med anledning av prop. 1993/94:101 Åtgärder mot rasistisk brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet
Regeringen föreslår nu en arbetsrättslig lag mot etnisk
diskriminering på arbetsmarknaden samt att rasistiska
motiv för ett brott skall utgöra en särskild
straffskärpningsgrund. Däremot avvisas
utredningsförslaget om kriminalisering av deltagande i eller
stöd till organisation som förföljer invandrare medelst våld,
olaga hot eller olaga tvång.
Vi välkomnar att det äntligen läggs fram förslag till
riksdagen om lagstiftning mot etnisk diskriminering på
arbetsmarknaden, något som Vänsterpartiet motionerat om
i riksdagen sedan åtskilliga år. Vi är dock utomordentligt
kritiska till att lagen utformats så snävt att den sannolikt
ytterst sällan kommer att kunna tillämpas.
Det är en viktig signal om statsmakternas inställning att
rasistiska motiv till ett brott skall utgöra
straffskärpningsgrund. Utredningen för åtgärder mot etnisk
diskriminering föreslog att också rasistiska inslag i
brottslighet skulle utgöra straffskärpningsgrund. Vi delar
utredningens uppfattning på denna punkt.
Det förslag om lagstiftning mot organiserad rasism som
lades fram av utredningen borde regeringen efter en viss
teknisk bearbetning och precisering ha förelagt riksdagen
som en del av den nu framlagda propositionen.
Åtgärder mot rasistisk brottslighet m.m.
Vi instämmer i propositionens förslag att rasistiska motiv
i brottslighet skall utgöra straffskärpningsgrund. Men ofta
kommer det att vara omöjligt att styrka att sådana motiv för
en gärning förelegat. Då kommer bestämmelsen inte att
kunna tillämpas även om brottsligheten bevisligen
innehåller rasistiska inslag. Det kan t.ex. vara fråga om ett
misshandelsbrott som åtföljts av rasistiska tillmälen.
Genom att även rasistiska inslag i ett brott beaktas skulle
lagstiftaren inskärpa hur allvarligt man ser på denna typ av
brottslighet. Det kan inte heller riktas några vägande
rättssäkerhetsskäl mot en sådan lösning.
Kriminalisering av organiserad rasism
Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering
föreslog i delbetänkandet Organiserad rasism (SOU
1991:75) kriminalisering av deltagande i eller stöd till
organisation som ägnar sig åt att förfölja invandrare medelst
våld, olaga hot eller olaga tvång.
I sammanhanget tunga remissinstanser som
Brottsförebyggande rådet, Svenska Röda korset,
Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Diskrimineringsombudsmannen, Statens invandrarverk,
Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen har i princip
tillstyrkt den föreslagna kriminaliseringen av organiserad
rasism.
Vi anser att utredningens förslag, efter viss precisering
av det straffbara området, borde ha förelagts riksdagen i
samband med den aktuella propositionen. Vi anser
dessutom att Sverige genom att ansluta sig till FN:s
rasdiskrimineringskonvention åtagit sig förpliktelse att
vidta ytterligare lagstiftningsåtgärder mot rasistiska
organisationer. Sverige har vid åtskilliga tillfällen fått kritik
i den kommitté som övervakar konventionen på grund av att
vi inte olagligförklarat och förbjudit organisationer och
aktiviteter som uppmuntrade till rasdiskriminering. Redan
detta förhållande utgör enligt vår mening tillräcklig
anledning för denna lagstiftning.
Främlingsrädsla och även främlingsfientliga
uppfattningar måste i första hand bemötas genom
utbildning, information och opinionsbildande insatser. När
främlingsfientligheten tar sig brottsliga uttryck måste
samhällets reaktion vara både snabb och bestämd. Det är
paradoxalt att terroristlagstiftningen bara riktas mot
utländska medborgare samtidigt som nästan all faktiskt
förekommande terrorism f.n. riktas mot invandrare och
asylsökande.
Förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet
FN:s rasdiskrimineringskonvention ålägger oss att
''förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den
lagstiftning omständigheterna påkallar, göra slut på
rasdiskriminering från personers, gruppers eller
organisationers sida''. Sverige har vid flera tillfällen
kritiserats av ledamöter i kommittén för avsaknaden av
lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet.
Eftersom det tveklöst förekommer rasdiskriminering i
arbetslivet menar vi att det står utom varje tvivel att Sverige
har en folkrättslig förpliktelse att lagstifta mot etnisk
diskriminering i arbetslivet.
Numera råder en bred enighet om det faktiska behovet
av lagstiftning. Både denna utredning och den tidigare
Diskrimineringsutredningen i början av 1980-talet har
redovisat ett material som utvisar att etnisk diskriminering
på arbetsmarknaden är ett viktigt problem. Nuvarande
rättsregler ger ett otillräckligt skydd.
