I detta betänkande behandlas motioner med förslag om att
regeringen skall verka för att normerna och principerna
beträffande de mänskliga rättigheterna utvecklas och förbättras
samt att existerande regler efterlevs. Några motioner avser det
multilaterala arbetet inom FN eller regionala
samarbetsorganisationer, andra behandlar brott mot de mänskliga
rättigheterna i specifika länder. Andra åter behandlar vissa
speciella brott mot de mänskliga rättigheterna eller skydd för
olika särskilt utsatta grupper av människor.
Betänkandet disponeras enligt följande:
I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra
efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
II. Mänskliga rättigheter som avser stater, områden eller
enskilda folk
1. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet
m.fl. länder
2. Afghanistan
3. Kashmir
4. Sri Lanka
5. Kambodja
6. Angola
7. Moçambique
8. Nordirland
9. Ryssland
Till betänkandet har också fogats slutdokumentet från
Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 14--25 juni
1993 (bilaga).
Motionerna
1992/93:U217 av Ingela Mårtensson och Barbro Westerholm (fp)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ILO:s konvention 169 om ursprungsfolk och
stamfolk i självstyrande länder.
1992/93:U608 av Ingela Mårtensson och Charlotte Branting (fp)
vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige internationellt bör verka för
avskaffande av dödsstraffet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om FN:s nya roll,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomars medverkan i FN-samarbetet.
1992/93:U609 av Ingela Mårtensson och Olle Schmidt (fp) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om blockaden i irakiska Kurdistan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den kurdiska frågans roll i fredsprocessen
i Mellersta Östern.
1992/93:U610 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att internationellt driva frågan om fri
abort i enlighet med motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att internationellt driva frågan om lika
lön för likvärdigt arbete i enlighet med motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att verka för kravet på jämlik
representation på internationella möten och konferenser i
enlighet med motionen.
1992/93:U617 av Charlotte Branting och Ingela Mårtensson (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om svenska insatser för de
mänskliga rättigheterna i Sri Lanka.
1992/93:U620 av Peeter Luksep (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om uppföljning av minoritetsfolkens situation
i nordvästra Ryssland.
1992/93:U621 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om krav som Sverige i Europarådet och ESK bör
ställa på Turkiet vad gäller amnesti för politiska fångar,
avskaffande av dödsstraffet, tortyr och erkännande av de etniska
minoriteternas rättigheter.
1992/93:U622 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att möjligheten att
hjälpa den kurdiska regionregeringen i irakiska Kurdistan med
ett informationskontor här i Sverige undersöks,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i FN bör arbeta för att FN:s blockad mot Irak upphävs
för den kurdiska frizonen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i FN bör arbeta för att irakiska Kurdistan blir en
demilitariserad zon under generalsekreterarens mandat.
1992/93:U626 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i ESK bör arbeta för att en
undersökningskommission sänds till Turkiet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i ESK bör arbeta för att ett
rådgivningsprogram för efterlevnaden av mänskliga rättigheter
utarbetas för Turkiet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige aktivt bör arbeta för att en
vapenvila och förhandlingar kommer till stånd mellan de
stridande parterna i Turkiet.
1992/93:U628 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att den aktivt verkar
för att fler länder tillträder resolutionerna om mänskliga
rättigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att verka i internationella forum för att
de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna skall
stärkas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att intensifiera arbetet för dödsstraffets
avskaffande samt en uppföljningskonferens rörande anslutningen
och efterlevnaden av tortyrkonventionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbud mot att använda barn i
pornografiskt syfte, att Sverige unilateralt beslutar att lägsta
åldersgräns för att ta ut barn i militärtjänst skall vara 18 år
samt att Sverige bör fortsätta att verka internationellt för
samma åldersgräns,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige förklarar sig som fadder för
Barnkonventionens genomförande.
1992/93:U632 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om beslut i FN:s säkerhetsråd om åtgärder mot
Unitas utländska samarbetspartner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att verka för att FN:s säkerhetsråd skall
besluta om sanktioner mot Unita,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt stöd för en eventuell begäran från
Angolas regering om militärt eller annat bistånd för att
återupprätta fredsprocessen och respekten för utslaget i det
FN-övervakade valet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att planera mer långsiktiga
FN-insatser för att konsolidera freden efter att val hållits,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av FN-resurser i Angola för
demobilisering och integrering av soldaterna, återanpassning av
barnsoldaterna, rehabilitering av handikappade och minröjning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av MR-program och medverkan av
FN:s MR-organ i FN:s fredsbevarande och fredsskapande
operationer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör verka för särskilda
FN-insatser i Moçambique för att förebygga en utveckling
liknande den i Angola.
1992/93:U633 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN och andra sammanhang bör
verka för att i första hand den utlovade folkomröstningen i
Kashmir kan äga rum.
1992/93:U637 av Bertil Persson m.fl. (m, fp, c, kds, v) vari
yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förberedelser för att etablera
diplomatiska relationer med Afghanistan.
1992/93:U639 av Viola Furubjelke m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att
irakiska Kurdistan undantas från FN-blockaden mot Irak,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om öppnandet av ett kurdiskt
informationskontor i Sverige.
1992/93:U640 av Karin Pilsäter och Ingela Mårtensson (fp) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att barn skyddas i krig.
1992/93:U643 av Claus Zaar och Ian Wachtmeister (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om korruption i vissa u-länder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anordnande av en internationell konferens
om korruption,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om korruption i Europa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om korruption och fri konkurrens.
1992/93:U645 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten att få Thailands medverkan
för att genomdriva FN:s handelssanktioner mot de röda khmererna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av förstärkt FN-övervakning av
gränsen Kambodja--Thailand,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av att FN-trupperna stannar
i Kambodja till dess en folkvald regering bildats,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Kambodjas representation på
Världkonferensen om de mänskliga rättigheterna.
1992/93:U646 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, m, fp, kds, v)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN bör arbeta för att den
kurdiska frågan uppmärksammas både vad gäller mänskliga
rättigheter och folkrätten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt stöd till medling mellan de
stridande parterna i Turkiet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i lämpligt internationellt forum bör verka för att
vapenstillestånd och förhandlingar kommer till stånd mellan den
turkiska staten och det kurdiska folket om framtida fredlig
samexistens,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i FN bör verka för att blockaderna mot irakiska
Kurdistan upphör,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör stödja demokratiutvecklingen i irakiska Kurdistan.
1992/93:U650 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds,
nyd, v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att vidta åtgärder i syfte att
inga barn diskrimineras i enlighet med artikel 2 i
Barnkonventionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att flickornas situation i världen
integreras och särskilt belyses vid FN:s konferens om mänskliga
rättigheter 1993.
1992/93:U653 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Nordirland.
1992/93:Ju647 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson
(nyd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige med kraft internationellt bör
verka mot sexuell handel med barn och barnprostitution.
1992/93:Ju837 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att
bilda en internationell narkotikabekämpningsbrigad.
1992/93:So217 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenska insatser mot kvinnlig omskärelse
internationellt.
1992/93:So430 av Kristina Svensson och Nils T Svensson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett politiskt toppmöte för
global strategi mot aids.
1992/93:So477 av Isa Halvarsson och Gudrun Norberg (fp) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenska internationella insatser mot
kvinnlig könsstympning.
1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den internationella kvinnokonferensen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kvinnorepresentation inom FN-systemets
organ.
Utskottet
Inledning
Utskottet har under en lång följd av år haft anledning att
framföra kritik mot de kränkningar av de mänskliga rättigheterna
som begås runt om i världen, senast i betänkandena 1991/92:UU2
och 1992/93:UU3. Utskottet har i dessa sammanhang också yttrat
sig över det svenska internationella engagemanget för skydd av
dessa rättigheter och kommit med synpunkter och förslag på hur
vi på svensk sida skall bidra till att främja en ökad respekt
för och skydd av de mänskliga rättigheterna.
Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna är en
integrerad del av den svenska utrikespolitiken. Att främja
respekten för de mänskliga rättigheterna liksom att främja
respekten för internationell rätt över huvud taget är centrala
inslag i utrikespolitiken. Sverige har därför spelat en aktiv
roll i uppbyggnaden av det internationella regelverket för de
mänskliga rättigheterna. Omfattande och systematiska kränkningar
av de mänskliga rättigheterna riskerar på sikt att leda till en
försämrad säkerhetssituation. Bl.a. därför är ett fortsatt
starkt svenskt engagemang för de mänskliga rättigheterna, såväl
i multilaterala fora som i direkta kontakter med olika stater,
angeläget.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna är FN:s
viktigaste organ för att främja och skydda de mänskliga
rättigheterna. Sverige var senast medlem av kommissionen under
treårsperioden 1989--1991. Medlemskapet gav Sverige en särskild
möjlighet att arbeta för framsteg i dessa frågor. Men även som
observatör i kommissionen, vilket Sverige därefter har varit,
finns möjlighet att aktivt delta och påverka skeendet.
Som observatör i FN:s kommission för kvinnans ställning
(Kvinnokommissionen) kan Sverige också verka pådrivande i frågor
som behandlar kvinnans behov av skydd mot kränkningar och en
ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.
Tendensen under ett antal år i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna att dels inskränka granskningen av
utpekade stater, dels snarare avskaffa rapportörer för länder
och särskilt allvarliga brott än att tillsätta nya kan i viss
mån sägas ha brutits under de senaste tre åren. Särskilda möten
angående situationen för de mänskliga rättigheterna i det
tidigare Jugoslavien är ett bevis. Under det 49:e mötet med
kommissionen (1 februari--12 mars 1993) tillsattes nya
länderrapportörer för bl.a. Burma (Myanmar), Ekvatorial Guinea,
Sudan och Zaire och en rapportör för de av Israel ockuperade
områdena. Kommissionen har tidigare tillsatt s.k. tematiska
rapportörer som behandlar religiös ofördragsamhet, exploatering
av barn, summariska avrättningar och tortyr. Kommissionen beslöt
vid årets möte att tillsätta två nya tematiska rapportörer som
skall behandla rasism samt åsikts- och yttrandefrihet. En
särskild resolution om sexuellt våld mot kvinnor i det tidigare
Jugoslavien antogs av kommissionen. Resolutionen fördömer bruket
av våldtäkt på kvinnor, vilket utgör en krigsförbrytelse. Vidare
uppmanas kommissionens särskilde rapportör att fortsätta sina
undersökningar rörande våldtäkter på kvinnor och barn i det f.d.
Jugoslavien. En allmän resolution i vilken medlemsstaterna
uppmanas att bättre uppmärksamma kvinnans rättigheter antogs
också av kommissionen. Kränkningar av dessa måste behandlas av
kommissionen och dess rapportörer. Ett beslut om att
kommissionen vid sitt nästa möte år 1994 skall överväga att
tillsätta en tematisk rapportör om våld mot kvinnor antogs med
konsensus. Detta är ytterligare några exempel på att det
internationella samfundets insikt förefaller att växa om
frågornas betydelse. Även med en annan världsordning pågår
alltjämt allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i
stor omfattning på många håll i världen.
Skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna är och
förblir en viktig del av arbetet inom den europeiska
säkerhetskonferensen (ESK). Den europeiska
säkerhetskonferensen beslöt när det allmänna uppföljningsmötet i
Helsingfors avslutades sommaren 1992 att inrätta en funktion som
högkommissarie för nationella minoriteter. I samband med ESK:s
tredje ministerrådsmöte som ägde rum i Stockholm i december 1992
utnämndes den förre holländske utrikesministern Max van der
Stoel till högkommissarie. Sverige har ställt en svensk diplomat
till kommissariens förfogande. I huvudsak innebär
högkommissariens mandat att han skall inrikta sig på att tidigt
uppmärksamma tendenser till konflikter som skulle kunna beröra
nationella minoriteter och som skulle kunna leda till
konflikter. Han skall i ESK:s anda främja dialog och samarbete
mellan parterna i en tvist som berör minoriteter. På
uppföljningsmötet i Helsingfors beslöt man också att årliga
implementeringsmöten inom ESK:s s.k. mänskliga dimension skall
hållas. Den 27 september 1993 inleddes i Warszawa det första
implementeringsmötet, vilket pågick till den 15 oktober. På
dagordningen återfanns bl.a. frågor som rör främjandet av
yttrande- och åsiktsfrihet, opartiskt domstolsväsende, fria val
och förhindrandet av förekomsten av tortyr.
FN:s andra världskonferens om mänskliga rättigheter ägde
rum i Wien 14--25 juni 1993. Den första världskonferensen ägde
rum i Teheran år 1968. Enligt ett beslut i FN:s
generalförsamling hösten 1990 sattes sex mål upp för
konferensen. Dessa mål var: genomgång av gjorda framsteg och
hinder för att skydda de mänskliga rättigheterna, analys av
förhållandet mellan en stats utvecklingsnivå och åtnjutandet av
de mänskliga rättigheterna, metoder för att förbättra
genomförandet av gällande regelsystem, genomgång av FN-systemets
övervakningsmekanismer, lämna rekommendationer för att förbättra
effektiviteten hos FN och för att tillförsäkra FN nödvändiga
resurer på området för de mänskliga rättigheterna. Under
förberedelseprocessen har Sverige som allmän utgångspunkt
strävat efter att befästa reglernas universalitet och att
förstärka genomförandet av existerande konventioner. Särskilt
angeläget har varit att motverka och undanröja folkrättsstridiga
reservationer till de internationella konventionerna. Vidare har
Sverige aktivt sökt verka för åtgärder för att tillförsäkra
kvinnan och flickan lika åtnjutande av de mänskliga
rättigheterna. Även inom den humanitära rätten har Sverige
aktivt medverkat till att konferensen klart uttalade att t.ex.
våldtäkt på kvinnor i väpnade konflikter utgör brott mot krigets
lagar.
