarier och ge kommunerna ett direkt
ekonomiskt stöd för att förlänga uppsägningstiderna till den
31 december 1995 för 20 000 kommunalt anställda. Det har
stor betydelse för kvinnornas situation.
Bra kommunikationer
Knappast något sektorsområde har så stor betydelse för
den regionalpolitiska utvecklingen som transportsektorn.
En trafikförsörjning som medger snabba och säkra
transporter för både gods och personer är av grundläggande
betydelse för att knyta samman landets olika regioner med
varandra. På samma sätt måste posten och
telekommunikationerna fungera väl för att
förutsättningarna för boende och sysselsättning skall vara
likvärdiga i hela landet.
Regeringens iver att avreglera och bolagisera
verksamheter som har avgörande betydelse för samhället
kommer att få negativa regionalpolitiska konsekvenser.
Den redan genomförda avregleringen och bolagiseringen av
postens verksamhet och bolagiseringen av Televerket samt
förslaget att avreglera järnvägstrafiken innebär att servicen
utanför storstadsområdena kommer att försämras. Skälet är
att de konkurrerande företag som nu kommer in på dessa
marknader kommer att begränsa sin verksamhet till de mest
lönsamma delarna. Därmed försämras lönsamheten för
Posten, Telia och SJ, vilket i sin tur minskar deras
möjligheter att uppehålla mera kostnadskrävande men för
företagen och befolkningen angelägen verksamhet i landets
glesbebyggda delar.
Informationsteknologin
En allt viktigare del av landets infrastruktur är
telekommunikationerna och de ökade möjligheter de ger.
Inte minst av regionalpolitiska skäl är den fortsatta
utvecklingen av data- och telekommunikationerna av stor
betydelse.
Av den anledningen sker och/eller planeras nu stora
satsningar på informationsteknologi, bl.a. i Norrbotten. För
en framgångsrik utveckling krävs dock att de hinder som nu
finns undanröjs.
Ett sådant hinder är den taxepolitik för
näringslivskunder som Telia tillämpar. Kostnaderna för
tillgång till s.k. bredbandsöverföringar för ett företag som
vill etablera sig i Arvidsjaur är t.ex. betydligt högre än för
en företagare som vill etablera sig i Piteå. Detta snarare
motverkar än stimulerar företagsetableringar i glesbygd.
Ett annat hinder är utbyggnaden av AXE-systemet. Det
är nu enbart företagsekonomiska beslut i Telia AB:s
styrelse och inte regional- eller sysselsättningspolitiska
avgöranden i regeringen som avgör prioriteringar och
ambitioner när det gäller utbyggnad av AXE-systemet.
Telias nuvarande planer innebär att hela landet år 2000
skall ha tillgång till AXE-systemet. De områden som ligger
sist i utbyggnadsplanerna är Värmland, Dalarna och
Norrland. Vi har i tidigare motioner hävdat att såväl
regionalpolitiska som teknik- och sysselsättningspolitiska
skäl talar för en tidigareläggning av utbyggnaden så att
målet i stället nås år 1997. För detta krävs att investeringar
om 300 miljoner kronor tidigareläggs under nästa budgetår.
Belastningen på statsbudgeten blir lika med
räntekostnaden, 25 miljoner kronor.
En för landet framgångsrik utveckling av
informationsteknologin kräver att kunskaperna om
tekniken och dess användning breddas. Av den anledningen
är det angeläget att genomföra pilotprojekt för att praktiskt
pröva tillämpningar och för att sprida kunskap om de
möjligheter som informationsteknologin skapar. Det är
angeläget att Telia, dels som tillhandahållare av teletjänster,
dels som samhällsägt telekommunikationsföretag, deltar i
och stöder sådana projekt.
En satsning på informationsteknologi är en satsning på
tillväxt. Men för att detta skall komma hela landet till del
krävs ett starkt engagemang från statens sida. Får
marknaden allena råda riskerar stora områden i hela landet
att bli utan den nya infrastrukturen. Det kan vi
socialdemokrater inte acceptera. Därför måste politiska
beslut staga upp, samordna och sätta ramarna för de
investeringar i grundläggande infrastruktur som görs av
enskilda företag. Ändringar bör göras i telelagen så att
aktörerna på marknaden får ett solidariskt ansvar att se till
att en hög och likvärdig standard byggs upp över hela
landet.
Regeringen har nu långt om länge tillsatt en IT-
kommission för att samordna utvecklingen av
informationsteknologin i landet som vi socialdemokrater
begärt. Kommissionen består av berörda statsråd samt
representanter för näringsliv och forskning/utbildning. IT-
utvecklingen är en avgörande fråga för landets utveckling
och därför borde kommissionen ha fått en bred
parlamentarisk utformning.
Vägarna
Det är rimligt att utgå från att vägarna också
fortsättningsvis kommer att vara det grundläggande
transportnätet i Sverige, även med en omfattande satsning
på en utveckling av järnvägs- och fartygstransporterna. I
glesbefolkade områden är bilen det mest effektiva
transportmedlet och ett väl fungerande vägsystem är en
förutsättning för att människor skall kunna leva och arbeta
i alla delar av landet.
För att transportkedjan skall fungera i sin helhet är det
nödvändigt att de satsningar som görs på stamvägnätet
kompletteras med upprustning av landsbygdsvägarna.
Mellan 25 %
och 40 % av länsvägarna har brister i bärighet och
ytstandard. Ytterligare insatser måste t.ex. vidtas för att
komma till rätta med problemen vid tjällossningen.
Fortfarande berörs, enligt uppgifter från Vägverket, ca
1 800 mil länsvägar av detta varje år. När det gäller
ytstandarden är det fortfarande, enligt Vägverket, närmare
200 mil länsväg som inte klarar de krav som Vägverket
arbetar efter. Andelen grusvägar i norra Norrland är
fortfarande över 40 %.
För industrin är konsekvenserna av
bärighetsnedsättningar allvarliga. Inte minst gäller det
skogsindustrin som måste leverera skogsråvaran inom 2--3
veckor efter avverkning. Men även den övriga industrin i
glesbygd är beroende av att säkert kunna leverera sina
produkter.
Vägverket har i sin anslagsframställan redovisat att det
behövs ett anslag på 9 886 miljoner kronor för budgetåret
1994/95 för att upprätthålla en god standard på vägnätet. Av
anslagsframställan framgår att 2 500 miljoner kronor av
dessa bör anslås till ett upprustningsprogram för
länsvägnätet. En sådan satsning skulle lösa den största
delen av de problem med bärighet och ytstandard som finns
på de låg- eller måttligt trafikerade delarna av länsvägnätet
i skogslänen och norra Dalsland. Därmed skulle också
målet om regional balans komma närmare sin uppfyllelse.
Regeringen pekar i propositionen på att drygt 4 000
miljoner kronor har anvisats till extra underhållsåtgärder på
länsvägnätet sedan hösten 1991. Regeringen beskriver
också det omfattande underhållsbehov som fortfarande
finns och betonar vikten av att vägnätet får full bärighet och
tjälsäkring snarast möjligt.
Men tyvärr tvingas vi konstatera att regeringen inte tar
konsekvenserna av de insikter om länsvägnätets status som
man har skaffat sig. I stället för att gå från ord till handling,
och tilldela Vägverket de extra medel som krävs för att rusta
upp länsvägnätet, slår sig regeringen till ro med att de 4 000
miljonerna torde ha räckt till en årsproduktion
vägunderhåll. Detta trots att det eftersatta underhållet
medför att avstängningarna ökar och att allt flera
landsbygdsvägar helt stängs av i skogslänen.
Till de trafikpolitiska skäl som talar för en upprustning
av länsvägarna kommer också att det rör sig om
förbättringsåtgärder som inte kräver lång tid för planering
och projektering. Arbetet kan sättas i gång snabbt, vilket
dels skapar nödvändiga och välkomna arbetstillfällen, dels
snabbt bidrar till att målet om regional balans uppfylls.
Vi delar därför Vägverkets uppfattning om
nödvändigheten av att avsätta tillräckliga medel för drift
och underhåll av det statliga vägnätet.
Som en följd av detta vill vi anslå 4 124 miljoner kronor
utöver regeringens förslag till drift och underhåll av statliga
vägar för budgetåret 1994/95. Detta motsvarar Vägverkets
anslagsframställan och innefattar därmed 2 500 miljoner
kronor till upprustning av länsvägar. Vi kan också
konstatera att inom det anslag som regeringen vill tillföra,
lite drygt 5 762 miljoner kronor, ryms inte en krona till
rekonstruktion av nedkörda vägar och broar, inte heller till
förstärkningar, bärighetsupprustning eller beläggning av
grusvägar.
Av de 2 500 miljonerna kommer 1 844 miljoner kronor
att tillföras skogslänen. De åtgärder som ryms inom
anslaget är återuppbyggnad av nedkörda vägar och broar
för ca 450 miljoner kronor, bärighets- och
tjälsäkerhetsåtgärder för närmare 1 100 miljoner,
beläggning av grusvägar för ca 300 miljoner samt förbättring
av ytstandarden för ca 640 miljoner.
Det betyder att ca 160 km grusvägar per år blir belagda
och att 630 km vägar per år kommer att tjälsäkras.
Dessutom kan man genomföra två tredjedelar av de
förstärkningar på de belagda vägarna som behövs för att få
lika ytstandard i hela landet.
Utöver detta finns inom ramen för våra 4 000 miljoner
kronor trafiksäkerhetsåtgärder, riktade miljöåtgärder samt
ökade medel för att bevara befintlig standard på vägnätet.
Sammantaget beräknar vi att hälften av de 4 100 miljonerna
kommer skogslänen till del.
Flyget
Flyget är en självklar och viktig del av det nationella
kommunikationssystemet. Det ger möjlighet till
endagsresor mellan de olika regionerna. Men för att flyget
skall fungera effektivt krävs att flygplatser och
landningsbanor håller god standard. På en rad flygplatser i
landet finns det behov av investeringar i hangarer, taxibanor
och rullbanor. I vår trafikpolitiska motion från januari 1994
föreslog vi att Luftfartsverket skulle tilldelas 70 miljoner
kronor för investering i flygplatser. Det gäller hangarer i
Visby, Luleå/Kallax och Östersund samt en taxibana i
Ronneby för sammanlagt 78 miljoner kronor. Det gäller
också en ny rullbana i Kiruna för 30 miljoner kronor bl.a.
för att de stora flygplan som deltar i
ozonforskningsprogrammet skall kunna utnyttja
flygplatsen.
Övrigt
För att underlätta godshanteringen och för att förbättra
trafikmiljön i Luleå planeras en ny godsterminal. Vi anser
att det finns både miljöpolitiska och sysselsättningspolitiska
skäl till att arbetet startar snabbt. Därför har vi tidigare
begärt att SJ tilldelas 17 miljoner kronor för detta.
Näringspolitik
Näringspolitikens utformning och innehåll har en
mycket stor betydelse för att olika regioner i Sverige skall
kunna utvecklas.
Vi socialdemokrater har i ett otal sammanhang kritiserat
regeringen för att man betraktar näringspolitiken som ett
avvecklingsområde. En minst sagt egendomlig ordning
råder inom regeringen. Landets näringsminister vill
avveckla ''sitt'' politikområde och är i realiteten endast en
privatiseringsminister. I stället försöker
arbetsmarknadsministern bedriva en smula näringspolitik.
I den regionalpolitiska propositionen framstår
regeringens märkliga arbetsordning i allt klarare dager. Den
regionalpolitiskt ansvarige ministern försöker delvis ikläda
sig näringsministerns roll. Men hans försök att göra
näringspolitiska insatser medför att de regionalpolitiska
åtgärderna tunnas ut. Det blir mindre där de bäst behövs.
En aktiv näringspolitik är en viktig förutsättning för den
regionala utvecklingen. En sådan måste nu tas fram!
