med anledning av prop. 1993/94:66 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar och långstidsarbetslösa, m.m.
KOSING till kommunerna
I motionen lämnas ett förslag som innebär att medel
frigörs från arbetsmarknadsfonden i syfte att ge
kommunerna möjlighet att behålla vissa anställda.
I propositionen föreslås bl a att omfattningen av
arbetslivsutvecklingen (ALU) skall öka väsentligt.
Försöksverksamheten med ALU som pågått sedan den 1
januari 1993 avses förlängas till den 30 juni 1995.
Detta skall enligt propositionen ses mot bakgrund av de
problem som samhället nu står inför med hög arbetslöshet
och där långtidsarbetslösheten är den allvarligaste.
Långtidsarbetslösheten har ökat dramatiskt, från 62 000
personer i september 1993 till 119 000 personer ett år
senare. De arbetslösa kommer från det privata näringslivet,
stat och kommuner.
I kommunerna råder för närvarande en stor brist på
pengar. På flera håll lånar kommunerna ur pensionsfonder
för att klara driften. Kommunerna klarar inte längre att
upprätthålla en rimlig verksamhet för medborgarna. Det
drabbar särskilt barn och gamla. De lagstadgade
skyldigheterna kan inte bedrivas på rimlig nivå.
Kommunerna har, trots den rätt till självbestämmande
som följer av grundlag, av regering och riksdag bundits till
händer och fötter. Det kommunala självbestämmandet är i
uppenbar fara. Kommunerna har förlorat tidigare
statsbidrag och har under senare tid drabbats av nya pålagor
och kostnader -- kostnader som staten vältrat över på
kommunerna. Det senaste exemplet är de ca 40 000
bosniska flyktingarna med släktingar.
Under senare år har staten flyttat över alltfler av
samhällets bördor på kommunerna i syfte att begränsa
statens budgetunderskott och dåliga finanser. Kostnaderna
för socialhjälpen accelererar. Samhällsekonomiskt har man
inte tjänat ett öre.
Kommunerna saknar praktisk möjlighet att höja
kommunalskatten. Många kommuner har rationaliserat och
försökt spara in där det går.
Även i kommunerna finns självfallet strukturella
problem som måste angripas effektivt, bl a genom
minskningar i antalet anställda. Men friställningar som
genomförs inom kommunala verksamhetsområden av
orsaker som inte är av strukturell karaktär och som leder till
påtagliga och inte acceptabla försämringar för medborgarna
bör inte utan vidare godtas. Man bör inte utan påföljd
kunna bryta de löften man gett väljarna och medborgarna
om en viss verksamhet.
Medborgarna skulle få det bättre -- inte sämre -- lovade
politikerna. Även politiker har ett ansvar för sina löften och
för den verksamhet som bedrivs. Men det är inte politikerna
och etablissemanget som får ta stöten av löftesbrott och
misslyckanden. Det är de svaga grupperna -- kvinnor, gamla
och barn.
I kommunerna friställs nu personer, främst kvinnor inom
vård och omsorg, i stor utsträckning. Pengarna räcker inte.
Men vården, omsorgen och annan kommunal verksamhet
för medborgarnas bästa behövs och måste trots allt bedrivas
på rimlig nivå. Det råder en mycket djup lågkonjunktur.
Samhället har tagit på sig ett ansvar för medborgarna.
Den som blir arbetslös har rätt till arbetslöshetsersättning.
Arbetslöshetsersättningen betalas av statliga medel. Ytterst
har den som inte kan försörja sig genom arbete eller klarar
sig på annat sätt rätt till socialhjälp.
Kommunerna har inte råd att bedriva en rimlig
verksamhet. Anställda sägs upp och blir arbetslösa -- i
många fall för lång tid. Men verksamheten måste bedrivas.
Det säger lagen. Det säger löftena till medborgarna. Det
säger det sunda förnuftet.
På en del håll har det förekommit att personer sagts upp
och att deras arbetsuppgifter helt eller delvis därefter har
övertagits av personer som arbetar enligt ALU, vilket
innebär att kommunerna kan ha ersatt en kvalificerad
person med en okvalificerad eller mindre kvalificerad.
I det utsatta läge som kommunerna nu befinner sig i
måste man helt enkelt finna nya metoder -- nya lösningar.
En sådan lösning kan vara att kommunerna får möjlighet
att i särskilda fall begära medel från staten för att kunna
behålla en anställd som måste sägas upp av rent ekonomiska
skäl men som har en tjänst eller ett arbete som måste
utföras.
Medlen bör kunna tas ur arbetsmarknadsfonden och
administreras via Arbetsmarknadsstyrelsen. Kommunerna
kan begära medel för en viss anställd. Ersättning utgår med
ett belopp som för den enskilde svarar mot
arbetslöshetsersättningen.
En särskild pott i arbetsmarknadsfonden kan avsättas
för ändamålet.
Det är viktigt att åtgärderna används med viss
restriktivitet i syfte att förhindra fusk och kringgående. En
given förutsättning måste vara att kommunen i princip har
vidtagit rimliga rationaliseringar och andra åtgärder av
strukturell karaktär i syfte att frigöra resurser för den för
medborgarna nödvändiga verksamheten innan stödet kan
utgå.
Det handlar ytterst om att såväl stat som kommun, dvs
skattebetalarna, får valuta för sina pengar. Det handlar om
att förhindra onödig rundgång. Det handlar om att
förhindra utslagning från arbetsmarknaden och passivitet.
Det handlar om sunt förnuft i en svår tid.
Frågan om att ge kommunerna stöd i anställning
(KOSING) måste få högsta prioritet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skapa förutsättningar för att
kommunerna skall kunna behålla vissa anställda,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att medel för ändamål, som
angetts i yrkande 1, tas från arbetsmarknadsfonden.
Stockholm den 11 november 1993
Bert Karlsson (nyd)