1.
Inledning och sammanfattning av förslagen 90
000 fler jobb under nästa år. Det blir resultatet av de
förslag om att bekämpa arbetslösheten som vi
socialdemokrater nu lägger fram. Genom att också drygt
30 000 personer fler får utbildning kan den öppna
arbetslösheten nästa år pressas ned till runt 5 procent. Det
går att göra något åt arbetslösheten, om viljan finns.
Under den borgerliga regeringens mandatperiod
försvinner 12 procent av alla jobb i Sverige. Det betyder att
tre gånger så många jobb försvinner här jämfört med
länderna i EU (källa: OECD). Det visar med all önskvärd
tydlighet att det är regeringens misslyckade politik som
ligger bakom att över 600 000 personer nu är arbetslösa i
Sverige.
Regeringen sitter med armarna i kors inför en
massarbetslöshet på 14 procent, en arbetslöshet som
kommer att ligga kvar på den nivån både i år och nästa år.
Sedan tror regeringen att den genom att inte göra något
under ytterligare fyra år skall kunna halvera denna enorma
arbetslöshet!
Arbetslösheten har sedan regeringsskiftet 1991 ökat från
273 000 personer till 602 000 personer, eller med 329 000
personer. Det betyder ett tillskott på 12 200 nya arbetslösa
bidragstagare varje månad. Det är då inte att undra på att
statens finanser raseras.
Sverige har drabbats av massarbetslöshet och
statsfinansiell kris beroende på att tillväxten minskat tre år
i rad.
För dem som inte har ett jobb är detta en katastrof. Men
ingen kommer undan, alla kommer att få vara med att bära
de bördor som krävs för att vända denna utveckling och alla
kommer att drabbas om vi inte klarar det.
Av internationella erfarenheter vet man att det är
mycket svårt för ett land att på ett påtagligt sätt minska den
öppna arbetslösheten, när man väl låtit den nå höga nivåer.
Den utmaning som Sverige nu står inför är att som första
land i Europa visa att detta är möjligt!
Vi tror att detta kommer att gå. Men då krävs att den
ekonomiska politiken läggs om i syfte att stimulera tillväxt
och nya jobb.
Vi vill under nästa budgetår genomföra ett omfattande
investeringsprogram, genomföra kraftiga satsningar på
utbildning och återupprätta arbetsmarknadspolitiken.
Vårt investeringsprogram innebär följande.
Vi vill att näringslivet skall öka sina investeringar
för att klara de framtida behoven av ökad produktion.
Därför föreslår vi att företagen får direktavskriva 70 % av
sina maskininvesteringar.
Investeringarna i kommunikationer bör också
kraftigt öka. Telias AXE-system skall byggas ut redan till
1997. Vägverket bör få de ytterligare 4,1 miljarder kr för
underhållsåtgärder som verket begärt. Vi vill också satsa
500 miljoner kr på järnvägsunderhåll och stimulera
kommunerna att investera 2 miljarder kr mer i gator.
Vi anser att omfattande åtgärder måste sättas in för att
hejda raset i bostadsinvesteringarna. Vi vill öka
nybyggnaden av lägenheter genom ett tioprocentigt
tillfälligt investeringsbidrag och stödja ROT-program i
äldre flerfamiljshus. Totalt kan då investeringsvolymen öka
med cirka 11 miljarder kr.
Vi vill också genomföra viktiga sociala
investeringar. Vi vill att fler bostäder skall
iordningsställas för de äldre, bygga om skolor och fortsätta
det ROT-program som nu finns hos AMS för kommunala
byggnader samt handikappanpassa offentliga lokaler. Totalt
kan det ge investeringar för drygt 4 miljarder kr.
Vi vill också genomföra ett samlat program för
miljöinvesteringar. Naturvårdsverket bör få i
uppdrag att genomföra ett sådant program. Resurserna
skall fördelas så att maximal miljövinst uppnås parad med
hög sysselsättning. Totalt vill vi satsa 750 miljoner kr för att
uppnå investeringar om 2,7 miljarder kr. Det gäller
investeringar i VA-anläggningar, reningsverk,
trafikbullerdämpande investeringar, sanering av gamla
industriarbetsplatser m m.
När det gäller utbildning stödjer vi självfallet
regeringens förslag att den extra utbildningssatsning om 54
000 elever i ett extra gymnasieår och i komvux som nu
genomförs på socialdemokratiskt initiativ, skall fortsätta
under nästa läsår. Därutöver vill vi ha ytterligare 4 000
elever i ett tredje gymnasieår, 12 000 fler komvuxplatser
4 500 fler i högskolan 2 000 fler i folkbildningen
10 000 fler i arbetsmarknadsutbildning.
Vi föreslår också en extra satsning inom
kulturområdet med 65 miljoner kr.
Inom arbetsmarknadspolitiken vill vi ta krafttag
för att komma till rätta med den höga
ungdomsarbetslösheten och för att bekämpa
långtidsarbetslösheten. Vi föreslår en ny åtgärd kallad
ungdomsintroduktion och vill att riksdagen samlas kring ett
program som ger alla ungdomar möjlighet till sysselsättning
eller utbildning. Vi vill att 6 000 fler än regeringen skall få
anställning som utbildningsvikarier. Dessutom vill vi med
ett direkt ekonomisk stöd till kommunerna förlänga
uppsägningstiderna för 20 000 kommunalt anställda.
Vi föreslår att riksdagen skall fastställa mål för
jämställdhetsarbetet och ändra jämställdhetslagen i
syfte att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Balansen på arbetsmarknaden skall återställas genom att
arbetsrätten förändras.
Våra satsningar kostar totalt cirka 20 miljarder
kr under nästa budgetår. Men vi har ändå ett bättre
budgetsaldo än regeringen. Det beror bl a på att statens
utgifter för kontantstöden under nästa år minskar med över
10 miljarder kr. Samtidigt ökar statens inkomster med över
6 miljarder kr.
2. Massarbetslöshet
Nu har vi i Sverige den massarbetslöshet vi
socialdemokrater varnat för alltsedan regeringen Bildt
inledde den ''enda vägens politik''. Gång på gång har vi
vädjat till regeringen att vidta åtgärder för att dämpa fallet
i ekonomin och i sysselsättningen. Men regeringen har inte
velat lyssna. Gång på gång har vi lagt fram förslag i
riksdagen i syfte att få stopp på den galopperande
arbetslösheten och ta tillvara de lediga resurser som finns.
Men riksdagen har röstat ner i stort sett samtliga våra
förslag.
Under 1992 och 1993 har 413 000 jobb försvunnit, vilket
motsvarar 10 procent av alla sysselsatta i Sverige. I år
kommer enligt regeringen ytterligare cirka 30 000 jobb att
försvinna. Så här har jobben enligt regeringen försvunnit
under mandatperioden.
n
Tabell 1. Sysselsättning under mandatperioden 1992--
1994
Förändring, antal personer
Jord- och skogsbruk
-- 20 000
Industri
-- 103 000
Byggnadsverksamhet
-- 102 000
Privata tjänster
-- 101 000
Kommunal verksamhet
-- 101 000
Statlig verksamhet
-- 10 000
Totalt
-- 437 000
Källa: Finansdepartementet
Den öppna arbetslösheten är nu över 8 procent.
Regeringen räknar med att under 1994 och 1995 kommer
över 14 procent av arbetskraften att stå utanför den
ordinarie arbetsmarknaden. Det betyder att 600 000
människor förgäves söker efter ett jobb. Detta är fakta
bakom regeringens största misslyckande.
Sedan regeringsskiftet 1991 har arbetslösheten ökat från
273 000 personer till 602 000 personer, eller med 329 000
personer. Det betyder ett tillskott på 12 200 nya arbetslösa
bidragstagare varje månad. Det är då inte att undra på att
statens finanser raseras.
Sverige har drabbats av massarbetslöshet och
statsfinansiell kris beroende på att tillväxten minskat tre år
i rad.
För dem som inte har ett jobb är detta en katastrof. Men
ingen kommer undan, alla kommer att få vara med att bära
de bördor som krävs för att vända denna utveckling och alla
kommer att drabbas om vi inte klarar det.
Den allra svåraste situationen har de långtidsarbetslösa
och alla arbetslösa ungdomar. Cirka 133 000 personer är
långtidsarbetslösa, vilket motsvarar närmare 40 procent av
de arbetslösa. Varje dag kommer fler av dem närmare
utförsäkring. Kommunernas socialbidragskostnader kan
därför förväntas explodera under kommande år. Cirka
90 000 ungdomar under 25 år är öppet arbetslösa, därtill
kommer lika många i olika tillfälliga åtgärder.
De arbetslösa skulle inte ha varit så många som de nu är,
om riksdagen tidigare hade ställt sig bakom våra förslag om
satsningar för att bekämpa arbetslösheten.
3. Regeringens misslyckande
Massarbetslösheten i Sverige är utan tvekan regeringens
största misslyckande. Det är nära nog en ödets ironi att det
som regeringen anser vara sitt största misslyckande, den
sjunkande kronkursen, nu är regeringens enda hopp inför
framtiden. Det är kronfallets ökade konkurrenskraft för
exportindustrin som skall lösa Sveriges krissituation. I
övrigt står regeringen tomhänt inför framtiden.
I ett läge där regeringen själv bedömer att
massarbetslösheten oförminskat kommer att fortsätta
under 1994 och 1995 har regeringen inte ett enda förslag om
hur man skall komma tillrätta med problemen. Vad
kommer det att leda till för alla långtidsarbetslösa och vad
händer med alla arbetslösa ungdomar?
Regeringen har tidigare framhållit att sänkta skatter för
kapitalägare, sänkta löner och ökade löneskillnader samt
försämrad anställningstrygghet skulle bidra till en ökad
sysselsättning. Därför har regeringen genomfört det ena
förslaget efter det andra som ökar löntagarnas otrygghet
och spär på orättvisorna i samhället. Vi har hävdat att detta
inte leder till fler jobb. Regeringens egna prognoser visar
att vi har rätt.
Arbetsmarknadspolitiken urholkas
En grundläggande förutsättning för att ta Sverige ur
krisen är att ha en väl fungerande arbetsmarknadspolitik,
där tyngdpunkten ligger på effektiva aktiva insatser. Tyvärr
har regeringen misslyckats kapitalt både när det gäller
omfattning och innehåll i den aktiva
arbetsmarknadspolitiken och åtgärdernas faktiska
genomförande. Kontantstödet ökar dramatiskt på
bekostnad av de aktiva åtgärderna, de aktiva åtgärderna
blir av en allt sämre kvalitet och de mål riksdagen satt upp
nås inte.
I Sverige har vi tidigare ansett att
arbetsmarknadspolitiken är en viktig del av den
ekonomiska politiken, att det är lönsamt att satsa på aktiva
åtgärder av god kvalitet, att arbetslöshetsförsäkringen
måste understödja arbetslinjen och att kontantstöden måste
hållas nere. Allt detta har regeringen övergivit.
