Miljöbelastningen på våra större städer är ett starkt
växande problem. Den aktuella debatten om det sk
''Dennispaketet'' och om Citytunneln i Malmö ger en god
illustration av detta. Problemet finns inte bara i de tre
största städerna. Utvecklingen är dessvärre densamma även
i andra större städer, om än i mindre grad.
Det ständigt ökade trycket på storstadsmiljön är en
konsekvens av en samhällsplanering som inte varit
tillräckligt visionär och förutseende. Men det är också
följden av oförmågan att i tid bryta en trend som man varit
medveten om har lett fel.
Det behövs därför helt nya och radikalare grepp i
samhällsplaneringen där miljön inte får vara en restpost
utan ett mål.
En förändrad syn på samhällsplaneringen ger först på
mycket lång sikt resultat i verkligheten. Det krävs därför
fram till dess åtgärder som inte bara angriper symtomen
utan också löser en del av de grundläggande problemen.
En sådan åtgärd bör vara att försöka åstadkomma ett
minskat exploateringstryck genom decentralisering av
arbetsplatser och service.
Utöver en förändring av lagstiftningen, kan staten för sin
del bidra till detta genom sina egna lokaliseringsbeslut.
Nya statliga verksamheter bör därför i framtiden inte
lokaliseras till någon av de största städerna.
En inventering bör även göras för att klarlägga vilka
statliga verksamheter som är möjliga att flytta.
Om statlig verksamhet omlokaliseras kommer det
troligtvis också att leda till att även en del privata företag
följer efter. För t ex företag som levererar varor och tjänster
till de statliga myndigheter och förvaltningar som
omlokaliseras borde det bli intressant.
Erfarenheten av tidigare statliga omlokaliseringar har
för det mesta varit mycket god. Man har också lärt sig hur
detta bäst kan göras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur
staten genom omlokaliseringar av egna verksamheter kan
bidra till att minska miljötrycket på storstäderna.