Konferensens slutdokument "Vienna Declaration and Programme of
Action" innehåller utförliga skrivningar om bl.a. kvinnans
rättigheter, barnets rättigheter och de handikappades
rättigheter. Vidare återfinns rekommendationer som gäller
biståndsinsatser för demokratiutveckling och mänskliga
rättigheter. Vikten av att gällande regler följs och att
folkrättsstridiga förbehåll dras tillbaka omtalas i flera
avsnitt. Konferensen beslöt också att frågan om en
högkommissarie för mänskliga rättigheter skall studeras av FN:s
generalförsamling. Världskonferensens slutdokument bifogas
betänkandet i engelsk språkdräkt.
I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra
efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
Utskottets överväganden
I yrkande 2 i motion 1992/93:U217 (fp) föreslås att Sverige
aktivt bör verka för att ILO:s konvention nr 169 om
ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder får större
uppslutning. I motionen konstateras att Norge ratificerat
konventionen och därvid gjort en tolkningsförklaring som i
princip innebär att likhetstecken sätts mellan brukningsrätt och
ägarrätt. Om Norges sätt att tolka konventionen är acceptabel,
anser motionärerna att Sverige bör kunna ratificera
ILO-konventionen.
Frågan om en eventuell svensk ratifikation av ILO-konventionen
(nr 169) diskuterades i samband med riksdagsbehandlingen i
december 1992 av regeringens proposition 1992/93:32 Samerna och
samisk kultur m.m. Bakgrunden till beslutet att inte ratificera
konventionen är att artikel 14, som behandlar frågan om rätten
till land, inte anses förenlig med svenska rättsförhållanden.
Det är främmande för svensk rätt att medge ett kollektivt ägande
till land för en viss befolkningsgrupp. Under utarbetandet av
konventionen föreslog Sverige en skrivning som skulle ha
inbegripit erkännande av "bruksrätt" som ett alternativ. Den
renskötselrätt som svenska samer har hade passat in under en
sådan bestämmelse. Det gick emellertid inte att få gehör för ett
sådant förslag.
Konventionen har hittills ratificerats av Mexico, Bolivia,
Colombia och Norge. Konstitutionsutskottet har i sitt betänkande
1992/93:KU17 (s. 28) pekat på att det är av särskilt intresse
hur ILO bedömer Norges tillämpning av konventionen när det
gäller äganderätt och besittningsrätt. Utskottet utgår från att
regeringen överväger frågan mot bakgrund av vad som kommer fram
i samband med ILO-experternas granskning av Norges rapport om
tillämpningen av ILO:s konvention nr 169. Så länge Sverige inte
har ratificerat ILO-konventionen kan Sverige inte verka för en
bredare anslutning till den.
Därmed får motion 1992/93:U217 (fp) yrkande 2 anses besvarat.
I motion 1992/93:U608 (fp) framhålls i yrkande 9 att Sverige
måste fortsätta att aktivt verka för en bred uppslutning kring
de internationella konventioner som finns mot dödsstraffet.
Det är enligt motionärerna en ömsesidig angelägenhet att de
baltiska staterna knyts till det nordiska och europeiska
samarbetet på området för de mänskliga rättigheterna. Det
fortsatta samarbetet skulle gynnas av att dessa länder sluter
sig till det nordiska synsättet på människorättsfrågor och
därmed avskaffar dödsstraffet.
Motion 1992/93:U628 (s) yrkande 3 framhåller vikten av att
arbetet för att avskaffa dödsstraffet intensifieras. På svenskt
initiativ bör förutsättningarna för en bindande konvention mot
dödsstraffet aktualiseras. I samma yrkande föreslås en
uppföljningskonferens rörande anslutningen och efterlevnaden
av FN:s tortyrkonvention.
Utskottet vill med anledning av dessa yrkanden anföra
följande.
Frågan om att avskaffa dödsstraffet togs upp för första gången
i FN av Sverige för mer än trettio år sedan. Sveriges engagemang
för att förmå fler länder att avskaffa dödsstraffet är väl känt.
Ämnet har som utskottet tidigare konstaterat, senast i
betänkandena 1991/92:UU2 och 1992/93:UU3, visat sig vara högst
kontroversiellt eftersom en majoritet av medlemsstaterna har
kvar denna strafform.
Den mest konkreta åtgärd som dödsstraffsmotståndarna i FN
hittills kunnat vidta har varit framläggandet år 1989 av det
frivilliga, andra tilläggsprotokollet till den internationella
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR)
om dödsstraffets avskaffande både i freds- och i krigstid.
Protokollet trädde i kraft i juli 1991 och är därmed ett
bindande avtal för de stater som ratificerat det. Sedan
antagandet har Sverige sökt verka för att höja protokollets
status och göra det mer allmänt accepterat. Vidare understryks i
de bilaterala kontakterna med stater som fortfarande tillämpar
dödsstraffet den vikt Sverige fäster vid denna fråga. Sverige
driver aktivt samma linje i ESK, som är ett lämpligt forum när
det gäller vårt närområde. Utskottet utgår från att regeringen
fortsätter sina ansträngningar i dessa avseenden så att
protokollet vinner bredare anslutning.
Utskottet konstaterar att tortyrkonventionens status
regelbundet diskuteras i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna. Sverige tar aktiv del i detta arbete. Den
arbetsgrupp som kommissionen tillsatte 1992 för att utarbeta ett
tilläggsprotokoll till tortyrkonventionen är ett viktigt
initiativ för att stärka konventionen. Syftet är att tillskapa
ett system för besök av en expertkommitté på platser där
personer hålls frihetsberövade. Arbetsgruppen hade sitt första
möte hösten 1992 och ett uppföljningsmöte kommer att äga rum,
enligt vad utskottet inhämtat, hösten 1993. Utskottet ser detta
som ett värdefullt bidrag i syfte att stärka konventionens
status och utgår från att Sverige aktivt deltar i dessa
förhandlingar så att ett tilläggsprotokoll snarast kan läggas
fram i FN:s generalförsamling. Utskottet anser att detta arbete
och den verksamhet som kommissionen bedriver genom den särskilde
rapportören för förekomsten av tortyr i världen är de åtgärder
som synes mest ändamålsenliga för bekämpandet av bruket av
tortyr.
Därmed får motion 1992/93:U608 (fp) yrkande 9 och motion
1992/93:U628 (s) yrkande 3 anses besvarade.
Enligt motion 1992/93:U608 (fp) yrkande 10 bör Sverige i FN
aktivt delta i diskussionen om dess framtida roll. För att nå
målet om ett starkare FN med ett ökat globalt förtroende och
faktisk effektivitet krävs en förändring av FN:s interna
organisation. Vidare anförs i motionen, yrkande 11, att det mot
bakgrund av FN:s nya roll är angeläget att på hemmaplan öka
intresset för vad som sker i FN, och då särskilt bland ungdomar.
I detta syfte bör regeringen verka för att ungdomar får delta i
FN-arbetet och utse ungdomsdelegater till
generalförsamlingsmötena.
Utskottet konstaterar att Sverige sedan ett par år tillbaka
genom olika initiativ medverkar i aktioner för förändringar i
FN-systemet så att världssamfundet kan möta de nya utmaningarna.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige bör sträva
efter att delta i den fortlöpande diskussionen med syftet att
uppnå konkreta resultat i FN:s förändringsarbete. Nordiska
FN-projektets slutrapport bildar ett centralt underlag för detta
förändringsarbete. Utskottet noterar regeringens ansträngningar
att genomföra förändringar och reformer i syfte att uppnå ett
effektivt fungerande FN.
Utskottet konstaterar att Sverige fortsätter att vara
pådrivande i reformarbetet inom FN. Detta markerades bl.a. genom
utrikesminister af Ugglas anförande den 28 september 1993 i
generalförsamlingens allmänna debatt.
Utskottet konstaterar att företrädare för icke-statliga
organisationer inbjuds ad hoc att delta i den svenska
delegationen till generalförsamlingsmöten när särskilda skäl
föreligger. Således har tidigare, på denna basis,
ungdomsrepresentanter deltagit 1984 och 1985 i samband med det
av FN utropade internationella ungdomsåret. Utskottet vill
erinra om att riksdagsledamöter ingår i den svenska delegationen
till generalförsamlingen.
Ungdomsrepresentanter, liksom övriga
folkrörelserepresentanter, kommer även i fortsättningen, enligt
vad utskottet har inhämtat, att beredas tillfälle att ingå ad
hoc i den svenska delegationen till generalförsamlingen när
särskilda skäl föreligger. Frågan kan enligt utskottets
uppfattning komma att aktualiseras i samband med FN:s
50-årsjubileum eftersom många organisationer på olika sätt
engagerar sig i FN:s verksamhet inför detta evenemang.
Med det ovan anförda betraktar utskottet motion 1992/93:U608
(fp) yrkandena 10 och 11 som besvarade.
I motion 1992/93:U610 (fp) (yrkande 1) anförs att Sverige i
olika internationella fora, t.ex. i ESK och FN, driver dels
frågan om kvinnans rätt till abort, dels frågan om rätten
till lika lön för likvärdigt arbete (yrkande 2). I yrkande 3
framhålls vikten av att kvinnor finns representerade på
samma villkor och i samma utsträckning som männen i beslutande
internationella församlingar för att därmed kvinnans rättigheter
skall förstås och få genomslag. Sverige bör föregå med gott
exempel och i sina nationella delegationer ha en jämn
könsfördelning.
I motion 1992/93:A811 (s) anförs i yrkande 4 att Sverige
aktivt bör bidra i planeringsarbetet inför den internationella
kvinnokonferensen 1995. Motionärerna pekar på vikten av att
svenska organisationer, framför allt kvinnoorganisationer,
tidigt involveras i förberedelsearbetet och att nödvändiga
resurser ställs till förfogande. I yrkande 6 omtalas vikten av
att kvinnorepresentationen inom FN-systemets alla organ
ökar.
Utskottet noterar att ESK-konferensen om den mänskliga
dimensionen i Moskva hösten 1991 bl.a. behandlade frågan om
jämställdhet mellan kvinnor och män och då särskilt kvinnans
rätt till abort och principen om full ekonomisk jämställdhet.
Utskottet konstaterar att slutdokumentet inte explicit uttryckte
en rätt för kvinnan till abort och inte heller kvinnans rätt
till lika lön för likvärdigt arbete.
FN:s kvinnodiskrimineringskonvention fastslår i artikel 12 att
konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att
avskaffa diskriminering av kvinnor när det gäller hälsovård för
att med jämställdhet mellan män och kvinnor som grund,
säkerställa tillgång till hälso- och sjukvård, inkl. sådan som
avser familjeplanering. Även i artikel 16 slås det fast att
kvinnor och män skall ha lika rätt att fritt och under ansvar
bestämma om antalet barn och tidsrymden mellan havandeskapen.
Abortfrågan diskuteras i den förberedande processen inför FN:s
konferens om befolkning och utveckling 1994. Sverige har i
förberedelsearbetet framhållit vikten av att konferensen bl.a.
tar upp frågor som rör behovet av att stärka kvinnans ställning.
Utskottet anser att människor måste ha tillgång till en
kvalitativt fullgod service för reproduktiv hälsa, inkl.
familjeplanering och rätt till säker och legal abort. Det är
också viktigt att informera om skadeverkningar av osäkra och
illegala abortmetoder. Vidare är det angeläget att tillgodose
behovet av preventivmedel. Utskottet förutsätter att Sverige är
pådrivande i detta arbete.
Vad beträffar frågan om lika lön för likvärdigt arbete,
noterar utskottet att FN:s kvinnodiskrimineringskonvention
garanterar kvinnan en sådan rätt i artikel 11:1 d, i vilken
stadgas att konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga
åtgärder för att säkerställa rätten till lika lön, inkl.
förmåner, och till lika behandling vad beträffar arbete av lika
värde liksom till lika betalning i fråga om arbetsvärdering.
Kvinnodiskrimineringskommittén, som har till uppgift att granska
de ratificerande staternas rapporter har, vad utskottet erfarit,
ägnat mycket intresse åt denna artikels tillämpning.
FN:s kvinnokommission har under en rad år antagit resolutioner
i vilka medlemsstaterna uppmanas vidta åtgärder för att
tillförsäkra kvinnans internationellt avtalade rätt i ovannämnda
avseenden. Enligt vad utskottet inhämtat har Sverige aktivt
medverkat härtill. Utskottet vill poängtera vikten av att
Sverige på lämpligt sätt i internationella fora fortsätter att
vara pådrivande i syfte att stärka principen om lika lön för
kvinnor för likvärdigt arbete och rätten att bestämma över
barnafödandet. Utskottet anser det angeläget att Sverige i
samband med ESK:s implementeringsmöte i Warszawa på lämpligt
sätt uppmärksammar frågan.
Utskottet konstaterar att det inom ramen för den svenska
jämställdhetspolitiken bedrivs ett arbete för att öka andelen
kvinnor i beslutande församlingar. Det är naturligt att detta
arbete även avspeglar sig i Sveriges agerande internationellt.
