med anledning av prop. 1993/94:80 En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Ersättning vid arbetslöshet
Innehållsförteckning
Inledning och sammanfattning2
Bakgrund3
Vad handlar det om?4
Regeringens strategi5
Bakgrund5
Försvaga facket och påverka lönebildningen6
Regeringens trestegsraket7
Vår principiella syn8
Problemet är den höga arbetslösheten8
Aktiv arbetsmarknadspolitik och
arbetslöshetsförsäkringen10
Alternativ till statlig a-kassa11
Återförvisa propositionen till regeringen11
Förslag till regeländringar per 1.1.9415
Arbetsvillkor15
Fastställande av normalarbetstid16
Avgångsvederlag19
Förslag till finansiering per 1.1.9421
Förslag till regeländringar 1.7.9423
Statlig a-kassa23
Färre ersättningsdagar24
Hemställan26
Inledning och sammanfattning
Regeringen har lagt fram förslag till försämrade regler
inom arbetslöshetsförsäkringen. Dessa regler kommer att
leda till att många färre får ersättning än idag. Framför allt
kommer de som har en svag ställning på arbetsmarknaden
att drabbas. Bland dem finns många kvinnor,
säsonganställda, kulturarbetare, invandrare och människor
i glesbygd, som ofta tvingas arbeta deltid och gå från ett
tillfälligt jobb till ett annat. För kommunerna utgör det
ökade antalet människor vid sidan av försäkringen en
socialbidragsbomb.
Propositionen läggs under täckmanteln av att vara en
allmän och obligatorisk försäkring. Men det är bara en lek
med ord, eftersom färre kommer att få ersättning än idag
och ersättningarna kommer att sänkas.
Regeringens förslag är ett hafsverk, som arbetats fram
under några veckor i kanslihuset, sedan det stod klart att
regeringens utredare, Gerhard Larsson, kapitalt hade
misslyckats med att finna formerna för en trygg försäkring
på stabil ekonomisk grund. Propositionen är kemiskt ren
från analyser av vilka konsekvenser förslagen exempelvis
får för enskilda individer, staten, kommuner, glesbygd,
kvinnorna, samhällsekonomin, arbetslinjen,
arbetsmarknadens funktionssätt och för försäkringens
kostnader.
Därför uppmanar vi socialdemokrater riksdagen att
avslå propositionen och skicka tillbaka den till regeringen.
Vi är positiva till att alla förvärvsarbetande skall ha
möjlighet att omfattas av en inkomstrelaterad
arbetslöshetsförsäkring. Det är oklart varför en del i dag
väljer att stå utanför de privata a-kassorna, vare sig det
gäller företagarnas kassor eller de som har ett nära samband
med de fackliga organisationerna.
Vi menar att dessa frågor behöver utredas. Vi beklagar
att regeringen inte velat tillsätta en parlamentarisk
utredning om arbetslöshetsförsäkringen. Hade så skett,
skulle man kanske också kunnat finna lösningar för den lilla
grupp det är fråga om.
Alltsedan regeringen Bildt trädde till har man haft en
medveten strategi gentemot löntagarna och deras fackliga
organisationer. Det har gällt att försvaga den enskilde
löntagarens ställning på arbetsmarknaden, minska
löntagarnas inflytande och försvaga de fackliga
organisationerna.
I förlängningen av detta ligger att det skall bli lättare för
arbetsgivarna att nå upp till sina målsättningar. Det gäller
exempelvis de lönepolitiska målsättningarna om ökad
lönespridning, lägre ingångslöner och lönen som
arbetsgivarnas redskap för att uppnå en rationell
produktion.
Kännetecknande för regeringens handlande har varit
dels att man bestämt sig för vad som skall göras utan att
först utreda eventuella problem och olika lösningar, dels att
regeringens förslag och genomförda förändringar nästan
helt överensstämmer med de förslag som Svenska
Arbetsgivareföreningen, SAF, fört fram. Det fackligt
politiska samarbetet mellan regeringen och SAF har
fungerat berömvärt.
Förslaget om att införa en statlig a-kassa skall ses mot
den här bakgrunden. Regeringen hoppas med förslaget
uppnå att färre skall vara medlemmar i löntagarnas
organisationer och på så sätt skall de bli svagare. För att
stimulera att de privata a-kassorna verkligen tappar
medlemmar, föreslår man t o m att den statliga a-kassan
ekonomiskt skall favoriseras.
Regeringen säger sig inte vilja påverka lönebildningen,
menar att detta är parternas ansvar, men försöker inte desto
mindre påverka lönebildningen.
De nya reglerna innebär att de arbetslösa får kraftigt
sänkta ersättningar. Strategin är att det då skall bli
''billigare'' för arbetsgivarna att anställa dem. Detta
kommer i sin tur att sätta en nedåtgående press på lönerna.
Det undergräver på sikt kollektivavtalens ställning. Det blir
svårare att försvara de löner som utges enligt avtalen, vilka
för övrigt SAF vill göra om till företagsavtal.
Det är dessa ambitioner som ligger bakom talet om en
försäkring för alla. Det bidde inte ens en tumme, men för
de arbetslösa kan det bli raserade familjeekonomier.
Det ställer vi socialdemokrater aldrig upp på.
Bakgrund
I Sverige finns cirka 5,5 miljoner människor i aktiv ålder,
dvs i åldern 16--64 år. Av dessa finns cirka 4,3 milj personer
i arbetskraften, dvs de har ett arbete eller söker aktivt ett
arbete.
Cirka 1,2 milj personer står alltså i dag utanför
arbetskraften. De omfattas inte av någon
arbetslöshetsförsäkring i dag. De berörs inte av regeringens
förslag till ny arbetslöshetsförsäkring.
Av de 4,3 milj personer som finns i arbetskraften är cirka
3,7 milj medlemmar i 40 privata arbetslöshetskassor. Dessa
är självständiga juridiska personer som är anslutna till
Arbetslöshetskassornas samorganisation, SO. Av tradition
finns det dock ett nära samarbete mellan många a-kassor
och olika fackförbund. Men det finns också a-kassor för
exempelvis egenföretagare och köpmännen. Över 135 000
företagare är anslutna till dessa kassor. Man behöver alltså
inte vara med i en fackförening för att vara med i en a-kassa.
Cirka 200 000 personer är medlemmar i a-kassor utan att
samtidigt vara fackligt anslutna. Det står olika grupper fritt
att bilda egna a-kassor bara man uppfyller de lagenliga krav
som ställs på kassorna.
Att vara med i en a-kassa innebär inte automatiskt att
man får ersättning när man blir arbetslös. För att få
ersättning måste man både uppfylla ett medlemsvillkor och
ett arbetsvillkor. Gör man det får man ersättning i 300 dagar
(450 dagar om man är över 55 år). En ny ersättningsperiod
kan intjänas genom att man uppfyller ett nytt arbetsvillkor
på arbete eller genom s k jämställd tid, exempelvis
arbetsmarknadsutbildning och arbetslivsutveckling, ALU.
Ersättningen från försäkringen är inkomstrelaterad upp till
ett visst tak.
I början av 70-talet blev det ett allt större problem att
ungdomar utan någon förankring i arbetslivet inte kunde få
någon ersättning från försäkringen. Därför infördes 1974 ett
kontant arbetsmarknadsstöd, KAS. Det är en obligatorisk
försäkring i den meningen att reglerna gäller för alla som
fyllt 20 år. Men ersättning får bara den som uppfyller ett
arbetsvillkor, som också i vissa fall kan uppfyllas genom
studier. Ersättningen utgår lika för alla, nu med 198 kr per
dag. KAS administreras av fyra regionkontor inom AMS.
600 000 personer är alltså inte med i någon a-kassa, men
hör till arbetskraften.
Av dessa omfattas alla som fyllt 20 år av KAS-reglerna.
Många har dock inte rätt till någon ersättning, eftersom
man inte uppfyller arbetsvillkoret (studier jämställs i vissa
fall).
Av de 600 000 personerna ovan är det cirka 100 000--120
000 personer som vid arbetslöshet skulle ha varit
berättigade till en inkomstrelaterad ersättning, om de gått
med i en a-kassa. Det är de som chansar på att de inte skall
bli arbetslösa. Ofta är det direktörer, egna företagare,
högre chefer och tjänstemän, som snålar in på egenavgiften
till a-kassan. De flesta av dem chansar säkert rätt, de blir
inte arbetslösa. Uppskattningsvis kan några procent av
dessa i dag vara arbetslösa och de får då hålla till godo med
bara KAS i stället för att få en inkomstrelaterad a-
kasseersättning.
Det är om dem som chansar fel det handlar om. Det är
för deras skull som regeringen nu är beredd att genomföra
dramatiska förändringar av hela arbetslöshetsförsäkringen
och kraftigt försämra möjligheterna till ersättning för
andra.
Vad handlar det om?
Debatten om en allmän, obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring har pågått i många år. Redan på 70-
talet utreddes frågan och dåvarande borgerliga regeringar
hade möjligheten att införa en sådan försäkring, men gjorde
det inte.
Frågan har därefter drivits hårt av SAF och de borgerliga
partierna. I debatten har en obligatorisk försäkring
framställts som en rättvisefråga: alla skall få rätt till
ersättning.
I direktiven till utredningen om en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring (Dir. 1992:24) framhölls följande:
Många arbetslösa är därför ofta för sitt uppehälle
hänvisade till socialbidrag. Ur rättvise- och
trygghetssynpunkt är det en stor brist att en så stor andel av
de arbetslösa saknar ett tillfredsställande ekonomiskt skydd
vid arbetslöshet.
I 1993 års regeringsförklaring sade statsminister Carl
Bildt:
Arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk.
Finansieringen sker genom arbetsgivaravgifter och
egenavgifter. Därigenom ställs ingen utan försäkringsskydd
samtidigt som kostnaderna för arbetslösheten delas av alla
som har ett arbete.
Det är inte svårt att få intrycket att målsättningen skall
vara att fler skall få ersättning än idag. Det är därför som
kravet på den obligatoriska försäkringen drivits.
