Sammanfattning
I denna motion redogör Vänsterpartiet för sin syn på regeringens jämställdhetspolitik. Många drag i den liggande propositionen är bra: framför allt JämOs utökade befogenheter, satsningen på kvinnor med handikapp och förslaget om länskonsulenter.
Betydande brister finns dock när det gäller lagförslaget mot lönediskriminering; jämställdhetslagstiftningens fortsatta begränsning till att gälla arbetsmarknaden; jämställdhetsåtgärder för invandrade kvinnor; sänkningen av föräldraförsäkringen och förslaget om vårdnadsbidrag.
Vi föreslår att Ontarios lagmodell för lika lön ska prövas i Sverige; att jämställdhetslagen ska utvidgas till utbildningsområdet; att en översyn av invandrade kvinnors villkor ska genomföras; att praktiserande läkare ska få kompletterande utbildning i ämnet kvinnors hälsa och att äldre kvinnors hälsa och välfärd ska uppmärksammas i den övergripande jämställdhetspolitiken.
I motionen hänvisas också till frågor där Vänsterpartiet tidigare lagt förslag: pensionsfrågan, sexuella trakasserier på högskolan etc.
Kollektivavtalen och jämställdhetslagen
I anslutning till propositionen om en ny jämställdhetslag (prop. 1990/91:113) yrkade Vänsterpartiet att kollektivavtal om aktiva åtgärder för att åstadkomma jämställdhet måste ha minst lagens ambitionsnivå. I den nu lagda propositionen tillgodoses detta krav vilket vi välkomnar, särskilt med tanke på den allmänna och icke förpliktande karaktären hos många kollektivavtal på detta område.
Från fackligt och arbetsgivarhåll hävdas ibland att utökade befogenheter för JämO kolliderar med avtalsrätten och det fackliga oberoendet. Men frågan om lika lön för kvinnor och män t.ex. gäller diskriminering. Och verkligheten har visat att dagens svenska modell i den form den tillämpas inte räcker till.
Fackföreningsrörelsen arbetar för lönejämlikhet och en solidarisk lönepolitik. Arbetet för att utjämna löneskillnader ska alltså ses som ett stöd för fackliga principer, mot de krafter som vill angripa den solidariska svenska lönepolitiken och arbetsrätten.
Löneskillnader
Trots att lönediskriminering varit förbjuden i lag sedan 1980 kunde Löneskillnadsutredningen 1993 konstatera att vi fortfarande har en betydande lönediskriminering av kvinnor (1--8 %).
Vi har all anledning att befara att löneskillnaderna mellan könen kommer att öka i framtiden. Löneskillnadsutredningen konstaterar t.ex. att offentliga förhandlingar leder till lägre löneskillnader mellan könen än en individuell lönesättning och decentraliserad lönebildning.
För att råda bot på dagens orättvisa löner föreslår nu regeringen att arbetsgivare med tio eller fler anställda varje år skall kartlägga löneskillnader mellan kvinnor och män. Kartläggningen behöver dock inte avse arbeten som är lika eller av lika värde, dvs de fall där lönediskriminering är förbjuden.
Inte heller införs några krav på systematisk arbetsvärdering, som är ett nästan oundgängligt instrument för att rätta till lönediskriminering. Därtill slås det fast att den nya bestämmelsen inte innebär något ingrepp i parternas förhandlingsarbete.
Kartläggningen av löneskillnaderna skall enligt förslaget översiktligt redovisas i arbetsgivarens jämställdhetsplan tillsammans med de åtgärder som är motiverade av vad som kommit fram.
Några krav på särskilda åtgärder, t.ex. på förändringar av lönepolitiken, finns inte. Tvärtom sägs det direkt att JämO i sitt tillsynsarbete inte får ha synpunkter på arbetsgivarens lönepolitik.
