Jämställdhet och jämlikhet, solidaritet och rättvisa har
varit centrala begrepp i svensk politik under i stort sett hela
1900-talet. När man närmare granskar regionalpolitiken ter
det sig därför märkligt hur lite den präglas av kvinnors
vardag. Kvinnors problem och behov har i stort sett varit
osynliga. Det beror på att den problembild som tecknas är
en starkt näringsinriktad bild med människor i första hand
som företagare (manliga), entreprenörer och som en könlös
arbetskraftsmassa. I den mån arbetskraften haft ett ansikte
så har det varit den manliga industriarbetarens. Hela den
offentliga sektorn, där kvinnorna, inte minst glesbygdens,
finns, har lämnats utanför.
Häri ligger den enögdhet, som Tora Friberg tar upp i
Glesbygdsmyndighetens skrift ''Den andra sidan av
myntet -- om regionalpolitikens enögdhet''.
Regionalpolitiken kan inte vara enbart näringspolitik, den
måste också vara en välfärdspolitik, som engagerar sig i
människors vardag. Den måste ta hänsyn till att människor
inte är lika. Det finns olika sätt att leva, det finns skillnader
mellan kvinnor och män, vardagslivets förutsättningar är
olika i skilda delar av landet.
En regionalpolitik som gör anspråk på att omfatta också
kvinnors liv och situation i samhället måste ta itu med frågor
som rör deras försörjning och sätt att leva, deras
möjligheter till inflytande och makt att förändra sin
situation.
Just möjligheterna till försörjning, att få inflytande i
samhället och del av samhällets resurser på samma sätt som
männen, det är de stora frågorna för
landsbygdens/glesbygdens kvinnor i dag. Det framgår
tydligt av den enkät som Glesbygdsmyndigheten gjort bland
kvinnliga nätverk och eldsjälar runt om i Sverige i samband
med att idéskriften ''Den andra sidan av myntet...''
presenterades.
Kvinnorna har i stor utsträckning varit de som gått i
spetsen för utvecklings- och förändringsarbetet på
landsbygden. Trots det är det svårt för kvinnorna att få
genomslag för sina idéer. Fortfarande är det så att kvinnorna
får en mycket liten del av ekonomiska resurser som
glesbygdsstöd och länsstyrelsernas projektmedel (även om
siffrorna ser något bättre ut i dag än i slutet av 1980-talet).
Alarmerande är också de forskarstudier som
Glesbygdsmyndigheten initierat och som visar att de
kvinnliga eldsjälarna på landsbygden motarbetas och
drabbas av bakslag i sitt arbete när de möter manliga
makthavare och en sektorsuppdelad samhällsapparat. Två
av varandra oberoende forskare, sociologen Marianne Bull
och pedagogen Gun Mari Frånberg, har visat att de
kvinnliga eldsjälarna i stället för att mötas av uppskattning
för det de gör, snarare ifrågasätts, förlöjligas och behandlas
som oseriösa.
De aktiva kvinnorna på landsbygden, de som vill bryta
det patriarkala mönstret och bidra till samhällsförändringar
som gör landsbygden mer attraktiv för de unga kvinnorna,
de drabbas hårt av bakslag -- backlash. Det här är en
utveckling som vi, om vi inte uppmärksammar den
ordentligt, bara sett början av. I kärva ekonomiska tider,
med en krympande kommunal ekonomi och med
nedrustningen av offentlig sektor kommer landsbygdens
och glesbygdens kvinnor att drabbas hårt. I manliga
forskarkretsar uttrycks det som hemmafruns renässans!
En sådan hemmafruns renässans kommer i sin tur att
innebära att flickornas utflyttning från landsbygden ökar i
fart i stället för att minska.
Vi anser att en sådan utveckling får allvarliga
konsekvenser inte bara för lands- och glesbygden utan för
landet som helhet. Lands- och glesbygden är en viktig resurs
för Sverige och utan kvinnor kan inte den resursen
utvecklas på ett tillfredsställande sätt. Ur ett
jämställdhetsperspektiv måste lands- och glesbygden också
ge kvinnorna samma resurser som männen har.