Under budgetåret 1991/92 satsades 19,1 miljarder kr på
aktiva konjunkturberoende åtgärder, budgetåret därpå 27,8
miljarder kr och under innevarande budgetår 28,4 miljarder
kr. Men kostnaderna för kontantstödet har ökat i långt
snabbare takt. 1991 betalades 12 miljarder kr ut, 1992
ökade utbetalningen till 24 miljarder kr och 1993 till 42
miljarder kr. Detta är en kostnadsökning på 250 procent på
två år!
Detta visar tydligt att arbetsmarknadspolitiken inte får
tillräckligt stöd från andra politikområden utan överlastas.
Den kan därför inte fungera effektivt. Kostnaderna för
kontantstödet stiger lavinartat och en allt större del av
arbetskraften blir beroende av bidrag för sin försörjning.
Kontantstöden och vissa aktiva insatser finansieras av
arbetsmarknadsfonden. Fonden hade så sent som den 1 juli
1992 ett överskott på 6 miljarder kr. Ett år senare, den 1 juli
1993, hade den ett underskott på 16,2 miljarder kr.
Regeringen räknar med att detta underskott redan 1 juli
1994 har stigit till 52 miljarder kr.
Problemet är inte bara att regeringen satsar för lite
resurser på aktiva insatser, utan också att de mest effektiva
aktiva åtgärderna inte prioriteras. Kärnan i den aktiva
arbetsmarknadspolitiken har alltid varit utbildning och
beredskapsarbeten. Därutöver har det gällt att med
särskilda insatser få ungdomar och långtidsarbetslösa i
arbete. På så vis har en effektivt fungerande arbetsmarknad
varit en viktig del i samhällsekonomins funktionssätt.
Den borgerliga regeringen har tidigare introducerat två
nya aktiva åtgärder, ungdomspraktikplatser och
arbetslivsutveckling, ALU. Dessa åtgärder har varit tänkta
att tillgripas som sistahandsåtgärder, om inga andra
och bättre fungerande åtgärder står till buds.
Resonemanget har varit att det är i sådana fall bättre med
någon form av aktiv åtgärd än ingenting alls. Det har också
gällt att förhindra utförsäkring från
arbetslöshetsförsäkringen.
Men regeringen har fört utvecklingen in på en annan
väg. Ungdomspraktik och ALU är på väg att bli de
dominerande åtgärderna. Detta är av flera skäl mycket
allvarligt. Dessa åtgärder bekostas helt av staten och lägger
få skyldigheter på arbetsgivarna. De tränger undan de
ordinarie jobben och kan äventyra arbetsmarknadens
funktionssätt. Dokumenterat effektiva åtgärder som
utbildning och beredskapsarbeten minskar nu.
Endast 44 000 personer deltog under andra halvåret 1993
i arbetsmarknadsutbildning jämfört med 81 000 året före. I
massarbetslöshetens Sverige finns bara cirka 14 00 personer
i beredskapsarbete jämfört med 70 000 för cirka 10 år
sedan. I stället ökar ineffektiva åtgärder som ALU.
Men regeringen ändrar också förutsättningar för de
olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna så att AMS långt
ifrån kan nå de mål som riksdagen satt upp. Incitamenten
för den arbetslöse ändras så att det är mer lönsamt att vara
hemma än att delta i utbildningsverksamhet. Stöden till
företagen försämras och nya avgifter tas ut av företagen.
Byråkratin och administrationen kring åtgärderna ökar.
Ett tydligt exempel på detta är
ungdomspraktikplatserna. I ett läge när AMS inte ens når
hälften av riksdagens mål om antal ungdomar på
praktikplats inför riksdagen en avgift för arbetsgivarna.
Konsekvensen blir med all säkerhet att ännu färre
ungdomar får praktikplats.
I våras satte riksdagen upp bl a nedanstående mål för
antal personer i aktiva åtgärder i genomsnitt varje månad
för innevarande budgetår. Resultatet under första halvåret
talar för sig själv.
Samtidigt anslog riksdagen ekonomiska resurser för att
AMS skulle kunna nå dessa mål. Det betyder att AMS
kommer att få betydande resurser kvar när budgetåret går
ut, om inte en dramatisk ökning sker av antal personer i
åtgärder. Om resultatet för första halvåret 1994 blir
detsamma som för andra halvåret 1993, kommer AMS att
ha kvar mer än 5 miljarder kr. Mot den bakgrunden är det
minst sagt anmärkningsvärt att regeringen inte låter AMS
fullt ut använda befintliga resurser till andra former av
åtgärder, t ex ROT-åtgärder, vilket AMS själv har begärt.
Arbetslöshetsförsäkringen försämras
Regeringen har också föreslagit förändringar av
arbetslöshetsförsäkringen, som sätter arbetslinjen i
försäkringen i fara och äventyrar arbetsmarknadens
funktionssätt. Enligt regeringen skall förslaget innebära en
allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring för alla. I
själva verket innebär förslaget att färre än nu kommer att
få inkomstrelaterad ersättning, att ersättningen blir lägre
och att ersättning kommer att ges ut under kortare tid.
Vilka villkor som skall gälla för försäkringen är
fortfarande okänt, trots den proposition som finns i
riksdagen. Klart är bara att de som tjänar under 7,5
basbelopp får betala.
Arbetsrätten -- konfrontation
Spelreglerna på arbetsmarknaden, arbetsrätten, är
viktiga både för företagen och de anställda. Det gagnar
ingen att i konfrontation med löntagarna kraftigt försämra
de anställdas rättigheter. Regeringen sätter tyvärr egna
ideologiska mål före långsiktigt hållbara regler som både
arbetsgivare och anställda kan lita på. Genom de
förändringar som nu skett har regeringen ändrat
spelreglerna för arbetsmarknaden. Sverige behöver dock
mer av samarbete och samsyn, inte konfrontation.
Regeringens handlande är därför ett genuint misslyckande.
Det finns inte heller någon som helst forskning eller
andra erfarenheter som stödjer uppfattningen att
försämrade arbetsrättsliga regler ger fler jobb. Att redan
dagens regler ger stora möjligheter att anställa någon för
viss tid framgår med all önskvärd tydlighet av siffror från
AMS. Av de jobb som 1990 anmäldes som lediga till
förmedlingen var cirka 55 procent tillsvidareanställningar.
Nu har siffran sjunkit till drygt 30 procent. Det innebär att
två av tre lediga jobb är för anställning på viss tid. Det är illa
nog. Vill regeringen att alla lediga jobb skall vara tillfälliga?
4. Åter till full sysselsättning
Utgångsläget
Nu har Sverige enligt regeringens bedömningar nått
botten i konjunkturläget, nu syns många ljuspunkter. Vi
hoppas verkligen att regeringen efter alla felaktiga
prognoser nu äntligen gör en riktig bedömning av
framtiden. Men det är viktigt att komma ihåg att inför
denna uppgång i ekonomin befinner sig Sverige i en
situation vi aldrig haft tidigare i modern tid.
Vi har i Sverige aldrig tidigare varit så djupt nere i
depressionen som vi nu är. Samtidigt som regeringen redan
i slutet av förra året talade om ljuspunkter i ekonomin
varslades under sista kvartalet 24 000 personer om
uppsägning, vilket är lika många som under samma period
1990 och som då bedömdes som en katastrof. Antalet lediga
platser var sista kvartalet 1993 56 000, vilket var bara
hälften av antalet lediga platser under samma period 1990.
Vi har i Sverige aldrig tidigare i modern tid haft så många
människor utanför den ordinarie arbetsmarknaden, aldrig
haft så många långtidsarbetslösa och aldrig haft så många
ungdomar arbetslösa. Vi har heller aldrig haft ett så högt
budgetunderskott, en så snabbt växande statsskuld och så
gigantiska utgifter för arbetsmarknadspolitiken. Bara i
kontantstöd utbetalades 42 miljarder kr under 1993.
Vi har inte heller tidigare haft så snabbt växande klyftor i
samhället, en så konfrontationsinriktad regeringspolitik och
ett så dåligt samarbetsklimat mellan arbetsmarknadens
parter.
Av internationella erfarenheter vet man att det är
mycket svårt för ett land att på ett påtagligt sätt minska den
öppna arbetslösheten, när man väl låtit den nå höga nivåer.
Den utmaning som Sverige nu står inför är att som första
land i Europa visa att detta är möjligt!
Regeringen vet inte ens hur man skall använda de
resurser som finns. Därför behåller regeringen 2,2 miljarder
kr av AMS medel för att senare bestämma hur dessa skall
användas. Det visar tydligt regeringens bristande
framförhållning och handlingskraft.
Det krävs en ny regering och en ny politik för att lösa
Sveriges problem.
Vad vill vi socialdemokrater
Vårt mål är att nå en tillväxt på 4 procent, öka
antalet sysselsatta och kraftigt minska den öppna
arbetslösheten. För att klara detta vill vi ta tillvara de lediga
resurser som finns, öka investeringarna, satsa mer på
utbildning och återupprätta arbetsmarknadspolitiken.
Ytterligare insatser redovisas i vår ekonomiska motion.
Sammantaget leder vår politik till runt 30 000 fler
sysselsatta under 1994 och cirka 90 000 1995.
Genom att också mer än 30 000 personer ytterligare
utbildas kan den öppna arbetslösheten minska till
7,3 procent 1994 och till 4,9 procent 1995.
Våra satsningar på detta program kostar cirka 20
miljarder kr mer än regeringen anslagit. Men vi har ändå
ett bättre budgetsaldo än regeringen. Det beror bl a
på att statens utgifter för kontantstöden på grund av våra
åtgärder under nästa år minskar med över 10 miljarder kr.
Samtidigt ökar statens inkomster med 6 miljarder kr.
Vi vill också ta till krafttag för att komma till rätta med
den höga ungdomsarbetslösheten och för att
bekämpa långtidsarbetslösheten.
Cirka 90 000 ungdomar under 25 år är nu öppet
arbetslösa. Därtill kommer lika många som finns i aktiva
åtgärder. Arbetslösheten är ungefär tre gånger så hög bland
ungdomar som bland genomsnittet. Den minskning av
arbetslösheten med två procentenheter som vi vill uppnå
under nästa år kan bedömas leda till att
ungdomsarbetslösheten sjunker med sex procentenheter.
Men det räcker inte. I princip skall alla ungdomar engageras
i någon form av aktiv åtgärd, eftersom den öppna
arbetslösheten på sikt är förödande för våra ungdomar.
Vi föreslår en ny åtgärd kallad
ungdomsintroduktion.
Vi anser också att riksdagen bör samlas kring ett
program som ger alla ungdomar möjlighet till sysselsättning
eller utbildning.
Det är även nödvändigt med nya insatser för att
bekämpa långtidsarbetslösheten.
pNär det gäller regionalpolitiken återkommer vi
med vår syn på denna i samband med att regeringens
aviserade proposition om regionalpolitiken presenteras.
5. Investeringar
Investeringarna rasar
Det är dagens investeringar som utgör grunden för
morgondagens produktion och välfärd.