Utskottet vill erinra om att Sverige sedan länge såväl i FN som
i FN:s kvinnokommission bl.a. arbetar för att
jämställdhetsarbetet skall vara en integrerad del av FN-organens
programverksamhet i stort. Sverige driver även mycket hårt
frågan om kvinnors representation i FN-sekretariatet. Sverige
har särskilt ställt krav på att ytterligare ansträngningar görs
för att öka andelen kvinnor på högre tjänster. Sverige är varje
år medförslagsställare på en resolution i generalförsamlingen
angående förbättrandet av kvinnans ställning inom FN. Speciellt
framhålls att andelen kvinnor från utvecklingsländerna måste
öka. I resolutionen ombeds medlemsstaterna att nominera fler
kvinnliga kandidater och att uppmuntra kvinnor att söka lediga
tjänster inom FN. Utskottet utgår från att Sverige fortsätter
sin pådrivande roll i dessa sammanhang.
Utskottet utgår även från att regeringen fortsätter verka för
en jämn könsfördelningen i alla internationella organ.
Könsfördelningen i de svenska delegationerna till
internationella möten är i allt väsentligt en funktion av ett
aktivt och väl fungerande jämställdhetsarbete på hemmaplan.
Utskottet anser det angeläget att regeringen ökar takten i
jämställdhetssyfte vad beträffar Utrikesdepartementet, som ännu
inte nått de uppställda målen.
Vad beträffar 1995 års världskvinnokonferens poängterade
utskottet senast i betänkande 1992/93:UU3 (s. 16) vikten av
publicitet och resurser inför konferensen såväl nationellt som
internationellt. Utskottet noterar att regeringen inför de
svenska förberedelserna har tillsatt en kommitté för
förberedelserna inför konferensen. I kommittédirektiven sägs att
chefen för Socialdepartementet skall vara ordförande och att det
är lämpligt att kommittén bl.a. består av ledamöterna i
jämställdhetsrådet. För att närmare bereda inriktning och
organisation av det svenska deltagandet anges det i direktiven
att en interdepartemental beredningsgrupp bör tillkallas.
Utskottet anser att det är angeläget att representanter från
frivilligorganisationer finns representerade.
Enligt beslut av generalförsamlingen förbereds
världskvinnokonferensen av FN:s kvinnokommission och inte genom
s.k. förberedande kommittéer, vilket brukar vara det normala för
FN:s konferenser. Därför är det extra angeläget, anser
utskottet, att kvinnoenheten i FN-sekretariatet erhåller
erforderliga resurser.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet motion
1992/93:U610 (fp) yrkandena 1--3 och motion 1992/93:A811 (s)
yrkandena 4 och 6 som besvarade.
I motion 1992/93:U628 (s) yrkandena 1 och 2 betonas vikten av
att regeringen aktivt verkar för att fler länder ansluter sig
till de internationella konventionerna på området för de
mänskliga rättigheterna och att regeringen bör verka för att
de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna stärks.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det svenska
engagemanget på detta område måste inriktas på att förmå fler
stater att dels ansluta sig, dels respektera de normer och
principer som finns. I FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna är Sverige traditionellt huvudförslagsställare
till en resolution om de internationella konventionernas status,
vari kommissionen starkt vädjar till de stater som inte anslutit
sig till konventionerna om de medborgerliga och politiska resp.
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna att göra så.
Vidare understryks bl.a. vikten av konventionsstaternas
striktaste efterlevnad av skyldigheterna enligt konventionerna.
Utskottet anser att Sverige i internationella sammanhang av
princip bör ställa sig negativt till krav på hänsyn till
nationella och regionala ekonomiska, kulturella, religiösa eller
andra särdrag vid uppfyllandet av åtaganden och förpliktelser
enligt konventionerna på området för de mänskliga rättigheterna.
De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna och de
medborgerliga och politiska rättigheterna har lika betydelse.
Rättigheterna är odelbara. Fattigdom och låg utvecklingsnivå kan
inte ursäkta kränkningar av de medborgerliga och politiska
rättigheterna.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om vikten av att
Sverige fortsätter att aktivt protestera mot de
folkrättsstridiga förbehåll som tillträdande stater anför i
samband med en ratifikation. Utskottet förutsätter att Sverige
internationellt verkar för att de ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheterna stärks och integreras med de
medborgerliga och politiska rättigheterna.
Därmed får motion 1992/93:U628 (s) yrkandena 1 och 2 anses
besvarade.
I motion 1992/93:U628 (s) yrkande 7 föreslås att med hjälp av
barnkonventionen verka för att förbud införs mot att använda
barn i pornografiskt syfte. Vidare föreslås i samma yrkande
att regeringen ensidigt förklarar att lägsta åldersgräns för
militärtjänst skall vara 18 år samt att Sverige
internationellt bör fortsätta att verka för samma åldersgräns. I
samma motion, yrkande 8, anförs att Sverige bör förklara sig
villigt att verka som fadder för barnkonventionens
genomförande. Motionärerna pekar på den kritik som FN:s
barnkommitté framfört i samband med granskningen av den första
svenska rapporten om åtgärder i Sverige i enlighet med
konventionen. I motionen sägs att kritiken avser avsaknaden i
svensk lag av en åldersgräns för utnyttjande av barn i
pornografiskt syfte och att svensk lag tillåter att
sjuttonåringar kallas in till militärtjänst.
I flerpartimotionen 1992/93:U650 (s, m, fp, c, kds, nyd, v)
yrkande 1 anförs behovet av att vidta åtgärder i syfte att inga
barn diskrimineras i strid med barnkonventionens artikel 2,
vilken stadgar att alla rättigheterna i konventionen skall gälla
varje barn utan åtskillnad av något slag. I yrkande 2, samma
motion, framhålls speciellt flickornas situation i världen.
Enligt motionärerna bör deras situation särskilt belysas vid
FN:s konferens om mänskliga rättigheter 1993.
I motion 1992/93:Ju647 (nyd) yrkande 5 anförs att Sverige
bl.a. i samband med FN:s världskonferens om mänskliga
rättigheter med kraft bör verka mot sexuell handel med barn
och barnprostitution.
I motion 1992/93:U640 (fp) anförs i det andra yrkandet att
flera åtgärder måste vidtas för att ge barn i väpnade
konflikter ett bättre skydd.
Utskottet har i flera betänkanden om de mänskliga
rättigheterna behandlat frågan om barnets rättigheter. Senast i
betänkande 1992/93:UU3 konstaterade utskottet att
barnkonventionens snabba ikraftträdande och breda anslutning
saknar motstycke i jämförelse med andra internationella
konventioner på området för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet konstaterar emellertid att ett stort antal stater i
samband med anslutning till eller ratifikation av
barnkonventionen avgivit folkrättsstridiga reservationer.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina
ansträngningar att globalt verka för att reservationer som
strider mot konventionens ändamål och syfte dras tillbaka och
att konventionen i övrigt respekteras och genomförs.
Vad beträffar förslaget i motion 1992/93:U628 (s) att Sverige
skall verka som fadder för barnkonventionens genomförande
konstaterar utskottet att Sverige i praktiken redan i viss mån
har antagit denna roll. De initiativ som tagits inom FN efter
barnkonventionens tillkomst vad gäller förverkligandet av de
rättigheter som återfinns i konventionen har huvudsakligen
emanerat från Sverige. Sverige har varje år varit
huvudförslagsställare till resolutionen om genomförandet av
barnkonventionen såväl i FN:s generalförsamling som i FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna. I dessa resolutioner,
vilka vunnit bred uppslutning, betonas vikten av strikt
efterlevnad av konventionen. På svenskt initiativ innehåller
också resolutionerna numera en paragraf i vilken medlemsstaterna
uppmanas ompröva de reservationer som är folkrättsstridiga.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att regeringen på
olika sätt har sökt stödja den kommitté som övervakar de
ratificerande staternas efterlevnad av konventionen. Sverige har
bl.a. genom initiativ i kommissionen och generalförsamlingen
medverkat till att kommittén fått utökad mötestid.
Utskottet har erfarit att barnkommittén i samband med
granskningen av den svenska rapporten uttalade sig positivt om
Sveriges engagemang både i Sverige och i resten av världen för
värnandet om barnets rättigheter.
Den nuvarande värnpliktslagen är utformad så att en svensk
yngling kan inkallas till militärtjänst fr.o.m. det kalenderår
han fyller arton år. I teorin kan detta ske redan vid en ålder
av sjutton år och en kalendermånad. Sverige kritiserades för
detta i barnkommittén. Enligt vad utskottet inhämtat har en
översyn av den svenska lagstiftningen på detta område inletts.
Inriktningen är att en ny lagstiftning skall kunna träda i kraft
den 1 juli 1995 med innebörd att värnpliktsskyldigheten skall
omfatta svenska män från början av det kalenderår när den
totalförsvarspliktige fyller nitton år.
Utskottet har erfarit att barnkommittén vid sitt tredje möte
diskuterade ett förslag till utkast till tilläggsprotokoll om en
artonårsgräns. Utskottet har vidare förstått att utkastet
informellt diskuteras i FN. Utskottet utgår från att regeringen
aktivt stöder tanken på ett sådant tilläggsprotokoll till
barnkonventionen. Mot denna bakgrund bedömer utskottet att ett
tilläggsprotokoll om åldersgränsen satt till arton år torde vara
ett mer verksamt instrument än en ensidig förklaring.
Frågan om att införa en åldersgräns i den svenska bestämmelsen
om barnpornografi har varit föremål för behandling i riksdagen,
bl.a. i betänkande 1989/90:SoU28, och i samband med behandlingen
av ratificeringen av barnkonventionen. En anledning till att
bestämmelsen i brottsbalken 16:10 a inte har en åldersgräns är
svårigheten för åklagarna att förebringa bevisning om det
avbildade barnets ålder. Utskottet har erfarit att frågan om en
uttrycklig åldersgräns är under övervägande. Justitieministerns
övervägande kommer inom kort att redovisas i en
departementspromemoria.
I motion 1992/93:So217 (fp) yrkande 2 anförs att Sverige
internationellt bör verka för att bryta sedvänjan av kvinnlig
omskärelse, som skördar många kvinnors liv och förstör deras
hälsa under resten av livet. Även motion 1992/93:So477 (fp)
yrkande 2 tar upp frågan om kvinnlig omskärelse och anför att
Sverige med kraft internationellt måste verka för att bryta
denna sedvänja.
Utskottet delar motionärernas syn att kvinnlig omskärelse är
en mycket allvarlig kränkning av kvinnans och flickans mänskliga
rättigheter.
Konventionen om barnets rättigheter innehåller ett förbud i
artikel 24 mot traditionella sedvänjor som är skadliga för barns
hälsa. Sverige tolkar artikeln så att detta inbegriper kvinnlig
omskärelse. I kvinnodiskrimineringskonventionens artikel 16
garanteras kvinnan lika rätt som mannen att få tillgång till
upplysning och utbildning vad gäller barnafödande. Ett problem
som redan omnämnts är det stora antalet förbehåll ratificerande
stater lämnat till såväl barnkonventionen som
kvinnodiskrimineringskonventionen med hänvisning till nationell
lag och traditionella sedvänjor. I ett utkast till
FN-deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor stadgas i
artikel 4 att regeringarna inte får åberopa sådana sedvänjor.
Utskottet konstaterar att frågan om kvinnlig omskärelse också är
föremål för studium i underkommissionen till FN:s kommission för
de mänskliga rättigheterna.
Förekomsten av kvinnlig omskärelse är utbredd. Enligt en
utredning av FN:s expertgrupp för traditionella beteendemönster
förekommer omskärelse av kvinnor och flickor i vissa asiatiska
stater samt minst i 29 afrikanska stater. Unicef har beräknat
att ca 90 miljoner kvinnor och flickor drabbas härav. FN:s
kommission för de mänskiga rättigheterna har slagit fast att
omskärelse utgör ett övergrepp mot kvinnans värdighet. WHO har
fördömt kvinnlig omskärelse såsom utgörande en allvarlig
hälsorisk.
Utskottet har i flera betänkanden om mänskliga rättigheter
kraftfullt fördömt bruket av kvinnlig omskärelse. Utskottet vill
återigen poängtera vikten av att regeringen fortsätter att på
lämpligt sätt i dialogen med mottagarländerna av svenskt
bistånd, men också inom FN-systemet, kraftfullt verka för att
bruket av kvinnlig omskärelse avskaffas.
Utskottet anförde senast i betänkande 1992/93:UU3 att behovet
av ytterligare normgivning till skydd för barn överskuggas av
nödvändigheten att tillse att redan existerande internationella
överenskommelser uppfylls så att barn framför allt inte
utnyttjas sexuellt, vare sig i form av prostitution eller handel
med barn. Utskottet konstaterar att Sverige under en rad år i
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, men även i FN:s
generalförsamling, aktivt medverkat till beslut om att tillsätta
en särskild rapportör med speciell uppgift att granska frågor
rörande handel med barn, barnprostitution och barnpornografi.
Utskottet delar motionärernas syn (yrkande 2 i motion
1992/93:U640) (fp) beträffande den avskyvärda situation som barn
kan försättas i under väpnade konflikter och på behovet av att
genom internationellt samarbete motverka barns lidande. Under
FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter uppmärksammades
frågan särskilt. Bl.a. beslöts att FN:s generalsekreterare skall
företa en studie om förbättrat skydd för barn i samband med
väpnade konflikter. Utskottet förutsätter att regeringen följer
frågan noga och aktivt deltar i detta arbete. Det är enligt
utskottets uppfattning särskilt angeläget att uppmärksamma
flickans situation i världen.
Med det ovan anförda får motion 1992/93:U628 (s) yrkandena 7
och 8, motion 1992/93:U650 (s, m, fp, c, kds, nyd, v) yrkandena
1 och 2, motion 1992/93:So217 (fp) yrkande 2, motion
1992/93:So477 (fp) yrkande 2, motion 1992/93:Ju647 (nyd) yrkande
5 och motion 1992/93:U640 (fp) yrkande 2 betraktas som
besvarade.
