Allmänna utgångspunkter
Regeringens proposition 1993/94:65 om ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl. bygger i stora delar på LOA-utredningens huvudbetänkande, Enklare regler för statsanställda, SOU 1992:60. Utredningen skulle enligt sina direktiv ge förslag till en reglering av de offentliganställdas villkor som så långt som möjligt med hänsyn till verksamhetens karaktär stämmer överens med dem som gäller för övriga anställda.
De huvudlinjer utredningen arbetat efter har vi inget att erinra emot. Däremot anser vi inte att det offentliga som arbetsgivare skall ha rättigheter som övriga arbetsgivare inte har om de inte särskilt är betingade av det allmännas krav.
Det allmänna har behov av specialregler jämfört med den private arbetsgivaren eftersom ett demokratiskt samhälle är beroende av att dess anställda behandlar lika fall lika samt att anställda utan rädsla för repressalier skall kunna delta i den offentliga debatten.
Upplösning av anställningsförhållande i strid med dom
Enligt 39 § anställningsskyddslagen (LAS) kan en arbetsgivare som sätter sig över domstols beslut att ogiltigförklara en uppsägning eller ett avskedande inte tvingas att återta den anställde. Arbetsgivaren får i stället betala skadestånd.
Denna bestämmelse görs nu tillämplig på anställd med statligt reglerad anställning. Någon närmare diskussion om effekten av en sådan regel förs inte, vare sig i utredningen eller propositionen. Enligt den uttryckliga lydelsen i 39 § LAS är en förutsättning för att bestämmelsen skall bli tillämplig att arbetsgivaren vägrar att rätta sig efter en svensk domstols dom. Domen får förutsättas ha meddelats med stöd av gällande lag.
Enligt regeringsformen 1 kap 1 § ska den offentliga makten utövas under lagarna. Enligt regeringsformen 1:9 ska domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Det är svårt att inse hur lika fall skall kunna behandlas lika, om en myndighet ges möjlighet att i ett fall underkänna domstols dom att en uppsägning inte är sakligt grundad och i annat fall godta domstols bedömning.
Det hade varit värdefullt, om utredningen eller föredragande departementschef närmare diskuterat regeringsformens regler, i belysning av den föreslagna rätten för statlig myndighet att åsidosätta domstols dom, meddelad enligt gällande rätt. Formuleringarna i propositionen antyder dessutom att besvärsrätt inte skulle finnas över myndighetens beslut att inte godta domstols dom.
På senare tid har det i debatten behandlats fall där arbetsgivare har vidtagit repressalieåtgärder i form av uppsägning, omplacering eller andra åtgärder, p.g.a. att den anställde utnyttjat sin medborgerliga rätt till yttrandefrihet på ett sätt som arbetsgivaren har ansett komma i konflikt med hans intressen. Arbetstagaren har ansetts vara illojal.
För offentliganställda är, p.g.a. att de är anställda av det allmänna, tryckfrihetsförordningens, regeringsformens och yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet, direkt tillämpliga i anställningsförhållandet. Mot en offentliganställd får därför inte i repressaliesyfte, vidtagas någon åtgärd p.g.a. att han utnyttjat sin grundlagsfästa yttrandefrihet.
I ett av de mer uppmärksammade fallen där arbetsgivare har sagt upp den anställde p.g.a. att han utnyttjat sin medborgerliga yttrandefrihet, har arbetsgivaren förklarat att man oavsett arbetsdomstolens dom inte ämnar återta den anställde. Inget hindrar en statlig arbetsgivare att med den föreslagna ändringen agera på motsvarande sätt. Eftersom någon överprövning av myndighetens beslut i en sådan fråga inte synes kunna ske, är det fråga om en sådan frihet för offentliga myndigheter är förenlig med de anförda grundlagsbestämmelserna. Inte heller dessa komplikationer av den föreslagna ändringen av lagstiftningen har diskuterats i förslaget.
Med hänsyn till att dessa komplikationer av den föreslagna lagstiftningen inte närmare utretts, är det olämpligt att nu göra 39 § anställningsskyddslagen tillämplig på det statligt reglerade området.
Förslaget till 42 § bör därför kompletteras med ett nytt tredje stycke av följande lydelse och det nuvarande tredje stycket bör läggas efter detta: Föreskrifterna i 39 § lagen (1982:80) om anställningsskydd, att arbetsgivare skall ha rätt att vägra rätta sig efter en dom, varigenom en domstol har ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande eller har förklarat att en tidsbegränsad anställning skall gälla tills vidare, skall inte tillämpas för arbetstagare för vilken föreskrifter enligt denna lag gäller.
Övergångsbestämmelser
I övergångsbestämmelserna finns en bestämmelse som strider mot huvudsyftena med den nya lagstiftningen.
