med anledning av prop. 1993/94:67 Ändringar i lagen om anställningsskydd och i lagen om medbestämmande i arbetslivet
Sluta gynna medelålders!
Lagen om anställningsskydd lämnar en del övrigt att
önska när det gäller trygghet och skydd för yngre på
arbetsmarknaden.
Turordningsreglerna innebär i praktiken att människor
blir uppsagda enbart på grund av att de är unga. Unga
människor har i regel den kortaste anställningstiden på en
arbetsplats och får därför sluta först. Därmed är
anställningstryggheten för den unge bara en illusion. De får
alltid gå först. Har de inte den kortaste anställningstiden får
de ofta gå i alla fall på grund av att det finns folk över 45
som därmed får räkna sin tid dubbelt.
Argumenten för detta brukar vara dels att
anställningstid är ett objektivt sätt att avgöra vilka som får
gå, dels att det är mycket lättare för yngre personer att få
ett nytt jobb. Detta andra är möjligen sant i
normalkonjunktur, där ett enstaka företag får problem och
måste dra ner. I dagens läge är det i stället så att människor
med både långa och färska utbildningar döms till långvarig
arbetslöshet. När nu antalet nya jobb sakta, sakta ökar visar
det sig också ofta att tjänstemän i 40--50-årsåldern är just
de som i första hand får nya jobb (se t.ex. SvD Näringsliv
6/10 1993).
Unga människor, ofta med långa utbildningar och färska
kunskaper och färdigheter, har svårt att få in en fot på
arbetsmarknaden. Utbildning är en färskvara som måste
underhållas för att vara något värd. Utbildningen blir
mindre och mindre värd för varje månad som går utan jobb.
I förarbetena till nu gällande LAS anges även sociala
skäl till att ge ''äldre'' ett extra anställningsskydd. Vi menar
att detta är ett otillbörligt gynnande av medelålders. De
över 45 har oftast en stabilare och bättre privatekonomisk
situation och mindre försörjningsbörda är de 10--20 år yngre
personer som missgynnas.
Att arbetsplatserna töms på yngre människor är inte
bara ett problem för de enskilda utan också för samhället.
På många arbetsplatser finns det inte en människa under 30
år i sikte. Företagen får klara sig utan den senaste
utbildningen, de moderna kunskaperna och de nya idéerna.
Vi kan idag bara ana vad det får för konsekvenser för
framtiden.
När företagens kompetens utarmas riskerar de att
komma in i en ond cirkel där bristen på kompetens hindrar
utveckling vilket leder till att ännu fler människor sägs upp.
I propositionen föreslås att tiden för provanställning och
visstidsanställning ska kunna förlängas till 12 månader.
Detta är bra och kommer säkert att ge unga människor
chansen att komma in på arbetsplatserna utan att detta
missgynnar redan anställda.
Vidare föreslås en ändring i paragraf 22 i lagen om
anställningsskydd innebärande att arbetgivaren får undanta
två arbetstagare inom den turordningskrets där arbetsbrist
finns innan turordningen fastställs.
Vi anser att arbetsgivaren skall få göra ytterligare ett
undantag från turordningsreglerna, genom att införa en rätt
att behålla en person som är under 30 år.
I samma paragraf anges att övriga arbetstagares plats i
turordningen ska avgöras av deras sammanlagda arbetstid
hos arbetsgivaren. Det innebär att en person som frivilligt
säger upp sig för att senare söka och få anställning hos
samme arbetsgivare vid uppkommande arbetsbrist går före
den som i det läget har en sammanhängande men
sammanlagt kortare anställningstid. Vi förmodar att denna
beräkning är tänkt för att den som blivit uppsagd och sedan
återanställd vid en uppgång vid nästa nedgång inte ska ligga
sämre till. Detta är givetvis skäligt och bra. Den som väljer
att säga upp sig och senare återkommer ska dock inte ligga
bättre till än den som bytt från en annan arbetsgivare. Den
tiden är förbi när anställningsförhållandet var livslångt.
Nuförtiden byter människor arbete med jämna mellanrum.
LAS måste anpassas efter detta.
Vi anser därför att den som frivilligt säger upp sig för
att vid senare tillfälle återkomma till samme arbetsgivare
vid fastställande av turordning endast ska få räkna den
senaste anställningstiden.
I paragraf 3 stadgas att personer över 45 år under 5 år
(60 månader) får tillgodoräkna sig anställningstiden
dubbelt. Det betyder att en 50-åring med 5 års anställning
får behålla jobbet när en 39-åring med 9 års anställning får
gå. Argumenten för detta är att ''äldre'' har svårt att komma
igen och har större behov än de yngre av skydd. Detta är
inget annat än orättfärdiga privilegier för medelålders. De
äldsta på arbetsmarknaden har en markerad särställning
exempelvis genom att arbetsgivaren måste få den centrala
arbetstagarorganisationens medgivande till varje enskild
uppsägning av personer över 57 och ett halvt år. Att kalla
45-åringar för ''äldre'' är inget som de medelålders skulle
uppskatta i andra sammanhang.
Vi föreslår därför att i § 3 punkt 3 meningarna ''Vid
tillämpning av 22, 26 och 39 §§ får arbetstagaren
tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje
anställningsmånad som arbetstagaren har påbörjat efter
fyllda 45 år. Sammanlagt får arbetstagaren dock
tillgodoräkna sig högst 60 sådana extra
anställningsmånader'' strykes.
Gynnandet av medelålders fortsätter i § 22 där det
stadgas att vid lika anställningstid ger högre ålder företräde.
Detta bör lösas lokalt i förhandlingarna, kanske ska man
lika gärna gå i bokstavsordning eller skonummerordning.
Vi föreslår att meningen ''Vid lika anställningstid ger
högre ålder företräde'' i § 22 strykes.
På det sättet mildras effekterna av dagens arbetslöshet
något för de unga och vi hjälper till att skapa möjlighet till
tillväxt i företagen, det är det enda som kan ge nya jobb.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att 22 § lagen om
anställningsskydd ändras till ''Innan turordningen fastställs
får arbetsgivaren undanta tre arbetstagare, varav en skall
vara under 30 år, inom -- -- --'',
2. att riksdagen beslutar att 22 § lagen om
anställningsskydd ändras till ''De övriga arbetstagarnas
plats i turordningen bestäms med utgångspunkt i varje
arbetstagares anställningstid hos arbetsgivaren. Den som
blivit uppsagd på grund av arbetsbrist och därefter
återanställd får dock räkna sin sammanlagda arbetstid'',
3. att riksdagen beslutar att i 22 § lagen om
anställningsskydd meningen ''Vid lika anställningstid ger
högre ålder företräde'' stryks,
4. att riksdagen beslutar att i 3 § punkt 3 lagen om
anställningsskydd följande meningar stryks: ''Vid
tillämpning av 22, 26 och 39 §§ får arbetstagaren
tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje
anställningsmånad som arbetstagaren har påbörjat efter
fyllda 45 år. Sammanlagt får arbetstagaren dock
tillgodoräkna sig högst 60 sådana extra
anställningsmånader.''
Stockholm den 10 november 1993
Karin Pilsäter (fp)
Lotta Edholm (fp)