I den socialdemokratiska motionen i anledning av prop
1993/94:100, utgör sysselsättningsfrågorna en viktig del.
Med instämmande i vad som föreslås i partimotionen vill vi
anföra följande beträffande sysselsättningen i Uppsala län.
I slutet av november 1993 fanns i Uppsala län 13 954
personer utan arbete vilket näst intill är en
fördubbling av antalet arbetslösa i förhållande till året
innan. Av de arbetslösa erhöll 65 procent
erbetslöshetskassa och 11 procent ersättning från KAS.
Utan ersättning var 3 318
personer eller 24 procent med den belastning som
därav följer på kommunernas socialbidragskonton. Av
drygt 9 000
arbetslösa a-kassemedlemmar i länet i slutet av
november, kom 20 procent från arbeten inom industrin och
15 procent från byggnadsverksamheten.
Kommunalarbetarna svarade för 15 procent.
Andra stora grupper kommer från handeln och
från offentliga och privata tjänstemannayrken vilket
innebär att det är många kvinnor som är speciellt utsatta.
Närmare hälften av de arbetslösa har varit arbetslösa
mer än 1 års tid. Ungefär en tredjedel av de
långtidsarbetslösa är ungdomar. Enligt
Länsarbetsnämndens bedömning förväntas ökningen av
långtidsarbetslösheten att avstanna. Detta påverkar dock
först långsiktigt risken för utförsäkring.
Vidare gör Länsarbetsnämnden den bedömningen att
även om antalet varsel om uppsägning minskat ligger de
fortfarande på en mycket hög nivå. Förändringen av antalet
arbetslösa i Uppsala län förväntas minska endast
marginellt.
Det är enligt vår uppfattning skrämmande att se hur
regeringen har gett upp inför den stora arbetslöshet som
finns i landet. Detta kan åskådliggöras på flera sätt bl.a.
genom att peka på att en allt större del av samhällets
resurser satsas på kontant arbetslöshetsunderstöd i stället
för aktiva åtgärder för de arbetslösa.
För att med ett konkret exempel belysa situationen
betalar Byggnads avdelning i Uppsala län ut i genomsnitt en
miljon kronor om dagen i arbetslöshetskassa utan att ett
enda byggarbete blir utfört. Vi ser detta som ett enormt
slöseri med samhällets resurser.
Att regeringen övergett arbetslinjen kan också beskrivas
genom en belysning av länsarbetsnämndens medel för
aktiva åtgärder. Högkonjunkturåret 1989/90 hade
länsarbetsnämnden i Uppsala län i genomsnitt 107 000
kronor per arbetslös för aktiva åtgärder.
Lågkonjunkturåret 1992/93 var motsvarande medel för
aktiva åtgärder 80 000
kronor per arbetslös. Det betyder att
länsarbetsnämnden, i en lågkonjunktur och i ett läge när
arbetslinjen behöver förstärkas, har 27 000
kronor mindre per arbetslös till aktiva åtgärder. Det
är inte mindre, det är mer resurser som behövs till
länsarbetsnämnderna om arbetslinjen ska kunna försvaras.
Den utveckling som vi kunnat se under senare år anser
vi vara otillfredsställande. Ansträngningarna för att ge
människor arbete måste ökas för att därigenom minska
risken för ohälsa som följer med arbetslösheten och för att
ge människor möjlighet till en egen försörjning. Vi kräver
därför ökade ansträngningar från regeringens sida för att
komma tillrätta med situationen på arbetsmarknaden.
Denna fråga måste prioriteras.
Den politik som under de senaste åren förts i landet, i
kombination med den internationella lågkonjunkturen,
leder till orimliga konsekvenser för människor. I
arbetslöshetens fotspår följer också försämrad social
service. Kommuner och kommundelar med ansträngd
ekonomi får i praktiken skära i angelägna verksamheter för
att klara de ökande utbetalningarna på bidragssidan. I
kombination med sämre ekonomiska förhållanden för den
enskilde leder detta till större ojämlikhet och segregation av
samhället.
En avhandling som presenterats av AMS visar vidare att
utvecklingen på arbetsmarknaden går mot färre fasta
anställningar och fler visstidsanställningar. Enligt vår
mening, förstärks denna tendens genom de försämringar av
anställningsskyddet som nu genomförts och som aviserats i
arbetsrättskommitténs betänkande. Risken är uppenbar att
vi får en ökande segregation på arbetsmarknaden som delas
in i ett A-lag som har fasta anställningar och i ett B-lag som
kretsar runt i visstidsanställningar. I den senare gruppen
hamnar med sannolikhet lågutbildade, ungdomar,
invandrare och många kvinnor.