Vi anser att det är orimligt att låta regionalpolitiken ta
över det som är näringspolitikens uppgift, nämligen att
främja en sund näringslivsutveckling. Näringsministerns
passivitet är upprörande. De organ som har särskild
näringspolitisk kompetens bör användas för
näringspolitiska insatser. Vi har tidigare i motionen Aktiv
näringspolitik föreslagit sådana insatser. Vi vidhåller dessa
förslag.
Flera av de näringspolitiska förslag vi lagt fram har även
regionalpolitiska konsekvenser. Det finns således
uppenbara beröringspunkter mellan dessa olika
politikområden, men det är viktigt att inte blanda ihop
områdena. Regeringen har inte lyckats -- inte ens försökt --
att hålla isär de olika mål som gäller för näringspolitik och
regionalpolitik.
I skogslänen finns många små och medelstora företag
som är särskilt beroende av en aktiv näringspolitik. Inte
minst är möjligheterna att få riskvilligt kapital avgörande.
Dessutom är den industriella strukturen där sådan att en
utveckling av industrin oftast kräver statliga initiativ och
stöd.
I propositionen påstås att ''årtiondens diskriminering av
småföretag'' upphävts av den nuvarande regeringen. Sådan
retorik faller på eget grepp. Sedan regeringen Bildt trädde
till har ett rekordstort antal företag, 45 000, gått i konkurs.
För första gången överstiger antalet konkurser antalet
nyetablerade företag. Det som skulle bli en
''småföretagandets renässans'' blev i stället en utslagning av
småföretagare utan motstycke.
I det följande vill vi särskilt framhålla betydelsen för den
regionala utvecklingen genominvesteringar tillgång
till riskkapital branschprogram staten som viktig aktör
Investeringar
En av de viktigaste uppgifterna i dag är att få upp
investeringsnivån i samhället. Investeringskvoten, dvs.
investeringarnas andel av BNP, sjunker enligt regeringen
1994 till 12,7 %. Investeringsnivån är därmed nere i samma
nivå som i början av 30-talet. Raset i
industriinvesteringarna leder till att industrins kapitalstock
reduceras. Det innebär att en betydande investeringsökning
omedelbart krävs för att den kommande
produktionsökningen inte skall leda till flaskhalsar och
kapacitetsbrist om några år.
Vi vill att näringslivet skall öka sina investeringar för att
klara de framtida behoven av ökad produktion. Företagen
bör därför få direktavskriva 70 % av sina
maskininvesteringar. Det innebär att alla företag som gör
sådana investeringar får en subvention motsvarande
närmare 10 % av kostnaden.
Vi vill öka bostadsinvesteringarna och genomföra
viktiga sociala investeringar i form av äldreboende,
ombyggnad av skolor och handikappanpassning av
offentliga lokaler.
Vi vill också genomföra ett omfattande program för
miljöinvesteringar, som har stor betydelse inte minst för
skogslänen och glesbygden. Det gäller investeringar i va-
anläggningar, reningsverk och sanering av gamla
industriarbetsplatser.
Kapitalförsörjning
Bankkrisen har i första hand drabbat de små och
medelstora företagen. I motsats till de små företagen klarar
sig ofta de stora företagen i hårda ekonomiska tider. De har
på ett annat sätt tillgång till bl.a. den internationella
kreditmarknaden och har därutöver ofta ett eget kapital att
ta till.
Staten har ett generellt ansvar att se till att
kapitalförsörjningen fungerar. Detta har varit motivet till de
särskilda insatser som gjorts inom banksektorn. Bankerna
måste nu svara upp mot de insatserna genom att sänka de
stora räntemarginalerna, som slår hårt mot framför allt
småföretagen. De mindre företagen får betala en betydligt
högre ränta än större företag och hushåll. Det här beror till
stor del på att konkurrensen inom banksektorn inte
fungerar. Särskilt utsatta är företag på mindre orter där
konkurrensen många gånger är helt obefintlig.
Staten har också en skyldighet att använda de statliga
instrument som finns för att se till att kapitalförsörjningen
även fungerar i faser där marknaden erbjuder få eller inga
möjliga lösningar. Det avser olika typer av ''mjuk
finansiering'' i början av ett företags livscykel.
Utvecklingsbolagens verksamhet riktar sig mot företag
med behov av sådan mjuk finansiering. Dessa regionala
bolag har den kompetens som behövs för att kunna bedöma
företags utvecklingsmöjligheter.
Verksamheten med de riskkapitalbolag som fått resurser
ur löntagarfonderna har inte kommit småföretagen till
godo. Verksamheten bedrivs med sådana lönsamhetskrav
och i sådana former att den sannolikt kunde bedrivas även
utan statlig medverkan. Det statliga kapital (f.n. ca 34 % av
aktierna) som finns i förvaltningsbolagen Atle och Bure kan
göra bättre nytta på annat sätt. Staten bör därför sälja sina
aktier i Atle och Bure, vilket bör inbringa ca 1,5 miljarder
kronor. Av dessa intäkter bör 300 miljoner kronor föras till
den centrala lånefond som finns för utvecklingsbolagens
verksamhet. Försäljningen bör tidsmässigt anpassas så att
det ger staten maximala intäkter.
För att ytterligare underlätta kapitalförsörjningen för
näringslivet bör medel ur AP-fonderna kunna användas
genom att en del av dessa medel placeras i aktier i små och
medelstora företag. AP-fonderna bör ges rätt att placera
ytterligare 10 miljarder
kronor i aktier. Denna utökade placeringsrätt
bör uttryckligen gälla aktieköp i mindre och medelstora
företag. Härigenom kan riskkapital i stor utsträckning
förmedlas till regionalpolitiska stödområden.
Vi återkommer senare till Norrlandsfondens
verksamhet.
Strukturinsatser i vissa branscher
I den svenska näringspolitiken har tidigare använts olika
typer av branschprogram. Dessa program har syftat till att
underlätta utvecklingen av livskraftiga och expansiva
företag, vilka ofta är små eller medelstora. Åtgärderna
inom programmens ram har varit breda och omfattat
exportstöd, bidrag till konsultutredningar,
utbildningsåtgärder och kreditgarantier.
Regeringen skriver i propositionen litet tamt om
turismens betydelse, men nämner inte ens skogs- och
gruvindustrin vid namn. Än mindre finns några förslag.
Vi vill satsa på branschprogram inom områden såsom
livsmedel och skogsnäringen. Den verkstadstekniska
delegation som tidigare funnits bör återskapas. Det är också
angeläget att slå vakt om vår svenska gruvindustri. För att
gruvnäringen långsiktigt skall överleva måste en
fortlöpande satsning ske på baskartering och
mineralprospektering. Sverige har en berggrund med
mycket hög potential för nya fyndigheter av malmer.
Prospekteringen ger förutsättningar för den
mineralutvinning som skall bedrivas i framtiden. Det är
angeläget att det utgår stöd till prospektering.
Alla dessa program har viktiga regionalpolitiska
effekter. Ett effektivt program för skogsnäringen är
förmodligen en av de viktigaste regionalpolitiska insatser
som kan göras för Norrlands inland. För dessa ändamål vill
vi totalt satsa 600 miljoner kronor, varav 350 miljoner
kronor under nästa budgetår.
I Norrland hänger jordbruket intimt samman med
skogsbruket. Under förhandlingarna med EU har vi ställt
ett antal frågor till regeringen om beräkningsgrunderna för
jordbruksstödet till norra Sverige. Regeringens material ger
vid handen att man underskattar kostnaderna för att
upprätthålla lönsamheten för det norrländska jordbruket.
Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med en
redovisning på denna punkt. Osäkerheten är sålunda stor
och vi vidhåller därför vårt tidigare förslag till nivå för
Norrlandsstödet, dvs. 1 045
miljoner kronor.
Turismen har stor betydelse för utvecklingen i glesbygd.
Därför är det en självklarhet att staten har ett ansvar för att
utveckla Sverige som turistland. Propositionen är på denna
punkt innehållslös.
I vår motion om turism har vi föreslagit dels att staten
bör bli delägare i marknadsföringsbolaget ''Next Stop
Sweden'', dels att ett organ för samordning och utveckling
av turistoch rekreationspolitiken, förslagsvis benämnt
TURSAM, inrättas med en egen styrelse, men med
kanslistöd från NUTEK. TURSAM skall ha kompetens på
hela turism- och rekreationssektorn. De viktigaste
aktörerna på området skall finnas representerade, dvs.
berörda statliga organ, kommunoch landstingsförbunden,
turistnäringen och de frivilliga organisationerna på turism-
och friluftsområdet. Det är först när man tar hänsyn till
helheten som en seriös turistpolitik kan skapas.
Statliga aktörer
Den utveckling mot privatisering som regeringen vill gå
kan vi socialdemokrater inte acceptera. I så gott som alla
länder är det en självklarhet att nationella
infrastrukturorgan är i samhällelig ägo. De har stor
betydelse ur ett regionalt perspektiv. Betydelsen av att ha
tillgång till kraftfulla aktörer ökar dessutom vid
Europaintegrationen. I det europeiska samarbetet är det
viktigt att ha kompetenta aktörer som kan bevaka svenska
intressen. De stora infrastrukturverken kan i samhällets
regi göra så i dag. En uppdelning och utförsäljning skulle
omöjliggöra detta.
Vi har redan pekat på den negativa betydelse som olika
avregleringar kan få för glesbygden. Ett område som vi
särskilt vill peka på är avregleringen av elmarknaden.
Regeringen har lagt fram en proposition om s.k.
avreglering av elmarknaden. En sådan reform kan få
mycket stora negativa konsekvenser för glesbygden. Detta
har bl.a. LRF pekat på i sitt remissvar. LRF har tagit ett
kraftfullt avstånd från regeringens förslag.
Regeringens avregleringsplaner syftar till att öka
marknadsinflytande på elområdet. Priset på el skall sättas
på marknadsmässiga grunder. Visserligen skall själva
nätdistributionen, dvs. överföringen av el, omfattas av
särskilda regler, men det kommer inte att hindra att även
priset på distribution blir differentierat.
Distributionen är den helt dominerande delen av
elkostnaden. Hur kommer utfallet att bli för glesbygden,
där statliga Vattenfall i de flesta fall är distributör? I dagens
system har distributören kalkylmässigt kunnat lägga
samtliga kunder i samma ''påse''. På det sättet har den dyra
glesbygdsdistributionen kunnat subventioneras av den
billigare tätortsdistributionen. I det nya systemet skall
enligt regeringens lagrådsremiss varje nätområde räknas
var för sig. Det kommer att leda till stora, mycket stora
skillnader mellan olika kommuner. Sett över hela landet
kan det nya systemet leda till en mycket stor spridning av
elpris. En familj i glesbygd kommer att för samma mängd
el betala tusentals kronor mer per år än en familj som bor
i tätort. Den fullständigt orimliga situationen kommer att
uppstå att kommuner i Norrlands inland, som inom sin yta
har anläggningar som försörjer hela Sverige med el,
kommer att få betala det högsta elpriset i landet.
Staten kan som ägare av Vattenfall förhindra en sådan
utveckling i de områden där staten är distributör. Men
Vattenfall kommer inte att förbli statligt med en borgerlig
regering, utan är i stället en av huvudkandidaterna till nästa
privatisering. Ett privat Vattenfall har inget som helst
intresse av att ta regionala och sociala hänsyn i sin
prisbildning.
Utbildning och kultur
Utbildning
För att kunna vidareutveckla vårt välfärdssamhälle,
pressa ner den stora arbetslösheten och förändra
näringslivet till mer kunskapsintensiv produktion krävs god
tillgång till arbetskraft med hög kompetens.
Redan i dag har vi inom de flesta sektorer ett gott
utgångsläge. Men trots stora utbildningssatsningar under de
senaste 20 åren finns det, i t.ex. åldersgruppen 25--50 år,
nära 700 000 människor som har högst
grundskoleutbildning. Det finns över 1 700 000 medborgare
i den åldersgruppen som har högst tvåårig
gymnasieutbildning, kvinnor och män med 15--40 år kvar i
arbetslivet. Merparten av dem har otillräckliga kunskaper i
svenska, matematik, engelska och samhällskunskap i
förhållande till kraven på arbetsmarknaden.
