''Hela Sverige ska leva.'' Om detta skall bli möjligt måste
landsbygden leva. Då måste det finnas livsbetingelser även
för kvinnorna. Detta är en mycket viktig samhällsfråga, som
är avgörande för ett fullödigt samhälle. Bristen på kvinnor
i norra Norrlands inland t.ex. påverkar livet och hälsan för
de ensamma männen enligt forskningsresultat från
Samhällsmedicinska enheten.
Regionalpolitiken kan inte vara enbart näringspolitik.
Den måste också vara en välfärdspolitik, som engagerar sig
i människors vardag. Den måste ta hänsyn till att människor
inte är lika: det finns olika sätt att leva, det finns skillnader
mellan kvinnor och män, vardagslivets förutsättningar är
olika i skilda delar av landet.
Det behövs ett nytt grepp på regionalpolitiken -- ett
kvinnoperspektiv. Kvinnors problem och behov har hittills
i stort sett varit osynliga i regionalpolitiken. Det beror till
stor del på att den problembild som tecknas är en starkt
näringsinriktad bild med människor i första hand som
företagare (manliga), entreprenörer och som en könlös
arbetskraftsmassa.
En regionalpolitik som gör anspråk på att omfatta också
kvinnors liv och situation i samhället måste ta itu med frågor
som rör försörjning, sätt att leva, makt att tolka
verkligheten och makt att förändra.
Det kvinnor på landsbygden idag upplever som största
problemen är möjligheterna att försörja sig, att få
inflytande i samhället och få del av samhällets resurser på
samma sätt som männen.
De åtgärder som gynnar kvinnor och de verksamheter de
bedriver är alldeles för få och utgör en begränsad del inom
regionalpolitiken. Följden är att kvinnounderskottet i de
perifera regionerna hittills inte förbättrats i någon
nämnvärd grad. Kvinnornas engagemang och insatser på
det lokala och regionala planet har hittills inte tagits tillvara.
Det har de själva reagerat starkt på och vid upprepade
tillfällen -- bl.a. inför den förra regionalpolitiska
propositionen -- krävt regionala resurscentra som redskap
för att tillvarata den resurs som kvinnorna utgör.
Regionala resurscentra
I de län som byggt upp någon form av regionala
resurscentra för kvinnor -- Jämtlands, Värmlands och
Gävleborgs län brukar nämnas som exempel -- har det
utvecklats en effektiv samverkan och samordning mellan
kvinnor i lokal utveckling, kvinnor vid länsarbetsnämnder,
utvecklingsfonder, länsstyrelser m.fl.
''Jönköpingsmodellen'' nämns som exempel på en annan
form av samverkan.
I flera län i norra Sverige, bl.a. Västerbotten och
Norrbotten, pågår nu -- till stor del genom
Glesbygdsmyndighetens försorg -- projekt och försök med
utbildning för glesbygdskvinnor på kvinnors egna villkor
utifrån modellen med Kvinnouniversitetet i Norge. I dessa
län blir troligen ''Kvinnouniversitetet'' den centrala delen i
regionala resurscentra.
Vilken form och funktion som de regionala
resurscentra -- huvudsakligen med tonvikt på kvinnor --
skall ha, måste kunna variera utifrån de olika behov som
finns i länen. Ett övergripande mål för alla är att
kvinnoperspektivet så småningom skall vara integrerat i all
verksamhet. Andra uppgifter kan vara att få till stånd
utvecklingsprojekt, stimulera kompetensutveckling av och
för kvinnor, befrämja kunskapsutveckling och verka för
samordning mellan olika regionala myndigheter,
kommuner och kvinnor i lokal utveckling.
''Kvinnokraft'', som är ett centralt 3-årigt projekt med
start hösten 1992 för ökad samverkan mellan
arbetsmarknad och landsbygds/glesbygds- och
skärgårdskvinnor, föreslår att en viss del av länsanslagen
viks för att skapa regionala resurscentra. För att
länsstyrelserna skall kunna utnyttja medlen måste de
presentera ett program för kvinnobefrämjande åtgärder.
De regionala resurscentra blir viktiga redskap för att
genomföra programmen. Genom en bred förankring i
nätverk, kvinnogrupper och myndigheter garanterar
programmen att länens kvinnosatsningar drar åt samma håll
och att medlen utnyttjas på ett effektivt sätt.