Men tyvärr är det inte så. Allt detta har bara varit vackra
ord för att komma åt något som alltid har varit en nagel i
ögat på SAF och Moderaterna, nämligen det historiska
sambandet mellan a-kassorna och löntagarnas fackliga
organisationer. Detta samband anses ha bidragit till att
fackföreningarna haft en hög organisationsgrad, att man
därigenom bättre kunnat hävda sig i löne- och andra
intresseförhandlingar med arbetsgivarna och att man
kunnat upprätthålla kollektivavtalens betydelse för
lönebildningen.
Med facit i hand ser vi nu nämligen att regeringen inte
ville ge fler rätt till ersättning utan färre. Beroendet av
socialbidrag kommer inte att bli mindre bland de arbetslösa
utan större. Färre kan försörja sig på sin ersättning, och
friheten för löntagarna minskar.
Sammanfattningsvis kan vi alltså slå fast följande.
Det finns redan i dag en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring, KAS. Den är tänkt för ungdomar
utan förankring på arbetsmarknaden. Alla som arbetar har
rätt att ansluta sig till en a-kassa. Cirka 100 000--120 000 gör
det inte och chansar på att inte bli arbetslösa. Några tusen
av dessa chansar fel. Regeringen vill att dessa skall få a-
kasseersättning ändå.
Men regeringen vill inte att de 1,2 miljoner som står
utanför arbetskraften skall få någon ersättning, att de
som är med i en a-kassa i dag utan att ha rätt till någon
ersättning skall få det, att de som idag inte får KAS skall
få det, att långtidsarbetslösa skall få ersättning.
I stället vill regeringen att det skall bli svårare att
kvalificera sig för rätt till ersättning, att man snabbare
skall utförsäkra sig från försäkringen, att man skall få en
lägre ersättning från försäkringen.
Resultatet av detta blir att färre kommer att få ersättning
än idag och att ersättning kommer att utbetalas med lägre
belopp.
Priset för att några tusen ''chansare'' skall få rätt till
ersättning är högt för många andra och för
samhällsekonomin. Till detta skall läggas att hela
administrationen skall läggas om, att arbetslinjen med
visshet kommer att försvagas och att staten tar på sig ett
ansvar för administration av den nya försäkringen utan att
någon som helst analys skett av vilka ekonomiska och andra
konsekvenser detta kan föra med sig.
Regeringens strategi
Bakgrund
Alltsedan regeringen Bildt trädde till har man haft en
medveten strategi gentemot löntagarna och deras fackliga
organisationer. Det har gällt att försvaga den enskilde
löntagarens ställning på arbetsmarknaden, minska
löntagarnas inflytande och försvaga de fackliga
organisationerna. Syftet med detta har naturligtvis varit att
i motsvarande grad stärka arbetsgivarnas ställning. Det har
gällt att förändra balansen på arbetsmarknaden till
arbetsgivarnas fördel.
I förlängningen av detta ligger att det skall bli lättare för
arbetsgivarna att nå upp till sina målsättningar. Det gäller
exempelvis de lönepolitiska målsättningarna om ökad
lönespridning, lägre ingångslöner och lönen som
arbetsgivarnas redskap för att uppnå en rationell
produktion.
Kännetecknande för regeringens handlande har varit
dels att man bestämt sig för vad som skall göras utan att
först utreda eventuella problem och olika lösningar, dels att
regeringens förslag och genomförda förändringar nästan
helt överensstämmer med de förslag som SAF fört fram.
Det fackligt politiska samarbetet mellan regeringen och
SAF har fungerat berömvärt.
Låt oss ge några exempel på detta.
Regeringen vill minska de fackliga organisationernas
inflytande i samhället. Man har därför tvingat bort
löntagarnas företrädare ur statliga styrelser, men
direktörerna finns kvar.
Det är uppenbart att regeringen vill försvaga löntagarnas
organisationer ekonomiskt och försvåra
organisationsarbetet. Därför har regeringen bl a genomfört
följande. Avdraget för fackföreningsavgiften är slopat.
Regeringen har helt slopat eller kraftigt minskat olika
former av stöd för studier som tidigare givits för utbildning
inom de fackliga organisationernas ram. Fackliga
stipendier har gjorts skattepliktiga, vilket kraftigt fördyrat
studieverksamheten.
Regeringen ifrågasätter den fria förhandlingsrätten.
Man säger sig först vilja införa särskilda ungdomslöner,
vilket i praktiken innebär att man måste gå in i
lönebildningen på arbetsmarknaden. Sedan lägger man
fram ett förslag om ungdomspraktikplatser som innebär att
arbetsförmedlingen skall hyra ut gratis arbetskraft till
företagen. När inte det är juridiskt hållbart stiftar man en
lag som undantar dessa ungdomar från det s k
arbetstagarbegreppet. En tvångslag alltså, riktad mot
ungdomar som arbetar ute på arbetsplatserna. De skall inte
få lön och andra rättigheter som löntagarna har rätt till i
normala fall. Slutligen föreslår regeringen att arbetsgivarna
skall få betala för ungdomarna till AMS! Regeringen
hotar med att införa ett internationellt sjöfartsregister och
begränsa de ombordanställdas fria förhandlingsrätt, om inte
de ombordanställda går med på rationaliseringar. I
propositionen om arbetsrätten vill regeringen undanröja
gällande kollektivavtal om anställning för viss tid.
Helt i linje med gamla SAF-krav vill regeringen också slå
vakt om enskilda intressen gentemot de fackliga
organisationerna och stärka organisationer utan
kollektivavtal. Regeringen satte genast igång en
meningslös utredning om möjligheten att skriva in den s k
negativa föreningsrätten i grundlagen. Man vill ge
fackliga organisationer utan kollektivavtal samma
rättigheter som organisationer med avtal. Regeringen vill
utveckla ett formellt inflytande för de anställda på
bekostnad av den fackliga organisationen. Alla med
erfarenhet från arbetslivet vet att detta innebär att det är
arbetsgivaren som kommer att bestämma. Facket skall
inte alltid självt bestämma vem som ska företräda
löntagarna.
Slutligen vill regeringen försämra den arbetsrättsliga
lagstiftningen.
Försvaga facket och påverka lönebildningen
Det är ingen hemlighet att regeringen anser att
löntagarnas organisationer är för starka, och att detta leder
till för höga löneökningar och att arbetsgivaren inte kan
genomföra sin marknadsanpassade lönepolitik. Det
förhindrar enligt regeringens syn på saken bl a att det
uppstår en rad lågbetalda servicearbeten. Regeringen
understöds i denna uppfattning kraftigt av SAF och
regeringen närstående ekonomer.
Förslaget om att införa en statlig a-kassa skall ses mot
den här bakgrunden. Därmed hoppas regeringen uppnå att
färre skall vara medlemmar i löntagarnas organisationer,
och på så sätt skall dessa bli svagare. För att stimulera att
de privata a-kassorna verkligen tappar medlemmar, föreslår
man t o m att den statliga a-kassan ekonomiskt skall
favoriseras.
Regeringen säger sig inte vilja påverka lönebildningen,
att detta är parternas ansvar, men försöker inte desto
mindre påverka lönebildningen.
Talet om ungdomslöner och införandet av
ungdomspraktikplatser var ett första viktigt steg. Därefter
har man infört icke fullbetalda beredskapsarbeten.
Ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen har sänkts. Enligt
det aktuella förslaget till ändringar i
arbetslöshetsförsäkringen skall ersättningen i a-kassan
sänkas i takt med att den arbetslöse får sämre betalda
arbeten eller kortare arbetstid.
Dessa regler innebär att de arbetslösa får kraftigt sänkta
ersättningar. Strategin är att det då skall bli ''billigare'' för
arbetsgivarna att anställa dem. Detta kommer i sin tur att
sätta en nedåtgående press på lönerna. Det undergräver på
sikt kollektivavtalens ställning. Det blir svårare att försvara
de löner som utges enligt avtalen, vilka för övrigt SAF vill
göra om till företagsavtal.
Resultatet blir lägre löner och fullt ut
marknadsanpassade löner. Så har det blivit i Storbritannien
och så kommer det att bli här. Förlorarna blir de som har en
svag ställning på arbetsmarknaden.
Det kommer vi socialdemokrater aldrig att acceptera.
Regeringens trestegsraket
Regeringens förslag utgörs av en trestegsraket. Vissa
regeländringar skall göras per 1.1.1994. Samtidigt införs fr
o m den dagen en obligatorisk avgift för alla löntagare.
Därmed är en obligatorisk inkomstrelaterad försäkring i
praktiken etablerad. Riksdagen förutsätts därutöver ställa
sig bakom ett principförslag om att en statlig a-kassa
inrättas per 1.7.1994 och att vissa ytterligare regeländringar
då skall göras. Detaljerna skall dock regeringen återkomma
till i en senare proposition.
Avsikten med förslaget anges vara att införa en
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. En sådan finns dock
redan genom KAS. Det nya är en inkomstrelaterad KAS.
Förslag per 1.1.94 1.
En obligatorisk avgift införs för alla löntagare för
inkomster upp till 7,5 basbelopp. Avgiften är en procent för
beskattningsåret 1994 och två procent för beskattningsåret
1995. Avgiften är avdragsgill vid taxering och beaktas vid
uttag av preliminärskatt. Det sägs att avgiften bara är en
övergångslösning och att andra tekniska former senare ska
prövas.
De personer som uppbär en inkomst under året som
understiger 25 % av det vid årets ingång gällande
basbeloppet behöver inte betala någon avgift.
2. Finansieringsavgiften (egenavgiften) i
arbetslöshetsförsäkringen slopas. Avgiften för
administration och utjämning, i genomsnitt cirka 150 kr per
medlem och år, kvarstår.
3. Regeländringar sker i försäkringen.Arbetsvillkoret
i ALF-lagen utformas i överensstämmelse med det i KAS-
lagen. Detta innebär en skärpning. Den arbetslöse skall
under en ramtid av tolv kalendermånader före
arbetslösheten ha arbetat fem månader, där hänsyn endast
tas till de månader då arbetet utförts under 75 timmar.