Övergångsregeln i p 4 innebär nämligen att staten som arbetsgivare även fortsättningsvis förbehåller sig en rätt som ingen annan arbetsgivare på arbetsmarknaden har, nämligen att själv besluta om anpassningar av den arbetsrättsliga lagstiftningen samt att ensidigt utfärda föreskrifter om villkor som på arbetsmarknaden i övrigt normalt regleras i kollektivavtal.
Inom den svenska arbetsrätten finns många dispositiva regler som medger parterna möjlighet till avsteg från i övrigt tvingande lagstiftning, under förutsättning att det sker genom kollektivavtal. Mot bakgrund av syftet med reformen och allmänna överväganden om staten som arbetsgivare, saknas det skäl för att staten ska ha en exklusiv möjlighet att, utan överenskommelse i kollektivavtal, ensam bestämma om avvikelse från gällande lagstiftning.
Övergångsbestämmelsen ger dessutom staten som arbetsgivare möjlighet att med helt nya författningar reglera områden som parterna normalt reglerar i kollektivavtal. En sådan rättighet skapar inte det jämlika förhållande mellan avtalsparterna som är grundläggande för förhandlingsväsendet på svensk arbetsmarknad.
Den motivering som ges i propositionen för att nästan 20 år efter det LOA trädde ikraft bibehålla undantagsbestämmelser på det statligt reglerade området, är inte hållbar. De författningar som anförs som exempel på varför övergångsbestämmelsen är nödvändig är inte av den arten att de på något sätt motiverar ett bibehållande av en så ingripande rättighet för arbetsgivaren.
Skadestånd vid felaktig disciplinpåföljd
Ett beslut om disciplinpåföljd innebär vanligen för den berörde arbetstagaren en mycket stark påfrestning, främst genom att denne för omgivningen utpekas för att ha brustit i sina skyldigheter i anställningen. I de fall disciplinpåföljden är kollektivavtalsreglerad är arbetsgivaren skadeståndsskyldig om han ålägger den anställde disciplinpåföljd och detta vid en efterföljande rättslig prövning befinnes felaktigt. Om arbetsgivaren felaktigt tilldelar den anställde disciplinansvar utan stöd av kollektivavtal, är även detta på den privata arbetsmarknaden skadeståndssanktionerat enligt 62 § medbestämmandelagen.
Enligt 20 § i förslaget är emellertid arbetsgivarens brott mot lagen skadeståndssanktionerat endast i de fall de innefattar brott mot formföreskrifter (17--19 §§). Någon bärande motivering till att staten i ett sådant läge ska befrias från skadeståndsansvar för materiella fel finns ej, i all synnerhet som avsikten är att anpassa reglerna så att statligt anställda får med privatanställda så långt möjligt lika regler. Att då för arbetsgivaren utan sakliga skäl bibehålla för staten förmånligare regler är inkonsekvent.
Paragraf 20 bör därför ändras så att i stället för ''bryter mot 17--19 §§'' sägs ''bryter mot 14--19 §§''.
Skadestånd vid brott mot bestämmelser om rätt till återanställning
I LAS är återanställningsrätten ett nödvändigt och viktigt komplement till lagens regler om saklig grund för uppsägning och turordning för uppsägning p.g.a. arbetsbrist. På den privata arbetsmarknaden kan den som sagts upp p.g.a. arbetsbrist utnyttja återanställningsrätten om arbetsgivaren tänker nyrekrytera personal till verksamheten. Dessa bestämmelser är i LAS skadeståndssanktionerade så att en arbetstagare som inte fått återanställning, men som enligt reglerna borde ha fått det, kan få skadestånd av arbetsgivaren. Förutom allmänt skadestånd kan ekonomiskt skadestånd utgå motsvarande den löneförlust som drabbat arbetstagaren genom att denne i strid mot anställningsrätten ej kommit ifråga vid anställning av ny personal. Däremot finns ingen möjlighet att genom ett institut motsvarande ogiltigförklaring av uppsägning verkligen erhålla anställningen.
Återanställningsrätten enligt LAS gäller även för de statligt anställda. Enligt nu gällande regler saknas, jämfört med situationen för privatanställda, helt och hållet möjlighet för den statsanställde att få skadestånd för den statlige arbetsgivarens brott mot återanställningsreglerna. Den enda möjlighet som står till buds för att hävda en riktig tillämpning av återanställningsrätten på det statliga området har varit att överklaga tjänstetillsättningen i administrativ ordning.
När regelsystemet nu skall anpassas, så att inga andra avvikelser än sådana som är betingade av den offentliga verksamhetens karaktär skall ske, bör denna omotiverade avvikelse från de allmänt gällande reglerna justeras. Det är inte rimligt att staten när det gäller social skyddslagstiftning till förmån för arbetskraft som inte alltid är så attraktiv på arbetsmarknaden skall ges förmåner som lagstiftaren inte medger den private arbetsgivaren.