De föreslagna förändringarna visar sig sålunda sakna reellt innehåll. Ett exempel: om kartläggningen av löneskillnader mellan kvinnor och män skulle påvisa förekomsten av lönediskriminering kan arbetsgivarens åtgärd vara att organisera ett seminarium om jämställdhet. Därmed har lagens krav på åtgärder uppfyllts.
Några krav på att arbetsgivaren vidtar konkreta åtgärder beträffande lönesättningen för att få bort lönediskrimineringen kan inte ställas med stöd av den nya regeln.
Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt att göra grundläggande förändringar i jämställdhetslagen om den skall kunna bli ett verksamt instrument för att eliminera lönediskrimineringen av kvinnor.
I dag får den som anser sig vara lönediskriminerad bara jämföra sin lön med anställda som har likvärdiga arbeten hos den egna arbetsgivaren. Detta utgör naturligtvis en särskilt stor svårighet på små arbetsplatser. Därför är det absolut nödvändigt att jämförelser med likvärdiga arbeten hos andra arbetsgivare tillåts.
En annan grundförutsättning för ett seriöst arbete på detta område är att en systematisk arbetsvärdering genomförs på bred front. Utan en sådan arbetsvärdering går det oftast inte att göra meningsfulla jämförelser av löneskillnader mellan olika arbeten. Det är en grundläggande brist att jämställdhetslagen saknar krav på genomförande av systematisk arbetsvärdering.
Sverige är långt ifrån världsbäst när det gäller effektiv lagstiftning mot lönediskriminering. Delstaten Ontario i Kanada har sedan 1988 en likalönelag med riktiga tänder, den borde kunna tjäna som modell för oss. Grundprinciperna för Ontarios likalönelag ser ut så här:
Alla arbetsgivare med fler än 100 anställda är ålagda att genomföra en könsneutral arbetsvärdering för både kvinno- och mansdominerade arbeten. Därefter skall de göra upp en plan för årliga lönejusteringar för att uppnå lika lön för arbete av lika värde. Planen skall anslås på arbetsplatsen.
Varje år måste minst en procent av lönesumman avsättas för att närma lönerna i kvinnodominerade arbeten till lönerna i likvärdiga mansdominerade arbeten.
Privata arbetsgivare med färre än 100 anställda är inte tvingade att göra en plan men måste ha genomfört likalöneprincipen senast samtidigt som de större arbetsgivarna. Om de skulle försumma detta kan de av domstol åläggas att omedelbart justera lönen, också med retroaktiv verkan.
Det förtjänar också att påpekas att det i Ontario finns en likalönekommission, Pay Equity Commission, som uteslutande sysslar med frågor om likalön. Den har 81 anställda.
Begränsningar i skyldigheten att upprätta jämställdhetsplaner
Regeringens förslag till ändring i jämställdhetslagen undantar arbetsgivare som sysselsätter färre än tio arbetstagare. Även om Vänsterpartiet föredrar det egna lagförslaget så verkar det orimligt att i regeringens förslag undanta stora grupper av anställda, inte minst inom privat sektor.
Vänsterpartiet instämmer i Löneskillnadsutredningens förslag att alla företag ska omfattas av lagen oavsett storlek. Vänsterpartiet förslår därför att regeringens framlagda förslag till lagtext ändras så att även arbetsgivare med mindre än tio anställda åläggs att upprätta jämställdhetsplaner.
Jämställdhetsombudsmannens talerätt
Vänsterpartiet välkomnar förslaget att utvidga Jämställdhetsombudsmannens talerätt till andra områden än de som direkt grundar sig i lönediskriminering. Rätten att föra talan i frågor som rör anställningsskyddslagen är t.ex. särskilt viktig i tider av stor arbetslöshet då många kvinnor på ett ur jämställdhetsaspekt otillbörligt sätt blir av med jobbet.
Grupptalan
Vänsterpartiet ställer sig principiellt positiv till tanken på Grupptalan i könsdiskrimineringsmål. Det är dock viktigt att den sittande Grupptalanutredningen (dir. 1991:59) noga överväger effekterna av att införa en sådan reform. Vi avvaktar med ytterligare förslag tills utredningen lagt sina förslag.