Beräkningen av normalarbetstid ändras och därmed
arbetslöshetsersättningens storlek. Denna förändring
innebär att många färre kommer att få ersättning och att
ersättningen kommer att minska. Reglerna för
avgångsvederlag ändras. Möjligheterna att få ersättning
försämras.
Förslag per 1.7.94 1.
En inkomstrelaterad ersättning ska utges också inom
KAS-systemet på samma villkor som enligt ALF-lagen.
Taket motsvarar 5,5 basbelopp (avgift på 7,5 basbelopp).
2. Grundbeloppet i KAS höjs från 198 kr per dag till 227
kr.
3. Administrationen av KAS och den inkomstrelaterade
ersättningen skall handhas av KAS-regionerna (Gotland,
Hälsingland, Blekinge, Västergötland). Statliga a-kassor
skall alltså finnas. Det finns inget förslag om att de
arbetslösa/försäkrade där skall betala någon form av
administrationsavgift.
4. Antalet ersättningsdagar i försäkringar blir 300 och
150. Den tidigare regeln om 450 dagar för arbetslösa över
55 år slopas. För den som uppfyller arbetsvillkoret genom
förvärvsarbete utges ersättning i 300 dagar. Är det fråga om
s k jämställd tid, t ex arbetsmarknadsutbildning eller ALU,
utges ersättning därutöver i en period om 150 dagar.
Därefter krävs arbetad tid för att uppnå en period om 300
dagar. Med dessa regler kommer antalet personer som
utförsäkras att öka kraftigt.
Vi kommer senare att ge våra synpunkter mer i detalj på
dessa förslag. Men först skall vi ge vår principiella syn på
försäkringen och motivera varför vi anser att riksdagen skall
skicka tillbaka propositionen till regeringen för ett förnyat
utredningsarbete.
Vår principiella syn
Problemet är den höga arbetslösheten
Regeringens proposition handlar bara om de arbetslösa
och deras rätt till ersättning. Man får intrycket av att
huvudproblemet idag är de arbetslösas krav på rimliga
möjligheter att försörja sig och att det gäller att lösa
problemen genom att snåla in så mycket som möjligt på
deras ersättningar. Regeringen anser till och med att det i
stor utsträckning går att få fler arbetslösa i arbete eller i
aktiva åtgärder bara genom att försämra deras rätt till
ersättningar.
Men huvudproblemet är ett helt annat och om detta sägs
ingenting. Och det är att föra en ekonomisk politik för full
sysselsättning. Det är att såsom en del i den ekonomiska
politiken föra en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det
avgörande för att hålla nere kostnaderna för den öppna
arbetslösheten är att skapa tillväxt och fler jobb. Det är den
enda möjligheten att komma till rätta med
budgetunderskottet och de snabbt ökande kostnaderna för
den öppna arbetslösheten.
Det är när man inte gör något som man får problem.
Regeringens satsningar på aktiva konjunkturberoende
åtgärder under regeringsperioden resp. utgifter för
kontantstöden framgår av nedanstående tabell.
n
Budgetår
91/92
92/93
93/94
Medel till AMS, aktiva åtg
19,1 miljarder
27,8*
28,4
Utbetalning av kontantstöd
18,2 miljarder
33,5
36,2**
* Av beloppet tillfördes 8 miljarder kr vid
krisöverenskommelsen hösten 92. **Regeringens prognos i
april 1993.
Av tabellen framgår med all önskvärd tydlighet vad som
händer när regeringen inte för en ekonomisk politik för full
sysselsättning. Då faller en allt större börda på
arbetsmarknadspolitiken. Och satsar man inte tillräckligt
med resurser på att bekämpa den öppna arbetslösheten
stiger kostnaderna för kontantstödet, och en allt större del
av arbetskraften blir beroende av bidrag för sin försörjning.
Från 1991/92 till 1992/93 har kostnaderna för
arbetsmarknadspolitiken stigit med 24 miljarder kr, varav
den största ökningen skett på kontantstöden. Dessa har
ökat med nästan 100 procent. Och de kommer att fortsätta
att stiga. Regeringens prognos för innevarande budgetår,
1993/94, kommer inte att hålla. Under de tre första
månaderna av budgetåret utbetalades 12,7 miljarder kr i
kontantstöd. Det tyder på att kontantstöden kommer att nå
upp till 45 miljarder kr under innevarande budgetår.
Kontantstöden och vissa aktiva insatser finansieras av
arbetsmarknadsfonden. Fonden hade så sent som den 1 juli
1992 ett överskott på 6 miljarder kr. Ett år senare, den 1 juli
1993, hade den ett underskott på 16,2 miljarder kr.
Regeringen räknar med att detta underskott redan 1 juli
1994 har stigit till 55 miljarder kr. Men underskottet
kommer att bli långt större.
Detta är ett resultat av en felaktig ekonomisk politik.
Det är vidare en följd av att den öppna arbetslösheten inte
i tillräcklig grad bekämpas med olika former av aktiva
åtgärder.
Det är detta som är det grundläggande problemet. Att
det blir svårt att finansiera arbetslöshetsförsäkringen är en
följd av detta problem. Vi vägrar att acceptera att detta
skall gå ut över de arbetslösas rätt till en rimlig försörjning.
Aktiv arbetsmarknadspolitik och
arbetslöshetsförsäkringen
I Sverige har vi traditionellt ansett att
arbetsmarknadspolitiken är en viktig del av den
ekonomiska politiken, att det är lönsamt att satsa på aktiva
åtgärder av god kvalitet, att arbetslöshetsförsäkringen
måste understödja arbetslinjen och att kontantstöden måste
hållas nere. Allt detta håller nu regeringen på att överge.
Arbetsmarknadspolitiken får inte tillräckligt stöd från
andra politikområden utan överlastas, byråkratin och
administrationen kring åtgärderna ökar, aktiva insatser som
visat sig effektiva minskar därför att de anses ''för dyra'',
åtgärder som kommit till som alternativ till utförsäkring blir
förstahandsåtgärder, kontantstöden ökar dramatiskt och
regeringen lägger fram förslag som kan rasera
arbetslöshetsförsäkringen och underminera arbetslinjen.
Huvuduppgifterna för arbetsmarknadspolitiken är i all
enkelhet att så snabbt som möjligt se till att uppkomna
vakanser tillsätts med kompetenta sökande och att
arbetslösa aktiveras till nya jobb. På så vis kan
arbetsmarknaden fungera så effektivt som möjligt. Den
svenska arbetsmarknaden är därför kanske också den mest
flexibla i världen, både vad gäller geografisk och
yrkesmässig rörlighet. Politiken har också tidigare lett till en
unik kombination av hög förvärvsfrekvens och låg
arbetslöshet.
I de flesta andra länder har man traditionellt sett på
arbetsmarknadspolitiken på ett annat sätt. Den är ofta
knuten till socialpolitiken och dess främsta uppgift är att se
till att de arbetslösa har sin försörjning tryggad. Detta
synsätt avspeglar sig också i hur resurserna inom
arbetsmarknadspolitiken fördelas. När vi i Sverige har
fördelat 70 % av resurserna till aktiva åtgärder --
arbetsmarknadsutbildning, lönebidrag, beredskapsarbeten
o dyl -- och 30 % till passiva insatser -- kontantstöd -- har
siffrorna varit de omvända i andra länder.
För att den aktiva arbetsmarknadspolitiken och därmed
arbetslinjen skall fungera, krävs ett samspel mellan olika
regler och intressenter. Det måste för det första finnas
tillräckligt med resurser till aktiva insatser. Det
måste vidare finnas väl fungerande
arbetsförmedlingar som håller i resurserna och alla
lediga jobb som finns. Slutligen måste
arbetslöshetsförsäkringen understödja arbetslinjen.
En unikt viktig länk i arbetslinjen utgör utformningen
och förvaltningen av arbetslöshetsförsäkringen. Den
startades ursprungligen av fackföreningarna och stora krav
har därför ställts på den arbetslöse. Denne är skyldig att ta
erbjudna arbeten som är lämpliga eller genomgå utbildning.
Den lokala fackföreningen hjälper till både med att tipsa
om jobb och att hålla kontakt med de arbetslösa. Varje år
avstänger facket ett antal tusen arbetslösa som vägrar ta
lämpliga jobb. Vi tror inte för ett ögonblick att en statlig a-
kassa kan uppnå samma goda resultat som de privata a-
kassorna uppnått.
Ersättningsnivån i försäkringen har tidigare med
internationella mått mätt varit relativt hög. Den relativt
korta ersättningstiden i arbetslöshetsförsäkringen är inte en
svaghet, utan en styrka, så länge den arbetslöse har rätt att
kvalificera sig på nytt genom utbildning eller
beredskapsarbete. Därmed behålls den förankring i
arbetsliv och kompetens som är så avgörande för att
långtidsarbetslöshet inte skall leda till utslagning och till att
arbetslösheten fastnar på en hög nivå.
Arbetslöshetsförsäkringen har en mycket viktig roll att
fylla när det gäller att uppnå en flexibel arbetsmarknad. För
att arbetstagarna skall vara positiva till tekniska och
strukturella förändringar och vara beredda att byta både
arbetsgivare och yrke, måste arbetstagaren känna trygghet
i förändringen. Det är då viktigt att de som får sluta får en
hög ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, att man får
aktiv hjälp med omskolning och vidareutbildning och att
man så snart som möjligt skolas in på en ny arbetsplats.
Regeringens förslag innebär att färre får ersättning, att
ersättning kommer att utbetalas med lägre belopp och
under färre antal dagar än nu. Med redan genomförda
sänkningar av ersättningsnivåerna kommer det att innebära
att oron för att bli arbetslös ökar kraftigt och förtroendet
för försäkringen sjunker. Därtill skall läggas att reglerna i
många fall direkt kommer att motverka att man tar ett
arbete eller deltar i aktiva åtgärder.
I Sverige har vi kunnat genomföra mycket stora
strukturella förändringar bl a tack vare att vi haft en aktiv
arbetsmarknadspolitik samt en bra arbetslöshetsförsäkring.
Allt detta hotas nu genom den politik som den borgerliga
regeringen för. Effekterna av detta kommer att bli ökade
motsättningar på arbetsplatserna och mellan dem som har
jobb och de arbetslösa, ovilja till förändring och motstånd
mot strukturella åtgärder.
