Det är i dag en nära nog allmänt omfattad uppfattning
att såväl näringslivet som den offentliga sektorn måste satsa
på s.k. kompetenshöjande åtgärder för att klara framtida
hård konkurrens och höga krav på effektivitet. Låt vara att
kompetensbegreppet ger utrymme för ganska skilda
tolkningar beroende på vilka intressegrupper eller enskilda
personer som använder det.
En rimlig tolkning torde dock ha sin utgångspunkt i att
Sveriges väg ut ur budgetproblem och massarbetslöshet --
och att möta en hårdnande internationell konkurrens -- inte
går via sänkta löner eller lägre krav på välfärden utan via
ökad kvalitet och högre kunskapsinnehåll i produkter och
produktionsprocesser. Detta i sin tur förutsätter medvetna
satsningar såväl på tekniska förbättringar som på utbildning
och ökad kompetens hos arbetskraften. Det finns förstås
också skilda uppfattningar om huruvida denna
kompetenshöjning skall tillkomma en elit eller genomföras
så att den kommer alla till del.
En satsning på ökad kompetens måste som vi ser det,
både av samhällsekonomiska och rättviseskäl, innebära en
satsning på bredden där alla medborgare och löntagare
erbjuds ett kunskapslyft som ger möjlighet såväl till mera
berikande arbetsuppgifter som till att överhuvudtaget
bättre kunna ta del av vad det framtida
informationssamhället erbjuder.
Denna motion behandlar främst de aspekter på
begreppet kompetenshöjning som rör arbetsmiljö och
arbetsorganisationsområdet. Den vill lyfta fram och peka
på en möjlig modell för att organisera ett operativt arbete
på de nämnda områdena. I det sammanhanget tangeras
också den principiellt sett större frågan hur kunskapsutbytet
mellan forskarsamhället och arbetslivet skall organiseras.
Regionala kompetens- och kunskapscentra
En central fråga i ett kompetenspolitiskt och
näringspolitiskt sammanhang rör hur samhällets insatser på
området skall organiseras. Uppgifterna består från
näringspolitisk utgångspunkt i att underlätta
innovationsprocesserna med sikte på nya produkter och ny,
konkurrenskraftig produktion. Det handlar om åtgärder på
riskkapitalsidan, stöd till uppfinnare, kunskapsöverföring
mellan forskarsamhället och företagen, med mera.
Insatserna skall främst riktas till de små och medelstora
företagen.
Uppgifterna består också, i ett vidare perspektiv, i att
genomföra arbetslivsförändringar -- kompetenshöjande
åtgärder -- som bättre tar tillvara varje enskild individs vilja
och förmåga. Det sista handlar i hög grad om att bedriva ett
målmedvetet arbete för att utveckla
arbetsorganisationsmodellerna och att förbättra
arbetsmiljön i enskilda företag och på offentliga
arbetsplatser.
Regionerna -- ett begrepp som förvisso idag inte är
alldeles klart definierat -- är de naturliga organisatoriska
utgångspunkterna för ett sådant arbete. I skilda
sammanhang har tänkts kring och beskrivits regionala
kunskaps- eller kompetenscentra. Centra där olika
resursstarka nätverk löper samman.
Kunskapscentra dit företag, uppfinnare, blivande
företagare, anställda, fackliga organisationer kan vända sig
med idéer eller problem. Där skall finnas rådgivare,
utförare, generalister som sedan kopplar samman
vederbörande med rätt myndighet eller nätverk; med
utvecklingsfonden, andra företagare, länsarbetsnämnden,
på området kompetenta forskare, bildningsförbund etc.
Poängen med sådana kunskapscentra är just att knyta
samman resurser och nätverk och att göra den samhälleliga
organisationen på området lättillgänglig för företag och
medborgare -- att underlätta och bidra till dynamiska
processer.
Teknikspridning och broar
En rad mer eller mindre utvecklade projekt pågår med
sikte på att forskningsresurser och kunskaper vid universitet
och högskolor skall kunna tas tillvara i
innovationsprocesserna i företagen. Målen är mera
industriell tillämpning, nya produkter, stärkt näringsliv och
ökad tillväxt. Ökade resurser har tillförts forskarsamhället,
teknikbrostiftelser har inrättats, framväxten av
kompetenscentra stimuleras, m.m. Ett ständigt
återkommande ord är teknikspridning.
