med anledning av prop. 1993/94:147 Jämställdhetspolitiken: Delad makt -- delat ansvar
Innehåll
Inledning2
Bakslagens tid2
I skilda världar4
Kvinnors makt och inflytande5
Kvinnors arbete7
-- Våra mål7
-- Den offentliga sektorn8
-- Mer jämställd arbetsmarknad9
-- Aktivt jämställdhetsarbete på arbetsplatsen10
-- Kvinnors företagande12
Det goda arbetet12
-- Ekonomiska styrmedel14
-- Kompetensutveckling14
-- Aktivt arbetsmiljöarbete14
-- Flexibla arbetstider15
-- Arbetsrätt16
Minskade löneskillnader16
Familjen18
Kvinnors hälsa19
Våld mot kvinnor20
Utbildning och forskning22
Politiska kvinnoorganisationer25
Hemställan25
Inledning
Jämställdhetspolitik skall prägla all politik och alla
samhällsområden. Den får inte stanna vid vackra ord och
fromma förhoppningar.
Denna helhetssyn skiljer radikalt den
socialdemokratiska politiken från den borgerliga.
Fundamentet för jämställdheten mellan kvinnor och
män är kvinnors rätt till eget arbete och en egen lön som det
går att leva på. Massarbetslöshet och nedskärningar av den
gemensamma sektorn är därför hot mot jämställdheten.
En arbetslös kvinna har rätt att kräva mer än
länsexperter och insatser för chefsutveckling.
Regeringens proposition om jämställdhetspolitiken
måste ses mot bakgrund av dess politik i övrigt. Det finns
ingen anledning att invända mot merparten av de förslag
som presenteras. Inrättandet av en s.k. pappamånad är
t.ex. viktig för jämställdheten. Men de räcker inte och går
inte tillräckligt långt. Helheten saknas. Förslaget om
vårdnadsbidrag som presenteras samtidigt går på flera sätt
stick i stäv med ambitionerna i jämställdhetspropositionen.
Regeringen Bildts mandatperiod har varit en bakslagens
tid för jämställdheten. Kvinnornas position har försvagats.
Vi socialdemokrater vill vända den utvecklingen. Kampen
för jobben blir då den viktigaste uppgiften.
I denna motion föreslås bl.a.:att deltidsarbetande --
huvudsakligen kvinnor -- skall ges företräde till
anställningar med mer tid,att JämO:s resurser förstärks
ytterligare,att kommuner och landsting får stöd för att
förhindra att 20 000 personer går ut i öppen arbetslöshet,
att Arbetsmiljöfonden bör bedriva försöksverksamhet med
arbetsvärderingsprojekt,att jämställdhetslagen skärps i
syfte att motverka lönediskriminering.
Bakslagens tid -- tre år med Bildt
I och med regeringsskiftet hösten 1991 inledde den
borgerliga regeringen sin systemskiftespolitik som i flera
avseenden har udden riktad mot kvinnorna.
Ett tecken i tiden var att efter valet 1991 sjönk andelen
kvinnor i riksdagen från 38 % till 33 %. Den borgerliga
regeringens politik på den enda vägen för oss nu in i ett
samhälle med massarbetslöshet, nedrustad offentlig sektor
och ökade klasskillnader. Ett tudelat samhälle. Ett råare
och kyligare Sverige. Ett Sverige där kvinnornas
internationellt sett jämställda och starka ställning i
samhället nu allvarligt hotas.
Kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män har
drabbats av bakslag.
Massarbetslöshet -- ett bakslag för jämställdheten
Under regeringen Bildts mandatperiod försvinner 12 %
av alla jobb i Sverige. Det betyder enligt OECD att tre
gånger så många arbeten försvinner här jämfört med
länderna i EU.
Över 600 000 männskor står nu utan riktiga arbeten.
Över 12 000 människor har drabbats av arbetslöshet varje
månad under regeringens mandattid. 140 000 personer är
långtidsarbetslösa och 90 000 ungdomar är öppet arbetslösa
medan lika många deltar i olika tillfälliga åtgärder.
Deltidsarbetslösheten ökar. Detta är ett förödande betyg
för regeringen.
Män, kvinnor och barn ser sina liv förändras och
förhoppningar krossas. Familjer utsätts för stora
påfrestningar.
Kvinnornas möjligheter att förvärvsarbeta är
grundläggande för jämställdheten mellan könen. Varje
människa, oavsett kön, ska ha rätt att leva sitt liv i frihet och
oberoende. Ett eget arbete med en lön som går att leva på
är själva grunden för detta. Massarbetslösheten är därför ett
dråpslag mot jämställdheten och välfärden.
Genom regeringens försämringar av den arbetsrättsliga
lagstiftningen öppnas möjligheter till tillfälliga anställningar
och urval av de anställda. Strategin bakom förändringarna
är att försämra den enskilde löntagarens ställning på
arbetsmarknaden, minska löntagarnas inflytande och stärka
arbetsgivarnas ställning.
I dagens läge får fler och fler människor en lösare
anknytning till arbetsmarknaden. Av de jobb som 1990
anmäldes till arbetsförmedlingarna var ca 55 procent
tillsvidareanställningar. Nu har siffran sjunkit till drygt 30
procent. Detta tillsammans med de nya reglerna om
uthyrning av arbetskraft försvårar möjligheterna för dem
med svag anknytning på arbetsmarknaden att få ett rejält
fäste på arbetsmarknaden. Detta gäller framförallt kvinnor
och invandrare.
Även regeringens förslag till ny a-kassa slår hårt mot
kvinnorna. Skärpningen av arbetsvillkoret gör att många
kvinnor aldrig kommer att bli berättigade till någon
ersättning. Den föreslagna beräkningen av
normalarbetstiden innebär kraftiga försämringar för
deltidsarbetslösa och andra som kortat sin arbetstid eller
tvingats sänka sina löner. För dem som fått föräldrapenning
minskar ersättningen. Förslaget innebär att tiotusentals
deltidsarbetslösa kvinnor riskerar att utförsäkras.
Social nedrustning -- ett bakslag för jämställdheten
Den offentliga sektorn är av avgörande betydelse för
kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta. Dels för att den fyller
uppgifter som kvinnor traditionellt tar ansvar för såsom
barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg. Nedskärningar kan
därför leda till att många kvinnor tvingas skära ner på sitt
förvärvsarbete för att i stället arbeta utan ersättning. Dels
utgör den offentliga sektorn en betydande arbetsplats för
kvinnor. Sammantaget ger nedskärningarna sämre service
och färre jobb.
Regeringen räknar med att 37 000 personer i år mister
sina anställningar i kommuner och landsting. Under 1992
och 1993 försvann 68 000 jobb vilket innebär att den
gemensamma sektorn minskar med över 100 000 arbeten
under dessa år. Ytterligare 60 000 jobb skall bort till 1998.
Det är en nedmontering av det gemensamma som inte bara
motiveras av den ekonomiska krisen utan också sker av
ideologiska skäl. Privatisering och minskad offentlig sektor
är ett mål i sig.
Förslag om s.k. pigavdrag är en logisk konsekvens av
denna ideologiska kamp. Förslaget skulle innebära
skatteavdrag för hushållens utgifter för inköp av
hushållstjänster. Dessa utökade avdagsmöjligheter skall
finansieras med en höjning av statsskatten för alla. Detta
innebär att den som inte har råd att anlita hemjälp skall
subventionera hemhjälpen för dem som har det bättre ställt.
De segregationstendenser som nu är så tydliga inom alla
samhällssektorer -- bostäder, skolor, barnomsorg, etc --
skulle manifesteras också på arbetsmarknaden om vi inför
detta system som skapar ett lågavlönat privatanställt
tjänsteproletariat, sannolikt till övervägande del bestående
av kvinnor.
Vårdnadsbidrag -- ett bakslag för jämställdheten
I en situation när många svåra besparingsbeslut måste
fattas lägger regeringen förslag om en dyrbar reform.
Regeringen föreslår att riksdagen skall anslå 3,7 miljarder
kronor till ett vårdnadsbidrag.
Förslaget innebär att ett skattepliktigt bidrag på 2 000
kronor i månaden införs för barn i åldern ett och två år som
inte använder barnomsorg med offentligt stöd. För övriga
reduceras bidraget i förhållande till hur många timmar per
vecka som barnet är på daghemmet eller hos kommunal
dagmamma. De som behöver använda barnomsorg mer än
30 timmar får inget bidrag alls.
Detta är ett slag mot kvinnorna och barnen. En --
medvetet gillrad -- kvinnofälla. Ensamstående med barn
har inga möjligheter att välja hemarbete om
vårdnadsbidrag införs. I många lågavlönade familjer är man
också beroende av att båda föräldrarna arbetar. Var finns
omtanken om barnen?
Vårdnadsbidraget ger vare sig rättvisa eller valfrihet.
Och det syftar absolut inte till att befrämja jämställdheten
mellan könen. Marginaleffekten blir sådan att det inte
kommer att löna sig för vissa kvinnor att arbeta; främst
gäller detta de som arbetar deltid och är lågavlönade. Den
ökade rätten till tjänstledighet kommer att öka risken för att
unga kvinnor inte får några anställningar.
* * *
Regeringens proposition om jämställdhetspolitiken --
som har många förtjänster -- måste betraktas mot bakgrund
av den politik som regeringen för i övrigt.
Jämställdhetspolitik får inte avgränsas till vackra ord och
fromma förhoppningar. Den måste prägla all politik och alla
samhällsområden.
Denna helhetssyn skiljer den socialdemokratiska
jämställdhetspolitiken från den borgerliga.
I skilda världar
Den värld som omger barnen är alltför enkönad. Barnen
ser kvinnor omkring sig på dagis och i skolans lägre klasser.
Först när de engagerar sig i idrottsinriktade fritidsintressen
dyker männen upp. Detta skapar tidigt en bild av manligt
och kvinnligt i barnens medvetande.
Fördomar om typiska manliga och kvinnliga egenskapar
grundmuras redan i tidig ålder om vi inte förändrar barnens
miljö så att både män och kvinnor förekommer naturligt i
deras närhet.
Den som vill studera pojkars och flickors skilda världar
kan börja med att besöka leksaksavdelningen på ett
varuhus.
I barnens fritidverksamhet får flickorna ofta stå tillbaka.
Alltför ofta ges sådana aktiviteter som i första hand vänder
sig till pojkar prioritet före sådana som vänder sig till
flickor.
