Förenta nationerna, Europarådet och andra internationella och
regionala sammanslutningar har antagit folkrättsliga regler som
är ägnade att skydda och främja de mänskliga rättigheterna.
Ratificeringen av de internationella avtalen ökar men
efterlevnaden av reglerna är dålig. Överallt i världen
fortsätter kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, såväl av
de medborgerliga och politiska som de ekonomiska, sociala och
kulturella.
Utskottet behandlar i detta betänkande motioner som väckts
under den allmänna motionstiden. Några motioner avser det
multilaterala arbetet inom FN eller regionala
samarbetsorganisationer, andra behandlar brott mot de mänskliga
rättigheterna i specifika stater. Andra åter behandlar vissa
speciella brott mot de mänskliga rättigheterna eller skydd för
olika särskilt utsatta grupper av människor. Även frågor som
avser Sveriges förhållande till andra stater och förhållanden
som rör enskilda folk berörs i flera motioner. Några motioner
behandlar flyktingfrågor.
Till betänkandet har fogats en reservation från Ny demokrati
och en meningsyttring från Vänsterpartiet. I en bilaga till
betänkandet finns en förteckning över konventioner och
ratifikationsstatus per den 31 juli 1993.
Betänkandet disponeras enligt följande:
I. Inledning
Övervakningssystem
II. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra
efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
1. Världskonferensen om mänskliga rättigheter
2. Barnets rättigheter
3. Kvinnans rättigheter
4. Dödsstraff och tortyr
5. Flyktingar
6. Rasism och främlingsfientlighet samt etniska konflikter
7. Handel och arbetsrätt
8. Övrigt
III. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda
folk
1. Kina
2. Tibet
3. Burma (Myanmar)
4. Indonesien
5. Kashmir
6. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet
m.fl. stater
7. Iran
8. Zigenare
9. Ukraina
10. Krimtatarer
11. Västra Sahara
12. Sudan
13. Somalia
14. Cuba
15. El Salvador
16. Guatemala
17. Taiwan
Motionerna
1993/94:U201 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att få Marocko att följa FN:s
fredsplan för Västsahara.
1993/94:U203 av Karin Pilsäter och Lotta Edholm (fp) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att respekten för de mänskliga fri- och
rättigheterna tas upp i kontakter med den kinesiska regimen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att i internationella sammanhang utöva
påtryckningar mot Kina i fråga om respekten för de mänskliga
fri- och rättigheterna.
1993/94:U209 av Bertil Måbrink och Eva Zetterberg (v) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i internationella sammanhang
och i kontakter med amerikanska regeringen kräver att USA:s
blockad mot Kuba och Torricellilagen avskaffas.
1993/94:U223 av Ingela Mårtensson och Charlotte Branting (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om aktivt stöd till den av FN antagna
fredsplanen.
1993/94:U227 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om aktivare agerande internationellt för en
lösning av Östtimorfrågan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Östtimor och ekonomisk politik,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige inom ramen för de
svensk-indonesiska bilaterala förbindelserna bör verka för
förbättringar av de fackliga rättigheterna i Indonesien.
1993/94:U231 av Margareta Viklund m.fl. (kds, s, m, fp, c,
nyd, v, -) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att frågan om de föräldralösa barnen i
stort, och de föräldralösa barnen på grund av att deras
föräldrar dött i aids, skall tas upp på FN:s dagordning.
1993/94:U407 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt agerande för att motverka etniska
och religiösa konflikter i u-världen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt agerande för att lösa konflikten i
Kashmir.
1993/94:U601 av Kristina Svensson och Nils T Svensson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett politiskt toppmöte för att utarbeta en
global strategi mot hiv/aids.
1993/94:U602 av Ingbritt Irhammar och Karin Starrin (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökat svenskt stöd för den av FN godtagna
fredsplanen för Västsahara,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bildandet av en kommission i FN:s regi för
att undersöka bl.a. de försvunna västsahariernas öde.
1993/94:U603 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall verka för att Irans
brott mot mänskliga rättigheter skall uppmärksammas i alla
relevanta internationella sammanhang,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige med stöd av barnkonventionen
med kraft arbetar för att ta till vara barnens rättigheter och
fördöma Irans brott mot barnkonventionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att den
särskilda FN-observationen av Iran fortsätter och att särskilt
kvinnors och barns situation uppmärksammas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i alla relevanta
internationella forum uppmärksammar situationen för de kurdiska
flyktingarna från Iran,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör agera för att FN:s
rapportör för mänskliga rättigheters efterlevnad i Iran skall
ges i uppdrag att särskilt uppmärksamma kurdernas situation,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall verka för att Iran inte
beviljas lån från Världsbanken på grund av Irans brott mot
mänskliga rättigheter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen bör verka för att handeln
med Iran och ekonomiska åtaganden i Iran bör hållas på en låg
nivå,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att samma koppling skall gälla mellan
handel och mänskliga rättigheter som mellan bistånd och
demokratisering.
1993/94:U605 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om Somaliland.
1993/94:U606 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att göra området i Irak söder om 32:a
breddgraden till en säkerhetszon,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om initiativ för att lösa kurdernas problem
med elektricitet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att
blockaden mot Irak hävs för den skyddade zonen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortsatta FN-sanktioner mot Irak.
1993/94:U608 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om svenskt initiativ i Europarådet angående möjligheterna att
bli fri från respektive återvinna medborgarskap i sitt tidigare
hemland.
1993/94:U609 av Hans Göran Franck m.fl. (s, m, fp, c, kds,
nyd, v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen bör verka för vapenvila och
medling i konflikten i Turkiet,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den i Europarådets
ministerkommitté begär en granskning av hur avtalet mellan
Turkiet och Europarådet om de mänskliga rättigheterna följs,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen bör verka för att FN:s
högkommissarie för de mänskliga rättigheterna skall ges i
uppdrag att granska brotten mot de mänskliga rättigheterna i
Turkiet och särskilt uppmärksamma minoriteternas situation.
1993/94:U610 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör kräva att Xanana Gusmão
omedelbart friges,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige inom FN måste agera för att få
Indonesien att acceptera CNRM som det östtimoresiska folkets
legala företrädare samt inleda direkta samtal med CNRM, 3.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige inom FN bör verka för att
Indonesien drar tillbaka sina trupper från Östtimor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör ansluta sig till OPM:s
resolution från Wienkonferensen om mänskliga rättigheter och
erkänna Västpapuas rätt till självbestämmande,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i enlighet med OPM:s
resolution bör kräva ett stopp för Indonesiens
folkomflyttningspolitik i Västpapua,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN måste verka för att
Indonesiens brott mot mänskliga rättigheter i Acehprovinsen
fördöms,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att
Indonesiens folkomflyttningspolitik i Aceh stoppas.
1993/94:U611 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella
organ skall verka för att få den salvadoranska regeringen att ta
problemen med det ökade våldet på allvar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör verka för att FN sänder
betydligt fler övervakare än vad som utlovats till valen i El
Salvador den 20 mars 1994,
3. att riksdagen beslutar om att utse en parlamentarisk
observatörsdelegation till valen i El Salvador i mars 1994,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att uppmana den salvadoranska regeringen
att i enlighet med fredsavtalet följa såväl Ad hoc-kommissionens
som Sanningskommissionens rekommendationer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att uppmana den salvadoranska regeringen
att undersöka mordet på Mario Lopez och alla övriga ouppklarade
mord på FMLN-medlemmar begångna efter fredsavtalets
ikraftträdande.
1993/94:U613 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillsättandet i FN av en oberoende
högkommissarie ansvarig direkt inför generalförsamlingen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lämpligheten av att FN utser en kvinna
till högkommissarie för de mänskliga rättigheterna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det fortsatta arbetet för att inrätta en
permanent tribunal för mycket grova brott mot de mänskliga
rättigheterna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om uppföljningen av Wienkonferensen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenska insatser för att förbättra
efterlevnaden av de internationella konventionerna på
arbetsrättens område,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förstärkta svenska insatser för att
avskaffa dödsstraffet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska insatser för att genomdriva
att dödsstraff inte skall tillämpas på personer som var
minderåriga när de begick brotten eller på mentalsjuka och
utvecklingsstörda,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för ett
moratorium för avrättningar,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt arbete för att förstärka FN:s
MR-insatser.
1993/94:U614 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i FN och internationella sammanhang bör agera kraftfullt
för att den av FN beslutade fredsplanen snarast genomförs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör kräva att en internationell undersökningskommission
upprättas som skall undersöka förhållandena i såväl Marocko- som
Polisariokontrollerat område.
1993/94:U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om regeringens ansvar för uppföljningen av
Wiendeklarationen och handlingsprogrammet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen bör ta initiativ i FN till
ett arbete som syftar till att komplettera MR-konventionerna med
nationella handlingsplaner,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen bör verka för att alla
länder ratificerar barnkonventionen utan begränsande
reservationer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ge FN:s kommitté för uppföljning av
barnkonventionen tillräckliga resurser för att den på ett
fullgott sätt skall kunna fullfölja sitt uppdrag,
8. att riksdagen begär att regeringen ålägger svenska
ambassader och beskickningar att i sin rapportering minst en
gång per år göra en systematisk MR-genomgång, där
barnkonventionen kan tjäna som mall vad avser MR-läget för
barnen i landet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att barn i fängelse uppmärksammas i denna
rapportering,
10. att riksdagen begär att regeringen fortsätter arbetet mot
rekrytering av barnsoldater och för internationellt stöd för att
barn under 18 år inte skall tvingas delta aktivt i krig,
11. att riksdagen begär att regeringen föreslår åtgärder i
internationella fora för att få stopp på mord på nyfödda
flickebarn och illegala aborter vars enda grund är barnets
könstillhörighet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fortsätta verka för
tillbakadragandet av reservationer som står i strid med
konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av
kvinnor,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att kontroll och
uppföljning av MR-situationen för kvinnor skall organiseras på
motsvarande sätt som rapporteringen vad gäller barnkonventionens
efterlevnad,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att MR-perspektivet när
det gäller kvinnors rättigheter finns med i den plattform som
utarbetas inför kvinnokonferensen i Peking 1995 samt att en
handlingsplan för upphörande av alla former av diskriminering av
kvinnor antas vid Pekingkonferensen 1995,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillsätta en särskild FN-rapportör
gällande våld mot kvinnor och dess orsaker,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att kvinnor enligt lag
skyddas och att preventiva åtgärder genomförs för att förhindra
våld mot kvinnor såväl inom hemmet som i det offentliga livet
och att sexuella trakasserier, exploatering och handel med
kvinnor måste upphöra,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att program upprättas under
Pekingkonferensen i syfte att traditionella sedvänjor som
innebär omskärelse och könsstympning av kvinnor och flickor
skall upphöra,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att våld mot kvinnor i krig och
konflikter, särskilt våldtäkt utförd med politiska motiv av
polis eller militär och sexuellt slaveri, skall definieras och
omnämnas bland de brott som i fjärde Genèvekonventionen
definierats som grova krigsförbrytelser samt att förövarna av
sådana brott och de som beordrat dem skall ställas inför rätta i
internationell domstol,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att kvinnofrågorna på
ett systematiskt sätt måste integreras i samtliga berörda
FN-organs arbete,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att diskriminering och
hinder för kvinnor att på lika villkor få del av utbildning
undanröjs och att speciella alfabetiseringsinsatser görs för
kvinnor, att all undervisning skall främja jämställdhet och
jämlikhet samt att tvångsgifte förbjuds,
23. att riksdagen begär att regeringen verkar för att rätten
till preventivmedel samt tillgång till säker och legal abort
garanteras samt att särskild uppmärksamhet ges åt hälsa och
näringsbehov för gravida och ammande kvinnor,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om parlamentarisk representation i
Nationalkommittén inför FN:s kvinnokonferens i Peking 1995,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationellt initiativ för
dödsstraffets avskaffande,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ till en
uppföljningskonferens om tortyrkonventionen,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för ett tillägg till den
europeiska konventionen om skydd av mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter till att inbegripa rätten till asyl,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att Sverige verkar
internationellt för en ökad och förbättrad ansvarsfördelning av
flyktingfrågan,
30. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till ett
toppmöte på europeisk nivå mot rasism, antisemitism och
främlingsfientlighet.
1993/94:U618 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen begär att regeringen verkar för att våldtäkt
skall definieras som krigsförbrytelse enligt Genèvekonventionen.
1993/94:U620 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen aktivt bör verka för att
USA:s sanktioner mot Kuba upphör,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige icke i något avseende för egen
del medverkar i USA:s sanktioner mot Kuba,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige aktivt verkar för att Kuba
respekterar de mänskliga rättigheterna samt snarast avskaffar
dödsstraffet.
1993/94:U621 av Peeter Luksep (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
svenskt agerande för att påtala krimtatarernas rätt att
återvända till sin hembygd.
1993/94:U622 av Stefan Attefall (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att stödja en folkomröstning i Västsahara,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att främja de mänskliga rättigheterna i
Västsahara.
1993/94:U623 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att stödja fredsansträngningarna i Sudan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att stödja försöken att tillsätta flera
oberoende observatörer för bevakande av mänskliga rättigheter i
Sudan.
1993/94:U624 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för en jämn
könsfördelning bland domarna vid FN:s internationella domstol i
Haag.
1993/94:U625 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sexturism.
1993/94:U627 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att FN proklamerar ett fruktträdens
årtionde.
1993/94:U628 av Kristina Svensson och Hans Göran Franck (s)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige verkar för att avrättningar, försvinnanden och tortyr
som genomförs av säkerhetsstyrkorna stoppas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör ge ett aktivt stöd åt fredsprocessen.
1993/94:U629 av Kristina Svensson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
i internationella fora verka för att Burma/Myanmars demokratiska
regering vald i demokratiska val 1990 återfår makten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
verka för att politiska fångar i Burma/Myanmar friges och att
mänskliga fri- och rättigheter återinförs,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
verka för att vapen och avancerad teknologi inte exporteras till
Burma/Myanmar.
1993/94:U632 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om utvecklade kontakter och utbyte mellan Sverige och Ukraina.
1993/94:U633 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp, s, m, c, kds, nyd,
v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör erkänna Tibets rätt till självständighet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt stöd för Dalai Lamas initiativ
till fredssamtal och dialog med Kina,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att snabbt slutföra förberedelserna för
ett besök av en svensk delegation till Kina och Tibet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenska initiativ i Förenta nationerna för
att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i Tibet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att införa en klausul om respekt för
mänskliga rättigheter i de samarbetsavtal Sverige och svenska
myndigheter sluter med Kina,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i övrigt anförts om svenskt stöd för demokratisk utveckling och
respekt för mänskliga rättigheter i Tibet.
1993/94:U634 av Erling Bager m.fl. (fp, c, kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma assyriernas
(syrianernas) situation.
1993/94:U635 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mänskliga rättigheter och terrorism.
1993/94:U636 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om insatser av FN i Östtimor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om folkomröstning i Östtimor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Aceh.
1993/94:U637 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om brott mot kurdernas mänskliga rättigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kurderna i Turkiet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om blockaden i irakiska Kurdistan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om syriska kurders rätt till medborgarskap,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den kurdiska frågans roll i fredsprocessen
i Mellersta östern.
1993/94:U638 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internflyktingar.
1993/94:U639 av Bertil Måbrink och Berith Eriksson (v) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en svensk dialog med Kina rörande de
mänskliga rättigheterna och nationalitetspolitiken i Tibet,
Mongoliet och Xinjiang,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenska insatser för att medverka till en
fredlig överenskommelse mellan Kina och andra berörda stater i
Sydkinesiska sjön,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en svensk dialog med Kina rörande Kinas
vapenexportpolitik.
1993/94:U640 av Rolf Clarkson m.fl. (m, fp, c, kds, nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om befrielse från inkomstskatt för personal
vid Taipeis representationskontor i Stockholm samt befrielse
från skatt på importerade förbrukningsvaror,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör ställa sig positivt till
att Taiwan får en framtida ansökan om medlemskap i Förenta
nationerna beredd av ett organ inom desamma.
1993/94:U641 av Lennart Rohdin och Karin Pilsäter (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt initiativ i Europarådet för ett
program för att stärka zigenarnas ställning och rättigheter i
Europa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder inom ESK för att stärka skyddet
för zigenarnas rättigheter i Europa.
1993/94:U643 av Birgit Henriksson m.fl. (m, s, fp, c, kds,
nyd, v, -) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om initiativ till samråd med olika aktörer i
syfte att avskaffa barnarbetet,
2. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av de
svenska handelsmönstren i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om internationellt samarbete kring åtgärder
mot barnarbete.
1993/94:U644 av Leif Bergdahl och Lars Moquist (nyd) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
regeringen bör ta initiativ till att frågan om kränkningarna av
de mänskliga rättigheterna i Tibet tas upp i olika
internationella organ.
1993/94:U645 av Robert Jousma och Simon Liliedahl (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att
skapa förutsättningar för Taiwans erkännande som en självständig
suverän statsbildning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skyndsamt erkänner Taiwan när
dessa förutsättningar föreligger.
1993/94:U646 av Margareta Viklund m.fl. (kds, s, m, c, nyd, v,
-) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att
frågan om prenatal könsdiskriminering förs upp på dagordningen
för FN:s generalförsamling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör arbeta för att
könsdiskriminering som lätt kan avläsas i befolkningsstatistiken
särskilt uppmärksammas vid FN:s konferens om befolkning och
utveckling år 1994 och vid FN:s kvinnokonferens år 1995.
1993/94:U647 av Ingbritt Irhammar och Marianne Andersson (c)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett mera aktivt svenskt agerande vad
gäller Östtimors rätt till självbestämmande och timoresiskt
deltagande i FN-samtalen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt agerande för permanent närvaro av
FN på Östtimor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt agerande för att de indonesiska
trupperna dras bort från Östtimor.
1993/94:Sf608 av Sten Söderberg (-) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Sveriges förhållande till flyktingfrågor i
ESK och Europarådet.
