I dag finns inga regler i lagen om arbetslöshetsförsäkring
(ALF) eller i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd (KAS)
som särskilt gäller avgångsvederlag.
I den praktiska tillämpningen (enligt domar från
försäkringsöverdomstolen) har dock gällt, att
avgångsvederlaget har påverkat rätten till
arbetslöshetsersättning endast till den del det motsvarar lön
under uppsägningstid enligt lagen om anställningsskydd
(LAS). Under denna tid har man med andra ord inte ansetts
arbetslös. De som fått stora avgångsvederlag har kunnat
uppbära arbetslöshetsersättning parallellt med
avgångsvederlaget.
Detta förhållande måste det bli en ändring på. Redan
våren 1993 kom ett förslag i kompletteringspropositionen
om samordning mellan avgångsvederlag och
arbetslöshetsersättning (prop. 1992/93:150, bil 8, s. 62 och
63, lagtext på s. 88 och 94). Regeringen tänkte sig att detta
skulle ske på det sättet, att avgångsvederlaget omräknas till
ett antal månadslöner. Under motsvarande tid skall man
inte anses som arbetslös. Däremot skall tiden betraktas som
s.k. jämställd tid, dvs den skall vara kvalificerande för
ersättning. I praktiken innebär detta att den arbetslöse
skjuter ersättningsrätten framför sig. Är han fortfarande
arbetslös när avgångsvederlaget har ''löpt ut'' har han alltså
rätt till arbetslöshetsersättning.
Regeringen återkom med i princip motsvarande förslag
i höstas i samband med förslaget om en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (prop 1993/94:80, s.
39--43, 49--51, lagtext s. 70 och 73). Endast delar av
propositionen behandlades av höstriksdagen. Frågan om
avgångsvederlaget hörde till det som bordlades. Den
kommer att behandlas på nytt i anslutning till den
kommande propositionen om regelverket kring den nya
arbetslöshetsförsäkringen. Avgångsvederlaget har dock
inget egentligt samband med frågan om den allmänna
försäkringen.
På arbetsmarknaden förekommer det att
avgångsvederlag betalas ut av arbetsgivaren till den
anställde i samband med att en anställning upphör. Ofta
innebär överenskommelsen att det utgivna beloppet vida
överstiger vad den anställde är berättigad till på grund av
reglerna om uppsägningstid enligt LAS (1982:80). I
skattehänseende likställs avgångsvederlaget fr.o.m. år 1991
med lön. Beloppet är förmånsgrundande enligt lagen om
allmän försäkring och anslutande förmånssystem.
Mot bakgrund av ett avgörande i
Försäkringsöverdomstolen (FÖD) i tiden efter ändringen i
skattelagstiftningen finns det behov av bättre samordning
mellan avgångsvederlagen och arbetslöshetsersättningarna.
FÖD-avgörandet innebär att en försäkrad kan anses som
arbetslös och därmed vara berättigad till
arbetslöshetsersättning trots avgångsvederlag från
arbetsgivaren som överstiger vad han har rätt till enligt
LAS.
Samordningen bör enligt propositionen ske genom att
avgångsvederlaget jämställs med förvärvsarbete i fråga om
tillgodoräkningsbar tid för uppfyllande av arbetsvillkoret.
Avgångsvederlaget skall därvid anses avse viss tid.
Regeringen eller myndighet enligt regeringens
bestämmande skall kunna meddela närmare föreskrifter om
beräkning av denna tid.
Förslaget innebär att den försäkrade under den på detta
sätt framräknade tiden inte skall anses som arbetslös i
försäkringens mening och följaktligen inte heller vara
berättigad till arbetslöshetsersättning.
Motsvarande ändring föreslås i fråga om KAS.
Det av regeringen framlagda förslaget till samordning
mellan avgångsvederlag och arbetslöshetsersättning torde
grunda sig på uppfattningen att det är principiellt felaktigt
att en person samtidigt med arbetslöshetsersättning/
kontant arbetsmarknadsstöd från arbetsgivaren kan
uppbära ersättning som grundar sig på att anställningen
upphört.
I vissa fall skulle det kunna uppfattas som stötande att
personer som fått avgångsvederlag också kompenseras
genom arbetslöshetsförsäkringen eller KAS. Det av
regeringen framlagda förslaget reser emellertid en rad
frågor som borde belysas närmare.