De totala investeringarna har under regeringen Bildt
fallit med 30 procent. Nedgången är den kraftigaste under
hela den svenska industrialismens historia.
Investeringskvoten, dvs investeringarnas andel av BNP,
sjunker enligt regeringen 1994 till 12,7 procent. Vi är nu
nere på samma låga investeringsnivå som i början av 1930-
talet. Särskilt akut är situationen i byggsektorn.
Raset i industriinvesteringarna leder till att industrins
kapitalstock reduceras. Det innebär att en betydande
investeringsökning omedelbart krävs för att den kommande
produktionsökningen inte skall leda till flaskhalsar och
kapacitetsbrist om några år.
Investera för framtiden
Vi socialdemokrater vill använda de resurser som finns
för att genomföra angelägna investeringar. Behoven är
stora, kapacitet och ekonomiska resurser finns. Alla
arbetslösa vill arbeta och företagen har ledig kapacitet. Det
är ett slöseri med samhällets resurser och ett hån mot alla
arbetslösa att inte i denna situation kraftigt öka
investeringarna.
Vi vill att näringslivet skall öka sina investeringar
för att klara de framtida behoven av ökad produktion.
Därför föreslår vi att företagen får direktavskriva 70 % av
sina maskininvesteringar. Det leder till tidigareläggning av
investeringar om 8 miljarder kr.
Investeringarna i kommunikationer bör också
kraftigt öka. Telias AXE-system skall enligt nuvarande
planer vara utbyggt till 2000. Målet bör dock uppnås redan
under 1997. Det gynnar 200 000 kunder i Norrland,
Värmland och Dalarna. Under budgetåret tidigareläggs
investeringar om 300 miljoner kr.
Många vägar och gator är dåliga beroende på att
underhållet är eftersatt. Vi föreslår att Vägverket får de
ytterligare 4,1 miljarder kr för underhållsåtgärder som
verket begärt. Då klarar verket också rekonstruktion av
nedkörda vägar, bärighetsupprustning, miljö- och
trafiksäkerhetsåtgärder, bullerbekämpning samt
beläggning av grusvägar. Inget stöd utges längre till
kommunerna för investeringar på kommunala gator och
vägar. Vi vill att AMS skall få möjlighet att ge ett bidrag
med högst 50 procent för ökade investeringar inom
kommunerna. Enligt uppgifter från Kommunförbundet kan
kommunernas investeringar då öka med 2 miljarder kr. Vi
vill också öka underhållet av järnvägar med 500 miljoner kr.
Därutöver vill vi att en SJ-terminal byggs i Luleå för 36
miljoner kr och att Luftfartsverket bygger hangarer i Visby,
Umeå och Östersund samt en taxibana i Ronneby för
sammanlagt 78 miljoner kr. Kiruna flygplats är i behov av
en ny rullbana för att de stora flygplan som deltar i
ozonforskningsprogrammet skall kunna starta. Vi anser att
en sådan skall byggas för 30 miljoner kr.
Vi anser att omfattande åtgärder måste sättas in för att
hejda raset i bostadsinvesteringarna.
Vi vill öka nybyggnaden av lägenheter. Snart kommer
expansiva områden på nytt ha bostadsbrist. Därför vill vi
med hjälp av ett tillfälligt investeringsbidrag om 10 procent
få igång byggande före 31 december 1994 av ytterligare
5 000 lägenheter. Det innebär ökade investeringar om 4
miljarder kr. Bidraget betalas ut i efterskott och beräknas
därför inte belasta nästa års budget.
Vi vill att ombyggnader av lägenheter i det äldre
beståndet skall öka. Därför föreslår vi, på samma sätt som
AMS och Boverket har gjort, ett stöd om cirka 20 procent
till ROT-program i äldre flerfamiljshus som leder till ökade
investeringar om 7 miljarder kr. Då kan ytterligare 25 000--
35 000 bostäder byggas om med start senast 1 mars 1995.
Regeringen bör få bemyndigande att utforma stödet.
Vi vill också genomföra viktiga sociala
investeringar.
Fler bostäder skall iordningsställas för de äldre. Därför
föreslår vi att det särskilda stöd som finns till äldrebostäder
under detta budgetår skall bevaras under nästa och anslår
för detta ändamål 200 miljoner kr. Målsättningen är att
detta skall öka investeringarna med 800 miljoner kr.
Vi vill att Sveriges skolor skall bli trivsamma
arbetsplatser för elever och lärare. Därför föreslår vi ett
stöd som innebär att skolor kan renoveras för 1 000 miljoner
kr. Detta bör omfatta högst 40 procent av kostnaden. AMS
bör administrera detta stöd.
Vi anser vidare att det ROT-program som nu finns hos
AMS för kommunala byggnader i allmänhet skall fortsätta
under nästa år. Maximalt 20 procent ges i stöd. Beräknad
investeringsvolym cirka 2 miljarder kr.
Många handikappade har svårt att använda sig av
offentliga lokaler, beroende bl a på bristande tillgänglighet.
Därför vill vi stimulera att investeringar för 300 miljoner kr
görs för att handikappanpassa dessa lokaler.
Vi vill också höja ramarna för bidrag till byggande av
lokaler för trossamfund, icke statliga kulturlokaler och
samlingslokaler. Totalt ger detta investeringar om 300
miljoner kr.
I den rådande arbetsmarknadspolitiska situationen är
det viktigt att alla vägar prövas för att skapa sysselsättning
i landet. Också Svenska kyrkan har medverkat i dessa
ansträngningar genom att under senare år utöka anslagen
till reparationer av kyrkobyggnader. Inom kyrkan finns
totalt sett en god likviditet och kyrkobyggnadsbidrag har via
kyrkofonden hittills endast riktats till pastorat med relativt
dålig ekonomi. Ansökningsförfarandet för dessa
byggnadsprojekt är långt bl a beroende på att hänsyn måste
tas till kyrkornas kulturhistoriska värde. Vi är övertygade
om att också Svenska kyrkan är beredd att medverka till att
arbetslösheten bekämpas genom att utöka och påskynda
bygg- och anläggningsverksamheten. Det är vår bedömning
att det är möjligt att skapa sysselsättning inom Svenska
kyrkan för ytterligare 200 miljoner kr under nästkommande
budgetår. Regeringen bör ta initiativ till att dessa
investeringar kommer till stånd.
Vi vill också genomföra ett samlat program för
miljöinvesteringar. Naturvårdsverket bör därför få i
uppdrag att genomföra ett sådant program. Verket skall
stimulera nya investeringar och fördela resurserna så att
maximal miljövinst uppnås parad med hög sysselsättning.
Vi pekar ut följande investeringar. Det finns många
enskilda VA-anläggningar som behöver åtgärdas, inte minst
i glesbygd. Stöd ges med högst 15 procent för att uppnå
investeringar om 600 miljoner kr. Kommunerna bör med
motsvarande stöd stimuleras att tidigarelägga VA-
investeringar om sammanlagt 1 miljard kr. Enligt tidigare
planer skall 70 reningsverk till 1995 genomföra
investeringar om 3 miljarder kr för att få en effektivare
kväverening. Detta kommer inte att uppnås. Årstakten
beräknas nu till 500 miljoner kr. En takthöjning sker med
500 miljoner kr för en stimulans om 10 procent. Enligt en
bullerutredning rörande trafiken måste särskilda
bullerinvesteringar göras med 800 miljoner kr per år under
10 år. I statens vägunderhåll ingår resurser för detta. Vi
stimulerar kommunerna att göra investeringar för 400
miljoner kr med hjälp av ett bidrag om 25 procent.
Gamla industriarbetsplatser har skadat miljön och det finns
alltför ofta ingen ansvarig för detta. Saneringsåtgärder
vidtas för 100 miljoner kr. Därutöver satsas 140 miljoner
kr på att restaurera och vårda historiska minnesmärken.
Två särskilda miljöprojekt vid Tåkern och Skånes kust
stöttas med 15 miljoner kr. 35 miljoner kr satsas på
naturreservat och vandringsleder.
Sammantaget ser vårt investeringsprogram ut på
följande sätt.
u1,3o1,1n
Tabell 2. Investeringsprogram
Investering
Kostnader
Beräknat antal 94/95
94/95
årssysselsatta
Därtill skall läggas direktavskrivningarna inom
näringslivet som beräknas ge investeringar om 8 miljarder
kr. Kostnaden för nästa budgetår beräknas till cirka 5
miljarder kr.
6. Utbildning och kultur
Att höja utbildningsnivån är en viktig investering för att
utveckla jobben, uppnå teknisk förnyelse och förädla
produkterna. Det är särskilt viktigt att prioritera olika
utbildningsåtgärder i ett läge när arbetslösheten är hög. Det
är också viktigt att öka utbildningsinsatserna för att möta
den ökade efterfrågan av kompetent arbetskraft som våra
förslag leder till.
Vi stödjer därför självfallet regeringens förslag att den
extra utbildningssatsning om 54 000 elever i ett extra
gymnasieår och i komvux, som nu genomförs på
socialdemokratiskt initiativ, skall fortsätta under nästa
läsår. Vi utgår från att regeringen återkommer till riksdagen
med ett konkret, finansierat förslag om detta snarast
möjligt.
Men detta räcker inte, behoven är större. Vi vill därför
att ytterligare cirka 4 000 elever skall gå ett tredje
gymnasieår, 12 000 till på komvux och cirka 2 000 personer
till skall delta i folkbildning. Därutöver anser vi att 4 500
elever ytterligare skall beredas plats i högskolan. Totalt
kostar denna satsning på ytterligare cirka 22 000 elever
1 575 miljoner kr.
Vi motsätter oss vidare att arbetsmarknadsutbildningen
under nästa år skall minska som regeringen föreslår. Vi vill
i stället öka den med närmare 10 000 personer fler per
månad än regeringen vill. Vi vill också höja
utbildningsbidragen för ungdomar och för dem som deltar i
reguljär utbildning till samma nivå som
arbetslöshetsersättningen.
En offensiv utbildningssatsning ger främst arbetslösa en
starkare ställning på arbetsmarknaden. Därför är den en
viktig förutsättning för att Sverige skall kunna hävda sig i
framtiden.
Lika viktigt är det att främja olika kulturaktiviteter. Att
garantera de yrkesverksamma inom kulturområdet goda
arbetsbetingelser och inkomstmöjligheter är därför en
central uppgift för kulturpolitiken. I dag har många
konstnärer en mycket svår ekonomisk situation och svårt att
få arbete inom det egna yrket. Bland Teaterförbundets
medlemmar är cirka 30 procent av de konstnärligt
verksamma arbetslösa. Situationen för bild- och
formkonstnärer är om möjligt ännu svårare.
Mot den här bakgrunden föreslår vi en extra satsning
inom kulturområdet med 65 miljoner kr. Det ger också barn
i skolor, på daghem och fritidsgårdar kulturupplevelser som
annars inte är möjliga. Med dessa resurser skapas cirka 330
helårsarbeten. Detta betyder i praktiken minst 1 000
arbetstillfällen för kulturarbetare.
