I ett läge där mer än 600 000 personer står utanför den
ordinarie arbetsmarknaden är situationen prekär för svaga
grupper på denna marknad. Enligt handikapputredningens
huvudbetänkande saknade 1991 omkring 70 % av de svårast
funktionshindrade arbete eller sysselsättning. Kön av
funktionshindrade, som vill ha ett arbete men inte får
något, är naturligtvis mycket lång i en så djup
lågkonjunktur som vi nu upplever. I november 1993 var
enligt AMS nära 80 000 arbetshandikappade kvarstående
arbetssökande och ca 45 000 helt utan sysselsättning.
Alla människor måste ha rätt till arbete oberoende av
individuella skillnader i förutsättningar och behov av
stödinsatser. Människor med funktionshinder behöver i
många fall extra stöd av samhället för att kunna finna, få
och behålla ett arbete. Trots de särskilda åtgärder för
handikappade som finns inom ramen för AMS anslag,
saknar alltså en mycket stor grupp funktionshindrade
arbete.
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken, syftande till allas
rätt till ett arbete, måste bibehållas.
Anställningsbefrämjande åtgärder för personer med
funktionshinder bör på ett aktivt och offensivt sätt ge den
enskilde frihet att välja arbete efter personliga
förutsättningar och intressen. Både generella och
individuella åtgärder behövs för att människor med
funktionshinder inte skall missgynnas i arbetslivet.
Försämringar i arbetsrättslagstiftningen är därför
synnerligen oroande.
Arbetsgivare skall inte tillåtas missgynna en arbetstagare
eller en arbetssökande på grund av hans eller hennes
funktionshinder. Försämringar i arbetsrättslagstiftningen är
därför synnerligen oroande. Den enskilde måste ges
förutsättningar att på likvärdiga villkor med andra söka,
erhålla och upprätthålla anställning. Tillgången till
arbetshjälpmedel är av stor betydelse. Primärt bör
skyldigheten att tillhandahålla hjälpmedel åligga
arbetsgivaren.
Förutom nödvändiga anslag på en hög nivå behövs
ytterligare förslag och resurser som underlättar inträdet på
arbetsmarknaden för handikappade.
Lönebidragen
Lönebidragssystemet har till syfte att kompensera
arbetsgivare för de merkostnader det kan innebära att
anställa en person med funktionshinder.
Övergången till flexibla lönebidrag var i princip ett
riktigt beslut, och är ett viktigt arbetsmarknadspolitiskt
hjälpmedel. Det finns dock synpunkter som måste tas med
i det vidare arbetet med dessa lönebidrag.
Resultatet av det flexibla lönebidraget i kombination
med ont om medel till lönebidrag kan bli att enskilda
sökande med funktionshinder upplever att de skall
''utackorderas'' till mer eller mindre villiga arbetsgivare.
För att värna om den sökandes integritet och tillgodose
behovet av arbete erfordras att det finns tillräckligt med
lönebidragsmedel.
För att lönebidrag skall vara ett effektivt stöd för den
arbetssökande krävs att anslaget till lönebidrag är
tillräckligt. Det är oacceptabelt att människor inte kan ta
erbjudna arbeten på grund av att medel saknas hos
arbetsförmedlingarna.
När det gäller arbetsmarknadsläget för psykiskt störda
så är det dystrare än för andra grupper. Över hälften av de
förtidspensionerade i gruppen yngre människor har någon
form av psykiatrisk diagnos på pensionsbeviset.
Lönebidraget har visat sig vara ett utmärkt medel för
rehabilitering och hjälp att komma ut på
arbetsmarknaden -- de får t.o.m. svårt att konkurrera om
lönebidraget. Det kan vara ett skäl till att utöka antalet
lönebidrag.
Det finns när det gäller det nya systemet med enbart
flexibla lönebidrag skäl att peka på risken för nya
svårigheter.
Ett problem som arbetsmarknadsutskottet också
beskrev i sitt betänkande är de som redan är anställda och
har t.ex. ett bidrag om 90 %. När man omprövar detta
bidrag och kanske arbetsförmedlingen anser att det skall
minskas beroende på att den handikappade enligt
bedömningarna har behov av eller rätt till ett lägre bidrag
på grund av sitt handikapp. Detta kan skapa problem om
t.ex. en ideell organisation inte har råd eller möjlighet att
öka sin del av lönebidraget.
Ett annat problem kan självfallet vara att en
organisation har arbetsuppgifter och en lämplig person
(t.ex. medlem) men inte har resurser mer än upp till 10 %.