Motion 1992/93:U643 (nyd) yrkandena 1--4 anför att
korruptionen världen över är en dold verksamhet som
sätter den fria konkurrensen ur spel. Motionärerna pekar på hur
Sverige i sitt u-landsbistånd har drabbats av korruption och
uppenbart medelsmissbruk. I en del u-länder kan korruption vara
en del av ett gammalt kulturmönster. Även i EG-perspektivet är
förekomsten av korruption ett oroande problem. I motionen
(yrkande 2) anförs behov av att anordna en internationell
FN-konferens om korruption.
Utskottet delar motionärernas oro över förekomsten av
korruption världen över och instämmer i vikten av att frågan på
lämpligt sätt belyses. Mot bakgrund av att FN under ett par år
framåt är engagerat i anordnandet av flera stora resurskrävande
konferenser såsom 1994 års konferens om befolkning och
utveckling, 1995 års världskvinnokonferens, socialt toppmöte och
FN:s femtioårsjubileum år 1995, bedömer utskottet utsikterna
till att internationellt få gehör för en särskild FN-konferens
om korruption som små. Enligt vad utskottet erfarit har frågan
om korruption varit föremål för diskussion i FN:s kommission för
de mänskliga rättigheterna, men diskussionen har inte lett till
något konkret resultat. Detta har främst berott på att frågan är
kontroversiell såväl i utvecklingsländer som i industriländer.
Utskottet anser det emellertid önskvärt att regeringen inom de
ramar som finns verkar för att problemet uppmärksammas och blir
föremål för gemensamma åtgärder inom det internationella
samfundet.
Utskotter anser därmed att motion 1992/93:U643 (nyd) yrkandena
1--4 är besvarade.
I motion 1992/93:Ju837 (nyd) yrkande 11 anförs att Sverige bör
ta initiativ till att bilda en internationell
narkotikabekämpningsbrigad.
Utskottet konstaterar att Maastrichtfördraget på tyskt förslag
innehåller en förklaring om polissamarbete. Härutöver har
Tyskland föreslagit att en europeisk polisstyrka (Europol) borde
inrättas. Mellan EG-länderna har man enats om att överväga att
upprätta en europeisk narkotikaenhet tänkt att fungera som en
central för utbyte av information. Den övergripande frågan att
bilda en internationell narkotikabekämpningsbrigad är
komplicerad från såväl allmänrättslig- som suveränitetssynpunkt.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om det arbete som utförs i
FN för narkotikabekämpning. Sverige är den näst störste
bidragsgivaren till FN:s program för kontroll av
beroendeframkallande medel (UNDCP, United Nations Drug Control
Programme), vilket bildades bl.a. på svenskt initiativ år 1990.
Inom ramen för detta program, där de tre internationella
konventionerna på narkotikaområdet utgör en viktig bas, bedrivs
verksamhet inom såväl preventions- och vårdområdet som inom
kontrollområdet. Program har utarbetats i både
narkotikaproducerande- och transitländer i första hand i Asien,
Latinamerika och Afrika. Programmen är tvärsektoriella och
innehåller integrerade landsbygdsprojekt där medlemsstaterna
får hjälp att få andra utkomstmöjligheter än produktion av opium
och koka. Utskottet anser det lämpligt att Sverige fortsätter
att aktivt medverka inom ramen för detta program men också i
FN:s narkotikakontrollkommission, i vilken Sverige är medlem
perioden 1990--1994.
Med det ovan anförda anses motion 1992/93:Ju837 yrkande 11
(nyd) besvarat.
I motion 1992/93:So430 (s) anförs att ett av de största hoten
mot tredje världen i dag är de aidsepidemier som sprider sig
från kontinent till kontinent. Motionärerna framhåller att aids
är mycket mer än en hälsofråga. Den globala strategin mot aids
måste ges en politisk förankring. Sverige bör därför i FN driva
frågan om ett politiskt toppmöte för global strategi mot
aids.
Utskottet instämmer i motionärernas syn på att förekomsten av
aids inte enbart är ett hälsoproblem utan också har en ekonomisk
och social dimension i många länder på de afrikanska,
amerikanska och asiatiska kontinenterna. WHO:s aidsprogram har
under de senaste sex--sju åren spelat en central roll i det
globala arbetet med att bekämpa spridning av hiv/aids.
Programmet är WHO:s största och finansieras genom extrabudgetära
medel till vilket USA och Sverige är de största bidragsgivarna.
Vid sidan av det globala aidsprogrammet har WHO inom denna ram
stött ett antal länder i utarbetandet av nationella
handlingsplaner mot aids. Från flera håll har krav rests på
samordning mellan FN-organen och ett större kunskapsutnyttjande
hos både WHO och andra FN-organ. Förutom en aktiv svensk
hållning i WHO driver Sverige frågan om aids i FN:s
utvecklingsorgan såsom UNDP, Unicef och UNFPA. Världsbanken
finansierar sedan några år tillbaka stora aidsprogramm i bl.a.
Uganda och Thailand. Enligt vad utskottet inhämtat har en
särskild arbetsgrupp inrättats inom ramen för WHO:s globala
aidsprogram. Arbetsgruppens arbete står under svenskt
ordförandeskap och har till uppgift att analysera dagens
aidsinsatser med betoning på samordning. Under årets möte med
världshälsoförsamlingen beslöts även att en studie över
möjligheterna att samordna FN-programmen på aidsområdet skall
utföras.
Arbetet med denna studie har just påbörjats. Resultatet av
detta arbete kommer, vad utskottet har erfarit, att lämnas om
cirka ett år. Tanken på ett globalt toppmöte har väckts i
samband med diskussionerna om en förändrad administrativ
organisation inom ramen för WHO:s aidsprogram. Utskottet utgår
därför från att regeringen aktivt följer pågående diskussioner
och arbete och på lämpligt sätt överväger frågan om ett globalt
toppmöte.
Därmed anser utskottet att motion 1992/93:So430 (s) är
besvarad.
II. Mänskliga rättigheter som avser stater, områden eller
enskilda folk
1. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet m.fl.
länder
I motion U646 (c, m, fp, kds, v) yrkande 1 anförs att Sverige
i FN bör verka för att den kurdiska frågan uppmärksammas både
vad gäller mänskliga rättigheter och folkrätten. Även i motion
U609 (fp) begärs att Sverige bör driva frågan om kurdernas
mänskliga rättigheter internationellt, t.ex. i den europeiska
säkerhets- och samarbetskonferensen, ESK, och i FN. I motionens
yrkande 4 föreslås att den kurdiska frågan bör tas upp på
dagordningen för den pågående internationella fredskonferensen
om Mellanöstern.
I flera motioner beskrivs kurdernas situation i norra Irak som
svår. Behovet av mat, medicin och olja är stort. I motion U609
(fp) yrkande 2, U622 (v) yrkande 2, U639 (s) yrkande 2 samt U646
(c, m, fp, kds, v) yrkande 8 begärs att Sverige i FN skall verka
för att den av FN instiftade blockaden mot Irak upphävs för den
kurdiska frizonen. I motion U622 (v) yrkande 3 föreslås att
Sverige i FN bör verka för att irakiska Kurdistan blir en
demilitariserad zon under generalsekreterarens mandat.
I motion U646 (c, m, fp, kds, v) hävdas att den kurdiska de
facto-administrationen har agerat mycket effektivt med hänsyn
till de mycket begränsade resurser denna förfogar över. I
motionens yrkande 9 begärs att Sverige skall stödja
demokratiutvecklingen i de kurdiska delarna av Irak.
I två motioner framhävs betydelsen av att kurderna ges
möjlighet att informera omvärlden om situationen och
utvecklingen i irakiska Kurdistan. I U622 (v) yrkande 1 och i
U639 (s) yrkande 3 föreslås därför att möjligheterna utreds för
öppnande av ett kurdiskt informationskontor i Sverige.
Även i Turkiet är kurdernas situation besvärlig, anförs det i
motion U646 (c, m, fp, kds, v). Enligt motionärerna har
mänskliga rättighetsorganisationen i Turkiet erbjudit de
stridande parterna i Turkiet att fungera som medlare i
konflikten. I yrkande 3 föreslås att Sverige skall stödja detta
medlingserbjudande och även självt erbjuda medlartjänster,
antingen som enskilt land eller t.ex. tillsammans med övriga
nordiska länder.
I motion U646 (c, m, fp, kds, v) yrkande 4 begärs att Sverige
i lämpligt internationellt forum bör verka för att
vapenstillestånd och förhandlingar kommer till stånd mellan den
turkiska staten och det kurdiska folket om framtida fredlig
samexistens. Samma begäran framförs i motion U626 (v) yrkande 4.
Denna motion tar som utgångspunkt MR-situationen generellt i
Turkiet. Det är oacceptabelt, framhåller motionärerna, att
Turkiet inte följer de mänskliga rättighetskonventioner som
landet ratificerat. I yrkandena 1 och 2 begärs att Sverige skall
verka för att en undersökningskommission i ESK:s regi sänds till
Turkiet och att ett rådgivningsprogram för efterlevnaden av
mänskliga rättigheter utarbetas för Turkiet. I motion U621 (v),
som tar som utgångspunkt assyriernas/syrianernas situation i
Turkiet, föreslås -- i yrkande 2 -- att Sverige i Europarådet
och ESK bör ställa krav på Turkiet vad gäller amnesti för
politiska fångar, avskaffande av dödsstraffet, tortyr och
erkännande av de etniska minoriteternas rättigheter.
Bakgrund
Utskottet har tidigare utförligt behandlat kurdernas och
assyriernas utsatta situation i bl.a. Irak och Turkiet (bet.
1992/93:UU3). Som framgår av betänkandet och nu föreliggande
motioner är dessa minoritetsfrågor mångfasetterade och
synnerligen komplexa.
Kurderna, som uppgår till omkring 20 miljoner människor,
befolkar ett sammanhängande landområde i Mellanöstern som
omfattar sydöstra Turkiet, nordligaste Syrien, norra och
nordöstra Irak, nordvästra Iran och några angränsande områden i
Kaukasus.
Den kurdiska befolkningen i norra Irak, som under lång tid
varit utsatt för svåra umbäranden till följd av repressalier
från centralmaktens sida, erhåller särskilt internationellt
skydd via FN:s säkerhetsråds resolution 688. Befolkningen förses
med leveranser av mat och mediciner från FN, EG, bilaterala
givare och en mängd enskilda organisationer. FN agerar för
närvarande inom ramen för ett humanitärt biståndsprogram som
gäller för perioden den 1 april 1993 till den 21 mars 1994.
Säkerhetssituationen och försörjningsläget förblir trots dessa
insatser prekär för kurderna i Irak.
Turkiet har vid upprepade tillfällen och med betydande styrkor
attackerat vad som påstås vara den kurdiska organisationen PKK:s
baser i sydöstra Turkiet och i norra Irak. De ca 8 miljoner
kurderna i Turkiet har under lång tid utsatts för en hårdhänt
assimileringspolitik. De hävdar, liksom kurderna i Irak, sin
självklara rätt till egen kultur och ett språk samt till
kurdiskt, politiskt medinflytande. Läget för de mänskliga
rättigheterna generellt i Turkiet är nära förknippat med frågan
om kurdernas och andra minoriteters ställning.
Också i Syrien brister respekten för kurdernas mänskliga
rättigheter. Ca 8 % av landets invånare är kurder. Sedan
1980-talet anses kurderna ha något större möjligheter än
tidigare att utöva sin kultur och fritt tala sitt spåk. Kurdiska
är dock fortfarande förbjudet som undervisningsspråk i Syrien.
Den allmänna respekten för mänskliga rättigheter är synnerligen
låg i Syrien.
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran har sedan
1982 varit föremål för behandling i FN:s MR-kommission. Den
otillfredsställande MR-situationen i landet har bl.a. avspeglats
i behandlingen av landets minoriteter, inkl. kurderna. Dessa har
uppfattats som ett hot mot regimen och har i olika omgångar
utsatts för repression.
Assyrierna/syrianerna har, liksom kurderna, från turkiska
regeringens sida utsatts för en periodvis hårdhänt
assimileringspolitik. De har under det senaste årtiondet minskat
betydligt i antal till följd av en omfattande utvandring främst
till Europa. I dag uppskattas deras antal i sydöstra Turkiet
uppgå till omkring 2 500, av totalt runt 80 000 kristna i hela
landet. I strider som förekommit i sydöstra Turkiet utsätts
syrianerna, liksom den övriga civilbefolkningen, för ett dubbelt
tryck såväl från den turkiska militären som från PKK. Deras
utsatta ställning utnyttjas också av de grupper i området som
med hot och våld försöker driva ut syrianerna och ta över deras
egendomar.
Utskottets överväganden
Kriget i Persiska viken innebar att ökad uppmärksamhet
riktades mot kurdernas i många länder svåra situation. Under
senare år har, bl.a. till följd av svenska initiativ, olika
aspekter av kurdernas situation kommit att behandlas i
FN-sammanhang. Främst gäller detta MR-kommissionens tillsättande
av en särskild rapportör för Irak, antagandet av en resolution i
vilken Irak uppmanas att upphöra med brott mot de mänskliga
rättigheterna samt antagandet av tidigare nämnda resolution 688
av FN:s säkerhetsråd, i vilken Iraks förtryck av sin egen
civilbefolkning, inkl. kurderna, fördöms som ett hot mot fred
och säkerhet i området. Utskottet utgår från att Sverige kommer
fortsätta att i lämpliga internationella fora verka för att alla
medlemsstater skall respektera de mänskliga rättigheterna. Som
utskottet tidigare har konstaterat är det ytterst det stöd och
engagemang som kan uppbådas från FN:s medlemsländer som alltid
är av avgörande betydelse för organisationens engagemang och
möjligheter att agera.