Kvinnor har mindre fritid än män. Det oavlönade
omsorgsarbetet vilar huvudsakligen på kvinnorna. Varje
vecka ägnar sig kvinnorna i genomsnitt 33 timmar och en
kvart åt obetalt arbete. För männen är motsvarande siffra
20 timmar och 10 minuter.
Om man granskar kulturstatistiken ser man att
kvinnorna är mer kulturaktiva än män. De läser fler böcker
och går oftare på bibliotek, konstutställningar och teater.
Kvinnorna skriver mer på sin fritid och ritar och målar mer
än männen. Men männen spelar oftare musikinstrument.
Vanligast är detta bland unga män i storstäderna.
Klasskillnader finns.
Det innebär oftast att högre samhällsklasser visar samma
könsrollsmönster men är mer aktiva totalt sett. Pojkarna
spelar i rockband och flickorna går på dansskola. Männen
jagar, fiskar, jobbar i trädgården och ser på TV-program
som bekräftar mannens dominerande roll i samhället.
Kvinnorna läser böcker, går på teater, ser filmer och TV-
program som handlar om att utveckla relationer och
bearbeta sitt förhållningssätt till andra människor.
Inom film, video och TV har det ökade utbudet medfört
ökade skillnader mellan pojkars och flickors beteende.
Flickor har dock en mer varierad mediekost, eftersom de
ofta ser både på sina egna favoriter och på pojkarnas.
Pojkarna däremot ser oftast bara ''sina'' program. På
samma sätt läser flickorna mer varierat än pojkarna.
Mönstren fortsätter upp i åldrarna.
Undersökningar om tittarvanor visar att mäns
tittarvanor skiljer sig markant från kvinnornas. Män sätter
högre betyg på det de ser än kvinnorna. Det beror inte på
att kvinnor är mer kritiska utan på att de program de ser
inte är deras eget första val. Ett av de mest sedda
programmen för kvinnorna i en undersökning var ett
tävlingsprogram för och med barn. Uppskattningssiffran
var måttlig. En näraliggande slutsats är att kvinnorna i stor
utsträckning tittar på TV för att hålla andra sällskap -- oftast
barnen -- medan männen ser vad de själva vill se.
Det framstår som särskilt viktigt att ge pojkar och unga
män en chans att öka och variera sina kulturverksamheter
för att uppnå inte bara jämlikhet utan också jämställdhet på
kulturområdet. Det är därför viktigt att utforma
kulturpolitiken så att pojkar och flickor i större utsträckning
än i dag kan delta i gemensamma kulturprojekt och
kulturupplevelser.
Kvinnors makt och inflytande
Regeringens bedömning i propositionen är att
jämställdhetsarbetet bör kompletteras och breddas med
utgångspunkt i ett synsätt som i ökad utsträckning beaktar
det ojämna maktförhållandet mellan könen och kvinnors
och mäns skilda villkor på olika samhällsområden.
Med detta menas bland annat att kvinnor i dag kan göra
allt men bara så länge de gör det relativt underordnat de
män de har att göra med. För det moderna paret är det en
gemensam angelägenhet att behålla en över- respektive
underordning samt att dölja detta system. Det är, menar
regeringen, först när kvinnors och mäns olika positioner ses
som uttryck för kön och makt samtidigt, dvs när man
synliggör att kvinnorna ofta är underordnade männen, som
det är möjligt att kräva förändring.
I propositionen tas frågan om kvinnors makt upp i ett
renodlat könsperspektiv. Analysen utgår från
Maktutredningens resonemang om genussystem och
principen om mäns överordning och kvinnors underordning
på olika områden i samhället.
Det går emellertid inte att diskutera frågor om makt och
maktlöshet utan att samtidigt ta upp klassrelaterade
aspekter av makt och maktlöshet. Vi anser att det är
otillräckligt att bedriva ett jämställdhetsarbete om det inte
också kombineras med strävanden att komma tillrätta med
orättvisor grundade på klasstillhörighet.
Regeringens förslag innebär att den handlingsplan som
föreslogs i propositionen om jämställdhet för 1990-talet ska
fullföljas. Under åren 1988--1991 satsades 9 miljoner
kronor på projekt som syftar till att stärka den kvinnliga
representationen. 1992 var den kvinnliga representationen
i statliga styrelser 30 %, vilket var det mål som satts upp i
planen. Nästa etappmål är 40 % år 1995.
Vi tillstyrker givetvis att den plan som den förra
regeringen upprättade ska fullföljas. Vi föreslår dessutom
att arbetet med den ökade kvinnorepresentationen utökas
till att omfatta en analys av vilken sorts styrelser det gäller,
hur stor andel av styrelserna som har kvinnliga ordförande
och hur resurserna fördelar sig när det gäller arvoden till
styrelsemedlemmarna.
Det kan finnas fog för misstanken att de kvinnliga
representanterna sitter i mindre mäktiga styrelser, att
antalet kvinnliga ordförande inte motsvarar den kvinnliga
representationen och att de styrelseuppdrag som innebär
omfattande arbetsuppgifter i större utsträckning innehas av
män. För de statliga styrelserna torde detta vara relativt lätt
att redovisa. På andra områden kan särskilda insatser
krävas för att kartlägga dessa förhållanden. Detta bör
kunna ske inom ramen för de medel som står till regeringens
disposition för jämställdhetsarbete.
Regeringen föreslår att 2.8 miljoner kronor avsätts för
att öka andelen kvinnor i chefsbefattningar.
Vi menar att ett sådant stimulansarbete vinner på att
breddas till att omfatta chefsutvecklingsinsatser även på det
statliga och kommunala området och framför allt att
samverkan och kontakter mellan dessa grupper kan
innebära en viktig stimulans. Det är inom kommunerna som
den intressantaste utvecklingen av kvinnligt ledarskap äger
rum idag. Det föreslagna stimulansbidraget för näringslivets
chefsutveckling bör därför inkludera ett ökat
erfarenhetsutbyte mellan näringsliv och offentlig sektor.
Regeringen föreslår en resursutredning om hur den
ekonomiska makten är fördelad mellan kvinnor och män.
Vi anser att en sådan utredning bör breddas för att omfatta
en översyn över hur samhällets resurser fördelas mellan
kvinnor och män.
En mycket enkel utgångspunkt för en sådan utredning är
hur stor plats kvinnor och män tillåts uppta av gemensamma
resurser. Hur mycket används fritids- och sportanläggningar
av män och kvinnor. Hur mycket bidrag går till pojkar och
flickor inom kommunernas verksamheter? Hur stor yta
upptar manliga och kvinnliga arbetsplatser i genomsnitt per
person?
En sådan översyn bör också ta upp frågor som hur
fördelas sjukvårdsresurserna, får männen dyrare mediciner
än kvinnorna för samma sjukdomar, hur utnyttjas
hemtjänsten, får yngre friska manliga pensionärer mer
hjälp än gamla sjuka kvinnliga, hur fördelar sig nivåerna i
socialbidragen mellan kvinnor och män, får männen mer att
leva på än kvinnorna. Vad kostar männen respektive
kvinnorna när det gäller allt ifrån skadegörelse till
kriminalvård, trafikolyckor, våldsbrott och alkoholskador?
En utredning som går igenom dessa frågor kan leda fram
till förslag om en rättvisare fördelning av samhällets
resurser mellan kvinnor och män. Den bör också
uppmärksamma eventuella klassbaserade skillnader i
resursutnyttjande. Mycket tyder på att äldre kvinnor ur
arbetarklassen får minst av de gemensamma resurser som
ska komma alla tillgodo i lika mått medan män från
medelklassen och överklassen får mest.
Kvinnors arbete
Våra mål
En strategi för ökad jämställdhet mellan könen måste
utgå från att kvinnornas andel av landets
arbetsinkomster skall öka. Därmed ökar också
kvinnornas ekonomiska makt. En avgörande förutsättning
för att nå detta är att Sverige så fort som möjligt återvänder
till den fulla sysselsättningen. Det ger också förutsättningar
att behålla våra offentliga välfärdssystem, som är så viktiga
för kvinnans rätt till arbete.
Våra mål för jämställdhetsarbetet i arbetslivet är bl.a.
följande.Kvinnor ska finnas i arbetslivet i lika stor
utsträckning som männen.Kvinnornas andel av
utbildningsinsatserna ska vara lika stor som männens.
Den starka könssegregeringen på arbetsmarknaden måste
brytas. Detta kräver en långsiktig och uthållig politik inom
ett flertal områden. Det krävs opinions- och
informationsinsatser för att få förändringar i attityder.
Skolan måste på ett helt annat sätt genom medvetna
satsningar ge bättre stöd i studie- och yrkesval.
Arbetsmarknadsmyndigheter och andra samhällets
institutioner måste arbeta utifrån ett medvetet
könsperspektiv. Arbetsgivare måste ta ett större ansvar för
kvinnornas situation och villkor på arbetsplatsen.Fler
män måste ta sin del av ansvaret för barn och familj så att
färre kvinnor behöver dubbelarbeta.Hälften av alla
chefer skall vara kvinnor. Andelen kvinnliga chefer ska
minst motsvara andelen kvinnor på arbetsplatsen.Det
ofrivilliga deltidsarbetet måste avskaffas. Här måste
lagstiftningen förändras så att de deltidsarbetande får
förtursrätt till anställningar med mer tid. Fler
arbetsuppgifter måste omvandlas till heltidsarbeten.
Kvinnors arbetsmiljö måste förbättras. Det goda arbetet
måste också komma kvinnorna till del. För kvinnorna är
förverkligandet av det goda arbetet av särskilt stor
betydelse. Här måste både arbetsgivare och de fackliga
organisationerna ta ett större ansvar än vad de hittills
gjort.Kvinnornas andel av landets arbetsinkomster
måste öka. I detta ligger såväl att kvinnornas andel på
arbetsmarknaden ökar som att traditionellt kvinnligt arbete
uppvärderas. Självfallet får inte löneskillnader mellan
kvinnor och män finnas som bara beror på kön.Alla
former av sexuella trakasserier på arbetsplatserna måste
motarbetas.Fler kvinnor bör bli företagare.
Riksdagen bör slå fast dessa mål för
jämställdhetsarbetet.
Den offentliga sektorn
En effektiv arbetsmarknad är inte könssegregerad. Alla
människors kompetens och utvecklingsmöjligheter måste
tas till vara. Detta är angeläget inte bara för individen utan
också för samhället i stort. En icke-segregerad
arbetsmarknad skapar högre ekonomisk tillväxt.