Det finns även mycket betydande regionala skillnader
vad gäller utbildningsnivå. Det finns län där t.ex. andelen i
befolkningen med eftergymnasial utbildning av minst tre års
längd är mer än dubbelt så hög som i andra län. Väljer man
att jämföra kommuner med varandra blir skillnaderna ännu
mer anmärkningsvärda.
Regeringen väljer i propositionen att lyfta fram Agenda
2 000 som en ram för det fortsatta arbetet för att möta de
långsiktiga kompetensutmaningar som det svenska
samhället står inför. Tyvärr har regeringen i detta arbete
valt ett mycket snävt perspektiv på kompetensutveckling
och helt försummat att lyfta fram behovet av
kompetensutveckling för de breda grupperna av löntagare i
vårt land.
Att den av regeringen valda ansatsen lätt leder fel
belyses i propositionen bl.a. av det regionala projektet med
Teknikoch kunskapsspridning i Östra Småland, i vilket det
visades att de utbildningsbehov som där konstaterades låg
på betydligt lägre nivå än vad som initialt hade bedömts.
Vi socialdemokrater har tidigare under våren i
partimotionen ''Nationellt kunskaps- och kompetenslyft''
närmare utvecklat vår syn på vikten av att alla delar av
arbetsliv och samhälle omfattas av ett sådant nationellt lyft
och att detta inte får förbehållas en redan välutbildad elit.
Vi anser att de där framförda värderingarna och förslagen
bör ligga till grund för en utveckling av utbildning och
forskning även ur ett regionalt perspektiv.
Vi har tidigare lagt förslag om att utbilda ungefär 30 000
personer ytterligare under nästa budgetår. Dessa satsningar
avser 4 000 elever i ett tredje gymnasieår 12 000 fler
komvuxplatser 4 500 fler i högskolan 2 000 fler i
folkbildningen 10 000 fler i arbetsmarknadsutbildning.
Dessa satsningar skulle vara mycket betydelsefulla för
den regionala utvecklingen.
Att de mindre och medelstora höskolorna spelar en
viktig roll för regionernas och hela landets utveckling har
vi under åren med stort eftertryck framfört. Vi har i flera
motioner lyft fram behovet av att förstärka dessa högskolors
utbildningskapacitet långt utöver vad som då föreslagits av
regeringen. Regeringen har i stället valt att i första hand
satsa på universiteten och fackhögskolorna.
Motsvarande förhållande har gällt för forskningen vid de
mindre och medelstora högskolorna. Vi har framhållit
vikten av att forskningen vid dessa bör byggas ut under 90-
talet. Målet bör vara att skapa en bas för kontinuerlig
forskningsverksamhet såväl i samverkan med fakulteterna
vid moderuniversiteten som med resurser för forskning på
eget programansvar. Vi har dessutom betonat att
regeringen inför riksdagen måste redovisa vilka
prioriteringar regeringen avser göra när det gäller
förstärkningar av forskningen vid de mindre och medelstora
högskolorna.
Nu föreslås i propositionen att högst 30 miljoner kronor
för utvecklingsverksamhet och av engångskaraktär satsas på
några av de mindre och medelstora högskolorna i ''framför
allt stödområdena och andra regionalpolitiskt prioriterade
områden''.
Vi anser det värdefullt att regeringen vill ställa medel till
förfogande. Detta borde dock ha föregåtts av en ordentlig
planering så att riksdagen kunnat få information om hur
dessa medel skall fördelas mellan berörda högskolor.
Regeringen föreslår även att 10 miljoner kronor, som en
engångsinsats, avsätts för att stimulera kommunerna i
stödområdena att utveckla utbildningar, där bygdens
särskilda förutsättningar och det lokala näringslivets
kompetens kan tas till vara.
Vi inser väl värdet av att utveckla utbildningar med
denna inriktning, men finner det anmärkningsvärt att
regeringen genom detta handlande frångår den princip som
gäller för tilldelning av statliga medel till reguljär kommunal
skolverksamhet. Även om beloppet, i relation till de statliga
bidragen till dessa kommuner för skolverksamhet, är
synnerligen blygsamt anser vi det diskutabelt att på detta
sätt göra avsteg från av riksdagen fastlagd modell för
tilldelning av medel till skolverksamheten. Syftet förefaller
här mer vara att ge sken av handlingskraft än att verkligen
stötta kommuner i svårigheter.
Regeringen föreslår även att i regionalpolitiskt
prioriterade områden och i områden med särskilt låg
utbildningsnivå i näringslivet initiera ett regionalt
programarbete för kompetensutveckling för redan
yrkesverksamma.
Många länsstyrelser bedriver i dag ett intensivt
strategiarbete med syfte att utveckla sina regioner. Detta är
ett mycket viktigt utvecklingsarbete. Samtidigt anser vi att
ett nationellt kunskaps- och kompetenslyft är avgörande för
landets framtid. Detta är mycket betydelsefullt även för
regionerna. I en partimotion har detta aktualiserats av oss
under innevarande vår. Vi anser att denna fråga har en
mycket hög prioritet. Vi har därför i ovan nämnda motion
begärt att regeringen för riksdagen skall presentera ett väl
genomarbetat förslag till omfattande kompetenshöjande
insatser på nationell nivå. Det är naturligt att i detta
sammanhang närmare belysa vilken roll länsstyrelserna bör
spela för att åstadkomma ett nödvändigt nationellt
kunskaps- och kompetenslyft.
Kultur
Under senare år har kulturen fått en ökande betydelse i
regionalpolitiken. Vid behandlingen av den förra
regionalpolitiska propositionen beslöt riksdagen att länens
anslag för regional utveckling skall kunna användas för
kulturinsatser.
Vi anser att kulturen behöver ges ytterligare ökad vikt i
länsstyrelsernas regionalpolitiska planering. I flera län har
man tagit fram särskilda handlingsprogram för
kulturområdet och kulturturismen. Dock har möjligheten
att använda anslaget till kultursatsningar hittills använts i en
alltför begränsad omfattning.
Investeringar på kulturområdet är ett viktigt medel för
att utveckla städer, bygder och regioner. Särskilt i regionala
sammanhang bör kulturens betydelse som
lokaliseringsfaktor betonas. En ort eller region som vill dra
till sig näringsliv, handel och turism har större utsikter att
lyckas om den kan locka med ett vitalt kulturliv. En väl
fungerande ''kulturell infrastruktur'' spelar samma stora roll
som barnomsorg, skola och högre utbildning för att
åstadkomma en balanserad regional utveckling.
Av stor betydelse för planeringen av satsningar inom en
kommun eller region är också möjligheten att kunna få del
av anslagen till icke-statliga kulturlokaler och allmänna
samlingslokaler.
Många fornminnen och värdefulla kulturmiljöer finns i
de regioner som också har en hög arbetslöshet. Anslag till
kulturmiljövården ger dessutom mycket goda
sysselsättningseffekter för de satsade medlen.
Trots beslut om tidigareläggning av planerade insatser
finns fortfarande ett stort behov av ökade anslag under
nästa budgetår.
I en del regioner har länsstyrelser, landsting, kommuner
och/eller stiftelser möjligheter att, med hjälp av ordinarie
medel från Riksantikvarieämbetet, ansvara för att
kulturmiljövården inte blir eftersatt. Men det kan vara svårt
att genomföra större projekt. I många regioner har man inte
ekonomisk förmåga att leva upp till ambitionerna att vårda
byggnader, kulturminnen och kulturmiljöer.
En nationell kulturfond skulle ge ökade möjligheter att
ta till vara kulturarvet. Den skapar också förutsättningar för
att fler kan ta del av detta kulturarv. En effekt av detta är
att den regionala kulturidentiteten förstärks.
I glesbygd har kultur- och upplevelseturismen stora
möjligheter att utvecklas till något positivt för regionen.
Den kan bidra till att den egna befolkningen kan bo kvar
och att deras möjligheter att behålla en god service ökar.
Sammantaget har vi föreslagit att stödet till icke-statliga
kulturlokaler skall öka med 75 miljoner kronor, stödet till
samlingslokaler med 50 miljoner kronor och stödet till
kulturmiljövård med 140 miljoner kronor.
7. Utveckling av företag
Grunden för att det skall finnas någon valfrihet för
människor vid valet av bosättningsort är att det finns
tillgång till arbete på den lokala arbetsmarknaden.
Regionalpolitiken har här en viktig uppgift att fylla som
komplement till övriga politikområden.
Regionalpolitiken bör få en utformning så att den
stödjer den allmänna näringspolitiken och medverkar till att
höja den ekonomiska tillväxten i Sverige. Det innebär att
politiken måste inriktas på att se till att de specifika
förutsättningar som finns i varje region utnyttjas för
utveckling av näringsliv och sysselsättning.
Det är den samlade produktionen runt om i landet som
sammantaget skapar Sveriges samlade produktion och
tillväxt. Det är lokalt och regionalt som det finns mänskliga
resurser, naturresurser, kompetens, tradition etc. som utgör
grunden för vad som kan produceras och nyttiggöras lokalt
eller regionalt.
Den statliga politiken bör syfta till att förbättra
möjligheterna att utveckla regionernas resurser,
komplettera på områden där det är möjligt att komplettera
och där det är nödvändigt för att regionens resurser skall tas
till vara och utvecklas. Statens ansvar för sektorspolitiken
är här viktigast, som vi påpekat tidigare.
Det regionalpolitiska företagsstödet, det som ibland
kallas den ''lilla regionalpolitiken'', är ett viktigt
komplement till den ''stora'' regionalpolitiken.
Regionalpolitiska stöd skall kompensera de
produktionsmässiga nackdelar som det innebär att driva
företag i vissa regioner i landet som har sämre
förutsättningar än landet i övrigt. Nackdelar som främst
handlar om klimat och avståndet till stora marknader.
Förutom stöd som utjämnar produktionsnackdelar är
det regionalpolitiska företagsstödet också viktigt som
stimulans för utveckling av nya företag och
sysselsättningstillfällen. Ibland är detta verksamheter som i
sig inte har mycket sämre förutsättningar i stödområdena än
i andra delar av landet. I de fallen fungerar stödet som en
påtryckare eller morot för att nya idéer skall prövas. Ett
exempel på detta är de stöd som har stimulerat fram att
olika typer av tjänsteföretag har etablerats i stödområdena
på senare år. I de fallen är produktionen inte nämnvärt
dyrare för att den placerats i stödområdet, men utan den
särskilda stimulans som stödet utgör hade sannolikt inte en
etableringsort i stödområdet valts beroende på mångas tro
att det knappast går att driva företag och utveckla ett
näringsliv i dessa regioner. Det är också ett exempel på att
utveckling av modern teknik ger möjligheter att sprida
produktion och sysselsättning.
Regeringens proposition innehåller få nyheter och utgör
endast en utveckling av tidigare tillämpad politik. Vi
kommer i det följande bara att redovisa synpunkter när vi
har en från regeringen avvikande mening eller när vi har
kompletterande förslag att lägga fram. Men först några
principiella utgångspunkter.
Viktiga utgångspunkter
En viktig utgångspunkt i socialdemokratisk
regionalpolitik har varit att besluten skall fattas så nära de
berörda som möjligt. Därför har en kontinuerlig
decentralisering skett av resurser och befogenheter ute i
landet, främst till länsstyrelserna. Det är viktigt att fortsätta
på den vägen.
Det gäller då samtidigt att inte centralt kravbinda
länsstyrelserna med regelverk som i detalj föreskriver vad
som skall gälla. Oftast kan resurserna användas effektivt om
de lokala behoven och förutsättningarna får styra.
Förenklingen av regelverken måste därför fortsätta.
Det är också viktigt att man inte ''spär ut''
regionalpolitikens betydelse genom att ge allt större
områden möjligheter till stöd. I sådana fall riskerar man
nämligen att ytterligare försvåra möjligheterna för de
områden som har de största problemen att utvecklas.