Nationellt resurscentrum
För att samla erfarenheterna från det som görs runt om
i landet behövs ett nav, ett nationellt resurscentrum. Sedan
några år tillbaka har projektet ''Kvinnokraft'' fungerat som
ett sådant centralt nav och som plattform för
landsbygdskvinnornas gemensamma aktioner. Under en
period då regionala resurscentra byggs upp, kommer
behovet av ett samlande nationellt centrum att få en
förnyad betydelse.
Det nationella resurscentret bör ha som uppgift att följa
projekt, förmedla kontakter, tips och idéer, skapa möten
mellan kvinnor, initiera och stödja projekt, initiera
forskning, samordna, utveckla kurser och utbildningar samt
svara för nordiska och internationella kontakter.
Glesbygdsmyndigheten bör få i uppdrag att på
motsvarande sätt som länsstyrelserna formulera ett
nationellt program för åtgärder med huvudsaklig tonvikt på
kvinnor på lands- och glesbygd. Programmet skall
formuleras i samarbete med kvinnokraftprojektet. En
viktig del i programmet bör vara att utveckla ett nationellt
resurscentrum. Centret bör ha en självständig ställning och
en bred kontaktyta mot myndigheter, organisationer och
nätverk. De kunskaper som byggts upp genom
''Kvinnokrafts'' arbete bör tas tillvara i de funktioner och
den organisation som det nationella resurscentret skall ha.
Olika modeller -- erfarenheter från andra länder
Danska Kvinnors Nationalråd är en
paraplyorganisation som består av ett 40-tal
medlemsorganisationer. Finansieringen sker genom
medlemsavgifter, statsbidrag och medel från fonder
Kvinnolobbyn i EU startades 1990 på initiativ av
enskilda kvinnor och kvinnoorganisationer som såg behovet
av en europeisk lobbygrupp för kvinnor. EU har finansierat
uppbyggnadsskedet och ansvarar nu även för finansieringen
av arbetet. Kvinnolobbyn har sekretariat i Bryssel med bl.a.
forskare och tekniska assistenter. Arbetet leds av en
generalsekreterare.
Kvinnolobbyn är öppen för icke-statliga
kvinnoorganisationer i EU och syftar till att: främja
kvinnors intressen inom EU främja lika rättigheter och
lika möjligheter påverka Europa-politiken stärka
samarbetet mellan kvinnor i EU och andra länder
Distriktskvinnocenter i Alta, Norge, finns på
förslag sedan Finnmarks fylkeskommun 1988 vunnit en
tävling om bästa kvinnostrategier. För prissumman på 3
miljoner och ytterligare en miljon från
kommunaldepartementet har en grupp kvinnor utrett och
arbetat fram förslaget till ett nationellt
distriktskvinnocenter.
Mikkels Institute for Rural Research and Training i
Mikkeli i östra Finland tillhör universitetet i Helsingfors
och finansieras därifrån. Institutets kvinnliga ledare är
sociolog och forskar om landsbygdskvinnors liv och är
dessutom mycket engagerad och aktiv i kvinnofrågor, bl.a.
inom FN-organet FAO, Food and Agriculture Organization
of the United Nations.
''Kvinnokrafts'' förslag om ett nationellt resurscentrum
för kvinnor påminner mycket om förslaget till
distriktskvinnocentret i den norska utredningen.
När fler och fler regionala resurscentra etableras så krävs
någon form av nationellt nav för erfarenhetsutbyte dem
emellan. Det behövs också ett stabilt forum som kan följa
och analysera arbetet ute i länen, biträda t.ex. statliga
utredningar med sin expertkunskap och verka för att föra in
kvinnoaspekter i politik och planering. I ett nationellt
resurscentrum för kvinnor kan alla dessa behov förenas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att länsstyrelserna får i uppdrag
att presentera ett regionalt program för kvinnobefrämjande
åtgärder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en del av anslaget till
länsstyrelserna reserveras för regionala resurscentra
huvudsakligen med tonvikt på kvinnor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Glesbygdsmyndigheten får i
uppdrag att i samarbete med ''Kvinnokraftprojektet''
formulera ett nationellt program som främjar kvinnors
försörjningsmöjligheter på landsbygd och i glesbygd, och
där en del av programmet skall vara ett nationellt
resurscentrum,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en utredning bör tillsättas
som, utifrån de kunskaper ''Kvinnokraft'' byggt upp,
formulerar de funktioner och den organisation ett nationellt
resurscentrum skall ha.
Stockholm den 17 januari 1994
Märtha Gårdestig (kds)