Andelen sysselsatta kvinnor är nästan lika stor som
andelen män. Kvinnor och män i Sverige har möjligheter att
kombinera förvärvsarbete med ansvar för hem och barn
under förutsättning att det finns en väl utbyggd offentlig
sektor. Förekomsten av småbarn påverkar inte
arbetskraftsdeltagandet. Såväl män som kvinnor med barn
under sju år deltar rent av i högre grad i arbetslivet än de
som inte har barn. Avgörande förklaringar till detta är
utbyggnaden av barnomsorgen och föräldraförsäkringen.
Detta skapar en frihet för kvinnor, en frihet som nu hotas.
Detta skapar också en frihet för män men männen utnyttjar
inte denna frihet. Kvinnorna står för den överväldigande
delen av frånvaron p.g.a. vård av barn.
Men arbetsmarknaden är segregrad. Kvinnor har
fortfarande mer okvalificerade, monotona och ofria arbeten
än män trots att de har en jämförbar utbildningsnivå. Detta
medför bland annat att kvinnorna är överrepresenterade i
arbetsskadestatistken och de förtidspensioneras i högre
grad än män.
Dessutom bär kvinnorna fortfarande huvudansvaret för
hem och barn. Detta är ett skäl till att många kvinnor
arbetar deltid. Av alla deltidsarbetande är 85 % kvinnor.
En grupp som drabbats av särskilda svårigheter på
arbetsmarknaden är de invandrade kvinnorna. Sedan
början av 1980-talet har invandrarna -- i synnerhet
kvinnorna -- förlorat sin starka förankring på
arbetsmarknaden. Det vanligaste yrket för de invandrade
kvinnorna är städyrket. De har också ofta arbetat inom
industrin i en fysisk och psykisk arbetsmiljö som varit
mycket påfrestande. Dessa monotona och belastande
arbetsuppgifter återspeglas nu som långtidssjukdom och
förtidspensionering.
Inträdet på arbetsmarknaden har varit av avgörande
betydelse för kvinnornas frigörelse. Massarbetslösheten är
därför ett grundskott mot jämställdheten. Att
arbetslösheten bland män är ännu högre förtar inte den
nedslående bilden. Männens arbetslöshet beror bl.a. på att
regeringens politik har slagit särskilt hårt mot många starkt
mansdominerade näringsgrenar. De kraftiga
nedskärningarna inom den offentliga sektorn har i hög grad
drabbat kvinnor.
Den offentliga sektorn är av stor betydelse för kvinnors
möjligheter till förvärvsarbete av flera skäl. Dels därför att
den erbjuder service som gör det möjligt för kvinnor -- och
män -- att förvärvsarbeta. Dels därför att den ger många
kvinnor förvärvsarbete. Tidigare oavlönat omsorgsarbete
har genom den offentliga sektorn gjorts avlönat.
Kvinnors sysselsättningsgrad är betydligt lägre än mäns
i de regioner som har den minsta andelen sysselsatta inom
offentliga tjänster. På de lokala arbetsmarknader där få är
sysselsatta inom offentlig sektor deltar kvinnor i mindre
utsträckning i arbetslivet medan kvinnor t.o.m. arbetar mer
än männen på de arbetsmarknader där andelen sysselsatta
i offentliga tjänster är störst.
Det finns risk för att de pågående nedskärningarna inom
kommuner och landsting leder till minskade möjligheter för
kvinnor att arbeta och försörja sig sig. De trängs ut från
arbetslivet, en tendens som förstärks bl.a. av
vårdnadsbidraget. Särskilt drabbas äldre, lågutbildade
kvinnor samt kvinnor i glesbygd.
Det är i och för sig önskvärt med förändringar i
kommunerna som leder till ökad effektivitet. Men de
nedskärningar som nu görs leder bara till att de uppsagda
får kontantstöd för att inte arbeta, samtidigt som viktiga
arbetsuppgifter inte blir utförda i kommunerna. Detta är ett
slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser. Ett slöseri
som främst drabbar kvinnorna.
Vi socialdemokrater föreslår därför att AMS får i
uppdrag att förhandla med kommunerna och landstingen
om att förlänga uppsägningstiden för uppsagd personal.
Målsättningen skall vara att förhindra att 20 000 personer
går ut i öppen arbetslöshet, i första hand före utgången av
år 1995. AMS bör få särskilda medel för att stimulera
kommunerna att fatta samma beslut. Stödet för en enskild
person får inte överstiga 85 procent av lönen.
Mer jämställd arbetsmarknad
Arbetsmarknaden är segregerad på två sätt. Dels
finns det vissa typiska kvinnoyrken och vissa typiska
mansyrken. Dels är högre befattningshavare och chefer
män i mycket större utsträckning än kvinnor, även i
kvinnodominerade yrken.
Det måste bli fler män i kvinnodominerade yrken och
fler kvinnor i mansdominerade yrken. Fler kvinnor måste
bli högre befattningshavare och chefer i alla yrken.
Det krävs en långsiktig, uthållig politik inom ett antal
områden, för att vi skall komma närmare målet en
jämställd arbetsmarknad. Det krävs till att börja med en
förändring av attityder redan hos barn och ungdomar.
Lärarnas medvetenhet måste öka, liksom ansträngningarna
att utbilda pojkar och flickor under likartade
förutsättningar. Det är nödvändigt med medvetna
satsningar för att ge ett bättre stöd åt ungdomars studieval
och påverka detta i nya riktningar.
Arbetsmarknadsmyndigheterna måste intensifiera
ansträngningarna att bryta traditionella könsgränser vid
yrkesvalet. Arbetsgivarna måste uppmuntras att vid
rekrytering bryta en ensidig könsfördelning på
arbetsplatsen. Likaså måste arbetsgivarna ta ett större
ansvar för att stärka kvinnornas ställning på arbetsplatsen.
Fler kvinnliga chefer, mer utbildning till kvinnor och bättre
befordringsmöjligheter för kvinnor måste vara självklara
utgångspunkter för arbetsgivarna.
En annan fråga som måste få sin lösning är det ofrivilliga
deltidsarbetet. Alla kvinnor måste på sikt få den
arbetstid de själva vill ha. Lagen om anställningsskydd
måste ge de deltidsarbetande förtursrätt till anställningar
med mer tid, se bilaga nr 1.
För jämställdheten i arbetslivet är en jämnare delning av
föräldraledigheten av stor betydelse. Kvinnornas stora
ansvar för hem och barn drabbar kvinnorna när det gäller
lönen, rekryteringen, vidareutbildningen i arbetet och
karriärmöjligheter. För att uppnå en jämnare delning av
föräldraledigheten måste åtgärder nu vidtas som
uppmuntrar papporna att utnyttja sin rätt att stanna hemma
hos sina barn. Vi ställer oss därför positiva till regeringens
förslag i detta avseende.
Ett annat problem som också oftast drabbar kvinnor är
förläggningen av föräldraledighet, när man vill
minska sin dagliga arbetstid. Därför bör regeln i 8 § andra
stycket föräldraledighetslagen ändras så att föräldern själv
får bestämma när under dagen ledigheten skall tas ut, se
bilaga nr 2.
Aktivt jämställdhetsarbete på arbetsplatsen
Både jämställdhetslagen och de avtal om jämställdhet
som finns på arbetsmarknaden förutsätter ett genuint och
omfattande engagemang från alla parter. Så är det dessvärre
inte på alla arbetsplatser. Arbetsgivarna uppvisar ofta ett
påfallande ointresse för dessa frågor. På många
arbetsplatser har heller inte de fackliga organisationerna
drivit jämställdhetsfrågorna tillräckligt kraftfullt.
Det måste emellertid understrykas att det är
arbetsgivarens ansvar att ett aktivt jämställdhetsarbete
kommer till stånd. Regeringen måste kraftfullt verka för att
arbetsgivarna utökar sitt engagemang och ansvar för att
uppnå jämställdhet ute på arbetsplatserna. Riksdagen bör
genom ett uttalande markera detta. Det är också en
självklarhet att löntagarnas organisationer i ökad
utsträckning måste vara pådrivande i detta arbete.
Regeringen har i propositionen föreslagit att
jämställdhetslagens nuvarande dispositiva regler om det
aktiva jämställdhetsarbetet och om jämställdhetsplan
ändras så att arbetsgivaren alltid blir skyldig att iaktta
lagens regler även om kollektivavtal finns.
Regeringen menar att detta förslag kommer att driva på
utvecklingen på arbetsplatserna. Det finns emellertid risker
med förslaget som dessutom innebär ett frångående av
principerna i den nordiska modellen.
En viktig utgångspunkt i den nordiska modellen är
nämligen att det är arbetsmarknadens parters uppgift att så
långt som möjligt reglera förhållandena på arbetsplatsen i
kollektivavtal. Lagstiftningen är därför ofta utformad som
en ramlagstiftning, som ger parterna möjlighet att ge
reglerna ett mer konkret och bransch- och företagsanpassat
innehåll genom kollektivavtal. Denna princip har av
riksdagen bedömts så viktig att Sverige i förhandlingarna
med EG fått ett erkännande av den, vilket medför en unik
möjlighet för Sverige att omsätta EG-direktiv i form av
riksomfattande kollektivavtal. Enligt vår mening krävs det
mycket starka skäl för att gå ifrån denna princip.
Regeringens förslag innebär att JämO skall ha möjlighet
att övervaka om jämställdhetsplan föreligger på en
arbetsplats och om så inte är fallet, eller om denna är för
svag, föra saken inför nämnden med hot om vite som
sanktion. Merparten av arbetsmarknaden har idag
emellertid inte avtalsreglerat reglerna om
jämställdhetsplan. JämO har alltså redan möjlighet att
fullgöra denna granskning idag. Att så inte skett i någon
utsträckning får anses bero på att JämO inte haft tillräckligt
med resurser.
Vi tror också att det är viktigt att ha en klar
ansvarsfördelning ute på arbetsplatserna. Finns det ett avtal
är det arbetsgivare och anställda som har ett gemensamt
ansvar för att detta uppfylls. I sista hand riskerar
arbetsgivaren att bli skadeståndsskyldig om han inte
uppfyller avtalets villkor. Det praktiska
jämställdhetsarbetet sker med avtalet som grund och vid
tvister kan avtalens förhandlingsordningar tillämpas. Detta
sätter press på arbetsgivaren och leder ofta också till en
naturlig utveckling av avtalen.
Om man på arbetsplatserna upplever att det i själva
verket är JämO som har det yttersta ansvaret för
utvecklingen av jämställdhetsarbetet, är det risk för att
intresset för att aktivt driva på arbetet minskar. Det är ju
alltid lättare att dra sig undan, när man kan säga att det är
någon annans fel att det inte händer något. På de
arbetsplatser där intresset tidigare varit svalt har ändock
ansvaret för avtalen gjort att man i varje fall bevakat att
avtalen uppfylls. Det finns en risk för att regeringens förslag
leder till att man nu tar lättare på detta ansvar.
