med anledning av prop. 1993/94:80 En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Vänsterpartiet avslår regeringens förslag till en allmän
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Regeringens förslag
Mot bakgrund av det stigande underskottet i
arbetsmarknadsfonden lägger regeringen förslag om
kraftiga försämringar för de arbetslösa.
Från den 1 januari 1994 skall alla under 65 år med
beskattningsbara inkomster betala en avgift motsvarande
1 % av bruttoinkomsten, vilken år 1995 höjs till 2 %.
Arbetsgivarna ska däremot inte drabbas av någon
avgiftshöjning.
Arbetsmarknadsfonden går i dag på grund av
arbetslösheten med ett stort underskott -- hittills ca 30
miljarder. Arbetsgivaravgiften och den egna avgiften ger i
dag ett tillskott på 1,2 miljarder men med det nya förslaget
skulle tillskottet bli ytterligare 1 miljard.
Den nya avgiften ska tas ut via skatten på inkomster upp
till 258 000 kronor (7,5 basbelopp). Avgiften ska kunna dras
av vid deklarationen.
Den ersättning som ska utgå från det nya systemet ska
vara 80 procent av lönen upp till 5,5 basbelopp, 186 000
kronor. På sikt är det dock tänkt att man ska få ersättning i
relation till den avgift som betalats in till försäkringen.
Det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) ska som nu
motsvaras av minsta ersättning från a-kassan och höjas från
dagens nivå på 198 kronor per dag till 227 kronor. Den
ersättningen ska då ges till dem som inte kommit in i
systemet, dvs. som inte tagit sig in på arbetsmarknaden eller
inte uppfyller andra regler för att få a-kassa.
Regeringen skärper även reglerna för att få ersättning. I
stället för att i en månad behöva ha arbetat 75 timmar måste
man nu arbeta minst fem månader med 75 arbetstimmar per
månad. Även möjligheten att varva a-kassa med
arbetsmarknadspolitiska åtgärder vill regeringen avskaffa.
Efter att ha fått ersättning i 300 dagar ska man enligt
förslaget, efter arbetsmarknadsinsats, bara kunna få
ytterligare en period på 150 dagar. Därefter behövs en
anställning för att ånyo kvalificera sig för a-kassa.
Regeringen vill också att avgångsvederlag ska omräknas
till lön och först när detta tagit slut skall ersättning från a-
kassa utgå. Även heltidsanställda som tvingas gå ner till
deltid ska bara få mellanskillnaden från a-kassan under
begränsad tid, 300 dagar. Därefter måste man kvalificera sig
för en ny period.
Avslagsmotiv
Införandet av en ny statlig a-kassa är ogenomtänkt. Det
saknas dessutom konkurrensneutralitet genom att denna
kassa till skillnad från de befintliga ej skulle behöva ta ut
någon administrationsavgift. Kontakt- och
kontrollverksamhet skulle dessutom minska.
Regeringsmotivet tycks endast vara att angripa de kassor
som organisatoriskt står nära fackföreningsrörelsen.
Förändringen av arbetsvillkoret där KAS-modellen väljs
före dagens system i arbetslöshetsförsäkringen leder
tillbaka till de orättvisor och godtyckligheter som tidigare
fanns. Den som arbetar mer än kvalifikationskravet kan
missa att kvalificera sig på grund av arbetstimmarnas
förläggning i månaderna. Arbetslöshetskassornas
samorganisation har redovisat konkreta exempel på hur
felaktigt förslaget skulle slå.
Arbetslinjen bryts på flera sätt: Ersättningsperioden kan
förkortas genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder ''för
tidigt'', ersättningsnivåerna försämras med de nya reglerna
och arbetsmarknadsåtgärder kvalificerar inte för nya
ersättningsperioder.