1993/94:Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samarbete om flyktingpolitiken inom ramen
för ESK.
1993/94:Sf634 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om forskning om sexuellt våld som politisk
förföljelse och krigsförbrytelse.
Utskottet
I. Inledning
Utskottet har i tidigare betänkanden och senast i betänkandet
1993/94:UU3 framhållit vikten av att de mänskliga rättigheterna
respekteras och skyddas. Att främja respekten för de
grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna och att verka för
ett starkt skydd av dessa är ett viktigt led i svensk
utrikespolitik. Sverige arbetar sedan länge för att stärka de
folkrättsliga normerna på området och för att dessa regler och
principer efterlevs i praktiken.
Att slå vakt om de mänskliga rättigheterna är nödvändigt av
humanitära skäl men också för att söka undanröja instabilitet
och väpnade konflikter såväl inom som mellan stater. Detta
säkerhetspolitiska samband framgår inte minst av den centrala
betydelse de mänskliga rättigheterna tillmäts inom den
europeiska säkerhetskonferensen (ESK). I denna process har
framför allt två viktiga funktioner inrättats i syfte att stärka
skyddet för de mänskliga rättigheterna: lokala ESK-delegationer
i potentiella konfliktområden och en högkommissarie för
nationella minoriteter.
I syfte att stärka ESK:s s.k. mänskliga dimension beslöts vid
ESK:s möte i Moskva år 1991 om en mekanism för lösning av
problem som rör den mänskliga dimensionen. Den innebär bl.a. att
då ett särskilt allvarligt hot föreligger mot de åtaganden som
gjorts inom ramen för ESK kan en grupp om upp till tre
rapportörer sändas i väg mot den aktuella statens vilja.
Förutsättningen är att begäran har stöd av minst nio andra
ESK-stater (utöver initiativtagaren). Häri finns således ett
avsteg från principen om "consensus minus ett", vilken annars är
huvudregel i ESK.
Vid det fjärde ministerrådsmötet i Rom i november/december
1993 fattades flera beslut som syftade till att göra
"Moskvamekanismen" mer effektiv. Mekanismens tidsfrister
förkortades och dess resurslista utvidgades. Den ständiga
kommittén som inrättades i samband med Rommötet gavs också
möjlighet att utlösa mekanismen.
Högkommissarien för nationella minoriteter inrättades i
samband med det allmänna uppföljningsmötet i Helsingfors
sommaren 1992. Vid det tredje ministrrådsmötet i Stockholm i
december 1992 utnämndes den nederländske f.d. utrikesministern
Max van der Stoel till högkommissarie. Sverige har ställt en
svensk diplomat till kommissariens förfogande och på ESK:s
resurslista står tre svenskar till förfogande som
experter/rapportörer.
Världens stater har i enlighet med FN-stadgan förpliktat sig
att samarbeta i frågor som rör de mänskliga rättigheterna. I dag
är det också mer eller mindre allmänt erkänt att brott mot de
mänskliga rättigheterna är en internationell angelägenhet.
Kränkningar som begås av stater som ratificerat olika
konventioner på området för de mänskliga rättigheterna kan och
bör påtalas av andra konventionsstater. Deklarationer som
antagits av t.ex. FN:s generalförsamling har begränsad
genomslagskraft eftersom de inte är juridiskt förpliktande och
inte innehåller några regler om övervaknings/granskningsorgan
vilket är fallet med majoriteten av konventionerna. Men i den
utsträckning deklarationernas regler genom internationell
sedvanerätt blivit en del av den allmänna folkrätten anses de
ändå bindande för alla stater.
Även inom regionala organisationer såsom Organisationen för
afrikansk enhet (OAU, Organisation of African Unity) och
Organisationen av amerikanska stater (OAS, Organisation of
American States) samt Europarådet, har konventioner arbetats
fram angående skyddet för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna. Inom OAU finns den afrikanska stadgan
om de mänskliga rättigheterna och folkens rättigheter, inom OAS
den s.k. OAS-stadgan och dess amerikanska konvention om de
mänskliga rättigheterna. I OAS finns också sedan år 1967 den
Inter--amerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna
och sedan år 1979 den Inter--amerikanska domstolen.
Övervakningssystem
För Europa är den europeiska konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av år
1950 av särskild betydelse. Denna konvention är i jämförelse med
FN-konventionerna försedd med ett effektivare kontrollsystem.
Övervakningen av att medlemsstaterna efterlever konventionen och
dess tilläggsprotokoll sker genom tre organ: den europeiska
kommissionen för de mänskliga rättigheterna, den europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna och genom Europarådets
ministerkommitté. För närvarande pågår ett arbete som syftar
till att reformera och effektivisera förfarandet ytterligare.
I FN-systemet har ett kontrollsystem utvecklats för att tillse
att de stater som undertecknat konventionerna rörande skyddet av
de mänskliga rättigheterna efterlever dessa. Kontrollen utövas
av kommittéer, som utses av konventionsstaterna. Det finns en
kommitté för de mänskliga rättigheterna som behandlar de
medborgerliga och politiska rättigheterna, en kommitté för de
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, en
rasdiskrimineringskommitté, en tortyrkommitté, en
kvinnodiskrimineringskommitté och en barnkommitté.
En väsentlig del av övervakningssystemet utgör den
rapportering som åligger konventionsstaterna. Därutöver finns
enligt några konventioner möjlighet att granska klagomål mot
konventionsstater. Övervakningen försvagas dock av att
kommittéerna endast kan pröva klagomål från stater eller
enskilda personer om klagomålet riktar sig mot det begränsade
antal stater som uttryckligen, genom särskild förklaring eller
genom anslutning till ett frivilligt protokoll, godtagit
kommitténs kompetens att pröva sådana klagomål. Tämligen få
stater har erkänt enskildas rätt att framställa klagomål.
Systemet för övervakning av upprätthållandet av den
humanitära rätten är svagt utvecklat. I samband med väpnade
konflikter kan särskilda undersökningskommissioner etableras
under förutsättning att parterna är överens om detta. Risken för
repressalier och liknande vedergällningsaktioner anges ibland
som en avhållande faktor mot kränkningar. En viss kontrollerande
funktion har också de skyddsmakter, som kan förordnas. I interna
väpnade konflikter finns inte några egentliga
kontrollfunktioner. Under förutsättning att detta accepteras av
ifrågavarande regering kan den Internationella rödakorskommittén
(ICRC) ges en begränsad kontrollerande funktion. En motsvarighet
till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna saknas för
den humanitära rätten. Den närmaste motsvarigheten är den s.k.
Rödakorskonferensen, som sammanträder vart fjärde år men som
knappast kan sägas ha någon kontrollerande funktion.
Ett tillskott är emellertid den ad hoc-domstol (tribunal)
som FN:s generalförsamling den 25 maj 1993 beslöt att inrätta
för att beivra brott mot internationell humanitär rätt och
krigets lagar som begåtts i det tidigare Jugoslavien. Tribunalen
har sitt säte i Haag och höll sin första session den 17--30
november 1993. Av de 11 domarna är två kvinnor. Tribunalens
andra session hölls den 17 januari--11 februari 1994 under
vilken arbetet med att utarbeta en processordning inleddes.
Tribunalens officiella namn är The International Tribunal for
Crimes in former Yugoslavia. Riksdagen (justitieutskottet)
behandlar för närvarande regeringens proposition 1993/94:142 om
lagstiftning med anledning av den av Förenta nationerna
inrättade tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna är FN:s
viktigaste organ på området för de mänskliga rättigheterna och
består av 53 medlemsstater. Sverige var senast medlem under åren
1989--1991, men fortsätter att aktivt delta i kommissionens
årliga möten som observatörsstat. I kommissionens möten deltar
ett stort antal frivilliga organisationer. Deras medverkan i
diskussionen är ett värdefullt och välbehövligt stöd för
regeringars strävanden att förbättra efterlevnaden av reglerna,
men också för att fästa uppmärksamhet på brott mot de mänskliga
rättigheterna.
För att generellt kunna granska alla medlemsstaters respekt
för de mänskliga rättigheterna, dvs. även icke
konventionsstater, har kommissionen under åren utvecklat olika
gransknings- och övervakningssystem. Varken kommissionen eller
de ovan nämnda övervakningskommittéerna har i princip några
sanktionsmöjligheter mot stater som bryter mot de mänskliga
rättigheterna. Internationell uppmärksamhet på och kritik av
brott mot de mänskliga rättigheterna kan emellertid utgöra en
påverkan till förbättringar. Granskningen av förhållanden i
enskilda stater sker numera allt oftare i kommissionen genom
särskilda länderrapportörer. Resultaten är beroende av
regeringars samarbete, ett villkor som i dag inte alltid
uppfylls.
Under det 50:e mötet med kommissionen (31 januari--11 mars
1994) fortsatte behandlingen av situationen i det tidigare
Jugoslavien, vilken resulterade i tre separata beslut dels om
läget i Bosnien--Hercegovina samt Kosovo, dels avseende
förekomsten av våldtäkter i det tidigare Jugoslavien. Även
förhållandena i bl.a. Afghanistan, Angola, Burma, Burundi,
Cuba, Ekvatorialguinea, Haiti, Irak, Iran, Bougainville (Papua
Nya Guinea), Sudan, Togo och Zaire granskades under årets möte
med kommissionen. Härutöver behandlade kommissionen
förhållandena i Rumänien, Östra Timor, Sri Lanka, Somalia, El
Salvador och Guatemala.
Tillsättandet av särskilda rapportörer och speciella
arbetsgrupper för att granska vissa slag av kränkningar oavsett
i vilka stater de förekommer bidrar också till att stärka den
internationella vaksamheten inför grova övergrepp mot de
mänskliga rättigheterna. Sådana tematiska rapportörer är
tillsatta för att granska bl.a. förekomsten av tortyr,
godtyckliga avrättningar, rasism, religiös ofördragsamhet,
ofrivilliga eller tvångsmässiga försvinnanden och exploatering
av barn. Det senaste tillskottet är en rapportör om våld mot
kvinnor, varom mera nedan.
Kommissionen tog också i årets möte flera beslut som utgör en
uppföljning av FN:s andra världskonferens om mänskliga
rättigheter, vilken ägde rum i Wien 14--25 juni 1993.
Världskonferensens slutdokument och handlingsprogram är bifogat
betänkandet 1993/94:UU3. Kommissionen följde bl.a. upp förra
årets kommissionsbeslut och rekommendationen från
världskonferensen om att i FN-systemet bättre integrera och
uppmärksamma kvinnans behov av skydd mot kränkningar genom att
tillsätta en tematisk rapportör om våld mot kvinnor. Detta
beslut bör också ge effekt åt arbetet i FN:s kommission för
kvinnans ställning (Kvinnokommissionen) där frågor behandlas
som rör kvinnans ställning och jämställdhet mellan kvinnor och
män. Som en uppföljning av världskonferensen beslöt FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna på svenskt initiativ
vid årets möte att tillsätta en arbetsgrupp som får till uppgift
att utarbeta ett tilläggsprotokoll till 1989 års barnkonvention
om en 18-årsgräns för rekrytering till väpnade styrkor.
Trots att kommissionen under de senaste åren kunnat enas om
att granska ett större antal utpekade stater präglas
kommissionsarbetet i växande grad av motsättningar mellan nord
och sydländer. Klyftan har vidgats som en följd av att flertalet
stater i Central- och Östeuropa sällat sig till väststaterna.
Polariseringen skapar misstro mellan nord och syd och inbjuder
till obstruktioner. Beslut i olika ämnen som t.ex. mänskliga
rättigheter och terrorism och rätten till utveckling, vilka
uttrycker en skillnad i perspektiv på frågorna om de mänskliga
rättigheterna, är ett utslag härför. Motsättningarna riskerar
att underminera ansträngningarna att uppnå en bättre efterlevnad
av regelsystemet.
FN:s generalförsamling beslöt den 20 december 1993 som en
följd av beslut från världskonferensen att inrätta en post som
högkommissarie för de mänskliga rättigheterna. Försök har
tidigare gjorts i FN att inrätta en sådan befattning. Sverige
har tillhört de stater som sedan 1950-talet förordat ett sådant
förfarande. Ett förslag väcktes första gången år 1964 av Sverige
och Costa Rica. När förslaget åter togs upp år 1977 i FN:s
generalförsamling motarbetades det av en grupp u-länder och det
dåvarande östblocket. Under de efterföljande åren har
huvudargumentet mot en sådan post varit att dess genomförande
skulle komma att innebära inblandning i staternas inre
angelägenheter. Det är därför glädjande att världssamfundet nu
kunnat enas om att inrätta en sådan post i FN.
II. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra
efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
1. Världskonferensen om mänskliga rättigheter
Sammanfattning av motionerna
I den socialdemokratiska partimotionen U615 anförs att
uppföljningen av världskonferensens i Wien handlingsprogram
måste ges högsta prioritet i arbetet för att främja och skydda
de mänskliga rättigheterna. Regeringen måste ta ett större
ansvar än vad som hittills varit fallet för att
Wiendeklarationen och handlingsprogrammet som antogs på
konferensen skall förvandlas från ord till handling (yrkande 1).
Motionärerna välkomnar generalförsamlingens beslut hösten 1993
att tillsätta en kommissarie för mänskliga rättigheter, något
som tidigare varit ett socialdemokratiskt krav. Motionärerna
anser att Sverige bör påta sig ett större samordningsansvar för
resolutioner som rör frågor om de mänskliga rättigheterna i
generalförsamlingens tredje utskott.
I motionen poängteras vidare vikten av att de svenska
utlandsmyndigheterna regelbundet rapporterar om läget för de
mänskliga rättigheterna i resp. anställningsländer. Ett ökat
antal ratificeringar av konventionerna har inte inneburit större
efterlevnad. För att uppföljning och kontroll av efterlevnaden
skall bli effektiv anser motionärerna att konventionerna bör
översättas i operativa termer, dvs. de bör kompletteras med
nationella handlingsplaner. Sverige bör ta initiativ till att
konventionerna kompletteras med nationella handlingsplaner
(yrkande 2).
Även Vänsterpartiets partimotion U613 behandlar uppföljningen
av världskonferensen (yrkande 5) och frågor kring den dåliga
efterlevnaden av de internationella konventionerna. En post som
högkommissarie behövs för att ge ytterligare tyngd åt främjandet
av och skyddet för de mänskliga rättigheterna. Posten bör
besättas med en kvinna och kommissarien bör vara direkt ansvarig
inför FN:s generalförsamling (yrkandena 2 och 3). I yrkande 4
anför motionärerna att en permanent internationell domstol för
mycket grova brott mot de mänskliga rättigheterna bör inrättas.
Utskottets överväganden
Efter världskonferensen om mänskliga rättigheter fortsätter
Sverige att verka för uppföljning av besluten som fattades där.
Under generalförsamlingsmötet hösten 1993 deltog Sverige bl.a. i
förhandlingarna som ledde fram till beslutet att inrätta en post
som högkommissarie för de mänskliga rättigheterna. Enligt
mandatet skall högkommissarien verka inom ramen för resp.
generalförsamlingens, Ekonomiska och sociala rådets och
kommissionens för de mänskliga rättigheterna kompetens och
beslut. FN:s generalsekreterare utsåg i janauari 1994 Ecuadors
FN-ambassadör Ayala Lasso till den förste innehavaren av posten.
Eftersom Sverige generellt verkar för en större andel kvinnor,
särskilt på högre poster i FN-sekretariaten, hade utskottet
gärna sett att en kvinna utnämnts till högkommissarie. Denna typ
av utnämningar faller emellertid inom generalsekreterarens
prerogativ, varför utskottet antar att möjligheterna att påverka
utnämningen varit ringa.
Under mötet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna
följde Sverige bl.a. också upp världskonferensens
rekommendationer angående åtgärder för att stärka kvinnans och
barnets mänskliga rättigheter. En studie om bättre skydd av barn
i väpnade konflikter har också initierats med svensk medverkan.
Vad beträffar det socialdemokratiska förslaget att
effektivisera efterlevnaden av konventionerna genom att
komplettera dessa med nationella handlingsplaner konstaterar
utskottet att Sverige länge verkat för en effektivisering av
konventionernas övervakningsorgan. Dubbelarbete och överlappning
måste minimeras. Sverige stöder i detta avseende bl.a. de
tematiska rapportörernas verksamhet i kommissionen för de
mänskliga rättigheterna. Deras rapporter utgör ett komplement
till konventionerna och granskningsorganen när det gäller
efterlevnaden. Nationella handlingsplaner kan enligt utskottets
uppfattning vara av bestående intresse om de kan genomföras utan
att de redan existerande kontrollorganens verksamhet riskeras.
Erfarenheterna från övervakningsorganens arbete visar dock,
enligt vad utskottet erfarit, en kraftig eftersläpning i
behandlingen av staternas rapporter.
Utskottet anser mot denna bakgrund att det i första hand är
angeläget att stödja men också tillföra resurser till dessa
viktiga kontrollorgan för att få dem att fungera på ett
ändamålsenligt sätt. Detta torde bäst ske genom att FN:s center
för de mänskliga rättigheterna ges ökade resurser, något som
också är en rekommendation från världskonferensen. Förslag till
nationella handlingsplaner har vid olika tillfällen lagts fram i
kommissionsarbetet och senast i förberedelsearbetet inför
världskonferensen. Förslagen har dock, vad utskottet inhämtat,
inte vunnit gehör eftersom flertalet stater, många med egna
bristande resurser, anser sig tyngda av den obligatoriska och
omfattande rapporteringen.
Utskottet noterar i detta sammanhang att
övervakningskommittéerna sedan ett antal år tillbaka infordrar
en övergripande rapport avseende staternas konstitution, interna
lagstiftning och andra relevanta fakta. Denna information som
samlas i ett basdokument (core-document) på resp.
konventionsstat är avsedd att ligga till grund för den ordinarie
granskningen angående de mänskliga rättigheterna. Sverige har
utarbetat ett sådant dokument. Tillsammans med de utförliga
rapporterna som i detalj redovisar staternas tillämpning av
olika konventionsbestämmelser kan basdokumentet betraktas som en
sorts handlingsplan. Utskottet bedömer att dessa kan utgöra ett
verksamt instrument bl.a. i biståndssammanhang. Utskottet vill
erinra om det angelägna i att kvinnans rättigheter uppmärksammas
på ett tydligt sätt.