Det bör också sägas att parterna på arbetsplatserna
måste vara ansvariga för jämställdhetsarbetet och känna
detta ansvar tydligt. JämO har nämligen inga som helst
praktiska möjligheter att där vara pådrivande.
Jämställdhet mellan män och kvinnor är emellertid en så
viktig fråga för oss socialdemokrater att vi ändå är beredda
att pröva regeringens förslag som en möjlighet att driva på
jämställdhetsarbetet. Vi förutsätter dock att parterna har
och tar det fulla ansvaret för sina avtal och att dessa
utvecklas i en för jämställdhetsarbetet positiv riktning. I
förekommande fall kan därutöver JämO vara pådrivande
för att få fram bra exempel på fungerande
jämställdhetsplaner och koncentrera sig på andra frågor
som inte är reglerade i avtalen och på arbetsplatser där avtal
inte finns.
Det är också angeläget att arbetet följs upp och
utvärderas.
Vi föreslår vidare att JämO:s resurser räknas upp med
3 miljoner kronor utöver vad regeringen beräknat. Dessa
medel avses även användas för försöksverksamhet med att
utveckla arbetsvärdering, statistikupphandling m.m. som vi
återkommer till.
Många kvinnor avstår från att anmäla
könsdiskriminering av rädsla för trakasserier och
repressalier. En möjlighet till grupptalan i
diskrimineringsmål skulle kunna göra det lättare för dessa
kvinnor att hävda sin rätt genom att uppträda som grupp
och inte som individer. Det är angeläget att
Grupptalanutredningen beaktar dessa möjligheter.
Det är angeläget att förstärka resurserna för
jämställdhetsarbetet också regionalt. Vi ser därför positivt
på regeringens förslag om att inrätta länsexperter för
jämställdhetsfrågor på länsstyrelserna. Dessa experter bör
med utgångspunkt från lokala förutsättningar och initiativ
kunna stimulera en bred och flexibel verksamhet.
Denna expertfunktion skall ses tillsammans med vårt
tidigare framförda krav på regionala kompetenscentra för
att stärka kvinnors ställning i samhället. Uppgiften för dessa
regionala kunskapscentra är att utifrån länsvisa program för
''kvinnobefrämjande åtgärder'' stärka kvinnors ställning i
samhället. Detta kan ske i utvecklingsprojekt, genom
kompetensutveckling och kunskapsutveckling. Av
avgörande betydelse för ett framgångsrikt arbete är att
arbeta brett och samordnat med myndigheter,
organisationer, föreningar och kvinnliga nätverk.
Samarbets- och utvecklingsprojekt skall fokusera intresset
och insatserna på kvinnors behov. Det är viktigt att varje
centra får utformas utifrån behov och förutsättningar i varje
region. Av detta följer också att det kan finnas olika
organisatoriska lösningar i länen. Länsexperterna och dessa
regionala kompetenscentra bör sammantaget vara en
betydelsefull kraft för ett framgångsrikt regionalt
jämställdhetsarbete.
Kvinnors företagande
Kvinnor har ofta erfarenheter som gör många av dem till
goda företagare. Det är angeläget att hinder undanröjs så
att fler kvinnor startar egna företag eller på annat sätt
engagerar sig i företagande. Inte minst i glesbygd finns
många goda exempel på kvinnor som i kooperativ eller
annan form på ett framgångsrikt sätt bedriver
affärsverksamhet.
NUTEK har i en studie pekat på att kvinnor har speciella
problem när de skall starta företag. Olika stödåtgärder
föreslås därför inom områdena rådgivning, ekonomiskt
stöd, utbildning, nätverk och forskning. Med NUTEKs
rapport som grund finns det goda möjligheter att undanröja
dessa hinder. Kvinnor behövs -- inte minst som företagare.
Det är därför angeläget att noga följa det arbete som nu
pågår regionalt för att stötta kvinnligt företagande. En
snabb återföring av erfarenheter bör leda till fortsatta
konstruktiva diskussioner och förslag till ytterligare insatser
och stödformer för att utveckla kvinnors företagande.
Det goda arbetet
Den viktigaste politiska uppgiften under närmsta åren är
bekämpandet av arbetslösheten och kampen för allas rätt
till ett arbete. Detta är naturligtvis det allt överskuggande
målet men vi socialdemokrater anser också att det inte
räcker med att ha ett arbete. Vi vill gå längre. Vi vill också
förändra arbetets villkor och innehåll.
Antalet förtidspensionerade har ökat kraftigt under de
senaste två åren. Detta är en oroande utveckling. Många
går långtidssjukskrivna. Varje år skadas tusentals personer
så svårt genom olycksfall i arbetet att de får bestående men.
Belastningsskador i arbetet ger också de tusentals personer
per år bestående men.
Orättfärdiga förhållanden ute på arbetsplatserna är ett
hot både mot människors hälsa och allas vår välfärd.
Följderna av dåliga arbetsmiljöer blir, förutom det
personliga lidandet, att företagens och samhällets kostnader
stiger kraftigt.
Den offensiv för arbetslivets förnyelse som vi
socialdemokrater drog igång under 1980-talet måste
fortsätta och intensifieras. Kunskaperna ökar nu om den
betydelse denna förnyelse har för långsiktig tillväxt, ökad
produktivitet och utvecklad välfärd.
Produktivitetsdelegationen visade att många företag
kraftigt kunnat öka sin produktivitet genom att
modernisera sin arbetsorganisation. Samtidigt konstaterar
delegationen att en moderniserad och förbättrad
arbetsorganisation innebär en betydande
produktivitetspotential för framtiden.
Kompetensutredningen konstaterade att framtidens jobb
skapar en högre produktivitetsutveckling, om man kan ta
tillvara den höjning av utbildningsnivån som sker i
skolsystemet.
Allt detta gäller särskilt för kvinnorna. Genom LO:s
undersökningar vet vi att det är LO-kvinnorna som har de
sämsta arbetsmiljöerna. 40 % av dessa kvinnor lyfter tungt
dagligen. Mer än var tredje kvinna upprepar ensidigt
samma arbetsrörelser. Var femte har olämpliga
arbetsställningar och nästan 30 % har enformiga arbeten.
Hundratusentals kvinnor som börjat inom industrin
tvingas idag använda bord, maskiner och verktyg som
tillverkats för manliga kroppar och händer. Här finns nu
genom arbetslivsfondernas arbete framgångsrika exempel
på anpassningar av arbetsverktyg för kvinnor. Ett sådant
exempel är ett samarbetsprojekt i Göteborg mellan
arbetslivsfonden och Volvo.
Insikten om detta har kommit sent eftersom mannen är
normen i arbetslivet precis som i samhället i övrigt. Dessa
förhållanden leder till att belastningssjukdomarna drabbar
LO-kvinnorna mest. Det gör också att kvinnorna får längre
sjukskrivningsperioder och leder till att kvinnor
förtidspensioneras mer än männen.
En förändrad arbetsorganisation, större satsningar på
kompetensutveckling samt en aktiv arbetsmiljöpolitik är
alla åtgärder som ger mest positiva effekter för kvinnorna.
En bristande politik inom dessa områden eller mindre
resurser drabbar alltid kvinnor hårdare än män.
Den positiva trend som vi sett under några år hotas nu
av den borgerliga regeringens likgiltighet. Regeringen är
uppenbarligen inte intresserad av att driva på förnyelsen. I
stället ägnar man krafterna åt att försvaga löntagarnas
ställning, avskaffa företagshälsovården och försvåra
arbetsmiljöarbetet. Regeringens agerande har lett till att
Sverige fällts för brott mot ILO:s konvention om
arbetsskador.
Eftersom kvinnorna är överrepresenterade i de dåliga
jobben så är en offensiv för det goda arbetet i högsta grad
en jämställdhetsfråga.
En fortsatt offensiv för arbetslivets förnyelse är
nödvändig för att bekämpa risker för ohälsa, öka
produktiviteten ute på arbetsplatserna och minska
samhällets kostnader för ohälsa och utslagning.
Arbetslivsfondernas Alfa Q-projekt syftar till att särskilt
lyfta upp och stötta förändrings- och utvecklingsprojekt för
att förändra arbetssituationen för kvinnor vid
kvinnodominerade arbetsplatser. Erfarenheterna från detta
arbete är mycket positiva. Genom referensarbetsplatser,
nätverk av aktiva kvinnor och spridning av kunskap och
information kan de goda exemplen förändra många
arbetsplatser. Vi anser att det är angeläget att
erfarenheterna och kunskaperna av detta arbete tas till vara
och ges möjlighet att utvecklas vidare i någon form den
dagen arbetslivsfondernas verksamhet har avvecklats.
En offensiv kräver enligt vår uppfattning politiska
initiativ på ett antal områden, framför allt när det gäller
ekonomiska styrmedel kompetensutveckling aktivt
arbetsmiljöarbete arbetstider arbetsrätt.
Ekonomiska styrmedel
I krisöverenskommelsen med regeringen drev vi
socialdemokrater igenom en utredning för att klargöra om
arbetsmarknadens parter på sikt kan ta över ansvaret för
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. På så sätt blir ansvaret
för ohälsans kostnader och för dess finansiering tydligt.
Detta skulle kraftigt öka trycket på arbetsgivarna att
förändra arbetsorganisation och arbetsinnehåll.
Kompetensutveckling
Förändringarna i arbetslivet är omfattande och leder till
att kompetenskraven i arbetet långsiktigt ökar. Det är då
nödvändigt att de anställdas kunskaper utvecklas i samma
takt. Det sker inte i dag.
Kompetensutredningen och produktivitetsdelegationen
visar tydligt hur viktigt det är för hela samhället, att en
betydande ökning sker av kompetensutvecklingen ute på
arbetsplatserna. Det är även nödvändigt att denna kopplas
ihop med en förändrad arbetsorganisation, där arbete och
lärande går hand i hand. Målsättningen bör vara att upp
mot 2 procent av arbetstiden som genomsnitt används
för kompetenshöjande utbildning på arbetsplatsen.
Regeringen har trots Kompetensutredningens förslag
inte ägnat kraft åt att ta fram några förslag till åtgärder.
Riksdagen bör därför uppmana regeringen att snarast
lämna förslag på ett sammanhållet program för att öka
kompetensutvecklingen i näringslivet och i gemensam
sektor.