Därutöver föreslår vi att beslutsramen för konstnärlig
utsmyckning i bostadsområden ökas med 10 miljoner kr.
7. Återupprätta arbetsmarknadspolitiken
Utgångspunkter
Läget inom arbetsmarknadspolitiken är alarmerande.
AMS når inte upp till riksdagens mål, den traditionella
kärnan i arbetsmarknadspolitiken urholkas, nya åtgärder
kommer till som tränger undan ordinarie arbeten,
incitamenten för den arbetslöse att delta i aktiva åtgärder
minskar, byråkrati och administration breder ut sig.
Vår syn -- inriktning av arbetsmarknadspolitiken
Rörligheten mellan arbetsplatserna leder till måttligt
ökad produktivitet, eftersom nästan alla lediga jobb är
förenade med krav på utbildning eller erfarenhet.
Arbetsmarknaden för korttidsutbildade har minskat
dramatiskt.
För att skapa ökad produktivitet krävs nu en ökad
förädlingsgrad i de minst utvecklade arbetsuppgifterna och
att man tillför dem mer kompetens och innehåll. Detta talar
starkt för att öka utbildningen i arbetslivet. Därför
skall arbetsmarknadspolitiken inte bara stödja rörligheten
mellan arbetsplatserna, utan också flytta in på arbetsplatsen
och stödja utvecklingen av arbetsuppgifterna och de
anställdas kompetens. Utbildning i alla former måste öka.
Kompetensutveckling skall bli en naturlig del av arbetslivet
för alla på arbetsmarknaden.
Det är också viktigt att begränsa den tid under
vilken man går öppet arbetslös. Under hela den passiva
tiden skall förmedlingen kunna anvisa både arbete och
utbildningsplatser. Det sker i dag i för liten omfattning
beroende på bristande alternativ och resurser.
Målsättningen bör vara att alla ungdomar skall erbjudas
någon form av aktiv åtgärd senast när man gått arbetslös i
100 dagar. För äldre arbetslösa bör detsamma gälla inom
200 dagar. Men helst skall arbetsmarknadspolitiken
bedrivas enligt ''akutprincipen'', där de arbetslösa får en
aktiv åtgärd genast och inte behöver stå i kö för att få ett
erbjudande.
Det är vidare viktigt att incitamenten till aktiva åtgärder
blir tydliga för den enskilde. Av det skälet bör följande
åtgärder genomföras.
Vi vill återställa utbildningsbidraget från 65
procent av a-kassenivån för ungdomar under 25 år och för
dem som deltar i arbetsmarknadsutbildning inom det
reguljära utbildningsväsendet till samma nivå som a-
kasseersättningen. Helst borde dock ersättningen vara
högre när man deltar i utbildning. Det är en fullständigt
orimlig signal till de unga och andra som vill aktivera sig
under arbetslösheten att det skall vara ekonomiskt
fördelaktigare att avstå från utbildning.
Statsbidragen vid beredskapsarbete skall
beräknas på 100 procent av arbetstiden, inte som nu på 90
procent.
Vi vill att följande riktlinjer skall styra
arbetsmarknadspolitken under det kommande budgetåret.
-- Arbetslinjen skall hävdas. Aktiva åtgärder såsom
arbetsmarknadsutbildning och rörlighetsstimulanser skall
användas före sysselsättningsskapande åtgärder. Yngre
arbetslösa skall om möjligt hänvisas till det reguljära
utbildningssystemet. Ungdomspraktik och ALU skall
betraktas som den åtgärd som skall användas i sista hand.
-- Platsförmedling skall prioriteras. Vakanstiderna bör
minska och arbetslöshetstiderna begränsas. Tillsättande av
varje ledig plats är viktig för att tillgodse arbetsgivarens
behov och förkorta arbetslöshetstiden.
-- Ansträngningarna för att få flyktingar och andra
invandrare i arbete måste öka.
-- Antalet arbetshandikappade som lämnar
förmedlingen och arbetsmarknadsinstitut och som placeras
i arbete och utbildning skall minst vara desamma som
innevarande budgetår.
-- Ungdomsarbetslösheten skall minska. Nya metoder
bör prövas för att få ungdomar upp till 24 år i arbete eller
utbildning.
-- Arbetslöshetsperiodernas längd skall kortas.
-- Långtidsarbetslösheten måste minska.
-- Insatserna för att bryta den könsuppdelade
arbetsmarknaden skall öka.
Vår syn -- åtgärderna
När det gäller de olika åtgärderna, deras omfattning och
utformning, vill vi först slå fast att det är orimligt att behålla
2,2 miljarder av AMS medel i regeringskansliet som
regeringen föreslår. Alla resurser måste utnyttjas för att
engagera arbetslösa i aktiva insatser och planeringen ske så
tidigt som möjligt.
Vi kan inte acceptera att antalet personer i
arbetsmarknadsutbildning minskas. Vi säger därför
nej till att minska antalet personer i
arbetsmarknadsutbildning i det reguljära
utbildningsväsendet med 4 800 personer i månaden. Vi vill
också öka antalet i särskild anordnad
arbetsmarknadsutbildning med 5 000 personer i månaden.
Vi anser i likhet med AMS att
ungdomspraktikplatserna nu måste bromsas upp och
att fler ungdomar skall få anställningar. Det går inte att
fortsätta med att erbjuda gratis arbetskraft till
arbetsgivarna. Det tränger undan ordinarie arbeten och
andra åtgärder. AMS har föreslagit ett system med
ungdomsintroduktion som innebär att ungdomen
under tre månader är praktikant och därefter anställd under
nio månader med rekryteringsstöd. Vi delar AMS
uppfattning. Den ligger också i linje med det avtal som
den 15 oktober förra året träffades mellan Svenska
Metallindustriarbetareförbundet och Sveriges
Verkstadsindustrier om att erbjuda ungdomar en ettårig
kompetensutveckling i verkstadsföretag. Vi anser dock att
praktiktiden kan vara fyra månader och att nu gällande
rekryteringsstöd om högst 65 procent kan utges för
resterande tid. Om möjligt skall ungdomen därefter få en
tillsvidareanställning. Vi menar att cirka 40 000 ungdomar
bör delta i sådan verksamhet.
Det är regeringens ansvar att ta sådana initiativ att
näringslivet i övrigt ställer upp på den modell som
verkstadsföretagen utformat tillsammans med den fackliga
organisationen. Regeringen bör understödja att så många
ungdomar som möjligt får anställning enligt detta avtal och
att detta kan sprida sig till fler branscher.
Vi är positiva till att fortsätta en provperiod med
ungdomspraktikplatser efter den 1 juli 1994 som
regeringen föreslagit, men en praktikplats får då inte
omfatta längre tid än sex månader.
Arbetsmarknaden behöver välutbildade
akademiker och andra med bra utbildning mer än
någonsin. Det är därför viktigt att arbetsförmedlingarna
utnyttjar möjligheterna att använda rekryteringsstöd i
avsevärt större omfattning än idag. Rekryteringsstöd skall
också vid arbetslöshet kunna utgå direkt efter avslutad
utbildning. Det är bättre för en ungdom med en tillfällig
anställning och vanlig ingångslön med hjälp av
rekryteringsstöd än en praktikplats. Vi menar mot denna
bakgrund att praktikplatser för akademiker inte skall
tillämpas. Dessa förstör på sikt en sund arbetsmarknad för
personer med akademisk utbildning.
När ungdomspraktikplatserna infördes var motivet att
ungdomar som inte kunde erbjudas någon annan aktiv
åtgärd skulle erbjudas ett alternativ. Ungdomarna skulle
inte arbeta i normala arbeten utan få en utbildning.
Regeringen har därefter genomfört att arbetsgivarna skall
betala för ungdomspraktikanterna -- dvs betala för
att få utbilda en ungdom.
Detta är dubbla budskap och förvirrande retorik som
ändå bekräftar att ungdomspraktikplatserna i hög grad
handlar om gratis arbetskraft och att praktikplatserna
därför i betydande utsträckning har trängt undan riktiga
jobb.
Nu kompliceras systemet ytterligare. Regeringen vill ge
en stimulans till arbetsgivarna att anställa
ungdomspraktikanterna efter sex månader. Detta är i och
för sig mycket vällovligt. Men stimulansen skall ges genom
att arbetsgivarens finansieringsavgift återbetalas om
ungdomspraktikanten anställs efter sex månader.
Vi menar att avgiften skall tas bort. Regeringens förslag
innebär bara mer byråkrati och uppbyggnad av nya
administrativa rutiner, men inga fler jobb.
Invandrarna har nu en mycket besvärlig situation
på arbetsmarknaden. Ett förhöjt rekryteringsstöd om 75
procent under ett år kan utges till en arbetsgivare som
anställer en invandrare. Arbetsförmedlingarna måste
mycket mer aktivt än som nu sker informera om och
propagera för detta stöd. Då kommer också många fler
invandrare att få anställning. Däremot kan vi inte acceptera
regeringens förslag om en särskild invandrarpraktik.
Det är inte lämpligt att komma med ytterligare åtgärder
som tränger undan ordinarie jobb och det är också fel att
särbehandla invandrare på detta sätt.
När det gäller rekryteringsstöden bör dessa
tillsammans med beredskapsarbeten omfatta 43 000
personer i månaden. Därtill skall då läggas de ungdomar
som deltar i ungdomsintroduktion. Regelsystemet för
rekryteringsstöd bör vidare ändras så att den sökande inte
skall ha behövt vara arbetslös viss tid före anställningen.
Om den sökande har varit föremål för en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd bör det finnas möjlighet att
direkt få anställning med rekryteringsstöd. När det gäller
fördelningen mellan beredskapsarbete och
rekryteringsstöd, menar vi att största möjliga flexibilitet
måste finnas för AMS inom ramen med hänsyn till
möjligheterna att skaffa fram platser, behoven osv.
Utbildningsvikariat är en bra åtgärd som ger
arbetslösa tillfälle att komma ut i arbetslivet samtidigt som
möjligheter skapas för kompetensutveckling. Vi menar att
alla ansträngningar bör göras för att nå målet 20 000
personer, som nu ligger inom räckhåll. Vi vill alltså inte nöja
oss med 14 000 som regeringen gör. Därmed beräknar vi att
avdragen från arbetsgivaravgifterna som i vissa fall kan
medges för utbildningskostnader blir densamma som
beräknats för innevarande budgetår. Regeringen bör
också pröva möjligheterna att genom tillfälliga
regeländringar öka efterfrågan på utbildningsvikariaten. En
sådan ändring kan t ex vara att öppna åtgärden för
deltidsarbetare.
I lagen som reglerar utbildningsvikariat anges i dag att
den anställde som skall utbildas skall ha bibehållna
anställningsförmåner. För att utöka intresset för bidraget
bör lagen ändras så att avdrag får göras med 475 kr
för vikarie också i de fall när den anställde får ledigt för
studier utan att arbetsgivaren betalar någon lön under
studietiden. I dessa fall får emellertid inga
utbildningskostnader dras av. Denna ändring bör införas i
lagen om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om
socialavgifter.