Tidigare har vi också understrukit betydelsen av balans
på arbetsmarknaden och vikten av att kollektivavtalen
upprätthålls.
Alternativ till statlig a-kassa
Som framhållits tidigare är vi positiva till att alla
förvärvsarbetande skall ha möjlighet att omfattas av en
inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Det är oklart
varför en del i dag väljer att stå utanför de privata a-
kassorna, vare sig det gäller företagarnas kassor eller de
som har ett nära samband med de fackliga
organisationerna.
Vi menar att dessa frågor behöver utredas. Vi beklagar
att regeringen inte velat tillsätta en parlamentarisk
utredning om arbetslöshetsförsäkringen. Hade så skett,
skulle man kanske också kunnat finna lösningar för den lilla
grupp det är fråga om.
Det är utomordentligt allvarligt att regeringen hastar
fram en lösning som skapar många andra allvarligare
problem och som i grunden kan riva sönder ett väl
fungerande system.
Återförvisa propositionen till regeringen
Vi tycker att det är riktigt att alla som har en stark
anknytning till arbetsmarknaden skall ha möjlighet att få en
inkomstrelaterad ersättning. Den skall inte bara ge ett
''grundläggande inkomstskydd'' som regeringen tydligen vill
(prop sid 46).
Vi menar att det är möjligt att uppnå detta med
nuvarande regler, eventuellt efter vissa kompletteringar.
Regeringens utredare, Gerhard Larsson, fick i uppdrag
att finna formerna för ett system med en obligatorisk
försäkring. Han misslyckades. Förslagen fick tummen ner
av alla berörda parter.
Regeringen har nu på några månader försökt lösa
frågan. Även regeringen har misslyckats kapitalt. Den
proposition som nu lagts kan inte tjäna som underlag för en
seriös prövning av frågan, än mindre duger den som grund
för att fatta för framtiden avgörande beslut. Försäkringen
betyder mycket för många löntagares försörjning. Den har
stor betydelse för arbetsmarknadens funktionssätt. Den har
en viktig samhällsekonomisk funktion att fylla.
Om väsentliga ingrepp skall göras i försäkringen, är det
därför en självklarhet att dessa är sakligt motiverade, att
andra och bättre lösningar inte finns och att konsekvenserna
av det man beslutar om är väl kända.
Av följande skäl anser vi att propositionen utgör ett
sådant otjänligt underlag för att fatta beslut på att den bör
återförvisas till regeringen.
1. Regeringen vill nu genomföra en av de största
förändringarna någonsin på svensk arbetsmarknad, som
kan få förödande konsekvenser för många människor och
för arbetsmarknadens funktionssätt. Det minsta man kan
begära är då att regeringen talar om vilket problem man vill
lösa och analyserar varför regeringens förslag är den bästa
lösningen på problemet.
Men detta berör inte regeringen med ett ord. Vi tror att
många skulle vara intresserade av att veta exempelvis
följande. Hur många har valt att stå utanför a-kassan idag
och hur många av dem skulle vara berättigade till ersättning
om de gått med i kassan? Hur många av dem är arbetslösa
idag? Varför har de inte gått med i a-kassan? Beror de på
att de chansar att inte bli arbetslösa, har de inte råd att vara
med eller har de några bärande principiella invändningar
mot att gå med?
Om problemet är stort, vilka alternativa lösningar finns?
Kan de själva bilda en egen a-kassa? Finns hinder mot
detta? Kan staten genom en stiftelse bilda en a-kassa för alla
som inte vill vara med i de vanliga a-kassorna? Vore det en
lösning att låta dem gå med i en av SO särskilt administrerad
a-kassa?
Vi finner det mycket anmärkningsvärt att inte
regeringen analyserat detta utan i stället väljer att
genomföra en tvångslagstiftning som får andra mycket
negativa konsekvenser.
2. Regeringen säger sig införa en allmän och obligatorisk
försäkring för alla förvärvsarbetande. Men hur många
kommer att få ersättning jämfört med nuvarande regler?
Villkoren försämras ju för dem som i dag omfattas av
försäkringen. Varför redovisas inte hur de nya reglerna
påverkar rätten att få ersättning? Varför finns ingen analys
av vilka som kommer att slås ut från försäkringen?
3. Propositionen innehåller mängder med förslag som
om de genomförs kommer att leda till orimligheter.
Regeringen har hastat fram ett förslag utan att diskutera det
med berörda organisationer. SO såsom en privat
organisation behandlas direkt fientligt. Man blir aldrig
tillfrågad om det blir några problem att genomföra
regeringens förslag med hänsyn till administrativa rutiner,
dataprogram, arbetsbelastning, utbildning i nya regler osv.
Regeringen skulle aldrig drömma om att behandla sina
myndigheter på det sättet. Från det att beslut tas i riksdagen
till dess att 40 olika kassor med personal över landet skall
tillämpa nya regler för beräkning av arbetsvillkor och
normalarbetstid, som berör alla nya arbetslösa, återstår det
bara några få arbetsdagar.
4. Ett antal av förslagen kommer på ett synnerligen
dramatiskt sätt att försämra kvinnornas ställning på
arbetsmarknaden. De skärpta arbetsvillkoret slår hårdast
mot dem som har en svagare förankring på
arbetsmarknaden och arbetar inom sektorer där tillfälliga
arbeten är vanliga. Här är kvinnorna i klar majoritet.
Reglerna om hur normalarbetstiden skall beräknas
drabbar främst dem som arbetar deltid. Det är till 90 %
kvinnor. Likaså kommer de att få se sina ersättningar
minska. För 85 000 personer, nästan enbart kvinnor, är det
bara en tidsfråga innan man förlorar rätten till ersättning.
Reglerna om att s k jämställd tid bara berättigar till en
halv period en gång kommer främst att drabba dem som
finns i aktiva åtgärder och småbarnsföräldrar
(föräldrapenning betraktas som jämställd tid). Kvinnorna
är överrepresenterade i aktiva åtgärder i förhållande till
andelen arbetslösa.
Sammanfattningsvis vill vi slå fast att regeringens förslag
till en ''allmän'' arbetslöshetsförsäkring är ett av de hårdaste
angreppen i modern tid på kvinnors rätt till ett eget arbete
och en lön att kunna leva på. Lägre ersättning betyder också
lägre framtida pension.
5. Regeringen föreslår att arbetslöshetsförsäkringen i
långt större utsträckning än nu skall finansieras av
löntagarna. Därmed minskar i motsvarande mån
arbetsgivarnas skyldigheter att finansiera försäkringen.
Men regeringen har inte redovisat vad detta kan tänkas få
för konsekvenser på utvecklingen av arbetslösheten.
Kommer arbetsgivarna att bli mer benägna att göra sig av
med de svaga på arbetsplatsen, när kostnadsansvaret
minskar? Blir det svårare för s k utsatta grupper, invandrare
och handikappade exempelvis, att få arbete när
arbetsgivarna i mindre utsträckning drabbas av kostnaderna
för utslagning av dem?
Tyvärr tycks regeringen inte intressera sig alls för dessa
frågor. De finns inte alls belysta i propositionen.
6. Förslaget innehåller inga som helst analyser av hur
kostnadsutvecklingen ser ut inom
arbetslöshetsförsäkringen. Den borgerliga
riksdagsmajoriteten har genomdrivit en rad förändringar i
försäkringen i form av sänkt tak för ersättningen,
karensdagar och sänkta kontantstöd. Dessutom har aktiva
åtgärder som finansieras av arbetsmarknadsfonden fått
vidkännas sänkta ersättningsnivåer. Någon analys av vilka
kostnadskonsekvenser dessa förändringar får görs inte.
Regeringen föreslår därutöver att nya inskränkningar
görs i försäkringen genom hårdare arbetsvillkor, sänkt antal
ersättningsdagar, nya regler för beräkning av
normalarbetstid, nya regler om avgångsvederlag samt
strängare regler när det gäller att kvalificera sig för ny
ersättningsperiod. Någon som helst analys av de
ekonomiska konsekvenserna av dessa förändringar har inte
skett.
Regeringen klarar inte ens av att på ett korrekt sätt ange
vad införandet av den obligatoriska avgiften ger för
ekonomiskt utbyte. Det talas om att vid ''full effekt''
förstärks finansieringen med 6 miljarder kr. Men två
procentenheter ger mer än så. Inte heller redovisas vilken
kompensation som skall utges till kommunerna för bortfall
av skatteunderlag.
I propositionen saknas någon som helst analys av de
samhällsekonomiska konsekvenserna av förslagen. En
intressant fråga är naturligtvis hur de som i framtiden inte
kommer att få ersättning från försäkringen skall kunna
försörja sig. Kan det förhållandet att antalet som får
ersättning blir färre och att ersättningsnivån kommer att
sjunka möjligtvis påverka kommunernas ekonomi på något
sätt? Är det troligt att socialbidragen kommer att öka och
med hur mycket i så fall? Vilka kommer de
regionalpolitiska konsekvenserna att bli när
utförsäkringarna ökar? Hur ser bilden ut i landet när det
gäller långtidsarbetslöshet och antal personer i aktiva
åtgärder? Regeringen kräver att statliga utredningar skall
redovisa de regionalpolitiska konsekvenserna av sina
förslag, men struntar själv i att göra detta.
7. Regeringens förslag innebär att en statlig a-kassa
inrättas fr o m 1 juli 1994. Vilka konsekvenser detta kan få
för staten redovisas i följande mening. ''Administrationen
av den nya inkomstrelaterade KAS-ersättningen och
grundbeloppet för KAS skall handhas av KAS-regionerna.''
Detta är minst sagt häpnadsväckande. Det finns inga
som helst analyser av hur många personer som kommer att
omfattas av denna statliga a-kassa, bedömningar av
överströmningseffekter från de privata a-kassorna, hur
många som kan tänkas vara arbetslösa av dessa eller över
huvud taget någon samlad bedömning av hur stora
arbetsuppgifterna blir för den statliga a-kassan. Inte heller
redovisas på vilket sätt handläggarnas arbetsuppgifter
kommer att försvåras.