Jämställdhetsnämnden
Vi delar regeringens bedömning att antalet vitesförelägganden hos Jämställdhetsnämnden kan antas öka nu när JämO:s tillsynsområde utsträckts.
I utredningen SoU 1994:3 Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap föreslås att man ska skärpa sanktionerna mot de företag som inte lever upp till jämställdhetslagen. Vi instämmer, som ett första steg, i utredningens förslag att ett vite på 5 000 kronor per anmälan från JämO ska utgå.
Föräldraförsäkringen
I motion på proposition om vårdnadsbidrag redogör Vänsterpartiet för sin syn på familjepolitiken. Under allmänna motionstiden lades också en motion 1993/94:So610 om familjepolitiken där samma resonemang förs.
Vår principiella ståndpunkt är att föräldraledigheten ska delas mellan föräldrarna i de fall föräldrarna sammanbor eller är gifta. Inom nuvarande relativt korta föräldraledighet är det dock svårt att statiskt dela ledigheten mellan föräldrarna. Vi vill att föräldraförsäkringen byggs ut till 15 månader med full ersättning (dvs. utan garantidagar) och att 3 månader, i ett första steg, reserveras för pappan.
Regeringens förslag med en pappa- och en mammamånad är lovvärt men innebär tyvärr i realiteten ett bibehållande av status quo. Ända skillnaden är att den föräldraledighet som männen redan tar ut i dag, kan komma att fördela sig något jämnare mellan samhällsklasserna.
I dag tar männen ut ca 9 % av den totala tiden vilket motsvarar drygt de 30 dagar som i förslaget reserveras för pappan. Med de generösa uttagsregler som föreslås kan pappamånaden tas ut i samband med semester, eller på annat sätt prånglas in så att den ändå inte innebär ett helhetsansvar för barnet för fadern.
I propositionen konstateras att kvinnor med högre utbildning och lön förvärvsarbetar i högre grad än andra kvinnor under barnets första levnadsår. Föräldrar som arbetar i mer könsintegrerade branscher (tjänstesektorn t.ex.) tar också ut föräldraförsäkringen mer jämnt.
Detta pekar på att arbetsmarknadens struktur och lönebildningen påverkar jämställdheten i hemmen. För att förbättra männens uttag av föräldraförsäkring måste dessa aspekter tas med i beräkningen.
Dels att det är oerhört viktigt att bryta upp den könssegregerade arbetsmarknaden. Fler män måste komma in i den kvinnodominerade offentliga sektorn och fler kvinnor måste in i industrin.
Dels att kvinnor i lägre socialgrupper måste få en större förankring på arbetsmarknaden och relativt sett högre lön eftersom ekonomisk bärkraft påverkar kvinnans krav på mannen och hans beredvillighet att dela omsorgen om det lilla barnet.
Inom arbetsmarknads- och lönepolitikens områden måste kunskapen om dessa kopplingar förstärkas.
Vänsterpartiet föreslår därför att en utredning tillsätts med syfte att kartlägga om jämställdheten kan sägas vara socialt snedfördelad och vilka mekanismer som ligger bakom det faktum att ansvaret för hem och barn fördelar sig olika mellan kvinnor och män i olika samhällsklasser.
Regeringen föreslår också att nivån på föräldraförsäkringen sänks till 80 % av inkomst utom de två månader som förbehålls modern och fadern. Syftet med förslaget är att till en viss del finansiera förslaget om vårdnadsbidrag.
Vänsterpartiet är emot vårdnadsbidrag. Vi anser också att föräldraförsäkringen ska ligga kvar på nuvarande nivå. Barnfamiljerna tillhör de ekonomiskt sett mest belastade grupperna i samhället. Ett inkomstbortfall på ca 1 000 kronor brutto som sänkningen av föräldraförsäkringen skulle innebära är ett betydande avbräck i den privata ekonomin.