Flyttningsbidragen är en betydelsefull
rörlighetsstimulerande åtgärd som utnyttjats i relativt liten
omfattning under föregående budgetår. Detta är delvis en
naturlig följd av den omfattande bristen på arbeten i hela
landet. Regeringen föreslår trots detta försämringar av
resebidragen. Starthjälp och ersättning för
bohagstransporter föreslås upphöra. Vi motsätter oss detta.
När det gäller ALU-verksamhet kommer allt fler
rapporter om ett missbruk av gällande regler som leder till
undanträngning av ordinarie jobb och snedvridning av
konkurrensen. Därför är det viktigt att slå fast att ALU är
den åtgärd som skall vidtas om inga andra åtgärder står till
buds och att ALU inte får användas för att bemanna
ordinarie linjeorganisation.
Den högsta bidragsgrundande lönesumman vid
anställning med lönebidrag och skyddat arbete hos
offentliga arbetsgivare (OSA) är 13 700 kr per månad. I
särskilda fall kan man dock medge att ett högre lönebelopp
läggs till grund för bidraget. Regeringen vill nu upphäva
möjligheten att i dessa fall höja beloppet. Vi motsätter oss
detta. Om det verkligen föreligger särskilda skäl i det
enstaka fallet, bör ett högre belopp också kunna beviljas.
Kommunerna har en mycket ansträngd ekonomi,
vilket har lett till betydande personalminskningar under de
senaste åren. Det är i och för sig önskvärt med en förändring
i kommunerna som leder till en ökad produktivitet. Men det
är först när friställda kan få en ny anställning som det sker
en samhällsekonomisk vinst. Under de närmaste året
kommer nedskärningarna bara att leda till att de uppsagda
får kontantstöd för att inte arbeta, samtidigt som viktiga
arbetsuppgifter inte blir utförda i kommunerna. Detta är ett
slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser.
Regeringen räknar med att 37 000 personer i år mister
sina anställningar i kommuner och landsting. Vi har tidigare
lagt förslag som skulle ha förhindrat att dessa går ut i öppen
arbetslöshet. Vi återkommer nu med samma förslag inför
nästa budgetår.
Vi föreslår därför att AMS får i uppdrag att förhandla
med kommunerna och landstingen om att förlänga
uppsägningstiden för uppsagd personal. Målsättningen skall
vara att förhindra att 20 000 personer går ut i öppen
arbetslöshet, i första hand före 31.12.1995. AMS bör få
särskilda medel för att stimulera kommunerna att fatta
sådana beslut. Stödet för en enskild person får inte
överstiga 85 procent av lönen.
Vår syn -- förvaltningskostnader
AMS får nu utnyttja 320 miljoner kr av åtgärdsmedlen
som tillfällig förstärkning av den egna personalen. Vi menar
att denna förstärkning behövs under lång tid och att
resurserna bör finnas på anslaget för förvaltningskostnader.
Regeringen bör återkomma med ett sådant förslag.
Vår syn -- helheten
Sammanfattningsvis när det gäller
arbetsmarknadspolitiken föreslår vi följande ökningar av
antal personer som varje månad är i åtgärder under nästa
budgetår utöver vad regeringen föreslagit.
n
Särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning
5 000 personer
Arbetsmarknadsutbildning i reguljär utbildning
4 800 personer
Utbildningsvikariat
6 000 personer
Kommunerna, ej verkställda uppsägningar
20 000 personer
35 800 personer
Inom regeringens ram för personer i åtgärder föreslår vi
därutöver följande förändringar.
n
När det gäller anslaget till AMS måste hänsyn
också tas till att AMS skall administrera en del av
investeringsprogrammet som redovisats tidigare. Det
betyder följande behov av resurstillskott.
n
u-1Åtgärdu
u-1Kostnadu
AMS-utbildning, särskilt anordnad
1 125
AMS-utbildning, reguljär
603
Mer resurser för rekryter.stöd, höjt utbildningsbidrag,
bidragsnivå för beredskapsarbete
980
Kommunala gator
1 000
ROT-kommuner
400
ROT-skolor
400
Stöd till kommun för uppsagd personal
2 750
Avräkning av oanvända medel i
arbetsmarknadsdepartementet
u-1-- 2 200u 5
058
När det gäller kostnaden för de aktiva insatserna,
motsvaras den av en utgiftsminskning för kontantstödet.
Följande sammanställning visar vad som händer när en
person går från kontantstöd till arbete. Som AMS påpekar
följer av detta att det t ex är billigare för statskassan att
betala rekryteringsstöd än ungdomspraktikplats.
n
Tabell 3. Individkostnader för arbetslöshet och arbete
A-kassa
Arbete
Rekstöd
Ersättning/lön per dag
480
600
600
Antal dagar per år
250
250
250
Total ers/lön
120 000
150 000
150 000
Egenavgifter
2 300
2 873
2 873
Tax.förvärvsink
117 700
147 127
147 127
Grundavdrag
16 400
13 400
13 400
Beskattningsbar inkomst
101 300
133 727
133 727
Kommunalskatt
31 453
41 522
41 522
Statsskatt
100
100
100
Disponibel inkomst
86 147
105 505
105 505
Konsumtionsskatt
25 844
31 651
31 651
Arbetsgivaravgifter
--
47 040
47 040
Statens intäkt
28 244
81 664
81 664
Statens utgifter
120 000
--
128 076*
Statens inkomst/ kostnader
-- 91 756
+81 664
-- 46 412
* Maximalt stöd med 65 procent av lönekostnaden.
Källa: Egna beräkningar 8.
Det goda arbetet
Bakgrund
Vi socialdemokrater har som mål att alla som vill skall
ha ett arbete. Men det räcker inte med att ha ett arbete. Vi
vill också förändra arbetets villkor och innehåll. Många
löntagare riskerar fortfarande sin hälsa i jobbet. Ännu fler
har monotona och ofria jobb, som inte ger någon
arbetstillfredsställelse.
För oss socialdemokrater innebär ''det goda arbetet'' att
riskerna för att råka ut för olyckor eller sjukdomar i jobbet
minimeras. Vår vision är att alla människors arbetsuppgifter
skall vara stimulerande och utvecklande för individen.
Ansvar och befogenheter måste spridas i organisationen.
De allra flesta vill också vara en del i en arbetsgemenskap
och utvecklas genom att lösa problem i samverkan med
andra.
I den takt jobben förbättras och blir mer innehållsrika
kommer utslagningen från arbetslivet att minska och
människors arbetsglädje att öka. Samtidigt kommer
produktiviteten på arbetsplatserna att öka och
konkurrenskraften att stärkas. Likaså minskar samhällets
kostnader för ohälsa och utslagning.
Vi socialdemokrater inledde under 1980-talet en offensiv
för arbetslivets förnyelse. Som en följd av denna politik har
mycket positiva resultat redan uppnåtts och ett intensivt
förändringsarbete pågår nu på många arbetsplatser.
Tyvärr försvåras nu denna offensiv genom den
borgerliga regeringens likgiltighet. Regeringen är
uppenbarligen inte intresserad av att driva på förnyelsen. I
stället ägnar man krafterna åt att försöka försvaga
löntagarnas ställning, avskaffa företagshälsovården,
försvåra arbetsmiljöarbetet och försämra gällande
ersättningar. Regeringens agerande har lett till att Sverige
fällts för brott mot ILOs konvention om arbetsskador. Vi
utgår från att regeringen vidtar sådana åtgärder att Sverige
inte bryter mot denna i fortsättningen.
En fortsatt offensiv för arbetslivets förnyelse är
enligt vår uppfattning helt nödvändig. Enda möjligheten att
ta bort risker för ohälsa, öka produktiviteten ute på
arbetsplatserna och minska samhällets kostnader för ohälsa
och utslagning är att skapa det goda arbetet.
En sådan offensiv kräver enligt vår uppfattning politiska
initiativ på ett antal områden, framför allt när det gäller
ekonomiska styrmedel kompetensutveckling aktivt
arbetsmiljöarbete arbetstider arbetsrätt
Vår syn -- ekonomiska styrmedel
I krisöverenskommelsen med regeringen drev vi
socialdemokrater igenom en utredning för att klargöra om
arbetsmarknadens parter på sikt kan ta över ansvaret för
sjukoch arbetsskadeförsäkringen. På så sätt blir ansvaret
för ohälsans kostnader och för dess finansiering tydligt.
Detta skulle kraftigt öka trycket på arbetsgivarna att
förändra arbetsorganisation och arbetsinnehåll.
Vår syn -- kompetensutveckling
Förändringarna i arbetslivet är omfattande och leder till
att kompetenskraven i arbetet långsiktigt ökar. Det är då
nödvändigt att de anställdas kunskaper utvecklas i samma
takt. Det sker inte i dag. Därför riskerar främst den
fjärdedel av arbetskraften som är korttidsutbildad att få
stora problem på den framtida arbetsmarknaden. Dessutom
kan brist på kompetent personal och flaskhalsproblem så
småningom uppstå på den svenska arbetsmarknaden.
Kompetensutredningen och produktivitetsdelegationen
visar tydligt hur viktigt det är för hela samhället, att en
betydande ökning sker av kompetensutvecklingen ute på
arbetsplatserna. Det är även nödvändigt att denna kopplas
ihop med en förändrad arbetsorganisation, där arbete och
lärande går hand i hand. Målsättningen bör vara att upp
mot 2 procent av arbetstiden som genomsnitt används
för kompetenshöjande utbildning på arbetsplatsen.
Vi menar att det i nuvarande konjunkturläge är
nödvändigt att på bred front stimulera till
kompetensutveckling ute på arbetsplatserna. Dessutom är
det viktigt att styra en del av den kostnadssänkning som nu
skett för näringslivet mot kompetenshöjande aktiviteter. En
grundläggande förutsättning för sådana aktiviteter är att de
lokala parterna gör en gemensam plan för
kompetensutveckling. Det är inte orimligt att kräva att
varje anställd skall ha en egen plan för
kompetensutveckling.
Regeringen har trots Kompetensutredningens förslag
inte ägnat kraft åt att ta fram några förslag till åtgärder.
Riksdagen bör därför uppmana regeringen att snarast
lämna förslag på ett sammanhållet program för att öka
kompetensutvecklingen i näringslivet och i gemensam
sektor.
Vår syn -- aktivt arbetsmiljöarbete
Inom detta område står regeringen helt tomhänt. Det
enda man tycks eftersträva är att ytterligare minska
riksdagens inflytande över dessa frågor genom att ändra
reglerna beträffande arbetsmiljöfonden.
Arbetsmiljöfonden har en mycket viktig uppgift i
arbetsmiljöarbetet. Fonden skall stimulera och finansiera
forskning, utveckling och kunskapsspridning. Inom
arbetslivsområdet är fonden den största
forskningsfinansiären. Denna grundläggande roll bör
fonden enligt vår mening bibehålla. Regeringen föreslår nu
att användningen av fondens tillgångar i fortsättningen
endast skall regleras i instruktionen. Man vill med
andra ord inte tvingas göra några ändringar i lagen
(1981:691) om socialavgifter när uppgifterna för fonden
skall förändras.
