I budgetpropositionen konstaterar regeringen att den
egna politiken leder till att 37 000 kommunal- och
landstingsanställda samt 5 000 statsanställda förlorar sina
jobb under 1994. Under 1995 beräknas minskningen
fortsätta, om än i långsammare takt.
Vi delar uppfattningen att det sannolikt krävs åtgärder
som leder till färre anställda för att långsiktigt nå balans i
kommunernas, landstingens och statens budgetar. Det är
emellertid både mänskligt och ekonomiskt oklokt att
genomföra dessa åtgärder nu. När alternativet är
arbetslöshet leder inte nedskärningarna till några reella
besparingar. Följden blir en för alla inblandade smärtsam
rundgång av mänskliga och ekonomiska resurser.
Nedskärningar i barnomsorg, sjukvård osv. dyker upp som
ökade kostnader hos a-kassorna, AMS och kommunernas
socialkontor.
Regeringen konstaterar själv att den höga
arbetslöshetsnivån är ett betydande problem. Trots det
accepterar regeringen att uppsägningar av
offentliganställda bidrar till att permanenta den höga nivån
under de kommande åren.
Lokala och regionala initiativ
I en interpellationsdebatt i riksdagen den 19 november
1993 redovisade arbetsmarknadsministern en rad lokala och
regionala initiativ för att stoppa rundgången. Landstinget i
Värmland, Karlskrona kommun och Posten tillhör de
offentliga arbetsgivare som i samarbete med
arbetsmarknadsmyndigheterna lyckats senarelägga eller
förhindra uppsägningar. I samtliga fall handlar det om att
ianspråkta arbetsmarknadsmedel för att vidareutbilda
personal.
Även riksdagen har vidtagit åtgärder. Genom ett beslut
i december 1993 har AMS getts ökade möjligheter att stödja
utbildningsinsatser inom den offentliga sektorn. Trots dessa
initiativ räknar alltså regeringen med att uppsägningarna
fortsätter under 1994 och 1995.
Östgötamodellen
Landstinget i Östergötland har också konstaterat att det
fordras personalneddragningar för att nå ekonomisk balans.
Samtidigt konstaterade landstinget att uppsägningar i dag
skulle förvärra en redan besvärlig situation på
arbetsmarknaden och därmed försvåra och försena en
konjunkturuppgång. Därför utvecklade den politiska
ledningen i full enighet och i samarbete med de anställda
den s.k. östgötamodellen. Under förutsättning att
landstinget fick ianspråkta a-kassemedel eller andra
arbetsmarknadsmedel var arbetsgivaren beredd att satsa 20
procent av lönekostnaderna för dem som hotades av
uppsägning, och därmed skulle det vara möjligt att
senarelägga uppsägningarna.
Även i Östergötland handlade det om att vidareutbilda
personal. Skillnaden jämfört med ovan nämnda exempel
var främst att landstinget även ville använda
arbetsmarknadsmedel för att finansiera lönekostnaden för
människor som ännu inte var arbetslösa.
Trots åtskilliga uppvaktningar, många positiva signaler
från både politiskt håll och arbetsmarknadsmyndigheterna,
beslutade riksdagen avslå förslaget i december 1993. Sedan
dess har förvisso landstinget i Östergötland träffat en
överenskommelse med länsarbetsnämnden om
utbildningsinsatser, som gör att ytterligare varsel kan
förhindras under 1994 och 1995, men det är en klen tröst för
alla dem som redan tvingats lämna sina jobb.
Misstro
Vi har träffat många av de drabbade. Efter att ha slitit
från morgon till kväll för att leva upp till patienternas och
arbetsgivarens högt ställda krav, möttes de av beskedet att
de inte längre behövdes. Vi förstår deras ilska och
förtvivlan. Risken är uppenbar att dagens nedskärningar
skapar en misstro, som gör det svårt för offentliga
arbetsgivare att i framtiden rekrytera kompetent personal.
Vår slutsats
Vår slutsats är att östgötamodellen fortfarande behövs.
I vårt eget län kommer några hundra försvarsanställda att
bli arbetslösa under våren 1994 i samband med
avvecklingen av F13. Regeringen bedömer som sagt att
42 000 offentligjobb försvinner under 1994.
Kommunaltjänstemännen har gjort en enkät, som visar att
drygt hälften av kommunerna planerar
personalminskningar under 1994.
Rundgången och därmed slöseriet med mänskliga och
ekonomiska resurser fortsätter alltså, om inget görs. Medel
till utbildning är bra, men det räcker inte. Om
uppsägningarna skall stoppas fordras uppenbarligen att
arbetsgivare får använda arbetsmarknadsmedel även till
lönekostnader. Bl.a. för att förhindra missbruk är det
nödvändigt att åtgärderna utformas i samarbete med de
fackliga organisationerna och att det finns en uppgörelse
mellan parterna, som säger med hur många personalstyrkan
långsiktigt skall bantas.
Syftet är att omvandla passivt kontantstöd till stöd som
gör det möjligt för de anställda att finnas kvar i sin ordinarie
verksamhet i avvaktan på att nya jobb skapas. Självfallet
kan och skall modellen kombineras med
utbildningsinsatser.
Kostnader
I det kortare perspektivet måste naturligtvis
arbetsmarknadsmyndigheterna ges ytterligare resurser för
att kunna medverka till ovanstående uppgörelser. I ett
längre perspektiv torde dock budgeteffekten för staten bli
försumbar, eftersom behovet av kontantstöd minskar.
Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att skyndsamt
återkomma med förslag enligt ovan, som gör det möjligt för
AMS att medverka till att uppsägningar inom den offentliga
sektorn stoppas i nuvarande konjunkturläge.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att den skyndsamt
återkommer med förslag som gör det möjligt att enligt ovan
skisserade modell förhindra uppsägningar av
offentliganställda i dagens konjunkturläge.
Stockholm den 12 januari 1994
Lars Stjernkvist (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Berit Löfstedt (s)
Inge Carlsson (s)
Viola Furubjelke (s)
Ingvar Björk (s)
Sonia Karlsson (s)