Det är svårt att överskåda de skador som regeringens
förslag kan leda till. Det finns i propositionen ingen analys
av vådorna av att rasera arbetslöshetsförsäkringen. Det går
etappvis. Först var det sänkningarna av ersättningsnivåerna
som drabbade de arbetslösas försörjningsmöjligheter och
nu ger sig regeringen på att demontera försäkringens
struktur. Ett exempel på detta är konsekvenserna av
förslaget till ändrade ersättningstider. De nya reglerna kan
innebära att a-kassetiden blir kortare än 300 plus 150 dagar.
När nu lagen om ersättningsreglerna förändras så kan en
person som exempelvis varit arbetslös i 50 dagar och
därefter får fem månaders ALU och och sedan åter blir
arbetslös i 250 dagar bli utförsäkrad redan efter 300 dagar.
Regeln säger då att hon/han i och med 150 dagar ALU-tid
på nytt måste kvalificera sig för a-kassa.
Konsekvenserna av de nya reglerna är alltså mycket
oklara och kan innebära att det skapas en rad nya orättvisor.
Det gäller då främst för låginkomsttagare, framför allt
kvinnor, som drabbas av de nya och njuggare reglerna för
dem som är deltidsarbetslösa.
Oklarheter råder även om de avtalade
avgångsvederlagen kan konfiskeras och rubriceras som lön.
Detta gör att inkonsekvenserna i propositionen i långa
stycken ter sig som rena galenskaperna.
Regeringens förslag är ett hafsverk. Propositionen låtsas
bygga på gjord utredning men så är inte fallet. I vissa delar
är regeringens förslag konkreta, i andra delar redovisas
endast principer. Tekniskt sett innehåller förslaget en rad
oklarheter och felaktigheter och i vissa fall tycks inte ens
regeringens egna intentioner bli resultatet. Konsekvenserna
både för enskilda arbetslösa och för samhällsekonomin
klarläggs inte. Ett beslut som kommer att tas i mitten av
december gör att rimlig tid för berörda a-kassor och
arbetslösa saknas.
Fördelningspolitiskt är förslaget djupt osolidariskt och
dessutom leder det än längre bort från den s.k. arbetslinjen.
Regeringsförslaget ingår i strategin att försvaga
fackföreningsrörelsen och utnyttja arbetslösheten till att
rasera välfärdssystemet. Ett effektivt arbetslöshetsskydd
gynnar samhällets omställningsprocess utan att social
dumpning förorsakar ännu större sociala klyftor.
En ny arbetslöshetsförsäkring
Vänsterpartiet har länge krävt en allmän
arbetslöshetsförsäkring. Vi vill att alla som ställer sig till
arbetsmarknadens förfogande och inte kan få arbete ska
omfattas av en sådan försäkring. Vi vill alltså utvidga
kretsen som kan försäkra sig mot arbetslöshet. Vad
regeringen gör är att först deklarera att den vill införa en
allmän obligatorisk försäkring, men sedan skapa
utförsäkringsregler som kraftigt kommer att begränsa den
grupp som får ersättning.
De snabbutredningar som hunnit göras pekar på att
150 000 till 200 000 personer hotas av utförsäkring inom
några år. Det finns fog för talet om en utförsäkringsbomb!
Alternativet blir socialbidrag på existensminiminivå.
Förutom de arbetslösa får kommunerna ta smällen. LO:s
bedömning landar på en merkostnad för kommunernas
socialkostnader med drygt 11 miljarder kronor. Vi tror att
detta är snällt räknat och att de ekonomiska
konsekvenserna för kommunerna blir betydligt större, om
hänsyn tas till den totala familjestrukturen.
Vi anser att försäkringen i huvudsak ska finansieras
genom skatter och arbetsgivaravgifter. Vi tar därför avstånd
från regeringens förslag om att de försäkrade till stor del ska
stå för finansieringen, och att man nu i ett första steg tänker
införa en avgift på 1 % av bruttolönen som senare ska
fördubblas är helt oacceptabelt. Ett tak på 7,5 basbelopp
(258 000 kronor) för inbetalning av egenavgiften
kombinerat med att avgiften blir avdragsgill gör att
låginkomsttagarna i realiteten drabbas hårdast av
finansieringsförslaget. I sanning ett osolidariskt förslag.