Det enda motiv regeringen anför för detta förslag är att
det är enklare att enbart ändra i instruktionen. En
konsekvens av förslaget är emellertid att regeringen på egen
hand kan besluta om fondens inriktning utan att höra
riksdagen.
Vi motsätter oss detta förslag och kräver att riksdagen
också i fortsättningen skall besluta om fondens uppgifter.
Grundläggande för förnyelsen av arbetslivet är det
förebyggande arbetsmiljöarbetet, liksom en aktiv
och snabb rehabilitering av dem som skadas i arbetet. På
förslag av den tidigare socialdemokratiska regeringen
fattade riksdagen ett flertal beslut under 1991 som väsentligt
förbättrar situationen inom dessa områden. Det är
arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret att leva upp till
de regler som nu gäller.
En viktig resurs för arbetsgivaren och de anställda är
företagshälsovården (FHV). Detta gäller inte minst
för de små och medelstora företagen. Bidragen till FHV har
nu avvecklats och ännu finns inte avtal om FHV på alla
områden, exempelvis inom LO/SAF-området.
Vi föreslår därför att en lag införs, i vilken alla
arbetsgivare blir skyldiga att tillhandahålla
företagshälsovård. Detta ligger också i linje med den
skyldighet som Sverige har att uppfylla enligt ILO-
konventionen nr 161
om företagshälsovård.
Självfallet måste lagen garantera de anställda
företagshälsovård av god kvalitet. Riksdagen bör slå fast
följande riktlinjer för en sådan lagstiftning:Varje
arbetsgivare är skyldig att tillhandahålla FHV åt samtliga
anställda. FHV skall vara en gemensam opartisk
expertresurs åt såväl arbetsgivare som företrädare för
lokala fackliga organisationer, arbetsledare och anställda.
Målet för FHVs verksamhet är att uppnå bästa möjliga
hälsa och välbefinnande för de anställda. Däri ingår både
fysisk och psykisk arbetsmiljö, liksom sociala frågor.
FHV skall i första hand arbeta med förebyggande
arbetsmiljöverksamhet och anpassning av
arbetsförhållandena till individens förutsättningar. Den
skall ge råd i frågor såsom teknik, arbetsorganisation och
arbetsinnehåll, löneformer samt förläggning av arbetstider.
FHV skall uppfylla kraven i ovan nämnda ILO-
konvention.
En viktig del i arbetsmiljöarbetet är vidare att
dokumentera de kostnader för den enskilde arbetsgivaren
som uppstår på grund av en dålig arbetsmiljö. Dessa
kostnader skall vara tydliga inte bara för den enskilda
arbetsgivaren och företagsstyrelser, utan även för
myndigheter och den breda allmänheten. Vi anser att lagar
skall införas om s k personalekonomiska
redovisningar i enlighet med det utredningsförslag som
finns.
Arbetslivsfondernas verksamhet har genererat
betydande kunskaper regionalt om hur arbetsorganisation
och arbetsinnehåll kan utvecklas, hur rehabilitering kan
bedrivas effektivare och hur produktiviteten kan öka. Det
gäller att ta till vara denna kunskap hos fonderna innan
dessa läggs ner definitivt den 1 juli 1995. Vi menar att detta
bör ske i någon form av regionala kunskapscentra och
att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med
förslag om hur detta skall gå till. Sådana centra kan utgöra
ett gott stöd främst åt de mindre företagen.
Vår syn -- flexibla arbetstider
Traditionellt har produktionens krav fått bestämma
arbetstidernas förläggning och möjligheterna för den
enskilde löntagaren att få ledigt. Vi är övertygade om att
dagens produktionssystem i större utsträckning än tidigare
medger en väsentligt ökad flexibilitet. Vi har också den
uppfattningen att en sådan individuell flexibilitet stimulerar
produktiviteten, eftersom individen får bättre möjligheter
att anpassa sina arbetstider efter sitt privatliv.
För att uppnå den nödvändiga balansen behövs enligt
vår uppfattning nya lagregler som ger möjlighet till ökad
flexibilitet och större inflytande för den enskilde,
branschavtal som anger ramar, tar hänsyn till
branschproblem och ytterligare reglerar det individuella
inflytandet, lokala kollektivavtal samt ett individuellt
inflytande för den enskilde i förhållande till arbetsgivaren.
Vi anser också att det höga övertidsuttag som
arbetsgivarna nu tillämpar är oacceptabelt. Det är en följd
av arbetsgivarnas strategi att hålla en så låg bemanning som
möjligt, s k lean production. Det lägger en orimligt stor
arbetsbörda på de anställda samtidigt som
massarbetslöshet råder. De fackliga organisationerna har
ett stort ansvar för att övertidsarbetet ges rimliga
proportioner. Regeringen har emellertid det yttersta
ansvaret för att övertidsuttaget minskar och fler människor
bereds arbete. Därför måste regeringen vidta erforderliga
åtgärder om inte en minskning sker av övertidsuttaget.
Vi menar att riksdagen bör slå fast en sådan inriktning
av arbetstidspolitiken.
Vår syn -- arbetsrätt
Spelreglerna på arbetsmarknaden -- arbetsrätten -- är
viktiga både för företagen och de anställda. Syftet med
lagstiftningen är att skapa en rimlig balans mellan parterna
och stödja utvecklingen mot ett mer demokratiskt arbetsliv.
Det är sedan en viktig uppgift för arbetsmarknadens parter
att genom kollektivavtal ge reglerna en sådan utformning
att de fungerar väl i praktiken, att de blir så enkla och
effektiva som möjligt samt att inflytandet i form av ansvar
och befogenheter läggs så nära de berörda som möjligt.
Vi socialdemokrater vill vidareutveckla den nordiska
modellen, som bygger på kollektivavtal, förhandlingar
och samverkan mellan parterna.
Vi är djupt kritiska till att den borgerliga regeringen i
konfrontation med samtliga löntagarorganisationer kraftigt
har försämrat löntagarnas rättigheter och förändrat
balansen på arbetsmarknaden. Därmed har regeringen
ändrat spelreglerna på arbetsmarknaden. Och detta sker i
ett läge där löntagarna redan är tillbakapressade av den
massarbetslöshet som regeringens politik skapat.
Vi anser därför att de genomdrivna försämringarna av
reglerna i medbestämmandelagen och
anställningsskyddslagen snarast bör rivas upp av riksdagen.
Likaså bör reglerna om in- och uthyrning av arbetskraft
förändras. Vidare bör ett utökat inflytande ges de anställda
i samband med företagsförvärv, liksom i koncerner. EUs
direktiv rörande dessa frågor bör omsättas i svensk lag och
de deltidsanställdas rättigheter förstärkas.
Riksdagen bör därför återställa 5, 6 och 22 §§ lagen om
anställningsskydd samt lagen om medbestämmande i
arbetslivet i den lydelse lagarna hade 31 december 1993.
Därutöver bör riksdagen slå fast den inriktning av
arbetsrätten som angivits ovan.
9. Jämställdhet i arbetslivet
Bakgrund
Det finns knappast något land, där jämställdheten
mellan könen har kommit så långt som i Sverige. Men det
räcker inte. Vi måste komma vidare, men
jämställdhetsarbetet har kört fast och riskerar att trängas
tillbaka. Kvinnor har fortfarande mer okvalificerade,
monotona och ofria arbeten än män trots en jämförbar
utbildningsnivå. Detta får till följd att kvinnorna är
överrepresenterade i arbetsskadestatistiken och
förtidspensioneras i högre grad än män.
Arbetsmarknaden är hårt könssegregerad
och är därför inte effektiv. Människors kompetens och
utvecklingsmöjligheter kan inte tas till vara på ett effektivt
sätt.
Kvinnorna har fortfarande huvudansvaret för
hemmet och barnen. För att klara detta arbetar många
kvinnor deltid. 85 procent av alla deltidsarbetande är
kvinnor. Enligt senaste uppgift utnyttjar männen endast 9,1
procent av föräldrapenningdagarna.
Fortfarande är dock arbetslösheten lägre bland
kvinnor än bland män, även om deltidsarbetslösheten ökat
kraftigt liksom de latent arbetssökande. Det beror på att
flest jobb har försvunnit inom industrin och
byggnadsindustrin.
På sikt hotas dock kvinnornas arbetsmarknad på
två sätt. Den offentliga sektorn har en stor betydelse
för kvinnors möjligheter till förvärvsarbete. Dels därför att
den gör det möjligt för kvinnor -- och män -- att
förvärvsarbeta. Dels därför att den ger många kvinnor
förvärvsarbete. Tidigare oavlönat omsorgsarbete har
genom den offentliga sektorn gjorts avlönat. Den svenska
familjonerepolitikens inriktning på en trygg och bra
barnomsorg åt alla och föräldraförsäkringen utgör en
grundläggande förutsättning för kvinnors möjlighet att
förvärvsarbeta.
Löneskillnaderna mellan kvinnor och män i
Sverige är visserligen mindre än i något annat land. Men det
finns ändå betydande löneskillnader som inte kan försvaras.
Det är dessutom oroande att löneskillnaderna på nytt ökar
inom vissa områden.
Våra mål
En strategi för ökad jämställdhet mellan könen måste
utgå från att kvinnornas andel av landets
arbetsinkomster skall öka. Därmed ökar också
kvinnornas ekonomiska makt. En avgörande förutsättning
för att nå detta är att Sverige så fort som möjligt återvänder
till den fulla sysselsättningen. Det ger också förutsättningar
att behålla våra offentliga välfärdssystem, som är så viktiga
för kvinnans rätt till arbete.
Våra mål för jämställdhetsarbetet i arbetslivet är bl.a.
följande.Kvinnor skall finnas i arbetslivet i samma
utsträckning som männen. Kvinnornas andel av
utbildningsinsatserna skall vara lika stor som männens.
Kvinnornas andel av landets arbetsinkomster måste öka.
Löneskillnader på grund av kön får inte förekomma. Det
goda arbetet skall ge lika möjligheter för män och kvinnor.
Hälften av alla chefer bör vara kvinnor. Andelen
kvinnliga chefer skall motsvara andelen kvinnor på
arbetsplatsen. Fler arbetsuppgifter omvandlas till
heltidsarbeten, som man kan försörja sig på. Det måste bli
ett slut på det ofrivilliga deltidsarbetet. Alla former av
sexuella trakasserier på arbetsplatserna måste motarbetas.
Fler kvinnor bör bli företagare.
Riksdagen bör slå fast dessa mål för
jämställdhetsarbetet.
Mer jämställd arbetsmarknad
Arbetsmarknaden är segregerad på två sätt. Dels
finns det vissa typiska kvinnoyrken och vissa typiska
mansyrken. Dels är högre befattningshavare och chefer
män i mycket större utsträckning än kvinnor, även i
kvinnodominerade yrken.