Detta betyder att den handikappade inte får chansen att
komma ut på arbetsmarknaden. Nu kan man kanske säga
att i dessa situationer så är lönebidraget ett
arbetsmarknadspolitiskt instrument och inte något
organisationsstöd. Detta är naturligtvis riktigt i sak, men
det kan trots allt betyda ökade svårigheter för
handikappade att få arbete. Det kan också konstateras att
organisationsstödet från samhället de senaste åren inte ökat
utan snarare minskat.
När det flexibla lönebidraget infördes 1/7 -91 och
därmed blev ett bidrag som utgår från individens förmåga,
inte från arbetsgivarkategori, blev oron hos arbetsgivare
och anställda inom handikapprörelsen stor. Risken för att
de 90%-iga bidragen skulle sänkas var överhängande.
Möjligheten att nyanställa personer med funktionshinder
minskade.
Den höga arbetslösheten samt speciella skrivningar i
förordningen har gjort att effekten ännu inte blivit så
dramatisk som väntat.
När och om konjunkturläget vänder och efterfrågan på
arbetskraft ökar torde situationen snabbt förändras. För att
handikapprörelsen i län och kommuner skall kunna fortleva
behövs en lösning som inte är baserad på det flexibla
lönebidraget.
Det finns säkert också ytterligare skäl att efter några år
med flexibla lönebidrag utvärdera de nya reglerna och de
eventuella negativa konsekvenser som de fört med sig.
Oberoende av hög- eller lågkonjunktur har tidigare
''kön'' av kvarstående arbetshandikappade sökande varit
tämligen konstant. Under rådande lågkonjunktur är
emellertid situationen annorlunda. Antalet kvarstående
arbetssökande med arbetshandikapp har ökat drastiskt.
Under i stort sett hela 1980-talet skedde en kontinuerlig
ökning av antalet arbetshandikappade i olika åtgärder.
Trots den ökande arbetslösheten under det senaste året har
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för gruppen inte
ökat. Under det första halvåret 1992 uppgick det totala
antalet arbetshandikappade i lönebidragsanställningar,
Samhall och offentligt skyddat arbete, till i genomsnitt 81
000 personer. Detta kan jämföras med ca 81 700 under
första halvåret 1990 och ca 57 000 under motsvarande
period 1982.
Under 1992 var ca 42 500 personer anställda med
lönebidrag medan siffran 1990 var 45 000, alltså en
minskning med ca 2 500 personer.
Handikapputredningen visar på att arbetslösheten bland
främst de med svåra funktionshinder är mycket hög. Trots
den goda konjunkturen på 1980-talet var arbetslösheten i
gruppen 60 % -- 70 %. Projekt som Arbete åt unga
handikappade visar emellertid att aktiva insatser ger
resultat, men också att insatserna för dessa grupper måste
få ta tid. Det krävs kunnande, personligt engagemang och
flexibilitet hos dem som skall medverka till att den enskilde
får arbete.
Viktigt är att den aktiva arbetsmarknadspolitiken
bibehålls och att de riktade åtgärder som behövs för
personer med funktionshinder ger den enskilde en
möjlighet att välja arbete eller sysselsättning efter
personliga förutsättningar och intresse. Sannolikheten för
ett lyckat resultat ökar därmed. Flera
arbetsmarknadspolitiska åtgärder behövs.
Handikapputredningen visar på att arbetslösheten är
mycket stor bland personer med svåra funktionshinder, men
visar inte på hur många som står till arbetsmarknadens
förfogande. Det skulle vara intressant med en ordentlig
statistik över de handikappades situation på
arbetsmarknaden, inklusive hur stor den verkliga
arbetslösheten är i denna grupp, för att kunna göra en
bedömning av vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
är mest relevanta.
Arbetsbiträde
När det gäller möjligheten för en handikappad att få
arbetsbiträde så finns i dag den begränsningen att om man
har lönebidrag så får man inte arbetsbiträde. Denna
begränsning är enligt vår uppfattning något underlig, då det
i själva verket är troligt att förutsättningen för att få
arbetsbiträde är att man har ett större eller mindre
lönebidrag. Begränsningen bör enligt vår uppfattning tas
bort.
AMS har också till årets budget föreslagit att
begränsningen för att lönebidrag och bidrag till
arbetsbiträde sammanlagt inte får överstiga den totala
lönekostnaden slopas. Detta avslås av regeringen.
Försök med stödpersoner
AMS har föreslagit att försök skall få göras med en ny
stödform, som innebär att en stödperson bistår en
arbetstagare med funktionshinder på arbetsplatsen under
introduktion och träning. Den funktionshindrade personen
har en reguljär avlönad anställning, medan stödpersonen är
anställd av en myndighet, organisation, stiftelse eller
liknande, som ansvarar för att avtalade arbetsuppgifter
utförs. Förslag om en försöksverksamhet av detta slag har
förts fram både av 1989 års handikapputredning i
betänkandet (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla (s. 322)
och psykiatriutredningen i betänkandet (SOU 1992:73)
Välfärd och valfrihet (s. 356-357). Psykiatriutredningen
bedömer att den föreslagna stödmodellen är av särskilt stort
intresse för psykiskt störda.
