Sedan 1992 är landets ungdomar bestulna på en stor del
av sin arbetsmarknad. Då införde riksdagen på förslag av
regeringen det s.k. ungdomspraktiksystemet. Systemet
innebär att arbetslösa ungdomar mellan 18 och 24 fick ''rätt
till en arbetsplatsförlagd utbildning'' som helt bekostades av
staten. Systemet har inte visat sig klara de krav som man
kan förvänta sig av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Systemet brister på följande punkter:Utbildningsinslaget
har i flertalet fall varit litet eller inget mer än den utbildning
det i sig innebär att vara på en arbetsplats. I flertalet fall
handlar det om reguljära jobb som utförs på statens
bekostnad. Vid många tillfällen har företag till och med
annonserat efter ungdomspraktikanter med de speciella
egenskaper som normalt krävs för det specifika jobbet. I
några extremfall har till och med ungdomar sagts upp från
ett jobb för att blott några veckor senare finna sig erbjuden
samma jobb som ungdomspraktikant. Riksdagsmajoriteten
har därmed socialiserat en stor del av arbetsgivaransvaret
för landets ungdomar.Kontrollen är obefintlig.
Arbetsförmedlingarna har fullt upp med att leta
jobbtillfällen eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De
lokala fackliga organisationerna ställs ofta utan insyn eller
är på mindre arbetsplatser inte organiserade.
Obefintligheten av kontroll gäller både utbildningsinslag
men också övriga regler såsom arbetstid och antal
ungdomspraktikanter. Det är inte svårt att få fler
ungdomspraktikanter än vad reglerna medger. Det handlar
enbart om att vända sig till flera olika
arbetsförmedlingar.Den totala subventionsgraden och
den obefintliga kontrollen av att utbildning verkligen sker
innebär att konkurrensen snedvrids och seriösa företag som
försöker betala arbetskraft som utför reguljärt arbete av
egen kraft och inte med statens pengar slås ut eller får
kraftiga konkurrensnackdelar.Genom den totala
subventionsgraden finns naturligtvis ett betydligt
minskande intresse av att anställa ungdomar i något slags
normalt arbetstagarförhållande. Varför anställa när man
kan få samma ungdom utan kostnad? En klar
inlåsningseffekt uppstår.Ersättningen till ungdomar i
praktiksystemet ligger i den lägre åldersgruppen klart under
den norm som gäller för skälig levnadsnivå och därmed
socialbidrag. Detta innebär att ungdomar antingen är
hänvisade till att söka socialbidrag (som de av många
kommuner förvägras i strid mot gällande lagstiftning) eller
till att leva på en nivå betydligt lägre än andra myndiga
personer i Sverige. Detta är negativt för ungdomar men
också för samhällsekonomin då det innebär en betydligt
sämre inhemsk efterfrågan. Ungdomar är generellt sett en
grupp som konsumerar en stor del av sin inkomst.I första
hand skall ungdomar slussas in på den ordinarie
arbetsmarknaden.I de fall då detta inte är möjligt skall
de sysselsättningspolitiska åtgärderna inte slå ut de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.Omfattningen av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skall vara så kraftiga
att flertalet ungdomar snabbt erbjuds utbildning eller
jobb.De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skall vara
framtidsinriktade och kompetenshöjande inom sektorer på
''tillväxt''. De bör därför innehålla utbildning inom
exempelvis miljö-, informations- samt kultursektorn.De
skall ersättas på ett sätt som garanterar ungdomar en skälig
levnadsstandard.
Alla dessa principer kostar antagligen en mängd resurser
att genomföra. Det är emellertid inte så att vi i dag har en
arbetsmarknad som inte är förenad med stora kostnader.
Att ha en betydande del av landets ungdomar utanför
arbetsmarknaden är inte någon billig situation varken på
kort eller lång sikt. På kort sikt därför att kostnader för en
låg ersättning i ungdomspraktiken kompenseras med ökade
socialbidragskostnader. På lång sikt därför att långa
perioder i öppen arbetslöshet eller meningslösa åtgärder
leder till bristande självförtroende och risk för sociala
problem. Det må därför kosta vad det skall kosta för att
bringa unga människor i jobb, utbildning eller meningsfulla
aktiviteter.
Det system som vi försöker formulera nedan är inte ett
system utan flera olika. Vi tror nämligen inte att det finns
ett patentsystem som löser alla problem.