Utskottet konstaterar liksom tidigare i betänkandet att
världssamfundet efter många års diskussion har lyckats ena sig
om att inrätta en högkommissarie för mänskliga rättigheter.
Härutöver har FN inrättat en ad hoc-domstol för att beivra brott
mot krigets lagar. Utskottet bedömer därför att det för
närvarande torde finnas små utsikter till framgång rörande ett
förslag om att i FN inrätta en permanent domstol för att beivra
brott mot de mänskliga rättigheterna. Utskottet instämmer
emellertid med motionärerna i att en diskussion om en permanent
domstol avseende grova brott mot de mänskliga rättigheterna bör
hållas aktuell. Utskottet utgår från att regeringen när så
bedöms lämpligt deltar i sådana diskussioner.
Med det ovan anförda anser utskottet motionerna U615 (s)
yrkandena 1 och 2 samt motion U613 (v) yrkandena 2--5 besvarade.
2. Barnets rättigheter
Sammanfattning av motionerna
I den socialdemokratiska partimotionen U615 betonas vikten av
att FN:s barnkommitté ges tillräckliga resurser för att den på
ett fullgott sätt skall kunna fullfölja sitt uppdrag (yrkande
7). I yrkande 6 hemställs att regeringen bör verka för att alla
länder ratificerar barnkonventionen utan begränsande
reservationer. Motionärerna anser att utlandsmyndigheterna skall
åläggas att i sin rapportering minst en gång per år göra en
systematisk genomgång av läget för de mänskliga rättigheterna. I
en sådan rapportering kan barnkonventionen tjäna som mall vad
avser läget för barnets rättigheter i anställningsländerna.
Denna rapportering är särskilt angelägen när det gäller
mottagarländerna av svenskt bistånd. I rapporterna bör också
barnfängelser särskilt uppmärksammas (yrkandena 8 och 9). I
motionen framhålls speciellt barnets situation i väpnade
konflikter och katastrofsituationer. Regeringen måste fortsätta
att verka för förbud mot rekrytering av barnsoldater. Barn under
18 år skall inte tillåtas delta i krig (yrkande 10). Särskilt
viktigt är det att uppmärksamma och stärka flickebarnets
situation. Sverige bör i internationella fora föreslå åtgärder
för att få stopp på mord på nyfödda flickor och illegala aborter
vars enda grund är kön (yrkande 11).
I flerpartimotionen U646 (kds, s, m, c, nyd, v, -) behandlas
den diskriminering som flickor utsätts för redan före födelsen
(prenatal könsdiskriminering). I motionen anförs att minst 100
miljoner kvinnor saknas i världens befolkningsstatistik. En
viktig orsak till detta är att föräldrar använder
fosterdiagnostik för att välja kön på sina barn. Flickfoster
aborteras därför att de har "fel" kön. En Unicefstödd
undersökning redovisar i en rapport från 1988 att av 8 000
aborter i Indien var 7 999 flickfosteraborter. I samma rapport
uppskattas att det enbart under 1984 genomfördes 40 000
flickfosteraborter i Bombay. I Kina utförs "könsselektiva"
aborter, vilket torde ha sin grund i den kinesiska
ettbarnpolitiken. Men denna typ av aborter tillämpas också i
Sydkorea, i Singapore, i Malaysia och på Taiwan.
Motionärerna anser att det i internationella och nationella
sammanhang varit ganska tyst om den prenatala
könsdiskrimineringen. Sverige bör ta initiativ till att frågan
lyfts fram, bl.a. på FN:s dagordning (yrkande 1). Frågan bör
särskilt uppmärksammas vid FN:s konferens om befolkning och
utveckling år 1994 och vid FN:s världskvinnokonferens år 1995
(yrkande 2).
I flerpartimotionen U643 (m, s, fp, c, kds, nyd, v) omnämns
att det i dag kan finnas så mycket som 150 miljoner barnarbetare
i världen. Detta trots att det finns konventioner och nationell
lagstiftning mot barnarbete. I FN:s barnkonvention stadgas att
barn har rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att
utföra arbete som kan vara skadligt eller hindrar barns
utbildning eller utveckling. I ILO:s konvention från 1973 är
minimiåldern för yrkesarbete satt till 15 år. Främsta orsaken
till att barnarbete förekommer är fattigdom. Det behövs
ekonomiska och sociala förändringar för att komma tillrätta med
denna exploatering av barn. Utbildning är det viktigaste
instrumentet för att förbättra deras situation.
I motionen anförs sympati för vad organisationer som kämpar
för barnets rättigheter förespråkar, nämligen att olika
branschimportörer i samarbete med dessa organisationer sluter
avtal med sina leverantörer om förbättrade villkor för barn. Ett
första steg kan vara att kräva att en produkt som t.ex. mattor
förses med intyg om att mattorna inte är tillverkade av barn
under 12--14 år. I yrkande 1 föreslås att regeringen tar
initiativ till samråd med importörer i berörda branscher och
barnrättsliga och fackliga organisationer för att avskaffa
barnarbete. I yrkande 2 hemställs om en kartläggning av i vilken
utsträckning svenska importörer baserar sin verksamhet på
barnarbete. Härutöver föreslås i yrkande 3 att Sverige i olika
internationella samarbetsfora tar upp frågan om barnarbete och
föreslår åtgärder.
I motion U625 (fp) anförs att den turism som idkas i sexuellt
syfte med barn (barnsexturism) är ett växande problem som måste
upphöra. Motionären anser att ett tilläggsprotokoll till FN:s
barnkonvention rörande sexhandel med barn bör arbetas fram.
Sverige bör ta ett sådant initiativ i FN.
Utskottets överväganden
Utskottet har i flera betänkanden om de mänskliga
rättigheterna behandlat frågan om barnets rättigheter. Senast i
betänkandet 1993/94:UU3 konstaterade utskottet att
barnkonventionens snabba ikraftträdande och breda anslutning
saknar motstycke i jämförelse med andra internationella
konventioner på området. I dag uppgår antalet anslutna stater
till inte mindre än 154. Oroande är dock att ett stort antal
stater i samband med anslutning till eller ratifikation av
barnkonventionen avger folkrättsstridiga reservationer, något
som Sverige sedan länge aktivt söker motverka. Sverige spelade
därvidlag, enligt vad utskottet inhämtat, en aktiv roll under
världskonferensen. Sverige bidrog till beslutet om en universell
anslutning till barnkonventionen till år 1995 och om en
uppmaning till de stater som reserverat sig att dra tillbaka de
reservationer som står i strid med konventionens ändamål och
syfte.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina
ansträngningar för både en bred anslutning och för att
folkrättsstridiga reservationer undanröjs samt att konventionen
i övrigt respekteras och genomförs.
Utskottet konstaterar vidare att Sverige alltsedan
barnkonventionen antogs aktivt verkat för att dess
granskningskommitté skall ges de resurser den behöver för att
övervaka de ratificerande staternas efterlevnad av konventionen.
Sverige har bl.a. genom initiativ i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna och i FN:s generalförsamling ombesörjt
beslut om kommitténs utökade mötestid.
Utskottet anser därmed att yrkandena 6 och 7 är besvarade i
motion U615 (s).
Som sagts tidigare i betänkandet är omsorgen om och
försvaret av de mänskliga rättigheterna en central del i svensk
utrikespolitik. Enligt vad utskottet erfarit omfattas
utlandsmyndigheternas löpande rapportering också av rapportering
om situationen för de mänskliga rättigheterna. Därutöver sker en
årlig och övergripande redogörelse för situationen, där barnets
rättigheter särskilt uppmärksammas. En sådan rapporteringen
innefattar således barnfängelser i den mån detta förekommer.
Yrkandena 8 och 9 i motion U615 (s) betraktas därmed
besvarade.
Konventionen om barnets rättigheter antogs av FN:s
generalförsamling den 20 november 1989. Sverige var en av de
drivande staterna i konventionsförhandlingarna. På flera punkter
var det inte möjligt att nå enighet om regler på en nivå som man
på svensk sida ansåg befogad. Särskilt var det en besvikelse att
det inte gick att få igenom ett svenskt förslag om att skydda
alla personer under 18 år från deltagande i krig. Sverige har
därför fortsatt att i olika sammanhang arbeta mot användningen
av barnsoldater och sökt vinna gehör för en internationell
överenskommelse att barn under 18 år inte skall rekryteras som
soldater.
Efter ett svenskt förslag beslöt världskonferensen i Wien att
till barnkommittén remittera frågan om möjligheten att höja
åldersgränsen från 15 till 18 år. Som framgått tidigare i
betänkandet beslöts på svenskt initiativ under årets möte med
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna att en
arbetsgrupp skall tillsättas. Den får bl.a. till uppgift att
utarbeta ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen angående en
åldersgräns vid 18 år. Även en studie om förbättrat skydd av
barn i väpnade konflikter har initierats med svensk medverkan.
Yrkande 10 i motion U615 (s) är därmed besvarad.
Världskonferensen i Wien uttalade att effektiva åtgärder
erfordras för att stoppa mord på nyfödda flickebarn. Vidare
uttalades stöd för att FN och alla dess organ skall tillförsäkra
flickebarn ett effektivt skydd och främjande av deras mänskliga
rättigheter. Sverige fäster stor vikt vid dessa frågor. Vid
mötet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i mars
1994 sade Sverige i ett nordiskt anförande att "mord på
flickebarn och s.k. traditionella sedvänjor skadliga för
flickors hälsa är allvarliga kränkningar av barnets
rättigheter". Utskottet utgår från att regeringen fortsatt
verkar för att världskonferensens uppmaningar och
rekommendationer såväl genomförs som efterlevs.
Utskottet anförde i sitt betänkande 1993/94:UU15 att
förekomsten av prenatal könsdiskriminering dvs. abort av
flickfoster är ett utslag av patriarkaliska och sociala
strukturer och därmed följande disproportion mellan könen som
råder i stora delar av världen. De svenska biståndsinsatserna är
i hög grad inriktade på åtgärder som syftar till att på olika
områden stärka kvinnans och barnets ställning och rättigheter.
Inom loppet av två år kommer frågor om kvinnans rättigheter,
jämställdhet mellan kvinnor och män samt social utveckling att
aktualiseras genom FN:s konferens om befolkning och utveckling,
som äger rum i Kairo i september 1994, FN:s sociala toppmöte i
Köpenhamn år 1995 och FN:s världskvinnokonferens som skall
hållas i Peking i september 1995. Utskottet utgår från att
regeringen i dessa sammanhang kommer att verka för att frågan
kommer på dagordningen och att regeringen i övrigt driver frågan
på ett ändamålsenligt sätt även inom andra lämpliga fora.
Utskottet anser därmed att yrkandena 1 och 2 i motion U646
(kds, s, m, c, nyd, v, -) och yrkande 11 i motion U615 (s) är
besvarade.
Utskottet konstaterar med anledning av flerpartimotionen
U643 (m, s, fp, c, kds, nyd, v) att flera stater i sina
nationella lagar har en reglering av barnarbete och mer eller
mindre långtgående förbud mot utnyttjande av minderåriga i vissa
typer av arbeten. Efterlevnaden är emellertid ofta dålig.
I stora delar av världen förekommer allvarligt missbruk av
barnarbetskraft i strid med internationella avtal, bl.a. ILO:s
konvention nr 138 från år 1973 och FN:s konvention från år 1989
om barnets rättigheter. I det traditionella jordbrukarsamhället,
som dominerar i stora delar av världen, är det regel att också
små barn deltar i familjens arbete. Även städernas barn är i de
fattiga länderna oftast nödgade att ta sin del av ansvaret för
familjens försörjning. Barnarbete kan betraktas som ett
fattigdomsproblem. Det är därför inte realistiskt att tro att
barnarbete skulle kunna upphöra på kort sikt.
Enligt utskottets mening bör det emellertid vara möjligt att
göra en åtskillnad mellan ett rimligt deltagande av barn i
familjens försörjning å ena sidan och det uppenbara missbruk av
barn som arbetskraft som förekommer på många håll i världen å
den andra.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att FN:s
barnkommitté i enlighet med konventionen kan identifiera
biståndsbehov i samband med granskningen av konventionsstaternas
rapporter. Därvid bör t.ex. levnadsvillkoren för barn kunna
uppmärksammas. Rapporter som ger vid handen att det finns ett
biståndsbehov skall, om kommittén finner det lämpligt,
överlämnas till behöriga organ i FN-systemet, bl.a. Unicef.
Som framhålls i motionen finns det anledning att försöka skapa
opinion i denna fråga. Sveriges möjligheter kan synas
begränsade. Enligt utskottets bedömning finns det anledning för
Sverige att när tillfälle erbjuds aktualisera frågan om
missbruket av barnarbetskraft i de ovannämnda förestående
konferenserna som rör frågor om de mänskliga rättigheterna. I
dessa sammanhang bör det också vara möjligt att ta till vara de
erfarenheter som den internationella fackliga rörelsen har av
åtgärder mot barnarbete. Utskottet utgår från att regeringen
utnyttjar de möjligheter som erbjuds för att stävja missbruket
av barnarbetskraft, bl.a. genom att diskutera frågan med
näringslivet. Denna fråga har även belysts i utskottets
betänkande 1993/94:UU15 från ett biståndspolitiskt perspektiv.
FN:s barnkonvention lägger särskild vikt vid att barn skyddas
från varje form av exploatering. Den innehåller förbud mot
barnprostitution, barnpornografi och exploatering av barn genom
försäljning eller barnarbete. De stater som tillträtt
konventionen åtar sig således att skydda barnet från alla former
av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Staterna skall
särskilt vidta åtgärder för att förhindra att ett barn förmås
att delta i en olaglig sexuell hantering eller att barnet
utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell
hantering. Konventionsstaterna skall också förhindra bortförande
och försäljning av eller handel med barn.
Behovet av att bekämpa barnprostitution och handel med barn
underströks vid världskonferensen. Dessa fenomen studeras också
sedan ett par år tillbaka av en specialrapportör i FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna. Sverige har stött den
resolution som årligen antas i kommissionen rörande rapportörens
verksamhet och har också rapporterat om förhållandena i Sverige.
År 1992 antog FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna ett
särskilt aktionsprogram mot handel med barn, barnprostitution
samt barnpornografi. Särskild uppmärksamhet har ägnats de
problem som utnyttjandet av barnarbete leder till genom att i
kommissionen också anta en aktionsplan mot barnarbete. Staterna
ombeds rapportera till FN om den inhemska regleringen av
barnarbetet och efterlevnaden av barnkonventionen samt ILO:s
konvention nr 138.
Barnkonventionen förbjuder således i sig de former av
exploatering av barn som avses i motion U625 (fp). Något
tilläggsprotokoll till konventionen om sexhandel med barn är
därför inte nödvändigt. Utskottet utgår från att regeringen
fortsätter sina ansträngningar för att konventionens
bestämmelser respekteras och omsätts i handling.
Utskottet anser med det anförda att motionerna U643 (m, s, fp,
c, kds, nyd, v) yrkandena 1--3 och motion U625 (fp) besvarade.
3. Kvinnans rättigheter
Sammanfattning av motionerna
I den socialdemokratiska partimotionen U615 påpekas att
allvarliga kränkningar av kvinnans mänskliga rättigheter är
vanligt förekommande i alla delar av världen. Övergreppen och
våldet på kvinnan liksom annan diskriminering anser motionärerna
länge har varit en undanskymd politisk fråga internationellt. I
slutdokumentet från världskonferensen om mänskliga rättigheter i
Wien sätts emellertid kvinnans rättigheter i fokus. I dokumentet
betonas bl.a. behovet av att integrera kvinnans mänskliga
rättigheter i FN:s arbete med mänskliga rättigheter. Sverige bör
därför såväl i FN i allmänhet som inför och under
världskvinnokonferensen år 1995 i Peking verka för att kvinnans
mänskliga rättigheter på ett systematiskt sätt integreras i FN:s
arbete på området för de mänskliga rättigheterna. Vidare bör
regeringen internationellt verka för att kvinnan på lika villkor
får del av utbildning, att speciella alfabetiseringsprogram
upprättas och att tvångsgifte förbjuds (yrkandena 21 och 22).
I yrkande 13 uppmanas regeringen också att fortsätta verka för
att de stater som ratificerat FN:s konvention om avskaffande av
all slags diskriminering av kvinnor skall dra tillbaka de
reservationer som står i strid med konventionens ändamål och
syfte. Vidare anser motionärerna i yrkande 14 att Sverige i det
internationella samarbetet skall vara pådrivande när det gäller
granskning och uppföljning av kvinnans rättigheter. Gransknings-
och uppföljningsarbetet bör organiseras på motsvarande sätt som
gäller för rapporteringen av barnkonventionens efterlevnad.
Kvinnans behov av respekt för de mänskliga rättigheterna måste
också uppmärksammas i förberedelsearbetet till
världskvinnokonferensen.
Motionärerna anser att Sverige bör verka för att en
handlingsplan antas rörande förbud mot alla former av
diskriminering av kvinnan (yrkande 15). I motionen (yrkandena
16--18) poängteras också att Sverige såväl i FN:s arbete med de
mänskliga rättigheterna som inför världskvinnokonferensen år
1995 verkar för att FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna tillsätter en särskild rapportör för våld mot
kvinnor. Det är vidare angeläget att verka för att preventiva
åtgärder genomförs för att förhindra våld mot kvinnor såväl i
hemmet som i det offentliga livet, att sexuella trakasserier,
exploatering och handel med kvinnor upphör och att program
upprättas i syfte att förbjuda omskärelse och könsstympning av
kvinnor och flickor.