Ur jämställdhetssynpunkt är förslaget också förkastligt eftersom mannens uttag av föräldraledighet i hög grad påverkas av försäkringsnivån. En sänkt nivå leder inte till ökad jämställdhet mellan könen.
Förslaget att slopa de s.k. garantidagarna som regeringen lagt i propositionen är också en klar signal att ambitionen att utsträcka föräldraförsäkringen över året kommit på skam. Vänsterpartiet anser att garantidagarna ska bibehållas och på sikt ersättas av sjukpenninggrundad föräldraförsäkring.
Jämställdheten inom högre utbildning
Vänsterpartiet har länge motionerat om att utbildningsområdet bör omfattas av jämställdhetslagen.
I regeringens proposition hänvisar man till att jämställdheten i högskolan regleras i högskolelagen. Den lagparagraf som berör jämställdheten på högskolan är dock synnerligen allmänt formulerad och vag.
Samtidigt som regeringen i sin proposition på ett utmärkt sätt tydliggör att det finns en diskrepans mellan en formellt förankrad jämställdhet och bristen på resultat, så nöjer man sig på utbildningsområdet alltså med en till intet förpliktigande lagskrivning om att jämställdhet mellan kvinnor och män alltid ska iakttas i högskolornas verksamhet (5 § högskolelagen).
''För att uppnå ett jämställt samhälle måste ett jämställdhetsperspektiv läggas på alla politikområden'' skriver regeringen (s. 17). Utbildningsområdet är uttryckligen ett sådant prioriterat område. Man underlåter dock att beröra det faktum att privata och stiftelseägda högskolor inte innefattas av högskolelagens lagparagraf om jämställdhet.
Vänsterpartiet motsätter sig denna särbehandling, inte minst med tanke på de tänkbara effekterna för jämställdheten, och frågan om sexuella trakasserier. Som det nu är är studerande vid fristående högskolor rättslösa vad gäller skydd mot sexuella trakasserier.
Samliga landets högskolor ska garantera kvinnor och män en likabehandling. Regeringen bör därför ge JämO i uppdrag att särskilt se över jämställdhetsarbete på fristående högskolor och stiftelseägda universitet och högskolor.
Riksdagen bör också ge regeringen i uppdrag att komma med ett förslag till ändring i högskolelagen så att den även omfattar fristående högskolor och stiftelseägda högskolor.
Kårobligatoriet
Regeringen vill avskaffa kårobligatoriet. Ett sådant avskaffande kommer att få konsekvenser för det jämställdhetsarbete som inom kårernas ram drivits bland forskarstuderande och grundstuderande.
I en framtid då studenternas resurser till studentfackligt och studiesocialt arbete kommer att begränsas kraftigt (Kommitten för avveckling av kårobligatoriet kalkylerar med en 75-procentig minskning av medlemsintäkterna) riskerar givetvis kontroversiella och ''udda'' frågor att nedprioriteras. Tyvärr är dagens kårpolitik mansdominerad och i många universitetsmiljöer med traditionella och mansdominerade utbildningsmiljöer finns resterna av en förlegad syn på könsrollerna kvar. Synen på jämställdhetspolitiska åtgärder är på många ställen negativ för att inte säga fientlig.
Vänsterpartiet ser det som mycket viktigt att effekterna på jämställdhetsarbetet på studentkårerna utvärderas och integreras i den samlade bedömningen av ett avskaffat kårobligatorium, innan förslag läggs till riksdagen. En försämring av det pionjärarbete som startats runt om i landet kan inte accepteras. KAK -- Kommitten för avveckling av kårobligatoriet -- bör få i uppdrag att särskilt behandla denna fråga innan proposition utarbetas och riksdagen föreläggs beslut.
Regionalpolitik med kvinnoprofil
I motion 1993/94:A460 Kvinnoperspektiv på regionalpolitiken lade Vänsterpartiet förslag på regionalpolitiska satsningar med en kvinnoprofil. Frågorna kommer också att tas upp i anslutning till regeringens kommande proposition om regionalpolitiken.