Den motivering för särregleringen som ges i propositionen är inte hållbar. I propositionen anförs att statligt anställd arbetstagare har den fördelen framför privatanställda att han genom att i administrativ ordning överklaga tillsättningsbeslutet kan få anställningen, om överklagandet bifalles. Särreglerna motiveras framförallt med att 11 kap 9 § 1 st regeringsformen anger att avseende endast ska fästas vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Denna reglering har dock inte hindrat att man i jämställdhetsmål har utformat skadeståndssanktioner, som träffar den statlige arbetsgivaren, på samma sätt som den private. Den möjlighet till större rättssäkerhet, genom bl.a. möjlighet att förebringa bevisning, muntlighetsförfarande etc., som finns vid en sedvanlig rättslig prövning i domstol, står inte den statsanställde till buds.
Den nuvarande regleringen i regeringsformen 11:9 bygger vidare på att den statlige arbetsgivaren vid tillsättningen ska ha ett urval av sökande, som i princip ska tillkomma genom utlysning av tjänsten. I propositionen föreslås att utlysningsförfarandet även i den mildare form, som LOA-utredningen föreslår, slopas. När en av grundvalarna för bedömningen av sakliga grunder, nämligen att alla som är lämpliga ska ha möjlighet att söka tjänsten, bortfaller, är det svårt att inse att en skadeståndssanktion vid brott mot företrädesrättsreglerna, skulle kunna strida mot regeringsformen.
Regeringens förslag till lag om offentlig anställning och lag om fullmaktsanställning bör därför kompletteras med en bestämmelse i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister som gör domstol i arbetstvist behörig att i mål om företrädesrätt till ny anställning vid tillsättning av tjänst på det statligt reglerade området avgöra frågan om skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen.
Periodiska hälsoundersökningar
Propositionens 30 § innebär en skyldighet för arbetstagare att i där angivna fall underkasta sig hälsoundersökningar. Bestämmelsen är synnerligen allmänt utformad och medför att arbetstagare som inte följer uppmaningen att underkasta sig hälsoundersökning får avstängas från sina arbetsuppgifter.
När det gäller personal i s.k. säkerhetstjänst, som t.ex. bussförare, flygtrafikledare, piloter etc, får en sådan inskränkning i deras grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap 1 § regeringsformen anses både skälig och berättigad. För dessa kategorier finns emellertid redan nu speciallagstiftning som reglerar deras skyldighet att underkasta sig det påtvingade kroppsliga ingrepp som en läkarundersökning innebär.
Med hänsyn till att det i propositionen inte redovisas några som helst nackdelar av att den nu gällande ordningen har tillämpats sedan i vart fall arbetsdomstolens dom 1984 nr 94 förefaller en lagstiftning av denna mycket ingripande och generella karaktär inte motiverad. Det öppnar en möjlighet att utnyttja bestämmelserna i ovidkommande syften.
Bestämmelsen innebär att riksdagen för stora och för samhället mycket viktiga kategorier offentliganställda, som t.ex. poliser, militärer, tulltjänstemän m.fl., genom delegation till regeringen och genom kollektivavtal avhänder sig möjligheten att påverka den närmare regleringen av hur tvångsvis läkarundersökning skall genomföras och i vilka fall den får ske. Enligt regeringens förslag gäller inga särregler för undersökning av den psykiska hälsan.
En så ingripande reglering som föreslås är inte nödvändig för att uppnå syftet med bestämmelsen. Sedan 1984 har de specialbestämmelser som funnits och som refereras till i propositionen varit tillräckliga för att uppfylla de krav som finns på periodiska hälsoundersökningar. Det finns inget praktiskt behov av bestämmelser av den heltäckande art som föreslås i propositionen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att 42 § i regeringens förslag till lag om offentlig anställning kompletteras med ett nytt tredje stycke i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar avslå punkt 4 i övergångsbestämmelserna i regeringens förslag till lag om offentlig anställning,
3. att riksdagen beslutar att 20 § i regeringens förslag till lag om offentlig anställning ändras i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar att regeringens förslag till lag om offentlig anställning och lag om fullmaktsanställning kompletteras med en bestämmelse i lagen om rättegång i arbetstvister i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar avslå 30 § i regeringens förslag till lag om offentlig anställning.
Stockholm den 14 februari 1994 Ingela Thalén (s) Kjell Nilsson (s) Georg Andersson (s) Lahja Exner (s) Sten Östlund (s) Monica Öhman (s) Johnny Ahlqvist (s) Berit Andnor (s)