Vänsterpartiet har krävt ett samlat förslag om en ny
allmän arbetslöshetsförsäkring som innehåller både
organisation, administration och finansiering. När det gäller
organisationen vill vi behålla kopplingen till de fackliga
organisationerna. Många fackföreningar har ett
välutvecklat socialt arbete med kamratstödjande
verksamhet. Detta betyder att man på olika sätt håller
kontakten med arbetslösa kamrater. Detta är en tillgång
som vi vill behålla och uppmuntra. Ensamhet och passivitet
minskar den enskildes möjligheter att få och behålla ett
arbete. En sådan isolering i arbetslöshet och ett långt
avstånd till utbetalaren av pengar tror vi kommer att
motverka den så kallade arbetslinjen. Det skulle därmed
också försvåra en naturlig kontroll och arbetet mot
missbruk av försäkringen. Lokal anknytning och
branschkunskap är härvidlag ovärderligt.
Vi anser att regeringens förslag är ett hot mot den sociala
delen av den fackliga verksamheten och kan leda till att
arbetslöshetsförsäkringen kopplas bort från facken.
Arbetslinjen
Det har rått en konsensus när det gäller arbetslinjen i
svensk arbetsmarknadspolitik. Denna är nu hotad. För den
som inte får ett ''riktigt jobb'' vrids nu inriktningen mot
socialt ekonomiskt bistånd i stället för att erbjuda betalda
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I förslaget insinueras
också att den som är arbetslös hellre väljer en AMS-insats
i stället för att söka ett arbete. Detta är horribelt.
I linje med att frångå arbetslinjen ligger också den
bidragsbomb som inom några år kommer att detonera.
Sverige har i dag den högsta kostnaden någonsin för socialt
ekonomiskt stöd. Kommunerna har ekonomiska problem.
Vi har nedskärningar och sparmål i landets alla kommuner.
Används inte alla arbetsmarknadspolitiska instrument och
sätts det inte in kraftfulla åtgärder mot arbetslösheten så
briserar denna ekonomiska bomb om 1 1/2 år. Då vältras
kostnaderna över på kommunernas socialtjänst.
Ersättningsnivån
Vi avvisar regeringens förslag som ger arbetslösa och
lågavlönade sämre privatekonomi och som kraftigt ökar
deras försäkringsavgifter.
Vänsterpartiet har redan tidigare avslagit en sänkning av
ersättningsnivåerna och införandet av karenstiden för att få
ersättning -- ett krav som vi inte ger avkall på, då det
negativt påverkar den privata konsumtionen och därmed
spär på arbetslösheten. En höjning bör ske till den tidigare
90-procentsnivån samtidigt som karensdagarna avskaffas
från försäkringen.
Försämringarna slår mycket orättvist och löser inte
heller några statsfinansiella problem. I stället borde
ekonomin för de arbetslösa förbättras; vi har därför
förordat en höjning av det kontanta arbetsmarknadsstödet
(KAS).
Förstärkning av arbetsmarknadsfonden
Den omfattande arbetslösheten har lett till att intäkterna
blivit för små och utgifterna för stora för
arbetsmarknadsfonden med nuvarande uttag av
arbetsgivaravgift.
Fonden visar i själva verket ett mycket stort underskott
och utbetalningarna täcks genom att en rörlig kredit
disponeras hos Riksgäldskontoret.
Vänsterpartiet har i sin motion om den ekonomiska
inriktningen och i tidigare motioner tagit upp hur riksdagen
genom en solidaritetsskatt och genom en ökning av
arbetsgivaravgiften kan stärka arbetsmarknadsfonden.