När det gäller kvinnnans hälsa anför motionärerna (yrkande 23)
att Sverige internationellt skall verka för kvinnans rätt till
preventivmedel och tillgång till säker och legal abort samt att
särskild uppmärksamhet skall ges gravida och ammande kvinnors
hälsa och näringsbehov.
I den svenska förberedande kommittén inför
världskvinnokonferensen i Peking bör parlamentariker ingå.
Likaså är det av utomordentligt stor betydelse med ett brett
deltagande och representation av enskilda organisationer såväl i
det nationella som internationella förberedelsearbetet (yrkande
24).
Rapporteringen om massvåldtäkter på kvinnor i kriget i det
tidigare Jugoslavien har visat att kvinnans mänskliga
rättigheter allvarligt kränkts. I motionerna U615 (s) yrkande 19
och motion U618 (s) yrkande 6 hemställs att våld mot kvinnor i
krig och konflikter och då särskilt våldtäkt utförd av polis
eller militär skall definieras och omnämnas bland de brott som
anges som grova krigsförbrytelser i den fjärde
Genèvekonventionen. Samma yrkande återfinns i motion U618 (s)
yrkande 6. I motion U615 (s) yrkande 19 hemställs också att
såväl förövarna som de som beordrat brotten skall ställas inför
rätta i internationell domstol.
I motion Sf634 (fp) yrkande 2 refererar motionärerna till FN:s
deklaration om våld mot kvinnor i vilken staterna uppmanas
forska och samla data rörande vilka former av våld mot kvinnor
som förekommer. En forskning om sexuellt våld som politisk
förföljelse och krigsförbrytelse borde initieras.
Motion U624 (kds) behandlar sammansättningen av domare i den
internationella domstolen i Haag. I dag finns ingen kvinnlig
domare i domstolen. Motionären anser att Sverige skall verka för
en jämn könsfördelning i domstolen.
Utskottets överväganden
Utskottet behandlade i betänkandet 1993/94:UU3 frågan om det
stora antalet folkrättsstridiga reservationer till de
internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna och
poängterade därvid vikten av att motverka dessa. Särskilt
angeläget är det att fortsätta dessa ansträngningar vad
beträffar 1979 års konvention om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor, men även såsom framgått tidigare i
betänkandet vad gäller 1989 års barnkonvention. Utskottet
noterar att världskonferensen på svenskt initiativ beslöt att
uppmana stater att dra tillbaka de reservationer som är
oförenliga med kvinnodiskrimineringskonventionens ändamål och
syfte. Vidare uppmanades granskningskommittén till denna
konvention att fortsätta att granska gjorda reservationer.
Sverige reser regelbundet skriftliga invändningar mot denna
typ av reservationer. Sådana invändningar bokförs i FN och
förmedlas till den ratificerande staten och till övriga
medlemmar av FN. Utskottet vill understryka det angelägna i att
regeringen även på politisk väg påtalar och fördömer dessa
folkrättsstridiga reservationer.
Utskottet anser härmed att motion U615 (s) yrkande 13 är
besvarad.
Vad beträffar förslaget i motion U615 (s) yrkande 14 att
granskning och uppföljning av kvinnans rättigheter bör
organiseras på samma sätt som sker med barnkonventionens
efterlevnad får utskottet anföra följande. Granskningskommittén
för konventionen om avskaffande av all slag diskriminering av
kvinnor består av 23 experter, vilket är flera än i
barnkommittén. Hur kvinnodiskrimineringskommittén skall
konstitueras liksom mandatet för dess arbete framgår av
artiklarna 17 och 18 i konventionen. Enligt artikel 21 kan
kommittén lägga fram förslag och allmänna rekommendationer
grundade på de rapporter som granskats och på den information
som erhållits från konventionsstaterna eller på annat sätt.
Utskottet utgår från att regeringen stöder
kvinnodiskrimineringskommitténs arbete på samma sätt som Sverige
aktivt stöder barnkommitténs arbete i vad avser resurser och
främjandet av dialogen mellan kommittén och regeringarna.
Utskottet utgår också från att Sverige fortsätter att aktivt
delta i diskussionerna om den handlingsplan som skall antas som
slutdokument vid FN:s världskvinnokonferens i Peking år 1995.
Enligt vad utskottet inhämtat betonade Sverige i samband med
det extra arbetsgruppsmötet som ägde rum i New York i januari
1994 inför förberedelserna till världskvinnokonferensen vikten
av att kvinnans mänskliga rättigheter behandlas vid konferensen
och i dess slutdokument. Utskottet har också erfarit att Sverige
nyligen drivit dessa viktiga frågor under FN:s kvinnokommissions
årliga möte den 7--18 mars 1994. Bl.a. var Sverige under detta
möte medförslagsställare till resolutioner som behandlade
våldtäkter och sexuella övergrepp mot kvinnor i det tidigare
Jugoslavien, avskaffande av våld mot kvinnor samt lika lön för
likvärdigt arbete.
Utskottet utgår från att Sverige även framdeles kommer att
fortsätta driva denna fråga i det fortlöpande
förberedelsearbetet liksom vid själva konferensen. Utskottet har
också behandlat denna fråga i betänkandet 1993/94:UU15.
Utskottet anser därmed att yrkandena 14 och 15 samt yrkandena
21 och 22 i berörda delar i motion U615 (s) är besvarade.
Sverige deltog aktivt i de förhandlingar som ledde fram till
att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna vid fjolårets
möte beslöt att vid årets möte överväga frågan om att inrätta en
särskild rapportör för våld mot kvinnor. Sverige bidrog även
till världskonferensens beslut att stödja detta förslag. I det
beslut som FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna antog
vid årets möte i detta ämne var Sverige primus motor. Sverige
har också deltagit i arbetet med att formulera den deklaration
om våld mot kvinnor som FN:s generalförsamling antog hösten
1993.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att de mänskliga
rättigheterna som de är fastslagna i 1948 års allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
konventionerna från år 1996 gäller lika för kvinnor och män. För
att ytterligare skydda kvinnans behov av respekt för de
mänskliga rättigheterna antogs år 1979
kvinnodiskrimineringskonventionen. Kvinnans rättigheter är
skyddade enligt dessa grundläggande och bindande bestämmelser om
t.ex. rätten till liv och kroppslig integritet samt frihet från
grym och omänsklig behandling. I staternas ansvar att respektera
de grundläggande mänskliga rättigheterna inbegrips även en
skyldighet att skydda envar från våld och övergrepp från andra
individer eller grupper. Ett ytterligare steg har tagits genom
antagandet av deklarationen om våld mot kvinnor. Sverige var som
framgått ovan mycket aktiv i denna process. Deklarationen är
inte rättsligt bindande, men den utgör ett värdefullt
förstärkande dokument till konventionen. Även de
rekommendationer (jfr ovan) som granskningskommittén lämnar
enligt artikel 21 i konventionen fyller härvidlag en viktig
funktion. Dessa borde enligt utskottets uppfattning
uppmärksammans i större utsträckning. Utskottet utgår från att
regeringen aktivt söker bidra till större publicitet därvidlag.
Sverige verkar aktivt för en effektiv övervakning av
efterlevnaden av kvinnans behov av skydd och respekt för de
mänskliga rättigheterna. Medvetenheten om att kvinnan ofta är
särskilt utsatt för kränkningar och att vissa typer av särskilt
förnedrande kränkningar uteslutande drabbar kvinnan har
motiverat Sverige att i FN driva olika förslag. Sådana förslag
omfattar bl.a. att integrera kvinnans mänskliga rättigheter i de
reguljära övervakningskommittéerna, att frågorna tas upp och
granskas i kommissionens länderrapporter och tematiska rapporter
liksom att inrätta en särskild rapportör om våld mot kvinnor.
Utskottet har i flera betänkanden och senast i betänkandet
1993/94:UU3 behandlat frågan om kvinnlig omskärelse, vilket
enligt utskottets förmenande är en mycket allvarlig kränkning av
kvinnans och flickans mänskliga rättigheter. Utskottet har också
kraftfullt fördömt bruket av kvinnlig omskärelse. Utskottet
vidhåller denna uppfattning.
Konventionen om barnets rättigheter innehåller ett förbud i
artikel 24 mot traditionella sedvänjor som är skadliga för barns
hälsa. I FN:s deklaration om våld mot kvinnor stadgas i artikel
4 att regeringar inte får åberopa sådana sedvänjor när kvinnans
rättigheter skall tillgodoses. I artikel 4 (k) uppmanas också
staterna att främja forskning och att samla statistiska data
beträffande det våld som förekommer mot kvinnan. Deklarationens
innehåll torde följas upp av den rapportör om våld mot kvinnor
som FN:s kommission om de mänskliga rättigheterna beslutat
tillsätta. Utskottet vill återigen poängtera vikten av att
regeringen fortsätter att kraftfullt verka för att bruket av
kvinnlig omskärelse avskaffas.
Utskottet anser mot bakgrund av det ovan anförda yrkandena
16--18 och 21 och 22 i berörda delar i motion U615 (s) samt
motion Sf634 (fp) yrkande 2 besvarade.
Utskottet anförde senast i betänkandet 1993/94:UU3 vikten av
att människor måste ha tillgång till en kvalitativt fullgod
service för reproduktiv hälsa, inkl. familjeplanering och rätt
till säker och legal abort. En reservation lämnades av kds.
Vidare anförde utskottet att det är viktigt att informera om
skadeverkningar av osäkra och illegala abortmetoder och det
angelägna i att tillgodose behovet av preventivmedel.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet utgår från
att regeringen kommer att verka för kvinnans rättigheter i detta
avseende, bl.a. inför 1995 års världskvinnokonferens i Peking,
men också i det nära förestående mötet om befolkning och
utveckling i Kairo i september i år.
Därmed betraktar utskottet yrkande 23 i motion U615 (s)
besvarad.
I motion U615 (s) yrkande 24 framhålls att parlamentarisk
representation i Nationalkommittén inför världskvinnokonferensen
år 1995 är nödvändig för att få bredast möjliga förankring av
arbetet. Utskottet konstaterar att regeringen inför de svenska
förberedelserna har tillsatt en kommitté i vilken ledamöterna i
jämställdhetsrådet ingår. Samtliga riksdagspartier och
kvinnoförbund är representerade. Enligt vad utskottet inhämtat
hade kommittén sitt första möte den 15 december 1993.
I betänkandet 1993/94:UU3 poängterade utskottet vikten av att
representanter från frivilligorganisationer finns representerade
såväl i den nationella som i den internationella
förberedelseprocessen. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Utskottet konstaterar i detta sammanhang att FN:s
kvinnokommission är förberedande organ för
världskvinnokonferensen. Frivilligorganisationer bereds därför
tillträde enligt de regler som finns i FN och som
kvinnokommissionen fattar beslut om. Utskottet vidhåller sin
uppfattning, som uttrycktes i betänkandet 1993/94:UU3, att det
är angeläget att kvinnoenheten i FN-sekretariatet erhåller
erforderliga resurser till förberedelsearbetet. Utskottet
noterar med tillfredsställelse att Sverige erbjudit sig att
finansiera en juniorhandläggartjänst på kvinnoenheten i
FN-sekretariatet, där personalförstärkningar inför konferensen
torde vara nödvändiga.
Utskottet noterar också i detta sammanhang att Sverige genom
SIDA bidragit med 750 000 kr till den särskilda fond för
frivilliga bidrag som FN inrättat till världskvinnokonferensen
för u-landsdeltagande dels i själva konferensen, dels i de
regionala förberedelsekonferenserna. Via biståndsbudgeten stöder
Sverige också olika förberedande aktiviteter inför
världskvinnokonferensen.
Utskottet anser härmed att yrkande 24 i motion U615 (s) är
besvarat.
Såväl i motion U615 (s) yrkande 19 som i motion U618 (s)
yrkande 6 kräver motionärerna att våld mot kvinnor i krig och
konflikter skall omnämnas bland de brott som anges som grova
krigsförbrytelser i den fjärde Genèvekonventionen.
Utskottet konstaterar att våldtäkt utförd av soldater i en
väpnad konflikt, enligt folkrättslig doktrin under 1949 års
Genèvekonventioner och de två tilläggsprotokollen från år 1977,
utgör en grov krigsförbrytelse, även om själva termen våldtäkt
inte återfinns i uppräkningen i artikel 75 i tilläggsprotokoll
I. Att så är fallet har inte ifrågasatts av ett enigt
statssamfund vid 1993 års ministerkonferens om skydd av krigets
offer.
Ordet "våldtäkt" återfinns i alla relevanta artiklar såväl i
tilläggsprotokoll I artikel 76 som i tilläggsprotokoll II
artikel 4 och i den fjärde Genèvekonventionen
(Civilkonventionen), artikel 27.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att våldtäkt utförd
av företrädare för staten alltid måste ses som en form av
tortyr.
Utskottet utgår från att regeringen i internationella fora
poängterar att våldtäkt som begås under väpnade konflikter är en
grov krigsförbrytelse.
Utskottet anser med det anförda att yrkande 19 i motion U615
(s) och yrkande 6 i motion U618 (s) är besvarade.
I motion U624 (kds) anförs att Internationella domstolens i
Haag samtliga 15 ledamöter är män. Motionären anser att Sverige
skall verka för en jämn könsfördelning i domstolens
sammansättning. Utskottet konstaterar med anledning av yrkandet
att Internationella domstolens domare utnämns i enlighet med
regler och principer fastlagda i domstolens stadga, som formellt
är en del av FN-stadgan. Någon särskild regel om könsfördelning
finns inte. Artikel 9 i domstolens stadga innebär att domarna
väljs enligt fördelning på de ländergrupper som tillämpas i
andra valsammanhang inom FN (principen om rättvis geografisk
fördelning). Dessutom anses det viktigt att vissa kriterier
upprätthålls avseende representation av olika rättssystem och
rättstraditioner.
Enligt vad utskottet erfarit ersattes fem av de femton domarna
i samband med det senaste valtillfället hösten 1993. Eftersom
endast manliga kandidater fanns på förslag är de invalda män. I
den svenska nomineringskommittén för val till Internationella
domstolen ingår en kvinna, hovrättspresidenten Birgitta Blom.
Utskottet instämmer med motionären i att det också bör finnas
kvinnliga domare i domstolen, något som Sverige på vederbörligt
sätt bör framföra och verka för.
Utskottet betraktar därmed motion U624 (kds) besvarad.
4. Dödsstraff och tortyr
Sammanfattning av motionerna
Med tanke på att Sverige under världskonferensen om mänskliga
rättigheter inte fick gehör för sina förslag till beslut om
dödsstraffets avskaffande betonas i den socialdemokratiska
partimotionen U615 i yrkande 25 att Sverige i internationella
fora måste aktualisera frågan så snart förutsättningarna för att
driva den bedöms som bättre. Även i Vänsterpartiets partimotion
U613, yrkande 9, framhålls att Sverige måste intensifiera
arbetet för att avskaffa dödsstraffet. Dödsstraffet får aldrig
tillämpas på personer som var minderåriga då de begick brotten.
Det får inte heller tillämpas på mentalt sjuka och
utvecklingsstörda (yrkande 10). I avvaktan på att staterna
reformerar sina rättssystem bör enligt motionärerna ett
moratorium införas när det gäller verkställigheten av
dödsstraffet (yrkande 11).
I motion U615 (s) yrkande 26 föreslås också att Sverige bör ta
initiativ till en uppföljningskonferens rörande anslutningen
till och efterlevnaden av FN:s tortyrkonvention.
Utskottets överväganden
Frågan om dödstraffets avskaffande har länge haft hög
prioritet för Sverige. Frågan togs upp för första gången i FN av
Sverige för mer än trettio år sedan. Sedan det andra frivilliga
protokollet till den internationella konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter om dödsstraffets
avskaffande antogs av FN:s generalförsamling hösten 1989 har
Sverige verkat för att höja protokollets status och göra det
accepterat. Protokollet trädde i kraft i juli 1991 och är därmed
ett bindande avtal för de stater som ratificerat det.
Sverige har också i ESK-processen drivit frågan om
dödsstraffets avskaffande och där försökt få fram en mer aktiv
tillämpning av befintliga åtaganden. Arbetet försvåras dock
avsevärt av att en majoritet av världens stater fortfarande har
dödsstraffet i sina strafflagar. Vid världskonferensen försökte
Sverige tillsammans med Chile att vinna gehör för ett förslag
som bl.a. inbegrep ett verkställighetsmoratorium. Detta visade
sig dock inte vara möjligt. Utskottet förutsätter att regeringen
fortsätter sina ansträngningar i dessa avseenden så att
protokollet vinner bredare anslutning.
Tillämpning av dödsstraff mot personer som var under 18 år när
de begick sitt brott strider bl.a. mot konventionen om de
medborgerliga och politiska rättigheterna. När USA förra året
ratificerade denna konvention och i en reservation förbehöll sig
rätten att avrätta personer som begått brott medan de var
minderåriga var Sverige en av de första stater som invände mot
denna reservation.
Utskottet får återigen framhålla att dödsstraff är
oacceptabelt.
Utskottet anser därmed att motionerna U613 (v) yrkandena 9--11
och U615 (s) yrkande 25 är besvarade.
Förslaget i motion U615 (s) yrkande 26 om en
uppföljningskonferens rörande anslutningen till och
efterlevnaden av FN:s tortyrkonvention behandlades av utskottet
i betänkandet 1993/94:UU3 med anledning av ett likalydande
yrkande. Utskottet konstaterade då att tortyrkonventionens
status regelbundet diskuteras i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna. Sverige tar aktiv del i detta arbete. Den
arbetsgrupp som kommissionen tillsatte år 1992 för att utarbeta
ett tilläggsprotokoll till tortyrkonventionen är ett viktigt
initiativ för att stärka konventionen. Syftet är att tillskapa
ett system för besök av en expertkommitté på platser där
personer hålls frihetsberövade. Arbetsgruppen hade sitt första
möte hösten 1992, och ett uppföljningsmöte ägde rum hösten 1993.