Aktivt arbetsmiljöarbete
Inom detta område står regeringen helt tomhänt. Det
enda man tycks eftersträva är att ytterligare minska
riksdagens inflytande över dessa frågor genom att ändra
reglerna beträffande Arbetsmiljöfonden.
Arbetsmiljöfonden har en mycket viktig uppgift i
arbetsmiljöarbetet. Fonden skall stimulera och finansiera
forskning, utveckling och kunskapsspridning. Inom
arbetslivsområdet är fonden den största
forskningsfinansiären. Denna grundläggande roll bör
fonden enligt vår mening bibehålla.
Grundläggande för förnyelsen av arbetslivet är det
förebyggande arbetsmiljöarbetet, liksom en aktiv
och snabb rehabilitering av dem som skadas i arbetet. På
förslag av den tidigare socialdemokratiska regeringen
fattade riksdagen ett flertal beslut under 1991 som väsentligt
förbättrar situationen inom dessa områden. Det är
arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret att leva upp till
de regler som nu gäller.
En viktig resurs för arbetsgivaren och de anställda är
företagshälsovården (FHV). Detta gäller inte minst
för de små och medelstora företagen. Bidragen till FHV har
nu avvecklats och ännu finns inte avtal om FHV på alla
områden, exempelvis inom LO/SAF-området.
Vi föreslår därför att en lag införs, i vilken alla
arbetsgivare blir skyldiga att tillhandahålla
företagshälsovård. Självfallet måste lagen garantera de
anställda företagshälsovård av god kvalitet.
Mer måste göras för att rehabilitera de arbetstagare som
blivit sjuka eller skadade och speciellt då de många kvinnor
som är långtidssjuka på grund av belastningsskador, rygg-
och ledbesvär. Fler kvinnor än män är långtidssjukskrivna.
Det talar för att insatserna för rehabilitering inte räcker till.
I kronor räknat satsas mindre på kvinnors rehabilitering.
Många långtidssjuka kvinnor tappar nu till följd av den
höga arbetslösheten sitt fotfäste på arbetsmarknaden. De
måste istället få den rehabilitering de enligt lag har rätt till.
Nu riskerar de istället att förtidspensioneras. Möjlighet till
utbildning är ofta en viktig del av rehabiliteringen. På så sätt
kan kvinnor få andra mer varierande arbetsuppgifter än
tidigare. Just bristande kunskaper anges ju ofta som skäl till
varför kvinnor inte får andra arbetsuppgifter, om de skulle
behöva av hälsoskäl.
Vi föreslår att RFV får i uppdrag att redovisa särskilda
åtgärder för att minska kvinnors ohälsotal och öka
rehabiliteringsinsatserna för kvinnor.
En viktig del i arbetsmiljöarbetet är vidare att
dokumentera de kostnader för den enskilde arbetsgivaren
som uppstår på grund av en dålig arbetsmiljö. Vi anser att
lagar skall införas om s.k. personalekonomiska
redovisningar i enlighet med det utredningsförslag som
finns.
Arbetslivsfondernas verksamhet har genererat
betydande kunskaper regionalt om hur arbetsorganisation
och arbetsinnehåll kan utvecklas, hur rehabilitering kan
bedrivas effektivare och hur produktiviteten kan öka. Det
gäller att ta till vara denna kunskap hos fonderna innan
dessa läggs ner definitivt den 1 juli 1995. Vi menar att detta
bör ske i någon form av regionala kunskapscentra och
att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med
förslag om hur detta skall gå till. Sådana centra kan utgöra
ett gott stöd främst åt de mindre företagen.
Flexibla arbetstider
Traditionellt har produktionens krav fått bestämma
arbetstidernas förläggning och möjligheterna för den
enskilde löntagaren att få ledigt. Vi är övertygade om att
dagens produktionssystem i större utsträckning än tidigare
medger en väsentligt ökad flexibilitet. Vi har också den
uppfattningen att en sådan individuell flexibilitet stimulerar
produktiviteten, eftersom individen får bättre möjligheter
att anpassa sina arbetstider efter sitt privatliv. Det är särskilt
angeläget för kvinnor som är hårt pressade för att få tiden
att räcka till.
För att uppnå den nödvändiga balansen behövs enligt
vår uppfattning nya lagregler som ger möjlighet till ökad
flexibilitet och större inflytande för den enskilde,
branschavtal som anger ramar, tar hänsyn till
branschproblem och ytterligare reglerar det individuella
inflytandet, lokala kollektivavtal samt ett individuellt
inflytande för den enskilde i förhållande till arbetsgivaren.
Vi anser också att det höga övertidsuttag som
arbetsgivarna nu tillämpar är oacceptabelt. Det är en följd
av arbetsgivarnas strategi att hålla en så låg bemanning som
möjligt, s.k. lean production. Det lägger en orimligt stor
arbetsbörda på de anställda samtidigt som
massarbetslöshet råder. Det höga övertidsuttaget försvårar
pappornas möjligheter att ta ett ökat ansvar för hem och
barn. Det är därför ett allvarligt men för
jämställdhetsarbetet. De fackliga organisationerna har ett
stort ansvar för att övertidsarbetet ges rimliga proportioner.
Regeringen har emellertid det yttersta ansvaret för att
övertidsuttaget minskar och fler människor bereds arbete.
Därför måste regeringen vidta erforderliga åtgärder om inte
en minskning sker av övertidsuttaget.
Vi menar att riksdagen bör slå fast en sådan inriktning
av arbetstidspolitiken.
Arbetsrätt
Vi är djupt kritiska till att den borgerliga regeringen i
konfrontation med samtliga löntagarorganisationer kraftigt
har försämrat löntagarnas rättigheter och förändrat
balansen på arbetsmarknaden. Därmed har regeringen
ändrat spelreglerna på arbetsmarknaden. Dessa
försämringar kommer att drabba kvinnor hårdast eftersom
de har svårast att få fotfäste på arbetsmarknaden.
Vi anser därför att de genomdrivna försämringarna av
reglerna i medbestämmandelagen och
anställningsskyddslagen snarast bör rivas upp av riksdagen.
Likaså bör reglerna om in- och uthyrning av arbetskraft
förändras. Vidare bör ett utökat inflytande ges de anställda
i samband med företagsförvärv, liksom i koncerner. EUs
direktiv rörande dessa frågor bör omsättas i svensk lag och
de deltidsanställdas rättigheter förstärkas.
Riksdagen bör därför återställa 5, 6 och 22 §§ lagen om
anställningsskydd samt lagen om medbestämmande i
arbetslivet i den lydelse lagarna hade 31 december 1993.
Därutöver bör riksdagen slå fast den inriktning av
arbetsrätten som angivits ovan.
Minskade löneskillnader
Det är den solidariska lönepolitiken som ligger
bakom det faktum, att löneskillnaderna mellan kvinnor och
män i Sverige är mindre än i andra länder. Under slutet av
80-talet kom marknadskrafterna att i allt högre grad
påverka hur löneutrymmet skulle fördelas. Lönesättningen
blev mer fri. Det ledde till att löneskillnaderna ökade inom
flera branscher. Det gäller framför allt för de arbeten där
det finns ett stort utrymme för subjektiva bedömningar.
Löneskillnaden mellan kvinnor och män beror till en stor
del på att män och kvinnor arbetar i olika verksamheter och
i olika befattningar. Bedömare anser att drygt hälften av
löneskillnaden beror på detta. Resterande skillnad beror på
andra förhållanden, där lönediskriminering är ett skäl.
Kvinnor och män har fortfarande olika lön för lika
eller likvärdigt arbete. Denna lönediskriminering
måste upphöra. Statistiken visar också att löneskillnaderna
grundläggs i unga år.
Den största risken för att löneskillnaderna mellan
kvinnor och män på nytt ska öka är att den solidariska
lönepolitiken försvagas och att lönen blir arbetsgivarens
verktyg på det sätt som Svenska Arbetsgivareföreningen
vill. Ju mer lönen bestäms av marknadskrafter och
subjektiva bedömningar, desto större är riskerna för att
kvinnor missgynnas.
Diskriminerande löneskillnader måste angripas med
stöd av lagstiftning. De fackliga organisationerna bör
noggrant gå igenom befintliga lönesystem på arbetsplatsen
för att se om det finns faktorer som direkt eller indirekt är
diskriminerande för kvinnor.
Inom vissa branscher används arbetsvärdering som ett
hjälpmedel för lönesättning. Erfarenheten visar att det kan
vara ett värdefullt instrument för att systematiskt jämföra
och mäta de krav som enskilda arbetsuppgifter ställer på
utövaren. Värderingar som styr lönesättningen synliggörs
med arbetsvärdering och kan då lättare granskas.
Arbetsvärdering skall ses som ett av flera instrument för att
minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män, men kan
självfallet inte ensamt lösa problemet med
lönediskriminering.
Arbetsmarknadens parter har ett avgörande ansvar för
att utveckla arbetsvärderingen. För att stimulera parterna
till detta arbete bör särskilda resurser avsättas för
försöksverksamhet på arbetsplatser inom olika
branscher. Arbetsmiljöfonden bör ges i uppdrag att
tillsammans med parterna och i samråd med JämO
stimulera sådan verksamhet.
Men på detta område krävs också att
Jämställdhetsombudsmannen blir mer pådrivande. Ökade
resurser bör därför ges till JämO så att arbetet med
rådgivning och anvisningar i frågor om arbetsvärdering,
lönesystem och liknande kan bedrivas mera kraftfullt.
I regeringens proposition föreslås att arbetsgivare med
mer än tio anställda skall vara skyldiga att årligen kartlägga
löneskillnader mellan kvinnor och män på arbetsplatsen.
Förslaget ligger i linje med vad vi tidigare föreslagit men
begränsar tillämpningen till företag med mer än tio
anställda. Vi föreslår i likhet med reservanterna i
Löneskillnadsutredningen att denna begränsning tas bort
och att det också skall åligga arbetsgivaren att göra en
analys av orsakerna till löneskillnader mellan kvinnor och
män som utför lika eller likvärdigt arbete, se bilaga nr 3.
En viktig förutsättning för dessa analyser är att
lönestatistiken utvecklas och könsuppdelas.
Lönestatistiken bör dessutom redovisa andra, för
bedömningen värdefulla kriterier, som t ex svårighetsgrad,
de anställdas ålder, heltid-deltid, antalet kvinnor och män i
olika yrkeskategorier och typer av arbeten. Vi anser att
JämO:s möjligheter att beställa statistikuppgifter och
attitydundersökningar måste stärkas. JämO:s anslag bör
räknas upp för detta ändamål.
