Att vara arbetslös kan få förödande konsekvenser
socialt, ekonomiskt och hälsomässigt. Ett gott liv för
medborgarna är en omöjlig dröm så länge hotet om
arbetslöshet vilar över var och en i vårt samhälle.
Arbetslösheten i dag i Sverige är ett av våra största
samhällsproblem. Med den omfattning den fått hotas hela
samhällsordningens fortbestånd.
Hela västvärldens dilemma är att man går in i 2000-talet
med en produktionsapparat -- industri, tjänste- och
servicesektor -- vars innovationsförmåga och tekniska och
ekonomiska standard ständigt når allt högre och allt mer
förfinade utvecklingsnivåer. Samtidigt fördelas arbete och
arbetstid i stort sett som på 1800-talet (även om
välfärdssystemet i Norden hittills mer än i andra länder sökt
förverkliga en annan ordning). Nu som då betraktas
ekonomiska kriser och arbetslöshet som självklara
symptom i samhällsekonomin.
I dag har många regeringar t.o.m övergett ambitionen
att ingripa mot arbetslösheten med stödjande åtgärder i
ekonomin vilket blev den allmänt vedertagna policyn några
decennier från 1930-talet. Under några gyllene årtionden
efter andra världskriget levde kapital och arbetskraft i ett
relativt samförstånd under statens överinseende men i dag
har de amerikanska och västeuropeiska ekonomierna
återfallit till äldre mönster i stället för att söka nya lösningar
på nya problem.
Därför innebär arbetsmarknaden fortfarande en kamp,
inte bara om de bättre jobben och om höjden på
lönenivåerna, utan även för själva rätten att få arbeta. I allt
högre grad överlåts åt marknaden att bestämma villkoren
för arbetslivet. Samhället och staten förmår inte mer än att
parera de värsta följdverkningarna.
Länge har storleken av arbetslöshetens effekter varit
fördolda för oss i Sverige som surfat på en nästan 100-årig
ekonomisk medgångsvåg av unik varaktighet. I dag har
medgångsvågen brutits och vi tycks drunkna i de
ekonomiska kostnaderna av detta parerande. Bara att hålla
de arbetslösa flytande ekonomiskt kostar i dag 100
miljarder kronor, halva vårt budgetunderskott. Hur höga är
de övriga kostnaderna? Hur har marknaden kunnat få ett
sådant grepp över samhället att ett detta ekonomiska och
mänskliga slöseri kan tillåtas fortgå?
Hälsoargumenten
Först en kort redogörelse för det pris som de arbetslösa
grupperna betalar i Sverige. Sammanställningen är gjord av
forskning på arbetslöshet i främst Norden. Priset för
arbetslösheten betalas i flera ''hälsovalutor'':
1. Livsstil: Arbetslösa ökar i vikt, röker mera, har högre
blodfettsnivåer och högre blodtryck. Man ser även en ökad
insöndring av stresshormon.
2. Sjuklighet: Arbetslösa uppvisar som följd av dessa
livsstilsförändringar en förhöjd hjärt-kärldödlighet, samt en
rad andra s.k. psykosomatiska sjukdomar som ledbesvär,
håravfall, magkatarr, hudsymptom och diabetes.
3. Dödlighet: Arbetslösa i Sverige har 1,5--2 gånger
högre dödlighet än andra grupper av samma ålder och kön.
Vanliga dödsorsaker är våldsam död, död i olycksfall, eller
självmord.
4. Effekter på familj: Hustrur till arbetslösa har högre
dödlighet än hustrur till män som har arbete. Hustrur och
barn till arbetslösa män misshandlas oftare än andra. Barn
till arbetslösa föds med lägre födelsevikt och har försämrad
längdtillväxt. De får också mera problem i skolan.
5. Effekter på samhället: Vid hög arbetslöshet stiger
även dödligheten bland spädbarn och pensionärer. Även
aborttalet stiger.
Arbetslösheten som ett system av förtryck
Systemet med arbetslöshet innebär i realiteten ett
systematiskt förtryck av medborgarna. Vi måste se till det
systemet! Vi kan inte nöja oss med att lindra effekterna av
det. Man lindrar inte effekterna av apartheid eller slaveri --
man avskaffar sådana system. Detta inte bara av
ekonomiska skäl utan främst av mänskliga skäl.
