med anledning av prop. 1993/94:80 En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Propositionen innehåller förslag till lag om allmän avgift
för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet samt
förslag till vissa ändringar i lagen om
arbetslöshetsförsäkring (ALF-lagen) och i lagen om
kontant arbetsmarknadsstöd (KAS-lagen). Vissa
följdändringar föreslås i skattelagstiftningen. Regeringen
begär vidare att riksdagen skall godkänna utformningen av
en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring fr o m
den 1 juli 1994.
ALF och KAS och regeringens förslag
ALF-lagen och KAS-lagen skiljer sig åt i flera
avseenden, bl a i fråga om vem som kan få ersättning,
villkoren för ersättning och vem som har hand om
verksamheten.
Regeringens ambition är nu att införa ett system med en
allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Ersättningar och stöd finansieras för närvarande med
hjälp av en arbetsgivaravgift, kallad arbetsmarknadsavgift.
Dessutom betalas kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringen med en finansieringsavgift från
arbetslöshetskassorna. Den avgiften vill regeringen ta bort.
Båda avgifterna samlas på ett konto hos
Riksgäldskontoret, arbetsmarknadsfonden.
Utbetalningarna är för närvarande betydligt högre än
fondens intäkter. Underskottet täcks genom att staten via
en rörlig kredit som är kopplad till arbetsmarknadsfonden
lånar upp pengar. Till utgången av budgetåret 1993/94
beräknas ca 55 miljarder kr ha upplånats via den rörliga
krediten.
Regeringen föreslår nu att en allmän avgift för
finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet införs.
Avgiften skall bidra till finansieringen av ersättningar som
betalas till de arbetslösa enligt ALF-lagen och KAS-lagen.
Avgiften måste från grundlagssynpunkt betraktas som
skatt. Den behandlas också terminologiskt som skatt i
lagförslagen.
Regeringen föreslår också vissa ändringar i KAS och
ALF. Principen är den att det sker en utjämning av
skillnaderna mellan de båda systemen. Man kan säga att
KAS blir betydligt mera generös samtidigt som ALF blir
något mindre generös i fråga om ersättning. Vissa av
förslagen lämnas i form av lagförslag, andra i form av
godkännandebegäran.
De föreslagna ändringarna innebär i princip följande:
I KAS-systemet införs fr o m den 1 juli 1994 en
inkomstrelaterad ersättning som skall motsvara den
ersättning som utgår enligt arbetslöshetsförsäkringen, dvs
80 % av den tidigare inkomsten, dock för närvarande
maximalt 12 400 kr per månad.Inom KAS-systemet och
arbetslöshetsersättningen skall finnas ett grundbelopp.
Grundbeloppet är för närvarande 198 kr per dag och avses
höjas den 1 juli 1994 till 227 kr per dag.För att bli
berättigad till inkomstrelaterad KAS-ersättning krävs att
den arbetslöse uppfyller vissa villkor i fråga om avgift
(avgiftsvillkor) och om arbetsvillkor. Avgiftsvillkoret anses
svara mot medlemsvillkoret enligt ALF-lagen.
Arbetsvillkoret innebär att den arbetslöse under en ramtid
av tolv kalendermånader före arbetslöshetens inträde har
arbetat fem månader, varvid hänsyn endast tas till månad då
arbete utförts under 75 timmar. Detta arbetsvillkor
återfinns för närvarande i KAS-lagen och avses överföras
till ALF-lagen.Egenavgiften som är avdragsgill avses
utgå med 1 % av förvärvsinkomsten från den 1 januari 1994
och med 2 % från den 1 januari 1995. Reglerna därom
återfinns i förslag till lag om allmän avgift för finansiering
av kontantförmåner vid arbetslöshet.Avgiften avses
inledningsvis tas ut på vissa inkomster upp till 7,5 basbelopp
medan förmånen utbetalas på grundval av inkomster upp
till 186 120 kr per år.I syfte att minska kostnaderna
kommer ersättningen att betalas ut under högst 300 dagar
för den som uppfyller arbetsvillkoret.För s k jämställd
tid, t ex för arbetsmarknadsutbildning, är
ersättningsperioden högst 150 dagar.Jämställd tid skall
inte vara kvalificerad för två ersättningsperioder i följd.
Ingen ska få stämpla mer än två hela perioder. Den andra
perioden blir bara hälften så lång som den första.
Enligt regeringen innebär de föreslagna förändringarna
i arbetslöshetsförsäkringen sammantaget och i full effekt en
förstärkning av de offentliga finanserna på drygt 6 miljarder
kr per år.
Alla som har inkomst av anställning och inkomst av
annat förvärvsarbete blir med vissa undantag i princip
tvungna att betala den föreslagna egenavgiften. Avgiften
förs till staten.
Någon förändring föreslås för närvarande inte när det
gäller vem som skall ha hand om de olika verksamheterna.
