Regeringens satsning på arbetsmarknadspolitiken -- den
största i modern tid -- är ett riktigt grepp att hjälpa
människor i en svår situation. Det har också under hösten
1993 visat sig att satsningen burit frukt. Den öppna
arbetslösheten har sakta men säkert krypit neråt från en
toppnotering i juli 1993. Dessutom visar alltfler tecken på
att den svenska ekonomin håller på att friskna till och det
leder också till att fler jobb skapas. Vi står självfallet bakom
de många förslagen i budgetpropositionen. Ändå finns det
skäl att aktualisera vissa frågor ur folkpartiet liberalernas
synvinkel.
På väg upp ur lågkonjunkturen
Flera tecken visar att den värsta lågkonjunkturen är
över. Räntorna sjunker, industriproduktionen ökar,
bankkrisens värsta verkningar har gått över, antalet varsel
har minskat drastiskt och antalet lediga platser ökar. Men
trots dessa ljusglimtar är det ändå många som är utan
arbete. I december 1993 var 390 000 personer öppet
arbetslösa. Arbetslöshet kan drabba oss alla och varje
människa som tvingas ut i arbetslöshet är en förlust både för
samhället och för individen själv. Arbetslösheten måste
alltid bekämpas. Det är ett högt prioriterat mål för en
liberal politik.
Folkpartiet liberalerna redovisar mot den bakgrunden i
denna motion vår syn på arbetsmarknadspolitiken och
arbetslösheten. Vi diskuterar varför arbetslöshet
uppkommer och vad den betyder för den enskilde
individen. Förslag till hur man kan bekämpa arbetslöshet
och passivitet genom aktiva åtgärder tas också upp.
Varför uppstår arbetslöshet?
Någon form av arbetslöshet finns i alla typer av
samhällen och arbetslösa individer finns oavsett om hög-
eller lågkonjunktur råder. Det är viktigt att skilja mellan
olika typer av arbetslöshet. Man kan vara arbetslös en
kortare tid för att man vill det själv, man kanske precis har
flyttat, gått ut skolan eller slutat ett arbete och skall om
några veckor börja ett nytt och går då arbetslös i
mellanperioden. Men en för individen allvarligare form av
arbetslöshet är att det helt enkelt inte finns några jobb att
ta. Det är denna sistnämnda form av arbetslöshet som
tyvärr många drabbas av i Sverige under lågkonjunkturen.
Att en lågkonjunktur uppstår beror på flera faktorer.
Den internationella konjunkturen faller och då dras Sverige
med då vi för vårt välstånd är mycket beroende av
internationell handel. Det finns flera interna nationella
faktorer som bidrar till att Sverige har hamnat i en
lågkonjunktur.
Den främsta inhemska faktorn till att
konjunkturnedgången slog hårt i Sverige var att den
dåvarande socialdemokratiska regeringen försatte
möjligheten att behålla det goda kostnadsläget efter
devalveringarna i början på 1980-talet. De grundläggande
strukturella obalanserna i ekonomin angreps inte alls eller
för sent. Transfereringarna fortsatte länge att öka och
fortsatt utbyggnad av offentlig sektor gjorde att resurser
inte fördes över till den konkurrensutsatta sektorn.
Vi i folkpartiet liberalerna fick slutligen genomslag för
vårt envetna arbete för ett skattesystem som gynnar arbete
och sparande. Men reformen kom för sent. När
kreditmarknaden avreglerades fanns fortfarande det gamla
perversa systemet med höga marginalskatter och
gynnsamma avdragsmöjligheter. Det bidrog till en väldig
kreditexpansion som drev upp fastighetspriserna och en
hållningslös utlåningsverksamhet som varit mycket negativ
för den seriösa bankverksamheten.
Ekonomin överhettades. Det bidrog i sin tur till en för
snabb kostnadsstegring, som urgröpte svensk
konkurrenskraft. Sveriges industri körde på i samma spår
utan tillräckliga omstruktureringar och våra varor och
tjänster blev dyrare att köpa än motsvarande produkter i
omvärlden.