Lösningen på problemet är teoretiskt sett enkel. Det
måste bli fler män i kvinnodominerade yrken och fler
kvinnor i mansdominerade yrken. Fler kvinnor måste bli
högre befattningshavare och chefer i alla yrken.
Men frågan är hur detta ska gå till i praktiken?
Det krävs en långsiktig, uthållig politik inom ett antal
områden, för att vi skall komma närmare målet en
jämställd arbetsmarknad. Det krävs till att börja med en
förändring av attityder redan hos barn och ungdomar.
Lärarnas medvetenhet måste öka, liksom ansträngningarna
att utbilda pojkar och flickor under likartade
förutsättningar. Det är nödvändigt med medvetna
satsningar för att ge ett bättre stöd åt ungdomars studieval
och påverka detta i nya riktningar.
Arbetsmarknadsmyndigheterna måste intensifiera
ansträngningarna att bryta traditionella könsgränser vid
yrkesvalet. Arbetsgivarna måste uppmuntras att vid
rekrytering bryta en ensidig könsfördelning på
arbetsplatsen. Likaså måste arbetsgivarna ta ett större
ansvar för att stärka kvinnornas ställning på arbetsplatsen.
Fler kvinnliga chefer, mer utbildning till kvinnor och bättre
befordringsmöjligheter för kvinnor måste vara självklara
utgångspunkter för arbetsgivarna.
En annan fråga som måste få sin lösning är det ofrivilliga
deltidsarbetet. Alla kvinnor måste på sikt få den
arbetstid de själva vill ha. Lagen om anställningsskydd
måste ge de deltidsarbetande förtursrätt till anställningar
med mer tid.
För jämställdheten i arbetslivet skulle tveklöst en
jämnare delning av föräldraledigheten vara av mycket stor
betydelse. Kvinnornas stora ansvar för hem och barn
drabbar kvinnorna när det gäller lönen, rekryteringen,
vidareutbildningen i arbetet och karriärmöjligheter. För att
uppnå en jämnare delning av föräldraledigheten måste
åtgärder nu vidtas som uppmuntrar papporna att utnyttja
sin rätt att stanna hemma hos sina barn. Det kan exempelvis
ske genom någon form av stimulans som riktas till papporna
eller genom kvotering.
Ett annat problem som också oftast drabbar kvinnor är
förläggningen av föräldraledighet, när man vill
minska sin dagliga arbetstid. Vi menar att regeln i 8 § andra
stycket föräldraledighetslagen bör ändras så att föräldern
själv får bestämma när under dagen ledigheten skall tas ut,
se bilaga nr 2.
Aktivt jämställdhetsarbete på arbetsplatsen
Både jämställdhetslagen och de avtal om jämställdhet
som finns på arbetsmarknaden förutsätter en omfattande
aktivitet på olika områden. Tyvärr händer alldeles för
litet. Det beror naturligtvis på ett bristande engagemang
och ansvar från arbetsgivarnas sida. Men det beror också på
att de fackliga organisationerna ute på arbetsplatserna inte
tillräckligt medvetet driver jämställdhetsfrågorna.
Regler i lagar och avtal faller platt till marken, om man
inte ute på arbetsplatserna anstränger sig för att förverkliga
de ambitioner som finns i dessa. Om det inte sker avgörande
förbättringar när det gäller det aktiva jämställdhetsarbetet,
måste lagstiftningen på sikt skärpas.
Det goda arbetet och jämställdhet går hand i
hand. Förändras jobben, kommer detta att gynna de
kvinnor som i dag i stor utsträckning har de minst
stimulerande arbetsuppgifterna på arbetsmarknaden.
Arbetslivsfonden genomför ett projekt inriktat mot att
förändra arbetssituationen för kvinnor vid
kvinnodominerade arbetsplatser. Det är angeläget att dessa
erfarenheter sprids. Genom referensarbetsplatser, nätverk
av aktiva kvinnor och spridning av kunskap och information
kan de goda exemplen förändra många arbetsplatser.
Det måste understrykas att det är arbetsgivarens
ansvar att ett aktivt jämställdhetsarbete kommer till
stånd.
Regeringen måste kraftfullt verka för att arbetsgivarna
ökar sitt engagemang och ansvar för att uppnå jämställdhet
ute på arbetsplatserna. Riksdagen bör genom ett uttalande
markera detta. Det är också en självklarhet att löntagarnas
organisationer i ökad utsträckning måste vara pådrivande i
detta arbete.
Minskade löneskillnader
Det är den solidariska lönepolitiken som ligger
bakom det faktum, att löneskillnaderna mellan män och
kvinnor i Sverige är mindre än i andra länder. Under slutet
av 80-talet kom marknadskrafterna att i allt högre grad
påverka hur löneutrymmet skulle fördelas. Lönesättningen
blev mer fri. Det ledde till att löneskillnaderna ökade inom
flera branscher. Det gäller framför allt för de arbeten där
det finns ett stort utrymme för subjektiva bedömningar.
I debatten framförs ibland tanken att staten genom
sänkta arbetsgivaravgifter eller på annat sätt skulle
subventionera privata servicetjänster. Vi avvisar denna
tanke. Om staten har resurser är det kompetensutveckling
som skall understödjas, inte minst bland kvinnor.
Kvinnorna skall inte fastna i lågproduktiva arbeten, utan
finnas i de mest kvalificerade jobben på framtidens
arbetsmarknad.
Löneskillnaden mellan män och kvinnor beror till en stor
del på att män och kvinnor arbetar i olika verksamheter och
i olika befattningar. Bedömare anser att drygt hälften av
löneskillnaden beror på detta. Resterande skillnad beror på
andra förhållanden, där lönediskriminering är ett skäl. Män
och kvinnor har fortfarande olika lön för lika
eller likvärdigt arbete. Denna lönediskriminering
måste upphöra. Statistiken visar också, att löneskillnaderna
grundläggs i unga år.
Den största risken för att löneskillnaderna mellan
kvinnor och män på nytt ska öka är att den solidariska
lönepolitiken försvagas och att lönen blir arbetsgivarens
verktyg på det sätt som Svenska Arbetsgivareföreningen
vill. Ju mer lönen bestäms av marknadskrafter och
subjektiva bedömningar, desto större är riskerna för att
kvinnor missgynnas.
Diskriminerande löneskillnader måste angripas med
stöd av lagstiftning. De fackliga organisationerna bör
noggrant gå igenom befintliga lönesystem på arbetsplatsen
för att se om det finns faktorer som direkt eller indirekt är
diskriminerande för kvinnor.
Inom vissa branscher används arbetsvärdering som ett
hjälpmedel för lönesättning. Erfarenheten visar att det kan
vara ett värdefullt instrument för att systematiskt jämföra
och mäta de krav som enskilda arbetsuppgifter ställer på
utövaren. Värderingar som styr lönesättningen synliggörs
med arbetsvärdering och kan då lättare granskas.
Arbetsvärdering skall ses som ett av flera instrument för att
minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män, men kan
självfallet inte ensamt lösa problemet med
lönediskriminering.
Arbetsmarknadens parter har ett avgörande ansvar för
att utveckla arbetsvärderingen. För att stimulera parterna
till detta arbete bör särskilda resurser avsättas för
försöksverksamhet på arbetsplatser inom olika
branscher. Arbetsmiljöfonden bör ges i uppdrag att
tillsammans med parterna och i samråd med JÄMO
stimulera sådan verksamhet.
Men på detta område krävs också att
Jämställdhetsombudsmannen blir mer pådrivande. Ökade
resurser bör därför ges till JÄMO så att arbetet med
rådgivning och anvisningar i frågor om arbetsvärdering,
lönesystem och liknande kan bedrivas mera kraftfullt. Vi
föreslår att anslaget till JÄMO ökar med 2 miljoner kr.
För att ytterligare intensifiera arbetet med att utjämna
löneskillnader bör jämställdhetslagen kompletteras med en
föreskrift om att arbetsgivarna har ett ansvar för att
kartlägga förekomsten av och analysera orsakerna till
löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika eller
likvärdigt arbete, se bilaga nr 3. En viktig
förutsättning för dessa analyser är att lönestatistiken
utvecklas och identifierar könsskillnader. Lönestatistiken
bör dessutom redovisa andra, för bedömningen värdefulla
kriterier, som t ex svårighetsgrad, de anställdas ålder,
heltid-deltid, antalet kvinnor och män i olika
yrkeskategorier och typer av arbeten.
Det kan också ibland vid bedömningen av otillåten
könsdiskriminering i samband med lönesättning hos en
arbetsgivare vara nödvändigt att jämföra
arbetsuppgifternas lönesättning hos annan arbetsgivare
inom samma bransch. En sådan bestämmelse föreslogs av
reservanterna i löneskillnadsutredningen.
Regeringen bör till riksdagen återkomma med ett
förslag om detta med reservanternas förslag som grund.
Vidare är det viktigt att arbetstagare som anser sig
otillåtet könsdiskriminerade skall ha rätt att av
arbetsgivaren få skriftlig uppgift om lön eller andra
anställningsvillkor och om de faktorer som påverkat lönen.
Förslag till komplettering av jämställdhetslagen i detta
avseende redovisas i bilaga nr 3.
Kvinnors företagande
Det är angeläget att fler kvinnor startar egna företag
eller på annat sätt engagerar sig i företagande. Inte minst i
glesbygd finns många goda exempel på kvinnor som i
kooperativ eller annan form på ett framgångsrikt sätt
bedriver affärsverksamhet.
NUTEK har i en studie pekat på att kvinnor har speciella
problem när de skall starta företag. Olika stödåtgärder
föreslås därför inom områdena rådgivning, ekonomiskt
stöd, utbildning, nätverk och forskning. Med NUTEKs
rapport som grund finns det goda möjligheter att undanröja
dessa hinder. Kvinnor behövs -- inte minst som företagare.
Vid varje länsstyrelse bör därför inom gällande ramar
inrättas ett utvecklingscentrum för att stödja kvinnors
möjligheter att starta företag och deras utveckling.
Dessutom bör Glesbygdsmyndigheten samordna och stödja
denna verksamhet.
10. Arbetslöshetsförsäkringen
Bakgrund
I dag är cirka 86 procent av arbetskraften ansluten till en
erkänd arbetslöshetskassa. Resterande del omfattas av
reglerna om kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) i den mån
man uppfyller kvalifikationskraven.
Regeringen säger att man nu infört en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Men en sådan finns ju
redan genom KAS-systemet. Det som är nytt är att den lilla
grupp som valt att stå utanför a-kassorna, trots att de har en
stark anknytning till arbetsmarknaden, skall få samma rätt
till en inkomstrelaterad ersättning som de som frivilligt
anslutit sig till en a-kassa.
Det är för deras skull som regeringen nu genomfört
dramatiska förändringar av hela arbetslöshetsförsäkringen
som kraftigt kommer att försämra möjligheterna till
ersättning för den stora majoriteten. Regeringens ''reform''
innebär i praktiken att färre kommer att få ersättning, med
lägre belopp och under färre antal dagar.