Det kan ibland vid bedömningen av otillåten
könsdiskriminering i samband med lönesättning hos en
arbetsgivare vara nödvändigt att jämföra
arbetsuppgifternas lönesättning hos annan arbetsgivare
inom samma bransch. En sådan bestämmelse föreslogs av
reservanterna i Löneskillnadsutredningen. Regeringen
bör till riksdagen återkomma med ett förslag om
detta med reservanternas förslag som grund.
Vidare är det viktigt att arbetstagare som anser sig
otillåtet könsdiskriminerade skall ha rätt att av
arbetsgivaren få skriftlig uppgift om lön eller andra
anställningsvillkor och om de faktorer som påverkat lönen.
Förslag till komplettering av jämställdhetslagen i detta
avseende redovisas i bilaga nr 4.
Familjen
Vår familjepolitik syftar till trygghet, stimulans och
utveckling för barnen, samt självständighet och oberoende
för kvinnor.
Den borgerliga regeringen vill införa ett vårdnadsbidrag
på 2 000 kronor per månad och barn för barn mellan ett och
tre år. Vårdnadsbidraget är konstruerat så att det maximala
beloppet 2 000 kronor i månaden endast utgår till föräldrar
som inte använder barnomsorg med offentligt stöd. För
övriga familjer reduceras bidraget i förhållande till hur
många timmar per vecka som barnet är på daghemmet eller
hos kommunal dagmamma. En vistelsetid på upp till 15
timmar per vecka ger 1 350 kronor skattepliktigt bidrag,
16--30 timmar ger 700 kronor per månad, medan mer än 30
timmar inte ger något vårdnadsbidrag alls. Samtidigt tas de
90 garantidagarna i föräldraförsäkringen bort och rätten till
tjänstledighet förlängs till tre år. Ersättningsnivån i
föräldraförsäkringen sänks från 90 till 80 % av inkomsten.
Vi socialdemokrater säger ja till regeringens förslag om
att en ''pappamånad'' införs genom att en månad med 90 %
ersättningsnivå reserveras för respektive förälder i den 12
månader långa föräldraförsäkringen. De övriga tio
månaderna fördelar föräldrarna mellan sig.
Vi socialdemokrater säger bestämt nej till förslaget om
vårdnadsbidrag. Det är inte försvarbart att genomföra en
''reform'' som drar 3,7 miljarder kronor från statskassan i
det ekonomiska läge som landet nu befinner sig i.
För LO:s 450 000 kvinnor som arbetar deltid blir det
knappt lönsamt att arbeta. Det gäller också
heltidsarbetande kvinnor i låglöneyrken.
Det blir också svårare för kvinnor att ta sig in på
arbetsmarknaden och lättare att få sparken därifrån. Redan
idag får många unga kvinnor frågan när de söker arbete om
de tänker skaffa barn. I och med att rätten för tjänstledighet
kommer att förlängas till tre år blir det ännu svårare för
unga kvinnor att få fäste på arbetsmarknaden.
Regeringen vill införa ett vårdnadsbidrag som innebär
ett familjepolitiskt system där mannen återigen skall vara
ensamförsörjare och kvinnan i större utsträckning utföra
lågavlönat eller helt oavlönat omsorgsarbete.
Det finns i vårdnadsbidraget en tydlig koppling till
förslagen om det så kallade pigsystemet. Det innebär att
tjänser som utförs i hemmet på ett eller annat sätt ska bli
avdragsgilla mot inkomsten. Detta gynnar främst de
högavlönade som kan anställa folk för att utföra
hushållssysslor. Vilka grupper som skall ha dessa
låglönejobb talar regeringen tyst om.
Regeringen har i propositionen inte analyserat vilka
effekter vårdnadsbidragets införande kan få. Hur många
småbarnsmammor, med vanliga kvinnolöner, kommer att
stanna hemma? Hur många familjer kommer att välja bort
barnomsorg med offentligt stöd? O.s.v.
Staten skapar genom införandet av vårdnadsbidraget ett
bidragssystem som gör det ekonomiskt lönsamt att välja
privata barnomsorgsalternativ framför kommunala.
Samtidigt som systemet ekonomiskt gör det lönsamt att
välja bort professionell barnomsorg.
Vårdnadsbidraget blir en extrainkomst i
vardagsbudgeten och risken finns att föräldrar löser
barnomsorgen på billigast möjliga sätt. Kanske via en ''svart
dagmamma'', dag-för-dag-lösningar eller genom att slopa
barnomsorgen helt.
Om båda föräldrarna förvärvsarbetar kan allt fler
komma att lösa barnomsorgen med att ''saxa''.
Konstruktionen innebär att föräldrarna kan använda
pengarna till vad som helst -- utom till barnomsorg med
offentligt stöd, då fryser pengarna inne.
Den borgerliga regeringens representanter, och särskilt
moderaterna, talar om valfrihet för familjerna. Men deras
politik handlar inte om valfrihet.
Stannar valfriheten vid familjens dörr ger den inte
automatiskt valfrihet åt individerna som bor där. Valfrihet
är när både kvinnor och män kan välja att arbeta utanför
hemmet och samtidigt ta ansvar för familjen.
Vår familjepolitik ligger fast. Vi vill ge alla barn en god
start i livet och tillgång till båda sina föräldrar. Familjen ger
trygghet och kärlek men barn behöver också kontakter
utanför kärnfamiljen.
Kvinnors hälsa
Propositionen föreslår en utredning om hur kvinnor
bemöts inom sjukvården. Vi tillstyrker detta förslag.
Utöver den inriktning av utredningen som finns i
propositionen anser vi att frågan om kvinnors mentala hälsa
bör ges större uppmärksamhet.
Den tendens att utgå från mannen som norm som man
kan iaktta inom den fysiska sjukvården har möjligen sin
motsats inom den psykiska vården. Hur bemöts kvinnlig
aggressivitet? Vilka behandlingsmetoder tillämpas för män
respektive kvinnor? I vilken mån övertalas kvinnor att
acceptera orimliga förhållanden som de reagerat mot med
psykiska störningar? Den föreslagna utredningen om hur
kvinnor bemöts inom vården bör vidgas till att omfatta även
förhållningssätt och behandlingsmetoder inom psykisk
vård.
Vi anser också att frågor som rör reproduktiv hälsa
måste uppmärksammas mer. Vi vet att information och
förebyggande åtgärder är effektiva när det gäller att sänka
antalet aborter och på annat sätt öka ungdomars
ansvarskänsla.
Undersökning av ungdomars sexualvanor från 1992 visar
att 7 %
av flickorna på gymnasiet har varit utsatta för sexuella
övergrepp i någon form. Motsvarande siffra för pojkar är 3 %.
Bland ungdomar som inte gått vidare till
gymnasieutbildning utan i stället omfattas av kommunala
uppföljningsansvaret var andelen utsatta pojkar obetydligt
större eller 4 %, medan mer än var fjärde flicka, 26 %,
utsatts för sådana övergrepp.
I varje fall kan man räkna med att dessa ungdomar, och
då särskilt den stora andelen flickor, utgör en riskgrupp. En
negativ inställning till den egna sexualiteten och
erfarenheter av integritetskränkningar av denna art medför
såväl somatiska som psykiska besvär senare i livet.
Uppmärksamheten från samhället har i dessa fall hittills
varit alltför bristfällig. Ungdomsmottagningarna fyller här
en mycket värdefull funktion. Genom de omfattande
nedskärningar som nu sker inom den offentliga sektorn
riskerar dock denna värdefulla resurs att utarmas eller
t.o.m. läggas ner. I ett förebyggande arbete kan inte nog
betonas betydelsen av att ungdomsmottagningarna får
finnas kvar och utvecklas.
RFSU har med sin breda kontaktyta mot ungdomar på
många håll i vårt land stora möjligheter till en effektiv
uppsökande verksamhet. Eftersom man redan har
erfarenhet och aktiviteter på detta område kan en
ekonomisk förstärkning få ett mycket snabbt genomslag.
Verksamheten bör vara såväl STD- som abortförebyggande
och i arbetet bör arbetslösa ungdomar utgöra en prioriterad
målgrupp. Vi anser att RFSU bör tilldelas ökade resurser
för uppsökande verksamhet bland ungdomar.
Vi föreslår en ökning med 1 miljon kronor av RFSU:s
anslag för uppsökande arbete med sexualupplysning, abort-
och STD-förebyggande verksamhet, företrädesvis bland
arbetslösa ungdomar.
Våld mot kvinnor
Det sexualiserade våldet mot kvinnor är den yttersta
konsekvensen av det icke-jämställda samhället. Sådana
övergrepp mot kvinnor sker i alla samhällsskikt. Dess
yttersta effekter är misshandel av kvinnor som leder till
döden. Var tionde dag misshandlar en man en kvinna så
svårt att hon avlider.
Våld mot kvinnor sker oftast i hemmet, inom pågående
eller avslutade relationer. Många kvinnor gör aldrig någon
anmälan, andra lyckas bryta sig loss och få hjälp, några
uthärdar i många år men tar -- efter långt lidande -- ofta i
vanmakt till våldshandlingar för att bli kvitt sin plågoande.
Detta är en desperat handling och en form av
tvångssituation som utan att vara nödvärnssituation i strikt
bemärkelse kan upplevas som en sådan. Den misshandlade
eller hotade ser ingen utväg och detta bestämmer
handlandet. Det kan finnas graderingar av både subjektiv
och objektiv maktlöshet, där den faktiska maktlösheten kan
vara särskilt stark för en minderårig.
Arbetet med att motverka våld mot kvinnor måste
fortsätta och intensifieras. En rad förbättringar av
lagstiftningen i syfte att förstärka skyddet har visserligen
genomförts. Men detta arbete kan inte bedrivas enbart med
rättsliga medel. Av stor betydelse är det utvecklingsarbete
av samarbetsformerna i frågor rörande våld mot kvinnor,
som påbörjades av den socialdemokratiska regeringen. Inte
minst viktigt är att ta fasta på den isolering och rädsla som
de drabbade kvinnorna ofta upplever och som försvårar för
dem att ta det skydd som samhället erbjuder.
Forskning om kvinnovåld, hur det ser ut, omfattning och
vilka som gör sig skyldiga till detta våld etc är ett viktigt
område som måste ges resurser och utrymme att utvecklas.