Sextimmarsdagen, arbetet och pensionerna
Skillnaderna i arbetsvillkor för kvinnor och män är stora. I dag subventionerar kvinnor mäns heltidsarbete och övertid genom att gå ner på deltid och ta en större del av hemarbetet och omsorgen om barnen. Detta leder till en sämre förankring på arbetsmarknaden, lägre lön och sämre karriärmöjligheter.
Männen å sin sida får en sämre kontakt med sina barn, riskerar att bli utbrända på jobbet och bidrar genom sina förment individuella prioriteringar till den strukturella diskrimineringen av kvinnor i samhället och deras relativa underordning.
I genomsnitt yrkesarbetar kvinnor med små barn knappt 30 timmar i veckan. Samma siffra för män är drygt 42 timmar i veckan. Inga andra män på arbetsmarknaden arbetar så mycket som småbarnspapporna!
Kvinnorna har alltså redan infört 6-timmarsdagen. De har själva bekostat den genom att gå ner i lön och öka sitt ansvar för familjen.
Under hela detta sekel har arbetstiden förkortats. Vi har gått från tio till åtta timmars arbetsdag, från sex till fem dagars arbetsvecka. Vi har utökat antalet semesterdagar, sänkt pensionsåldern, höjt skolplikten etc.
Nu är dock trenden den motsatta. Arbetsmarknadsprognoser (bl.a. från SCB) pekar nu på att arbetstiden framöver kommer att öka. Det är företrädesvis kvinnorna som kommer att yrkesarbeta allt mer framöver medan de unga männen av naturliga skäl har svårare att ytterligare höja en redan rekordhög arbetstid.
Inga signaler ges om att männen kommer att minska sin arbetstid för att möjliggöra för kvinnorna att i ökad utsträckning kombinera heltidsarbete med barn. Resultatet blir givetvis problematiskt för jämställdheten. Kvinnorna ska återigen bära hela bördan för en ökad produktivitet och tillväxt.
Jämställdhet i familjelivet är inte en fråga om fria val, det är ett dynamiskt samspel mellan två partner där den enes fria tid bygger på den andres ansvarstagande. Om kvinnan ska utöka sin arbetstid måste mannen (i ett heterosexuellt förhållande) ta ett större ansvar för barnen, och vice versa.
Förslaget till nytt pensionssystem pekar i samma riktning. Normen för arbetslivet blir återigen den livstidsarbetande mannen, medan kvinnors (till en del oavlönade) dubbelarbete osynliggörs och förringas.
Utredningens förslag cementerar rådande arbetsfördelning i samhället och skapar inga som helst incitament för män att ta ett ökat ansvar för hemarbetet. Den man som går ner i inkomst och arbetstid för att öka kontakten med sina barn straffas tvärtom ekonomiskt genom sämre pension.
Forskaren Rita Liljeström har visat att många kvinnor sliter ut sig genom dubbla bördor. Men det är ju också ett faktum att män dör tidigare än kvinnor och att det aldrig har jobbats så mycket övertid i den mansdominerade industrin som nu. Många män saknar sociala skyddsnät, är oförmögna att sköta sitt eget vardagsliv och går i värsta fall under när kvinnorna överger dem eller dör ifrån dem.
En kortare arbetsdag är därför på inget sett en isolerad kvinnofråga. I ett långsiktigt perspektiv är den ett aktivt verktyg för att öka männens välbefinnande och välfärd.
Vänsterpartiet arbetar för en långsiktig övergång till kortare arbetsdag. Målet är en sänkning av arbetstiden till 7-timmarsdag senast 1997 och en fullt genomförd 6- timmarsdag efter sekelskiftet. Det är inte fråga om en uniform idiotlösning: syftet är att göra sex timmar till norm för lönesättningen och heltidsbegreppet.