Detta är gott och väl. Det är emellertid inte svårt att ana
sig till en alltför ensidig fixering vid tekniken som pryl och
produkt betraktad. Alltmedan sådant som rör andra
aspekter på produktionen -- människan, löntagaren och
konsumenten i det tekniska och kommersiella
sammanhanget -- riskerar att bli bortglömt.
Man kan ju, och bör, ställa sig frågan om inte minst lika
stora produktivitetsvinster och lika mycken ny tillväxt står
att vinna genom satsningar på bättre produktionsprocesser,
mindre nedslitande arbetsmiljöer, ökade möjligheter för
alla anställda till inflytande över det egna arbetet, d.v.s. ett
allmänt sett bättre arbetsliv?
Då handlar de kompetenshöjande åtgärderna inte
enbart om teknikspridning utan om att ta tillvara också de
''mjuka'' kunskapsmassorna inom bland annat högre
utbildning och forskning för att förbättra näringsliv och
produktion överhuvudtaget. Då handlar det inte enbart om
att bygga teknikbroar utan om att bygga kunskapsbroar
mellan forskning och arbetsliv.
Efter Arbetslivsfonden?
Arbetslivsfonderna och de regionala arbetslivsfonderna
skall avvecklas. Inom fonden och de regionala fonderna
pågår en diskussion om hur deras viktiga arbete på
arbetsmiljö- och arbetsorganisationsområdet skall kunna
leva vidare.
En statlig utredare har fått i uppdrag att fundera över
''hur kunskapsspridningen inom arbetslivsområdet skall
organiseras. I uppdraget bör ingå att föreslå hur
erfarenheterna från arbetslivsfondens verksamhet skall
kunna föras vidare efter fondens avveckling''. Utredaren
skall lämna förslag senast den 1 april.
Det måste understrykas att det är synnerligen viktigt att
staten tar sitt ansvar för att organisera kunskapsspridningen
och ett fortsatt operativt arbete på arbetsmiljö- och
arbetsorganisationsområdet.
Pröva arbetslivsinstitut!
För att finna väl fungerande former för såväl
kunskapsspridning som ett operativt arbete på dessa
områden kan det finnas skäl att pröva olika modeller. Det
är både möjligt och rimligt att beakta t.ex. lokala/regionala
skillnader vad gäller förutsättningarna.
En modell för en sådan verksamhet kan vara att inrätta
regionala arbetslivsinstitut.
De danska teknologiska instituten kan tjäna som
inspiration. Dessa institut finansieras delvis av statliga och
samhällsmedel men framför allt genom att de säljer sina
tjänster till företagen.
De teknologiska instituten i Danmark sysslar med teknik
och produktutveckling men åtskilligt talar för att också ett
institut som specialiserat sig på att utveckla
arbetsorganisationen i företagen, på att förbättra
arbetsmiljöerna och på kompetenshöjande åtgärder för de
anställda kan sälja sina tjänster just därför att sådana
insatser är synnerligen lönsamma också från företagets
utgångspunkt.
Statens/samhällets grundplåt till sådana
arbetslivsinstitut skulle ge utrymme för icke kommersiella
insatser; för forskning och forskarkontakter,
kunskapsspridning och ''tid att tänka'' -- och främst i
inledningsfasen ett utrymme att marknadsföra tjänsterna
bland företagen i regionen. Det talar för att stödet skulle
vara högre i uppbyggnadsskedet för att sedan kunna trappas
ner något.
Sådana arbetslivsinstitut skulle alltså kunna spela en roll
som operativa instrument på arbetslivsområdet och därmed
som efterföljare till arbetslivsfonderna, men de skulle också
komma att spela en viktig roll som kontaktyta mellan
universitet/högskolor och forskning å ena sidan och
arbetslivet å den andra. Som en sorts kunskapsbroar på
arbetslivsområdet.
Instituten skulle kunna bli en pusselbit, en aktör, i ett
större sammanhang där regionala kunskapscentra
organiserats och bli ett viktigt verktyg i ett större arbete
syftande till att höja kompetensen, stärka
innovationsprocesserna och utveckla näringsliv och
arbetsliv.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av insatser på
arbetslivsområdet.
Stockholm den 24 januari 1994
Bo Bernhardsson (s)
Bengt Silfverstrand (s)