Resultatet fick vi alla svenskar betala dyrt i efterhand.
Lågkonjunkturen blev djupare än på andra håll. Företag
slogs ut och den offentliga sektorns problem förstärktes.
Folk förlorade jobben, arbetslösheten steg. Vi levde över
våra tillgångar och det får vi betala dyrt för nu. Det gäller
att vi lär oss av misstagen både beslutsfattare och allmänhet.
Regeringens strategi för att bekämpa arbetslösheten
Det viktigaste sättet att trygga jobben är att föra en god
allmän ekonomisk politik som bevarar konkurrenskraft och
stimulerar tillväxt. Det är en sådan politik som regeringen
har fört under sina drygt två år vid makten. Bl.a. har
företagsbeskattningen reformerats med syfte att företagen
skall få det lättare att skapa nya arbetstillfällen. Beslutet om
att införa ett generellt anställningsstöd (GAS) är också ett
exempel på åtgärder för att skapa nya jobb.
Folkpartiet liberalernas syn på arbetsmarknaden och
arbetslöshet
Den grundläggande tanken för oss liberaler är att
arbetslöshet aldrig får vara ett medel i den ekonomiska
politiken. Arbetslöshet är alltid slöseri med resurser,
mänskliga såväl som ekonomiska. Det är en tragedi för den
enskilde att drabbas av arbetslöshet, att inte kunna få
arbete fast man så gärna vill. Erfarenheter från andra länder
visar att det är svårt för långtidsarbetslösa att komma
tillbaka till arbetsmarknaden. En hög långtidsarbetslöshet
riskerar också att leda till att en större svart sektor växer
fram. Hög öppen arbetslöshet riskerar då att bli bestående
även under tider av högkonjunktur. Därför måste kampen
mot långtidsarbetslöshet ha särskild prioritet.
Arbetsmarknadspolitiken är ett nödvändigt
komplement till den allmänna ekonomiska politiken. Dess
huvuduppgift är att underlätta för de arbetssökande att
snabbt hitta och ta arbeten på den öppna arbetsmarknaden
samt att hjälpa arbetsgivarna att fylla vakanserna.
För att en individ ej skall hamna i den återvändsgränd
som långtidsarbetslöshet innebär måste alla aktiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder prövas. Passivt
kontantstöd får bara tillgripas som en sista utväg. Det är
därför angeläget att varje person som blir arbetslös snabbt
skall ges en chans att komma tillbaka till arbetslivet.
Detta innebär att arbetslinjen måste hävdas. Samtidigt
är det angeläget att den reguljära arbetsmarknaden inte slås
sönder. Men det skall också löna sig att ta ett reguljärt
arbete framför att stanna kvar i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.
Öka rörligheten på arbetsmarknaden!
För att arbetslinjen skall kunna fungera måste
rörligheten på arbetsmarknaden bli bättre.
Utbildningsinsatser bör härvid vara det lämpligaste
instrumentet för att öka den yrkesmässiga rörligheten.
Satsningar bör göras på systematiska utbildningar som
höjer arbetskraftens kvalitet så att dess kunskaper passar
bättre in i morgondagens näringsliv.
Även den geografiska rörligheten måste förbättras. Med
detta menar vi att en person som är arbetslös skall
stimuleras att flytta till en ort där det finns jobb. Men det
är viktigt att även arbetstillfällena bör vara rörliga i ökad
utsträckning. Arbetstillfällena måste anpassas till
arbetstagarnas geografiska belägenhet liksom deras
kompetens, önskemål om arbetstid, arbetsinnehåll m.m.
Ungdomsarbetslösheten
Ungdomar utan arbetslivserfarenhet har svårt att få
fotfäste på arbetsmarknaden oberoende av konjunkturen. I
en lågkonjunktur är det därför oerhört svårt för ungdomar
att få ett arbete, och stora insatser måste sättas in för att
skapa sysselsättning åt ungdomar. Risk finns annars för att
våra ungdomar slås ut för en lång tid från den öppna
arbetsmarknaden.
