Kommuner och landsting brottas med stora problem på
grund av minskade resurser trots växande behov.
Kommunsektorns inkomster minskar dramatiskt i fast
penningvärde. Minskningen är stor även om vi bortser från
de delvis tillfälligt höga inkomsterna 1992 och 1993. I år får
sektorn omkring 20 miljarder kronor (i fast penningvärde)
mindre än 1991.
Statsbidragen till kommunsektorn skärs ned på flera
sätt. Dels direkta minskningar av bidragsramen. Nu senast
7,5 miljarder kronor fr.o.m. 1993. Dels genom att
inflationen tillåts gröpa ur värdet av statsbidragen. Trots
den låga inflationen betyder det ett par miljarder kronor per
år i fast penningvärde. Fyra års urgröpning summerar sig till
en nedskärning av samma storlek som 1993 års nedskärning
av ramen.
Att kommunsektorn tillfälligt får behålla 4,2 miljarder i
skatteintäkter som det sänkta grundavdraget ger 1994
innebär bara en tillfällig lättnad. Kraven på nedskärningar
i verksamheten skjuts bara delvis upp till 1995.
Från 1995 slår också den sjunkande BNP (och därmed
mindre skatteunderlag) igenom i kommunsektorns
skatteintäkter.
I år är inkomsterna tillbaka på 1987 års nivå. Sedan 1987
har ändå befolkningen förändrats i riktning mot
åldersgrupper som kostar relativt mycket för kommuner
och landsting. Antalet barn i förskoleålder ökar med en och
en halv årskull och antalet personer över 85 år ökar med 30 %.
Enbart befolkningsförändringarna leder till ökade
behov på omkring en procent per år eller sammanlagt 6--7 %
för hela perioden 1987--1994. Samtidigt har också
ambitionsnivån inom t.ex. barnomsorgen (utbyggnad till
full behovstäckning) och äldreomsorgen ökat.
Det här leder till stora nedskärningar i den kommunala
verksamheten. Under 1992, 1993 och 1994 beräknas
verksamhetsutgifterna minska med ca 6 %.
Verksamhetsminskningar innebär färre sysselsatta.
De kommunalt anställda blir upp mot 100 000
färre under dessa tre år.
Samtidigt fortsätter de åldersgrupper som behöver
kommunal verksamhet mest att öka snabbt i antal. Om vi
antar att kommuner och landsting 1995 skulle använda lika
mycket resurser per invånare i olika åldersgrupper som 1991
så skulle resurserna behöva öka med 10--15 miljarder
kronor i fasta priser. I stället sjunker de med 30 miljarder
kronor. På flera områden -- barnomsorgen, skolan och
äldreomsorgen -- ökar dessutom ambitionsnivån under den
här perioden. Arbetslösheten medför också att utgifterna
för socialbidrag ökar mycket kraftigt. Socialbidragen
fördubblas ungefär från 5 miljarder till 10 miljarder kronor
mellan 1991 och 1994. Totalt sett är gapet mellan resurser
och behov för stort för att det skall kunna överbryggas med
ökad effektivitet och produktivitet.
Vi har alltså följande situation. Kommuner och landsting
skär ned i sin verksamhet för att det saknas pengar. Många
utbildade och erfarna personer går därför arbetslösa och
kostar samhället pengar i form av a-kasseersättning, AMS-
åtgärder, socialbidrag m.m. Befolkningsförändringarna
leder samtidigt till större tryck på kommuner och landsting.
Alla kalkyler leder till slutsatsen att det är mycket billigt
för samhället att sätta folk i arbete i den kommunala
välfärdsproduktionen i stället för att dra ned på antalet
sysselsatta och därmed öka på arbetslösheten. Räknar vi
dessutom in värdet av de tjänster som skulle produceras och
besparingar i medicinska och sociala kostnader så blir
resultatet ett stort plus.
Regeringen räknar med att 37 000
personer i år mister sina anställningar i kommuner
och landsting. Det är ett slöseri med mänskliga och
ekonomiska resurser av en mycket stor omfattning.
Rundgången mellan staten och kommunerna måste brytas.
Vi föreslår att AMS får i uppdrag att förhandla med
kommunerna och landstingen om att förlänga
uppsägningstiden för varslad personal. Målsättningen bör
vara att ingen skall gå ut i öppen arbetslöshet, i första hand
före 31 december 1995. AMS bör få särskilda medel för att
stimulera kommunerna att fatta sådana beslut. För nästa
budgetår bör 2,7 miljarder kronor anslås för detta ändamål.
Stödet för en enskild person får inte överstiga 85 procent.
Samma krav återfinns i den socialdemokratiska
partimotionen om arbete m.m.
Naturligtvis behövs en stark sysselsättningsökning i
näringslivet för att de offentliga underskotten snabbt skall
minska. Men med dagens höga arbetslöshet dröjer det länge
innan det uppstår brist på arbetskraft.
Sysselsättningsökning i näringslivet och bibehållen
sysselsättning i kommuner och landsting konkurrerar inte
med varandra utan kompletterar varandra och är båda
nödvändiga om arbetslösheten skall kunna minska rejält
fram till sekelskiftet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1994/95 anvisar 2 700 miljoner kronor för att
stimulera kommunerna och landstingen att förlänga
uppsägningstiden för varslad personal.
Stockholm den 25 januari 1994
Anita Johansson (s)
Monica Öhman (s)
Sonia Karlsson (s)
Alf Egnerfors (s)
Britt Bohlin (s)
Maja Bäckström (s)
Björn Ericson (s)