En regionalpolitik med ett klart kvinnoperspektiv införs
inte över en natt. Landsbygdens kvinnor har själva gång på
gång, bl.a. i samband med den förra regionalpolitiska
propositionen, krävt att regionala resurscentra införs som
ett redskap för att få gehör för sina krav. Det kravet har
också förts fram i motioner från kvinnor i riksdagen, bl.a.
från oss s-kvinnor. Erfarenheterna från de län som i någon
form byggt upp regionala resurscentra är goda, även de som
ännu bara haft en kort tid på sig. I Jämtlands och i
Gävleborgs län t.ex., har det skapats en effektiv samverkan
och samordning mellan kvinnor i lokal utveckling och
kvinnor vid länsmyndigheterna på ett sätt som bidrar till en
positiv utveckling för kvinnorna.
Även i dag är glesbygdens och landsbygdens kvinnor
överens om att regionala resurscentra i kombination med
ett nationellt resurscentrum är de viktiga instrument eller
verktyg, som behövs i kampen för en regionalpolitik som
ger kvinnorna samma utgångspunkt och samma möjligheter
som männen. Kravet har uttalats i enkätsvaren till
Glesbygdsmyndigheten och av Kvinnokraft,
Glesbygdsmyndighetens projekt som under många år
samlat landsbygdens kvinnor och varit språkrör för dem.
De regionala resurscentren måste utformas utifrån de
behov och förutsättningar som finns i respektive län. Ett
övergripande mål är att kvinnoperspektivet så småningom
skall vara integrerat i all verksamhet. Andra uppgifter kan
vara att få till stånd utvecklingsprojekt, stimulera
kompetensutveckling av och för kvinnor, befrämja
kunskapsutveckling och verka för en samordning mellan
olika regionala myndigheter, kommuner och kvinnor i lokal
utveckling.
Vi föreslår att en viss del av länsanslagen viks för att
skapa regionala resurscentra. För att länsstyrelserna skall
kunna utnyttja medlen måste de presentera ett program för
kvinnobefrämjande åtgärder. De regionala resurscentren
blir viktiga redskap för att genomföra programmen. Genom
en bred förankring i nätverk, kvinnogrupper och hos
myndigheter garanterar programmen att länens
kvinnosatsningar drar åt samma håll och därför utnyttjas på
ett effektivt sätt.
I flera län i norra Sverige pågår nu, till stor del genom
Glesbygdsmyndighetens försorg, projekt och försök med
utbildning på kvinnors egna villkor. GBM och
länsstyrelserna i några av norrlänen arbetar utifrån
modellen från Norge med kvinnouniversitet. I flera län kan
det s.k. Kvinnouniversitetet bli den centrala delen i
regionala utvecklingscentra. Denna satsning på regionala
och lokala utbildningsmodeller samt distansstudier utifrån
kvinnors behov, med en ny form av pedagogik, är ytterst
viktig att lyfta fram. På sikt har projektet stor betydelse för
glesbygdens överlevnad och den långsiktiga finansieringen
bör därför lösas centralt, dvs. den här utbildningsformen
bör tas upp av utbildningsdepartementet.
För att samla erfarenheterna från det som görs runt om
i landet behövs också ett nationellt resurscentrum, ett nav
och ett komplement till regionala resurscentra. Inte minst
under den tid som regionala resurscentra byggs upp är det
nödvändigt att det finns ett organ som samlat bevakar
regionalpolitiken ur kvinnoperspektiv. Det arbete som
gjorts inom projektet Kvinnokraft och inom
Glesbygdsmyndighetens programområde ''Kvinnor'' är den
grund som ett sådant nationellt resurscentrum för kvinnor
kan bygga vidare på. Kvinnokraft är redan i dag en form av
ett nationellt nav, som samlat glesbygdens och
landsbygdens kvinnor till riksomfattande konferenser med
erfarenhetsutbyte, och som drivit på arbetet ute i länen, så
att konferenser hållits kring temat regionala resurscentra i
så gott som varje län. I en uppföljning av de regionala
konferenserna, som Kvinnokraft gjort i vinter framgår det
att konkreta planer på regionala resurscentra nu finns i
åtskilliga län.