Med det anförda får motion U646 (c, m, fp, kds, v) yrkande 1
anses besvarat.
I motion U609 (fp) yrkande 4 föreslås att den kurdiska frågan
bör tas upp på dagordningen för den internationella
fredskonferensen om Mellanöstern. Madridförhandlingarnas
multilaterala samtal har tills vidare delats upp i fem olika
ämnesinriktade arbetsgrupper som behandlar frågor av regional
betydelse, bl.a. flyktingfrågor, miljöfrågor och vattenresurser.
Överläggningarna i dessa arbetsgrupper kan förhoppningsvis på
sikt producera resultat som också kan komma kurder och andra
utsatta befolkningsgrupper i Mellanöstern till godo. Sverige
deltar i samtliga arbetsgrupper. Utskottets uppfattning är dock
att det inte vore konstruktivt att söka ändra mandatet för
Madridförhandlingarna så att även kurdfrågan kan inrymmas direkt
i denna process.
Därmed får motion U609 (fp) yrkande 4 anses besvarat.
Skyddszonen norr om den 36:e breddgraden i vilken Irak inte
tillåts flyga ingår som en del i FN:s medel att upprättahålla
resolution 688. Resolutionen syftar till att skydda områdets
civilbefolkning, företrädesvis kurder, och till att säkra
tillträde för katastrofhjälp till denna befolkningsgrupp. Detta
är möjligt genom att principen om icke-inblandning i staters
interna angelägenheter i detta fall får stå tillbaka för vad som
anses vara ett hot mot internationell fred och säkerhet. Ett
syfte med den norra skyddszonen är bl.a. att söka demilitarisera
denna.
Den ekonomiska situationen i de norra delarna av Irak förblir
mycket svår. Detta beror delvis på en allmänt prekär situation
för hela Irak efter kriget i Persiska viken, delvis på en
medveten politik från Bagdad att begränsa handeln med de norra
delarna av landet och delvis också på sanktionerna mot Irak.
Byar och åkerjordar har förstörts. Läget har ytterligare
förvärrats av att PKK-gerillan med våld tidvis hindrat eller
försvårat gränshandeln.
FN-sanktionerna mot Irak har förlängts kontinuerligt.
Sanktionerna omfattar inte medicin och livsmedel. Utskottet
konstaterar att Sverige upprepade gånger har framhållit sitt
helhjärtade stöd för säkerhetsrådets resolutioner.
Som påpekas i flera motioner önskar kurderna att sanktionerna
skall hävas för de områden de bebor. Enligt vad utskottet
erfarit finns det för närvarande inga förutsättningar
internationellt att få igenom ett sådant beslut, bl.a. därför
att det skulle kunna uppfattas som ett slags erkännande av en
separat kurdisk statsbildning.
Området och befolkningen är fortfarande i akut behov av
humanitär hjälp utifrån. Befolkningen i norra Irak behöver även
hjälp med att återuppbygga sina byar och sitt jordbruk. Sverige
bidrar till detta och avsatte för budgetåret 1992/93 18 miljoner
kronor för hjälp till befolkningen i norra Irak. Huvuddelen av
dessa medel, 15 miljoner, går till det gemensamma
hjälpprogrammet som handhas av FN:s avdelning för humanitära
frågor. Dessutom ger Sverige ekonomiska bidrag till olika
frivilliga hjälporganisationer i deras arbete för att förbättra
kurdernas situation. Utskottets förhoppning är självfallet att
det svenska och internationella stödet till befolkningen i den
norra skyddszonen också skall utgöra ett stöd för utvecklingen
av demokrati i denna del av landet liksom -- på sikt -- i Irak
som helhet.
Med det anförda får motion U609 (fp) yrkande 2, motion U622
(v) yrkandena 2 och 3, motion U639 (s) yrkande 2 samt motion
U646 (c, m, fp, kds, v) yrkandena 8 och 9 anses besvarade.
Frågan om stöd för att upprätta ett kurdiskt
informationskontor i Sverige har enligt vad utskottet erfarit
mist något av sin aktualitet så till vida att en representant
för flera kurdiska organisationer redan sedan en tid är verksam
i Sverige. Den generella frågan om möjligheten att på olika sätt
stödja kurdernas demokratisträvanden bör enligt utskottets
uppfattning betraktas mot bakgrund av behovet av internationellt
stöd för det lokala självstyre som tagit form i irakiska
Kurdistan sedan val hållits i maj 1992.
Den svenska inställningen till frågan om lokalt självstyre
betingas av de folkrättsliga principer som Sverige åberopar.
Utskottet konstaterar att gränserna för sådant självstyre sätts
av principen om varje stats territoriella integritet. Som
framgått ovan har FN:s säkerhetsråd, via resolution 688, dock
begränsat denna princip i fallet i Irak då situationen i landet
ansetts utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet.
Behovet att stödja de krafter i Irak som strävar efter demokrati
är otvivelaktigt stort. Frågan om stöd till kurderna bör därför
enligt utskottets uppfattning studeras i ljuset av möjligheten
att stödja dessa krafter genom de insatser som i dag görs i
norra Irak och i beaktande av de folkrättsliga principer Sverige
ansluter sig till.
Därmed får motion U622 (v) yrkande 1 samt motion U639 (s)
yrkande 3 anses besvarade.
Situationen för kurderna, assyrierna/syrianerna och andra
civila i sydöstra Turkiet försvåras av den kampanj som den
turkiska militären bedriver mot den separatistiska PKK-gerillan.
Under det senaste året har dessa strider trappats upp, vilket
fått negativa konsekvenser för MR-situationen i stort. Även den
islamiskt fundamentalistiska organisationen Hizbollah har legat
bakom flera attacker och mord, bl.a. på journalister.
Syrianernas situation förvärras ytterligare av det tryck man
utsätts för av jordlösa grupper i regionen, till stor del
kurder. Detta tryck förefaller ha ökat i intensitet i takt med
att den största delen av syrianerna i Turkiet har lämnat landet
eller flytt eller utvandrat till Europa.
Turkiet är medlem i ESK och Europarådet, organisationer som
bl.a. har som uppgift att skydda och främja de mänskliga
rättigheterna. Som ledande stat i ESK och som medlem i
Europarådet bör Sverige ställa krav på den turkiska regeringen
att efterleva dessa organisationers bestämmelser. Turkiet har
gjort långtgående åtaganden angående respekten för de mänskliga
rättigheterna. Utskottet noterar emellertid att detta, enligt
Amnesty International och andra MR-organisationer, inte reellt
förbättrat läget avseende de mänskliga rättigheterna i Turkiet.
Sverige verkar i ESK och Europarådet, liksom i FN, för att
alla medlemsstater skall respektera de mänskliga rättigheterna.
Den svenska inställningen är att alla individer har en självklar
rätt till sin identitet, sitt språk, sin kultur och religion.
Det åligger varje stat att garantera dessa rättigheter.
Av svar på frågor i riksdagen, som statsråden af Ugglas och
Svensson vid ett flertal tillfällen givit på senare tid, framgår
att regeringen noga följer utvecklingen av MR-frågorna i
Turkiet. Ämnet är också en återkommande punkt på dagordningen
vid våra bilaterala kontakter. Sverige stödjer också det
praktiska arbetet för att stärka respekten för mänskliga
rättigheter i Turkiet. Exempelvis bistår vi den turkiska
stiftelsen för mänskliga rättigheters tre centra för
rehabilitering av tortyroffer med finansiellt stöd om totalt 4,8
miljoner kronor. Som framgått ovan finns det flera stridande
grupper i sydöstra Turkiet. Enligt vad utskottet inhämtat är
någon svensk medlingsinsats inte aktuell, och har heller inte
begärts. Enligt utskottet kan det finnas anledning att belysa
förutsättningarna för ett eventuellt svenskt medlingsengagemang
ytterligare i den händelse en förfrågan härom skulle komma att
riktas till Sverige.
Turkiet har erkänt den individuella klagorätten till den
europeiska domstolen i Strasbourg, men man har reserverat sig på
viktiga punkter gällande de tio provinser i sydöstra Turkiet där
undantagstillstånd råder. Enligt utskottets uppfattning utgör
Europadomstolens individuella klagorätt den kanske mest
effektiva av alla existerande mekanismer för att skapa ett tryck
på ett enskilt medlemsland för att förbättra respekten för de
mänskliga rättigheterna. Ett annat effektivt medel är de
regelbundna besök som Europarådets antitortyrkommitté gör för
att granska Turkiets efterlevnad av den europeiska
tortyrkonventionen.
Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis i
lämpliga former aktivt verkar för att förbättra MR-situationen i
Turkiet.
Med det anförda får motion U646 (c, m, fp, kds, v) yrkandena 3
och 4, motion U626 (v) yrkandena 1, 2 och 4 samt motion U621 (v)
yrkande 2 anses besvarade.
2. Afghanistan
I motion U637 (m, fp, c, kds, v) sägs att Sverige, som under
lång tid har stött afghanernas kamp för frihet och oberoende,
har en moralisk skyldighet att på olika sätt hjälpa afghanerna i
deras ansträngningar att bygga upp ett fredligt och demokratiskt
land. Det vore en olycklig utveckling, anför motionärerna, om
Afghanistans enda kontakter med yttervärlden de närmaste åren
vore med de mest fundamentalistiska islamiska regimerna. I
motionens yrkande 1 föreslås därför att Sverige borde vidta
förberedelser för att när läget i Kabul stabiliseras kunna
etablera diplomatiska relationer med Afghanistan.
Bakgrund
Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979. Efter ett
långvarigt krig mot afghanska gerillagrupper och omfattande
internationella protester drogs de sovjetiska trupperna tillbaka
1989. President Najibullah, som tidigare stötts av
Sovjetunionen, behöll dock makten trots upprepade försök från
den samlade oppositionen att avsätta honom. I maj 1991
presenterade FN:s generalsekreterare en fempunktsplan som grund
för en politisk lösning av konflikten i Afghanistan. Denna plan
underströk bl.a. behovet av en övergångsperiod med vapenvila och
en intern afghansk dialog samt upphörande av vapenleveranser
till parterna. Förenta staterna och dåvarande Sovjetunionen slöt
även avtal under våren 1991 om upphörande av vapenleveranser
till Afghanistan.
Under 1991 hårdnade striderna ytterligare och i slutet av
april 1992 avsattes Najibullah. Kort därefter intog gerillan
Kabul och ett interimsråd bestående av representanter för
gerillagrupperna samt delar av den avgångna regeringen
tillsattes. Detta interimsråd ombildades sedermera till en
övergångsregering. Ett traditionellt sammankallat råd av olika
afghanska grupperingar valde den 30 december 1992 Burhanuddin
Rabbani till Afghanistans president för en tvåårsperiod.
Det politiska läget i Afghanistan bedöms alltjämt som osäkert.
Ett stort antal människor har dödats det senaste året under
strider mellan olika fraktioner i bl.a. huvudstaden Kabul. I
mitten av september 1993 anföll styrkor lojala mot Afghanistans
fundamentalistiske premiärminister Gulbuddin Hekmatyar åter
huvudstaden. Hekmatyar och hans rörelse Hizb-i-Islami är bittra
fiender till president Rabbani, vars rörelse Jamiat-i-Islami
kontrollerar Kabul militärt. I de våldsamma striderna uppges ett
stort antal civila ha dödats.
Vid årets generaldebatt i FN deklarerade Afghanistans
utrikesminister att man avsåg att hålla val nästa år och vädjade
till FN om hjälp med bl.a. valövervakning.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sveriges förbindelser med
Afghanistan har varit vilande alltsedan den sovjetiska
invasionen 1979. Samma förhållande gäller för flertalet
europeiska länder som tillämpar samma erkännandeprincip som
Sverige. Enligt vad utskottet inhämtat finns det på grund av det
osäkra politiska läget i Afghanistan skäl att avvakta den
närmaste tidens utveckling ytterligare innan frågan om en
reaktivering av de diplomatiska relationerna kan bli aktuell.
Därmed betraktar utskottet motion U637 (m, fp, c, kds, v)
yrkande 1 som besvarat.
3. Kashmir
I motion U633 (kds) anförs att Kashmirs befolkning sedan 1948
väntat på att få bestämma sitt öde genom en folkomröstning. I
motionens yrkande 3 föreslås att Sverige i FN och andra
sammanhang bör verka för att den utlovade folkomröstningen i
Kashmir kan äga rum.
Bakgrund
Kashmir har alltsedan Indien och Pakistan blev självständiga
stater 1947 utgjort en svår konflikthärd, som bl.a. lett till
två krig mellan de båda grannländerna.
Säkerhetsrådet föreslog vid sin behandling av Kashmirfrågan
redan 1948 att områdets slutliga tillhörighet skulle avgöras
genom en folkomröstning. Enligt pakistansk åsikt är Indien också
förpliktat att medverka till en sådan. Men Indien anser att
anslutningen är giltig även utan en folkomröstning. Med
hänvisning till Simlaavtalet 1972 hävdar man att
Kashmirproblemet måste lösas bilateralt mellan Indien och
Pakistan. Alla ansträngningar att få båda parter att acceptera
att frågan prövas rättsligt, t.ex. genom inhämtande av
rådgivande yttrande från Internationella domstolen i Haag, har
hittills varit fruktlösa. Frågan har inte behandlats i FN på
senare år.
