Den höga allmänna arbetslösheten och den kraftigt ökande förtidspensioneringen medverkar nu till att grupperna med svårare funktionshinder som redan tidigare stod långt bort i arbetslöshetsköerna fjärmas alltmer från arbetslivet. Handikapputredningen visade redan i sina kartläggningar (SOU 1990/91:19) för ett par år sedan att ca 70 % av grupperna med svårare funktionshinder saknar såväl arbete som annan daglig sysselsättning. Med sysselsättning menade utredningen icke-avlönat arbete, men ändå en organiserad daglig verksamhet. De ökade utslagnings- och utestängningseffekterna ger dessa grupper nu en om möjligt ännu svårare situation. Många svårt funktionshindrade har för länge sedan givit upp hoppet om arbete och anser det inte ens lönt att registrera sig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen.
Mot denna bakgrund är det bra att regeringen nu tagit fasta på Handikapputredningens bedömningar och i årets budgetproposition (bilaga 11) särskilt uppmärksammar de svårt funktionshindrades stora problem på dagens arbetsmarknad. Däremot är regeringen nu på helt fel väg när det gäller att hitta lösningarna. Regeringen håller i stället på att skapa ett sammelsurium av insatser för arbete och sysselsättning med sina förslag under avsnitt B 5 om att utvidga användningen av de s.k. OSA-jobben och att skapa särskilt anordnad sysselsättning för personer med svårare funktionshinder med stöd av s.k. otraditionella medel. Dessa förslag skall också ses i skenet av att regeringen tidigare valt att inte fullfölja Handikapputredningens förslag (SOU 1991:46) om en kommunal sysselsättningsgaranti för LSS-lagens personkrets med svårare funktionshinder. När det gäller rätten till daglig sysselsättning har den från årsskiftet gällande LSS-lagen härvid bara övertagit omsorgslagens rättigheter för de utvecklingsstörda. I dag har ca 17 000 vuxna utvecklingsstörda sådan daglig verksamhet vid dagcenter m.m. Enligt Handikapputredningen torde ytterligare 17 000 från personkretsen med svårare funktionshinder ha behov av en sådan daglig sysselsättning. Med regeringens nuvarande förslag kan det fortsättningsvis bli så att kommunerna svarar för sysselsättningen för utvecklingsstörda, medan AMS svarar för sysselsättningsinsatser för andra grupper inom LSS-lagens personkrets. Enligt min mening bör ett samlat ansvar för sysselsättningen för dessa grupper åvila kommunerna och Handikapputredningens förslag om en kommunal sysselsättningsgaranti bör snarast fullföljas.
Jag tycker vidare att det nu finns starka skäl att även i övrigt följa Handikapputredningens förslag på arbetsmarknadsområdet. Å ena sidan föreslår ju utredningen en kommunal sysselsättningsgaranti, vilken också skall stärka vägarna till arbetsmarknaden. Å andra sidan förordar utredningen att man bygger vidare på de befintliga åtgärderna lönebidrag och Samhall-anställningar kompletterade med en ny särskild lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade.
Enligt min mening finns det också andra skäl för att avvisa regeringens förslag om en utvidgning av OSA-jobben och särskild anordnad sysselsättning med stöd av de s.k. otraditionella medlen. En utveckling av en mängd sådana olika insatser riskerar snart att leda tillbaka till den situation som rådde före 1980 och som då motiverade tillskapandet av en ny samordnad företagsgrupp i form av Samhall. En sådan utveckling är vare sig affärsmässigt eller samhällsekonomiskt särskilt välmotiverad. Konkurrensen inom olika områden riskerar att snedvridas. Den enskilde anställda hamnar i gränslandet mellan arbete och sysselsättning. Därmed riskeras motivationen och meningsfullheten i arbetet. Utvecklande och meningsfulla arbetsuppgifter förutsätter en produktion av efterfrågade varor och tjänster.
För den enskilde som utvecklats inom den kommunala sysselsättningen bör ett naturligt steg kunna vara en övergång till arbete inom Samhall. I stället för de av regeringen föreslagna åtgärderna bör det enligt min mening ställas krav på Samhall att öka antalet arbetstillfällen för arbetshandikappade. Vad jag har erfarit har Samhall nu en positiv utveckling av sin orderingång och koncernen har lyckats hålla en oförändrad sysselsättningsnivå de senaste åren. Samtidigt är det uppenbart svårt för Arbetsmarknadsverket att ordna lönebidragsanställningar i önskvärd utsträckning och betydande belopp på lönebidragsanslaget kvarstår oförbrukade.