Till följd av dålig ekonomi har landstingen och
kommunerna i många fall tvingats till uppsägningar vilket i
störst utsträckning drabbat vikarierande och visstidsanställd
personal och då företrädesvis kvinnor. Erfarenheter från de
försök till besparingar som gjorts i kommunerna genom
uppsägning av personal, bl.a. i Uppsala kommun, visar att
besparingseffekten är ringa eller helt har uteblivit till följd
av att kommunernas utbetalningar för socialbidrag har
ökat. Därför väljer man nu att träffa avtal med
länsarbetsnämnden om att man med hjälp av
arbetsmarknadsmedel i stället behåller personal. Detta är
en väg som vi, i rådande arbetsmarknadsläge, anser ska
förstärkas och uppmuntras av staten. Dels därför att det ger
människor möjligheter att försörja sig själva och därmed
betyder ''arbete i stället för bidrag''. Dels därför att det
arbete som kommer till utförande ger en rimlig kommunal
service som täcker angelägna behov hos
kommuninvånarna.
Under första hälften av budgetåret 1992/93 hade
länsarbetsnämnden i Uppsala län möjlighet att hålla
arbetsmarknadsutbildningen på nivån 3 000
personer. Denna nivå fick sedermera kraftigt
minskas då regeringens politik på arbetsmarknadsområdet
inte låg i paritet med den växande arbetslösheten och de
medel som behövde satsas, inte sköts till. Detta ledde till ett
påtvingat besparingsbehov hos länsarbetsnämnden och fick
till följd att utbildningsnivån under nämnda budgetår
halverades. Innevarande budgetår ligger
arbetsmarknadsutbildningen på en nivå av 2 000
personer vilket endast motsvarar förra årets
genomsnitt.
Det system med utbildningscheckar för arbetslösa som
regeringen förslår i årets budgetproposition angriper inte på
något sätt den för låga nivån på
arbetsmarknadsutbildningen. Det handlar enbart om hur
man organiserar denna utbildning och bidrar inte, enligt vår
mening, till någon förbättring på området.
Länsarbetsnämnden i Uppsala län har redan visat att man
med den befintliga organisationen kan hålla
arbetsmarknadsutbildningar på en betydligt högre nivå än i
dag. Mot bakgrund av den höga arbetslösheten och
vetskapen om värdet av utbildning och kompetenshöjning
anser vi att regeringen ska satsa ytterligare medel på
arbetsmarknadsutbildningen i Uppsala län så att nivån 3 000
utbildningsplatser återigen kan ernås. Det är en
riktig och framåtsyftande åtgärd i ett läge där den dessutom
behövs.
Sedan 1989 finns i Uppsala län en länsgrupp under
namnet ''kvinnor på landsbygden''. I gruppen ingår
kvinnliga representanter från länsstyrelsens
landsbygdsenhet och näringslivsfunktion,
länsarbetsnämnden, kommuner, LRF:s Emilior,
länshemslöjdskonsulenterna och Studieförbundet
vuxenskolan och sedan hösten 1992 även
Utvecklingsfonden. Ett av målen för gruppen är att starta
ett permanent resurscentrum för kvinnor i Uppsala län med
särskilda resurser för att lyfta fram kvinnors traditioner och
arbete, göra det synligt, att inspirera och stötta kvinnor och
samordna verksamheten i hela länet.
I dagens kärva arbetsmarknadsläge där många kvinnor
slås ut från arbetsmarknaden och går ut i arbetslöshet, krävs
riktade insatser. Inte minst genom de stora indragningar
som görs i offentlig sektor behövs extraordinära åtgärder
som riktar sig till alla kvinnor. Med stöd av de goda
erfarenheter som vunnits av gruppen ''Kvinnor på
landsbygden'' anser vi att verksamheten borde permanentas
och breddas i sitt innehåll med inriktning att nå även andra
grupper av kvinnor. Det kan utvecklas till ett resurscentrum
för kvinnor i Uppsala län. För detta ändamål behöver
resurser omprioriteras och riktas särskilt.