Nu tycks det vara med arbetslösheten som med vädret:
alla talar om vädret, men ingen gör något åt det. Alla talar
också om arbetslösheten, men vi gör inte något radikalt åt
den. Det finns dock en fundamental skillnad: vädret är inte
människans verk -- men det är arbetslösheten.
Arbetslösheten är skapad av människan. Därmed kan den
även avskaffas av människan.
Precis som samhällen kunde fungera, även utan slaveri,
träldom och feodalism, måste vårt kunna fungera utan
arbetslöshet. Det är en fundamental mänsklig nödvändighet
att arbeta -- därigenom överlever vi. Ytterst genom att
arbetet ger oss mat och husrum. Denna princip har vi svårt
att varsebli genom det komplexa samhälle vi skapat med ett
socialt skyddsnät som skymmer sikten. Det har gjort arbete
till en medborgerlig skyldighet -- genom att vi måste
medverka till de skyddsnät samhället spänner upp. Men
arbete är också en mänsklig rättighet -- genom att ha ett
arbete har vi också en uppgift och därmed en mening i våra
liv. Vi kan då vara fria att välja och forma våra liv som vi
själva vill, i gemenskap med andra. Det förklarar de
kraftiga, negativa effekter på folkhälsan av arbetslösheten.
Arbetslöshetsargumentet som sprack
Inte ens argumentet att en viss arbetslöshet behövs för
att hålla lönenivåerna nere tycks vara giltigt. I dagarna har
vi i den preliminära nationalbudgeten fått läsa att lönerna
i dag i den svenska industrin stiger snabbare än i de flesta
konkurrentländerna. Detta kan tyckas överraskande
eftersom just ett av de högljudda argumenten för en viss
arbetslöshet varit att motverka lönestegringar och
inflationsryck. Förklaringen som antyds nu är att det kan
vara just arbetslösheten (sic!) som drar upp lönerna. Som
vi ser det finns det inte längre några hållbara argument för
arbetslösheten.
Samhällets mål
Emot marknadens diktat måste samhället formulera sina
utvecklingsmål och stimulera och vidareutveckla sociala
innovationer för att vi skall få leva i ett modernt
världssamfund som befinner sig på 2000-talets
utvecklingsnivå också vad gäller mänskliga och sociala
aspekter. Ett modernt och mänskligt samhälle tillförsäkrar
sina medborgare deras grundläggande rättigheter och
därmed möjligheten av ett i sann bemärkelse gott liv. Det
samhälle som bara låter sin utveckling flyta med tekniska
innovationer och ekonomiska effekter utan att kräva
motsvarande utveckling av de sociala sidorna av livet
kommer förr eller senare in i en ohållbar situation.
Låt oss därför ta steg i riktning mot att avskaffa
arbetslösheten inom en ram som behåller de goda dragen i
marknadsekonomin. Låt oss utveckla en unikt svensk
mekanism och en samhällelig organisation som gör det
möjligt att hantera marknadens svängningar vad gäller
behov av arbetstid utan att leda till ständiga politiska
konvulsioner. Låt oss försöka lösa frågan för gott i stället för
att pussla med provisorier. Låt Sverige återta platsen som
''marknadsledande'' i den sociala organiseringen av
arbetslivet!
Arbetslöshetens två sidor
Arbetslösheten pekar på två problem i det
högutvecklade industrisamhället -- eller två sidor av ett
problem som måste hållas isär för att vi skall kunna finna
hållbara lösningar.
Det ena har vi vant oss kalla lågkonjunktur. Då rullar
ekonomins hjul så långsamt att den efterfrågade
arbetsvolymen inte räcker, varken för att tillgodose
människors behov eller för att alla som vill skall finna ett
arbete i den omfattning som är bruklig.
Det andra är att produktionen är så hög som är praktiskt
möjlig men samtidigt så tekniskt och organisatoriskt
avancerad att alla inte kan finna arbete i den omfattning
som är bruklig i fabriker och på andra arbetsplatser.
Det som förenar de båda sidorna av problemet är frågan
om den ''brukliga arbetstiden''!