Samhall bör enligt min uppfattning kunna eftersträva att det kommande budgetåret tillskapa minst 1 000 ytterligare arbetstillfällen. För 1994/95 har regeringen föreslagit en oförändrad volym arbetstimmar för arbetshandikappade anställda inom Samhall om minst 31,9 miljoner. Detta krav på Samhall bör ändras till att gälla minst 33,0 miljoner arbetstimmar, vilket då bör motsvara en ökning med ytterligare ca 1 000 arbetstillfällen. För att möjliggöra en sådan utökning bör merkostnadsersättningen (under B 6) till Samhall ökas med 100 miljoner kronor. För att Samhall skall klara den föreslagna utökningen av antalet jobb anser jag att det samtidigt inte är rimligt att ställa så stora besparingskrav på företagsgruppen som regeringen nu föreslår. Jag föreslår därför att besparingskravet för 1994/95 minskas med 50 miljoner kronor. Eftersom den utvidgade användningen av OSA-jobben och den särskilt anordnade sysselsättningen för svårt funktionshindrade inte bör komma till stånd i enlighet med regeringens förslag föreslår jag att anslaget Särskilda åtgärder för arbetshandikappade (under B 5) kan minskas med motsvarande 150 miljoner kronor.
Med en utbyggd kommunal sysselsättningsgaranti och Samhall-arbetstillfällen som bas bör Arbetsmarknadsverkets insatser kunna koncentreras på att utveckla lönebidragsanställningar i det reguljära arbetslivet. Möjligheten till en sådan anställning för den enskilde funktionshindrade skall alltid prövas innan en Samhall-anställning aktualiseras. Med de nu föreslagna utvidgade OSA-jobben m.m. riskerar dock lönebidragen komma att användas såväl före som efter Samhall-jobben. Trots det allmänt sett mycket svåra läget på arbetsmarknaden finns uppenbart ändå vissa arbetsmöjligheter. Detta visar inte minst Samhalls mycket lyckade resultat med övergångar till anställningar utanför Samhall under det senaste året. För att förstärka funktionshindrades möjligheter till arbete på den reguljära arbetsmarknaden, med eller utan stöd av lönebidrag, menar jag nu att det också är hög tid att gå vidare med en lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet i enlighet med Handikapputredningens förslag i sitt slutbetänkande (SOU 1992:52). Den gamla s.k. främjandelagen har uppenbarligen tjänat ut sedan några år. För att undvika en hårt uppdelad och segregerad arbetsmarknad behövs därför nu en lagstiftning som kan garantera jämlika arbetsmöjligheter. Handikapputredningens lagförslag, som tillstyrkts av en bred remissopinion (enl. Ds 1993:95), innehåller just förbud för arbetsgivare att missgynna eller diskriminera arbetssökande eller anställda på grund av funktionshinder. Men samtidigt ställer lagen krav på arbetsgivaren att vidta åtgärder i arbetsmiljön m.m. för att underlätta funktionshindrades möjligheter till arbete.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om en utvidgning av personkretsen för skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare (OSA),
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om att använda de s.k. otraditionella medlen för försök med särskild anordnad sysselsättning för personer med svårare funktionshinder,
3. att riksdagen begär att regeringen under våren återkommer med förslag till utformning av en kommunal sysselsättningsgaranti i enlighet med Handikapputredningens förslag,
4. att riksdagen under anslaget Bidrag till Samhall Aktiebolag utöver vad regeringen har föreslagit anslår 150 000 000 kr för budgetåret 1994/95,
5. att riksdagen minskar anslaget Särskilda åtgärder för arbetshandikappade med 150 000 000 kr,
6. att riksdagen begär att regeringen snarast under våren återkommer med förslag till lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade i enlighet med Handikapputredningens förslag,
7. att riksdagen beslutar att antalet arbetstillfällen för arbetshandikappade inom Samhall för 1994/95 skall utökas till att gälla motsvarande minst 33,0 miljoner arbetstimmar.
Stockholm den 25 januari 1994 Börje Nilsson (s)