En FN-observatörsstyrka kallad Unmogip etablerades för att
övervaka genomförandet av vapenstilleståndet från den 1 januari
1949. Den har för närvarande 38 medlemmar. Det förtjänar att
påpekas att FN:s resolutioner från 1948 och 1949 just gäller en
folkomröstning i frågan om området skall tillhöra Pakistan eller
Indien. Någon annan form av lösning -- exempelvis
självbestämmande -- förutses inte i resolutionerna.
Bakgrunden till oron i Kashmir utgörs inte bara av de
religiösa utan också av de ekonomiska, sociala och politiska
förhållandena. Långsam ekonomisk utveckling, fattigdom och
arbetslöshet är faktorer som anses ha bidragit till den grogrund
för missnöje som finns i Kashmir. Oroligheterna har bemötts med
maktmedel av framför allt den indiska armén, som i Kashmir
utgörs av personal från andra delar av Indien.
Under 1993 förvärrades läget i Kashmir ytterligare. I oktober
intog separatistisk gerilla regionens viktigaste helgedom,
Hazratbalmoskén i huvudstaden Srinagar. Med hänvisning bl.a.
till att Pakistan skulle ha understött gerillans aktioner
belägrade den indiska armén moskén. I omfattande demonstrationer
trotsade stadens befolkning utegångsförbudet för att protestera
mot arméns åtgärd. Tiotals kashmirier, bl.a. flera lokala
politiker, skadades i sammanstötningar med indiska
säkerhetsstyrkor.
Den upptrappade konflikten i Kashmir har även försämrat
förhållandet mellan Indien och Pakistan och lett till bl.a.
utvisningar av diplomater och ömsesidiga anklagelser om
spioneri.
Utskottets överväganden
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Kashmir liksom de
återkommande sammanstötningarna mellan indiska och pakistanska
gränsstyrkor inger oro. Utskottet noterar att också regeringen
vid ett flertal tillfällen till den indiska regeringen har
framfört Sveriges oro över situationen i Kashmir. Senast skedde
detta i samband med det svenska statsbesöket i Indien i oktober
1993. Det har i det sammanhanget bl.a. betonats att alla stater
måste respektera de grundläggande, internationellt godtagna
normerna om mänskliga rättigheter. Som framgick vid bl.a. årets
världkonferens i Wien om de mänskliga rättigheterna avvisar
emellertid Indiens regering tanken på en gemensam, global
måttstock för mänskliga rättigheter och hävdar att dessa måste
bedömas i ett i synnerhet för utvecklingsländer specifikt
historiskt, kulturellt och religiöst perspektiv. Frågan om
respekt för de mänskliga rättigheterna har länge varit ett
trätoämne i relationerna mellan Indien och Pakistan.
Den svenska inställningen till frågan om Kashmirs slutgiltiga
tillhörighet sammanfaller med den som kommit till uttryck i
säkerhetsrådets resolutioner, nämligen att områdets tillhörighet
bör avgöras genom en folkomröstning. Det är angeläget att en
bestående lösning kommer till stånd på den potentiellt mycket
farliga konflikt som Kashmir utgör. Utskottet noterar i detta
sammanhang med tillfredsställelse den indisk-pakistanska dialog
som inletts på kabinettsekreterarnivå och vilken, bl.a. tack
vare diplomatiska ansträngningar från främst amerikansk och rysk
sida, resulterat i flera avtal om militära förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder. Utskottet förutsätter att regeringen
noga bevakar läget i Kashmir och i lämpliga fora och i
bilaterala kontakter fortsätter att ge till känna den svenska
uppfattningen om MR-situationen och konflikten.
Därmed får motion U633 (kds) yrkande 3 anses besvarat.
4. Sri Lanka
I motion U617 (fp) anförs att Sri Lanka länge varit ett
programland för svenskt bistånd och att Sverige därför bör anse
sig ha ett särskilt ansvar för att övervaka MR-situationen och
för att se till att offer för våld och terror och deras anhöriga
får möjlighet till upprättelse. Motionärerna begär att Sverige
aktualiserar en rad MR-främjande insatser i Sri Lanka. Som
exempel härpå föreslås att de mänskliga rättigheterna varje år
tas upp i biståndsdiskussionerna mellan Sverige och Sri Lanka;
att Sverige i olika internationella sammanhang för fram
MR-situationen i Sri Lanka; att Sverige aktivt söker stödja
olika initiativ till en politisk och fredlig lösning av krisen i
Sri Lanka samt att Sverige utser en delegation av
parlamentariker och folkrörelserepresentanter att studera
MR-situationen i landet.
Bakgrund
Situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Sri Lanka
påverkas framför allt av stridigheter mellan den tamilska
gerillan LTTE (Liberation Tigers of Tamil Eelam) och
regeringsstyrkor i norr och öster, efterdyningar av konflikten i
söder mot upprorsrörelsen JVP (Janatha Vimukthi Peremuna), den
ekonomiska och sociala utvecklingen samt statsmakternas
inställning till MR-frågor.
Konflikten i landets norra och östra delar har medfört att ca
1 miljon människor tvingats lämna sina hem. Båda parter i
konflikten har gjort sig skyldiga till omfattande MR-kränkningar
och inte minst civilbefolkningen är hårt drabbad. I söder har
regeringen återtagit kontrollen över situationen, men ännu inte
på allvar tagit itu med orsakerna till upproret. Ledamöter från
Europaparlamentet uppskattade hösten 1990 att 60 000 människor
hade dödats i regeringsstyrkornas uppgörelse med JVP under åren
1987--1990. Med en veckas mellanrum i månadsskiftet april/maj
1993 dödades oppositionsledaren Lalith Athulatmudali och Sri
Lankas president Ranasinghe Premadasa.
Den sociala situationen förblir prekär för många av Sri Lankas
invånare. Stora ungdomskullar lämnar årligen skolan och många
hamnar i vad som synes vara permanent arbetslöshet. Den
gynnsamma ekonomiska utvecklingen under 1990-talet har inte
förändrat levnadsvillkoren för de fattiga och småinkomsttagarna.
De utbildade och resurstarka fortsätter att söka sig nya
hemländer.
Situationen i Sri Lanka togs upp till behandling som ett nytt
ärende vid FN:s MR-kommissions 48:e möte 1992. Vid det 49:e
mötet i februari--mars 1993 uppmärksammades i en s.k.
bekräftelse från kommissionens ordförande bl.a. regeringens
program för åtgärder på MR-området. Programmet inkluderar
åtgärder som syftar till att klargöra var som hänt försvunna
personer, åtal av sådana som gjort sig skyldiga till
försvinnanden och andra MR-kränkningar samt en övergripande
granskning av Sri Lankas krislagstiftning.
Utskottets överväganden
Utskottet delar den oro över MR-situationen i Sri Lanka som
kommer till uttryck i motion U617 (fp). Det nya ledarskiktet i
landet har tagit flera lovvärda initiativ att komma till rätta
med en del av problemen. Det förefaller dock ännu för tidigt att
säga om det finns tillräcklig politisk styrka och ambition att
vända den negativa spiral som accentuerades under Premadasas
presidentperiod.
Flera av de förslag till åtgärder som nämns i motion U617 (fp)
vidtas, enligt vad utskottet inhämtat, redan kontinuerligt av
regeringen. Sverige har upprepade gånger, såväl bilateralt som i
olika multilaterala fora, uttryckt oro över situationen i Sri
Lanka. Utskottet noterar bl.a. biståndsminister Svenssons
uttalande den 1 oktober 1993 i vilket framhävs att
motsättningarna i Sri Lanka måste lösas med fredliga medel. I
uttalandet framhålls att det svenska intresset av en fredlig
utveckling i Sri Lanka är stort, inte minst mot bakgrund av att
landet länge varit mottagare av svenskt bistånd. Utskottet utgår
från att regeringen på lämpligt sätt fortsätter att verka för
att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna i Sri
Lanka.
Därmed får motion U617 (fp) anses besvarad.
5. Kambodja
I motion U645 (v) yrkande 1 begärs att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen till känna nödvändigheten av att få
Thailands medverkan för att genomdriva FN:s handelssanktioner
mot de röda khmererna. I yrkande 2 anförs att behov föreligger
av förstärkt FN-övervakning av gränsen Kambodja--Thailand. I
yrkande 4 föreslås att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad i motionen anförs om nödvändigheten av
att FN-trupper stannar i Kambodja till dess att en folkvald
regering bildas. I yrkande 5 anförs det som angeläget att valet
i Kambodja kommer till stånd före Världskonferensen om de
mänskliga rättigheterna.
Bakgrund
Undertecknandet i Paris i oktober 1991 av ett fredsavtal
mellan Kambodjas rivaliserande fraktioner och 18 nationer gav
förhoppningar om ett definitivt slut på Kambodjas långa
inbördeskrig. FN:s Kambodjaoperation, UNTAC, kunde inledas i
mars 1992 med utplaceringen av totalt 22 000 soldater och civila
med uppgiften att övervaka processen mot fria val. De
fredsbevarande trupperna inledde avväpningen av de olika
fraktionerna. De röda khmererna vägrade dock att lämna ifrån sig
sina vapen. Efter flera månader av sporadiska anfall började de
röda khmererna att ta FN-soldater som gisslan i kortare
perioder. Under de fem första månaderna 1993 dödades 10
FN-soldater och minst 40 sårades.
I januari 1993 meddelade de röda khmererna att de avsåg
bojkotta valet. Sammanstötningarna mellan styrkor från
huvudstaden Phnom Penh och de röda khmererna blev hårdare och
fler. Trots hot om ökat våld kunde valet emellertid genomföras
som planerat den 23--27 maj. Segrare i valet blev det
rojalistiska partiet, Funcinpec, som leds av prins Norodom
Ranariddh. Politiskt har situationen i Kambodja stabiliserats
betydligt efter valet genom bildandet av en övergångsregering
under gemensam ledning av Norodom Ranariddh och den tidigare
premiärministern Hun Sen.
UNTAC:s uppdrag i Kambodja har formellt upphört i samband med
att den valda kambodjanska konstituerande församlingen godkänt
en ny författning och en ny regering tillträtt. Den 15 september
förvandlade det nyvalda parlamentet åter Kambodja till ett
kungarike. Prins Sihanouk, som avsade sig kungatiteln 1955,
återvände den 24 september till Kambodja, undertecknade den nya
författningen och lät därefter åter kröna sig till kung.
UNTAC:s återtåg kommer att ta tid och de sista FN-soldaterna
blir kvar till mitten av november. FN:s närvaro i andra former
förutses dock bestå, t.ex. på MR-området och för att bidra till
ett sammanhållet stöd till landets ekonomiska rehabilitering.
Stridshandlingar förekommer alltjämt, bl.a. till följd av en
regeringsoffensiv mot de röda khmererna. Även våld i form av
banditism är vanligt förekommande.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sveriges politik i Kambodjafrågan
syftar till att på olika sätt ge stöd åt ansträngningarna att
skapa fred och demokrati i landet. Sverige har vid flera
tillfällen fördömt de röda khmererna för deras brutalitet och
massaker av etniska vietnameser i landet. Det kambodjanska
folkets rätt till fria och rättvisa val har under många år
erhållit svenskt stöd. Utskottet noterar att utrikesminister af
Ugglas i svar på en fråga i riksdagen den 18 maj i år anfört att
Sveriges inställning till de röda khmererna är att de inte skall
tillåtas att omintetgöra utvecklingen mot försoning, fred och
demokrati i Kambodja.
Sveriges stöd till den kambodjanska fredsprocessen har främst
skett genom finansiering och personal till UNTAC samt genom ett
omfattande bistånd, såväl multilateralt som bilateralt. Totalt
uppgick det svenska biståndet under budgetåret 1992/93 till
drygt 100 miljoner kronor. Sverige bidrog till genomförandet av
valet i maj i år med ett tjugotal valobservatörer och dessutom
med fyra jurister som valexperter.
Kambodja är en gammal konflikthärd med motsättningar som går
långt tillbaka och är mycket svåra att lösa. Mot denna bakgrund
är det särskilt glädjande att valet i Kambodja kunde genomföras
utan den stora blodspillan som många fruktade. Valdeltagandet
var imponerande högt och uppslutningen kring den FN-övervakade
valprocessen var stor. Enligt FN förekom inga oegentligheter i
själva valförfarandet.
Utskottet vill understryka det angelägna i att den
demokratiska process som nu inletts tack vare FN:s insatser kan
fortsätta. Utskottet vill också framhålla nödvändigheten av att
även Thailand förmås att aktivt delta i fredsprocessen.
Utskottet noterar i detta sammanhang att FN:s generalsekreterare
i en rapport om Kambodja betonat behovet av fortsatt FN-närvaro
i landet. Den behövs såväl för att bidra till stabilitet som för
att visa att FN och det internationella samfundet inte anser att
man gjort sitt då valet är avklarat. Enligt generalsekreteraren
krävs det en tydlig markering av det internationella samfundet
att man önskar bidra till en fredlig politisk och ekonomisk
utveckling i Kambodja även i fortsättningen. Utskottet noterar i
detta sammanhang att den svenska FN-delegationen i New York har
fortlöpande ingående kontakter med FN:s sekretariat och
kontinuerligt framför Sveriges synpunkter på Kambodja och
utvecklingen där.
Med det ovan anförda får motion U645 (v) yrkandena 1, 2, 4 och
5 anses besvarade.