I det första fallet har staten traditionellt åtagit sig
uppgiften att stimulera ekonomin. Det har präglat hela den
''keynesianska eran''. Det andra problemet -- för många
människor för tillgängligt arbete -- saknar lika vedertagna
modeller för sin lösning. Hittills kan staten i stället sägas ha
smugit med problemet. Man har sänkt pensionsåldern och
dessutom befriat utslitna människor från arbetet redan före
pensionsåldern. De unga har fått studera längre.
Småbarnsmödrar (och några pappor) har kunnat ta ledigt
för att vara med sina barn.
I dag står vi vid ett vägskäl. Att vi tvekar om vilken väg
som skall väljas har dubbla skäl.
För det första fungerar inte de gamla sätten att handskas
med problemen. De gamla modellerna för att stimulera
ekonomin fungerar allt sämre, därför att den har blivit allt
mer internationaliserad (och kanske också för att de mest
angelägna behoven är tillfredsställda). Och förtidspension
och förlängd skolgång upplevs inte längre som goda gåvor
utan som uteslutning från arbetslivet. För det andra måste
vi stanna upp och överväga om vägarna leder rätt -- om vi
kunde finna medel att slå in på dem. Det är inte längre
självklart att man skall stimulera produktion av vad slag
som helst eftersom det kan stå oss dyrt i form av miljöskador
och förslösade resurser. Det är inte ens självklart att
medborgarna värdesätter en högre materiell standard mer
än andra värden, t.ex. mer fri tid!
Arbetstiden en nyckelfråga
Detta visar hur viktigt det är att finna en långsiktig
strategi för ett ''postindustriellt samhälle'' i Sverige. En
sådan måste bygga på verkligheten men också på
värderingar som vi gjort till djupt kända svenska. Till både
verklighet och värdering hör den livsstil och den
arbetsmarknad som innebär att alla vuxna mer eller mindre
ingår i förvärvsarbetet.
Under en lång period av välfärdssamhället minskade den
individuella arbetstiden successivt. Det hade sin grund i
arbetets ökade produktivitet. Tack vare det kunde den fria
tiden ökas (förutom att lösgöra stora grupper från
arbetstvånget eller, som på senare tid, att hålla dem från
förvärvsarbete). Samtidigt som vi hade ''full sysselsättning''
sjönk den totala arbetsvolymen successivt (en utveckling
som bröts av en uppgång på 1980-talet -- som åter vände
neråt efter 1990 -- se figur).
Eftersom det nu är länge sedan -- mer än 20 år --
veckoarbetstiden kortades kan det vara dags att ta nästa
steg. Åttatimmarsdagen infördes i princip för över 70 år
sedan! Ännu viktigare är kanske att 40-timmarsveckan,
måste betraktas som en kvarleva från enförsörjarfamiljens
tid. I dag, när kvinnorna utgör halva arbetsstyrkan måste
man ta konsekvenserna av detta i form av kortare arbetstid
för alla (hushållets arbetsinsats har ökat mycket markant,
se nedan). Kvinnorna bär fortfarande en dubbel börda.
Önskan att minska arbetslösheten i dag är en viktig
pådrivande faktor för en i alla fall önskvärd
samhällsförändring.
Diagram
Arbetsvolymen och arbetslösheten 1963--1993. Figuren
visar att arbetsvolymen minskade kraftigt fram till omkring
1980 samtidigt som arbetslösheten var låg och varierade
måttligt. Under 1980-talet bröts denna goda utveckling.
Arbetsvolymen steg våldsamt (i motsats till andra länder)
och arbetslösheten sjönk något. De senaste åren har
arbetsvolymen åter fallit dramatiskt men denna gång (till
skillnad från tidigare) i kombination med en snabbt ökande
arbetslöshet. (Bilden framställd av Christer Sanne)
Ingen vanlig lågkonjunktur!