Avveckla ungdomspraktiken
Enligt vad vi ovan anfört anser vi inte ungdomspraktiken
vara en särskilt god åtgärd. Den bör därför successivt
avvecklas under 1994. En modell kan vara att
ungdomspraktiken minskas till fyra månader. Därefter
måste den unga praktikanten anställas fast. Detta kan ske
med ett begränsat rekryteringsstöd under en begränsad tid.
Den arbetsgivare som mottagit ungdomspraktikant utan att
sedan kunna erbjuda ett fast arbete bör fråntas möjligheten
till nya ungdomspraktikanter. Ersättningsnivån i
ungdomspraktiken bör för 18--19-åringar höjas till den nivå
som gäller för 20--24-åringar.
Inför ''nyttojobb''
Staten bör i samarbete med kommuner, landsting och
föreningsliv inrätta nyttojobb. Detta innebär att staten
betalar en ersättning som garanterar en levnadsstandard i
enlighet med vad som ovan anförts till kommuner och
landsting för att de mot projektbeskrivning och löfte om att
inte säga upp ordinarie personal erbjuder sådan
sysselsättning. Motsvarande ersättning kan utgå till
föreningar och kulturella instanser som klarar motsvarande
krav. Dessa projekt bör främst inriktas mot information,
kultur och miljö.
Tillåt en frivillig engångspensionering
Låt personer som är över 60 år pensionera sig om de så
önskar. Garantera nivån på pensionen (så att man inte
förlorar någonting på att gå tidigare) under förutsättning att
avgången motsvaras av en nyanställning av en person under
25 år.
Starta ungdomsförmedlingar
Låt ungdomar själva förmedla ungdomar till företagen.
Som ''nyttojobb'' införs lokala centrum som jobbar som
''headhunters'' åt företagen. Dessa centers uppgift blir då
att aktivt söka upp nya jobb samt att söka lämplig
kompetens och erfarenhet för det aktuella jobbet.
Därutöver utgör dessa en resurs i arbetet att skapa nya
företag och kooperativ. Målsättningen är att ta till vara
ungdomars egna kreativa krafter.
Arbetsförmedlingens uppgift bör vara mer av att
granska, utvärdera och följa upp de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Därutöver bör
arbetsförmedlingen engagera sig i de långtidsarbetslösa och
äldre arbetslösa.
Ändra arbetsrätten
Lagen om anställningsskydd ger i dag personer över 45
år rätten att räkna ett visst antal år dubbelt vid
uppsägningar. Det innebär att ungdomar diskrimineras i
nuläget. För ett antal år sedan var problemet det motsatta
och ungdomar var en attraktiv grupp på arbetsmarknaden.
I dagsläget är dock ungdomar i avsevärt högre grad
arbetslösa än äldre.
Regeln om sist in--först ut bör gälla ograverat och inte
med en mängd ålderstillägg.
Stimulera utbildning
Naturligtvis bör alla ungdomar som vill utbilda sig vidare
få möjligheten att göra detta. I princip bör en fri antagning
till högskolan genomföras. Utbildningsplatser på
folkhögskola och gymnasium bör utökas för att motsvara
behovet.
Även andra utbildningar bör stödjas och nya metoder
prövas. Dels bör utlandsstudier stimuleras. Detta kan ske
genom ett ökat Erasmus-utbyte, förmånligare
studiemedelsvillkor och bättre information. Dels bör en
insats göras för att stödja distansutbildning på
högskolenivå. Många ungdomar med familj och barn har
svårt att flytta för att skaffa sig högre utbildning, samtidigt
som behovet och viljan till högre utbildning i dag är större
än på länge. Samtidigt är datorteknik och
telekommunikationer i dag så utbyggda att en högkvalitativ
utbildning på distans kan erbjudas.
Erbjud därutöver beredskapsarbeten
Kommuner och landsting bör erbjuda ungdomar
beredskapsarbeten inom den reguljära verksamheten.
Därigenom sparas statliga pengar och välfärdsverksamhet i
kommun och landsting samtidigt som ungdomars
kompetens höjs. Lämpliga uppgifter är inom vården,
teknisk service, skola och omsorg.
Vad som ovan anförts är några väl valda åtgärder för att
inom en snar framtid kraftfullt minska
ungdomsarbetslösheten. Dessa bör utgöra grunden i en
handlingsplan mot ungdomsarbetslösheten som regeringen
bör återkomma med till riksdagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en plan mot
ungdomsarbetslösheten.
Stockholm den 25 januari 1994
Martin Nilsson (s)
Ulrica Messing (s)