Följaktligen saknas också varje som helst analys av
frågor som hur administrationen skall klaras, bemannings-,
utbildnings- och datafrågor, kostnaderna för detta, service
till de arbetslösa, kontrollfrågor m.m.
Försäkringen fungerar väl idag utan att staten har några
kostnader för administrationen, som uppgår till cirka 500
miljoner kr per år. Det är fullständigt ansvarslöst att lägga
fram ett förslag utan att ha en aning om vilket ansvar som
staten kan få för försäkringen, hur detta skall hanteras och
vad det kan tänkas kosta.
Vi utgår från att riksdagen inte kan fatta sina beslut på
en så lös grund.
8. Arbetslöshetsförsäkringen är en viktig del i den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Den bygger på arbetslinjen och
har enligt de flestas bedömningar fungerat bra i ett
nationellt/ internationellt perspektiv.
En ansvarsfull riksdag måste därför noggrant analysera
vad olika förslag till förändringar får för betydelse för
arbetslinjen innan man kan fatta beslut om dem.
Under de sista åren har en rad beslut fattats som kan
påverka arbetslinjen. Ett exempel är att många nu får en
högre ersättning om de är öppet arbetslösa jämfört med om
de deltar i arbetsmarknadsutbildning eller
beredskapsarbete.
Regeringens förslag nu innehåller ett flertal
regeländringar som går i samma riktning. Man kan straffas
med lägre ersättning längre fram om man tar ett arbete
jämfört med att vara arbetslös, man kan få fler
ersättningsdagar om man väntar länge med att delta i en
aktiv åtgärd osv. Det finns ingen analys i propositionen av
vilka effekter detta kan få för arbetslinjen.
A-kassorna har historiskt tillämpat en mycket strikt
arbetslinje. Tusentals avstängs från ersättning varje år.
Dessutom känner de fackliga företrädarna de lokala
förhållandena, arbetsgivarna och sina medlemmar, varför
man kan ge bra service till de arbetslösa. Man engagerar sig
också socialt. Det finns ingen analys i propositionen om hur
en statlig a-kassa kan hantera arbetslinjen.
Slutsatsen av detta blir att riksdagen utan sakgranskning
bör avslå propositionen med motivering att regeringen bör
närmare analysera hela den aktuella problemställningen.
Om riksdagen, mot förmodan, inte skulle dela denna
uppfattning, bör propositionen ändå avslås med hänsyn till
dess bristfälliga sakliga innehåll.
Under alla förhållanden kan dock inte förslagen godtas
såsom de nu ser ut. Vi övergår därför till att granska
förslagen mer i detalj.
Förslag till regeländringar per 1.1.94
Som vi nämnt tidigare föreslås vissa regeländringar ske
per 1.1.1994. Om riksdagen, mot förmodan, skulle avslå vår
begäran att skicka tillbaka propositionen till regeringen, är
det nödvändigt att av andra sakliga skäl ändra på så gott som
alla förslag i propositionen. Vi behandlar nu dessa i detalj.
Arbetsvillkor
Regeringens förslag innebär att arbetsvillkoret i
ALF-lagen utformas i överensstämmelse med det i KAS-
lagen. Den arbetslöse skall under en ramtid av tolv
kalendermånader före arbetslösheten ha arbetat fem
månader, där endast hänsyn tas till de månader då arbetet
utförts under 75 timmar.
Förslaget innebär en skärpning i förhållande till
gällande regler. Nu gäller att man skall ha arbetat
minst 75 dagar fördelade under fyra månader. I båda fallen
är ramtiden 12 månader före arbetslöshetens början.
I den praktiska tillämpningen innebär dagens regler att
man letar reda på 75 dagar under ramtiden. De kan sedan
vara fördelade hur som helst, bara de berör fyra månader.
Men det kan räcka att det finns en dag under den fjärde
månaden.
Problemen med regeringens förslag är följande.
1. Arbetsvillkoret skärps. Det betyder att färre kommer
att kunna kvalificera sig för ersättning. Det berör inte så
mycket dem som har haft ett fast arbete, utan mer dem som
försöker få fotfäste på arbetsmarknaden och dem som
behöver kvalificera sig för en ny period i samband med
arbetslöshet. Det är helt klart att detta kommer att innebära
att alla nytillkommande på arbetsmarknaden, ofta
ungdomar, kommer att få mycket svårare att få ersättning.
Detsamma gäller dem som trots mångåriga försök inte har
ett riktigt fotfäste på arbetsmarknaden och som går från ett
tillfälligt jobb till ett annat. Det är ofta kvinnor och
säsonganställda samt många i glesbygd. Grupper med
speciella arbetsformer, som t ex kulturarbetare, kommer att
få mycket svårt att klara dessa villkor. Dessa personer
kommer ofta att bli utan både arbete och ersättning med
regeringens politik och förslag.
2. Arbetsvillkoret får också en sådan teknisk utformning
att det kan slå mycket orättvist. Nuvarande regler innebär
att man skall ha arbetat minst 75 dagar (minst 225 timmar)
fördelade under fyra månader. Regeringens förslag innebär
att man måste ha arbetat minst 375 timmar fördelade med
minst 75 timmar på envar av fem månader. Alla månader
som man arbetat mindre än 75 timmar är alltså bortkastade
ur kvalifikationssynpunkt. Det kommer att innebära, om
man ser till hela ramtiden, att en arbetstagare inte
kvalificerar sig för ersättning trots att han arbetat fler
timmar än en annan arbetstagare som kvalificerat sig för
ersättning.
Exempel
Astrid och Lotta utförsäkrades båda i december 1993
utan att då ha klarat ett nytt arbetsvillkor. Men de har sedan
turen att få börja var sitt vikariat (8 tim per dag) i januari på
ett sjukhus. Vikariaten upphör i juni. Astrid som började
arbeta något tidigare än Lotta är sjuk i juni, men trots detta
arbetar de sammanlagt lika många timmar och dagar. Med
nuvarande regler klarar båda att kvalificera sig för en ny
ersättningsperiod. Med regeringens förslag gör bara Astrid
det, trots att båda har arbetat lika många timmar och dagar.
Även om Lotta hade arbetat full tid under månaderna 2
till 5 skulle hon inte ha tjänat in en ny period. Detta är
problemet med månadsregeln. Den övergavs i mitten av 80-
talet på grund av dessa konsekvenser.
3. Arbetsvillkorets utformning får också betydelse för
ersättningens storlek genom fastställande av
normalarbetstid. Med den utformning som regeringen givit
förslaget kommer man att leta bakåt tills man hittat fem
månader som uppfyller arbetsvillkoret. Resten av tiden
inom ramtiden kommer inte att få någon betydelse. Se mer
om detta senare.
Vår inställning är att vi är positiva till att samordna
arbetsvillkoret i ALF och KAS. Men det är villkoret i ALF
som skall gälla också i KAS och inte tvärtom.
Fastställande av normalarbetstid
Regeringens förslag är att beräkningen av
normalarbetstid ändras. Den arbetstid är avgörande som
den försäkrade hade i det arbete som låg till grund för
arbetsvillkorets uppfyllande. En följd därav är också att den
dagsförtjänst som arbetstagaren hade under den tiden avgör
arbetslöshetsersättningens storlek.
Enligt nuvarande regler fastställs
normalarbetstiden efter den arbetstid som var normal för
den försäkrade innan han blev arbetslös. Den förtjänst han
hade då blir avgörande. I praktiken är det i flertalet fall
inget problem att fastställa vad som är normalt, eftersom
arbetstid och inkomst inte varierat under ramtiden. För den
som haft många arbeten med varierande arbetstid och
inkomst måste dock en beräkning ske. I praxis innebär det
att man då ser till de tre bästa månaderna under ramtiden.
De tre månader under vilka man arbetat mest bestämmer
arbetstidens omfattning och därmed också ersättningens
storlek. Om man under arbetslösheten kvalificerar sig för
en ny period, ligger den ursprungliga ersättningen fast när
man påbörjar denna nya period, om detta sker i ungefärlig
anslutning till varandra. Man följer principen att söka efter
normal inkomst och den ligger då innan arbetslösheten
ursprungligen började.
Problemen med regeringens förslag är följande.
1. Man får en mycket strikt beräkning av arbetstiden och
därmed ersättningens storlek när den försäkrade först blir
arbetslös. Det är de sista fem månaderna med jobb som
avgör oberoende av hur det sett ut under resten av
ramtiden. Det gynnar dem som arbetat mycket just före
arbetslösheten, men missgynnar dem som tvingats minska
sin arbetstid just före arbetslösheten. Det sistnämnda är
vanligast inför en arbetslöshetsperiod. Många försäkrade
får se sin arbetstid minska fram till dess. Samma förhållande
gäller för en företagare vars verksamhet går sämre och
sämre.
Med regeringens förslag följer helt naturligt att
benägenheten att acceptera bl a tillfälliga arbeten minskar.
Det kan vara bättre att ''vänta på''
arbetsmarknadsutbildning eller ALU.
Exempel
A. Eva arbetar sedan många år heltid, men tvingas
acceptera att minska sin arbetstid till sex timmar. Sedan blir
hon uppsagd. Anställningen upphör sex månader efter det
att hon minskade sin arbetstid. Enligt nuvarande regel får
hon ersättning för heltid. Enligt regeringens förslag får hon
ersättning för 3/4 arbetstid. Arbetsvillkoret fastställs ju på
de sista fem månaderna.
B. Carina slutar gymnasiet och söker heltidsjobb. Hon
får ett vikariat på heltid i elva månader. Sedan får hon ett
nytt vikariat på halvtid i fem månader för att därefter bli helt
arbetslös. Enligt nuvarande regler får hon ersättning för
heltid. Med regeringens förslag blir det bara ersättning för
halvtid.
C. Lena arbetar heltid i ett tillfälligt arbete i tio månader,
varav tre månader ingår i arbetsvillkoret. Sedan arbetar hon
halvtid i två månader innan hon blir arbetslös. Nu får hon
ersättning för heltid. Med regeringens förslag blir det
ersättning för 4/5 tid.