Vår syn
Vi är positiva till att alla arbetslösa med anknytning till
arbetsmarknaden enligt gällande regler i lagen om
arbetslöshetsförsäkring skall ha rätt till en inkomstrelaterad
ersättning. Vi tror dock inte på att detta skall ske med
tvång. Vi vill slå fast följande grundläggande principer för
arbetslöshetsförsäkringen och dess finansiering:
-- En obligatorisk lag om KAS bör finnas även i
fortsättningen. Ansvaret för förvaltningen av denna bör
analyseras och utredas.
-- Den inkomstrelaterade försäkringen skall även i
fortsättningen vara frivillig och förvaltas av frivilliga
arbetslöshetskassor. Vi anser det vara en styrka att
merparten av dessa samverkar med fackliga organisationer.
Det garanterar ett nära samspel mellan arbetsplatserna och
försäkringen, vilket understryker arbetslinjen. I länder med
en annan organisation upprätthålls inte arbetslinjen.
-- För den som inte vill ansluta sig till någon av dagens
a-kassor utreds en möjlighet att ansluta sig till någon form
av ''neutral'' a-kassa.
-- Försäkringen skall vara en försäkring mot
inkomstbortfall med stränga arbetsvillkor. Den skall vara så
utformad att den både ger den arbetslöse en rimlig
ekonomisk trygghet och drivkraft att söka nytt arbete.
Ersättningsnivån kan för närvarande inte höjas mot
bakgrund av det stora underskottet i
arbetsmarknadsfonden, som regeringen låtit växa utan att
vidta några åtgärder.
-- En egenavgift bör finnas i försäkringen av samma
storlek som fanns 1993.
-- Det bör bli ''rakare rör'' mellan det passiva
kontantstödet och de aktiva åtgärderna. Omfattningen av
de aktiva åtgärderna påverkar direkt behovet av
kontantstöd. Vi anser att möjligheten att lägga
finansieringen av alla åtgärder i Arbetsmarknadsfonden bör
prövas.
-- Vi vill stärka finansieringen av
Arbetsmarknadsfonden på följande sätt. Vi vill höja
arbetsmarknadsavgiften. För att undvika att detta i
nuvarande läge leder till kostnadsökningar för företagen,
föreslår vi att arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift sänks i
motsvarande mån. I gengäld höjs löntagarnas egenavgift i
sjukförsäkringen. Denna avgift bör utformas på ett
fördelningspolitiskt godtagbart sätt. På sikt vill vi fortsätta
att omdisponera de arbetsgivaravgifter som nu går till
sjukförsäkringen så att de i fortsättningen tillförs
Arbetsmarknadsfonden.
Vi återkommer senare med förslag på dessa områden.
Dessutom föreslår vi nu att skatten för
höginkomsttagarna över brytpunkten höjs tillfälligt med 5
procentenheter, vilket motsvarar 4 miljarder
kronor, och att Arbetsmarknadsfonden tillförs
dessa medel.
I övrigt måste belastningen på fonden minska genom att
den ekonomiska politiken läggs om för att stimulera tillväxt
och nya jobb.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken,
2. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 5 058
miljoner kronor utöver vad regeringen har föreslagit,
3. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag i
proposition 1993/94:100 om bemyndigande för regeringen
att besluta om användningen av högst 1 940 600 000 kr av
medlen under anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för insatser som normalt inte finansieras från
anslaget,
4. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts
om stöd för ROT-program avseende kommunala
byggnader,1
5. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts
om stöd för upprustning av skolor,1
6. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts
om stöd för investeringar i kommunernas gatu- och vägnät,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om byggnadsinvesteringar inom
Svenska kyrkan,1
8. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts
om stöd till kommuner och landsting för att förlänga
uppsägningstider,
9. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts
om en ny åtgärd för ungdomar kallad
ungdomsintroduktion,
10. att riksdagen beslutar om inriktningen av
ungdomspraktikplatserna i enlighet med vad som anförts i
motionen,
11. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag i
proposition 1993/94:100 om befrielse från skyldighet att
betala finansieringsbidrag vid ungdomspraktik,
12. att riksdagen beslutar att verksamheten med
akademikerpraktik skall upphöra och ersättas med
rekryteringsstöd i enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag i
proposition 1993/94:100 om lag om praktik för invandrare,
14. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag i
proposition 1993/94:100 om praktik för invandrare,
15. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen
anförts om användningen av rekryteringsstöd och
beredskapsarbeten,
16. att riksdagen beslutar om beräkningen av
statsbidragen till beredskapsarbeten i enlighet med vad som
anförts i motionen,
17. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen
anförts om utbildningsvikariatens användning,
18. att riksdagen med avslag på regeringens förslag
beslutar anta motionens förslag till lag om tillfällig avvikelse
från lagen (1981:691) om socialavgifter i enlighet med bilaga
1,
19. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen
anförts om ALU-verksamheten,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att utbildningsbidragen skall motsvara
arbetslöshetsersättningen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
21. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen
anförts om starthjälp och stöd för bohagstransporter,
22. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag i
proposition 1993/94:100 i fråga om bidragsgrundande
månadslön vid lönebidrag,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medel till AMS
förvaltningsanslag,
24. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag i
proposition 1993/94:100 till ändring i 4 kap. 8 § lagen
(1981:691) om socialavgifter,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den framtida inriktningen av
politiken för arbetslivets förnyelse,
26. att riksdagen hos regeringen begär ett
åtgärdsprogram för kompetensutveckling i näringslivet och
i gemensam verksamhet i enlighet med vad som anförts i
motionen,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagregler om
personalekonomiska redovisningar,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av regionala
kunskapscentra,
29. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag om
obligatorisk företagshälsovård utarbetas med en inriktning
enligt vad som anförts i motionen,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
arbetstidspolitiken,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av åtgärder för att minska
övertidsuttaget,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av arbetsrätten,
33. att riksdagen beslutar att 5, 6 och 22 §§ lagen om
anställningsskydd skall ha den lydelse bestämmelserna hade
den 31 december 1993,
34. att riksdagen beslutar att lagen om medbestämmande
i arbetslivet skall ha den lydelse lagen hade den 31
december 1993,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om målen för jämställdhetsarbetet,
36. att riksdagen beslutar anta motionens förslag till lag
om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård
av barn m.m. i enlighet med bilaga 2,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att regeringen verkar
för att arbetsgivarna tar sitt ansvar för ett aktivt
jämställdhetsarbete,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Arbetsmiljöfonden bör
bedriva försöksverksamhet med arbetsvärderingsprojekt,
39. att riksdagen beslutar anta motionens förslag till lag
om ändring i jämställdhetslagen (1991:433) i enlighet med
bilaga 3,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändring i
jämställdhetslagen (1991:433) för att kunna göra
lönejämförelser mellan branscher,
41. att riksdagen beslutar anta motionens förslag till lag
om ändring i jämställdhetslagen (1991:433) i enlighet med
bilaga 4,
42. att riksdagen till Jämställdhetsombudsmannen för
budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 2 miljoner
kronor utöver vad regeringen har beräknat,
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av ett
utvecklingscentrum för kvinnligt företagande vid varje
länsstyrelse enligt vad som anförts i motionen,
44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge Glesbygdsmyndigheten ett
samordningsansvar för utvecklingscentrum för kvinnligt
företagande,
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
arbetslöshetsförsäkringen och dess finansiering.
Stockholm den 25 januari 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
pPierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
pIngela Thalén (s)
1 Yrkandena 4, 5 och 7 hänvisade till BoU
Bilaga 1
Förslag till
Lag om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om
socialavgifter
Härigenom föreskrivs följande.
1 § En arbetsgivare som låter en anställd delta i
utbildning och som efter anvisning av länsarbetsnämnden
anställer en ersättare för den som deltar i utbildningen, får
göra avdrag enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ från de
arbetsgivaravgifter som han enligt 2 kap. 1 § lagen
(1981:691) om socialavgifter skall betala.
2 § För en ersättare som avses i 1 § får arbetsgivaren göra
avdrag med 475 kronor per arbetsdag som ersättaren har
varit anställd.
3 § Arbetsgivaren får göra avdrag med högst 75 kronor
per utbildningstimme, dock sammanlagt högst 30 000
kronor, för varje arbetstagare som på arbetstid med
bibehållna anställningsförmåner deltar i av
länsarbetsnämnden godkänd yrkesinriktad utbildning eller
utbildning som ökar arbetstagarens förutsättningar att
tillgodogöra sig ny teknik eller utföra nya arbetsuppgifter.
4 § Vid fördelningen av influtna arbetsgivaravgifter
enligt 2 kap. 6 § lagen (1981:691) om socialavgifter skall de
avdrag som görs enligt 2 och 3 §§ minska det belopp som
förs till staten enligt 4 kap. 7 § nämnda lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 och gäller till
utgången av juni 1995.
Bilaga 2
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet
för vård av barn, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:410) om
rätt till ledighet för vård av barn, m.m., att 8 § skall ha
följande lydelse.
8 §
Ledighet skall förläggas till dag som arbetstagaren begär.
Vid förkortning av arbetstiden till hälften eller till tre
fjärdedelar av normal arbetstid skall dock förkortningen
spridas över arbetsveckans samtliga dagar, om ej särskilda
skäl föranleder annat.
Arbetsgivaren skall samråda med arbetstagaren
beträffande ledighetens förläggning under dagen och andra
med ledigheten sammanhängande frågor, om förhandling
med arbetstagarens organisation ej har ägt rum. Uppnås
ej överenskommelse, bestämmer arbetstagaren hur
ledigheten skall förläggas. Ledigheten får inte heller
förläggas så att det skulle skapa allvarliga men för
produktionens behöriga gång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Bilaga 3
Förslag till
Lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433)
Härigenom föreskrivs i fråga om jämställdhetslagen
(1991:433) att en ny paragraf, 3 a, skall införas med följande
lydelse.
3 a §
Arbetsgivaren skall årligen kartlägga förekomsten av
och analysera orsakerna till löneskillnader mellan kvinnor
och män som utför arbete som är lika eller som är att
betrakta som likvärdigt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Bilaga 4
Förslag till
Lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433)
Härigenom föreskrivs i fråga om jämställdhetslagen
(1991:433) att en ny paragraf, 21 a, skall införas med
följande lydelse.
21 a §
En arbetstagare, som kan ange skäl för att anse sig
otillåtet könsdiskriminerad enligt 18 § första stycket har rätt
att på begäran få en skriftlig uppgift av arbetsgivaren om lön
eller andra anställningsvillkor och om de faktorer som
påverkat lönen, såsom arten och omfattningen av
arbetsuppgifter samt utbildning, yrkeserfarenhet och andra
jämförbara meriter i fråga om den av motsatt kön, med
vilken arbetstagaren jämför sig.
När uppgifter lämnas om en anställds lön enligt första
stycket, skall den som avses med uppgiften samtidigt få ett
meddelande av arbetsgivaren om de uppgifter som lämnats
och om vem som begärt dem.