Samtidigt bygger man upp gigantiska administrativa och
byråkrativa regelverk för att fördela stöden ''rättvist'' till
företagen.
I det sammanhanget vill vi gärna betona att vi inte heller
accepterar att flytta resurser från de regioner som har de
största problemen till andra områden.
Våra förslag bygger på dessa principer och med dem som
utgångspunkt granskar vi också regeringens förslag.
Nuvarande stöd
De regionalpolitiska företagsstöden har funnits i ungefär
nuvarande form i snart trettio år. Basen är ett stöd till
företagens investeringar i maskiner, byggnader samt under
senare år även till s.k. mjuka investeringar, dvs.
produktionsutveckling och marknadsföring. Dessa stöd är
prestationsrelaterade i den meningen att de utgår till
företagen i samband med att de genomför en prestation i
form av investering för utvidgning i någon form. En
ytterligare stödform som utgör stimulans till expansion är
sysselsättningsstödet. Det utgår i form av ett visst bidrag för
varje nyanställd, fördelat på en femårsperiod.
Därutöver finns former av regionalpolitiskt företagsstöd
som är mer generella, som är avsedda att mildra de extra
kostnader som anses förknippade med att driva företag i de
utpekade regionalpolitiska stödområdena. Det är sänkta
socialavgifter samt transportstöd. För båda dessa
stödformer finns särskilda stödområden som avviker från de
områden som gäller för investeringsstöden.
Gjorda utvärderingar visar att stöden i huvudsak
fungerar bra. De fyller den funktion de är avsedda att fylla,
nämligen kompensera för de merkostnader som det innebär
att driva företag i de områden som är utpekade som
regionalpolitiska stödområden. De bidrar också till att
möjliggöra utveckling i företag i regioner som annars skulle
ha betydande nackdelar gentemot övriga landet.
Samtidigt kan man konstatera att stöden inte har
inneburit någon avgörande förändring av näringslivet i de
områden där stöd utgår. De stödområden som fastställdes i
mitten av 60-talet är i stort sett desamma som i dag.
Självklart skulle problemen ha varit större i dag än om
stöden inte hade funnits, men det faktum att stödområdet är
detsamma innebär att stöden inte har löst de grundläggande
problemen.
Det regionalpolitiska företagsstödet har med åren blivit
en del av företagens reguljära finansieringsinstrument i
stödområdena. Det är ingen engångsföreteelse att
företagen utnyttjar det regionalpolitiska företagsstödet. I
stort sett i samband med varje expansionsinvestering
behöver företagen visst stöd för att investeringen säkert
skall bli lönsam och genomföras. Ett skäl till detta är att
bankerna inte betraktar fastigheter i stora delar av dessa
områden som någon stabil säkerhet. Därför ställer inte de
privata finansiärerna upp i tillräcklig utsträckning. Det
behövs ett samhällsfinansierat basstöd för att företagen
skall kunna utvecklas.
Regeringens förslag angående företagsstöd
Förslagen i den regionalpolitiska propositionen innebär
i allt väsentligt att den nuvarande stödarsenalen bibehålls.
Utvidgningen av stödet till att kunna omfatta små företag i
stora delar av landet utanför stödområdet innebär en
utspädning av stödet som kan innebära att stödens effekt i
de egentliga stödområdena försvagas. Därtill bygger man
upp en omfattande administration och byråkrati. Stora
resurser kommer att satsas på sådana i sig ointressanta
frågor som att dra gränsen mellan landsbygdsområde och
glesbygdsområde. Landsbygdsstödet kommer att få
betydelse nästan enbart i södra Sverige. Samtidigt förblir
länsstyrelsernas resurser med regeringens förslag
förhållandevis små för att kunna möta krav på stöd från
många småföretag. Vi menar att länsstyrelserna genom
olika former av utvecklingsprojekt kan stödja
småföretagen, utan att för den skull nya stödformer införs.
Det är också länsstyrelserna som avgör vilka områden som
skall betraktas som glesbygd och därmed som stödberättigat
område enligt gällande regler.
Det nya s.k. mikrostödet medför ytterligare regler och
byråkrati. Typiskt är också att propositionen inte innehåller
någon analys av hur stora resurser som kommer att få läggas
på administration, hur resurserna kommer att fördelas
mellan regionerna och hur många företag som kan omfattas
av reglerna.
Vi föreslår ett nytt system i syfte att öka effektiviteten,
förenkla administrationen och decentralisera ansvaret till
länsstyrelserna.
Våra förslag angående företagsstöd
Som visats av utvärderingarna har de nuvarande
stödformerna klara positiva effekter. Samtidigt innebär de
olika stödformerna, de olika anslagen och reglerna runt
omkring att det är ett låst system. Det finns en risk för att
formerna och reglerna runt stöden påverkar företagen att
anpassa sitt beteende och sina beslut till stödformen. Det
rimliga och naturliga är naturligtvis att stödformerna
anpassas till behoven. Det bör vara företagens situation och
den regionala verkligheten som avgör vilka stöd som
tillhandahålls av staten för att stimulera företagsamheten.
Det var självfallet utgångspunkten när det regionalpolitiska
företagsstödet byggdes upp. Med tiden har det dock
kommit att omfatta en hel räcka stöd -- nya former har
tillkommit när nya behov identifierats -- men inget av det
gamla har bedömts kunna avvecklas.
Det är också så att det finns en hel rad olika
stimulansåtgärder som inte har tillkommit av
regionalpolitiska skäl, men som har till uppgift att stimulera
företagens utveckling. Det gäller den näringspolitiska
arsenalen, som i och för sig efter de senaste årens avrustning
är starkt begränsad, det gäller arbetsmarknadspolitiken
som under senare år har fått allt större inslag av
företagsutvecklande åtgärder, det gäller arbetslivsfonden.
Kommunernas näringslivsfrämjande åtgärder kan också
räknas hit. Det finns således sammantaget en hel rad
statliga och andra stimulanser som med olika motiv syftar
till att utveckla näringslivet, alla med sina olika
utgångspunkter och regelsystem.
Sammantaget blir bilden därför sådan att det nu är dags
att pröva nya former för att stimulera den regionalpolitiska
utvecklingen.
Utgångspunkten för ett nytt stödsystem bör vara att få
en bättre anpassning till vad den enskilda regionen och vad
företagen i regionen kräver. Det kräver mer flexibilitet i
stödet än vad nuvarande system innehåller. En ytterligare
utgångspunkt bör vara att ytterligare förbättra
effektiviteten i de resurser som satsas. Det kan bl.a. ske
genom större medvetenhet över hur resurser används och
vilka effekter som förväntas och kan avläsas. Vidare måste
en bättre regional samordning ske av befintliga resurser.
En grund för ett nytt regionalpolitiskt utvecklingsarbete
bör vara att länsstyrelserna får ett större ansvar än nu och
mer resurser. För att detta skall vara möjligt krävs dock ett
mera genomtänkt och planerat utvecklingsarbete i länen.
Därför bör regeringen kräva att alla utformar en
länsstrategi eller ett länsutvecklingsprogram där man går
igenom och lägger upp riktlinjer för hur utvecklingen i länet
skall främjas på bästa sätt.
Programmen skall innehålla en analys av situationen i
länet och regionen, vilka problem som behöver åtgärdas,
vilka möjligheter som bör tas till vara på ett bättre sätt, vilka
åtgärder som behöver genomföras och hur de skall
genomföras. Programmen kommer att utmynna i krav på
olika insatser även sådana som andra har att besluta om,
t.ex. inom kommunikationssektorn. Men de skall framför
allt utmynna i en sammanställning av vilka
utvecklingsresurser som länet gör anspråk på för att
åstadkomma en viss utveckling och för att länet/regionen
skall bidra till att främja tillväxtpolitiken i riket.
Programmet och kraven på insatser bör gälla såväl de
allmänna utvecklingsmedlen som länen förfogar över som
de medel som man vill använda för regionalpolitiskt
företagsstöd och andra näringslivsfrämjande stöd. Olika
myndigheters planerade användning av sina resurser
redovisas. Sedan regeringen har tagit ställning till
programmet tilldelar man länet en viss mängd
utvecklingsresurser. Då anger också regeringen vad man
förutsätter att länet skall uppnå med de resurser som man
får sig tilldelade. Detta inte för att centralt styra insatserna
men för att ställa krav på att resurserna används effektivt.
Andra myndigheters resurser beaktas också, t.ex. AMS.
Länsstyrelsen har ett anslag för regional utveckling. Den
har sedan att samverka med andra myndigheter för att
uppnå de regionala målen.
Berättigade till stöd inom stödområdena och glesbygd
bör vara samma verksamheter som nu, vilka kan bedömas
få en tillfredsställande lönsamhet och ge de anställda
varaktig sysselsättning. Lön och andra
anställningsförmåner måste minst ligga på sedvanlig
kollektivavtalsnivå. Auktoriserad eller godkänd revisor
måste finnas. Det bör inte längre krävas att varje enskild
investering genast ger en sysselsättningsökning. Många för
företagens långsiktiga utveckling strategiskt viktiga
investeringar behöver ändå stöd för att kunna genomföras.
Länsstyrelsen får friare händer att pröva detta.
Bedömningen av företagets långsiktiga utveckling får större
tyngd. Minst 40 % av nya jobb skall förbehållas vartdera
könet, om inte undantag medges av synnerliga skäl.
Konkurrensneutralitet måste iakttas.
Det bör finnas utrymme för olika variationer av stöd till
företagen. De åtgärder som stöds i dag bör kunna få fortsatt
stöd men även andra delar av företagens organisation och
ekonomi. Stöd bör kunna ges till investeringar, om det är
behovet. Stöd bör kunna ges till anställning av välutbildad
arbetskraft, om det är behovet. Stöd bör även kunna ges till
produktutveckling och marknadsföring om det är behovet.
Vilken form av stöd som ges bör således avgöras från fall till
fall allt efter det enskilda företagets behov.
Det måste naturligtvis även i fortsättningen finnas regler
som anger hur stor andel av en investering eller en viss
kostnadspost som kan finansieras med statliga medel. Vi
ansluter oss i det avseendet till de förslag om maximala
stödnivåer som föreslås i propositionen beträffande
glesbygdsstöd, lokaliseringsstöd, utvecklingsbidrag,
sysselsättningsstöd och stöd till kommersiell service.
Skillnaden gentemot nuvarande system blir att företaget,
utan att snegla på de stöd som finns, identifierar vilka behov
man har, vilka insatser man planerar och vänder sig till
länsstyrelsen för att diskutera lämplig utformning av
finansieringsmedverkan från staten. Länsstyrelsen får
ansvara för det samråd som krävs med utvecklingsbolag,
länsarbetsnämd, kommun osv. Med denna modell blir det
en samordnad medverkan från flera aktörer som i dag
opererar var för sig.
Med detta förslag behövs inte heller regeringens förslag
om ett särskilt regelsystem för stöd till småföretag, s.k.
mikrostöd. Det är upp till länsstyrelsen att utforma sådana
enklare regler vid behov. En grundtanke i vårt förslag är att
göra det enklare för företagen. Det är alltid företagens
behov som skall vara styrande och bidrag kan ges till
maximitaket.
I samband med denna långtgående decentralisering till
länsstyrelserna bör det skapas nya incitament för
länsstyrelserna att hushålla med resurserna. Det kan
enklast ske genom att länsstyrelserna tilldelas en ram inom
vilken man kan medverka i enskilda företags finansiering.
Inom denna ram bör stöd kunna ges i form av bidrag eller
lån, antingen med fasta amorteringar eller i form av
villkorslån. Återbetalningar på lånen bör återföras till
länsstyrelsens anslag. Länsstyrelsen får då skäl att i första
hand ge lån, eftersom det ökar utrymmet att delta i och
stimulera näringslivets utveckling i länet. Detta är önskvärt
av flera skäl. Dels bör statens direkta subventioner minska,
dels är problemen för företagen i första hand frågan om att
hitta finansiering. Det behöver i många fall inte handla om
bidrag.
