med anledning av prop. 1993/94:80 En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

Under våren 1993 genomfördes stora förändringar i
arbetslöshetsförsäkringen. Förändringar som allvarligt
försämrat den enskildes försörjningsmöjligheter.
Förändringarna innebär också att det har blivit mer
''lönsamt'' med passiv arbetslöshet än att t.ex. använda
tiden till kompetenshöjning för att vara bättre rustad för
framtiden.

Med den nu framlagda propositionen tar man nästa steg
som hårdast drabbar dem med svagaste anknytningen till
arbetsmarknaden.

Regeringen säger sig vilja införa en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring och ger sken av att fler skall få rätt
till en inkomstrelaterad a-kasseersättning. Sanningen är den
att med det skärpta arbetsvillkoret blir det färre som kan få
ersättning.

I Norrbotten, med landets högsta arbetslöshet, är det
många som under årens lopp intjänat en ny
ersättningsperiod genom t.ex. beredskapsarbete. Med det
nya förslaget berättigar det endast till 150 nya dagar -- sedan
är det slut.

Om man har haft ett heltidsarbete och förlorar det så är
det många som accepterat en deltid om man kan få det, ''det
är bättre än ingenting''. Man har då möjlighet att
fyllnadsstämpla samtidigt som man söker ett nytt
heltidsarbete. Med de nya skärpta reglerna är det nästan
ingen som klarar kvalifikationerna för detta -- det är slut.

Samma öde drabbar den som tar ett arbete med lägre lön
än man tidigare haft. Då kommer den lägre lönen att ligga
till grund när arbetslöshetsersättningens storlek skall
fastställas nästa gång -- det är belöningen för att man
accepterar det jobb man kan få.

Om man använder sin arbetslösa tid till en utbildning
som kan göra att man är bättre rustad för framtida
arbetsuppgifter, och inte kan få ett jobb i direkt anslutning
till utbildningen, då baseras arbetslöshetsersättningen på
det utbildningsbidrag man haft och dessutom får man
endast 150 ersättningsdagar -- det är lön för mödan det.

Regeringen avser också att öppna en statlig A-kassa i
konkurrens med de privata som redan finns. Vad som är
riktigt anmärkningsvärt är att man skall ge den statliga A-
kassan konkurrensfördelar genom att administrationsavgift
och utjämningsavgift inte behöver betalas.

Vi ställer oss frågan -- vet regeringen vilken stor uppgift
dagens A-kassor fyller? Kontakten med medlemmarna,
hjälpen att få lediga arbeten och inte minst den sociala
kontakten som en A-kassa som verkar nära medlemmen
kan ge.

Det är en mycket märklig situation att en regering som
på alla sätt varit privatiseringsivrare nu vill förstatliga en
redan fungerande privat verksamhet.

För oss finns bara en förklaring till detta -- det är ett led
i den fackföreningsfientliga politik som regeringen för i
mycket nära samverkan med SAF (Svenska
arbetsgivareföreningen).

Utöver de negativa konsekvenser som vi ovan gett
exempel på skall också läggas den nya kostnaden i form av
en obligatorisk avgift på 1 % som skall införas den 1 januari
1994 och ytterligare 1 % fr.o.m. den 1 januari 1995. Detta
innebär att det blir betydligt dyrare att vara medlem i A-
kassan. Dessa avgifter är avdragsgilla vid taxering men det
kommer inte förrän året efter. Det som blir kännbart är att
pengarna skall dras varje månad och för den som har det
trångt ekonomiskt skall icke denna pålaga underskattas.

När vi försöker se på konsekvenserna för vårt län,
Norrbotten, så kan vi klart konstatera att detta blir
förödande.

Alla i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kanske får
stora begränsningar i ersättningsdagar, deltidsanställda
kvinnor, säsongsanställda, människor som det inte finns
några alternativ för. Dessa blir hänvisade till kommunernas
socialbidrag, vilket i sin tur betyder sämre ekonomi och för
att inte tala om den förnedring det innebär att tvingas
begära socialhjälp.

Hur skall kommunernas ekonomi klara detta?

I Norrbotten är närmare 12 000 personer i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och riskerar att
utförsäkras och därmed hänvisas till socialbidrag, vilket
innebär ett belopp på drygt 700 miljoner kronor.n

Några exempel:

Luleå kommun
2 411 personer
145 milj.kr.
Piteå kommun
1 921 personer
115 milj.kr.
Kiruna kommun
1 349 personer
81 milj.kr.
Pajala kommun
750 personer
45 milj.kr.
Kalix kommun
1 202 personer
72 milj.kr.
Arjeplogs kommun
166 personer
10 milj.kr.

Vi påstår att dessa ekonomiska reserver inte finns i
någon av våra norrbottniska kommuner.

Regeringens proposition är kemiskt ren från
konsekvensanalyser både vad gäller effekter för de enskilda
människorna, ekonomiska konsekvenser för kommunerna
och staten.

Avsikten är att riksdagen skall fatta beslut på mycket
oklara uppgifter som ingen i dag riktigt kan överblicka.
Enligt vår uppfattning kan riksdagen endast fatta ett beslut,
nämligen att avslå propositionen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att avslå proposition 1993/94:80.

Stockholm den 15 november 1993

Monica Öhman (s)

Sten-Ove Sundström (s)

Bruno Poromaa (s)

Åke Selberg (s)

Leif Marklund (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)