Regeringen har möjlighet att stimulera och prioritera en
uppbyggnad av resurscentra för kvinnor genom att rikta ett
särskilt anslag till länsstyrelserna med uppdrag att därmed
stimulera och ekonomiskt stödja en uppbyggnad av
resurscentra för kvinnor länsvis. Vi föreslår att så sker.
Uppsala län är ur befolkningsstatistisk synvinkel ett
tillväxtlän. Med detta följer ett särskilt ansvar för att
bostadsbyggandet hålls på en hög nivå. Så är dock inte
fallet. I själva verket ligger produktionen av bostäder på en
katastrofalt låg nivå. Det nya system för statens
subventioner till byggandet som infördes i januari 1993 har
begränsat nyproduktionen av bostäder i mycket stor
utsträckning. En omedelbar följd av systemomläggningen
blev att ett stort antal byggnadsprojekt formellt påbörjades
1992 vilket i många fall skedde utan att man hade för avsikt
att omedelbart fortsätta byggnationen. På så sätt uppstod de
så kallade ''Danellgroparna'' vilka är påbörjade men
vilande projekt.
Senhösten 1993 genomförde länsbostadsnämnden i
Uppsala län en kartläggning för att få ett grepp om vad som
egentligen byggs i länet. Antalet lägenheter som enligt
statistiken formellt påbörjades 1992 var nästan fyratusen.
Det var näst intill en fördubbling i förhållande till 1991.
De tre första kvartalen 1993 var det dock endast 120
lägenheter som rapporterats till SCB som påbörjade. Det
finns idag 35 vilande byggprojekt i Uppsala län som skulle
innebära ett tillskott på nästa 1 500 lägenheter om de
byggdes, men enligt byggherrarna är det troligt att endast
en knapp fjärdedel byggs under 1994. Hälften av
lägenheterna byggs i bästa fall 1995 och för resterande
lägenheter är det osäkert om och när en byggnation kan
komma igång.
Andelen outhyrda lägenheter hos allmännyttan ligger
dessutom betydligt lägre i Uppsala län än i riket i övrigt.
Nästan ingen produktion av nya lägenheter i kombination
med en liten andel tomma lägenheter kan i en
högkonjunktur skapa en stor bostadsbrist och få ödesdigra
inflationistiska konsekvenser.
Den ovan beskrivna situationen har lett till att
byggmarknaden har rasat ihop till ett minimum där näst
intill halva byggarbetarkåren i Uppsala län är utan arbete.
För sysselsättningen är det av stösta vikt att byggmarknaden
fungerar. För att minska arbetslösheten bland
byggnadsarbetare och för att behålla kompetens och
kunnande inom branschen tills bostadsproduktionen åter
kommer igång vill vi föreslå att ytterligare satsningar görs
på ROT-projekt (Reparation-, om- och tillbyggnad) inom
byggsektorn. Det finns en mycket stor potential av objekt i
de bostadsområden som följde av miljonprogrammets
uppbyggnad. En satsning på dessa områden i enlighet med
den socialdemokratiska partimotionen skapar också
förutsättningar att minska segregationen i boendet. Därför
föreslår vi att ytterligare resurser tillförs Uppsala län för
ROT-projekt.
En inventering som länsstyrelsen låtit göra av
kulturmiljövårdsområdet i Uppsala län visar att det finns
akut behov av upprustning och åtgärder för kulturhistoriskt
värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer motsvarande
40 miljoner
kronor. De föreslagna åtgärderna är
arbetskraftsintensiva och skulle, om de kom till utförande
ge 10 000
dagsverken. Den del av beloppet som används för
inköp av nödvändigt material skapar också indirekt viktiga
arbetstillfällen inom bl a byggmaterielindustrin. Bland
åtgärderna kan nämnas bruk i Norduppland så som
Karlholms, Lövsta, Harnäs, Österbybruk m. fl. Mot denna
bakgrund bör riksdagen besluta om att ytterligare medel för
kulturmiljövård och upprustning av kulturhistoriskt
värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer tillförs
Uppsala län.
Socialdemokraterna i Uppsala län vill med denna
motion visa att det finns angelägna behov att tillfredsställa
och som med rätt användning av samhällets resurser kan
bidra till en betydlig förbättring av arbetsmarknadsläget i
länet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kraftfulla och skyndsamma
åtgärder för sysselsättning, utbildning och
investeringsarbeten i Uppsala län.
Stockholm den 25 januari 1994
Birgitta Dahl (s)
Ingrid Andersson (s)
Björn Kaaling (s)
Gunnar Thollander (s)