En omläggning av det regionalpolitiska företagsstödet i
den riktning som här beskrivits innebär också att man kan
få en bättre anpassning till de behov som finns i respektive
region. I dag är stödformerna i stort sett lika i alla
regioner -- det är intensiteten och graden av subvention som
skiljer. Men det är troligt att behoven varierar mellan
regionerna med hänsyn till problem och förutsättningar. En
omläggning där länsstyrelserna själva får välja på vilket sätt
man vill stödja företagen ger också automatiskt en bättre
anpassning till regionens speciella behov.
Vi föreslår att riksdagen ställer sig bakom dessa
principer för de regionalpolitiska företagsstöden och att
regeringen får i uppdrag att utforma de regler som behövs.
Våra förslag angående handläggning av stöden
Den administrativa hanteringen av det särskilda
regionalpolitiska företagsstödet bör mot bakgrund av de
tidigare förslagen i allt väsentligt hanteras regionalt. Detta
är en logisk följd av det ökade ansvar som vi vill lägga på
länsstyrelserna. Det är också en självklar slutsats då det är
i regionerna som kunskapen finns om villkor och
förutsättningar i respektive region att utveckla näringslivet.
Omkring 80 % av de regionalpolitiska företagsstöden
beslutas i dag av länsstyrelserna. Beloppsmässigt motsvarar
detta ca hälften av medlen för regionalpolitiskt
företagsstöd.
Trots detta är regionalpolitiken i flera avseenden mer
centraliserad än flera andra politikområden. Fortfarande
kan regeringen fatta beslut om regionalpolitiskt stöd till
enskilda företag och om enskilda utvecklingsprojekt. Det
förekommer i mycket liten utsträckning eller inte alls inom
andra politikområden. Därför är också stödet till enskilda
företag inom regionalpolitiken mer politiserat än inom de
flesta andra områden.
I fortsättningen bör länsstyrelserna i princip fatta alla
beslut om regionalpolitiskt företagsstöd inom det egna
länet. Undantag bör endast göras för mycket stora
investeringar och i de fall där man ställs inför principiellt
helt nya ärenden eller i ärenden som berör flera län. I de
fallen bör besluten fattas centralt av NUTEK och i
undantagsfall av regeringen. Detta får konsekvenser för
resursfördelningen till vilket vi återkommer senare.
NUTEK bör svara för uppföljning, utvärdering och
utveckling av regionalpolitiken. NUTEK bör vidare svara
för internationell bevakning, normgivning, rådgivning,
utbildning, erfarenhetsutbyte m.m. Det är uppgifter som
kan sammanfattas som att vara den statliga huvudmannen
för utveckling av företag inom ramen för regionalpolitiken.
I det följande skall vi kort sammanfatta de olika
aktörernas viktigaste arbetsuppgifter.
Kommunerna
Kommunerna har en viktig roll när det gäller att skapa
en god miljö för företagande och hålla i den första
kontakten med nyföretagare och företag som vill utveckla
sin verksamhet. Viktiga inslag i detta är att se till att det
finns en god allmän service i kommunen, att
kommunikationer, utbildning, markplaner finns samt
erbjuda rådgivning och ha förmåga att skapa lämpliga
nätverk som företagare har nytta av. Kommunerna i
stödområdena bör också fortsättningsvis kunna engagera
sig i byggande av lokaler och i turistnäringen. Kommunerna
är viktiga också för att till ansvariga instanser föra fram krav
och idéer om de åtgärder som länsstyrelsen och regeringen
har ansvaret för.
Länsstyrelsen
Med den decentraliserade modell för regionalt
utvecklingsarbete som vi skisserat blir länsstyrelsen den
viktigaste aktören i den statliga regionalpolitiken och i den
regionala utvecklingen.
Länsstyrelserna blir i den modellen ansvariga för att
samla alla krafter i länet kring utformningen av en idé eller
strategi om hur näringslivets utveckling i länet främjas på
bästa sätt med alla de samlade resurser som finns i länet.
De som måste delta i detta arbete är de statliga organen:
länsstyrelse, länsarbetsnämnd, utvecklingsbolag,
arbetslivsfond, Vägverk m.fl. Tanken är alltså att samlas
kring en strategi för länets utveckling, för vilka alla har ett
ansvar, men med länsstyrelsen som huvudansvarig och som
samordnare.
På grundval av denna strategi tilldelas sedan
länsstyrelsen medel för näringslivsutveckling (allmänna
utvecklingsmedel och medel för företagsstöd). Andra
aktörer deltar i utvecklingen med sina resurser och på sitt
ansvar. Det gäller t.ex. utvecklingsbolagen med sina
resurser och länsarbetsnämnden med resurser för att starta
egen verksamhet, fria projektmedel, medel för utbildning i
företag och för rekryteringsstöd m.m.
Uppgiften för länsstyrelsen blir bl.a. att tillse att beslut
om utvecklingsinsatser följer den strategi som gjorts upp för
länets utveckling. Det gäller främst förstås länsstyrelsens
egna beslut men också genom lämplig samordningsform
övriga aktörer. På det här viset blir regionalt arbete för
utveckling av näringslivet mera målinriktat och därmed
effektivare -- inte minst genom den samordning mellan
olika aktörer att arbeta mot samma mål som detta innebär.
En viktig uppgift för länsstyrelsen blir att handlägga det
nya, friare stöd som redovisats ovan. Vidare är den
initiativkraft som länsstyrelserna kan besitta med hjälp av
sina utvecklingsprojektmedel ett viktigt inslag i
förverkligandet av länsstrategin. Med dessa medel kan
länsstyrelserna initiera viktiga nya insatser inom t.ex.
kompetensutveckling, främjandet av entreprenörer, skapa
nätverk, påverka högskolornas kontakter med företagen
m.m.
Sammantaget innebär våra förslag en kraftig
uppgradering av länsstyrelsernas roll och uppgifter. Det
innebär också att länsstyrelserna måste få möjlighet att
förstärka sina personella resurser. Det blir en förutsättning
för att klara de nya och svårare uppgifter man får.
Centralt
Ett starkt decentraliserat utvecklingsarbete kräver också
en stark central ledning. Bland myndigheterna på central
nivå är NUTEK den viktigaste aktören i regionalpolitiska
och näringslivsfrågor. NUTEK:s roll i regionalpolitiken blir
framför allt att ta fram och förmedla kunskaper till de
regionala och lokala aktörerna.
Det gäller dels att genom utredningar och egna
utvecklingsprojekt ta fram ny kunskap som är viktig för
näringslivets utveckling. Det kan gälla internationalisering,
teknikutveckling, kompetensutveckling, kunskaper om
andra länders system för näringslivsutvecklingsarbete etc.
Allt detta gäller frågor där det är rationellt att kunskaper tas
fram centralt. Det är då inte rimligt att varje län och många
kommuner var och en för sig skaffar resurser för att ta fram
motsvarande kunskaper.
De centralt inhämtade och utvecklade kunskaperna
förmedlas till län och kommuner genom rapporter,
utbildningar, seminarier etc.
NUTEK skall även ha ansvaret för att följa och
utvärdera det näringslivs- utvecklingsarbete som sker
regionalt och lokalt. Detta bör ske som ett led i att förbättra
och effektivisera verksamheten, men också för att sprida
erfarenheter mellan regioner så att man kan lära av
varandras erfarenheter och skapa nätverk för
erfarenhetsutbyte.
När det gäller företagsstöd blir NUTEK:s uppgift att
handlägga ett fåtal större ärenden som är av principiell
natur, som gäller flera län eller som innebär flyttning av
företag mellan län. Även här blir den viktigaste uppgiften
att följa upp och utvärdera, utbilda och sprida erfarenheter
till länsstyrelserna som blir den huvudsakliga aktören i
systemet. Det är viktigt att verkets hela bredd utnyttjas i
detta arbete.
NUTEK bör också svara för att ha kontakter med stora
företag om utbyggnader och eventuell utlokalisering av
funktioner inom företagen. På samma sätt bör NUTEK
svara för information till utländska investerare om
förutsättningar för investeringar i olika delar av landet och
tillsammans med länsstyrelserna se till att det finns en
fungerande regional organisation för att ta emot och
handleda utländska investerare på etableringsorten.
Vidare bör NUTEK svara för uppdrag av regeringen av
den typ som föreslås i propositionen. Det handlar om
initiativ för att pröva nya sätt att stimulera näringslivets
utveckling. Om initiativen fungerar bra och så småningom
blir reguljära operativa program, skall de överföras till
regionala och lokala aktörer.
Regeringen har naturligen det yttersta ansvaret för att
regionalpolitiken fungerar effektivt. Beslut om särskilt
principiella beslut om stöd till företag bör tas av regeringen,
varför vissa resurser bör finnas kvar i regeringskansliet.
NUTEK har också möjlighet, när verket så bedömer
erforderligt, att hänskjuta beslut om stöd till regeringen. Vi
återkommer senare angående anslagsfrågorna.
Mot den här bakgrunden föreslår vi att riksdagen ställer
sig bakom den beskrivna rollfördelningen mellan olika
statliga organ och ger regeringen bemyndigande att utfärda
de föreskrifter som kan behövas.
De tre nordligaste länen
För några år sedan infördes av den dåvarande
socialdemokratiska regeringen ett anslag (C 6)
bl.a. för att stödja länsövergripande projekt i de tre
nordligaste länen, Norrbotten, Västerbotten och Jämtland.
Bakgrunden till detta var de stora infrastrukturella problem
som finns i dessa tre län. Av utvärderingar som gjorts
framgår att endast en mindre del av resurserna har gått till
typiska gemensamma projekt. Detta anses bl.a. bero på att
målbestämning för resurserna varit oklar.
Av regeringens proposition framgår också att medlen
numera också i stor utsträckning används för en rad olika
projekt som inte specifikt kan knytas till de tre länen.
Vi anser att användningsområdet för dessa stora
ekonomiska resurser är för oklart. Vi har vidare den
uppfattningen att det finns ett stort behov av
länsöverskridande projekt för att kraftigt förstärka de tre
länens förutsättningar till utveckling.
Därför bör en del av anslaget, 100 miljoner kronor,
tydligt förbehållas de tre nordligaste länen. Medlen får
användas fritt av dessa när regeringen godkänt en
gemensam regional plan för länsöverskridande
utvecklingsprojekt. Länen själva bör få avgöra innehållet i
dessa projekt. Enda villkoret är att projekten är
länsöverskridande. De kan avse allt från utbildning,
forskning till kommunikationer och vägbyggen.
Resterande medel på anslaget kan användas i enlighet
med regeringens förslag i övrigt med de förändringar vi
senare föreslår.
Vi återkommer senare till anslagsfrågan.
Norrlandsfonden
Regeringen föreslår att Norrlandsfonden får ett
kapitaltillskott på 120 miljoner kronor och att tillgångar om
nominellt ca 100 miljoner kronor överförs till fonden från
Stiftelsen Industricentra.
Norrlandsfonden spelar en viktig roll för
näringslivsutvecklingen i norra Sverige. Vi anser därför att
fonden bör tillskjutas ytterligare kapital för att framför allt
kunna främja utvecklingen bland mindre företag.
Ytterligare 280 miljoner kronor bör tillföras fonden som
kapital. Då kan hela Norrland, således även Gävleborgs
län, omfattas av fondens verksamhet. Näringslivet i länet
har ungefär samma problem och möjligheter som övriga
Norrlandslän.
Vi delar inte regeringens uppfattning om att styrelsen är
för stor eller att sammansättningen i övrigt behöver ändras.
Staten utser ju själv sina representanter och kan därmed se
till att dessa har önskvärda kvalifikationer.
Regeringen bör få i uppdrag att ta upp förhandlingar
med berörda landsting om att ändra stadgarna så att även
Gävleborgs län kan omfattas av fondens verksamhet. Det
är också viktigt att stadgarna inte förhindrar en flexibel
användning av fondens resurser.