Folkpartiet liberalerna var med och utformade den nya
ungdomspraktiken som tillämpas från den 1 juli 1992.
Ungdomspraktik har visat sig vara ett mycket bra
instrument i kampen mot ungdomsarbetslösheten. Många
ungdomar som annars skulle varit sysslolösa får nu en
möjlighet till ett halvårs praktik. En praktik som sedan kan
leda till ett fastare fotfäste på arbetsmarknaden för den
unge. Med det finansieringsbidrag som nu skall tas ut av
praktikanordnaren är förhoppningen den att de problem
som funnits tidigare med ungdomspraktiken nu skall
undanröjas. Det är viktigt att ungdomspraktiken ses som en
sista åtgärd när alla andra möjligheter för att få den unge i
sysselsättning har uttömts. Det är meningen att
ungdomspraktiken skall avvecklas när en högkonjunktur
kommer.
Ungdomar skall också kunna erbjudas plats i olika
former av utbildning för att de på så sätt skall kunna få en
vettig sysselsättning samtidigt som kunskaper inhämtas så
att den unge kan konkurrera bättre på den öppna
arbetsmarknaden.
Kvinnoarbetslösheten
I en lågkonjunktur där kampen om jobben blir hårdare
brukar kvinnorna drabbas hårdare än män av arbetslöshet.
I innevarande lågkonjunktur har detta inte helt varit bilden.
Männen har hittills drabbats hårdare än kvinnorna av
arbetslöshet. Men i takt med att neddragningar genomförts
i offentliga sektorn har även fler kvinnor blivit arbetslösa.
Risken är stor att det blir svårt att snabbt skapa nya
arbetstillfällen för kvinnor då de tecken på
konjunkturuppgång som nu kan skönjas främst påverkar
exportindustrin där en majoritet av de anställda är män.
Kvinnornas sårbarhet är ett av den svenska
arbetsmarknadens stora problem. Dess grundorsak är att
kvinnorna är spridda på färre yrken än män.
För kvinnor kan arbetslösheten bli extra besvärlig och
innebära ekonomiska svårigheter om man är ensamstående
med barn. För gifta/sammanboende kvinnor kan
arbetslösheten betyda att om man inte får något nytt jobb
och inte tror att man ska kunna få på lång tid så försvinner
man in i den ''dolda arbetskraften'', kanske genom att man
blir ofrivilligt hemmafru eller skaffar barn.
Det är viktigt att en arsenal av aktiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder finns för att möta
arbetslösheten bland kvinnorna. Arbetslinjen måste hävdas
även för kvinnor.
Av tradition i Sverige har de flesta
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna riktat sig mot sektorer
där många män har sin sysselsättning. Så har t.ex. AMU-
kurser inriktats på tillverkningsindustrin, och de stora
infrastrukturprojekt som dras igång runt om i landet ger
mest sysselsättning i branscher där män jobbar. Regeringen
har visserligen öppnat dörren för otraditionella grepp
genom ungdomspraktik och lokal arbetslivsutveckling. Men
det räcker inte. En större andel av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör riktas mot kvinnor.
Exempel på åtgärder för att minska
kvinnoarbetslösheten kan vara utbildningsvikariat som
inriktas på kvinnor, starta eget-kurser kombinerat med stöd
till kvinnligt nyföretagande, beredskapsarbeten och projekt
i branscher där många kvinnor arbetar m.m. Det senaste
året har regeringen glädjande nog gett NUTEK i uppdrag
att i samarbete med utvecklingsfonder, länsstyrelser och
andra offentliga och privata organ genomföra åtgärder för
att främja kvinnors företagande.
Utbildning är ett viktigt instrument i kampen mot
kvinnoarbetslösheten. En högre utbildningsnivå ger större
chans att stanna kvar på arbetsplatsen i samband med
strukturförändringar eller att få annat arbete.