ALF ligger kvar hos arbetslöshetskassorna och KAS skall
alltjämt handhas av KAS-regionerna som det uttrycks i
propositionen.
Staten driver in egenavgifter till staten och inte till
facket. För närvarande är det inte klart hur medlen skall
föras över till a-kassorna. Sannolikt kommer man till en
början att hålla fast vid statsbidragsmodellen.
Att fackföreningarna har haft hand om
arbetslöshetskassorna har medfört negativa konsekvenser
för arbetslivet. Den nu inledda förändringen inom
arbetslöshetsförsäkringen kan i och för sig medföra att
organisationsgraden minskar och att fackets centrala
maktinflytande därigenom avtar. Detta är positiva
förändringar.
Det är dock inte helt säkert att regeringsförslaget
kommer att leda till nödvändiga snabba förändringar i fråga
om att bryta den fackliga makten. Det kan bli precis
tvärtom.
Ny Demokratis förslag
Ny Demokrati ansluter sig till grundtanken om allmän
och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring men menar att den
bör få en annan utformning. I det följande lämnar vi först
ett eget förslag till utformning av en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring och tar därefter upp vissa frågor i
anslutning till regeringens förslag.
I vårt förslag till arbetslöshetsförsäkring finns ett
grundskydd som svarar mot 60 % av lönen. Grundskyddet
finansieras av arbetsgivarna, arbetstagarna och staten med
1/3 vardera. Finansieringsmodellen medför ett ekonomiskt
ansvar för de parter som kan påverka arbetsmarknaden,
vilket borde bidra till att kostnaderna för försäkringen
minimeras.
Avgifterna bör fastställas en gång om året baserat på
försäkringens kostnader föregående år. Då blir
finansieringen stabil över tiden.
För skydd upp till 80 % av lönen eller högst vad som
motsvarar en årslön på 7,5 basbelopp tecknar arbetsgivaren
en obligatorisk sparförsäkring. Premiebetalningen fördelas
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Fördelningen
fastställs vid förhandlingar mellan parterna. Arbetsgivaren
avses betala sin del av premien under 5--7 år. För
arbetstagaren gäller betalningsansvaret till pensioneringen.
Vid pensioneringen omvandlas sparförsäkringen till en
pension. Sparförsäkringen får därigenom också formen av
ett pensionssparande.
Ersättning kan utgå under högst 300 dagar. Även vid
sjukdom under arbetslösheten bör ersättning kunna
utbetalas.
Den som vill försäkra sig mot ett inkomstbortfall som
överstiger 80 % eller som vill förlänga den lagstadgade
längsta tid under vilken ersättning får utgå har möjlighet att
teckna en frivillig privatförsäkring med avdragsrätt för
premiebetalningar. Den frivilliga försäkringen betalar
arbetstagaren helt själv.
Försäkringen bör administreras helt av
försäkringskassan som redan är väl utbyggd.
Fackföreningarna, som inte bidrar till finansieringen,
utnyttjar arbetslöshetsförsäkringen för medlemsvärvning.
Försäkringskassorna bör snarast ta över administrationen
av arbetslöshetsförsäkringen från de fackliga
organisationerna.
Högre krav än idag måste ställas för att arbetslösa skall
få tacka nej till anvisat arbete.
Ersättningsnivån för ersättning enligt lönegarantilagen
bör vara densamma som i den allmänna
arbetslöshetsförsäkringen. Sedan det nya systemet införts
fullt ut kommer särskild lönegaranti inte längre att behövas.
Vårt huvudförslag innebär en genomgripande
förändring och modernisering av systemet med
arbetslöshetsförsäkringen -- en förändring som sätter den
enskilde i centrum. Vi menar att förslaget bör genomföras
snarast.
Att bygga upp ett nytt försäkringssystem tar tid. Det är
därför nödvändigt med en övergångsperiod.
Uppenbarligen behöver arbetsmarknadsfonden ett
omedelbart tillskott av medel. Fondens behov täcks i dag till
stor del genom lån. De möjligheter som i princip står till
buds för finansieringen vid sidan om lån är höjda inkomster
i form av skatter eller avgifter, överföring av medel från
konto med överskott eller besparingar i
arbetslöshetsförsäkringen eller besparingar inom andra
områden.
Regeringen har föreslagit en metod för att förbättra
finansieringen vilken innebär att en allmän obligatorisk
avgift införs.
Ett alternativ till detta är att helt enkelt omforma
sjukförsäkringsavgiften på 0,95 procent enligt lag om
allmän sjukförsäkringsavgift till en arbetslöshetsskatt.
Detta ger möjlighet att överföra medel från
sjukförsäkringssystemet till arbetsmarknadsfonden.
Egenavgiften inom sjukförsäkringen är inget annat än en
ren skatt. Den har egentligen inget naturligt samband med
finansieringen av sjukförsäkringssystemet. Behovet av
egenavgift har dessutom minskat. För 1994 beräknas
statsbidraget som går till att täcka de utgifter som inte
betalas av arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgifter uppgå till
2,5 miljarder kronor. Egenavgiften ger för närvarande ca 6
miljarder kronor till staten. Det finns alltså ett överskott på
ca 3,5 miljarder kronor.