2. Men de nya reglerna påverkar också ersättningens
storlek för heltidsarbetande. Det blir ersättningen under de
senaste fem månaderna före arbetslösheten som blir
avgörande, även om man tjänat mer tidigare under
ramtiden.
Exempel
Erik tjänar 80 kr i timmen i sitt arbete där han arbetat i
fem år. Han tvingas sluta, men får genast ett tillfälligt
vikariat i fem månader. Där är lönen dock bara 70 kr i
timmen. Sedan blir han arbetslös. Nu baseras ersättningen
på 80 kr i timmen. Med regeringens förslag kommer den att
basera sig på 70 kr i timmen.
3. Förslaget får också synnerligen stora konsekvenser för
den som blivit arbetslös och som sedan upparbetar en ny
period. Den som nu tjänar in en ny period får behålla sin
tidigare nivå på arbetslöshetsersättning när han går från den
första perioden till den andra. Med regeringens förslag är
det arbetstiden och förtjänsten under den nya
kvalifikationsperioden som bestämmer
arbetslöshetsersättningens storlek i den andra perioden.
Den som under arbetslösheten accepterar ett sämre betalt
tillfälligt arbete eller ett arbete med kortare arbetstid kan
alltså påräkna att få sin ersättning sänkt i motsvarande mån.
Det kommer att innebära att praktiskt taget alla som nu har
''fast'' deltidsarbete och ''fyllnadsstämplar'' inte längre
kommer att få någon ersättning alls. Den som deltar i
exempelvis ALU eller arbetsmarknadsutbildning får sin nya
ersättning beräknad på den ersättning man får där. Det blir
alltså 80 % i ersättning på 80 %. Beredskapsarbete, som
numera görs på 90 % arbetstid, kommer att pressa ned
ersättningen i en eventuell ny period. För den som är under
25 år eller deltar i arbetsmarknadsutbildning i det reguljära
utbildningsväsendet är utbildningsbidraget 65 % av
arbetslöshetsersättningen. Tjänar man in en ny period på så
sätt blir alltså den nya ersättningen 80 % av 65 % av 80%
av tidigare lön (se exempel E nedan).
Det blir i framtiden en mycket besvärlig uppgift för
arbetsförmedlingarna att anvisa en arbetslös till en åtgärd
som man vet kommer att föranleda kraftigt sänkta
ersättningsnivåer i framtiden.
Exempel
A. Lisa har arbetat heltid när hon blir arbetslös. Efter en
tid tar hon våren 1993 ett deltidsjobb på 80 % och börjar
fyllnadsstämpla. ''Det är bättre än inget alls.'' Jobbet
upphör i november 1993. Sedan stämplar hon på heltid
igen. I januari 1994 stämplar hon ut sin period. Hon har
dock tjänat in en ny period genom sitt deltidsarbete. Med
nuvarande regler får hon samma ersättning som tidigare.
Med regeringens förslag får hon sin ersättning baserad på
80 % av sin deltidslön.
B. Lena har också arbetat heltid när hon blir arbetslös.
Hon tog ett deltidsarbete på 80 % sommaren 1993 och
fyllnadsstämplar. I januari 1994 har hon stämplat ut sina 300
dagar. Hon har genom sitt deltidsarbete, som hon har kvar,
tjänat in en ny period. Med nuvarande regler får hon
fortsätta fyllnadsstämpla. Med regeringens förslag får hon
ingen ersättning alls.
C. David blir arbetslös. Han tjänade 80 kr i timmen och
får sin ersättning baserad på den inkomsten. Sommaren
1993 blir han erbjuden ett jobb i fem månader för 60 kr i
timmen. ''Bättre än ingenting'', säger David och tar jobbet.
I januari 1994 har han stämplat ut sina 300 dagar. Han har
tjänat in en ny period. Med nuvarande regler får han
behålla sin ersättning. Går regeringens förslag igenom
baseras den nya ersättningen på lönen 60 kr i timmen. Inom
ett och ett halvt år minskar således den inkomst han ska leva
på från 80 kr i timmen till 48 kr. Hans månadsinkomst har
sjunkit från 14 000 kr till 8 500 kr.
D. Gustav som är arbetslös anvisas
arbetsmarknadsutbildning. Han får samma ersättning i
utbildningsbidrag som han har i a-kassa, 500 kr per dag.
Han deltar i utbildningen i fem månader och den slutar i
januari 1994. I februari har han stämplat 300 dagar, men har
nu tjänat in en ny period. Enligt nuvarande regler får han
behålla 500 kr per dag i ersättning i den nya perioden. Med
regeringens förslag blir ersättningen 400 kr per dag (80 %
av 500 kr). Dessutom får han ersättning bara i 150 dagar.
E. Anders, som är 23 år, blir arbetslös. Han tjänar 500
kr per dag. Hans arbetslöshetsersättning blir 400 kr per dag.
Efter en tid blir han anvisad arbetsmarknadsutbildning.
Hans utbildningsbidrag blir 260 kr per dag (65 % av 400).
Han deltar i utbildningen under fem månader. Sedan blir
han arbetslös igen och får tillbaka sin ersättning om 400 kr.
Han stämplar ut, men har genom utbildningen intjänat en
ny period. Arbetslöshetsersättningen blir då 208 kr per dag
(80 % av 260). Dessutom får han ersättning bara i 150 dagar.
Vi menar att regeringens förslag innebär mycket
slumpmässiga och negativa verkningar vid bestämmande av
normalarbetstid och dagpenning.
Regeringens förslag innebär dessutom ett dråpslag mot
alla deltidsarbetslösa. Bara några dagar efter det att
lagändringarna trätt ikraft kommer de första att utstämplas.
Ungefär 85 000 deltidsarbetslösa som nu fyllnadsmarkerar
kommer att stämpla ut. Frågan är bara hur lång tid det
kommer att ta.
Arbetslinjen motverkas kraftigt genom att man förlorar
på att ta kortare arbeten och delta i
arbetsmarknadsutbildning. Man får en nedpressning av
ersättningsnivåerna som är oacceptabel.
Det blir kommunernas socialbudgetar som får försörja
alla dem som inte kan få sin försörjning tryggad från
försäkringen.
Det är dock ett problem att vissa som
''fyllnadsmarkerar'' kan göra det för evigt. Det måste man
komma tillrätta med. Vi menar att lösningen på detta
problem är att förhindra att de som är tillsvidareanställda
får ''fyllnadsmarkera'' längre än en viss tid. Därför bör en
regel införas som begränsar denna tid till 300 dagar, se
bilaga 1. Med denna komplettering begränsas
oändlighetsfallen i normalfallet till en tidsperiod av cirka 2
1/2 år. Denna begränsning bör dock inte gälla den som fyllt
60 år. Regeln bör kunna gälla alla fr o m 4.4.1994. De 300
dagarna skall räknas från den tidpunkten för dem som då
''fyllnadsmarkerar''. För övriga börjar självfallet dagarna
beräknas från första dag man ''fyllnadsmarkerar'', samtidigt
som man har en tillsvidareanställning.
Dessutom bör deltidsanställda ges rätt till
förtursanställning enligt lagen om anställningsskydd, när en
tjänst med mer tid blir ledig hos arbetsgivaren. Detta har vi
begärt i en särskild motion.
Avgångsvederlag
Regeringens förslag innebär att reglerna om
beaktande av avgångsvederlag ändras. Enligt förslaget skall
vidare tid då den arbetslöse från en arbetsgivare får annan
ersättning än pension på grund av anställningens
upphörande (avgångsvederlag) jämställas med tid under
vilken en arbetslös utfört förvärvsarbete i fråga om
tillgodoräkningsbar tid för uppfyllande av arbetsvillkoret.
Regeringen eller AMS skall kunna utfärda föreskrifter om
denna tid. Under den tid avgångsvederlag utges är personen
i fråga inte berättigad till arbetslöshetsersättning, men skall
å andra sidan tillgodoräknas tiden för uppfyllande av det
arbetsvillkor som uppställts som kvalifikationsgrund för en
ersättningsperiod. Tiden skall dock räknas som jämställd
tid. Redan rätten till ersättning skall man ta hänsyn till. Om
utbetalning sker, har ingen betydelse. Betalar arbetsgivaren
inte ut ersättningen, får den arbetslöse varken
avgångsvederlag eller a-kassa.
Avgångsersättningar eller andra sådana ersättningar
som utbetalas genom försäkring eller av parterna
gemensamt uppbyggda fonder utgör däremot inte
förvärvsinkomster och har därför inte heller någon relevans
för arbetslöshetsbegreppet i ALF-lagen och KAS-lagen.
Den som mottar sådana ersättningar är att betrakta som
arbetslös i KAS- och ALF-lagarnas mening. Följaktligen får
tid då ersättningar av detta slag lämnas inte heller
tillgodoräknas för uppfyllande av arbetsvillkoret. Vi utgår
från att detta innebär att avräkning inte heller kan ske enligt
20 § i AFL-lagen.
Däremot skall ideella ersättningar räknas som
avgångsvederlag.
Enligt förslaget skall arbetsmarknadernas parter få en
rimlig tid att anpassa sig till de nya reglerna. Därför skall de
nya reglerna om avgångsvederlag inte tillämpas på
anställningar som upphör före den 1 juli 1994.
Enligt nu gällande regler beaktas inte avgångsvederlag
för längre tid än sex månader som är den längsta
uppsägningstiden enligt LAS.
Problemen med regeringens förslag är följande.
1. Det är inte korrekt att beakta ideella ersättningar.
Dessa är till för att kompensera det personliga lidande som
en arbetstagare har utsatts för i samband med en felaktig
uppsägning.
2. Det är orimligt att beakta ersättningar som inte har
betalts ut, kanske på grund av att företaget har gått i
konkurs. Resultatet blir ju att den arbetslöse varken får
avgångsvederlag eller ersättning. Vi kan inte acceptera
motivet, att detta skulle ''medföra betydande
tillämpningssvårigheter''. Att kontrollera om någon fått
ersättning är inte särskilt svårt. Utgångspunkten måste ju
för övrigt vara att vederlag utbetalats, om inte den
arbetslöse uppger annat.
