Den höga arbetslösheten är idag Sveriges största sociala
problem. Den drabbar grupper som tidigare ansågs ha säkra
och trygga befattningar, akademiker, offentliganställda etc.
Fram till idag har männen blivit arbetslösa i större
utsträckning än kvinnorna, då det är inom framför allt
industrin och byggbranschen som 100 000-tals
arbetstillfällen försvunnit de senaste åren.
Men blickar vi framåt ser vi att kvinnor kommer att
drabbas i en allt högre utsträckning. Den offentliga
verksamheten som fått svälla ut effektiviseras för
närvarande genom en kraftig omstrukturering. Det är inom
den offentliga sektorn som de flesta kvinnor har sin
yrkesverksamhet. Kvinnors arbetslöshet har i den
nuvarande djupa lågkonjunkturen för första gången slagit
igenom ordentligt bl.a. på grund av den offentliga sektorns
pågående omställning och strukturförändring.
Att ha ett arbete på arbetsmarknaden är idag nästan lika
vanligt för kvinnor som för män. Valet gäller ofta hur stor
del förvärvsarbetet skall ta. Kvinnor har i stor utsträckning
det praktiska huvudansvaret för vård och omsorg både i
hemmen och på arbetsmarknaden.
Tredje kvartalet 1993 ökade antalet arbetslösa kvinnor
med 30 000 medan antalet arbetslösa män ökade med
16 000. Antalet förtidspensionerade kvinnor är betydligt
högre än antalet män och ökar också snabbare.
Många kvinnor är lågutbildade, lågavlönade och har
tunga vårdjobb med stora risker för arbetsskador. I rådande
arbetsmarknadsläge är denna grupp kvinnor särskilt sårbar.
Då arbetskraften inom vård och omsorg dras ner, resulterar
det i ökad fysisk belastning och stress för de kvinnor som får
fortsätta att arbeta inom dessa områden.
Den ekonomiska kris, som vårt land befinner sig i, beror
lika mycket på överkonsumtion, brist på omdöme och god
planering som på avsaknaden av en heltäckande social
infrastruktur, som bygger på samverkan mellan offentliga,
privata och frivilliga insatser. I den sociala infrastrukturen
ingår de nära och små gemenskaperna där
omhändertagandet av gamla och barn, skolans verksamhet
inklusive dess undervisning, olika typer av utbildningar,
arbetsplatsers funktion, vilka identifikationsobjekt vi ger
barn osv ingår.
Det går inte att idag få en heltäckande överblick över hur
den sociala infrastrukturen fungerar i samhället. Det är
inom den verksamhetssfären som de flesta kvinnor har sina
verksamhets- och förvärvsområden. Det behövs en
heltäckande plan för att fånga in samhällets målsättning och
strategi för att nå de uppsatta målen rörande samhällets
social- och välfärdspolitik och för att ge kvinnor möjlighet
till förvärvsarbete samt för att förhindra att människor
ramlar igenom ett alltför grovmaskigt socialt skyddsnät.
Idag görs stora satsningar på det som i dagligt tal
benämns infrastruktur genom att bygga vägar och järnvägar
för att bl.a. ge arbetslösa män arbete. Det måste nu finnas
stor anledning att också göra satsningar inom den ''sociala
infrastrukturen''.
Satsningar på den sociala infrastrukturen kan t.ex.
innebära att arbetslösa kvinnor ges arbete och
sysselsättning inom de områden de behärskar och är
utbildade för. Som exempel på angelägna insatser kan
nämnasprivata -- yrkesspecifika interna
arbetsförmedlingarutbildningsvikariat för anställda som
vidareutbildas. Det kan gälla t.ex. personal inom
barnomsorg och äldreomsorgolika utbildningsinsatser
för att stimulera kvinnor att gå in i andra yrkesområden än
traditionellt kvinnligautbildning och yrkesträning av
kvinnor som ligger i riskzonen för social utslagning
genom att erbjuda kurser i marknadsföring och ekonomi ge
information och stöd till personal inom den offentliga
sektorns verksamhet som vill satsa på privata alternativ
att en större andel av medlen till glesbygdsprojekt går till
kvinnor. Idag går cirka 3 procent av medlen till
kvinnoprojekt på landsbygden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en plan för heltäckande social
infrastruktur i samverkan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda
arbetsmarknadspolitiska insatser för de arbetslösa
kvinnorna inom ramen för huvudtiteln för arbetsmarknad.
Stockholm den 14 januari 1994
Margareta Viklund (kds)