Vi skulle kunna acceptera att sjukförsäkringsavgiften
omformas till en arbetslöshetsskatt. Detta skulle i vart fall
inte medföra att marginalskatten höjs.
Om man vill ha en finansiering av de 2,5 miljarderna kan
en sänkning av ersättningsnivån i föräldraförsäkringen från
90 till 80 procent vara en väg att gå. Den skulle ge ca 2,2
miljarder kronor brutto.
I vår motion om inriktningen av den ekonomiska
politiken har vi visat på flera möjligheter att genom
besparingar frigöra resurser. Dessutom har vi visat på
möjligheter att snabbt skapa nya arbetstillfällen, vilket i sig
skulle medföra minskat tryck på arbetsmarknadsfonden.
Vårt förslag innebär att vi avvisar regeringens förslag till
finansiering för 1995 och menar att regeringen bör
återkomma med ett bättre förslag för 1995 och tiden
därefter.
Vi kan inte acceptera den föreslagna förändringen av
arbetsvillkoret i ALF. I stället bör arbetsvillkoret i ALF
föras över till KAS.
Vi kan inte heller acceptera att den andra perioden skall
bli hälften så lång som den första. Den bör, liksom den
första, vara högst 300 dagar. Det sagda innebär att en
arbetslös kan få en 300-dagarsperiod som följs av
arbetslivsutveckling och därefter av en ny 300-dagarsperiod
men inte mer. Frågan är emellertid komplicerad och bör bli
föremål för särskild snabbutredning.
Enligt vår mening bör den föreslagna regeln om
avgångsvederlag kompletteras med en åldersspärr vid
uppnådda 55 år.
Enligt regeringen bör samordningsregeln inte tillämpas
på anställningar som upphör före den 1 juli 1994 för att ge
parterna på arbetsmarknaden en rimlig frist att anpassa sig
till de nya reglerna.
Enligt Ny Demokratis uppfattning förefaller det
rimligare att utsträcka övergångsperioden till ett år, dvs till
den 1 januari 1995.
Genom våra förslag kommer vi att underlätta för de
arbetslösa. Våra förslag om att utreda alla former av
bidragsfusk kan i förlängningen leda till att de resurser som
friställs kan komma de arbetslösa till del.
För närvarande har företagare som upphört med
verksamheten inte möjlighet att få ersättning från
arbetslöshetskassa. Detta menar vi är fel. För att komma till
rätta med problemet lämnar vi lagförslag som går ut på att
en auktoriserad revisor intygar att verksamheten inte längre
bedrivs och att företagaren därigenom kvalificeras för
ersättning. Ett intyg från revisorn som grundar sig på falska
uppgifter från företagaren torde kunna likställas med den
situation som avses i lagens 34 och 36 §§.
Intyget bör fogas till ansökan om ersättning enligt 32 §.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till utformning
av en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
om i motionen föreslagen utformning av en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
3. att riksdagen avslår förslag till lag om allmän avgift för
finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet,
4. att riksdagen för finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet omvandlar sjukförsäkringsavgiften i lag om
allmän sjukförsäkringsavgift (för närvarande 0,95 %) till en
arbetslöshetsskatt,
5. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
sänker högsta nivån i föräldraförsäkringen från 90 % till 80
%,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet för 1995
och tiden därefter,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 6
§ lagen om arbetslöshetsersättning (arbetsvillkor),
8. att riksdagen beslutar föra över ALF-lagens principer
för arbetsvillkor till KAS-lagen,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag om att den
andra stämplingsperioden får vara högst 150 dagar,
10. att riksdagen hos regeringen begär en snabbutredning
om effekterna av begränsningarna av
stämplingsperioderna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att administrationen av
arbetslöshetsförsäkringen förs över från de fackliga
organisationerna till försäkringskassorna,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ytterligare begränsa
möjligheterna att tacka nej till anvisat arbete,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att samordna ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen med lönegarantin,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en åldersspärr för personer som
uppnått 55 år i fråga om avgångsvederlagsregeln,
15. att riksdagen beslutar att övergångsperioden för
samordningsregeln utsträcks till den 1 januari 1995,
16. att riksdagen beslutar att 4 § tredje stycket lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring skall ha följande
lydelse:
Som företagare -- -- -- föreskriver annat. Verksamheten
skall anses ha upphört om en revisor eller ett revisionsbolag
som auktoriserats eller godkänts enligt förordningen
(1973:221) om auktorisation och godkännande av revisorer
intygar att verksamhet inte längre bedrivs i rörelsen.
Stockholm den 15 november 1993
Ian Wachtmeister (nyd)
Bert Karlsson (nyd)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Arne Jansson (nyd)