Vi ser 6-timmarsdagen som den angelägnaste jämställdhetsfrågan för framtiden. Utan den kommer vi aldrig åt den strukturella snedfördelning av makt mellan kvinnor och män som ställs på sin spets och förankras under småbarnsåren. Med en generellt kortare arbetsdag får vi förutsättningar att sprida männens deltagande i ansvaret för barnen till fler än de högavlönade och välutbildade.
I motion 1993/94:A715 om sextimmarsdagen redogör vi utförligare för partiets förslag om bl.a. försöksverksamhet med sex timmars arbetsdag.
Kvinnorna och Europa
Vänsterpartiet säger nej till ett EU-medlemskap. Vi gör det av många skäl, men inte minst på grund av de effekter som kan skönjas för den svenska kvinnan. En harmonisering av skattetryck och konjunkturpolitik, av socialförsäkringssystem och välfärd kommer utan tvekan att krävas om målsättningen i Maastrichtavtalet ska kunna uppfyllas.
Betydande jämkningar av den svenska ekonomin har gjorts redan för att få den mer lik det övriga Europa. Vi har fått en antiinflationspolitik som försämrar ett redan stort budgetunderskott, vi har fått en ännu starkare press från ett internationaliserat kapital och vi har fått en bantning av offentlig sektor. Långtgående förslag finns också på att privatisera stora delar av den omsorg som kvinnorna är beroende av med hjälp av vårdnadsbidrag, pigavdrag etc.
Kvinnorna är i dagsläget mer beroende av en fungerande vård och omsorg än männen. I utredningen Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap (SoU 1994:3) har man jämfört familjepolitikens effekter för jämställdheten i Tyskland och Sverige. Den jämförande studien visar att Sverige har ett arbetsliv som är mer anpassat till familjen.
Man skriver: ''Familjepolitiken kommer att ha en stor betydelse för möjligheterna till ett jämställt arbetsliv med lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och arbetsvillkor för kvinnor och män.'', ''i Sverige är den offentliga barnomsorgen basen för kvinnors möjligheter att förena förvärvsarbete med föräldraskap. Svenska kvinnor förvärvsarbetar i högre utsträckning än tyska kvinnor.''
Förutsättningen för den jämställdhet som vi uppnått är alltså kvinnornas etablering på arbetsmarknaden vilken möjliggjorts genom offentligt finansierad barnomsorg, sjukvård och äldrevård. En stark svensk ekonomi är viktig för kvinnorna, liksom en stark offentlig sektor. Vänsterpartiet är övertygat om att vi kan uppnå båda dessa mål genom att stå utanför den europeiska unionen.
Kvinnorepresentationen i privat sektor
Betydande insatser bör göras för att bryta mansdominansen inom näringslivet. I årets motion 1993/94:L215 om ökad kvinnorepresentation i näringslivet har Vänsterpartiet förelagit att börsnoterade företag ska redovisa styrelsesammansättning och andra organs sammansättning fördelat på kön. Men det räcker inte.
Vänsterpartiet anser att betydligt starkare verktyg måste till för att förbättra jämställdheten. I utredningen Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap (SoU:1994:3) lämnas förslag till åtgärder. Det enda förslag som regeringen berör är frågan om en näringslivsakademi. De övriga förslag som utredningen kommit med är än mer värda att beakta.
Vi föreslår därför att riksdagen beslutar i enlighet med utredningens förslag. Det gäller, som vi redan redovisat i beskrivningen av Ontariomodellen för lika lön, förslaget att jämställdhetsplaner för företag med minst 100 anställda ska innehålla mål för önsvärda kvoter mellan kvinnor och män på högre chefsbefattningar och aktiviteter för att nå målen.