Utbildningsinsatser som förmår kvinnor att satsa på
otraditionella yrkesområden inom t.ex. teknikindustrin bör
uppmärksammas speciellt. Sådana särskilda stödinsatser för
personer som genomgår för sitt kön otraditionell
arbetsmarknadsutbildning har satts in. De medel som
avsätts till otraditionella projekt måste utnyttjas till fullo
och på ett effektivt sätt.
Det gäller också att förmå flickor redan vid valet till
gymnasiet att välja otraditionellt. Som ett exempel på detta
är Teknikstugan i Alingsås där man har försökt att få flickor
på grundskolan att intressera sig för teknik med lyckat
resultat. Andelen tjejer på teknisk linje har där de senaste
åren ökat från 15 % till 26 %.
Utsatta grupper på arbetsmarknaden
Det finns grupper på arbetsmarknaden som har svårare
än andra att få ett arbete oberoende av om det är hög- eller
lågkonjunktur. Dessa grupper är i behov av insatser som är
mer permanenta som komplement till de vanliga
arbetsmarknadspolitiska insatserna. Därför är det extra
angeläget att det finns arbetsmarknadspolitiska instrument
för dem så att deras möjligheter till deltagande på
arbetsmarknaden ökar.
Handikappade
Trots att högkonjunktur rådde i slutet av 1980-talet så
skedde ingen markant nedgång av antalet handikappade
som var arbetslösa. I den situation som vi har i dag med hög
arbetslöshet drabbas de handikappade först. Därför är det
viktigt att ansträngningarna intensifieras för att ge
handikappade arbete.
Flera utredningar har alltsedan 1940-talet uttalat sig om
arbetets värde som en produktiv resurs för samhället. Trots
ambitionen i sådana uttalanden och trots tillkomsten av
många arbetsmarknadspolitiska åtgärder saknar många
människor med handikapp en plats på arbetsmarknaden.
Det gäller särskilt människor med omfattande
funktionshinder. De statliga åtgärderna för att få
handikappade i arbete är därvidlag oerhört viktiga och bör
vara ett prioriterat område i alla konjunkturlägen.
Ansträngningarna för att ge handikappade tillträde till
arbetsmarknaden måste intensifieras inom flera områden.
Information måste ges till arbetsgivare så att skepsis mot att
anställa handikappade övervinns. Många kanske tror att det
är en stor anställning att ta emot t.ex. en funktionshindrad
på sitt företag. Oftast kan eventuella problem och hinder
undanröjas med enkla grepp.
Arbetsförmedlingarna bör också följa upp hur
handikappade ungdomar som avslutat studier kan vinna
inträde på arbetsmarknaden på ett bra sätt.
Förtidspensionering får ej vara den enda möjligheten för en
ung handikappad efter avslutad utbildning. Via
lönebidragsanställningar och arbete inom SAMHALL kan
en ung handikappad få in en fot på arbetsmarknaden.
Steget ut till den öppna arbetsmarknaden blir sedan lättare
att ta.
Invandrare och flyktingar
Arbetslösheten är högre bland invandrare och flyktingar
än hos genomsnittssvensken. När arbetslösheten ökar så
drabbas denna grupp ännu hårdare trots att de ofta har en
god utbildning i grunden. Det är ett enormt slöseri att inte
ta tillvara den resurs som välutbildade flyktingar och
invandrare utgör. Ett arbete kan vara det som gör att en
invandrare snabbare kommer in i det svenska samhället.
Man lär sig språket snabbare och får en kontakt med
arbetsmarknaden samt knyter kontakter med svenskar. Allt
detta är värdefullt både för invandraren och svensken.
Invandrare bör därför inom
arbetsmarknadsutbildningen erbjudas fler påbyggnads- och
komplementutbildningar, gärna med tonvikt på
språkhantering. Även för de invandrare som har gått
igenom grundläggande svenskutbildning kan bristande
språkkunskaper inom det egna yrkesområdet göra det
svårare att få arbete.