6. Angola
I motion U632 (v) anförs att läget i Angola snabbt har
förvärrats. I yrkande 1 föreslås att FN:s säkerhetsråd vidtar
lämpliga politiska och andra åtgärder mot kända eller misstänkta
samarbetspartners till Unita. I yrkande 2 anförs att FN:s
säkerhetsråd bör införa bindande och allomfattande sanktioner
mot Unita. Enligt yrkande 3 i motion U632 (v) bör Sverige
markera stöd för en eventuell begäran från Angolas regering om
militärt eller annat bistånd för att upprätta fredsprocessen och
respekten för utslaget i det FN-övervakade valet. I yrkande 4
begärs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till
känna behovet av mer långsiktigt planerade FN-insatser som
syftar till att konsolidera freden efter att val hållits.
I samma motions (U632, v) yrkande 5 framhålls behovet av ökade
FN-resurser i Angola för demobilisering och integrering av
soldater, återanpassning av barnsoldater, rehabilitering av
handikappade samt minröjning. Kritik har riktats mot att FN:s
fredsbevarande och fredsskapande operationer saknar program för
att utveckla respekten för de mänskliga rättigheterna.
Motionärerna anför att kritiken äger sin giltighet i Angola. I
yrkande 6 föreslås därför att FN:s MR-organ ges möjlighet att på
ett tidigt stadium medverka i FN:s fredsbevarande och
fredsskapande operationer.
Bakgrund
Genom aktiv medling av Portugal samt Förenta staterna och
Sovjetunionen enades parterna i Angola, regeringspartiet MPLA
och gerillan Unita, om ett fredsavtal och eldupphör den 31 maj
1991. Fredsavtalet mellan MPLA och Unita innehöll bl.a.
bestämmelser om demobilisering, övervakning av avtalet,
sammanslagning av militärstyrkor och demokratisering, inkl.
hållandet av allmänna val. Fredsprocessen övervakades av en
FN-styrka, Unavem, med bl.a. svenskt deltagande.
I september 1992 höll Angola sitt första fria parlaments- och
presidentval, i vilket 18 partier deltog. Efter förlust i valen
grep Unita till vapen igen. FN och andra internationella
aktörers ansträngningar att få parterna att acceptera en ny
överenskommelse om eldupphör samt att få i gång en
förhandlingsprocess har hittills inte krönts med bestående
framgång. Den nya amerikanska administrationen erkände Angola i
maj 1993 efter att ha avvaktat med åtgärden i syfte att förmå
parterna att återvända till förhandlingsbordet. Även om något
formellt vapenembargo inte iakttagits visavi Angola har de tre
sponsorerna av det ursprungliga fredsavtalet, dvs. Förenta
staterna, Portugal samt Sovjetunionens efterträdare Ryssland,
informellt överenskommit att tillåta regeringen i Luanda att
åter importera vapen utifrån för att trygga sin
självförsvarsförmåga. Mandatet för FN:s Angolaoperation, Unavem,
har successivt förlängts och löper nu till den 31 december 1993.
I operationen deltar Sverige med för närvarande tre militära
observatörer.
Striderna mellan Unita och regeringsstyrkor har under 1993
varit bland de häftigaste i det numera 17 år långa
inbördeskriget. Det senaste årets förnyade krig beräknas ha
krävt mellan 50 000 och 100 000 nya civila dödsoffer.
Hundratusentals människor har tvingats på flykt, och FN har
varnat för en svältkatastrof i samma storleksordning som den i
Somalia. Situationen i den av Unita belägrade provinshuvudstaden
Kuito har varit särskilt svår. Enligt FN dör omkring 1 000
människor om dagen i Angola, en stor del av dem i Kuito.
Granatregn, svält och sjukdomar som relateras till kriget är
främsta dödsorsakerna. Angolas infrastruktur har sargats värre
än någonsin tidigare under konflikten. På landsbygden finns ca
10 miljoner minor utspridda och orsakar stort mänskligt lidande.
Den 16 september 1993 beslöt FN:s säkerhetsråd att införa
sanktioner mot Unita avseende olja och vapen. Sanktionerna
trädde i kraft tio dagar senare efter att Unita inte hörsammat
FN:s uppmaning att iaktta eldupphör och accepterat att delta i
förnyade fredssamtal. I FN-beslutet förutskickas även en
skärpning av sanktionerna i ett senare skede om så behövs.
Fr.o.m. den 7 oktober införde Sverige, i enlighet med FN:s
beslut, vissa ekonomiska sanktioner riktade mot Unita.
Sanktionerna innebär att krigsmateriel och petroleum och
petroleumprodukter endast får införas på angolanskt territorium
på platser som den angolanska regeringen angivit till FN:s
generalsekreterare. Syftet med sanktionerna är att förhindra att
Unita förses med vapen och olja.
Unita tillkännagav i en kommuniké den 6 oktober att man nu
avser godta förra årets valresultat och att man erkänner
giltigheten i fredsavtalet från 1991. Unita har dock även
tidigare gjort politiska utspel som kontrasterat mot rörelsens
militära agerande. Angolas regering meddelade den 7 oktober att
den var redo att återuppta förhandlingarna med Unita under FN:s
ledning. Regeringen vidhåller att en förutsättning för
förhandlingar dock är att Unita måste frånträda allt territorium
som erövrats sedan valet.
Utskottets överväganden
Sverige har under många år med bistånd bidragit både till
Angolas utveckling och till fredsprocessen. Den angolanska
utvecklingen efter valen är mycket bekymmersam. Det återupptagna
inbördeskriget har lett till mänskliga tragedier och till
omfattande ödeläggelse av landet. Unita och dess ledare Jonas
Savimbi bär ett tungt ansvar för det mänskliga lidandet och den
materiella förstörelsen. Deras vägran att följa tidigare
uppmaningar av säkerhetsrådet att upphöra med sin krigsföring
och respektera såväl fredsavtalet från 1991 som utgången av
valen i september 1992 har tvingat fram säkerhetsrådets beslut
om sanktioner.
Den lärdom som enligt utskottets uppfattning kan dras efter
FN-insatsen i Angola är att allmänna val inte bör hållas innan
avväpning/demobilisering skett. Det är utskottets förhoppning
att denna lärdom skall medverka till ett annat tillvägagångssätt
i genomförandet av fredsplanen för Moçambique.
Sverige stöder en politisk lösning av konflikten i Angola
baserad på fredsavtalet från 1991. Utskottet noterar att denna
inställning bl.a. kommit till uttryck i gemensamma nordiska
uttalanden. Sverige har också i likhet med övriga nordiska
länder vädjat till parterna i Angola att inställa
fientligheterna och ge omedelbart tillträde för humanitära
insatser.
Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former
fortsätter att agera för att bidra till en fredlig lösning av
konflikten. Sverige bör enligt utskottet ha beredskap för att
skyndsamt kunna göra ytterligare humanitära insatser för att
lindra det mänskliga lidandet i Angola.
Med det anförda betraktar utskottet motion U632 (v) yrkandena
1--6 som besvarade.
7. Moçambique
I motion U632 (v) anförs att en utveckling liknande den i
Angola kan befaras i Moçambique. I yrkande 7 föreslås därför att
Sverige bör verka för särskilda FN-insatser i Moçambique i syfte
att förebygga en sådan utveckling.
Bakgrund
Kriget i Moçambique, som pågått sedan slutet av 1970-talet,
har haft en förödande inverkan på landet och beräknas ha krävt
minst 1 miljon döda. Ca 5 miljoner människor, dvs. en tredjedel
av landets befolkning, har tvingats på flykt.
De stridande parterna, regeringen i Maputo och gerillarörelsen
Renamo (MNR), undertecknade i oktober 1992, efter långvarig och
intensiv italiensk medling, ett omfattande fredsfördrag.
Genomförandet av avtalet skall övervakas av partssammansatta
kommissioner och med närvaro av FN.
Via Unomoz (United Nations Operations in Mozambique) har FN
givits en betydelsefull roll i fredspocessen. FN har bl.a.
ansvar för demobiliseringen av de båda sidornas soldater samt
för repatrieringen och reintegreringen av de moçambikiska
flyktingarna i grannländerna. Sverige bidrar med personal till
Unomoz som fullt utbyggd beräknas omfatta ca 7 000 man.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att freden består i Moçambique. Det är
angeläget att fredsprocessen fortsätter och att demobiliseringen
av parternas väpnade styrkor genomförs som planerat.
Utskottet noterar att FN:s säkerhetsråd den 13 september antog
en resolution i vilken understryks "det oacceptabla i att försök
görs att knyta villkor till fredsprocessen, särskilt vad avser
uppsamlingen och demobiliseringen av styrkor, eller i avsikt att
vinna tid för ytterligare eftergifter". Säkerhetsrådet uppmanar
Renamo att "auktorisera omedelbar uppsamling av styrkor" följt
av omgående demobilisering. I resolutionen sägs vidare att
säkerhetsrådet "ånyo bekräftar vikten av att val kan hållas ej
senare än oktober 1994".
Utskottet noterar med tillfredsställelse att Sverige, i likhet
med bl.a. EG och övriga nordiska länder, har utlovat ett
omfattande fortsatt stöd till fredsprocessen och till
Moçambiques återbyggnad och långsiktiga utveckling.
Därmed får motion U632 (v) yrkande 7 anses besvarat.
8. Nordirland
I motion U653 (fp) anförs att ESK och FN bör engagera sig för
att finna en politisk lösning på konflikten på Nordirland.
Enligt motionären kan det internationella samfundet på olika
sätt utöva press på parterna att finna en lösning. Utomstående
parter sägs också ibland kunna fungera som medlare. Denna
uppfattning bör riksdagen, enligt motionens yrkande 2, som sin
mening ge regeringen till känna.
Bakgrund
Konflikten i Nordirland har djupa historiska rötter. Den har
pågått så länge att omvärldens intresse till viss del mattats av
och bara väcks till liv igen i samband med något särskilt
spektakulärt terrordåd. Det är dock en i högsta grad pågående
konflikt, som leder till närmast dagliga tragedier för många
människor.
Områdets problem är komplicerade och svåröverskådliga. Sedan
mycket lång tid tillbaka har såväl religiösa som sociala och
ekonomiska faktorer bidragit till att bygga upp de motsättningar
som ligger bakom dagens konflikt.
Samtal mellan parterna i konflikten har inte varit lätta att
få till stånd. Tidigare försök har främst stupat på att områdets
protestantiska majoritet, de s.k. unionisterna, vägrat att delta
i samtal så länge det s.k. anglo-irländska fördraget från 1985
är i kraft. I fördraget har de brittiska och irländska
regeringarna överenskommit om samarbete i nordirländska frågor
som inte kan lösas av lokala självstyrande organ. Syftet med
fördraget är att främja fred och stabilitet i Nordirland och att
verka för försoning mellan de två traditionella grupperna inom
området. Unionisterna, som är kritiska till att regeringen i
Dublin skall kunna påverka utvecklingen i Nordirland utan att
vara vald av befolkningen där, har krävt fördragets avskaffande
eller åtminstone dess suspendering under en förhandlingsperiod.
Under 1991 kunde man för första gången enas om att diskutera
villkoren för att starta förhandlingar om en ny
brittisk-irländsk överenskommelse. Unionisternas önskemål om
suspendering av det anglo-irländska avtalet tillmötesgicks. För
första gången involverade förhandlingarna både de
konstitutionella partierna i Nordirland samt regeringarna i
Dublin. Provisoriska IRA, liksom Sinn Fein, IRA:s politiska
gren, uteslöts ur samtalen eftersom dessa grupper vägrat ta
avstånd från våldsamma metoder att lösa konflikten.
Samtal om Nordirlands status har i olika faser pågått under
stora delar av 1991 och 1992. Bland stötestenarna i samtalen
finns frågan om möjliga förändringar av de artiklar i den
irländska konstitutionen som fastslår att landets territorium
sträcker sig över hela ön och att man endast inväntar en
förening med de norra grevskapen för att Irlands lagar skall
tillämpas även där. Företrädare för unionistpartierna i
Nordirland har krävt att en folkomröstning hålls i Republiken
Irland om att ta bort de aktuella artiklarna ur konstitutionen.
Förespråkare för ett förenat Irland hävdar å sin sida att en
sådan förändring av konstitutionen skulle beröva den katolska
delen av Nordirlands befolkning sin nationella identitet. Man
hävdar i stället att den lag från 1921, The Government of
Ireland Act, som fastslår Irlands delning antogs mot större
delen av befolkningens önskan, och att det därför i stället vore
mer motiverat att ifrågasätta delningen.
Samtalen om Nordirlands framtid har ännu inte resulterat i
något nytt brittisk-irländskt avtal. Under 1993 har inga nya
samtal ägt rum, även om både regeringarna i Dublin och London
aviserat sin avsikt att fortsätta dem. Flera informella
kontakter har samtidigt tagits som visar att strävan efter
samförstånd fortsätter. Den aktuella situationen, med dagliga
våldsdåd och den ständiga närvaron av brittisk militär bidrar
till att många, såväl britter som irländare, kräver en
fortsättning av diskussionerna och konkreta
förhandlingsresultat. Främst unionistpartierna i Nordirland är
emellertid ovilliga att fortsätta samtalen så länge man från
regeringens i Dublin sida inte vill ge löfte om en
folkomröstning i konstitutionsfrågan.
Den brittiska regeringen har deklarerat att man inte har några
politiska eller ekonomiska intressen i Nordirland, men att man
kommer att behålla området inom Storbritannien så länge
majoriteten av Nordirlands befolkning önskar detta.