Kvinnokrafts pådrivande arbete har vid
Glesbygdsmyndigheten kompletterats med att
forskarstudier tagits fram som ger fakta och underlag om
kvinnornas situation på landsbygden och i glesbygd.
Glesbygdsmyndigheten har knutit landets främsta forskare
med temat kvinnor, glesbygd och regional utveckling till sig
och resultaten av deras arbete ligger till grund för
pilotprojekt vid myndigheten och för ageranden från
politiker och myndigheter. Några exempel är de studier som
gjorts av Tora Friberg, Marianne Bull och Gun Mari
Frånberg och som bl.a. ligger till grund för den här
motionen.
Vi anser därför att Glesbygdsmyndigheten bör få i
uppdrag att på motsvarande sätt som länsstyrelserna
formulera ett nationellt program för kvinnobefrämjande
åtgärder på landsbygd och i glesbygd. Programmet bör
formuleras i samarbete med Kvinnokraftsprojektet. En
viktig del i programmet bör vara att utveckla ett nationellt
resurscentrum och regeringen bör därför anslå medel till
GBM för det ändamålet.
Centrets arbete bör bygga vidare på det arbete
Glesbygdsmyndigheten och Kvinnokraft utfört beträffande
kvinnor och regionalpolitik. Det bör vara knutet till
Glebygdsmyndigheten men ha en självständig ställning och
en bred kontaktyta mot myndigheter, organisationer och
nätverk.
Även våra nordiska grannländer har arenor på statlig
respektive överstatlig nivå för att bygga upp kunskap om
samhället och den regionala utvecklingen ur ett
kvinnoperspektiv. Danska Kvinnors Nationalråd, Mikkels
Institute for Rural Research and Training i Finland och
Kvinnolobbyn inom EU är några exempel. Samtliga är
finansierade av staten/EU.
Det för oss intressantaste exemplet är förslaget till
distriktskvinnecenter i Alta. I Norge har man sedan länge
arbetat med särskilda program för kvinnorna i
''distriktene''. Inom Finnmarks fylkeskommun har en grupp
kvinnor med hjälp av medel från kommunedepartementet
utarbetat ett förslag till ett nationellt center för
distriktskvinnor. Det skall arbeta med kunskapsutveckling
och information, det skall forma en arena för kunskap om
kvinnor i distrikten. Delmålen är att dokumentera och
synliggöra kvinnors liv, utveckla alternativa framtidsbilder,
utveckla kunskap om kvinnors kompetensbehov med sikte
på att påverka regionalpolitik och samhällsplanering.
Ett viktigt argument för det norska centret har varit att
uppföljningen av och kunskapsuppbyggnaden kring
kvinnoprojekt på landsbygden hittills har varit för dålig och
sporadisk. En stabil kunskapsarena behövs för att ta till
vara distriktskvinnornas erfarenheter i regionalpolitiken.
Förslaget finns dokumenterat i rapporten
Hjörnesteinskjönnet (april 1993).
Glesbygdsmyndighetens och Kvinnokrafts arbete visar
att vi i Sverige också behöver en sådan stabil kunskapsarena
för att ta till vara landsbygdskvinnornas erfarenheter och ge
uttryck åt dem i regionalpolitiken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett nationellt resurscentrum för
kvinnor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regionala resurscentra för
kvinnor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medel till kvinnouniversitet.
Stockholm den 24 januari 1994
Britta Sundin (s)
Inger Hestvik (s)
Iréne Vestlund (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Monica Öhman (s)
Lena Boström (s)
Carin Lundberg (s)
Margareta Winberg (s)
Berit Andnor (s)
Elvy Söderström (s)
Sinikka Bohlin (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Ulrica Messing (s)
Kristina Svensson (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)