Det råder i dag nästan fullständig enighet om att den
höga arbetslösheten i hela västvärlden inte förklaras av att
ekonomin befinner sig i en vågdal. Man måste också
erkänna, som en verklighet att rätta sig efter,att industrin
aldrig kan väntas öka sin efterfrågan av arbetskraft så att
den tar hand om det överskott som råder i dagatt
detsamma gäller den offentliga sektorn (med realistiska
skattenivåer)att det inte heller är troligt att den privata
tjänsesektorn kommer att expandera så mycketatt det
senare kanske inte heller är önskvärt eftersom en sådan
ekonomi med nödvändighet skulle innebära att allt fler
lågavlönade utför personliga tjänster åt högavlönade; en
''shoeshine boy economy'' med stora ekonomiska och
sociala klyftor.
Kortare arbetstid
Detta kan knappast leda till någon annan slutsats än att
inom överskådlig tid måste trenden vara att minska den
genomsnittliga arbetstiden för att återskapa en balans på
arbetsmarknaden. Det finns också goda belägg för att de
flesta anställda önskar kortare arbetstid om det införs i
stället för löneökning. Detta visade Arbetstidskommitténs
enkät 1988 tydligt. Där ville 48 %
använda ökad produktivitet för kortare arbetstid, 22 %
för ökad offentlig verksamhet och 16 %
för ökad privat konsumtion.
Fakta om arbetstiden talar också sitt tydliga språk:
1. Samboende hushåll lönearbetar mycket mer i dag än
tidigare. Ökningen i typfallet är från högst 55 timmar
på 1950-talet till omkring 75 timmar
per vecka i dag.
2. Svenskarna som nation är ovanligt flitiga. Per person
i arbetsför ålder arbetar vi ungefär 20 %
mer än i viktiga jämförbara länder som Tyskland och
Frankrike.
3. Opinionen för att på lång sikt förkorta arbetstiden --
i stället för ökad lön -- har alltid varit betydande; enligt de
senaste undersökningarna är det vad väl över hälften av
löntagarna föredrar (och av allt att döma tänker man sig då
en kollektiv reform, inte individuella beslut).
Arbetstidsfrågan är inte heller en kvinnofråga; det finns fler
män än kvinnor som vill förkorta.
4. Flera yrken, särskilt inom vården, innebär en så stor
fysisk och psykisk belastning att ''normalarbetstiden'' redan
är ''deltid'' (ungefär 30 veckotimmar).
5.
Kortare arbetstid -- som ''arbetsdelning'' -- leder på
sikt till fler anställda även om man inte skall vänta direkta,
avläsbara effekter. Här tycks forskare ha svängt i sina
slutsatser, från att ha konstaterat att det franska
experimentet 1982 var misslyckat till att betrakta de tyska
metallarbetarnas reform några år senare som framgångsrik.
6. När drifttider och öppettider blir allt längre kommer
allt färre att arbeta på ''normala tider''. Då blir det också
lättare att variera arbetstiden eftersom alla ändå inte är på
jobbet samtidigt.
7. Alla generella arbetstidsförkortningar i Sverige har
skett i samklang med jämförbara länder men i dag har
Sverige halkat efter; de flesta har sprängt 40-timmarsvallen.
EU ser också kortare arbetstid som en väg ur
arbetslösheten.
8. Sverige är däremot långt framme i fråga om en
arbetstidsreglering (eller snarare ledighetsreglering) som
gjort det möjligt att dela sin tid mellan yrke och familj.
Vad som talar emot en kortare arbetstid är i första hand
det statsfinansiella läget med en statsskuld som ökar i
förfärande takt. Under 1980-talet, med en hög, t.o.m
växande, arbetsvolym och de skatter som då gällde, vände
det dåvarande budgetunderskotten till en tillfällig balans
(även andra gynnsamma faktorer bidrog till detta!). ''Högre
fart på hjulen'' -- och en ökande arbetsvolym (från dagens
lågpunkt) som då kan väntas -- kan på samma sätt bidra till
att åter sanera statsfinanserna under 1990-talet. Den
önskvärda kombination på lång sikt måste dock vara många
arbetande (ingen arbetslöshet) men för var och en kortare
arbetstid som uppfyller individuella önskemål. Det bör
också understrykas att arbetsvolymen bara är en faktor för
att sanera statsfinanserna vid sidan av beskattning och
besparingar.
Flytande arbetstid?