Storbritannien har vidare sagt att man -- i enlighet med det
anglo-irländska fördraget från 1985 -- avser underlätta en
förening av Irlands två delar, om det skulle vara befolkningens
önskan i framtiden.
Ett avtal, som ännu är delvis hemligt, träffades under hösten
1993 mellan det katolska Social Democratic and Labour Party,
SDLP, och Sinn Fein. Även SDLP arbetar för en återförening av
Nordirland med republiken Irland. Partiet har dock, till
skillnad från Sinn Fein, tagit avstånd från alla former av våld.
I det nya avtalet uppges villkoren skisseras för en total
vapenvila i Nordirland. En dörr öppnas också för Sinn Fein att
delta i de politiska samtalen om Nordirlands framtid.
Det nya avtalet har välkomnats av Irlands regering, vars
premiärminister offentligt förklarat att avtalet utgör det
största hoppet för en fredlig lösning av konflikten i Nordirland
på flera decennier. Den brittiska regeringen har hittills
intagit en mer avvaktande inställning till avtalet.
Protestantiska grupper i Nordirland uppfattar emellertid
avtalet mellan SDLP och Sinn Fein som mycket hotfullt. Sedan det
blivit känt har antalet våldsdåd från olika, såväl
protestantiska som katolska, terrorgrupper ökat dramatiskt. Den
23 oktober dödades tio människor och ett femtiotal skadades vid
en kraftig bombexplosion i Belfast. IRA tog på sig skulden för
attacken, som betraktas som en hämnd från IRA:s sida för
protestantiska gruppers terroraktioner. Den nya vågen av
terrordåd har dämpat den inledande optimism som kommit till
uttryck med anledning av avtalet mellan SDLP och Sinn Fein.
Utskottets överväganden
Utskottet tar kraftigt avstånd från varje användning av våld
och terrorism som medel att lösa konflikten i Nordirland. Denna
konflikt är komplicerad och svårlöst. Det är svårt att se någon
nära förestående lösning på problemen. En förutsättning för att
motsättningarna mellan de traditionella grupperna i Nordirland
skall få en stabil och hållbar lösning är en i grunden förändrad
attityd bland invånarna i området. Som positivt får noteras att
grupper som vill lösa konflikten med våld, bl.a. Sinn Fein och
IRA, tycks ha ett minskande stöd i området och i Republiken
Irland. Flera freds- och intressegrupper, med både
protestantiska och katolska medlemmar, har bildats i Nordirland
på senare tid. Det som försvårar en lösning av konflikten är
bl.a. att den pågått så länge att den i det närmaste har kommit
att institutionaliseras. Behov finns inte minst för insatser som
syftar till att stoppa tillflödet av finansiella resurser och
vapen till terroristgrupper.
Utskottet konstaterar att parterna i den nordirländska
konflikten är överens om att återuppta samtalen om en bestående
lösning. Ingendera part har, såvitt utskottet erfarit, begärt
att FN eller ESK skall delta i processen. Mot denna bakgrund bör
Sverige, enligt utskottets uppfattning, inte verka för att
frågan om Nordirlands status och framtid multilateraliseras.
Därmed avstyrks motion U653 (fp) yrkande 2.
9. Ryssland
Motion U620 (m) behandlar frågan om minoritetsfolken i
Ryssland och deras levnadsbetingelser. Såväl nordvästra
Rysslands urinvånare som flera finsk-ugriska folk i Sveriges
närhet, liksom t.ex. ingermanländare, lever under svåra
omständigheter. Enligt motionären känner dessa folk en nordisk
samhörighet. Sverige är ett av få länder som kan förväntas
uppmärksamma dessa folks öden och som har praktiska möjligheter
att bidra till deras ekonomiska och kulturella utveckling. I
motionens yrkande 1 begärs att regeringen i sin utrikespolitik
noga skall följa dessa folks öden, och vid behov uppmärksamma
dem i internationella sammanhang såsom ESK och Europarådet.
Bakgrund
Inom Förenta nationerna, Europarådet och ESK pågår ett aktivt
arbete för att söka stärka skyddet för nationella minoriteter
och urbefolkningar.
FN:s generalförsamling antog hösten 1992 en deklaration om
minoriteter. År 1993 har av FN utropats till det internationella
urbefolkningsåret. Hittills har flera aktioner genomförts som
syftar till att uppmärksamma minoritetsfolkens situation på
olika områden. Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien
i juni 1993 ägnade naturligt nog stor uppmärksamhet åt
urbefolkningsfrågan. Ett resultat av konferensen är att
upprättandet av ett permanent forum för urbefolkningar inom
FN-systemet kommer att övervägas inom ramen för det årtionde som
rekommenderas med början i januari 1994. Sverige stödjer detta
förslag.
Även inom ramen för den europeiska säkerhetskonferensen, ESK,
har minoritetsfrågor kommit att spela en allt viktigare roll,
bl.a. har en speciell s.k. högkommissarie för nationella
minoriteter tillsatts. När en möjlig minoritetskonflikt
identifierats skall denne på ett tidigt stadium kunna gripa in
genom besök, konsultationer och rekommendationer.
Utskottets överväganden
Som motionären påpekar har minoritetsfolken och
urbefolkningarna i Ryssland lidit av krav på politisk,
kulturell, religiös och språklig underkastelse.
En möjlighet för Sverige att uppmärksamma dessa frågor har
öppnats genom den i Kirkenäs i januari 1993 av de fem nordiska
länderna samt Ryssland och EG-kommissionen antagna deklarationen
om samarbete i Barentsregionen. Det regionala råd som bildats
inom ramen för detta samarbete består av representanter för de
lokala myndigheterna samt urbefolkningarna i området. Rådet
skall vara ett forum för samarbete i frågor om ekonomi, handel,
forskning och teknologi, turism, miljö, infrastruktur, kultur
och utbildning m.m. Rådet skall även initiera speciella projekt
syftande till att förbättra situationen för urbefolkningarna i
området. Även Sveriges och det övriga Nordens kontakter med de
ryska samerna, som under Sovjettiden var starkt begränsade, har
på senare tid kunnat breddas, främst genom att de ryska samerna
på Kolahalvön 1992 fick fasta platser i Nordiska samerådet.
Utskottet delar motionärens uppfattning att situationen också
för många andra minoritetsfolk i Ryssland är sådan att det finns
anledning för Sverige att bevaka deras situation och vid behov
uppmärksamma dem i sådana internationella organ som verkar för
att stärka skyddet för nationella minoriteter. Enligt utskottet
finns förutsättningar att uppmärksamma minoritetsfolkens
situation också inom ramen för exempelvis Nordiska rådets
kontakter med bl.a. Baltiska parlamentariska församlingen. Vissa
folkgrupper deporterades under Sovjettiden till avlägsna delar
av landet. Dessa grupper måste självfallet ges möjlighet att
återvända till sina ursprungliga hemorter. Utskottet utgår från
att regeringen på lämpligt sätt fortsätter att uppmärksamma
minoritetsfolkens utsatta situation i Ryssland.
Med det anförda får motion U620 (m) yrkande 1 anses besvarat.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och
stamfolk i självstyrande länder
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U217 yrkande 2 besvarat
med vad utskottet anfört,
2. beträffande dödsstraff och tortyr
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U608 yrkande 9 och
1992/93:U628 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande ett starkare FN och ungdomsdelegater till
generalförsamlingen
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U608 yrkandena 10 och
11 besvarade med vad utskottet anfört,
4. beträffande kvinnans rätt till abort
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U610 yrkande 1 besvarat
med vad utskottet anfört,
res. (kds) - motiv.
5. beträffande kvinnorepresentation i FN, internationella
kvinnokonferensen och rätten till lika lön för likvärdigt
arbete
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U610 yrkandena 2
och 3 och 1992/93:A811 yrkandena 4 och 6 besvarade med vad
utskottet anfört,
6. beträffande de internationella MR-konventionerna
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U628 yrkandena 1 och 2
besvarade med vad utskottet anfört,
7. beträffande barn och flickor
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U628 yrkandena 7
och 8, 1992/93:U640 yrkande 2, 1992/93:U650 yrkandena 1 och 2
samt 1992/93:Ju647 yrkande 5 besvarade med vad utskottet anfört,
8. beträffande kvinnlig omskärelse
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:So217 yrkande 2 och
1992/93:So477 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
9. beträffande korruption
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U643 yrkandena 1--4
besvarade med vad utskottet anfört,
10. beträffande internationell narkotikabekämpningsbrigad
att riksdagen förklarar motion 1992/93:Ju837 yrkande 11
besvarat med vad utskottet anfört,
11. beträffande toppmöte för global strategi mot aids
att riksdagen förklarar motion 1992/93:So430 besvarad med vad
utskottet anfört,
12. beträffande den kurdiska frågan i FN
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U646 yrkande 1 besvarat
med vad utskottet anfört,
13. beträffande den kurdiska frågan och fredskonferensen om
Mellanöstern
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U609 yrkande 4 besvarat
med vad utskottet anfört,
14. beträffande bistånd till irakiska Kurdistan
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U609 yrkande 2,
1992/93:U622 yrkandena 2 och 3, 1992/93:U639 yrkande 2 samt
1992/93:U646 yrkandena 8 och 9 besvarade med vad utskottet
anfört,
men. (v)
15. beträffande ett kurdiskt informationskontor
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U622 yrkande 1 samt
1992/93:U639 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,
16. beträffande Turkiet och de mänskliga rättigheterna
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U621 yrkande 2,
1992/93:U626 yrkandena 1, 2 och 4 samt 1992/93:U646 yrkandena 3
och 4 besvarade med vad utskottet anfört,
17. beträffande återupprättande av diplomatiska relationer
med Afghanistan
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U637 yrkande 1 besvarat
med vad utskottet anfört,
18. beträffande folkomröstning i Kashmir
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U633 yrkande 3 besvarat
med vad utskottet anfört,
19. beträffande Sri Lanka och de mänskliga rättigheterna
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U617 besvarad med vad
utskottet anfört,
20. beträffande situationen i Kambodja
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U645 yrkandena 1, 2, 4
och 5 besvarade med vad utskottet anfört,
21. beträffande situationen i Angola
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U632 yrkandena 1--6
besvarade med vad utskottet anfört,
22. beträffande Moçambique
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U632 yrkande 7 besvarat
med vad utskottet anfört,
23. beträffande konflikten i Nordirland
att riksdagen avslår motion 1992/93:U653 yrkande 2,
24. beträffande minoritetsfolken i Ryssland
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U620 yrkande 1 besvarat
med vad utskottet anfört.
Stockholm den 26 oktober 1993
På utrikesutskottets vägnar
Alf Wennerfors
I beslutet har deltagit: Alf Wennerfors (m), Inger Koch
(m), Pär Granstedt (c), Göran Lennmarker (m), Nils T Svensson
(s), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Peeter Luksep
(m), Håkan Holmberg (fp), Lena Boström (s), Fanny Rizell (kds)
och Richard Ulfvengren (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Kvinnans rätt till abort (mom. 4)
Fanny Rizell (kds) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med
"Utskottet anser att" och på s. 12 slutar med "och legal abort."
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att människor måste ha tillgång till en
kvalitativt fullgod service för reproduktiv hälsa, inkl.
familjeplanering och i sista hand rätt till säker och legal
abort.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Bertil Måbrink (v) anför:
Bistånd till irakiska Kurdistan
Irakiska Kurdistan är ett land rikt på naturtillgångar, högt
utvecklat med gott om välutbildade människor. Ett sätt att på
kort sikt möjliggöra för irakiska Kurdistan att försörja sin
egen befolkning och utvecklas vore att häva FN-blockaden för det
området av Irak. Ett sätt att på lång sikt främja utveckling och
lösa de stora problemen i området vore att göra irakiska
Kurdistan till en demilitariserad zon inom en irakisk union. Den
lösningen skulle innebära bl.a. att de irakiska kurderna fick
fortsätta att bygga sin demokrati av västerländsk modell.
Världen behöver "demokratiska öar". Sverige bör inom FN aktivt
arbeta för att gå igenom ovanstående förslag.
Jag anser därför att riksdagen med bifall till motionerna
1992/93:U609 (fp) yrkande 2, 1992/93:U622 (v) yrkandena 2 och 3,
1992/93:U639 (s) yrkande 2 samt 1992/93:646 (c, m, fp, kds, v)
yrkandena 8 och 9 som sin mening bör ge regeringen till känna
vad ovan anförts om bistånd till irakiska Kurdistan.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets
hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande bistånd till irakiska Kurdistan
att regeringen med bifall till motionerna 1992/93:U609 yrkande
2, 1992/93:U622 yrkandena 2 och 3, 1992/93:U639 yrkande 2 samt
1992/93:646 yrkandena 8 och 9 som sin mening ger regeringen till
känna vad som ovan anförts.
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Motionerna2
Utskottet6
Inledning6
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna6
FN:s kvinnokommission7
Europeiska säkerhetskonferensen7
Världskonferensen om mänskliga rättigheter8
I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra
efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet8
II. Mänskliga rättigheter som avser stater, områden eller
enskilda folk19
1. Kurder och andra minoriteters problem i Irak,
Turkiet m.fl. länder19
2. Afghanistan24
3. Kashmir25
4. Sri Lanka26
5. Kambodja28
6. Angola30
7. Moçambique32
8. Nordirland33
9. Ryssland35
Hemställan37
Reservation39
Meningsyttring av suppleant39
Bilaga: Slutdokument från Världskonferensen om mänskliga
rättigheter i Wien 14--25 juni 199341