med anledning av prop. 1993/94:80 En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
De nyligen genomförda förändringarna i
arbetslöshetsförsäkringen innebär en mycket allvarlig
försämring av den enskildes försörjningsmöjligheter. I den
föreliggande propositionen föreslås kraftiga
avgiftshöjningar till den nya försäkringen som kommer att
drabba såväl de arbetslösa som de som fortfarande är i
arbete på ett allt för kännbart sätt. Besparingseffekten för
staten beräknas till 6 miljarder kr. I
kompletteringspropositionen anges regeringens sparmål för
arbetslöshetsförsäkringen vara 10 miljarder; 4 miljarder
återstår alltså att finansiera. Regeringens fantasi räcker inte
till för att inse att den enda verkningsfulla och humana
vägen att minska kostnaderna för försäkringen är att sänka
arbetslösheten.
Vår allvarligaste invändning emot regeringens förslag är
att det enligt preliminära beräkningar kommer att innebära
en utförsäkring av 189 000 av dem som enligt dagens regler
är ersättningsberättigade. Naturligtvis innebär detta en
mycket stor besparing för staten, men ingen tanke tycks
finnas på de mänskliga och sociala konsekvenserna av
förslaget. Denna effekt uppstår genom att s.k. jämställd tid
(ungefär = deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder)
endast kvalificerar till 150 dagars ersättning, vilket inte kan
upprepas. Därefter återstår endast utförsäkring om den
försäkrade inte kan kvalificera sig genom nytt ''riktigt''
arbete. Av propositionen framgår inte hur stor andel av
besparingen som kommer till stånd genom att ett stort antal
försäkrade utförsäkras och därmed kommer att belasta
kommunernas socialhjälpskostnader. Enligt våra
beräkningar -- som grundar sig på Arbetslöshetskassornas
Samorganisation och LOs beräkningar -- innebär det ökade
kostnader för socialhjälp med 503 miljoner i Dalarna. För
Gävleborgs län innebär det 543 miljoner. Kommunvis
drabbar det så här:
n
Denna
genomgång visar med all önskvärd tydlighet att
regeringsförslaget är omöjligt att genomföra. Dessutom kan
kommunerna drabbas av avdraget för finanseringsskatten
vilket för våra två län skulle innebära 80 till 90 miljoner kr
för det första året, och dubbelt så mycket andra året. Staten
har förbundit sig att täcka kostnader som staten förorsakar
kommunerna men detta framgår inte av propositionen, som
så mycket annat. När en stor andel av befolkningen skall
leva på socialbidrag minskar skatteunderlaget också av
denna anledning.
Enligt motionärernas uppfattning är regeringens val av
lösning den sämsta tänkbara och motiverar i sig ett avslag
på hela propositionen. Ett rimligt och gällande krav på ett
regeringsförslag är att förslagets konsekvenser är
redovisade; så är inte fallet med denna proposition. Den
präglas i stället av nonchalans och likgiltighet mot riksdagen
och de hundratusentals människor som berörs.
Förslaget till nya regler för beräkningen av
normalarbetstid leder till kraftiga försämringar för de
deltidsarbetslösa -- och med omedelbar effekt -- och för
dem som tagit lägre betalt arbete under en
ersättningsperiod. Det senare innebär ytterligare en
inlåsningseffekt utöver dem som uppstår genom
regeringens förslag till ändringar i LAS.
Den tidigare regeln om rätt till 450 ersättningsdagar för
försäkrade över 55 år vill regeringen ta bort. Grundar sig
detta på att regeringen anser att arbetsmarkaden har blivit
avsevärt mycket bättre för denna åldersgrupp eller är det ett
sätt att få dem förpassade till socialhjälp fortast möjligt för
att de därmed inte längre skall utgöra en belastning på
statsbudgeten? Detta vore ett exempel på strutspolitik som
förutsätter att de internationella analytiker som bedömer
Sveriges utveckling -- och som fått alltför stor makt i dag --
bara orkar läsa av budgetsaldot och inte tar del av resultatet
för den konsoliderade offentliga sektorn.
Förutom de allvarliga mänskliga konsekvenserna av
propositionens förslag innehåller det också en
diskriminering av de nuvarande A-kassorna. De nuvarande
kassorna tvingas att även i framtiden ta ut en
administrationsavgift av medlemmarna; så blir inte fallet för
den nya statliga kassan. Detta ger varken valfrihet för de
berörda eller konkurrensneutralitet. Men förslaget ligger
väl i linje med regeringens fackföreningsfientliga politik.
Genomförs förslaget är det vår bestämda uppfattning att de
nuvarande reglerna omedelbart måste återställas av en
socialdemokratisk regering, i de delar som berörts i
motionen.
Vi motionärer anser att propositionens kvalité och dess
effekter för de arbetslösa är av en sådan art och har sådana
konsekvenser att den inte kan ligga till grund för
lagstiftning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att avslå proposition 1993/94:80.
Stockholm den 9 november 1993
Bengt-Ola Ryttar (s)
Karl Hagström (s)
Inger Hestvik (s)
Axel Andersson (s)
Iréne Vestlund (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Leo Persson (s)
Sinikka Bohlin (s)
Per Erik Granström (s)