Vi vill också understryka betydelsen av en aktiv
opinionsbildning och upplysning. Många av de framgångar
som hittills har uppnåtts beror på att kunskapen och
medvetandet om kvinnovåldet har ökat, vilket har lett till
att de drabbade i högre grad har kontaktat rättsväsendet
eller andra som erbjuder hjälp och stöd. Här har
kvinnojourerna otvivelaktigt en stor betydelse.
Under senare år har en rad åtgärder vidtagits i syfte att
motverka våld mot kvinnor. Vi anser att det nu är dags att
att göra en samlad utvärdering av samhällets insatser på
detta område. Denna utvärdering bör också innefatta
frågan om systemet med målsägandebiträden tillgodosett de
motiv som låg till grund för denna reform.
Kvinnofrid
När en kvinna idag utsätts för misshandel i hemmet är
utvägen ofta att ta skydd på en kvinnojour, om det finns en
sådan i närheten. Annars är hon hänvisad till släktingar
eller hotell. Om hon har barn innebär det att hon måste ta
med dem till en otrygg tillvaro eller lämna dem hos en
våldsbenägen man. Ingendera lösning är godtagbar. För
barnens skull, eller för att hon inte har någonstans att ta
vägen, stannar kvinnan ofta kvar i en relation med en man
som misshandlar henne. Det innebär omätliga tragedier för
dessa kvinnor och deras barn. Den hjälp som samhället idag
erbjuder går ut på att ge kvinnan skydd i form av livvakt
eller trygghetspaket. Det kan fungera i enskilda fall, men
den grundläggande frågan är varför kvinnan först ska
behöva lämna sitt hem och sedan utsättas för den
integritetskränkning som en övervakning innebär när det är
mannen som är våldsverkare. Varför ska kvinnan straffas
för att mannen slår henne?
I en misshandelssituation bör det vara möjligt att
åtminstone tillfälligt ta hand om mannen, så att kvinnan
slipper lämna hemmet. Vi anser därför att den befintliga
lagstiftningen inom detta område bör ses över i enlighet
med detta syfte.
Akutmottagningar för våldtagna och misshandlade
kvinnor
Kvinnor som utsatts för misshandel eller sexuella
övergrepp behöver hjälp av många olika slag. Om kvinnan
söker hjälp i direkt anslutning till misshandeln eller ett
sexuellt övergrepp kan hon behöva sjukvård för fysiska
skador. Det kan också vara nödvändigt att göra en
undersökning för rättsintyg inför eventuell polisutredning
och rättegång. Hon kan behöva krisstöd i ett psykiskt
chocktillstånd. Hon kan också behöva akuta
övernattningsmöjligheter för att kunna lämna den
gemensamma bostaden om hon utsätts för övergrepp från
make eller sambo.
I dag finns inga speciella akutmottagningar dit
misshandlade och våldtagna kvinnor kan vända sig. I stället
hänvisas kvinnorna ofta till kvinnojourernas mottagningar.
Dessa fungerar idag som en ersättning för det skydd
samhället borde erbjuda. Sverige ligger i detta avseende
efter många andra länder. Sådana mottagningar finns redan
i t.ex. Norge och USA, där de blivit viktiga komplement till
hälso- och sjukvården. Inom det projekt om kvinnors hälsa
som bedrivs av Folkhälsoinstitutet bör erfarenheter från
dessa länder studeras med sikte på en plan för
akutmottagningar eller särskilda avdelningar för kvinnor
som utsatts för sexuellt våld.
Handläggning av ärenden som omfattar sexualiserat våld
Det är viktigt att de polismän som handlägger ärenden
som berör kvinnor som utsatts för sexualiserat våld har
kompetens att utreda sådana brott. De som utreder sådana
brott bör ha en djup och bred kunskap om hur brottets
konsekvenser påverkar kvinnan. Inom polisen pågår nu ett
arbete för att utbilda sin personal i dessa frågor. I vissa fall
inrättas också grupper med kvinnlig personal och personal
med speciell kompetens när det gäller bekämpandet av
sexuellt våld. Detta är en utveckling som vi tycker är mycket
positiv och som bör stödjas för att ytterligare utvecklas och
spridas inom landet.
Kvinnor som utsatts för sexuellt våld och grova
kränkningar av den personliga och kroppsliga integriteten
kan finna det svårt att mötas av en man som ställer frågor
om intima och förnedrande detaljer när det gäller
övergreppet. Ännu värre blir det naturligtvis om hon inte
blir trodd eller på något sätt misstänkliggörs och själv anses
ha bidragit på något sätt till sin situation. Detta är en av
anledningarna till att kvinnor fortfarande underlåter att
anmäla sexualiserat våld.
Samarbetet mellan polisen och socialtjänsten, hälso- och
sjukvården och kvinnojourerna bör utvecklas för att
förbättra kvaliteten i handläggningen av dessa ärenden.
Ett annat problem är att handläggningstiderna hos
polisen vid anmälan om våldtäkt och annat sexualiserat
våld, t.ex. kvinnomisshandel, är för långa. På
sedlighetsroteln i Stockholm tar det enligt uppgift 6
månader innan en anmälan kommer upp till behandling.
Just våldsbrott inom familjen, som ju detta i stor
utsträckning gäller, bör behandlas med stor skyndsamhet.
Detta är viktigt för den drabbade kvinnan och som en
markering att samhället ser mycket allvarligt på dessa brott.
Det är angeläget att handläggningstiderna vid
anmälningar om våldtäkt och misshandel förkortas
betydligt jämfört med dagens situation.
ROKS
Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS)
bildades 1984. I dag ingår 132 jourer i organisationen.
Sedan 1988 har ROKS ett kansli med en anställd och
numera också en heltidsarvoderad ordförande.
Verksamheten växer. Trycket på riksorganisationen blir allt
starkare. Kraven gällande information, utbildning och
utveckling är stora.
Kansliet behöver ökade resurser. Ett annat av ROKS
önskemål är att kunna starta ett kurs- och
utvecklingscentrum. Detta för att kunna anordna kurser,
såväl interna som externa, men också för att tillvarata den
kompetens som finns bland jourkvinnor runt om i landet.
Denna kunskap måste kunna spridas vidare.
Kvinnojourernas medlemmar medverkar redan i dag som
informatörer för socialarbetare, poliser, vårdpersonal m.fl.
Vid en jämförelse med Norge kan man konstatera att
Norges 72 jourer
har ett statligt bidrag på 30 miljoner
norska kronor. Kommunernas anslag är lika
stort som det statliga. I Sverige är det statliga bidraget 1,9 miljoner
kronor till riksorganisationen samt 3 miljoner kronor
till projekt för lokala jourer. De svenska
kommunerna stöttar de lokala kvinnojourerna med ca 21 miljoner
kronor.
Vi föreslår att ROKS ska få en miljon extra till centrala
kanslifunktioner och två miljoner kronor för att påbörja
uppbyggnaden av ett resurs- och kurscenter, dvs.
sammanlagt en ökning på 3 miljoner
kronor.
Utbildning och forskning
Utbildningsväsendet på alla nivåer spelar en avgörande
roll för att utveckla jämställdheten i samhället. De stora
satsningar på utbildning som gjorts under 70- och 80-talet
har lett till att kvinnor som grupp idag är mer välutbildade
än män. År 1970 var förhållandet det motsatta. En av
förklaringarna är säkert den utveckling av den kommunala
vuxenutbildningen som skedde under dessa årtionden.
Däremot är fortfarande andelen forskarutbildade
kvinnor låg. Särskilt anmärkningsvärd är den mycket låga
andelen bland högskolelektorer och professorer, 19 resp. 6
%.
Riksdagen fastställde i juni 1988 en handlingsplan för
jämställdhetspolitiken åren 1988--93. Ett av de få mål som
nu uppnåtts inom utbildningsområdet gäller andelen
kvinnor som skolledare. Som redovisas i propositionen har
inte i något fall de mål om en jämnare könsfördelning på
olika studievägar i gymnasieskolan och den högre
utbildningen som uppställdes ännu uppnåtts. Även om vissa
förbättringar kan iakttas, tvingas vi konstatera att
uppdelningen efter kön nu är minst lika stark som tidigare.
Det är därför angeläget att Skolverket intensifierar sitt
arbete med att samla och sprida erfarenheter och kunskaper
om jämställdhetsfrågor ut till kommuner och skolor.
Skolverket bör även noga följa upp och tillse att de åtgärder
som kommunerna redovisat i sina skolplaner förverkligas.
Vi anser det även angeläget att den arbetsgrupp om
kvinnligt och manligt i skolan som
Utbildningsdepartementet tillsatt i år lägger fram förslag
som verkligen kan leda till att skolans roll i
jämställdhetsarbetet förstärks.
Inom högskolorna för grundskollärarutbildning samt för
förskollärar- och fritidspedagogutbildning måste
jämställdhetsfrågorna ägnas större uppmärksamhet.
För att klara en nödvändig expansion av
naturvetenskaplig-teknisk utbildning måste fler kvinnor
välja sådana utbildningsvägar. De insatser som Skolverket
och VHS planerar inom detta område för perioden 1994--
1998 kommer därför att bli mycket betydelsefulla. Det är
också viktigt att Utbildningsdepartementets grupp som
arbetar med jämställdhetsfrågor inom högre utbildning och
forskning och som arbetat sedan 1992 snart kan lägga fram
goda förslag inom detta område.
Vi har tidigare framhållit den kommunala
vuxenutbildningens stora värde för att höja kvinnornas
utbildningsnivå. Den nedrustning av reguljär gymnasial
vuxenutbildning i många kommuner som ägt rum är därför
ett verkligt hot mot kvinnors möjlighet att genom utbildning
stärka sin ställning på arbetsmarknaden och därigenom mot
strävan att åstadkomma ett mer jämställt samhälle. Det är
ett av skälen till varför vi socialdemokrater så starkt motsatt
oss regeringens upprepade attacker mot den kommunala
vuxenutbildningen. Vi kommer även i framtiden att slå vakt
om denna utbildningsform.
Forskningen i Sverige har hittills varit mansdominerad i
flera avseenden. Detta medför risker av olika slag t ex att
kvinnor avstår från att söka sig till forskning eller att endast
ett begränsat urval av områden blir föremål för forskning.
Det är därför angeläget att på olika sätt kraftigt verka för att
andelen kvinnor inom forskarutbildning och forskning ökar.
När tjänstetillsättningarna nu flyttats till universitet och
högskolor är det viktigt att följa hur jämställdhetsarbetet
bedrivs på olika orter. Vi anser att JämO inom den givna
ramen för sin informations- och rådgivningsverksamhet,
som även omfattar utbildningsområdet, uppmärksamt
följer utvecklingen inom området.