I enlighet med utredningen anser Vänsterpartiet vidare att en särskild utredare bör få i uppdrag att utreda hur de kunskaper som finns kan spridas och integreras i befintliga utbildningar på olika nivåer. Utredaren skriver: ''Det är särskilt viktigt att högskoleutbildningar, med inriktning på organisation och ledarskap, har kunskaper om betydelsen av kön väl integrerad i utbildningen. Kunskaper om betydelsen av kön i utbildning kan snabba på utvecklingen mot en jämnare könsfördelning på beslutsfattande nivåer i näringslivet.''
Ekonomi
Vänsterpartiet välkomnar förslaget om utredning av skillnaderna mellan kvinnors och mäns tillgång till ekonomiska resurser m.m.
Analys av förslag och beslut ur ett jämställdhetsperspektiv
Vänsterpartiet hävdar att utredningar och regeringsförslag måste analyseras ur ett genomgripande jämställdhetsperspektiv. Senast ställde vi kravet under allmänna motionstiden i januari 1994 om framtidens pensioner ur kvinnors synvinkel).
Trots att regeringen redovisar ansträngningar i samma riktning så visar den politiska praktiken på allvarliga brister.
Det tydligaste och mest aktuella exemplet är Pensionsberedningens betänkande där inga direktiv givits om analys ur ett jämställdhetsperspektiv, trots att frågan är av avgörande betydelse för den framtida jämställdheten i vårt land.
Resultatet har blivit en betydande förtroendeklyfta mellan många intresserade kvinnor och Pensionsarbetsgruppen, samt en stark förvirring om förslagets jämställdhetskonsekvenser.
Genom att bara vissa utredningar får direktiv om jämställdhetsperspektiv så finns det en stor risk att bara vissa förslag och utredningar utreds ur jämställdhetsaspekt för att de upplevs som särskilda kvinnofrågor. Andra frågor, som kan ha en lika avgörande effekt för kvinnor, behandlas mer könsneutralt för att de rör traditionellt ''hårda'' politiska områden, eller frågor med en traditionellt manlig profil.
En strikt ekonomisk värdering leder inte alltid till avgörande resultat när man studerar eventuella effekter för jämställdheten. Lika viktigt är det att lyfta fram dolda förutsättningar för förslag, förekomsten av strukturell diskriminering och om ett eventuellt osynliggörande av kvinnors och mäns skilda villkor kan sägas bidra till att cementera rådande värderingar och villkor.
Vänsterpartiet anser att jämställdhetsaspekten bör integreras i alla utredningar och regeringsförslag. Både effekterna för en yttre ekonomisk jämställdhet och för en mer strukturell jämställdhet bör beaktas.
Äldre kvinnor
Stockholms läns Äldrecentrum har undersökt hur tillgången på hemtjänst fördelar sig på kön. Resultaten är skrämmande och visar att äldre kvinnor får betydligt sämre service än äldre män, som inte anses klara sig själva såsom kvinnorna. Könsfördomar och diskriminering följer alltså kvinnorna upp i ålderdomen och bidrar till att göra deras sista år besvärliga.
Ett viktigt faktum är att kvinnor överlever sina män och därför är mer beroende av det offentligas tjänster när de blir gamla. Männen kan ofta ha makan hos sig in i det sista och på så sätt få hjälp och stöd. Kvinnorna däremot blir ensamma och utan hjälp.
Vänsterpartiet anser att dessa frågor måste lyftas fram och uppmärksammas. När vi talar om människor med funktionshinder eller när vi diskuterar jämställdhet är det viktigt att de äldre kvinnornas situation inte försummas.
Invandrade kvinnor
I hela jämställdhetspropositionen står ingenting om invandrade kvinnors situation. Denna grupp är förvisso inte homogen, men det står helt klart att många invandrade kvinnor befinner sig längs ner i inkomstskikten, har de tyngsta och intellektuellt mest utarmande jobben och har en låg social rörlighet. Arbetsmiljöfrågorna är också naturligt nog mest akuta bland invandrade kvinnor.