Konjunktursvängningar och varierande efterfrågan på
arbetskraft är naturliga i en marknadsekonomi. Efterfrågan
bestäms av näringslivet, enskilda företagare och offentliga
sektorn. För dem är det ständigt nödvändigt att
omstrukturera och rationalisera sin verksamhet med
konsekvenser för efterfrågad arbetsvolym,
omskolningsbehov och förflyttningar från branscher på
nedgång till branscher på uppgång. En aktiv
arbetsmarknadspolitik måste underlätta denna fortgående
strukturomvandling.
Staten kan i viss mån också stimulera arbetsmarknaden
under lågkonjunktur och hålla den tillbaka vid
överhettning. Skulle arbetstiden, å andra sidan, kunna bli
mer flexibel och ''flyta'' efter aktuell efterfrågan? Kan
arbetslivet organiseras med en mer ''flytande'' arbetstid. I
praktiken sker ju det i dag genom övertidsuttag och
korttidsveckor. I en mening sker det också genom att
individer anställs och friställs (avskedas eller permitteras).
Variationer i efterfrågan på arbetsmarknaden -- som inte
kan bemästras av statliga åtgärder -- skulle i ett sådant
system inte leda till fler eller färre arbetande utan påverka
den arbetstid som finns tillgänglig på marknaden för var och
en.
Tanken är alltså att arbetstiden skall variera i första
hand -- inte antalet arbetande. Arbetstiden kan behöva
sänkas eller ökas. I ett rättvist, mänskligt, modernt och
solidariskt samhälle bör variationerna inte drabba enskilda
arbetande utan fördelas på ett solidariskt sätt. Alla
medborgare skulle ha rätt till den del av den totala
arbetsvolymen som för tillfället efterfrågas och som de
önskar och vill ta på sig. En sådan flexibilitet är naturligtvis
att föredra framför att enskilda individer tvingas arbeta mer
än de önskar tidvis (och kanske mindre än de önskar andra
tider).
Om en arbetstidsutredning
Mot denna bakgrund är det angeläget att i en
parlamentarisk utredning granska frågan hur
arbetslösheten skall kunna avskaffas. Dess huvuduppgift i
dag skulle vara att finna vägar till full sysselsättning givet de
ekonomiska och strukturella begränsningar som gäller för
Sverige (till skillnad från den förra utredningen som
färgades av knappheten på arbetskraft). Det betyder att
man inte bara måste erkänna svårigheten att öka
arbetsvolymen med stimulansåtgärder. Samtidigt är det för
närvarande olyckligt att arbetsvolymen sjunker -- trots att
det kunde öka de enskildas välfärd -- med hänsyn till det
allvarliga statsfinansiella läget.
Utredningen föreslås pröva tanken på en flytande
arbetstid som en principiell metod för att fånga
variationerna i efterfrågad arbetskraft. Det är också viktigt
att pröva vilka steg som kan tas i den riktningen. Det kan
bl.a. innebära:underlätta ett mer individuellt val av
arbetstid, dvs. fortsätta den ''svenska'' linjen men med
mindre styrning av ''ledigheterna'', för att återupprätta det
frihetsideal som färgade de tidiga arbetstidsreformerna,
överväga hur man kan avskaffa eller mjuka upp begreppet
''heltid'' (och återgå till att maximera arbetstidens längd
enligt EU-modell). Här måste t.ex. utredas hur bidrags-,
pensions- och skattesystem styr uppfattningen om
normalarbetstid,en möjlig väg kan vara att skilja mellan
längsta tillåtna arbetstid (8 eller 9 timmar,
40 timmarsvecka)
och en ''normalarbetstid'' för bidrags-
och ersättningsnivåer m.m. (som skulle kunna ''flyta'' enligt
ovan i takt med konjunkturerna),utreda hur
välfärdsåtagandena skall anpassas till en ''flytande''
arbetstid,analysera vilka nya institutionella former som
krävs för att en ''flytande'' arbetstid skall fungera.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk
utredning med uppgift att avskaffa arbetslösheten genom
att införa flexibla arbetstider.
Stockholm den 25 januari 1994
Jan Fransson (s)
Anders Nilsson (s)
Åke Selberg (s)
Lena Klevenås (s)