Östergötland har en unik tillgång i sina kust- och
skärgårdsområden. Skärgården är inte bara en
angelägenhet för länet och skärgårdskommunerna utan
också en riksangelägenhet. Östgötaskärgården berör tre av
Östergötlands kommuner: Norrköping, Söderköping och
Valdemarsvik. Den bofasta befolkningen uppgår till ca 2 000
personer varav 300 bor på öar utan
fastlandsförbindelse.
De rikspolitiska intressena har slagits fast av riksdag och
regering. Syftet är att skapa förutsättningar för en
balanserad befolkningsutveckling i landets olika delar och
ge människor tillgång till arbete, service och god miljö
oavsett var de bor i landet. För att nå detta allmänna mål
påtalas särskilt behovet av insatser i glesbygdsområden där
skärgården särskilt omnämns.
Det tyngsta skälet för samhällsinsatser i skärgården är
att främja möjligheter för permanentboende och
näringsutövande, men en levande skärgård är också viktig
av säkerhetspolitiska skäl.
Viktiga instrument för att upprätthålla sysselsättningen
i skärgårds- och glesbygdskommunerna är glesbygdsstödet
och de särskilda stödåtgärder som regeringen beslutar om. I
Östergötland bör enligt vår mening förutom Valdemarsvik,
som för närvarande är inplacerat som särskilt stödområde
t.o.m. 30 juni 1995, också Kinda och Ydre komma ifråga. I
budgetpropositionen har anslagits oförändrade belopp för
regionalpolitiken i avvaktan på en särskild proposition som
aviseras komma våren 1994.
Valdemarsvik är en av skärgårdskommunerna i
Östergötlands län som brottas med strukturproblem --
avflyttning, åldersförskjutning och svårigheter att dra till sig
företag. Detta trots att man kan erbjuda lokaliseringsbidrag
och kommunföreträdarna mycket aktivt arbetar med att få
företag att etablera sig i kommunen.
Valdemarsviks kommun var tidigare stödområde men
efter ändring av stödområdesindelningen har kommunen
endast kommit i åtnjutande av kortfristiga utfästelser som
särskilt stödområde. Denna ordning försvårar en långsiktig
planering för kommunen. För ett optimalt utnyttjande av
stödområdespengarna bör reglerna förenklas. Det är viktigt
att kommunen själv kan besluta om anslag upp till en viss
nivå.
Nuvarande ordning premierar företag som gör stora
investeringar. Dessa avgörs av NUTEK. Behandlingen tar
ofta orimligt lång tid i förhållande till den tidsperiod som
beslut om stödområde avser.
Vi anser att stödområdespengar även skall komma
småföretag till del. Dvs. även ''mindre'' investeringar i
storleksordningen 100 000
kronor skall till viss del kunna finansieras den vägen
om de ger arbetstillfällen till kommunen.
Vi ställer oss bakom önskemål från såväl kommun som
länsstyrelse att regeringens beslut om inplacering i särskilt
stödområde bör ta hänsyn till de långa beredningstider som
förekommer och behovet av långsiktig planering i
kommunen.
Vi anser dessutom att stödområdespengarna skulle
komma till effektivare användning om kommunen själv
hade möjlighet att besluta om stöd till investeringar under
500 000
kronor.
Beskattning av fastigheter
Allt fler skärgårdshemman övergår i utbors ägo och
permanentboende omvandlas till fritidsboende. Den stora
efterfrågan på sommarhus innebär att marknadspriserna
pressas upp till helt orimliga summor. Fastighetsskatten som
baseras på snabbt stigande taxeringsvärden överstiger i
många fall avkastningsvärdena på fastigheterna. Det gör att
den bofasta befolkningen som lever på fastigheten inte kan
bära dess kostnader. Riksdagen bör ge regeringen till känna
att det bör undersökas om fastighetsskatten för dem som
bor permanent i attraktiva skärgårdsområden i stället kan
grundas på något annat mera ''skäligt'' värde. I en rapport
om bostadspolitiken antagen av socialdemokratiska
partikongressen förs ett liknande resonemang.
I Östergötlands kommuner ägs största delen av
fritidsfastigheterna av dem som är skattskyldiga i andra
kommuner. Skärgårdskommunerna får härigenom själva
bära kostnaderna för att upprätthålla en godtagbar service
för de fritidsboende inom socialtjänst, räddningstjänst
m.m. Det är ett rimligt krav att fastighetsskatten från
utboägarna återförs till kommuner där fastigheterna är
belägna.
Även vid beräkning av skatteutjämningen borde hänsyn
tas till att skärgårdskommunerna tvingas dimensionera sin
servicenivå och beredskap för att tillgodose de
fritidsboende och det rörliga friluftslivet, som bara i
Östgötaskärgården uppskattas till flera hundratusen
personer under högsäsong.
Under 1992 beslutades, genom ändring i
jordförvärvslagen, en omfattande avreglering vad gäller
förvärv av jordbruksfastighet.