Vänsterpartiet anser att invandrade kvinnors situation bör uppmärksammas betydligt mer än vad som görs i dag. Inte minst ur en jämställdhetsaspekt. I dag vet vi mycket lite om hur jämställdhetspolitiken fungerar i relation till invandrade kvinnors villkor. De stora flyktinggrupper som kommit till Sverige de senaste åren måste också uppmärksammas. Betydande effekter kan komma till stånd om tidigare generationers invandrade kvinnor, som i dag i många fall är integrerade i samhället, kan bidra med sina erfarenheter till nyanlända flyktinggrupper.
Vi föreslår därför att regeringen tillsätter en utredning för att undersöka jämställdheten och invandrarna. Utredningen bör ha som uttrycklig ambition att genomföras av svenska och invandrade kvinnor och män i samarbete och att ta vara på och utvärdera tidigare invandrargenerationers erfarenheter.
Återupprätta det tidigare arbetsskadebegreppet
I motion 1993/94:Sf236 från i våras föreslår Vänsterpartiet att det tidigare arbetsskadebegreppet ska återställas. Därför tar vi inte upp denna angelägna fråga i denna jämställdhetsmotion.
Kvinnors hälsa
I propositionen uppmärksammar regeringen problemet med den bristande kunskapen kring könsspecifika hälsoproblem och en ensidigt mansdominerad medicinsk tradition. Vänsterpartiet tycker detta är bra men vill gå ett steg längre. Därför har vi redan tidigare i motion 1993/94:So476 om husläkare föreslagit att även i dag praktiserande läkare ska få vidareutbildning i ämnet kvinnors hälsa.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetslagen och avtalsrätten,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av jämställdhetslagen i enlighet med Ontarios lagmodell för lika lön i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen begär förslag till sådan ändring av jämställdhetslagen att den som anser sig lönediskriminerad får rätt att göra jämförelser med likvärdiga arbeten också hos andra arbetsgivare enligt vad i motionen anförts,
4. att riksdagen avslår 9 a § andra stycket i regeringens förslag till lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433) enligt vad i motionen anförts,
5. att riksdagen begär förslag till sådan ändring i jämställdhetslagen att varje anmälan av arbetsgivare som ej upprättat jämställdhetsplan till Jämställdhetsnämnden beläggs med vite enligt vad i motionen anförts,
6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med syfte att kartlägga om jämställdheten kan sägas vara socialt snedfördelad och vilka mekanismer som ligger bakom det faktum att ansvaret för hem och barn fördelar sig olika mellan kvinnor och män i olika samhällsklasser enligt vad i motionen anförts,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring av 6 § lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
8. att riksdagen till Bidrag för föräldraförsäkringen för budgetåret 1994/95 på förslagsanslag anvisar 150 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 2 888 000 000 kr,
9. att riksdagen hos regeringen begär att JämO får i uppdrag att särskilt se över jämställdhetsarbetet på fristående högskolor och stiftelseägda universitet och högskolor enligt vad i motionen anförts,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i högskolelagen att den omfattar fristående högskolor och stiftelseägda högskolor enligt vad i motionen anförts,
11. att riksdagen hos regeringen begär att Kommittén för avskaffande av kårobligatoriet får i uppdrag att särskilt utvärdera vad ett avvecklat kårobligatorium får för effekter på dagens jämställdhetsarbete på universitet och högskolor enligt vad i motionen anförts,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sextimmarsdagen, arbetet och pensionerna,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnorna och Europa,
14. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en särskild utredare för att utreda hur kunskaper som finns i det privata näringslivet kan spridas och integreras i befintliga utbildningar på olika nivåer enligt vad i motionen anförts,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att jämställdhetsaspekten bör integreras i alla utredningar och regeringsförslag,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldre kvinnor,
17. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om jämställdhetspolitiken och invandrade kvinnor och män enligt vad i motionen anförts.
Stockholm den 17 mars 1994 Gudrun Schyman (v) Berith Eriksson (v) Bertil Måbrink (v) Rolf L Nilson (v) Björn Samuelson (v) Lars Werner (v) Eva Zetterberg (v)