Kvinno- och jämställdhetsforskning har under de
senaste decennierna fått allt större uppmärksamhet och
utvecklats i betydande grad. Förhållandet kön och
vetenskap har ägnats uppmärksamhet på olika nivåer.
Denna forskning spelar en viktig roll för ökad kunskap om
förhållanden av betydelse för goda levnadsvillkor för både
kvinnor och män. Denna forskning ska vara pådrivande i en
utveckling mot att könsperspektivet beaktas av det samlade
forskarsamhället. Erfarenheter från kvinnoforskningen
visar att en särredovisning av kvinnor och män visar
mönster, som annars inte kommer fram.
Kvinnors och mäns villkor i arbetslivet måste ägnas
större intresse. Kvinnors hälsa, kvinnosjukdomar och mäns
och kvinnors biologiska skillnader måste ägnas ökad
uppmärksamhet inom medicinsk forskning. Inom
humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning måste
kvinnors insatser synliggöras. Andelen kvinnor inom
teknisk forskning måste öka väsentligt under de närmaste
åren. Inom utbildningsområden som omvårdnad och
utbildning där andelen kvinnliga studerande är hög måste
en betydande ökning av forskarutbildning ske.
För att främja teoridiskussionen och kunskapsspridning
om kvinnoforskningen har särskilda centra och fora för
kvinnoforskning bildats vid universitet och högskolor. De
finns idag i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund,
Göteborg, Umeå, Örebro och Luleå.
Detta innebär att främjandet av kvinnoforskningen drivs
genom en dubbel strategi dvs både genom integrering av
kvinnoforskningen i de olika disciplinerna och genom att
utveckla den självständiga tvär- och mångvetenskapliga
kunskap som utgör Centra/Foras bidrag. Dessa har även ett
ansvar för att bygga upp och upprätthålla internationella
kontakter på detta område.
De spelar även en viktig roll för kvinnliga forskare inom
olika discipliner, som här har stöd och en mötesplats. Det
är angeläget att dessa centra kan erhålla starkt stöd inom
högskolan.
För att stärka verksamheten vid dessa centra föreslår vi
en sammanlagd ökning om 3 miljoner kronor för
kommande budgetår till forskning, seminarieverksamhet
och internationellt kontaktarbete vid landets Centra och
Fora för kvinnoforskning.
Jämställdhetsstatistik
För att kunna kräva förändring krävs kunskaper om de
faktiska förhållandena. Statistiska centralbyrån har ansvar
för den offentliga jämställdhetsstatistiken. Resurserna för
att samla in och bearbeta sådan statistik är dock alltför små.
Vi anser att det av beställare oberoende arbetet bör
förstärkas och föreslår att anslaget för
jämställdhetsstatistiken räknas upp med 1 miljon kronor.
Kunskaper om kvinnor och media
Kunskaper om kvinnor och media är bristfälliga. Hur
presenteras kvinnor i olika media, hur ser kvinnors
yrkesroller ut i verkligheten och i fiktionen. Har
barnprogrammen förändrats till det bättre eller sämre när
det gäller könsrollsmönster? Vilka tittarvanor har kvinnor
och män? Sådana frågor ställde den program- och
publikforskning (PUB) som tidigare fanns inom Sveriges
Radio.
Nordiska dokumentationscentralen för
massmedieforskning vid Göteborgs universitet
(NORDICOM) har fått i uppdrag att sköta några av de
uppgifter som tidigare sköttes av PUB. De medel som
NORDICOM tillförts är mycket otillräckliga och medger
inte en fortsatt jämställdhetsforskning i den utsträckning
som är önskvärd.
Undersökningar om programutbud, tittarvanor, inte
minst ur ett könsrollsperspektiv, är angelägna uppgifter.
Anslaget till NORDICOM bör därför ökas med 1 miljon
kronor för program- och tittarundersökningar.
Politiska kvinnoorganisationer
De politiska kvinnoorganisationerna har stor betydelse
för jämställdhetsarbetet. De kämpar alla med betydande
ekonomiska svårigheter.
Behovet av insatser ökar både när det gäller
opinionsbildning, medvetandegörande och deltagande i
samhällsarbetet. Med ökade krav på ett genderperspektiv
på alla samhällsfrågor får kvinnoorganisationerna en viktig
roll som remissinstans inte bara på de traditionella
kvinnofrågorna.
På senare tid har också behovet av samverkan ökat
mellan de svenska kvinnoorganisationerna och
invandrarkvinnorna. Ökade resurser behövs till
kvinnoorganisationerna för kontaktarbete bland
flyktingkvinnor i Sverige och opinionsbildning om
mänskliga rättigheter för kvinnor i krig.
Vi föreslår en ökning av anslaget till
kvinnoorganisationerna med 2 miljoner kronor och ett
särskilt gemensamt anslag för samverkan med
flyktingkvinnor om 1 miljon kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser för att öka andelen
kvinnor i chefsbefattningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av en
resursutredning,
3. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen
anförts om stöd till kommuner och landsting för att förlänga
uppsägningstider,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om målen för jämställdhetsarbetet i
arbetslivet,
5. att riksdagen beslutar att i lagen om anställningsskydd
skall införas en ny §, 27 a, med lydelse enligt bilaga nr 1,
6. att riksdagen beslutar godkänna förslaget om ändring
i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn m.m.
i enlighet med bilaga 2,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att regeringen verkar
för att arbetsgivarna tar sitt ansvar för ett aktivt
jämställdhetsarbete,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringen av 12 §
jämställdhetslagen (1991:433),
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den framtida inriktningen av
politiken för arbetslivets förnyelse,
10. att riksdagen hos regeringen begär ett
åtgärdsprogram för kompetensutveckling i näringslivet och
i gemensam verksamhet i enlighet med vad som anförts i
motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om företagshälsovård,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om redovisning av särskilda åtgärder
för att minska kvinnors ohälsotal och öka
rehabiliteringsinsatserna för kvinnor,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagregler om
personalekonomiska redovisningar,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av regionala
kunskapscentra,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
arbetstidspolitiken,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av arbetsrätten,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Arbetsmiljöfonden bör
bedriva försöksverksamhet med arbetsvärderingsprojekt,
18. att riksdagen beslutar godkänna förslaget om en ny 9
a § i jämställdhetslagen (1991:433) i enlighet med bilaga 3,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändring i
jämställdhetslagen (1991:433) för att kunna göra
lönejämförelser mellan branscher,
20. att riksdagen beslutar godkänna förslaget om en ny
21 a § i jämställdhetslagen (1991:433) i enlighet med bilaga
4,
21. att riksdagen till Jämställdhetsombudsmannen
för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 3
000
000 kr utöver vad regeringen har beräknat,
22. att riksdagen till Riksförbundet för sexuell upplysning
anvisar 1
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit för uppsökande
arbete företrädesvis bland arbetslösa ungdomar,
23. att riksdagen till Riksförbundet kvinnojourer i
Sverige anvisar 3
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit för informations-
och studieverksamhet samt förstärkning av kansliet,
24. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95
tillföra Utbildningsdepartementets anslag för Centra/fora
för kvinnoforskning 3
000
000 kr utöver vad som tidigare beslutats,
25. att riksdagen till Statistiska centralbyrån för
jämställdhetsstatistik anvisar 1
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit,
26. att riksdagen till Nordiska dokumentationscentralen
för kommunikationsforskning (NORDICOM) vid
Universitetet i Göteborg anvisar 1
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit för statistik och
utredningar om jämställdhetsaspekter inom
massmedieområdet,
27. att riksdagen till de politiska kvinnoorganisationerna
anvisar 2
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit,
28. att riksdagen till ett särskilt anslag för
kvinnoorganisationernas samarbete med invandrar- och
flyktingorganisationer anvisar 1
000
000 kr.
Stockholm den 17 mars 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
A40
Bilaga 1
Förslag till
Lag om ändring i lagen om anställningsskydd
Förtursrätt till anställning med mer tid
a 27 §
En arbetstagare som är deltidsanställd har förtursrätt till
ny anställning hos sin arbetsgivare, när en ledig anställning
uppstår som innehåller mer tid än deltidsanställningen
avser. Vad som stadgas om företrädesrätt till återanställning
skall härvid i tillämpliga delar tillämpas. Dock gäller att
företrädesrätt till anställning med mer tid uppkommer så
snart arbetstagaren uppfyllt kvalifikationstiden.
Företrädesrätten gäller därefter så länge arbetstagaren är
deltidsanställd.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
A40
Bilaga 2
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet
för vård av barn, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:410) om
rätt till ledighet för vård av barn, m.m., att 8 § skall ha
följande lydelse.
8 §
Ledighet skall förläggas till dag som arbetstagaren begär.
Vid förkortning av arbetstiden till hälften eller till tre
fjärdedelar av normal arbetstid skall dock förkortningen
spridas över arbetsveckans samtliga dagar, om ej särskilda
skäl föranleder annat.
Arbetsgivaren skall samråda med arbetstagaren
beträffande ledighetens förläggning under dagen och andra
med ledigheten sammanhängande frågor, om förhandling
med arbetstagarens organisation ej har ägt rum. Uppnås
ej överenskommelse, bestämmer arbetstagaren hur
ledigheten skall förläggas. Ledigheten får inte heller
förläggas så att det skulle skapa allvarliga men för
produktionens behöriga gång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
A40
Bilaga 3
Förslag till
Lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433)
9 a §
Arbetsgivaren skall, som ett led i verksamheten enligt 2
§, årligen kartlägga och analysera förekomsten av
löneskillnader mellan kvinnor och män i skilda typer av
arbete och för olika kategorier av arbetstagare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
A40
Bilaga 4
Förslag till
Lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433)
Härigenom föreskrivs i fråga om
jämställdhetslagen(1991:433) att en ny paragraf, 21 a, skall
införas med följande lydelse.
21 a §
En arbetstagare, som kan ange skäl för att anse sig
otillåtet könsdiskriminerad enligt 18 § första stycket har rätt
att på begäran få en skriftlig uppgift av arbetsgivaren om lön
eller andra anställningsvillkor och om de faktorer som
påverkat lönen, såsom arten och omfattningen av
arbetsuppgifter samt utbildning, yrkeserfarenhet och andra
jämförbara meriter i fråga om den av motsatt kön, med
vilken arbetstagaren jämför sig.
När uppgifter lämnas om en anställds lön enligt första
stycket, skall den som avses med uppgiften samtidigt få ett
meddelande av arbetsgivaren om de uppgifter som lämnats
och om vem som begärt dem.