Utskottet såg detta som ett värdefullt bidrag i syfte att stärka
konventionens status och utgick från att Sverige aktivt deltar i
dessa förhandlingar så att ett tilläggsprotokoll snarast kan
läggas fram i FN:s generalförsamling. Utskottet ansåg att detta
arbete och den verksamhet som kommissionen bedriver genom den
särskilde rapportör som bevakar förekomsten av tortyr i världen
är de åtgärder som synes mest ändamålsenliga för bekämpandet av
bruket av tortyr.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och betraktar därmed
motion U615 (s) yrkande 26 besvarad.
5. Flyktingar
Sammanfattning av motionerna
I den socialdemokratiska partimotionen U615 yrkande 28
framhåller motionärerna att Sverige bör verka för ett tillägg
till den europeiska konventionen om skydd av de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna som skall inbegripa
rätt till asyl baserat på 1951 års Genèvekonvention och 1967 års
tilläggsprotokoll. I yrkande 29 framhålls att det är angeläget
att Sverige globalt, främst genom FN:s flyktingkommissarie
(UNHCR), men också i ett europeiskt perspektiv genom Europarådet
och ESK, aktivt verkar för en ökad och förbättrad
ansvarsfördelning i flyktingsammanhang. Liknande krav framförs i
motionen Sf622 (v) i yrkande 7, där det hemställs om att Sverige
måste verka för ett samarbete i flyktingpolitiska frågor inom
ramen för ESK.
I motion U608 (fp) anför motionären att Sverige i första hand
inom ramen för Europarådet bör ta initiativ till en konvention
som gör det enklare att bli av med resp. att återvinna
medborgarskap i en persons ursprungliga hemland.
Motion Sf608 (-) yrkande 5 anför att Sverige i ESK eller i
Europarådet bör verka för att Europa i likhet med vad som var
fallet under andra världskriget utarbetar en kompletterande
konvention till Genèvekonventionen och att en alleuropeisk
överenskommelse arbetas ut som gör det möjligt att snabbt och på
ett bra sätt hjälpa stora flyktingskaror.
Utskottets överväganden
Flyktingrörelser är bl.a. ett symptom på en bristande respekt
för de mänskliga rättigheterna. Världssamfundet har mer och mer
kommit till insikten att flyktingfrågor måste angripas med
långsiktigt verkande ekonomiska och politiska åtgärder. Ett
effektivare stöd för de mänskliga rättigheterna är också en del
av flyktingpolitiken enär en förbättrad situation för de
mänskliga rättigheterna också bidrar till att människor inte
tvingas bli flyktingar. Sveriges omfattande bistånd till bl.a.
FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) är ett uttryck härför.
Sverige har under senare år fört upp frågan om en mer rättvis
ansvarsfördelning mellan mottagarländerna rörande flyktingar.
Frågan har bl.a. drivits i flyktingkommissariatets
exekutivkommitté, där Sverige sökt få gehör för en
europeisk/regional lösning. Sverige har också under sitt år
(1992--1993) som ordförandestat i den europeiska
säkerhetskonferensen (ESK) och dess s.k. mänskliga dimension
aktivt verkat för att migrationspolitiskt samarbete placeras på
ESK:s dagordning. I samband med ESK:s ministerrådsmöte i Rom i
november/december 1993 beslöts också att frågan om massflykt
skall föras upp på ESK:s dagordning.
Den tragiska situationen i det tidigare Jugoslavien har
regionalt i Europa bidragit till ett större ansvarstagande såväl
med hjälp på plats som vad avser mottagandet.
Vid Europarådets möte för migrationsministrar i Aten i
december 1993 lade Sverige tillsammans med Danmark, Norge,
Tyskland och Schweiz fram ett förslag med innebörd att
Europarådets medlemsstater skall förbinda sig att ta ett större
ansvar för de människor som flyr från det tidigare Jugoslavien.
Europarådets s.k. Wiengrupp, som bildades år 1992, arbetar med
frågan och har bl.a. slagit fast att Europarådets medlemsstater
har ett gemensamt ansvar för att ge skydd och humanitär hjälp åt
de människor som tvingats på flykt på grund av förhållandena i
det tidigare Jugoslavien.
När det gäller själva begreppet "flykting" konstaterar
utskottet att Sverige ansluter sig till den definition som
återfinns i 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga
ställning och dess tilläggsprotokoll från år 1967. Konventionen
med tilläggsprotokollet jämte 1954 års konvention om statslösa
ger ett väl täckande skydd för de flyktingar som omfattas av
dessa konventioner.
Utskottet noterar i detta sammanhang att frågan om att utvidga
definitionen av flyktingbegreppet inom ramen för 1951 års
konvention diskuterats under en lång rad av år. Det har
emellertid visat sig att det inte finns något internationellt
stöd vare sig för en utvidgning av flyktingbegreppet eller för
nya internationella bindande normer för s.k.
icke-konventionsflyktingar. Detta får särskild betydelse när det
gäller frågan om att i ett tillägg till Europakonventionen
angående skydd av de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna inbegripa en rätt till asyl. Utskottet
konstaterar att den svenska utlänningslagstiftningen bygger på
1951 års Genèvekonvention och att utlänningslagens bestämmelser
om verkställighetshinder överensstämmer med Europakonventionens
förbud om tortyr i artikel 3. Utskottet konstaterar vidare att
rättigheterna i enlighet med Europakonventionen måste vara
lämpade att prövas av ett domstolsorgan.
Regeringen arbetar generellt för ett förbättrat skydd av
flyktingars behov av skydd av de mänskliga rättigheterna.
Framför allt verkar Sverige för ökade biståndsinsatser för att
lindra de förhållanden som föranleder migration och flykt. Mot
denna bakgrund, men även i ljuset av ett bristande
internationellt stöd för nya bindande normer på flyktingrättens
område, torde inte något tillägg till den europeiska
konventionen kunna aktualiseras. Utskottet noterar i
sammanhanget att den europeiska konventionen i första hand inte
reglerar asylrättsliga frågor.
I Europarådet behandlas migrations- och flyktingfrågor främst
i expertgrupperna Committee of Experts on the Legal Aspects of
Territorial Asylum, Refugees and Stateless Persons och European
Committee on Migration i vilkas arbete Sverige deltagit i många
år. Även inom den tidigare nämnda s.k. Wiengruppen behandlas
flyktingrörelser, främst i ett öst--väst-perspektiv. I denna
grupp kan Sverige, såväl som i andra fora, presentera och verka
för att diskussioner inleds om en ordning för att möta
massflyktingsituationer i Europa. Vid Europarådets toppmöte i
Wien i oktober 1993 uttalade sig statsminister Bildt för en
sådan ordning samt att däri måste ingå ett system för att dela
ansvaret för vår kontinents konflikter.
Det svenska ordförandeskapet i ESK initierade kontakterna med
det arbete som uträttats av andra internationella
organisationer, såsom UNHCR. Grunden för ett utvidgat samarbete
med UNHCR har lagts genom den allmänna ramöverenskommelse som
slutits mellan FN och ESK med aktiv svensk medverkan. Sverige
driver nu frågan vidare i det löpande arbetet i ESK. Vad gäller
ett vidareutvecklande av det folkrättsliga regelverket är detta
något som på nuvarande stadium inte faller inom ramen för ESK:s
överväganden.
Utskottet vill understryka det angelägna i att det
internationella samfundet fortsätter att verka för långsiktiga
preventiva strategier som bättre integrerar politiska aktioner,
utvecklingsinsatser, humanitära insatser och frågan om respekten
för de mänskliga rättigheterna.
Med det ovan anförda anser utskottet motionerna U615 (s)
yrkandena 28 och 29, Sf622 (v) yrkande 7 och motion Sf608 (-)
yrkande 5 besvarade.
Vad beträffar förslaget i motion U608 (fp) om en konvention
för att bli fri från resp. återvinna medborgarskap i sitt
tidigare hemland konstaterar utskottet att dubbla medborgarskap
i möjligaste mån bör undvikas. Att återvinna tidigare innehaft
medborgarskap är i Norden relativt enkelt, och vad utskottet
förstår har andra europeiska stater inte någon anledning att
omöjliggöra ett återvinnande. Att bli fri från sitt tidigare
medborgarskap är också relativt väl accepterat i Europa.
Mot den bakgrunden bedömer utskottet att ett svenskt initiativ
i Europarådet inte är aktuellt.
Med det ovan anförda betraktar utskottet motion U608 (fp)
besvarad.
6. Rasism och främlingsfientlighet samt etniska konflikter
Sammanfattning av motionerna
Den socialdemokratiska partimotionen U615 (yrkande 30) anför
att rasistiska, antisemitiska och främlingsfientliga yttringar
på senare tid har dykt upp i hela Europa. Företeelserna i
Sverige omspänner allt från direkta våldsdåd mot flyktingar och
flyktingförläggningar till rasistisk propaganda och skändningar
av framför allt judiska begravningsplatser. I många
västeuropeiska stater har högerextremistiska partier fått fäste.
I flera central- och östeuropeiska stater växer en aggressiv
nationalism fram, vars extrema uttryck vi ser i tragedin i det
tidigare Jugoslavien. Motionärerna anser att arbetet mot
främlingsfientligheten och rasismen måste ske på olika nivåer.
Det viktigaste är att undanröja grogrunden till fientligheten.
Bl.a. måste arbetslösheten bekämpas på ett internationellt plan.
Regeringen bör därför ta initiativ till en internationell
konferens på högsta politiska nivå i Europa mot rasism och
främlingsfientlighet.
I Vänsterpartiets motion U407 yrkande 1 föreslås bl.a. att
Sverige skall verka för att motverka etniska och religiösa
konflikter i u-världen.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar med anledning av motion U615 yrkande 30
att frågor om rasism, antisemitism och främlingsfientlighet
utgjorde huvudtema under Europarådets toppmöte i Wien den 8--9
oktober 1993. De församlade stats- och regeringscheferna antog
då en deklaration samt en handlingsplan mot rasism, xenofobi,
antisemitism och intolerans. En viktig del av aktionsplanen
utgörs av en ungdomskampanj med syfte att mobilisera
allmänheten. Kampanjen skall äga rum både på central europeisk
och nationell lokal nivå. Nationella kommittéer skall bildas.
En annan viktig del av planen är bildandet av en
expertkommitté, bestående av respekterade politiska
personligheter, som skall granska de åtgärder som
medlemsstaterna vidtar för att bekämpa fenomen som rasism och
främlingsfientlighet samt föreslå vidare åtgärder. Därutöver
innehåller deklarationen och aktionsplanen en rad åtaganden av
mer generell karaktär. Staterna åtar sig t.ex. att bekämpa
ideologier och handlingar som kan leda till rashat, våld och
diskriminering. En första rapport avseende planerna för
genomförandet av aktionsplanen kommer Sverige att lämna vid
Europarådets nästa ministermöte i maj 1994.
Enligt vad utskottet har erfarit har
diskrimineringsombudsmannen, Frank Orton, utsetts till
ordförande i en kommission mot främlingskap och rasism under
ministerkommittén i Europarådet. Kommissionen skall bl.a.
studera lagstiftningen i Europarådets 32 medlemsstater och
föreslå åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om vikten av att detta arbete
inte enbart koncentreras till nya lagar utan att stöd också ges
till informationsinsatser bl.a. i skolor och på andra
utbildningsplatser.
Utskottet konstaterar också att Sverige inom ramen för FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna deltagit i arbetet
bl.a. avseende genomförandet av handlingsprogrammet för det
andra årtiondet för kamp mot rasism och rasdiskriminering. Ett
program för ett tredje årtionde för kamp mot rasism och
rasdiskriminering är antaget av FN:s generalförsamling, och en
särskild enhet i FN:s center för de mänskliga rättigheterna har
fått till uppgift att se över informationsbehovet inför det
tredje årtiondet mot rasdiskriminering. Härutöver vill utskottet
erinra om den rapportör som FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna tillsatte år 1993 och som vid årets möte lämnade
förslag till åtgärder för att bekämpa nutida former av rasism,
rasdiskriminering, främlingsfientlighet och annan intolerans.
Rapportören har bl.a. föreslagit seminarieverksamhet kring dessa
frågor.
Utskottet noterade i betänkandet 1992/93:UU3 den oroväckande
ökningen av främlingsfientlighet och rasism på många håll i
världen och konstaterade att dessa tendenser framför allt måste
bemötas inom de enskilda staterna. Det är mycket angeläget att
fenomenen uppmärksammas och bekämpas såväl globalt som
regionalt. Europarådets initiativ utgör ett värdefullt bidrag
härvidlag. Utskottet utgår från att regeringen mycket aktivt
kommer att delta i dessa aktiviteter internationellt, men även
nationellt för att stävja en oroande utveckling. Det är särskilt
angeläget att ledande företrädare från alla samhällslivets
områden mycket tydligt och klart markerar avståndstagandet mot
främlingsfientlighet. Utskottet noterar i detta sammanhang att
regeringen fattat beslut om att tillsätta en kommission mot
främlingsfientlighet och rasism liksom en arbetsgrupp avseende
en ungdomskampanj mot rasism. Kommissionen skall verka
opinionsbildande för att på skilda områden motverka
främlingsfientlighet och rasism. Under reservationsanslaget
Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism finns för
innevarande budgetår 10 miljoner kronor. För budgetåret 1994/95
är anslaget enligt riksdagens beslut höjt till 28 miljoner
kronor.
Utskottet noterar också den resolution som Europaparlamentet
antog den 2 december 1993 angående förekomsten av rasism och
främlingsfientlighet.
Utskottet anser därmed motion U615 (s) yrkande 30 besvarad.
Sverige verkar såväl i FN som i ESK för att motverka
potentiella etniska och religiösa konflikter i världen. Sverige
har ofta påpekat att det arbete som bedrivs inom FN:s sociala
och ekonomiska ansvarsområden har en viktig roll att spela när
det gäller förebyggandet av konflikter. Sverige är också en av
de största bidragsgivarna till FN:s biståndsprogram, förutom det
bistånd Sverige ger bilateralt för insatser på det humanitära
området och för demokratiutveckling. I ESK-processen verkar
Sverige också för att motverka etniska motsättningar,
diskriminering och bristande respekt för de grundläggande fri-
och rättigheterna. Utskottet utgår från att regeringen även i
sina bilaterala kontakter med olika stater diskuterar dessa
viktiga frågor.
Utskottet vill i detta sammanhang poängtera vikten av ett
vidgat samarbete med frivilligorganisationer i ansträngningarna
att förhindra etniska, religiösa och andra väpnade konflikter.
Utskottet anser att frivilligorganisationernas roll och
betydelsefulla arbete inte nog kan poängteras i det
omdaningsarbete som pågår världen över, inte minst i vår egen
region. Icke-statliga aktörer på olika arbetsområden kan på ett
konstruktivt sätt komplettera den förda politiken och även
kritiskt granska regeringars uppträdande vad avser främjandet av
och respekten för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet anser därmed att motion U407 (v) yrkande 1 är
besvarad.
7. Handel och arbetsrätt
Sammanfattning av motionerna
I motion U603 (v) yrkande 8 anförs, mot bakgrund av tidigare
erfarenheter av handel med diktaturstater, att samma koppling
mellan handel och mänskliga rättigheter skall gälla som mellan
bistånd och demokratisering.
I Vänsterpartiets partimotion U613 (v) yrkande 6 anser
motionärerna att Sverige måste medverka till att stärka
efterlevnaden av de internationella konventionerna på
arbetsrättens område. De fackliga rättigheterna kränks såväl
från arbetarskyddssynpunkt som i strejkrättshänseende.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att förutsättningarna för en koppling
mellan bistånd och demokratisering på en rad punkter skiljer sig
från den föreslagna kopplingen mellan handel och mänskliga
rättigheter. En avgörande punkt är att den statliga kontrollen
över handeln inte ser ut på samma sätt som när det gäller
biståndet. En annan är att den yrkade kopplingen mellan handel
och mänskliga rättigheter skulle kunna ställa sig svårförenlig
med existerande regler för ekonomiska sanktioner och med
GATT-avtalet. Utskottet fastslår, att de principer för
ekonomiska sanktioner som framgår av lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner, med senare ändringar, även
fortsättningsvis bör gälla.
Yrkande 8 i motion U603 (v) avstyrks därför.
Utskottet instämmer med motionärerna om att efterlevnaden av
de internationella konventionerna på arbetsrättens område måste
stärkas. Sverige har aktivt medverkat till att FN:s kommission
för de mänskliga rättigheterna sedan ett antal år tillbaka
uppmärksammar den bristande respekten i ett flertal stater vad
avser de fackliga rättigheterna. Utskottet utgår från att
regeringen på det sätt den finner lämpligt kommer att fortsätta
verka för att brott mot de fackliga rättigheterna påtalas och
för att arbetsrättens regler över huvud taget respekteras.
Motion U613 (v) yrkande 6 anses därmed besvarad.
8. Övrigt
Sammanfattning av motionerna
Motion U613 (v) yrkande 12 poängterar vikten av att FN:s
rådgivningsprogram och tekniskt bistånd på området för de
mänskliga rättigheterna ges ökade resurser. En större del än vad
som nu är fallet bör avsättas i FN:s budget för detta program.
Motion U635 (fp) tar upp frågan om mänskliga rättigheter och
terrorism. Konventioner om de mänskliga rättigheterna handlar om
att skydda medborgarna mot den egna staten. Brott mot de
mänskliga rättigheterna avser staternas agerande och inte
enskilda personer, grupper eller organisationer. Det är enligt
motionären felaktigt att koppla ihop mänskliga rättigheter och
terrorism. Motionären anser att FN måste återgå till
uppfattningen att mänskliga rättigheter är något som berör
individens rättigheter annars undergrävs det högst angelägna
arbetet för skyddet och främjandet av de mänskliga
rättigheterna. Sverige bör verka för denna ståndpunkt i FN.
Motion U627 (s) anför att Sverige bör verka för att FN
proklamerar ett fruktträdens årtionde. Under de år som gått har
FN proklamerat speciella år och årtionden, bl.a. kvinnans,
barnens och de äldres. Under 1980-talet var det dricksvattnets
årtionde. Före år 1990 skulle alla jordens invånare ha tillgång
till fullgott dricksvatten. FN kan bidra till än bättre
levnadsvillkor för världens svältande folk genom att utropa
fruktträdens årtionde. Det måste planteras träd överallt där
människor svälter, överallt där träd kan växa.