Kvinnligt företagande
Det finns för få kvinnliga företagare. Internationell
statistik visar att det är kvinnliga företagare som ökar mest
bland nyetablerade små och medelstora företag. Det gäller
därför att inom näringspolitiken prioritera åtgärder för att
främja kvinnors företagande. Särskilda insatser bör göras
för att stödja kvinnor som vill starta egna företag eller på
annat sätt engagera sig i små och medelstora företag, inte
minst i glesbygd.
Men det finns också många hinder mot kvinnligt
företagande som måste undanröjas. Detta hänger samman
med bl.a. det mansdominerande tänkande som präglar
företagandet. Självfallet måste dessa hinder undanröjas.
Vårt förslag att länsstyrelserna får stor frihet att inom
maximinivåerna hantera stöd till företag gör det enklare att
stödja kvinnors önskemål om stöd för företagande. Vi ser
det som en självklarhet att en större andel av resurserna
från statligt finansierade stödformer i framtiden går till att
stödja kvinnors företagande.
Vi är positiva till regeringens förslag om ett nationellt
resurscentra för att stödja kvinnors företagande. Vi utgår
ifrån att med detta avses en vid tillämpning omfattande
särskilda stöd för utbildning, rådgivning, bildande av
nätverk m.m. Vi socialdemokrater har tidigare föreslagit att
ett sådant centrum borde inrättas vid
Glesbygdsmyndigheten. Skälet till detta är att myndigheten
redan bedriver en omfattande verksamhet för att stödja
kvinnor, bl.a. inom ramen för projektet Kvinnokraft.
Regeringen föreslår nu att NUTEK skall få i uppdrag att
ansvara för ett sådant centrum i samråd med
Glesbygdsmyndigheten. Vi vill inte motsätta oss detta
förslag. Men vi anser det angeläget att även
Glesbygdsmyndigheten får möjlighet att bedriva sådan
verksamhet med egna resurser. Vi föreslår därför att
myndigheten får 3 miljoner kronor under nästa budgetår för
att fortsätta sitt arbete inom detta område. Myndighetens
verksamhet inom detta område är bredare än att bara avse
företagsfrågor. En viktig del av verksamheten avser
samarbete och samverkan mellan centrala och regionala
sektorsorgan och kvinnor på gräsrotsnivå.
Kvinnors företagande sker ofta i kooperativ form, vilket
är en företagsform på frammarsch, inte minst i glesbygd.
Det är viktigt att stödja denna företagsform. Av stort
intresse, inte minst för kvinnor, är de kooperativa försök i
glesbygd, där man kombinerar småföretagande med
samhällsservice. Det är en självklarhet att lagstiftning och
olika former av stödåtgärder måste anpassas till de särskilda
villkor som gäller för kooperativ verksamhet och att
kooperativet som företagsform inte får missgynnas i
förhållande till andra företagsformer.
En viktig del i detta är den information och rådgivning
som ges genom kooperativa utvecklingscentra. I
propositionen sägs att anslaget till dessa skall fördubblas.
Det betyder att stödet till centra inom stödområdet ökar
från 1,25 miljoner kronor till 2,5 miljoner kronor. Det är
bra, men även centra utanför stödområdena behöver detta
stöd. Därför har vi socialdemokrater föreslagit en ökning av
anslagen till dessa med 2 miljoner kronor.
8. Landsbygdsutveckling
Sverige är ett av Europas glesast befolkade länder. De
flesta svenskar bor i större kommuner, men så många som
1,6 miljoner bor i tätorter med mindre än 5 000 invånare.
De finns runt om i hela Sverige och där finns också
naturtillgångarna och företagen.
Vi socialdemokrater anser att vi måste nyttja hela landet
för att ge människor möjlighet att bo, där de känner den
största tryggheten och trivseln. På så vis kan vi också
utnyttja landets alla naturtillgångar, utveckla den egna
bygden och på så sätt uppnå en optimal utveckling för hela
landet.
I glesbygd är man van vid att jobben försvinner, att
butiken hotas, att servicen försämras och att det blir svårare
att nyttja samhällets resurser. Samtidigt känner man en
stark förankring i den egna bygden, njuter av de fördelar
som ett liv nära naturen ger och är beredd på kamp för att
slåss för sin bygd.
Under senare år har detta lett till ett enormt
engagemang och arbete för den egna byns överlevnad och
utveckling. Människor skapar nya jobb, räddar butiken,
startar kooperativ inom vård och omsorg. Hela byar går
samman i ett gemensamt arbete för den egna bygden. En
stor del av arbetet sker ideellt, över partigränser och i
tradition av en demokratisk folkrörelse.
Vi socialdemokrater vill slå vakt om, stödja och utveckla
denna lokala rörelse för att utveckla den egna bygden. Vi
hoppas att denna rörelse som bygger på delaktighet,
samförstånd och samarbete får en allt större spridning i
samhället. Vi är övertygade om att en sådan utveckling
aktivt skulle bidra till att ta Sverige ur den ekonomiska
krisen.
För hela Sveriges överlevnad beror till syvende och sist
på människorna. Därför är det människokraften som till
slut kommer att avgöra vilka orter som lever vidare och
utvecklas och vilka orter som trots allt kommer att gå
tillbaka.
De som väljer att bo på lands- och glesbygd känner till
förutsättningarna. Ofta får människor pendla långt till sina
arbeten, har längre till sjukhus och får sämre social service
än de som finns i städerna och större tätorter.
Det är på dessa villkor som människor i glesbygden lever
och det är just därför byarörelsen på många håll har tagit
utvecklingen i sin egen hand.
Den lokala mobiliseringen
Människors engagemang och initiativkraft för den egna
bygden är avgörande för utvecklingen. Den lokala
mobiliseringen är livsnödvändig för landsbygd och
glesbygd. All sådan mobilisering är nödvändig för att hela
Sverige skall leva. Vi socialdemokrater vill på bästa sätt
stödja och underlätta denna verksamhet och är övertygade
om att detta utvecklingsarbete gagnar hela landet.
-- Byautveckling, en ny folkrörelse --
Vad gör man när sågverket går i konkurs, butiken och
byskolan hotas av nedläggning, postkontoret dras in och
ungdomarna saknar framtidstro? Den frågan har man ställt
sig i många byar och i glädjande många har man sagt sig: Nu
får det vara nog! Här duger det inte att sitta med armarna i
kors och gnälla, här gäller det att slåss för något man tror
på!
Över partigränserna sätter man sig i studiecirklar och
diskuterar hur läget ser ut, vad man vill uppnå och vad som
kan göras. Resultatet av denna verksamhet är att det nu
finns 2 300
registrerade utvecklingsgrupper runt om i landet.
Runt om i landet pågår ett enormt arbete i byar och små
tätorter. Det är människor som kämpar för att kunna bo
kvar i sin hemby och som arbetar hårt för att skapa nya
arbetstillfällen och olika lösningar för att behålla servicen.
Det finns oanade krafter av kompetens, kreativitet och
kapacitet i de små samhällena. När man sätter i gång ett
lokalt utvecklingsarbete, ger dessa krafter bra resultat.
Varje dag startas nya företag, varje dag hittas nya lösningar
för lokal service, varje dag arbetas det hårt för framtiden.
Alla dessa människor deltar i en demokratirörelse -- en
folkrörelse som uppkommit ur kampen för valfrihet och för
en god livsmiljö. Det är just detta arbete som engagerar
människorna, får dem att känna delaktighet och ansvar.
Demokrati betyder ju att människor tillsammans formar sitt
samhälle.
-- Folkbildning --
Ett naturligt sätt att starta och utveckla den lokala
kraften är att gemensamt sätta sig i en studiecirkel eller
liknande form av utbildning.
På flera håll i landet, till exempel i Västerbotten, har
ABF tillsammans med de lokala utvecklingsgrupperna nått
mycket goda resultat. Utifrån dessa erfarenheter är det
viktigt att också använda folkbildningens kompetens och
kunskap i det lokala utvecklingsarbetet. Framför allt
bildningsförbundens möjlighet att flexibelt anpassa
verksamheten efter de lokala förutsättningarna bör tas till
vara.
Dessutom finns folkhögskolorna som en ypperlig kraft i
det lokala utvecklingsarbetet. De kan bl.a. bidra med
specialkomponerade kurser.
Därför vill vi socialdemokrater satsa mer resurser på
folkbildningsverksamhet i olika former.
-- Kulturens betydelse --
Det är genom kulturen som människorna i en ort finner
sin gemensamma identitet. Det kan vara genom
bruksortens historiska traditioner, genom gruvsamhällets
eller bondbyns. Kulturen kan ta sig många uttryck, t.ex.
genom teater eller som i Värmland där Solveig Ternström
tillsammans med befolkningen i Åmotfors gjorde TV-serien
Morsarvet. Men kulturen kan också komma till uttryck
genom museer, kulturvård, hantverk och en satsning på
turism. Kulturen öppnar nya möjligheter och den engagerar
människor och den skapar en samhörighetskänsla. Kulturen
har en självklar plats i den lokala mobiliseringen.
Som framgår av ett tidigare avsnitt vill vi
socialdemokrater därför satsa mer på olika former av
kultur.
-- Samlingslokaler --
Grunden för det lokala utvecklingsarbetet är att man
träffas och i en gemensam samvaro utbyter tankar och idéer.
Det är då varje enskild persons förutsättningar och
erfarenheter tas till vara och verksamheten blir dynamisk.
En första förutsättning för att lyckas med detta är att man
har någon form av möteslokal. I de byar man varit särskilt
framgångsrik utvecklas möteslokalen oftast till ett
allaktivitetshus, där mängder av aktiviteter äger rum som
befrämjar utvecklingen av byn.
Inte minst för ungdomarna kan det vara viktigt att
dessutom ha tillgång till datautrustning och ha möjlighet att
koppla upp sig på nationella informationsbankar.
Ungdomarnas intresse för data släpper lös kreativitet och
kan på sikt skapa nya affärsidéer.
Vi socialdemokrater vill ge mer resurser till byggande av
samlingslokaler och bättre anpassa reglerna också till
mindre projekt. Vi uppmanar kommunerna att stödja
byarnas önskemål om lämpliga samlingslokaler.
-- Lokala utvecklingsplaner --
När en lokal utvecklingsgrupp startar, är säkerligen de
första gemensamma kraven naturliga: rädda butiken eller
skolan, ordna dagis i byn eller liknande. Vartefter gruppen
arbetar vidare kommer fler tankar på bordet och man
börjar fråga sig vad man har för målsättningar med byns
utveckling, vad är möjligt, vilka resurser finns osv.
Det är en stor styrka för den lokala utvecklingen om man
kan samla sig kring ett lokalt utvecklingsprogram eller en
utvecklingsplan för byn. Det kan gälla att sätta upp enkla
målsättningar som man har för byns utveckling och olika
sätt att uppnå dessa målsättningar när det gäller nya
arbeten, bättre service, utbildningsbehov, boende,
kulturaktiviteter osv.
Självfallet bör en sådan lokal utvecklingsplan tas fram
tillsammans med kommunen. Det blir naturligtvis en enorm
styrka för hela den kommunala utvecklingen om man får
fram realistiska lokala utvecklingsplaner i så många byar
som möjligt. Genom samverkan och en gemensam
helhetssyn utifrån de resurser, idéer och
utvecklingsmöjligheter som finns kan kommunerna
tillsammans med byagrupperna utarbeta strategier för
framtiden.
Vi socialdemokrater anser att lokala
utvecklingsprogram är viktiga för byarnas utveckling och vi
anser att kommunerna skall stödja framtagandet av sådana
planer.
-- Service --
När butiken läggs ned, dör byn, är ett slitet uttryck som
används, men som tyvärr ofta också är sant. Att ha tillgång
till bra kommersiell service av olika slag är ofta en
överlevnadsfråga för byarna. Finns det ingen lanthandlare
som kan köra hem varorna till pensionärerna och de billösa,
ökar utflyttningen och den nedåtgående spiralen fortsätter.