Tillämpningsområdet
Indirekt diskriminering skall inte omfattas av
diskrimineringsförbudet. LO, TCO och Svenska
Flyktingrådet har i sina remissvar kritiserat avsaknaden av
förbud mot indirekt diskriminering. Vi är övertygade om att
detta mycket snart kommer att visa sig vara en fundamental
brist i den föreslagna lagen. De fall där det är fråga om
direkt diskriminering är säkerligen utomordentligt fåtaliga,
i de ojämförligt flesta diskrimineringsfallen kommer det att
gälla indirekt diskriminering. Indirekt diskriminering
innebär att till synes neutrala regler eller villkor uppställs
som gäller för alla men som får till följd att det bara är
medlemmar i en viss grupp eller vissa grupper som
missgynnas. Det kan gälla föreskrifter om viss klädsel som
utestänger zigenare, muslimska kvinnor eller sikher från
vissa anställningar. I många fall kan det vara fråga om
sakligt omotiverade krav på perfekta kunskaper i svenska.
Det är nödvändigt att lagen också förbjuder indirekt
diskriminering om den inte snabbt skall råka i vanrykte.
Förbudet mot otillbörlig särbehandling av
arbetssökande
En förutsättning som uppställs i lagen för att det skall
kunna vara fråga om en otillåten diskriminering i
anställningssituationen är att det fattats ett
anställningsbeslut. Om denna konstruktion av
diskrimineringsförbudet genomförs blir bestämmelsen
närmast en papperskonstruktion. Diskriminering under
rekryteringsförfarandet, t.ex. genom att alla sökande med
namn som tyder på invandrarbakgrund omedelbart sorteras
bort av detta skäl, blir det i de allra flesta fall omöjligt att
komma åt med lagen. Likaså går den arbetsgivare fri som
avstår att anställa någon på grund av att det visat sig att
samtliga sökande har invandrarbakgrund.
Diskrimineringsförbudet måste konstrueras så att det
träffar alla situationer då en arbetssökande blivit påtagligt
orättvist behandlad på grund av sitt etniska ursprung.
Det är olämpligt att uppställa ett rekvisit att den
arbetssökande som anser sig ha blivit diskriminerad först
måste visa att han blivit ''förbigången'' innan domstolen
kommer in på diskrimineringsfrågan. Som utredningens
expert anförde i sitt särskilda yttrande är det en uppenbar
risk att diskrimineringsmålen i stor utsträckning kommer att
handla om meriter och meritvärdering och inte om
diskriminering om lagen utformas på detta sätt. Därför bör
rekvisitet ''förbigången'' utgå ur lagtexten.
Skadestånd
Det är otillfredsställande att det enbart skall kunna utgå
ideellt skadestånd vid diskriminering av arbetssökande. Ett
diskriminerande anställningsbeslut kommer inte att kunna
ogiltigförklaras. Därför måste också ekonomiskt
skadestånd kunna utdömas för att sanktionerna vid
överträdelser skall bli effektiva.
Rättegångskostnader
Regeringen anser inte att det finns anledning att införa
några särskilda bestämmelser om fördelningen av
rättegångskostnaderna i diskrimineringsmålen. Därför
kommer huvudregeln i rättegångsbalken om att den part
som förlorar även får betala motpartens kostnader att gälla.
I någon mån modifieras denna princip av en specialregel i
arbetstvistlagen. Denna föreslagna princip för fördelningen
av rättegångskostnader kommer att leda till utomordentligt
få mål i domstol om diskriminering av arbetssökande. Det
kommer att röra sig om de enstaka mål som DO:s resurser
medger att DO driver själv eller genom att anlita ombud
och det fåtal fall där man någorlunda säkert kan förutse att
den uppgivet diskriminerade kommer att vinna målet.
Risken att få betala motpartens rättegångskostnader
kommer att avhålla även dem som har ett berättigat intresse
av att få sin sak prövad i domstol. En särskild regel bör
därför införas i lagen om begränsning av ansvaret för
rättegångskostnader för käranden i mål enligt denna lag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rasistiska inslag i brottslighet
bör utgöra en straffskärpningsgrund,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av kriminalisering av
organiserad rasism,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en folkrättslig förpliktelse för
Sverige att lagstifta mot etnisk diskriminering i arbetslivet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att diskrimineringsförbudet
också bör omfatta indirekt diskriminering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utformningen av förbudet mot
otillbörlig särbehandling av arbetssökande,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att även ekonomiskt skadestånd
skall kunna utdömas vid diskriminering av arbetssökande,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en särskild regel om
fördelningen av rättegångskostnaderna.
Stockholm den 13 januari 1994
Berith Eriksson (v)
Elisabeth Persson (v)
Bengt Hurtig (v)
Björn Samuelson (v)
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)