I motion U601 (s) yrkar motionärerna på att ett globalt
toppmöte om hiv/aids anordnas för att utarbeta en global
strategi mot hiv/aids. Det internationella samfundet saknar i
dag tillräcklig kunskap för att kunna överblicka aidsepidemins
totala konsekvenser för framtiden. Motionärerna anser det därför
angeläget att Sverige tar initiativ till ett toppmöte på högsta
internationella nivå för att mobilisera en politisk vilja att
bekämpa sjukdomen.
I flerpartimotionen U231 (kds, s, m, fp, c, nyd, v, -) anförs
att den svåra aidsepidemin världen över får svåröverskådliga
konsekvenser, framför allt när det gäller de barn som blivit
föräldralösa på grund av att deras föräldrar avlidit i aids.
Motionärerna anser att dessa barns situation måste bli föremål
för uppmärksamhet och anför att regeringen bör ta initiativ till
att frågan förs upp på FN:s dagordning (yrkande 1).
Utskottets överväganden
Vad beträffar förslaget i motion U613 (v) yrkande 12 om vikten
av FN:s rådgivningsprogram och tekniskt bistånd på området för
de mänskliga rättigheterna konstaterar utskottet att Sverige
under en rad av år verkat för att FN:s center för de mänskliga
rättigheterna i Genève skall ges ökade resurser. Sverige har i
detta syfte såväl i världskonferensen som i generalförsamlingens
tredje och femte utskott samt även i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna betonat vikten av att tillräckliga
resurser ges till centrets verksamhet. Sverige har även aktivt
verkat för att frivilliga bidrag lämnas till de frivilliga
fonder som administeras av FN:s center för de mänskliga
rättigheterna, dvs. dels Fonden för personer som utsatts för
tortyr, dels Urbefolkningsfonden och dels Fonden för tekniskt
bistånd.
När det gäller omfördelningar i FN:s reguljära budget till
mänskliga rättigheter noterar utskottet att det är svårt att få
gehör för sådana förslag eftersom dessa stöter på motstånd från
framför allt en stor grupp u-länder. Utskottet konstaterar att
Sverige sedan flera år tillbaka lämnar frivilliga bidrag till
centrets program för tekniskt bistånd på området för de
mänskliga rättigheterna.
Utskottet utgår från att Sverige på lämpligt sätt fortsätter
att stödja centrets verksamhet, inkl. det tekniska
biståndsprogrammet och andra aktiviteter på området som skall
finansieras över FN:s reguljära budget.
Utskottet anser därmed yrkande 12 i motion U613 (v) besvarad.
Utskottet instämmer i princip i det som förs fram i motion
U635 (fp) om mänskliga rättigheter och terrorism. Det är mycket
beklagligt att frågan om terrorism blandas samman med frågor om
de mänskliga rättigheterna. I den mån detta skall ske bör det
handla om att tillse att bekämpandet av förekomsten av terrorism
sker inom ramen för de mänskliga rättigheterna, inte för att ge
en ursäkt för regeringars övergrepp i samband med sådant
bekämpande. Huvudbudskapet i den resolution som motionären
hänvisar till, dvs. fördömandet av terrorism i alla dess former,
anser utskottet att Sverige kan ställa sig bakom. Däremot är det
viktigt att skilja på de handlingar för vilka stater ansvarar
och som kan utgöra brott mot de mänskliga rättigheterna och
annat agerande från en regering. Våldshandlingar som begås av
terroristgrupper kan aldrig tolereras. Det är regeringarna som
bär ansvaret för att respekten för de mänskliga rättigheterna
upprätthålls när förekomsten av terrorism skall bekämpas. Det
var också i denna anda som Sverige, enligt vad utskottet
inhämtat, lämnade en röstförklaring i samband med behandlingen
av resolutionen i FN:s generalförsamling.
Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis
kommer att föra fram denna ståndpunkt och söka verka för att den
får genomslag i mänskliga rättighetssammanhang.
Utskottet anser motion U635 (fp) därmed besvarad.
Vad beträffar förslaget i motion U627 (s) angående ett
fruktträdens årtionde får utskottet anföra följande. Den svenska
inställningen i FN har länge varit att inta en återhållsam
hållning till proklamation av olika dagar, veckor och årtionden.
Risk föreligger att fokus förleds från ett globalt och
övergripande perspektiv till att frågeställningar får ett snävt
perspektiv. Det finns också risk för att betydande resurser kan
komma att ägnas åt utropandet av dagar och årtionden m.m. i
frågor vars marginella påverkan på vår omvärld inte motiverar
insatsen. Enligt vad utskottet erfarit verkar regeringen aktivt
för insatser som skall främja bärkraftig utveckling i allmänhet.
Motion U627 (s) avstyrks därmed.
Frågan om ett globalt toppmöte om hiv/aids som förs fram i
motion U601 (s) behandlade utskottet i sitt betänkande
1993/94:UU3. Utskottet konstaterade i detta betänkande att
förekomsten av aids inte enbart är ett hälsoproblem utan också
har en ekonomisk och social dimension i många länder på de
afrikanska, amerikanska och asiatiska kontinenterna. WHO:s
aidsprogram har under de senaste sex-sju åren spelat en central
roll i det globala arbetet med att bekämpa spridning av
hiv/aids. Programmet är WHO:s största och finansieras genom
extrabudgetära medel till vilket USA och Sverige är de största
bidragsgivarna. Vid sidan av det globala aidsprogrammet har WHO
inom denna ram stött ett antal länder i utarbetandet av
nationella handlingsplaner mot aids. Från flera håll har krav
rests på samordning mellan FN-organen och ett större
kunskapsutnyttjande hos både WHO och andra FN-organ.
Förutom en aktiv svensk hållning i WHO driver Sverige frågan
om aids i FN:s utvecklingsorgan såsom UNDP, Unicef och UNFPA.
Världsbanken finansierar sedan några år tillbaka stora
aidsprogramm i bl.a. Uganda och Thailand. En särskild
arbetsgrupp finns inom ramen för WHO:s globala aidsprogram.
Arbetsgruppens arbete står under svenskt ordförandeskap och har
till uppgift att analysera dagens aidsinsatser med betoning på
samordning. WHO:s styrelse beslöt vid sitt möte i januari 1994
att rekommendera att ett särskilt program inrättas och
underställs det Ekonomiska och sociala rådet (Ecosoc). Avsikten
är att programmet skall integreras med verksamheterna i UNDP
(FN:s utvecklingsprogram), Unicef (FN:s barnfond), UNFPA (FN:s
befolkningsfond) och Unesco (FN:s organisation för utbildning,
vetenskap och kultur) för att samordnade insatser skall komma
till stånd. Enligt vad utskottet inhämtat avser regeringen att
verka för att detta program behandlas vid Ecosoc:s sommarmöte i
juli 1994.
Tanken på ett globalt toppmöte har väckts i samband med
diskussionerna om en förändrad administrativ organisation inom
ramen för WHO:s aidsprogram. Enligt vad utskottet erfarit
meddelade den franska regeringen i samband med ett s.k.
givarmöte om aids i januari år 1994 att den franske
premiärministern kommer att inbjuda till ett högnivåmöte om
aids. Utskottet förutsätter att regeringen aktivt följer
pågående diskussioner och arbete samt att Sverige kommer att
delta i ett högnivåmöte.
Utskottet betraktar därmed motion U601 (s) besvarad.
Utskottet instämmer i motionärernas syn på aidsepidemins
konsekvenser som förs fram i flerpartimotionen U231 (kds, s, m,
fp, c, nyd, v, -). Behovet av tvärsektoriella insatser till barn
vars föräldrar som avlidit i aids är ett av skälen till att
Sverige arbetar för att FN skall koordinera sitt arbete på
aidsområdet. Utskottet utgår från att regeringen kommer att
fortsätta att driva frågan så att bl.a. Unicef, men även andra
biståndsorgan i högre utsträckning tillsammans med t.ex.
frivilligorganisationer och andra berörda organisationer
uppmärksammar dessa barns behov. Utskottet vill i detta
sammanhang också erinra om att frågan kan behandlas inom ramen
för de konferenser som FN anordnar, bl.a. den nära förestående
konferensen om befolkning och utveckling i september 1994, men
även i världskvinnokonferensen år 1995 och på det sociala
toppmötet samma år.
III. Förhållanden i stater, områden eller som rör enskilda
folk
1. Kina
Sammanfattning av motionerna
I motion U639 (v) yrkande 1 anser motionärerna att Sverige
skall föra en kritisk dialog med Kina i frågor som rör den
bristande respekten för de mänskliga rättigheterna i landet och
den politik som förs gentemot Tibet, Mongoliet och Xinjiang. I
motionens sägs att en fredlig överenskommelse mellan Kina och
andra berörda stater om samarbete i Sydkinesiska sjön måste
komma till stånd och refereras till Kinas marina upprustning i
Sydkinesiska sjön. I yrkande 2 begärs att Sverige skall medverka
till en sådan överenskommelse. I yrkande 3 hemställs att Sverige
bör föra en dialog med Kina rörande Kinas vapenexportpolitik.
Även i motion U203 (fp) kritiseras den bristande respekten för
de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna i Kina.
I yrkande 3 anförs att Sverige i besöksutbytet med Kina skall ta
upp frågor om de mänskliga rättigheterna. Sverige bör också i
internationella sammanhang framföra krav på respekt för de
mänskliga rättigheterna i Kina (yrkande 4).
Bakgrund
Kina har inte anslutit sig till 1966 års konventioner om
medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter. Däremot har Kina ratificerat 1948 års
folkmordskonvention, 1965 års rasdiskrimineringskonvention, 1979
års kvinnodiskrimineringskonvention, 1984 års tortyrkonvention
och 1989 års barnkonvention. Kina har vid upprepade tillfällen
förklarat att man respekterar 1948 års allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna men refererar i mänskliga
rättighetssammanhang oftast till FN-stadgan. Kina tillhör de få
stater som generellt avvisar kritisk granskning av situationen
för de mänskliga rättigheterna som en inblandning i en stats
inre angelägenheter. Kina är sedan år 1982 medlem i FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna. Kina anser att rätten
till social och ekonomisk utveckling måste stärkas inom området
för de mänskliga rättigheterna. Kina hävdar emfatiskt att den
rådande ekonomiska världsordningen är huvudhindret för
utvecklingsländernas fulla utövande av de mänskliga
rättigheterna. Mänskliga rättigheter har en tydlig social och
ekonomisk dimension. Kina anser att de ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheterna därför måste ges högsta prioritet.
Massakern på Tiananmen-torget i Peking den 3--4 juni 1989 har
starkt bidragit till omvärldens protester mot den kineiska
regimens bristande respekt för de grundläggande mänskliga fri-
och rättigheterna. Amnesty International har under de senaste
åren rapporterat om många enskilda fall i Kina där mänskliga
rättigheter kränkts. Människor arresteras för sina politiska
åsikters skull och hålls fängslade utan rättegång. Fångar
torteras och misshandlas i samband med åtal. Administrativa
frihetsberövanden utan rättslig prövning förekommer m.m.
Utskottets överväganden
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att respekten för
de mänskliga rättigheterna i Kina är mycket bristfällig. Sverige
påtalar såväl i multilaterala fora som i sina bilaterala
kontakter med den kinesiska regeringen de allvarliga bristerna i
respekten för de mänskliga rättigheterna.
Multilateralt har Sverige under en rad år verkat för att
situationen för de mänskliga rättigheterna skall komma på FN:s
dagordning genom beslut om granskning i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna. Med bl.a. svensk medverkan lades en
resolutionstext fram i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna år 1990. Kommissionens förslag till beslut blev
emellertid nedröstat i en proceduromröstning som medförde att
någon behandling i själva sakfrågan aldrig kom till stånd. Även
år 1993 och vid årets möte med kommissionen har ansträngningarna
att granska situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina,
men också i Tibet misslyckats genom att motförslagen om att inte
anta sådana beslut fått stöd av majoriteten av kommissionens
medlemsstater. Sverige har i anföranden både i FN:s
generalförsamling och i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna kraftfullt fördömt brotten mot de mänskliga
rättigheterna i Kina och vid ett flertal tillfällen uppmanat den
kinesiska regeringen att frisläppa personer som fängslats för
sina politiska åsikters skull.
Kravet på ökad respekt för de mänskliga rättigheterna är också
ett återkommande tema i Sveriges bilaterala samtal med
företrädare för den kinesiska regeringen. Utskottet noterar med
tillfredsställelse att en kontinuerlig dialog förs om dessa
frågor i officiella kontakter. Utskottet vill för sin del
understryka det angelägna i att en sådan dialog ständigt hålls
aktuell. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina
ansträngningar att t.ex. i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna verka för att förhållandena i Kina kommer på FN:s
dagordning. Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om
det viktiga arbete som kommissionens tematiska rapportörer utför
och rapporterar om till kommissionens årliga möten. Bl.a.
förekommer Kina i flera rapporter som behandlar förekomsten av
tortyr, summariska avrättningar, religiös ofördragsamhet och
administrativa frihetsberövanden.
En svensk delegation för mänskliga rättigheter bestående av
såväl juridisk som sinologisk expertis besökte nyligen Kina och
Tibet. I diskussioner med kinesiska förträdare har delegationen
uttalat Sveriges oro över situationen för de mänskliga
rättigheterna där.
Vad beträffar den territoriella tvisten i Sydkinesiska sjön
som anförs i motion U639 (v) yrkande 2 noterar utskottet att
flera stater i området gör anspråk på delvis samma territorium.
Den kinesiska ståndpunkten i denna tvist är att den endast kan
lösas internt mellan de berörda staterna. Frågan om medverkan av
stater utanför regionen har inte aktualiserats.
Utskottet har i betänkandet 1993/94:UU15 konstaterat att
Sverige återupptagit visst biståndssamarbete med Kina. Ett skäl
till detta är att isolering inte gagnar främjandet av de
mänskliga rättigheterna i landet. Utvecklingsprojekt ger
möjligheter till en bilateral dialog vad beträffar de mänskliga
rättigheterna.
Utskottet anser härmed att motionerna U203 (fp) yrkandena 3
och 4 samt U639 (v) yrkandena 1 i berörd del 2 och 3 besvarade.
2. Tibet
Sammanfattning av motionerna
I flerpartimotion U633 (fp,s,m,c,kds,nyd,v) anförs att brotten
mot de mänskliga rättigheterna i Tibet är väl dokumenterade och
att kränkningarna fortgår trots omvärldens protester. En
omfattande utarmning av Tibets kultur och ekologi pågår. Nästan
alla kloster är förstörda. Stora skogsområden har kalhuggits
utan någon återplantering. Tibetanernas hela existens som folk
hotas. Sveriges stöd till demokratisk utveckling och främjande
av de mänskliga rättigheterna är nödvändigt (yrkande 7).
Motionärerna anser att Kinas ockupation av Tibet utgör ett klart
brott mot internationell rätt. Sedan Dalai Lama och större delen
av hans regering tvingades gå i exil år 1959 har man arbetat
fram en tibetansk demokratisk konstitution. I yrkande 1 anser
motionärerna att Sverige bör erkänna Tibets rätt till
självständighet. Sverige bör utöva påtryckningar på Kina så att
förhandlingarna upptas mellan den kinesiska ledningen och den
tibetanska exilregeringen på grundval av Dalai Lamas fredsplan
(yrkande 2).
I motionen nämns ett initiativ av riksdagens Tibetkommitté att
en svensk delegation skulle besöka Tibet och Kina. Syftet med
ett besök skulle vara att undersöka de förhållanden tibetanerna
lever under. Motionärerna hemställer att riksdagen bör ge
regeringen i uppdrag att genomföra ett sådant delegationsbesök
(yrkande 3). Sverige bör i FN verka för att FN:s kommission för
de mänskliga rättigheterna på nytt tar upp frågan om att granska
situtionen för de mänskliga rättigheterna i Tibet (yrkande 4).
Europaparlamentet antog i oktober 1993 en resolution om att det
i alla samarbetskontrakt med Kina, främst offentliga sådana,
skall införas en klausul om respekt för de mänskliga
rättigheterna. Motionärerna anser att riksdagen bör göra ett
motsvarande uttalande (yrkande 6).
Även motion U644 (nyd) behandlar förhållandena i Tibet och
yrkar att regeringen bör ta initiativ till att kränkningarna av
de mänskliga rättigheterna i Tibet behandlas i internationella
organ (yrkande 2).
Bakgrund
Tibet har formellt ställning som s.k. autonom region i Kina
och tibetanerna skall därmed åtnjuta visst självstyre. Sverige
som aldrig har ifrågasatt kinesisk de facto-överhöghet över
Tibet har i uttalanden uttryckt sitt stöd för en dialog mellan
Dalai Lama och den kinesiska regeringen.
Tibet var ett kungadöme när buddhismen infördes ca 640.
Religionen utvecklades här till den speciella form som kallas
lamaism, kännetecknad bl.a. av ett omfattande munkväsen.
Lamaismens överhuvud var Dalai Lama, som ca 1650 även blev
landets världslige ledare. Tibet anses redan på 1200-talet ha
varit underkastat de kinesiska kejsarnas överhöghet. På
1700-talet tog kineserna mer effektiv kontroll över området. Den
kinesiska kontrollen blev dock efter kejsardömets fall år 1911
åter mer nominell. Åren 1912--1913 återvände den trettonde Dalai
Lama till Tibet från Indien. År 1950 marscherade kinesiska
revolutionsstyrkor in och Tibet underkastades Kinas utrikes- och
försvarspolitik. Tibet sökte förgäves FN:s stöd att fördöma den
kinesiska militära inmarschen. En omstridd modernisering av
samhället inleddes och inhemsk religion och kultur förföljdes.
En resning år 1959 slogs ned och Dalai Lama flydde med ca 20 000
anhängare till Indien.
