Dagens allvarliga arbetsmarknadsläge och ekonomiska
kris ställer stora krav på nytänkande, kreativitet och
anpassningsförmåga i hela landet. Därför behövs ett nytt
grepp på regionalpolitiken i stort och särskilt vad det gäller
kvinnoperspektivet.
Tora Friberg skriver i idéskriften ''Den andra sidan av
myntet -- om regionalpolitikens enögdhet'' att kvinnornas
problem och behov mer eller mindre varit osynliga i
regionalpolitiken. Närings- och regionalpolitiska
bedömningar har huvudsakligen utgått från ett strikt
näringslivsperspektiv där manlig företagsamhet stått i
centrum. Att offentlig barnomsorg, bra vård m.m. ligger till
grund för kvinnors möjlighet att bidra till regionens
utveckling har förbisetts.
I de senaste årens nationella debatt om regionalpolitiken
har detta manliga synsätt förstärkts, allt medan viktigt
utvecklingsarbete i det tysta genomförts av kvinnor i
regionerna. Regionalpolitiken handlar alltmer om tillväxt i
näringslivet och infrastruktursatsningar, dvs. vägar,
järnvägar, telekommunikationer etc, medan nyskapande
och nytänkande på små och mellanstora företag inte
uppmuntras i lika hög grad.
Den redan existerande företagskulturen som arbetar
utifrån manliga etableringsmodeller utgör ett problem och
ett hinder för kvinnor. Det finns t.ex. en stor oförståelse för
att en väl fungerande offentlig sektor är en förutsättning för
att kvinnor skall ha möjlighet att bedriva
näringsverksamhet. Eller att barn- och äldreomsorgen samt
sjukvården och den kommunala tjänstesektorn erbjuder
viktiga utmaningar vad det gäller kvinnors möjlighet att
förnya regionen. Kvinnor bemöts dessutom ofta skeptiskt
av kreditgivare och banker eftersom de inte alltid delar en
kultur av grabbig företagaranda.
Sedan en tid tillbaka har kvinnor i olika regioner i vårt
land gått samman med krav på regionala satsningar. Ett
antal resurscentra har startats av länsstyrelserna i bl.a.
Gävleborgs och Jämtlands län. Verksamheten har
koncentrerats till utvecklingsprojekt för kvinnor i regionen,
ökad lokal förankring, utbildningsverksamhet och
kontaktförmedling. Mycket återstår att göra, t.ex. att
samordna verksamheten med högskolor om utbildning och
forskning. Nu är det hög tid att varje region får sitt eget
resurscentrum för kvinnor, anpassat efter de olika
regionernas förutsättningar och behov. Viss del av
länsstyrelsernas anslag bör kunna vikas för detta. Det är
också rimligt att riksdagen ger länsstyrelserna i uppdrag att
presentera ''regionala program för kvinnobefrämjande
åtgärder''.
Parallellt med detta bör ett nationellt resurscentrum
byggas upp för att samordna de regionala insatserna för
kvinnor. Riksdagen bör ge Glesbygdsmyndigheten i
uppdrag att på motsvarande sätt som länsstyrelserna
formulera ett nationellt program för kvinnobefrämjande
åtgärder på lands- och i glesbygd.
Det finns all anledning att tro att kvinnlig företagsamhet
är en framtidsbransch. Utländska exempel visar att kvinnlig
företagsamhet varit lyckosam och spelat en stor roll i
utvecklingen av en region. Mellan 1983 och 1987 växte
andelen amerikanska företag med kvinnliga företagsledare
med 57 %. Ca 40 % av de amerikanska småföretagen ägs i
dag av kvinnor och 10 % av den totala arbetskraften i USA
sysselsätts av kvinnliga företagare (rapport från The
National Foundation for Women Business Owners).
Undersökningar har dessutom visat att livslängden på
kvinnors småföretag är längre än genomsnittet, att
verksamheten är stabil och att dessa företag har en mindre
benägenhet till dramatisk tillväxt. Effekten av detta har
blivit att kvinnor har kunnat expandera i en konjunktur när
manliga företagare tvingats avskeda. Förslag på stöd till
kvinnliga företagare återfinns i Vänsterpartiets
näringspolitiska motion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett kvinnoperspektiv
på regionalpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till kvinnliga företagare,
3. att riksdagen hos regeringen begär att länsstyrelserna
får i uppdrag att formulera regionala program för
kvinnobefrämjande åtgärder,
4. att riksdagen hos regeringen begär att
Glesbygdsmyndigheten får i uppdrag att formulera ett
nationellt program för kvinnobefrämjande åtgärder på
landsbygd och i glesbygd.
Stockholm den 17 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
Elisabeth Persson (v)
Bengt Hurtig (v)