Såvitt vi kan se borde detta försök i hög grad gälla också
Samhall AB. Det som emellertid skapar svårigheter är att
vare sig AMS eller Samhall fått speciella medel för att
bedriva eller utveckla denna arbetsmarknadspolitiska
åtgärd. Detta måste vara ett krav från vår sida.
Ytterligare åtgärder
Otraditionella insatser för arbetshandikappade
Vi vill föreslå att högst tre procent av anslaget skall få
användas för otraditionella insatser för att främja
handikappades rätt till arbete.
Under innevarande budgetår disponerar AMS 30
miljoner kronor för otraditionella insatser. Medlen har
fördelats till länen sedan dessa inkommit med
projektansökningar. Det är viktigt, menar AMS, att också
fortsättningsvis nya grepp kan tas för att finna vägar för
handikappade till arbete. Ett oförändrat belopp för 1994/95
innebär att utrymmet minskar för nya projekt då ett antal
projekt som startar under 1993/94 behöver fortsatt stöd
kommande budgetår.
Driftsformer som alternativ till lönebidrag och Samhall
Vi vill föreslå att alternativa driftsformer för
arbetsuppgifter som är specifikt anpassade för
handikappade byggs upp med bidrag från AMS.
I anslagsframställningen argumenterar AMS utförligt
för detta förslag (sid 124-126). För att handikappade skall
kunna komma till sin rätt kan krävas att alternativ till de
etablerade myndighets- och företagsformerna byggs upp
där samhällsekonomiska kriterier får väga tyngre än gängse
företagsekonomiska. Stiftelser och kooperativ kan vara
exempel på sådana alternativ.
Näringshjälp
Vi vill föreslå att näringshjälp till handikappad höjs från
30 000 kronor till maximalt 50 000 kronor och skall prövas
likvärdigt med andra åtgärder. Näringshjälp skall också
kunna lämnas med ett årligt belopp, högst 100 000 kronor,
som kompensation för merkostnader som en egen
företagare har till följd av sitt handikapp.
Det nuvarande maximibeloppet har varit oförändrat
under många år. De som inte samtidigt får starta eget-bidrag
kan få ytterligare 12 000 kronor i näringshjälp, sammanlagt
42 000 kronor.
AMS förslag till årets budget om ett årligt belopp som
stöd till handikappade egna företagare syftar till att
kompensera dem för merkostnader som handikappet
medför. Dessa merkostnader, som bör kunna preciseras i en
förordning eller AMS-föreskrift, försvårar för
egenföretagaren att konkurrera på lika villkor.
Arbetsgivarnas ökade ansvar för rehabilitering och
sjukskrivning drabbar funktionshindrade
De senaste årens ökade ansvar på arbetsgivarna för
rehabilitering och sjukskrivning leder till att arbetsgivare
drar sig för att anställa personer med funktionshinder.
Det leder också till att redan anställda som har någon
form av funktionsnedsättning drar sig för att ställa krav på
rehabiliteringsinsatser och anpassning av rädsla för att mista
arbetet eller på något sätt komma efter i utvecklingen på
arbetsplatsen.
Årets budgetproposition innehåller skrivningar under
rubriken ''Förslag av 1989 års Handikapputredning som
säger att erfarenheter av denna fråga kommer att finnas i
samband med att 1992 års Arbetsrättsutredning lämnar sitt
slutbetänkande våren 1994.'' Så torde inte bli fallet. Frågan
behöver aktualiseras i särskild ordning.
Det finns säkerligen ytterligare möjligheter att minska
arbetslösheten bland de handikappade. Vi vill att en
utredningsman tillsätts med uppgift att vidga
arbetsmarknaden för handikappade och dessutom föreslå
åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen för
funktionshindrade.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det ytterst allvarliga läget på
arbetsmarknaden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utvärdering av de
flexibla lönebidragen,
3. att riksdagen hos regeringen i god tid före en
konjunkturuppgång begär förslag till lösning av
handikappkansliernas möjlighet att anställa personal med
lönebidrag,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytterligare platser med
lönebidrag,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en ordentlig inventering görs
om de handikappades situation på arbetsmarknaden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsbiträde för handikappade,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av medel för att
genomföra en försöksverksamhet med stödpersoner för
arbetshandikappade,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ytterligare åtgärder
för att skapa nya arbetstillfällen för handikappade.
Stockholm den 24 januari 1994
Bo Nilsson (s)
Jan Andersson (s)