FN:s generalförsamling antog åren 1959, 1961 och 1965
resolutioner i Tibet-frågan. I 1961 års resolution nämndes det
tibetanska folkets rätt till självbestämmande. Kinas hårda
kontroll mildrades något under 1980-talet och en del av de
tusentals raserade klostren återuppbyggdes. Mot slutet av
1980-talet resulterade dock antikinesiska strömningar i Tibet i
våldsamma demonstrationer. Upploppen i Lhasa i oktober 1987, i
mars och december 1988 samt i mars 1989 slogs ned med
exceptionell hårdhet. Undantagstillstånd rådde i Lhasa från mars
1988 till april 1990. Även sedan detta hävts har en repressiv
politik mot politiskt oppositionella fortsatt.
En fredsplan som Dalai Lama presenterade år 1987 innehöll
följande fem punkter: att förklara Tibet som fredszon och att de
kinesiska trupperna dras tillbaka, att upphöra med den planerade
invandringen av kineser, att återge tibetanerna deras
fundamentala mänskliga och demokratiska rättigheter, att
återuppbygga Tibets ekologi och att skydda dess kultur samt att
inleda en dialog mellan Kina och Tibet om Tibets framtida
status. I senare uttalanden har det tibetanska exilparlamentet
angivit att den tibetanska målsättningen skall vara full
självständighet. Den tibetanska hållningen har dock inte alltid
varit klar eller konsistent. Dalai Lama själv har i uttalanden
indikerat möjligheten att Tibet skulle kunna vara associerat
till Kina, under förutsättning att Kina respekterar Tibets
politiska och kulturella egenart.
Utskottets överväganden
Utskottet har under flera år tagit upp frågan om den
allvarliga bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna i
Tibet. Rapporterna från Tibet talar fortfarande om en hård
repression mot det tibetanska folket. Godtyckliga
frihetsberövanden, tortyr och misshandel i fängelser,
försvinnanden samt begränsningar i yttrande- och
församlingsfriheten, särskilt religionsutövningen, är
återkommande inslag i rapporterna. Förhållandena i Tibet har
nära beröring med de allvarliga brotten mot de mänskliga
rättigheterna som också begås i Kina.
Sverige har under sina år som medlem i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna, men också i egenskap av observatör,
aktivt sökt verka för att situationen beträffande de mänskliga
rättigheterna i Tibet skall uppmärksammas. Som framgått av
betänkandet 1992/93:UU3 drev EG ett resolutionsutkast om
situationen i Tibet under kommissionens möte år 1992. Genom
amerikanskt ingripande kom texten att omfatta situationen i
Kina, inkl. Tibet. Liksom förslag beträffande situationen för de
mänskliga rättigheterna i Kina kom inte heller denna resolution
upp till behandling. Även under 1993 års möte med kommissionen
och vid årets möte föll förslaget om granskning av förhållandena
i Kina/Tibet genom att motförslag om icke behandling av frågan
lades fram och erhöll majoritet.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att medverka
till att Tibet behandlas i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna liksom att regeringen med kinesiska företrädare
påtalar kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Tibet.
Utskottet konstaterar att Tibet skall åtnjuta viss
självstyrelse som s.k. autonom region i Kina. Utskottet utgår
från att regeringen fortsätter att verka för att denna autonomi
ges verklig innebörd.
Utskottet betraktar motionerna U639 (v) yrkande 1 i berörd del
och U633 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) yrkandena 1--4 och 6--7 samt
U644 (nyd) yrkande 2 besvarade.
3. Burma (Myanmar)
Sammanfattning av motionen
I motion U629 (s) anförs att Sverige i internationella fora
skall verka för att Burmas regering, vald i demokratiskt val år
1990, kan bildas (yrkande 1). Vidare bör Sverige (yrkande 2)
verka för att politiska fångar i Burma friges och att de
mänskliga fri- och rättigheterna respekteras i landet. Det är
inte försvarbart att sälja vapen till en regering som använder
vapen mot sitt eget folk. I yrkande 4 anförs att Sverige skall
verka för att vapen och avancerad teknologi inte exporteras till
Burma.
Bakgrund
Efter omfattande oroligheter störtades den nästan trettioåriga
vänsterdiktaturen i Burma genom en militärkupp år 1988. Den
exekutiva makten övertogs av en krets högre officerare som
bildade det s.k. State Law and Order Restoration Council
(SLORC). SLORC utlovade demokratiska val och övergång till ett
demokratiskt system. Valen hölls den 27 maj 1990 och vanns av
den politiska oppositionen, samlad inom National League for
Democracy (NLD). Enligt officiella uppgifter vann NLD i 392 av
totalt 485 valkretsar.
Oavsett sina tidigare utfästelser har militärregimen ignorerat
valresultatet och genom olika tvångsmedel bibehållit makten.
Inget parlament har inkallats och yttrande- och
församlingsfriheten är inskränkt. Ett stort antal oppositionella
och andra personer sitter fängslade. Tortyr, försvinnanden och
andra svåra brott mot de mänskliga rättigheterna förekommer.
Officiellt har regimen utåt framhållit att dess mål oförändrat
är att makten skall överlämnas till de demokratiskt valda, men
tidpunkten för när detta skall ske har skjutits på framtiden
under förebärande av ett antal skäl såsom behovet av stabilitet,
utarbetandet av en ny konstitution etc. Det är allmänt omvittnat
att syftet med det repressiva systemet är att stadfästa SLORC:s
makt och att förhindra möjligheterna till en demokratisk
övergång trots påståenden om motsatsen som regimens företrädare
brukar framföra.
Cirka 2000 politiska fångar har frigivits men detta anses
allmänt vara ett led i försök att uppnå ett bättre
internationellt anseende. Ett antal politiska ledare är alltjämt
berövade sin frihet. Ledaren för NLD, tillika mottagare av
Nobels fredspris för år 1991, Aung San Suu Kyi, befinner sig i
husarrest sedan juli 1989. En särskild rapportör är sedan 1992
tillsatt för att följa situationen för de mänskliga
rättigheterna i Burma. Rapportören avger årligen rapporter såväl
till FN:s generalförsamling som till FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna.
Situationen i Burma har sedan år 1989 behandlats i FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna. Antalet anmälningar
om brott mot de mänskliga rättigheterna i Burma innebar att
Burma blev föremål för behandling i kommissionens konfidentiella
procedur (den s.k. 1503-proceduren) år 1990. Ett beslut antogs
med innebörd att en oberoende expert skulle besöka Burma.
Experten, professor Ogata, numera FN:s flyktingkommissarie,
besökte Burma i november 1990 och hennes rapport behandlades i
kommissionen år 1991. Kommissionen beslöt att fortsätta
granskningen av Burma inom den konfidentiella proceduren, och
den oberoende expertens mandat förlängdes till 1992 års möte.
Sedan år 1992 är Burma föremål för granskning i kommissionens
offentliga procedur, och rapporter om situationen lämnas varje
år av den särskilde rapportören, den japanske professorn Yozo
Yokota.
Sverige har under alla dessa år aktivt medverkat till detta
förfarande och var i generalförsamlingsmötet hösten 1990
initiativtagare till ett förslag om att uppmana SLORC-regimen
att omsätta valresultatet från maj 1990 i praktisk handling.
Därefter driver Sverige varje höst en resolution om Burma i
generalförsamlingens tredje utskott.
Utskottets överväganden
Utskottet noterar med stor oro de ständigt återkommande
rapporterna som vittnar om mycket upprörande kränkningar av de
mänskliga rättigheterna i Burma. Även om en förbättring till
synes kan sägas ha kommit till stånd i Rangoon, kommer
fortlöpande rapporter om en fruktansvärd behandling av de
etniska minoriteterna i Burma. Utskottet välkomnar därför den
aktiva roll Sverige har spelat och alltjämt spelar för att det
internationella samfundet skall uppmärksamma situationen i
Burma. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att driva
frågan och bedömer vilka åtgärder som är mest lämpliga,
inklusive frågan om ett vapenembargo mot Burma. Utskottet
konstaterar i detta sammanhang att Sverige sedan 1989 mycket
aktivt verkat för att bilda opinion mot den odemokratiska
regimen och de mycket allvarliga övergreppen på de mänskliga
rättigheterna i landet.
Med det ovan anförda får yrkandena 1, 2 och 4 i motion U629
(s) anses besvarade.
4. Indonesien
Sammanfattning av motionerna
I flera motioner beskrivs situationen för befolkningarna på
Östra Timor, Västra Papua och i Aceh som oacceptabel och
motionärerna yrkar på internationella insatser. I motionerna
U610 (v), yrkande 3, U647 (c), yrkande 3, och U636 (fp), yrkande
1 anförs att Sverige i FN bör verka för att Indonesien drar
tillbaka sina trupper från Östtimor. I motion U647 (c), yrkande
2, hemställs att Sverige skall verka för en permanent närvaro av
FN på Östtimor. Vidare anförs i motion U647 (c) i yrkande 1 att
Sverige bör agera mer aktivt vad gäller Östtimors rätt till
självbestämmande och timoresiskt deltagande i samtalen med FN.
Även i motion U636 (fp), yrkande 2, anför motionären att FN
bör etablera en permanent närvaro på Östtimor för att
säkerställa folkets rätt till självbestämmande. I motion U227
(s), yrkande 4, föreslås att regeringen bör följa Europarådets
resolution 966 av den 28 juni 1991 i vilken länder som har
ekonomiska band med Indonesien uppmanas att utöva påtryckningar
på Indonesien att stoppa alla kränkningar av de mänskliga
rättigheterna. Sverige bör i likhet med USA med kraft verka för
en förbättring av de fackliga rättigheterna i Indonesien
(yrkande 5). Sverige bör såväl i internationella fora som i
bilaterala kontakter öppet och tydligt agera för att de
indonesiska trupperna dras bort från territoriet och att folket
i Östtimor får utöva sin rätt till självbestämmande (yrkande 1).
I motion U610 (v) anser motionärerna att Sverige skall kräva
att Xanana Gusmao omedelbart friges (yrkande 1) och att Sverige
i FN måste verka för att få Indonesien att acceptera CNRM
(yrkande 2).
Vidare anser motionärerna i motionen, yrkande 6, att Sverige
bör ansluta sig till OPM:s (Rörelsen för ett fritt Västra Papua)
resolution vid världskonferensen om mänskliga rättigheter och
erkänna Västpapuas rätt till självbestämmande. Motionärerna tar
också upp Indonesiens folkomflyttningspolitik i området och
kräver ett stopp för denna (yrkande 7).
Motionen U610 (v) tar i yrkandena 8 och 9 upp brotten mot de
mänskliga rättigheterna i Aceh och anser att Sverige i FN bör
verka för att den indonesiska folkomflyttningspolitiken där
stoppas.
Även motion U636 (fp) uppmärksammar situationen i Aceh och
anför i yrkande 4 att Sverige i FN bör verka för att situationen
för de mänskliga rättigheterna i Aceh granskas.
Bakgrund
Utskottet har under en lång följd av år behandlat den
bristande respekten för de mänskliga rättigheterna i Indonesien,
i synnerhet vad avser Östra Timor och dess rätt till
självbestämmande (senast i betänkandet 1993/94:UU3). Redan vid
Indonesiens invasion år 1975, då Sverige var medlem av FN:s
säkerhetsråd, tog regeringen ställning mot annekteringen av
Östra Timor såsom ett klart brott mot folkrätten. Samtidigt
framhölls den svenska inställningen om befolkningens rätt till
självbestämmande. Sverige står bakom tanken på en folkomröstning
och hävdar att befolkningen på Östra Timor måste ges rätt att
själv bestämma sin framtid.
Östra Timor omfattas av FN:s deklaration om kolonialsystemets
avskaffande. I syfte att underlätta avkoloniseringsprocessen i
enlighet med FN-stadgan och kolonialdeklarationens mål har FN:s
generalförsamling givit generalsekreteraren särskilda uppgifter.
Generalsekreteraren har därför sedan år 1982
generalförsamlingens uppdrag att genom konsultationer med alla
berörda parter söka nå en lösning i frågan om Östra Timor. De
senaste förhandlingsomgångarna ägde rum dels i maj 1993, dels i
september 1993. Viss atmosfärisk förbättring med inriktning på
förtroendeskapande åtgärder, bl.a. genom att placera
FN-observatörer i området, kunde noteras från samtalsomgången i
september. Något genombrott kan emellertid för närvarande inte
skönjas.
Allvarliga övergrepp på de mänskliga rättigheterna fortsätter
på Östra Timor, men förekommer även på Västpapua (Irian Jaya)
och Aceh. Uppgifter förekommer om tortyr, misshandel och
försvinnanden. Rättssäkerheten bedöms som mycket ringa.
Dösstraffet är inte avskaffat.
Utskottets överväganden
De allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i
Indonesien inger oro. Indonesien är med sina 190 miljoner
invånare ingen naturligt sammanhållen statsbildning utan
inrymmer närmare 200 folkslag utspridda på ett territorium som
består av mer än 13 000 öar. De centrifugala krafterna i denna
världens fjärde folkrikaste stat är starka och medför betydande
risker. Splittringstendenser i Indonesien skulle lätt kunna leda
till en destabilisering av den viktiga sydostasiatiska regionen.
Bl.a. mot denna bakgrund är det enligt utskottets förmenande
ytterst angeläget att situationen på annekterade Östra Timor,
men även problemen på Västpapua och Aceh, får en varaktig och av
alla accepterad lösning.
Sverige stöder helhjärtat FN:s generalsekreterares
ansträngningar att genom samtal mellan Indonesien och Portugal
få till stånd en internationellt acceptabel samförståndslösning
om Östra Timors framtid. Senast i betänkandena 1993/94:UU1 och
1993/94:UU15 anförde utskottet den vikt utskottet fäster vid att
regeringen noga följer utvecklingen i Indonesien och på Östra
Timor och att regeringen tar de initiativ i FN som bedöms
ändamålsenliga. När generalsekreteraren anser att ett
timoresiskt deltagande i dessa samtal, respektive att en
permanent FN-närvaro på Östra Timor skulle gynnas, utgår
utskottet från att regeringen medverkar i en sådan process.
Utskottet noterar i detta sammanhang uppgifter om att informella
samtal mellan indonesiska och östtimoresiska företrädare skall
ha ägt rum.
Det är utskottets förhoppning att de pågående konsultationerna
skall leda till en lösning som går den timoresiska befolkningens
legitima önskemål till mötes. Detta bör innebära att politiskt
fängslade inklusive den dömde och fängslade timoresen Xanana
Gusmao släpps fri genom allmän amnesti och att en folkomröstning
anordnas.
Sedan år 1992 behandlas situationen för de mänskliga
rättigheterna i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Sverige har alltid stött de förslag som lagts fram i
kommissionen.
Kommissionens tortyrrapportör, som för övrigt befann sig på
Östra Timor när dödsskjutningarna ägde rum i Dili den 12
november 1991, lämnade i sin rapport år 1992 till kommissionen
flera rekommendationer till den indonesiska regeringen i syfte
att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna där.
Tortyrrapportören uppmanade den indonesiska regeringen bl.a. att
ratificera 1966 års konventioner om de mänskliga rättigheterna
och 1984 års tortyrkonvention. Vidare föreslog tortyrrapportören
att rättsväsendet reformeras till en internationellt accepterad
standard och att myndighetspersoner som behandlar fängslade
omänskligt eller använder sig av tortyr i samband med förhör
m.m. skall straffas. Rekommendationerna omfattade också ett
förslag att inrätta en nationell kommission för de mänskliga
rättigheterna. Syftet med en sådan kommission skulle enligt
tortyrrapportören vara att undervisa myndighetspersoner på
området för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet noterar att den indonesiska regeringen med anledning
av rapportörens rekommendationer i slutet av år 1993 beslöt att
tillsätta en nationell kommission för de mänskliga
rättigheterna. Några av de andra rekommendationerna skall enligt
vad utskottet inhämtat ännu inte ha genomförts. Utskottet
noterar också att den indonesiska regeringen inbjudit den
specielle rapportören om summariska och godtyckliga avrättningar
från FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna att besöka
Östra Timor under 1994.
Även situationen i Aceh på norra Sumatra inger oro. Tortyr,
summariska fängslanden och dödsskjutningar är vanliga. Inte
heller på Västpapua är situationen tillfredsställande.
Beträffande Västpapuas status får utskottet konstatera att
Sverige accepterade områdets införlivande med Indonesien genom
att rösta för generalförsamlingens resolution i frågan
(resolution 2504/1969). Icke desto mindre anser utskottet att
situationen i Västpapua på området för de mänskliga
rättigheterna måste bli föremål för det internationella
samfundets uppmärksamhet.
Indonesien har, som bl.a. framgått ovan, inte ratificerat 1966
års konventioner om de mänskliga rättigheterna. Sverige verkar
sedan länge multilateralt för en bredare anslutning av de
internationella konventionerna på de mänskliga rättigheternas
område. Utskottet utgår därför från att regeringen i sina
bilaterala kontakter med Indonesien poängterar den vikt Sverige
fäster vid en ratificering av dessa konventioner liksom en
strikt efterlevnad av de internationellt antagna normerna.
Indonesien har däremot ratificerat 1989 års barnkonvention och
1979 års kvinnodiskrimineringskonvention. Utskottet noterar i
detta sammanhang att Indonesiens första rapport till FN:s
barnkommitté granskades av kommittén i september 1993. Kommittén
uttrycker i sina preliminära kommentarer till rapporten en stark
oro för det stora antalet reservationer som Indonesien gjort i
samband med ratificeringen. Barnkommittén ifrågasätter om inte
dessa står i strid med barnkonventionens ändamål och syfte.
Vidare framgår att den nationella lagstiftningen på en rad
områden inte står i överensstämmelse med konventionens regler.
Indonesien har av kommittén uppmanats att sedan den 31 december
1993 svara på kommitténs kritik. Barnkommitténs slutliga
synpunkter på den indonesiska rapporten kommer att lämnas i
september/oktober 1994.