Invandrarkvinnornas situation bör uppmärksammas än
mer i fråga om skola och vidareutbildning. En stor grupp
invandrarkvinnor kommer ej ut i arbetslivet över huvud
taget, fast de gärna skulle vilja det. Bristande
språkkunskaper och brist på arbetstillfällen sätter stopp för
detta. De som har haft arbete i Sverige har oftast varit
hänvisade till okvalificerade arbeten som inte heller ställt
krav på kunskaper i svenska språket. Om dessa kvinnor
skall ha en möjlighet att åter få arbete när konjunkturen
vänder så bör samhället ge dem möjlighet att under tiden
höja sin kompetens framför allt när det gäller svenska
språket. Annars finns stor risk för att de fastnar i ett
socialbidragsberoende och alltmer isoleras från samhället.
Folkhögskolor är en möjlig resurs i detta sammanhang.
Kvinnofolkhögskolan i Göteborg har t.ex. erfarenheter som
är av betydelse och borde tas tillvara.
En aktiv arbetsmarknadspolitik
Att vi skall bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik i
Sverige i syfte att hävda arbetslinjen råder det stor politisk
samstämmighet om. Regeringen har under sin tid vid
makten satsat enorma summor på arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i syfte att pressa ner den öppna arbetslösheten.
Det är ingen överdrift att påstå att regeringen har satsat mer
resurser på att bekämpa arbetslösheten än någon regering
tidigare. I årets budgetproposition föreslår
arbetsmarknadsministern ytterligare 28,6 miljarder till den
aktiva arbetsmarknadspolitiken. Folkpartiet liberalerna
ställer givetvis upp helt bakom dessa satsningar från
regeringen.
Det är alltid angeläget att få valuta för skattepengarna.
Varje skattekrona måste användas på effektivast möjliga
sätt för medborgarnas bästa. När en verksamhet under kort
tid växer så snabbt som arbetsmarknadspolitiken har gjort
är det speciellt angeläget att bevaka effektiviteten.
Arbetet på att förbättra resursutnyttjandet bör få högsta
prioritet. Alltmer av arbetsmarknadsutbildning skall köpas
upp i konkurrens. Mer konkurrens är något vi liberaler
välkomnar. Men myndigheternas förmåga att vara effektiva
upphandlare blir då av avgörande betydelse för att få ut
bästa möjliga kvalitet till lägsta möjliga kostnad för
skattebetalarna. Uppföljning och utvärdering av
genomförda kurser och andra åtgärder blir än mer viktiga
metoder inför nya uppköp och satsningar. I sådana
sammanhang är inte minst kursdeltagarnas egna
erfarenheter ett viktigt underlag. Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder måste allmänt ha gott rykte, annars finns risk för
''stigmatisering'' på arbetsmarknaden av dem som deltar.
Den ''nya'' arbetslösheten
I innevarande lågkonjunktur har nya mönster för
arbetslösheten uppstått. Fler män än kvinnor drabbades till
att börja med av arbetslösheten. Tjänstemän, akademiker,
offentligt anställda har drabbats hårdare av arbetslöshet än
i tidigare konjunkturnedgångar. Nytt är också att
arbetslösheten drabbat storstadsområdena hårdare.
Den ''nya'' arbetslösheten ställer nya krav på
arbetsmarknadspolitiken. Åtgärder anpassade för bl.a.
tjänstemän och storstadsbor måste utvecklas för att den
aktiva arbetsmarknadspolitiken fullt ut skall komma dessa
grupper till del. Arbetstagare som historiskt i praktiken
aldrig varit arbetslösa är ofta ''neutralt sköra'' och behöver
särskilt stöd i en sådan situation.
Nya grepp
Traditionellt har beredskapsarbeten och AMU-
utbildningar fått bära huvudbördan som
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Under det senaste året
har nya grepp tagits i arbetsmarknadspolitiken i syfte att
råda bot på dagens extrema situation. Ungdomspraktiken
och den Lokala arbetslivsutvecklingen (''Seniorpraktiken'')
är exempel på detta. Under den gångna hösten har även
akademikerpraktiken kommit som ett nytt
arbetsmarknadspolitiskt instrument, riktat mot unga
nyexaminerade akademiker.