Lika viktigt är samhällets service i form av post, telefon, el,
kommunikationer och de sociala behoven i form av vård,
omsorg och utbildning.
En bra service ger inte bara en valfrihet att kunna bo
kvar i glesbygd, utan skapar samtidigt möjligheter till
viktiga arbetstillfällen. Lanthandel, post, vård och omsorg
skapar viktiga arbetstillfällen i många byar, inte minst för
kvinnor. För att klara att upprätthålla viktiga
servicefunktioner i glesbygd krävs en rad saker.
Från byborna själva krävs engagemang och vilja att
utnyttja de egna möjligheterna, köptroheten om man så
vill. Dessutom krävs att man är beredd att ställa upp och ta
ansvar för verksamheten som anställd, egen företagare eller
som medlem i ett kooperativ.
Från samhällets sida krävs förmåga att tänka nytt och
flexibelt över sektorsgränserna. En kombinerad och flexibel
kommunal organisation med töjbara sektorsgränser är en
viktig del i arbetet på att hitta bra lösningar för den
offentliga servicen på mindre orter. Det handlar ofta om att
tänka okonventionellt och praktiskt. Kommunen bör dock
se till helheten när det gäller service och också stödja att den
kommersiella servicen kan upprätthållas. Ett stort problem
för många lanthandlare är t.ex. att få regelbundna
varutransporter från de stora leverantörer som finns.
Eftersom kommunen själv ofta är en stor varumottagare,
bör goda möjligheter finnas att tillse att alla butiker i
kommunen får leveranser. Kanske kan också
varutransporter lösas genom samverkan med olika
intressenter.
Självfallet måste också de privata intressena ta sitt
ansvar för att service kan upprätthållas i glesbygd. Vi
socialdemokrater vill öka det ekonomiska stödet till
lanthandel i glesbygd och stödjer därför regeringens förslag
på denna punkt.
Vi anser att kommunerna skall tillhandahålla flexibla
och samordnade lösningar för att upprätthålla offentlig
service i glesbygd. Vi anser att de statliga verken,
myndigheterna och företagen skall samordna sin
verksamhet för att kunna ge service så nära byarna som
möjligt. Glesbygdsmyndigheten bör spela en mer aktiv roll
för att detta skall uppnås. Vi anser att Telia skall se över
teletaxorna i syfte att sänka kostnader för samtal inom länet
till olika länsmyndigheter.
-- Stöd från kommunen --
En förutsättning för att det lokala engagemanget skall
leda till en positiv utveckling är att politikerna ger
människorna de nödvändiga instrumenten som kan leda
både till självförverkligande och utveckling. Tyvärr är det så
att även om viljan finns är det mycket i samhället som
bromsar, försvårar och raserar människors möjligheter att
nå goda resultat. Kommunens uppgift är att stödja
människorna i de små samhällena för att vända
utvecklingen i positiv riktning. Det kan inte vara meningen
att dessa människor skall arbeta i ett vakuum och endast ses
som ett pittoreskt inslag. Byarörelsens arbete är till stor
nytta för kommunen och landet! Kommunen måste bidra
med sin expertis när byagrupper så kräver. Politikerna,
rektorn och kommunens planingenjör bör finnas till hands
med sin kunskap och underlätta arbetet.
Politiken bör mer utgå från den enskilda människans och
bygdens behov och möjligheter. Vägledande bör vara att
ingen by eller människa är för obetydlig att satsa på -- att få
chansen.
De goda exemplen visar att något stort sker i det lilla,
men tyvärr också i det tysta. Denna lokala mobilisering på
landsbygden har hittills inte uppmärksammats efter
förtjänst av politikerna. De flesta kommuner och län har
inte hittat formerna för att stödja processen.
Idéerna om fördjupad demokrati och planering nedifrån
och upp har inte satt några djupa spår i den kommunala
apparaten. Gamla attityder och förhållningssätt blockerar
det nya och verksamheter går vidare i gamla hjulspår.
Flexibilitet och obyråkratiskt tänkande krävs för att möta
människors engagemang. En av 90-talets stora uppgifter är
att lära om i det här avseendet. Medborgarna kräver det och
det ekonomiska läget kommer att göra det nödvändigt.
Därför krävs en bättre samordning av de totala resurserna
för service i glesbygden. Här krävs nya och okonventionella
lösningar där olika verksamheter samordnas på ett effektivt
sätt. Där både marknads- och ideella krafter utnyttjas.
Många politiker och tjänstemän måste sättas på
skolbänken och lära om så att de kan ta till sig det nya och
framför allt våga släppa både makt och befogenheter. Med
andra ord hitta former för att stödja denna
underifrånprocess.
Byagrupperna måste tidigt få insyn i den kommunala
planeringen. Det är viktigt att det inom kommunen
upparbetas ett naturligt samarbete mellan politiker och
byagrupper. Vissa kommuner har t.ex. inrättat ett
glesbygdsråd, men säkerligen finns också andra bra
lösningar. Det är viktigt att de som arbetar med lokal
mobilisering har möjlighet att enkelt komma i kontakt med
ansvariga politiker.
Vi socialdemokrater anser att kommunerna skall
utarbeta en strategi för hur de skall samarbeta med
byautvecklingsgrupperna och stödja dem i deras arbete.
Det gäller också att se igenom byråkratiska regleringar för
att uppnå flexibla lösningar som passar de lokala
förhållandena. Vi är övertygade om att detta kommer att
leda till bättre service för kommuninvånarna till en lägre
kostnad.
-- Den regionala nivån --
På den regionala nivån finns flera aktörer som kan och
skall stötta lokal utveckling. Såväl landstingen som
länsstyrelserna och utvecklingsfonderna skall också
samarbeta och samverka på ett sådant sätt att samhällets
resurser används så effektivt som möjligt i regionen. En god
hälso- och sjukvård, en bra kollektivtrafik, en bra
högskoleutbildning och kulturverksamhet är exempel på
regionala ansvarsområden som är lika viktiga som annan
infrastruktur.
9. Storstädernas betydelse
I regeringens regionalpolitiska perspektiv har
storstäderna ingen plats. Storstäderna möter inte samma
problem som glesbygden men problemen har samma
dignitet. Enbart Stockholms län har t.ex. lika många
arbetslösa som hela Norrland. Det gäller att slå vakt om
storstädernas dynamiska roll i den nationella ekonomiska
utvecklingen.
Storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö
spelar en viktig roll i utvecklingen av den svenska
ekonomin. Storstadsområdena är i dag integrerade
näringslivs- och arbetsmarknadsregioner vilka
sysselsättningsmässigt domineras av tjänstesektorn.
Utvecklingen i dessa regioner har inte varit radikalt
annorlunda än i övriga delar av landet men de har ofta legat
före i processen.
Sedan 1950 har dessa regioner ökat sin folkmängd med
50 %
och befolkningen uppgår i dag till omkring 3 miljoner
invånare.
Stockholm är en central knutpunkt i nationella och
internationella nätverk, vilket är av betydelse för hela
landets utveckling. En stor offentlig förvaltning finns liksom
omfattande inslag av högteknologisk industri. Nya
teknologiska strömningar passerar huvudstaden. Göteborg
är ett viktigt industriellt centrum, medan Malmö är ett
viktigt servicecentrum för landets södra delar.
I storstadsregionerna finns stora regionala marknader,
bra kommunikationer och god tillgång till arbetskraft med
högre teknisk och ekonomisk utbildning. Detta har bidragit
till den positiva utveckling dessa regioner haft.
Storstadsregionerna är inte homogena. Där finns
storstaden, småstaden, förorten och glesbygden -- var och
en med sin egen karaktär.
Den ekonomiska krisen har slagit hårt också mot
storstäderna. Under 1980-talet kännetecknades Stockholm
av överhettning på arbetsmarknaden. Nu har även
Stockholmsområdet drabbats av massarbetslösheten.
Utvecklingen för Göteborgs- och Malmöregionerna är
också mycket bekymmersam.
Skillnaderna inom regionerna blir också allt tydligare.
Stora regionala skillnader finns vad gäller boende, inkomst,
sysselsättning, folkhälsa och utbildning. Inom dessa
områden finns oerhört rika och resursstarka människor men
också många fattiga och sköra. Där finns många av de
politiskt mest aktiva, men också den politiska apatin och det
låga valdeltagandet.
Många av storstadsområdenas invånare lever under
relativt goda betingelser, om man jämför med
levnadsbetingelserna i det övriga landet. Däremot finns det
förortsområden som uppvisar stora brister såväl i den
fysiska som i den sociala miljön. Det finns ett stort behov
av att rusta upp bostadsmiljöer från miljonprogrammets tid.
Trots att stora insatser gjorts, finns det tydliga tecken på att
områdena blir alltmer ensidigt sammansatta av invandrare,
arbetslösa och människor med sociala problem. Staten bör
medverka finansiellt till att rusta upp dessa områden.
Mycket kan göras bara genom att sektorspolitiken
samordnas effektivare. De stora resurser som finns i form
av personal och lokaler bör också kunna utnyttjas
effektivare genom samverkan över sektorsgränserna.
Statliga anslag för kultur, ungdomsverksamhet och
föreningsliv bör i betydande utsträckning kanaliseras till de
minst attraktiva bostadsområdena. Åtgärder bör också
vidtas för att uppmuntra de lokala initiativen och stimulera
invånarna att ta en mer aktiv del i bostadsområdenas
skötsel.
Den gemensamma sektorn har också stor betydelse i
storstadsområdena. Den höga förvärvsgraden bland
kvinnor förutsätter en väl utbyggd barnomsorg. De sociala
problemen drar upp socialbidragskostnaderna. Slitaget av
offentliga anläggningar är stort, vilket kräver betydande
underhållsinsatser. Underhållet av gator, vägar, vatten- och
avloppsnät är eftersatt. Under 1990-talet kommer alltmer
pengar att behöva investeras i kringfartsleder och
kollektivtrafik för att förbättra miljön.
Vad gäller regionernas framtida utveckling, är
Göteborgsregionen den av storstadsregionerna som är den
mest internationellt beroende och därmed också den mest
sårbara. Göteborgs utveckling är i alltför stor utsträckning
beroende av utvecklingen inom bilindustrin. En
förutsättning för en stabil utveckling på längre sikt är att det
sker en förnyelse av arbetslivet i Göteborg. Det krävs
framför allt ett tillskott av verksamhet som tillverkar
produkter för expanderande marknader.
Inom Malmöregionen bör tillkomsten av en fast
förbindelse över Öresund skapa goda förutsättningar för en
positiv utveckling av näringslivet. Det förutsätter emellertid
att det sker en utbyggnad av trafiksystemet i hela sydvästra
Skåne.
Stockholmsområdet med sitt högteknologiska näringsliv
bör ha goda förutsättningar att återfå tillväxtkraften när
konjunkturen vänder. Den förbättring av trafiksystemet
som Dennispaketet innebär bör skapa goda förutsättningar
också för näringslivets fortsatta utveckling. Det är
emellertid angeläget att fortsatta ansträngningar görs för att
skapa en bättre regional balans mellan den norra och den
södra regiondelen genom utbyggnad av forskning och högre
utbildning på Södertörn.
Det är till fördel för hela landets utveckling att de
ekonomiska möjligheterna som finns i storstadsregionerna
utnyttjas bättre än i dag.
10. Regionalpolitisk forskning
Expertgruppen för forskning om regional utveckling
(ERU) skall även fortsättningsvis ha ansvaret för att initiera
och samordna forskning som bidrar till att förbättra
kunskaperna om den regionala utvecklingen i Sverige.
ERU har dragit upp ett program för tiden fram till 1996.
Vi stödjer detta program. Vi ser inte heller skäl att, som
regeringen gör, försöka klavbinda ERU att ta upp olika
frågeställningar inom detta program. Det är ERU:s sak att
bedöma detta genom sin styrelse. Vi föreslår därför att
riksdagen avslår dessa detaljregler för ERU:s forskning.