Ett av syftena med lagändringsförslaget var att stärka
lagen som ett regionalpolitiskt instrument och därmed
främja bosättning och sysselsättning i glesbygd. I begreppet
glesbygd innefattas skärgården.
Förvärvsprövning skall ske för fritidsboende, när
köparen inte är ortsbo eller om köparen är juridisk person.
Om köparen redan bor inom området eller om köparen
avser att bosätta sig på fastigheten under en tid av minst fem
år skall förvärvet anmälas till länsstyrelsen.
Om köparen inte fullföljer bosättningskravet kan
inlösen av fastigheten ske. Att prisprövningen samtidigt
slopades gynnar kapitalstarka fritidsboende på bekostnad
av permanentboende.
Det är därför tveksamt om lagändringen sammantaget
har haft åsyftad effekt. För att säkerställa att
jordförvärvslagens syfte uppnås måste därför en
uppföljning ske för att utröna om de fastighetsförvärv som
sker leder till utökad bosättning och sysselsättning i
glesbygd.
Följande exempel belyser hur lagen kan fungera:
En skärgårdsfastighet säljs till högstbjudande. Köparen
är inte ortsbo men försäkrar vid köpet att han ämnar bosätta
sig på fastigheten. Därmed är en anmälan till länsstyrelsen
om köpet tillräckligt. Inom sex månader blir köparen
folkbokförd på fastigheten. Efter ett år konstaterar
länsstyrelsen, som svarar för regelbunden uppföljning av de
åtaganden som gjorts, att fastigheten endast utnyttjas som
fritidsbostad. Vad händer?
Alt. 1. Ingenting om ingen ifrågasätter folkbokföringen
som enligt lagen är tillfyllest för att köparen skall anses vara
bosatt på fastigheten.
Alt. 2. Länsstyrelsen begär inlösen med hjälp av
jordfonden. Fastigheten inlöses och bjuds ut till förnyad
försäljning. Priset är emellertid så högt att ingen ortsbo eller
annan köpare med seriösa etableringsintressen har råd att
köpa.
Ett sätt att råda bot på detta skulle vara att jordfonden
tillförs medel som gör det möjligt för fonden att aktivt och
i fri konkurrens förvärva skärgårdsfastigheter innan frågan
om inlösen aktualiseras. Detta skulle öka möjligheterna till
boende och näringsverksamhet i skärgården och minska
risken för att skärgården i ännu högre grad omvandlas till
ett område för fritids- och sommarboende.
Skärgårdskommunerna tillsammans med länsstyrelsen i
Östergötland planerar att bilda en stiftelse som vid behov
kan köpa, förvalta och utarrendera strategiska fastigheter
som behövs för permanentboende samt svara för brukande
och vård av marken på öarna.
Skärgårdstransporter
I riksdagens beslut om trafikpolitiken inför 90-talet
fastställdes fem trafikpolitiska mål. I ett av dessa sägs:
Infrastrukturen och kommunikationerna har en närmast
historisk roll som redskap för regionalpolitiken. Även
fortsättningsvis bör transportsystemet utformas så att det
bidrar till att åstadkomma en balanserad
befolkningsutveckling och tillgång till arbete, service och en
god miljö i alla delar av landet.
För en levande skärgård har detta särskilt stor relevans.
Väl fungerande transporter har en avgörande betydelse för
öbornas möjligheter att bo kvar och finna sin utkomst i
skärgården. För den som bor på en ö utan bro- eller
färjeförbindelse kan transporterna vara både besvärliga och
kostsamma. För att underlätta härvidlag kan kommuner
och länsstyrelse med stöd av glesbygdsförordningens § 37
utge transportstöd för vissa transporter. Detta får dock
enligt samma förordnings § 40 utbetalas bara i ett
''inledningsskede'' i högst 3 år. Sådant transportstöd
infördes 1980 för Östgötaskärgården. Stödet visade sig fylla
ett stort behov och var till stor nytta för näringarna på
öarna. Behovet kvarstod naturligtvis också efter 3 år och
Länsstyrelsen i Östergötland såg sig därför tvungen att
använda sig av andra vägar för att ändå tillgodose de stora
behov som transportstödet fyller.
Denna 3-årsregel motverkar Länsstyrelsens viktiga
arbete för en levande skärgård och missgynnar
skärgårdsborna. Därför bör glesbygdsförordningen ändras
så att statligt transportstöd kan utgå utan denna
begränsning. Det kan också ses utifrån ett
rättviseperspektiv. Den öbo som har en fast
färjeförbindelse eller en bro till sin ö har ju därigenom fått
ett permanent statligt stöd för sina transporter. Också för
att utjämna dessa skillnader bör transportstöd kunna utgå
utan tidsbegränsning.
Sjösäkerhet och båtturism
När riksdagen 1987 enligt lagen 1987:733 och
förordningen 1987:906 beslöt att fritidsbåtar av en viss
storlek skulle registreras var det tre saker
riksdagsmajoriteten ville uppnå: En rationell
övervakning och kontroll av säkerheten till sjöss
Utredningar rörande skatter, tullar och indrivning
Planering avseende turism, friluftsliv och naturvård
En stor informationskampanj föregick genomförandet.
