Samhall har sedan starten 1980 gjort ovärderliga insatser
för att skapa arbetstillfällen för personer med
arbetshandikapp. Det finns alla skäl för oss att markera att
Samhall säkerligen också i framtiden har en viktig roll i
svenskt näringsliv. Bl.a. är företaget Sveriges största
underleverantör. Med ca 30 000 arbetshandikappade som
anställda har Samhall en mycket stor betydelse både socialt
och som en arbetsmarknadsfaktor på svensk
arbetsmarknad.
Riksdagen beslöt efter förslag från bl.a. Samhall under
1992 att ombilda företaget till aktiebolag. För stiftelsen
gällande stadgar upphävdes den 1 juli 1992. En ny
bolagsordning för Samhallbolagen har fastställts under
hösten 1992. Här skall bara noteras att när det gäller
ändringar av de sociala och arbetsmarknadspolitiska målen
som regleras i bolagsordningen krävs riksdagens
godkännande.
Dessa förändringar skapar chanser för Samhall att ta ett
viktigt steg in i framtiden. Genom att förändra
verksamhetsformen till aktiebolag har skapats nya
möjligheter att klara en hårdnande konkurrens, bli
ytterligare effektivare och därmed trygga jobben för de
arbetshandikappade. För alla anställda bör det också
betyda ökad stolthet att arbeta i ett företag som ännu mer
kommer att likna andra företag ute i samhället. Redan
under motionstiden till 1991/92 års riksdag har vi
socialdemokrater motionerat om att Samhall skulle bli
aktiebolag. Det var alltså glädjande nog ett enhälligt beslut
att Samhall skulle bli aktiebolag under 1992.
Resultatkravet
Regeringen ställer nu starka resultatkrav på den nya
Samhallgruppen. Å ena sidan skall Samhall ha en hög andel
anställda från de s.k. prioriterade grupperna och samtidigt
öka antalet övergångar till arbete på den reguljära
arbetsmarknaden. Å andra sidan skall Samhall under en
femårsperiod åstadkomma en nedtrappning av behovet av
statlig ersättning till att motsvara högst lönekostnaden,
exkl. fastighetskostnaden, för de arbetshandikappade
anställda. Vi delar uppfattningen om det angelägna i något
högre resultatkrav beträffande både de prioriterade
grupperna och övergångarna. Skall dessa resultat kunna
uppnås framför allt i en lågkonjunktur så anser vi dock att
kraven på takten i den ekonomiska resultatförbättringen
inte kan ställas fullt så hårt.
Samhall har också i sin egen framtidsstudie ''Samhall
mot år 2000'' indikerat att en resultatnivå motsvarande 100
% av lönekostnaderna, exkl. fastighetskostnaden för
arbetshandikappade, kan uppnås först i slutet av 1990-talet.
Det dåliga konjunkturläget har inneburit att Samhall
naturligtvis har svårt att nå det tidigare beräknade
resultatet. Övergångarna till arbete på den reguljära
arbetsmarknaden har minskat till följd av det svåra
arbetsmarknadsläget.
Ett annat argument som måste nämnas är att
konjunkturläget också innebär att man inte kan använda
produktionsapparaten och de anställda så rationellt och
effektivt som när man har full sysselsättning, hög
orderingång och konjunktur.
Allt detta gör att försäljningsintäkterna nu inte är
tillräckliga för koncernen. Trots det har Samhall den goda
ambitionen att försöka bibehålla antalet
arbetshandikappade anställda.
Det är emellertid viktigt att inte bara förlora sig i dagens
lågkonjuktur, man måste våga se framåt. Efter varje
lågkonjunktur kommer bättre konjunkturer. Därför måste
man ha beredskap för de möjligheter som en högre
konjunktur ger. Ett sådant exempel kan vara
Handikapputredningens förslag.
Det är också viktigt att komma ihåg att Samhall har den
allra största betydelsen för människor med svåra
funktionshinder, vilka oberoende av konjunktursituationen
möter stora svårigheter när det gäller att få fotfäste i
arbetslivet. Det är något som bl.a. framhållits av
Handikapputredningen i betänkandet ''Handikapp,
Välfärd, Rättvisa''.
Handikapputredningen, SOU 1991:46, visar på att
bristen på arbete och sysselsättning för dessa grupper är en
av de största välfärdsklyftorna i samhället. Enligt de
kartläggningar som Handikapputredningen redovisat
uppger två av tre svårt funktionshindrade att de saknar
såväl arbete som annan daglig sysselsättning.
Handikapputredningen har mot denna bakgrund föreslagit
en utbyggnad av Samhall med ca 600 arbetstillfällen per år
direkt riktad mot grupperna med svåra funktionshinder.
Regeringen anser tydligen att Handikapputredningens
förslag i detta avseende inte bör föranleda någon åtgärd. Vi
delar inte den uppfattningen utan vill hävda att det kommer
att krävas ytterligare arbetstillfällen som direkt förbehålls
personer med svårare funktionshinder. Inte minst med
utgångspunkt från dagens försämrade
arbetsmarknadssituation riskerar dessa gruppers
svårigheter på arbetsmarknaden att förvärras ytterligare.
Riksdagen bör därför uttala sig för att en successiv
utbyggnad av antalet arbetstillfällen hos Samhall påbörjas
nu och genomförs i enlighet med Handikapputredningens
förslag. En sådan utbyggnad bör alltså påbörjas snarast så
att uppgången i konjunkturen också medger en ökad
verksamhet för Samhall.
Behovet av sysselsättning för arbetshandikappade är
säkerligen större nu än någonsin. Det är därför viktigt att
Samhall planerar för och har en beredskap för en sådan
utveckling.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att Samhall får
fortsätta att utvecklas med nya verksamheter såsom service
och tjänster m.m.
2. att riksdagen hos regeringen begär att Samhall får i
uppdrag att redovisa en plan för en långsiktig successiv
utbyggnad av antalet arbetstillfällen i enlighet med
Handikapputredningens förslag.
Stockholm den 25 januari 1994
Bo Nilsson (s)
Jan Andersson (s)