Vi ser det också som angeläget att ERU får ett så samlat
grepp som möjligt för den regionala forskningen. ERU:s
resurser är mycket knappa, varför ett resurstillskott är
välkommet. Regeringen har prutat kraftigt på ERU:s
anslagsframställan, men anser sig ändå kunna avisera medel
för forskning inom området till Umeå universitet. Vi menar
att ERU:s krav i första hand bör tillgodoses.
11. Särskilda regionala åtgärder för nästa budgetår
Regeringen föreslår att 800 miljoner kronor av AMS
medel för nästa budgetår som en engångsåtgärd överförs till
länsstyrelserna för olika stödåtgärder riktade mot
näringslivet.
Det positiva med regeringens förslag är att regeringen
tycks ha insett behovet av en samverkan mellan stat och
näringsliv för att utveckla näringslivet och att något måste
göras för att stödja företagens utveckling. Till leda har vi
nämligen hittills hört från regeringen att marknaden vet
bäst och att alla former av politiska styrningar och stöd är
av ondo. Det är intressant att notera att småföretagsstöd
som av ideologiska skäl avvecklas inom
Näringsdepartementets ansvarsområde i lätt maskerad
form återkommer från Arbetsmarknadsdepartementet, i
vart fall tillfälligt.
Det negativa med regeringens förslag är att det för
resurser från norr till söder, att det är ogenomtänkt och
planlöst samt att det skapar en enorm byråkrati och därmed
höga administrationskostnader. Det är symptomatiskt för
denna regering att lägga förslag utan att ens göra ett försök
att analysera vilka konsekvenser dessa får.
Direkt upprörande är det att regeringen inte ens
inväntar motionstidens utgång, än mindre riksdagens
behandling, innan man drar i gång kostsamma konferenser
med länsstyrelserna för att planera hur man snabbt skall
göra av med pengarna. När det är valår sätts tydligen det
redan valda parlamentet på undantag av regeringen Bildt.
Det minsta krav man kan ställa på en regionalpolitisk
proposition är att den inte skall föra resurser från norr till
söder. Tyvärr uppfyller inte regeringens förslag ens detta
självklara krav. Minskningen av anslaget till AMS innebär
i den preliminära fördelningen t.ex. att Norrbotten förlorar
278 miljoner kronor, Västerbotten 52 miljoner kronor och
Gävleborgs län 191 miljoner kronor. Totalt flyttas alltså
hundratals miljoner från Norrland till företagstäta områden
i södra Sverige. Det är en felaktig politik. Det är inte i första
hand Norrland som skall finansiera välbehövliga satsningar
i södra Sverige.
Näringspolitiska satsningar bör vidare vara av långsiktig
karaktär och stödens utformning skall så litet som möjligt
styra företagens utveckling. Administration och byråkrati
skall minimeras.
Regeringens förslag uppfyller inte alls dessa krav.
Ambitionen tycks vara att sprätta iväg litet pengar till så
många företag som möjligt. Teoretiskt sett kan ju
hundratusentals företag söka stöd för åtgärder i sin vanliga
verksamhet.
Vi menar att det bästa stödet för alla företag, små och
stora, är att öka efterfrågan i samhället och stimulera
företagens investeringar. Det vill vi socialdemokrater uppnå
genom vår ekonomiska politik och genom våra satsningar
på ett omfattande investeringsprogram.
Vårt förslag att företagen får direktavskriva sina
maskininvesteringar utgör en viktig stimulans till företagen,
där företagens behov styr och ingen byråkrati uppstår.
Detta stöd utgår till alla företag som gör
maskininvesteringar och innebär ett stöd till alla dessa på
upp emot 10 %. Det har större betydelse för företagen än
regeringens förslag om bidrag med högst 15 % vid
investering. Inte många företag kommer att få detta stöd.
Genomförandet av vårt investeringsprogram kommer att
öka efterfrågan på även de mindre företagens varor och
tjänster. Inom arbetsmarknadspolitiken finns flera
stödformer som är inriktade mot de mindre företagen. Man
kan få stöd vid anställning, för utbildningsinsatser eller för
speciella projekt. Dessa satsningar kan göras utan att man
bygger upp en ny byråkrati. Inom stödområden och
glesbygd kan särskilda stöd utges. Inom andra områden
ökar länsstyrelsernas möjligheter till aktiva näringspolitiska
insatser. Sammantaget är därför våra förslag avsevärt bättre
än regeringens.
Riksdagen bör därför avslå förslaget om att överföra 800
miljoner kronor från länsarbetsnämnderna till
länsstyrelserna.
12. Anslagsfrågor
Våra tidigare förslag leder till nedanstående slutsatser
när det gäller anslagsfrågorna. Vi redovisar särskilt i vilken
utsträckning våra förslag skiljer sig från regeringens.
Anslag C 1
Lokaliseringsbidrag m.m.
Regeringen föreslår ett anslag om 300 miljoner kronor
som huvudsakligen utnyttjas av regeringen och NUTEK för
stöd till företag.
Som vi redovisat tidigare anser vi att en fortsatt
decentralisering av resurser skall ske. Vi anser därför att
100 miljoner kronor av anslaget skall överföras till C 2-anslaget
och fördelas till de län som har att bevilja stöd
till företag. Av resterande medel bör NUTEK hantera
merparten av medlen.
Vi noterar också att en stor reservation finns som inte
ianspråktagits av beslut. Vi föreslår att 400 miljoner kronor
av detta beloppp avförs från kontot. Resterande medel
beräknar vi väl räcka till de behov som finns. I stället skall
400 miljoner kronor påföras anslag C 12
Norrlandsfonden. Där gör medlen bättre nytta.
Därmed behöver inte heller någon neddragning av AMS
anslag ske, som regeringen föreslagit.
Anslaget C 1
för nästa budgetår fastställs därmed till 200 miljoner
kronor och en reservation om 400 miljoner kronor avförs
från anslaget.
Anslag C 2
Regionala utvecklingsinsatser
Regeringen har anslagit 1 330 miljoner kronor för
regionala utvecklingsinsatser. Som redovisats ovan vill vi
öka detta anslag med 100 miljoner kronor. Medlen får
disponeras enligt de riktlinjer som vi föreslagit under avsnitt
7. Den ökning som vi föreslår skall dock förbehållas
länsstyrelser som har att besluta om lokaliseringsstöd.
Sammantaget föreslår vi således 1 430 miljoner kronor
till regionala utvecklingsinsatser.
C 6
Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder
Som redovisats tidigare anser vi att 100 miljoner kronor
av anslaget skall förbehållas de tre nordligaste länen för
länsövergripande projekt. Av ej ianspråktagna
reservationsmedel bör den övervägande delen också gå till
länsövergripande projekt i de nordligaste länen.
Vi vill också öka anslaget till ERU med 1,6 miljoner
kronor. Vi minskar därför anslaget med detta belopp och
ökar anslaget till ERU i motsvarande mån.
Som vi redovisat tidigare bör glesbygdsmyndigheten
spela en mer aktiv roll när det gäller kvinnligt företagande
framför allt på landsbygden. Detta kan ske genom
understödjande av nätverk, projektverksamhet,
informations- och utbildningsinsatser m.m. Myndigheten
bör få 3 miljoner kronor för sådana insatser. Detta belopp
kan lämpligen finansieras från detta anslag.
Sammantaget blir alltså detta anslag 176,1 miljoner
kronor.
C 7
Glesbygdsmyndigheten
Utöver regeringens förslag bör som nyss redovisats ske
en ökning av resurserna med 3 miljoner kronor. Anslaget
bör därför fastställas till 23 miljoner kronor.
C 8
ERU
Anslaget bör fastställas till 8,1 miljoner kronor.
C 12
Norrlandsfonden
Anslaget bör fastställas till 400 miljoner kronor för att
öka fondens egna kapital. Detta bör helt finansieras genom
att ej ianspråktagna reservationer under anslaget C 1 avförs
med motsvarande belopp. Tillsammans med tillgångar från
stiftelsen Industricentra tillförs således Norrlandsfonden
500 miljoner kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
proposition 1993/94:140 godkänner vad i motionen anförts
om målen för regionalpolitiken,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om
landsbygdsstöd, stödberättigad verksamhet,
lokaliseringsstöd, utvecklingsbidrag och
sysselsättningsbidrag godkänner vad i motionen anförts om
riktlinjer för stöd till företag och bemyndigar regeringen att
utfärda nödvändiga föreskrifter,
3. att riksdagen med avslag på regeringens förslag
rörande handläggningsfrågor godkänner vad i motionen
anförts om handläggning av stöd till företag och bemyndigar
regeringen att utfärda nödvändiga föreskrifter,
4. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om
Norrlandsfondens finansiering godkänner att fonden tillförs
tillgångar om nominellt ca 100 miljoner kronor från
Stiftelsen Industricentra,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag om särskilda
regionala åtgärder för utveckling och tillväxt budgetåret
1994/95,
6. att riksdagen till Lokaliseringsbidrag m.m. för
budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 100
miljoner kronor mindre än vad regeringen har föreslagit,
7. att riksdagen till Regionala utvecklingsinsatser för
budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 100
miljoner kronor mer än vad regeringen föreslagit,
8. att riksdagen till Särskilda regionalpolitiska
infrastrukturåtgärder m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar
ett reservationsanslag på 4,6 miljoner kronor mindre än vad
regeringen föreslagit,
9. att riksdagen till Glesbygdsmyndigheten för
budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 3 miljoner
kronor utöver vad regeringen har föreslagit,
10. att riksdagen till Expertgruppen för forskning om
regional utveckling (ERU) för budgetåret 1994/95 anvisar
ett ramanslag på 1,6 miljoner kronor utöver vad regeringen
har föreslagit,
11. att riksdagen till stiftelsen Norrlandsfonden för
budgetåret 1994/95 anvisar ett anslag på 280 miljoner
kronor utöver vad regeringen har föreslagit,
12. att riksdagen avslår regeringens förslag att under
tionde huvudtitelns reservationsanslag
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95
anvisa ett belopp som är 120 miljoner kronor lägre än vad
som föreslagits i proposition 1993/94:100 bilaga 11,
13. att riksdagen hos regeringen begär att en särskild
utredning tillsätts för att analysera de regionalpolitiska
konsekvenserna av privatiseringar, avregleringar och
bolagiseringar och att inga ytterligare sådana förändringar
vidtas innan dessa konsekvenser har utretts i enlighet med
vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett
investeringsprogram för att minska arbetslösheten,
15. att riksdagen under sjätte huvudtiteln anslaget A 2,
Drift och underhåll av statliga vägar, för budgetåret 1994/95
anvisar 4 124 miljoner kronor utöver vad regeringen
tidigare föreslagit,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om näringspolitikens inriktning för
att stödja den regionala utvecklingen,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
industriella strukturprogram i enlighet med vad som anförts
i motionen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett organ för
samordning och utveckling av turist- och
rekreationspolitiken,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av riskkapital,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökade
utbildningssatsningar,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökade satsningar på
kultur,
22. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om
länsövergripande projekt och resurser för dessa i de tre
nordligaste länen,
23. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om
Norrlandsfondens verksamhet och ger regeringen
bemyndigande att uppta förhandlingar om ändring av
stadgarna i enlighet med detta,
24. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om
stöd för kvinnligt företagande,
25. att riksdagen godkänner de riktlinjer för
landsbygdsutveckling som redovisats i motionen,
26. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om
storstädernas betydelse för den nationella utvecklingen,
27. att riksdagen avslår de detaljerade riktlinjer för
ERU:s verksamhet som regeringen föreslagit,
28. att riksdagen beslutar avföra 400 miljoner kronor från
reserverade men ej ianspråktagna medel på anslaget C
1 Lokaliseringsbidrag m.m.,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kulturens roll i länsstyrelsernas
regionalpolitiska planering.
Stockholm den 13 april 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)