Under det första året, 1988, gick
övervakningsmyndigheterna (kustbevakning och sjöpolis)
enligt egna uppgifter mycket varsamt fram gentemot
båtägarna vad avser fritidsbåtregistreringen. Oregistrerade
båtar prejades och ägaren informerades om gällande
bestämmelser samt tilldelades anmälningsblanketter till
registret.
Åren därefter ägnades relativt stora resurser för att
genomdriva lagen och oregistrerade eller ofullständigt
registrerade båtar prejades regelmässigt och deras ägare
rapporterades.
Under sommaren 1992 var det ytterst sällsynt att
oregistrerade båtar påträffades.
Registret innebar många fördelar inte minst med
avseende på räddningstjänst och sjötrafikkontroll. Vid
kontakter med kustbevakningen har bl.a. framkommit att
varje sommar förekommer ett antal sjöräddningslarm där
anhöriga i land saknar personer till sjöss som inte hört av
sig på avtalad tid. Det är mer en regel än ett undantag att
den anhörige har vaga begrepp om
båttyp/segelnummer/namn etc., vilket naturligtvis avsevärt
försvårar en upptäckt.
Ett larm av denna typ resulterar alltid i en
beredskapshöjning/allmän efterspaning. Om de saknade
inte kan hittas inom rimlig tid kan detta leda till ett reguljärt
sjöräddningspådrag. Kostnaderna kan bli avsevärda.
Genom båtregistret kan man med hjälp av t.ex.
båtägarens födelsedata få fram all tillgänglig information
om den saknade båten och därigenom också göra en
riskbedömning (är det en stor sjövärdig båt, har den både
segel och motor etc.).
Båtar som driver herrelösa på havet skapar ett annat
problem. Man måste omedelbart försöka få veta om det är
en båt som har slitit sig från en brygga, varvid man måste
underrätta ägaren, eller om någon fallit överbord vilket
innebär sjöräddningsuppdrag. Med hjälp av båtregistret
kan man få svar. Är båten registrerad kan ägaren eller hans
familj kontaktas för att skapa klarhet i frågan utan att
behöva binda stora resurser.
Registreringen har också en allmänpreventiv verkan.
Det medför vissa risker att busköra, färdas genom
naturskyddsområden, köra berusad även om ingen
bevakningsenhet finns i närheten. Med ett register kan ju
ägaren trots allt identifieras, uppsökas och lagföras.
När det gäller båtstölder är båtregistreringen förvisso ett
trubbigt instrument, men trots detta ertappades båttjuvar
vid ett antal tillfällen de år båtregistreringen var
obligatorisk, just i samband med rutinmässig
registreringskontroll.
Efter hand som fördelarna med fritidsbåtsregistret blev
uppenbara minskade det motstånd mot registret som initialt
hade funnits hos många båtägare. Beslutet om att avskaffa
båtregistet framstår därför som mycket oklokt utan de
välgrundade motiv som bör föregå ett riksdagsbeslut.
Sett mot bakgrund av den säkerhetshöjande effekt som
ett register skapar genom att möjliggöra snabb och säker
identifiering i räddningstjänstsammanhang och den
allmänpreventiva effekten som verkar dämpande på
''busbeteenden'' anser vi att obligatorisk registrering av
fritidsbåtar skall återinföras.
Östgötaskärgården är unik sedd såväl i ett nationellt som
internationellt perspektiv. Här har människor under sekler
utvecklat ett näringsliv som rättar sig efter de
förutsättningar som bjuds.
Skärgårdskommunerna i Östergötland har tillsammans
med länsstyrelsen utarbetat ett policydokument där alla de
frågor belyses som är viktiga för skärgårdslivet.
I den här motionen har vi enbart tagit med frågor som
kräver riksdagsbeslut. Det är enligt vår mening viktigt att
lokala, regionala och nationella intressen samverkar för att
värna möjligheterna för en levande skärgård nu och i
framtiden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om decentralisering av beslut om
stödområdesmedel i ''mindre'' investeringsärenden samt
tidsperspektivet vid inplacering i särskilt stödområde,
2. att riksdagen hos regeringen begär en undersökning av
annan lämplig beräkningsgrund för fastighetsskatten på
fastigheter i attraktiva skärgårdsområden än
taxeringsvärdet i syfte att skatten bättre skall anpassas till
fastighetens bruksvärde,1
3. att riksdagen ändrar glesbygdsförordningen så att
statligt bidrag kan utgå till transportstöd i skärgården utan
den begränsande 3-årsregeln,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att båtregistret skall återinföras
i enlighet med tidigare gällande lag och författning på
området.2
Stockholm den 24 januari 1994
Viola Furubjelke (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Berit Löfstedt (s)
Inge Carlsson (s)
Ingvar Björk (s)
Sonia Karlsson (s)
Lars Stjernkvist (s)
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU
2 Yrkande 4 hänvisat till TU