3. När det gäller att beräkna tiden är lagtexten onödigt
krånglig. Varför skall AMS kopplas in? Man vet ju så gott
som alltid vilken inkomst vederbörande hade när han
slutade.
n4. Det är inkonsekvent att betrakta tiden som jämställd
tid. I propositionen anges klart och tydligt att detta är att
betrakta som en förvärvsinkomst. Skälet till denna
helomvändning anges vara ''lagtekniska'' lösningar. Det
förstår vi inte. Det är ju fråga om en inkomst som
härstammar från ett förvärvsarbete och då måste självfallet
ersättningen betraktas som arbetad tid. Det är väl inte
svårare att skriva in det i lagtexten i stället för att det skall
betraktas som jämställd tid. Dessutom vill ju regeringen
försämra reglerna om att tjäna in ny period efter s k
jämställd tid. Skulle riksdagen acceptera detta är det än
viktigare att uppbärande av avgångsvederlag skall betraktas
som arbetad tid och inte jämställd tid. Avgångsvederlag
betraktas för övrigt i dag under uppsägningstiden som
arbetad tid.
Vi anser att det i princip är riktigt att genomföra
en sådan förändring som regeringen föreslår. Vi föreslår
dock vissa förändringar som framgår av bilaga 2. Dessa
gäller att bara faktiskt utbetalad ersättning skall beaktas, att
s k allmänna eller ideella skadestånd inte skall beaktas, att
tiden skall betraktas som arbetad tid och att AMS inte
behöver blandas in för att beräkna tiden.
Förslag till finansiering per 1.1.94
Obligatorisk avgift
Regeringens förslag innebär att en obligatorisk
avgift införs för alla löntagare för inkomster upp till 7,5
basbelopp. Avgiften är en procent för beskattningsåret 1994
och två procent för beskattningsåret 1995. Avgiften är
avdragsgill vid taxering och beaktas vid uttag av
preliminärskatt. Det sägs att avgiften bara är en
övergångslösning och att andra tekniska former senare skall
prövas.
De personer som uppbär en inkomst under året som
understiger 25 % av det vid årets ingång gällande
basbeloppet behöver inte betala någon avgift.
Problemen med regeringens förslag är följande.
1. Avgiftens införande är första steget för att etablera en
statlig a-kassa. Men fortfarande saknas konkreta förslag om
hur den nya försäkringen skall se ut. Med de regler om
''medlemsvillkor'' som föreslås kommer ingen att kunna få
ersättning från denna nya försäkring förrän i april 1995.
Men avgifter skall tas ut fr o m 1.1.1994.
2. Man slår in på en väg som betyder att löntagarna i
större utsträckning än nu skall betala försäkringen. Det
kommer inte att kosta företagen mer att slå ut personal. Hur
kommer detta på sikt att påverka arbetslöshetens
utveckling?
3. Avgiften får en ur fördelningssynpunkt oacceptabel
konstruktion. Eftersom den är regressiv kommer den att
drabba lågavlönade hårdare än högre avlönade. Det
framgår av nedanstående tabell. Avgiften är därmed
oaccepu11,2tabel ur fördelningssynpunkt.
o11,1
Källa: Egna beräkningar
e 4.
Den som nu är över 63,5 år kommer att få betala
avgift, men aldrig vara berättigad till ersättning enligt de
nya reglerna.
5. Under det år man fyller 65 år får man betala avgift för
hela året, men rätten till ersättning upphör månaden innan
man fyller 65 år.
6. Avgiften förs till staten, dvs till statsbudgetens
inkomstsida, och inte till arbetsmarknadsfonden som ju
finansierar arbetslöshetsersättningarna. Det är fonden som
skall ha medlen.
7. Avgiften kommer i ett övergångsskede att orsaka
svåra administrativa problem för a-kassorna. De som får
ersättning skall nämligen betala avgifter på sina
ersättningar. Enligt lagen skall de nya reglerna tillämpas på
''avgiftspliktig inkomst som uppbärs'' fr o m 1.1.94. Men
kassorna kommer att under januari betala ut ersättningar
som intjänats 1993. Hur skall man hantera dessa?
Datorsystemen kan inte utvecklas för att i rätt tid klara
detta. Problem får också skatteverket vid taxeringstillfället.
En a-kassa kan exempelvis ådömas att under 1994 betala ut
ersättningar som hänför sig ända tillbaka till 1992, dvs långt
innan avgiften infördes.
8. Riksskatteverket har påtalat för regeringen att det blir
svårt att fastställa den särskilda preliminärskattetabellen för
a-kassorna med avseende på särskild redovisning av de nya
avgifterna. Förslaget kräver nämligen omfattande
systemförändringar. Regeringen har inte lyssnat på verket.
Tiden för att anpassa systemen efter riksdagens behandling
är obefintlig.
Vi säger nej till att införa denna avgift och till en
statlig a-kassa.
Vi vill trygga finansieringen av försäkringen på ett annat
sätt.
Vi vill höja arbetsmarknadsavgiften 1.1.1994 med 1,03
procentenheter. För att undvika att detta i nuvarande läge
leder till kostnadsökningar för företagen, föreslår vi att
arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift sänks i motsvarande
mån. I gengäld höjs löntagarnas egenavgift i
sjukförsäkringen 1 januari 1994 till 1,9 %. Denna avgift bör
utformas på ett fördelningspolitiskt godtagbart sätt.
Vi vill också tillfälligt höja skatten för
höginkomsttagarna över brytpunkten med 5
procentenheter, vilket motsvarar 4 miljarder
kronor, och tillföra Arbetsmarknadsfonden
dessa medel. Totalt innebär dessa förslag att fondens
intäkter redan nästa år ökar med 10,1 miljarder kronor på
helårsnivå.
I övrigt måste belastningen på fonden minska genom att
den ekonomiska politiken läggs om för att stimulera tillväxt
och nya jobb.
Finansieringsavgift
Regeringen föreslår också att
finansieringsavgiften (egenavgiften) i
arbetslöshetsförsäkringen slopas. Avgiften för
administration och utjämning, i genomsnitt cirka 150 kr per
medlem och år, kvarstår. Administrationsavgiften varierar
dock kraftigt från kassa till kassa beroende bl a på
arbetslöshetens storlek. Målarna beräknas för 1994 få en
avgift på 400 kr och Småföretagarna en på 300 kr.
Enligt nuvarande regler betalar alla medlemmar i
a-kassorna en genomsnittlig egenavgift om cirka 300 kr per
år, totalt cirka 1,2 miljarder per år. Dessutom betalar man
en administrationsavgift och en utjämningsavgift om totalt
cirka 150 kr per person och år. Den senare avgiften är till
för att utjämna kassornas kostnader för arbetslösheten.
Avgifterna är avdragsgilla i deklarationen.
Problemen är följande.
1. Enligt vår uppfattning är det angeläget att ha kvar en
mindre egenavgift i försäkringen för att anknytningen till a-
kassan skall finnas kvar och därmed också en ansvarskänsla
för att försöka hålla kassans kostnader nere.
2. Regeringen förutsätter att a-kassorna skall sänka sina
avgifter när finansieringsavgiften tas bort. Rent tekniskt är
det inget problem för dem att göra detta. Problemet gäller
snarare uppbörden av avgiften för dem som är med i facket.
För dessa ingår oftast avgifterna till a-kassan i
medlemsavgiften. Denna inkasseras vanligtvis av
arbetsgivarna enligt särskilda kollektivavtal. Enligt dessa
skall eventuella ändringar av avgiftsuttagen för
nästkommande år anmälas senast en viss dag. För många
ligger den i november. Det är alltså inte alls säkert att man
kan ta bort effekterna av finansieringsavgiften för nästa år.
Det kommer att föranleda synnerligen komplicerade och
dyrbara återbetalningsutbetalningar.
Dessutom är det inte helt lätt för a-kassorna att
bestämma en administrationsavgift när man inte vet hur
försäkringen ser ut, hur många medlemmar man kommer
att ha och vilka kostnader man kan få. Får man bygga upp
en riskfond som nu?
3. Den statliga a-kassan skall inte ta ut någon
administrativ avgift eller utjämningsavgift. Det blir en
konkurrensfördel för denna. Ju färre som blir kvar i de
privata a-kassorna, desto högre blir
administrationskostnaderna.
4. Det är oklart om administrationsavgiften i framtiden
blir avdragsgill vid deklaration.
5. Det är oklart om den statliga a-kassan skall få del av
utjämningsbidraget utan att behöva betala något.
6. Vad händer med medlemmarna i de privata a-
kassorna när man inte längre behöver betala någon
egenavgift för att få rätt till a-kasseersättning? Finns det
någon anledning att vara med? Vilka blir konsekvenserna
av dessa överströmningar?
Vi motsätter oss regeringens förslag.
Förslag till regeländringar 1.7.94
I propositionen föreslås att riksdagen skall ställa sig
bakom vissa principiella regeländringar som skall
genomföras per den 1 juli 1994 i enlighet med senare
propositioner.
Statlig a-kassa
Enligt regeringens förslag skall KAS-regionerna
administrera en inkomstrelaterad ersättning till dem som
inte är med i en privat a-kassa. Hur detta skall gå till
beskrivs i propositionen endast med följande mening.
''Administrationen av den nya inkomstrelaterade KAS-
ersättningen och grundbeloppet för KAS skall handhas av
KAS-regionerna.'' Dessa lyder under AMS och finns i fyra
delar av Sverige.
Problemen är följande.
1. Det är helt klart att det kommer att bli en
överströmning till den statliga a-kassan. Först och främst
finns ju 100 000--120 000 personer som i dag står utanför a-
kassa. Dessutom finns 200 000 personer som är med i a-
kassorna men inte i facket. Många av dessa kommer på sikt
att lämna a-kassorna. Hur stor överströmningen blir i övrigt
beror på hur den ekonomiska stimulansen driver på.
Men propositionen är som vi påpekat tidigare
fullständigt befriad från analyser av vad detta kan betyda
för staten. Det är oacceptabelt.