Egenavgifterna
De nu föreslagna egenavgifterna till
arbetslöshetsförsäkringen som regeringen föreslår kommer
att fungera så att låginkomsttagaren får betala en större
andel av sin inkomst än höginkomsttagaren. Den senare
skulle slippa avgifter för inkomster över ca 258 000 kronor
om året. Om regeringen också tänker låta avgiften vara
avdragsgill i deklarationen, betyder det att de som tjänar
mer än ca 200 000 kronor om året dessutom skulle få
extrarabatt på avgiften.
Regeringen framställer förslaget till egenavgifter som en
del av programmet för att sanera de offentliga finanserna.
Egenavgifterna tas ur samma kaka som skatterna.
Regeringsförslaget innebär att man minskar den del av
kostnaderna för arbetslösheten som idag tas ut genom
arbetsgivaravgifter på hela lönesumman eller som genom
upplåning kommer att bäras gemensamt av framtida
skattebetalare. Effekten blir inte en sanering av de
offentliga finanserna, utan en omfördelning åt fel håll.
Deltidsersättningen
Regeringens förslag om att ersättningen vid
deltidsarbetslöshet ska begränsas drabbar i första hand
kvinnorna och låginkomsttagare.
Vid arbetslöshet kommer deltidsarbetslösa att få ytterst
svårt att kvalificera sig för en ersättningsperiod. Genom
regeringsförslaget att arbetstiden under
intjänandeperioden blir avgörande för ersättningsnivån blir
de deltidsarbetslösa de stora förlorarna. Ca 1 500 kvinnor
drabbas direkt efter årsskiftet, därefter upp emot 80 000
personer!
Regeringen går rakt emot riksdagens beslut tidigare i år
som syftade till att hindra utförsäkring av de
deltidsarbetslösa av vilka de flesta är kvinnor. Problemet är
att vi har för många deltidstjänster och att erbjudanden om
heltidstjänster inte kommer till stånd.
Vänsterpartiet upprepar sitt krav om att deltidstjänster
bör undvikas och att deltidsarbetande får förtursrätt till
tjänster med fler timmar. Med ett aktivt arbete från
arbetsförmedlingens sida bör också risken för ett ''evigt''
deltidsstämplande inom arbetslöshetsförsäkringens ram
kunna undvikas.
Avgångsvederlagen
Slutligen något om avgångsvederlagen. En mängd
överenskommelser ryms inom begreppet. Riksdagen har
efterlyst en genomgripande analys och den saknas
fortfarande.
Avgångsvederlaget innehåller förutom utebliven
framtida lön även ersättning för skada av olika slag.
Vederlaget spelar inte sällan en väsentlig roll i samband med
uppsägningsförhandlingar av olika slag. Denna avtalsfrihet
underlättar omställningen i omstruktureringsprocessen.
Regeringens förslag försvårar praktiska lösningar och
innebär ett reellt hot mot förhandlingsfriheten.
Konsekvenserna av regeringens samordningsförslag mellan
avgångsvederlag och arbetslöshetsförsäkring är
långtgående och såväl principellt som praktiskt tvivelaktiga
i nuvarande utformning. Förslaget bör avvisas av riksdagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition enligt vad
i motionen anförts om att förslaget bryter arbetslinjen och
i grunden är osolidariskt,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till
en ny allmän arbetslöshetsförsäkring,
3. att riksdagen höjer ersättningsnivån till 90 % av lönen
enligt vad i motionen anförts om hur sänkningen av
ersättningsnivån drabbar låginkomsttagare och ökar
arbetslösheten,
4. att riksdagen beslutar om avskaffande av karensdagar
för att erhålla a-kasseersättning,
5. att riksdagen beslutar om avskaffande av karenstiden
för att få kontant arbetsmarknadsersättning (KAS),
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förstärkning av Arbetsmarknadsfonden enligt vad i
motionen anförts om skatte- och avgiftsfinansiering av
arbetslöshetsförsäkringen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om
att deltidsanställda arbetstagare skall ha förtursrätt vid
ledigförklarandet av en anställning med fler arbetstimmar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av
avgångsvederlagen.
Stockholm den 15 november 1993
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
Hans Andersson (v)