Till en början kan man konstatera att det är en utbredd
företeelse på arbetsmarknaden att olika slag av ersättningar
utbetalas till en arbetstagare som blivit uppsagd på grund av
arbetsbrist. Möjligheten att ekonomiskt kompensera
arbetstagare som blir övertaliga är många gånger en
förutsättning för att en nödvändig strukturomvandling skall
kunna komma till stånd. Det är inte uteslutet att en regel
om obligatorisk samordning mellan sådana utbetalningar
och arbetslöshetsersättningen skulle kunna försvåra
önskvärda omstruktureringar. Denna frågeställning borde
analyseras närmare.
Vidare bör uppmärksammas att det på arbetsmarknaden
finns flera exempel på kollektivavtal som innehåller regler
om avgångsersättningar. Från det statliga området kan
nämnas Avtalet om trygghetsfrågor som föreskriver att den
som blivit uppsagd på grund av arbetsbrist har rätt till
avgångsersättning utöver arbetslöshetskassa/kontant
arbetsmarknadsstöd. Ersättningen utgörs av ett belopp som
tillsammans med arbetslöshetskassan motsvarar 85 procent
av den tidigare månadslönen och utgår under lika lång tid
som A-kassa/ KAS. Om särskilda omständigheter föreligger
kan förlängd avgångsersättning utgå längst till dess fem år
har förflutit från entledigandetidpunkten. En sådan
förlängd avgångsersättning utgör 85 procent av den tidigare
månadsinkomsten.
Det i propositionen framlagda lagförslaget tar enligt sin
ordalydelse sikte på ersättningar som den försäkrade får
från arbetsgivaren. Motsatsvis bör det förstås så att det inte
omfattar ersättningar som med stöd av kollektivavtal
utbetalas via av parterna inrättade fonder, stiftelser eller
liknande. I den praktiska tillämpningen sker normalt ingen
samordning mellan ersättning av detta slag och
arbetslöshetsersättningen. Frågan kan ställas om det är
motiverat att göra åtskillnad mellan olika slag av
ersättningar, beroende på vem utbetalaren är. Utan att på
något sätt ta ställning till vilken räckvidd en regel om
samordningen bör ha i nu berört hänseende är det rimligt
att ett förslag bör föregås av sådana överväganden. I
sammanhanget bör även regeln i 20 § femte stycket lagen
om arbetslöshetsförsäkring uppmärksammas.
Över huvud taget bör en regel om samordning grunda
sig på ett ställningstagande om i vilka fall det framstår som
mindre tillfredsställande att en person uppbär parallella
ersättningar eller utfyllnadsersättning. Man kan i
sammanhanget inte bortse från att företeelsen genom
kollektivavtalen får anses som accepterad på stora delar av
arbetsmarknaden. Det är inte heller otänkbart att sänkta
ersättningsnivåer i försäkringen ökar intresset av att
kompensera arbetstagare som sagts upp på grund av
arbetsbrist. Det kan också ifrågasättas om ersättningar som
otvetydigt grundar sig på ideell skada alls bör omfattas av
en samordningsregel. Vidare bör övervägas alternativa
modeller att konstruera en sådan samordningsregel. Om en
regel av det slag som regeringen lagt fram förslag om är att
föredra -- den försäkrade skall då inte anses som arbetslös i
försäkringens mening -- bör det klaras ut hur detta förhåller
sig till de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Skall med
andra ord någon kunna anvisas en åtgärd trots att åtgärden
förutsätter att personen är arbetslös? Vilka ekonomiska
villkor skall i så fall gälla?
Den av regeringen föreslagna konstruktionen reser även
andra frågor. Skall samordning ske redan på grund av ett
avtal om avgångsvederlag eller skall en förutsättning vara
att beloppet faktiskt betalas ut? Avtalets fullgörande kan ju
hindras t.ex. av arbetsgivarens insolvens. Skall samordning
ske trots att ersättningen betalats ut -- och kanske
förbrukats -- innan frågan om samordning aktualiserats?
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att analysera och lösa
problemen i samband med samordning av avgångsvederlag
och arbetslöshetsersättning.