2. Vad händer med arbetslinjen i försäkringen, när den
skall handhas av en statlig a-kassa? Vilken vardagshjälp kan
en arbetslös i Boden få av KAS-regionen i Ljusdal? Vilken
service kan man ge, hur engagerar man sig socialt, hur skall
kontrollfunktionerna utövas? Om detta sägs ingenting.
Vi avvisar förslaget om en statlig a-kassa. Vi är
positiva till att alla skall få möjlighet att omfattas av en
inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning. Alla som har ett
arbete kan idag anmäla sig till en a-kassa. Cirka 100 000--
120 000 chansar på att stå utanför. Kan ett alternativ vara att
få anmäla sig till en särskild kassa under SO? En utredning
behövs.
Färre ersättningsdagar
Regeringens förslag innebär att antalet
ersättningsdagar blir maximalt 300. Endast arbetad tid skall
berättiga till en första period. Genom s k jämställd tid kan
därefter 150 dagar tjänas in, men bara en gång. Sedan krävs
en kvalifikationstid som bara innehåller arbete.
Generösa övergångsregler sägs skall gälla. Fram till 1 juli
1994 skall jämställd tid likställas med arbetad tid när det
gäller rätten att tjäna in en period.
Enligt gällande regler är ersättningsperioden 300 dagar
utom för den som fyllt 55 år som har 450 dagar. Arbetad tid
och s k jämställd tid berättigar till ett obegränsat antal nya
perioder om 300 resp 450 dagar.
Problemen är följande.
1. Färre antal ersättningsdagar kommer att utöka antalet
personer som helt utförsäkras ur systemet. Det kommer att
slå hårdast mot regioner som är sysselsättningssvaga och
som har många långtidsarbetslösa. Här ligger en jättelik
socialbidragsbomb och tickar.
2. Sämre möjligheter att genom s k jämställd tid
kvalificera sig för en ny period kommer också att leda till
fler utförsäkrade. Kvinnorna kommer att missgynnas,
eftersom tid under vilken man får föräldrapenning räknas
som jämställd tid. Arbetslinjen kommer också att
försvagas, eftersom det inte längre blir lika intressant att
delta i en aktiv åtgärd. Man kanske tackar nej till en åtgärd,
eftersom man vet att den bara leder till en begränsad
ersättningsrätt. Under de senaste 12 månaderna har cirka
190 000 personer blivit arbetslösa efter att ha deltagit i en
aktiv åtgärd. Av nedanstående tabell framgår deras
fördelning över landet. En uppskattning finns också av vilka
socialbidrag som kan bli aktuella.
nArbetslösas bakgrund och beräknade kostnader för
socialbidrag till följd av regeringens förslag om
arbetslöshetsersättning
Antalet personer som går från åtgärd till arbetslöshet är
ungefär detsamma oavsett mätperiod. Med dagens nivåer
på arbetslösheten kommer alltså cirka 190 000 personer,
som efter åtgärder blir arbetslösa, att konfronteras med
regeringens förslag till nya begränsningsregler. Många
arbetslösa kommer snabbt att utförsäkras.
Man bör observera att utförsäkring kan ske redan efter
den första perioden, även om man deltagit i s k jämställd
tid. Det beror på de nuvarande reglerna om avräkning.
Exempel
Lars blir arbetslös och tillerkänns 300 dagar efter många
års heltidsarbete. Efter 100 ersättningsdagar får han en
arbetsmarknadsutbildning på 5 månader, men blir sedan
åter arbetslös. Sina återstående 200 dagar erhåller han utan
att erbjudas något arbete. Utbildningen berättigar honom
till en ny ersättningsperiod. Med dagens teknik beräknas
den nya perioden börja direkt efter utbildningen och en
avräkning skall ske av de dagar han fått därefter i sin
föregående period. Matematiken blir då med nuvarande
regler att han får 300 dagar minus 200 dagar, vilket blir 100
dagar ytterligare att stämpla. Går regeringens förslag
igenom blir den nya perioden bara 150 dagar och då är
denna förbrukad. Det här kommer i sådant fall att leda till
planering eller spekulation. Det gäller att se till att åtgärder
sker först när man närmar sig utförsäkring. Det kommer att
leda till en ökad långtidsarbetslöshet.
Vi säger nej till regeringens förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:80,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning får i uppdrag att utreda frågan om
en arbetslöshetsförsäkring i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen beslutar att arbetsmarknadsavgiften i
lagen (1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari
1994 skall vara 3,15
%,
4. att riksdagen beslutar att sjukförsäkringsavgiften i
lagen (1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari
1994 skall vara 7,23
%,
5. att riksdagen beslutar att avgiften enligt 1 § lagen om
allmän sjukförsäkringsavgift höjs till 1,9
% från den första januari 1994,
6. att riksdagen beslutar att den statliga inkomstskatten
fr.o.m. den 1 januari 1994 höjs till 25
% på inkomster över brytpunkten.
7. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner
vid arbetslöshet,
8. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen,
9. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i lagen om statlig inkomstskatt,
10. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i lagen om ändring i lagen om ändring i
uppbördslagen,
11. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i uppbördslagen,
12. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
13. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i lagen om ändring i taxeringslagen,
14. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i taxeringslagen,
15. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i skattebrottslagen,
16. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, med avslag på
regeringens förslag om ändring av 6 § i lagen om
arbetslöshetsförsäkring, beslutar att denna paragraf skall ha
den lydelse som framgår av bilaga nr 2,
17. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår
regeringens förslag till ändring av 7, 20 och 57 §§ i lagen om
arbetslöshetsförsäkring,
18. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att 14
§ i lagen om arbetslöshetsförsäkring skall ha den lydelse
som framgår av bilaga nr 1,
19. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår
regeringens förslag om ändring i 7 § lagen om kontant
arbetsmarknadsstöd,
20. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår
regeringens förslag om en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring fr.o.m. den 1 juli 1994,
21. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
inriktningen av arbetslöshetsförsäkringen.
Stockholm den 15 november 1993
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
Nuvarande lydelse
14 § Ersättning utgår under längst 300 dagar
(ersättningsperiod). Har försäkrad uppnått 55 års ålder
innan ersättningsperioden gått till ända är perioden i stället
450 dagar.
I ersättningsperioden inräknas inte dagar, under vilka
den försäkrade har anvisats verksamhet för
arbetslivsutveckling i enlighet med föreskrifter som har
meddelats av regeringen.
I ersättningsperioden inräknas i fall som avses i 10 §
ersättningstid i den andra arbetslöshetskassan.
Ersättningsrätten upphör vid utgången av månaden före
den under vilken den försäkrade fyller 65 år.
Föreslagen lydelse
14 § Ersättning utgår under längst 300 dagar
(ersättningsperiod). Har försäkrad uppnått 55 års ålder
innan ersättningsperioden gått till ända är perioden i stället
450 dagar.
I ersättningsperioden inräknas inte dagar, under vilka
den försäkrade har anvisats verksamhet för
arbetslivsutveckling i enlighet med föreskrifter som har
meddelats av regeringen.
Rätt till ersättning samtidigt som den försäkrade innehar
anställning tills vidare på deltid begränsas till 300
ersättningsdagar räknat från den vecka arbetet påbörjades.
Den som fyllt 60 år omfattas ej av begränsningen.
I ersättningsperioden inräknas i fall som avses i 10 §
ersättningstid i den andra arbetslöshetskassan.
Ersättningsrätten upphör vid utgången av månaden före
den under vilken den försäkrade fyller 65 år.
----------
Denna lag träder i kraft den 4 april 1994 och gäller också
den som redan påbörjat ersättningsperiod. Beräkningen av
antalet ersättningsdagar räknas från den dagen.
A26
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
6 §
Rätt till ersättning vid arbetslöshet föreligger, för
försäkrad som efter senaste inträdet i arbetslöshetskassan,
1. varit medlem i kassan under minst tolv månader, om
han haft sin huvudsakliga försörjning genom avlönat arbete
för annans räkning, eller under minst 24 månader, om han
haft sin huvudsakliga försörjning som självständig
företagare (medlemsvillkor),
2. under en ramtid av tolv månader omedelbart före
arbetslöshetens inträde utfört förvärvsarbete i minst 75
dagar fördelade på minst fyra månader (arbetsvillkor).
Endast dag då förvärvsarbete har utförts i minst tre timmar
får härvid räknas in.
Föreligger särskilda skäl får Arbetsmarknadsstyrelsen
medge att medlemsvillkoret bestäms till tolv månader för
försäkrad, som haft sin huvudsakliga försörjning som
självständig företagare.
Tid då förvärvsarbete har utförts får icke räknas mer än
en gång för uppfyllande av arbetsvillkoret.
p
A26
Bilaga 2
p
Föreslagen lydelse
6 §
Rätt till ersättning vid arbetslöshet föreligger, för
försäkrad som efter senaste inträdet i arbetslöshetskassan,
1. varit medlem i kassan under minst tolv månader, om
han haft sin huvudsakliga försörjning genom avlönat arbete
för annans räkning, eller under minst 24 månader, om han
haft sin huvudsakliga försörjning som självständig
företagare (medlemsvillkor),
2. under en ramtid av tolv månader omedelbart före
arbetslöshetens inträde utfört förvärvsarbete i minst 75
dagar fördelade på minst fyra månader (arbetsvillkor).
Endast dag då förvärvsarbete har utförts i minst tre timmar
får härvid räknas in.
I 2 ovan inräknas också tid under vilken den försäkrade
från en arbetsgivare får annan ersättning än pension på
grund av anställningens upphörande (avgångsvederlag).
Allmänna skadestånd eller annan ideell ersättning skall
dock inte beaktas. Tiden beräknas med utgångspunkt i
avgångsvederlagets storlek i förhållande till den försäkrades
normala inkomst.
Föreligger särskilda skäl får Arbetsmarknadsstyrelsen
medge att medlemsvillkoret bestäms till tolv månader för
försäkrad, som haft sin huvudsakliga försörjning som
självständig företagare.
Tid då förvärvsarbete har utförts får icke räknas mer än
en gång för uppfyllande av arbetsvillkoret.
------------
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Äldre
bestämmelser skall dock tillämpas när anställningen upphör
senast den 30 juni 1994.