Nya grepp har tagits för att om möjligt kunna anpassa
arbetsmarknadspolitiken till den enskildes kompetens och
möjligheter ännu mer. Tekniskt intresserade och utbildade
har startat ''uppfinnarverkstäder'' och utvecklar nya
produkter som sedan kan användas i en kommande
högkonjunktur. Ungdomar driver café på en skola inom
ramen för ungdomspraktik osv. Det viktigaste är att den
arbetslöse får en vettig sysselsättning och formen för
sysselsättningen bör ej detaljregleras för mycket förutom
att verksamheten skall vara kompetensutvecklande och
syftande till att på snabbast möjliga sätt möjliggöra den
arbetslöses återinträdande på den öppna arbetsmarknaden.
Sysselsättningen bör ej heller vara upprepande. Dvs. att har
man genomgått en viss utbildning eller åtgärd så känns det
konstigt och meningslöst för den arbetslöse att gå igenom
en likartad åtgärd ännu en gång.
Kostnaderna för arbetslösheten
Kampen mot arbetslöshet måste kosta pengar. Dock
finns det skäl att se över finansieringssystemet och göra
effektiviseringar.
Riksdagen har genom sitt beslut om en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring tagit ett steg i rätt
riktning. Förutom att vi får ett system som alla är med och
betalar till och som alla får nytta av vid en eventuell
arbetslöshet, kan vi äntligen genom en något höjd
egenavgift till A-kassan börja bromsa upp underskottet i
arbetsmarknadsfonden. A-kassereformen är dock ensamt
inte den enda lösningen till att komma i balans mellan
kostnader och utgifter.
Naturligtvis minskar kostnaderna för arbetslösheten när
högkonjunkturen kommer och då kommer systemen mer i
balans. Vi får dock ej göra om samma misstag som under
1980-talets högkonjunktur. Enligt vår mening måste
kostnaderna för A-kassan balanseras över en
konjunkturcykel. A-kassan får ej gå med underskott både
under hög- och lågkonjunkturer.
Det går inte att göra som man gjorde under 1980-talet
då karensdagar i A-kassan togs bort under
högkonjunkturen varvid nu regeringen tvingats återinföra
dem under lågkonjunktur. I en högkonjunktur är färre
människor arbetslösa och de är arbetslösa under en kortare
tid. Därför är det vettigt att man sparar på A-kassan i
högkonjunktur i syfte att bygga upp en reserv i
arbetsmarknadsfonden som sedan kan användas i en
lågkonjunktur då människor är arbetslösa under längre tid
och kan behöva mer ekonomiskt stöd. Under 80-talets
högkonjunktur delade också den socialdemokratiska
regeringen ut ca två miljarder av arbetsmarknadsfondens
medel till fackföreningsrörelsen. Två miljarder som skulle
vara bra att ha i dagens situation som stöd till de arbetslösa.
Krav bör också ställas på att upphandling av
arbetsmarknadsutbildning o.dyl. sker på ett effektivare sätt
så att tilldelade resurser räcker längre och inte har tecknats
in vid budgetårets början. En ökad utvärdering av
arbetsmarknadsutbildningen bör också ske.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens
allmänna inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att arbetslinjen konsekvent skall
hävdas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att intensifiera ansträngningar att
ge handikappade ett eget arbete,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnoarbetslösheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att smidigare former skall
eftersträvas för invandrares och flyktingars medverkan i
arbetslivet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rörlighet på arbetsmarknaden
positivt främjas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att prioritera en förbättrad
upphandling och utvärdering av arbetsmarknadsutbildning
i avsikt att effektivisera utbildningen och pressa
kostnaderna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett system för att få balans i
a-kassesystemet över en konjunkturcykel skapas.
Stockholm den 24 januari 1994
Charlotte Branting (fp)
Christer Lindblom (fp)
Ulla Orring (fp)