Utskottet förutsätter att regeringen i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna fortsätter att aktivt medverka till att
situationen för de mänskliga rättigheterna i Indonesien
fortlöpande behandlas i kommissionen. Utskottet utgår också från
att regeringen även framdeles såväl inom ramen för FN som
bilateralt kommer att verka för att demokrati och mänskliga
rättigheter skall respekteras i Indonesien. Utskottet får här
erinra om den viktiga roll FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna spelar och framför allt det viktiga arbete som
kommissionens tematiska rapportörer och arbetsgrupper utför i
syfte att uppmärksamma kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna.
Med det ovan anförda får motionerna U610 (v), yrkandena 1--3
och 6--9, U636 (fp) yrkandena 1, 2 och 4, U647 (c) yrkandena
1--3 samt U227 (s) yrkandena 1, 4 och 5 anses besvarade.
5. Kashmir
Sammanfattning av motionen
I Vänsterpartiets motion U407 om konflikterna i det
internationella systemet anförs att Sverige borde utnyttja sin
goodwill i tredje världen för att motverka etniska och religiösa
konflikter som den mellan Indien och Pakistan. Motionärerna
menar att Sverige har särskild anledning att agera för en
fredlig lösning av konflikten i Kashmir eftersom ett antal
svenska biståndsprojekt håller på att genomföras där (yrkande
2).
Bakgrund
Kashmir har alltsedan Indien och Pakistan blev självständiga
stater 1947 utgjort en svår konflikthärd, som bl.a. lett till
två krig mellan de båda grannländerna.
Säkerhetsrådet föreslog vid sin behandling av Kashmirfrågan
redan 1948 att områdets slutliga tillhörighet skulle avgöras
genom en folkomröstning. Enligt pakistansk åsikt är Indien också
förpliktat att medverka till en sådan. Men Indien anser att
anslutningen är giltig även utan en folkomröstning. Med
hänvisning till Simla-avtalet 1972 hävdar man att
Kashmir-problemet måste lösas bilateralt mellan Indien och
Pakistan. Alla ansträngningar att få båda parter att acceptera
att frågan prövas rättsligt, t.ex. genom inhämtande av
rådgivande yttrande från Internationella domstolen i Haag, har
hittills varit fruktlösa. Frågan har inte behandlats i FN på
senare år.
En FN-observatörsstyrka kallad UNMOGIP etablerades för att
övervaka genomförandet av vapenstilleståndet från den 1 januari
1949. Den har för närvarande 38 medlemmar, varav 8 är svenskar.
Det förtjänar att påpekas att FN:s resolutioner från 1948 och
1949 just gäller en folkomröstning i frågan om området skall
tillhöra Pakistan eller Indien. Någon annan form av lösning --
exempelvis självbestämmande -- förutses inte i resolutionerna.
Bakgrunden till oron i Kashmir utgörs inte bara av de
religiösa utan också av de ekonomiska, sociala och politiska
förhållandena. Långsam ekonomisk utveckling, fattigdom och
arbetslöshet är faktorer som anses ha bidragit till den grogrund
för missnöje som finns i Kashmir. Oroligheterna har bemötts med
maktmedel av framför allt den indiska armén, som i Kashmir
utgörs av personal från andra delar av Indien.
Under 1993 förvärrades läget i Kashmir ytterligare bl.a. som
en följd av att separatistisk gerilla under hösten ockuperade
regionens viktigaste helgedom, Hazratbalmoskén i huvudstaden
Srinagar. Den upptrappade konflikten har ytterligare försämrat
förhållandet mellan Indien och Pakistan.
Utskottets överväganden
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Kashmir liksom de
återkommande sammanstötningarna mellan indiska och pakistanska
gränsstyrkor är allvarlig. Utskottet noterar att också
regeringen vid ett flertal tillfällen till den indiska
regeringen har framfört Sveriges oro över situationen i Kashmir.
Så skedde exempelvis i samband med det svenska statsbesöket i
Indien i oktober 1993.
I ett uttalande den 29 oktober 1993 framhöll utrikesminister
af Ugglas bl.a. följande: "Den ökande spänningen i Kashmir är
djupt oroande. Ansträngningar måste göras av berörda parter för
att uppnå en fredlig lösning på den mångåriga konflikten i
Kashmir och öka respekten för de mänskliga rättigheterna. En
fredlig lösning av konflikten förutsätter också att
befolkningens vilja respekteras. Kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna i Kashmir måste upphöra."
Den svenska inställningen till frågan om Kashmirs slutgiltiga
tillhörighet sammanfaller med den som kommit till uttryck i
säkerhetsrådets resolutioner, nämligen att områdets tillhörighet
bör avgöras genom en folkomröstning. Det är angeläget att en
bestående lösning kommer till stånd på den potentiellt mycket
farliga konflikt som Kashmir-frågan utgör. Utskottet noterar i
detta sammanhang med tillfredsställelse den i början av 1994
återupptagna indisk-pakistanska dialogen på
kabinettssekreterarnivå. Tidigare indisk-pakistanska kontakter
har, bl.a. tack vare diplomatiska ansträngningar från främst
amerikansk och rysk sida, resulterat i flera avtal om militära
förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder. Utskottet noterar
att regeringen vid olika tillfällen uppmanat parterna att
fortsätta dessa kontakter.
Utskottet förutsätter att regeringen noga bevakar läget i
Kashmir och i lämpliga fora och i bilaterala kontakter
fortsätter att ge till känna den svenska uppfattningen om
MR-situationen och konflikten.
Därmed får motion U407 (v) yrkande 2 anses besvarat.
6. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet m.
fl. stater
Sammanfattning av motionerna
I flera motioner beskrivs kurdernas och andra minoriteters
svåra situation i bl.a. Irak, Turkiet och Syrien. I motionerna
framhålls som angeläget att det internationella samsamfundet på
olika sätt verkar för att stärka respekten för dessa
minoritetsgruppers mänskliga rättigheter. I motion U637 (fp)
yrkande 1 begärs att Sverige skall vara internationellt
pådrivande för att förbättra kurdernas MR-situation. I motionens
yrkande 5 föreslås att den kurdiska frågan tas upp på
dagordningen för den internationella fredskonferensen om
Mellanöstern.
Flera motionärer tar upp kurdernas situation i norra Irak.
Behovet av mat, medicin och energi är stort. I motion U606 (v)
yrkande 4 samt i motion U637 (fp) yrkande 3 begärs att Sverige i
FN skall verka för att den av FN instiftade blockaden mot Irak
upphävs för den kurdiska frizonen. I motion U606 (v) yrkande 3
föreslås att Sverige tar initiativ till att lösa de problem som
orsakas av att Irak stängt av elektriciteten till vissa områden
i frizonen. Den enklaste lösningen vore att tillåta ledningar
från Turkiet, menar motionärerna.
I motion U606 (v) yrkande 7 föreslås att den svenska
Sydafrika-politiken borde stå som modell för den fortsatta
sanktionspolitiken visavi Irak. En sådan skulle innebära, anser
motionärerna, att Sverige inte skulle förorda ett hävande av
FN-sanktionerna mot Irak förrän regeringen upphört med alla
krigsaktiviteter, respekterar de mänskliga rättigheterna samt
genomför demokratiska reformer och demokratiska val.
Motion U606 (v) tar även upp situationen för shiamuslimerna i
södra Irak. Värst utsatta för förföljelse från regimens sida
anses vara de s.k. träskaraberna i deltat kring floderna Eufrats
och Tigris utlopp i Persiska viken. I motionen anförs att den
irakiska regimen, bl.a. genom systematisk torrläggning av
träskmarkerna, försöker beröva denna befolkningsgrupp dess
mångtusenåriga, grundläggande livsbetingelser. Dräneringen har
lett till stor brist på rent vatten, som i sin tur medfört
koleraepidemier. Befolkningen drabbas av svält, tvingas fly
eller tvångsförflyttas. I yrkande 2 föreslås att Sverige skall
ta initiativ till att södra Irak, söder om 32:a breddgraden,
görs till en säkerhetszon under FN:s beskydd liknande zonen i
norra Irak.
Även i Turkiet är kurdernas situation svår, anförs det i
motion U637 (fp). En sedan länge pågående turkifieringskampanj
har enligt motionen inneburit ett hårt förtryck och en avsiktlig
underutveckling av kurdiska områden. Därtill kommer de senaste
årens upptrappade konflikt mellan den kurdiska organisationen
PKK, militär, paramilitär och den fundamentalistiska
organisationen Hizbollah. I yrkande 2 begärs att övergreppen mot
kurdernas mänskliga rättigheter i Turkiet skall tas upp i olika
organ som FN, den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen
ESK och Europarådet. En särskild övervakningsgrupp föreslås
sändas till området.
Situationen för kurderna i Syrien anses i motion U637 (fp) ha
förbättrats på senare tid. Även om deras politiska och
kulturella rättigheter inte är formellt erkända tolereras ändå
viss kurdisk verksamhet. Somliga kurder har emellertid
fortfarande inget medborgarskap, vilket enligt motion U637 (fp)
leder till att även deras barn blir statslösa. I yrkande 4
föreslås att Sverige medverkar till att internationell press
sätts på Syrien så att dessa människor får syriska
medborgarskap.
Vänsterpartiets motion U603 tar upp MR-situationen generellt i
Iran. I yrkande 4 föreslås att Sverige i alla internationella
fora skall uppmärksamma situationen för de kurdiska flyktingarna
i Iran. I yrkande 5 föreslås att Sverige skall verka för att
FN:s rapportör för mänskliga rättigheters efterlevnad i Iran
skall ges i uppdrag att särskilt uppmärksamma kurdernas
situation. Motionens övriga yrkanden behandlas under avsnittet
om Iran nedan.
Motion U609 (s, m, fp, c, kds, nyd, v) tar som utgångspunkt
MR-situationen generellt i Turkiet. Den turkiska regeringen har
lovat att värna respekten för de mänskliga rättigheterna och att
demokratisera samhället. Även som medlem i FN, Europarådet och
ESK har Turkiet gjort viktiga åtaganden för att förbättra
MR-respekten. Likväl, sägs det i motionen, framträder idag
bilden av ett land där inbördeskriget hotar att utvidgas, det
militära våldet tilltar och respekten för de mänskliga
rättigheterna minskar. I yrkande 1 begärs att Sverige skall
verka för att vapenvila och förhandlingar mellan alla berörda
parter kommer till stånd. Även svenskt stöd till eventuell
medling bor övervägas, föreslår motionärerna.
I motion U609 refereras vidare till att Turkiet och
Europarådet skulle ha slutit ett avtal beträffande Turkiets
efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. I yrkande 2 föreslås
att regeringen i Europarådets ministerkommitté skall begära en
granskning av hur ifrågavarande avtal följs. Regeringen föreslås
vidare verka för att FN:s högkommissarie för de mänskliga
rättigheterna ges i uppdrag att granska MR-brotten i Turkiet och
särskilt uppmärksamma minoriteternas situation. Detta föreslås
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 3).
I motion U634 (fp, c, kds), som tar sin utgångspunkt i
assyriernas/syrianernas situation i Turkiet, begärs att Sverige
i organ som FN, Europarådet och ESK skall arbeta för att Turkiet
följer sina åtaganden om mänskliga rättigheter och erkännande av
etniska minoriteter.
Motion U638 (fp) behandlar internflyktingarnas situation, med
särskild hänvisning till förhållandena i Turkiet. Mot bakgrund
av att det i dag rör sig om ca 30 miljoner människor
som tvingas bort från sina hem i hemländerna anser motionären
att Sverige kraftfullt bör reagera mot de stater som
tvångsförflyttar delar av sin befolkning och på så sätt ger
upphov till internflyktingar. Sverige har sedan länge inte
kunnat sända tillbaka asylsökande från sydöstra Turkiet -- det
gäller såväl kurder som assyrier/syrianer -- till deras hembyar.
Dessa personer har Sverige i stället skickat till Istanbul eller
Ankara. Enligt motionären bidrar Sverige därigenom till Turkiets
politik med tvångsförflyttning av minoritetsbefolkning.
Bakgrund
Utskottet har tidigare utförligt behandlat kurdernas och
assyriernas utsatta situation i bl.a. Irak och Turkiet (senast i
bet. 1993/94:UU3). Som framgår av nämnda betänkande och nu
föreliggande motioner är dessa minoritetsfrågor mångfacetterade
och synnerligen komplexa.
Kurderna, som uppgår till omkring 20 miljoner människor,
befolkar ett sammanhängande landområde i Mellanöstern som
omfattar sydöstra Turkiet, nordligaste Syrien, norra och
nordöstra Irak, nordvästra Iran och några angränsande områden i
Kaukasus.
Den kurdiska befolkningen i norra Irak, som under lång tid
varit utsatt för svåra umbäranden till följd av repressalier
från centralmaktens sida, erhåller särskilt internationellt
skydd genom FN:s säkerhetsråds resolution 688. Befolkningen
förses med leveranser av mat och mediciner från FN, EG,
bilaterala givare och en mängd enskilda organisationer.
Säkerhetssituationen och försörjningsläget förblir trots dessa
insatser prekära för kurderna i Irak.
Turkiet har vid upprepade tillfällen och med betydande styrkor
attackerat den kurdiska organisationen PKK:s baser i sydöstra
Turkiet och i norra Irak. De ca 8 miljoner kurderna i Turkiet
har under lång tid utsatts för en hårdhänt assimileringspolitik.
De hävdar, liksom kurderna i Irak, sin självklara rätt till egen
kultur och ett eget språk samt till kurdiskt, politiskt
medinflytande. Läget för de mänskliga rättigheterna generellt i
Turkiet är nära förknippat med frågan om kurdernas och andra
minoriteters ställning.
Också i Syrien brister respekten för kurdernas mänskliga
rättigheter. Ca 8 % av landets invånare är kurder. Sedan
1980-talet anses kurderna ha något större möjligheter än
tidigare att utöva sin kultur och fritt tala sitt spåk. Kurdiska
är dock fortfarande förbjudet som undervisningsspråk i Syrien.
Den allmänna respekten för mänskliga rättigheter är synnerligen
låg i Syrien.
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran har sedan
1982 varit föremål för behandling i FN:s MR-kommission. Den
otillfredsställande MR-situationen i landet har bl.a. avspeglats
i behandlingen av landets minoriteter, inkl. kurderna. Dessa har
uppfattats som ett hot mot regimen och har i olika omgångar
utsatts för repression.
Assyrierna/syrianerna har, liksom kurderna, från turkiska
regeringens sida utsatts för en periodvis hårdhänt
assimileringspolitik. De har under det senaste årtiondet minskat
betydligt i antal till följd av en omfattande flykt främst till
Europa. I dag uppskattas deras antal i sydöstra Turkiet uppgå
till omkring 2 500, av totalt runt 80 000 kristna i hela landet.
I strider som förekommit i sydöstra Turkiet utsätts syrianerna,
liksom den övriga civilbefolkningen, för ett dubbelt tryck såväl
från den turkiska militären som från PKK. Deras utsatta
ställning utnyttjas också av de grupper i området som med hot
och våld försöker driva ut syrianerna och ta över deras
egendomar.
Utskottets överväganden
Kriget i området kring Persiska viken innebar att ökad
uppmärksamhet riktades mot kurdernas i många länder svåra
situation. Under senare år har, bl.a. till följd av svenska
initiativ, olika aspekter av kurdernas situation kommit att
behandlas i FN-sammanhang. Främst gäller detta MR-kommissionens
tillsättande av en särskild rapportör för Irak (vars mandat
kontinuerligt förlängts), antagandet av resolutioner -- senast
vid kommissionens möte 1994 -- i vilka Irak uppmanas att upphöra
med brott mot de mänskliga rättigheterna samt antagandet av
tidigare nämnda resolution 688 av FN:s säkerhetsråd, i vilken
Iraks förtryck av sin egen civilbefolkning, inkl. kurderna,
fördöms som ett hot mot fred och säkerhet i området. Utskottet
utgår från att Sverige fortsatt kommer att i lämpliga
internationella fora verka för att alla medlemsstater skall
respektera de mänskliga rättigheterna. Som utskottet tidigare
har konstaterat är det ytterst det stöd och engagemang som kan
uppbådas från FN:s medlemsländer som avgör organisationens
engagemang och möjligheter att agera.
I motion U637 (fp) yrkande 5 föreslås att den kurdiska frågan
bör tas upp på dagordningen för den internationella
fredskonferensen om Mellanöstern.
Madridförhandlingarnas multilaterala samtal har tills vidare
delats upp i fem olika ämnesinriktade arbetsgrupper som
behandlar frågor av regional betydelse, bl.a. flyktingfrågor,
miljöfrågor och vattenresurser. Överläggningarna i dessa
arbetsgrupper kan förhoppningsvis på sikt producera resultat som
också kan komma kurder och andra utsatta befolkningsgrupper i
Mellanöstern till godo. Sverige deltar i samtliga arbetsgrupper.
Sverige har även förklarat sig berett att vara värd för en
multilateral arbetsgrupp för mänskliga rättigheter, vilket
noterats med tillfredsställelse av utskottet (bet. 1993/94:UU2).
Utskottet noterar med beklagande att en sådan arbetsgrupp dock
ännu inte har inrättats.
Utskottet har tidigare även uttryckt uppfattningen (bet.
1992/93:UU3) att det inte vore konstruktivt att söka ändra
mandatet för Madridförhandlingarna så att även kurdfrågan kan
inrymmas direkt i denna process.
Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Med det anförda får motionerna U637 (fp) yrkanden 1 och 5
anses besvarade.
Skyddszonen norr om den 36:e breddgraden, i vilken Irak inte
tillåts flyga, ingår som en del i FN:s medel att upprättahålla
resolution 688. Resolutionen syftar till att skydda områdets
civilbefolkning, företrädesvis kurder, och till att säkra
tillträde för katastrofhjälp till denna befolkningsgrupp. Detta
är möjligt genom att principen om icke-inblandning i staters
interna angelägenheter i detta fall får stå tillbaka för vad som
anses vara ett hot mot internationell fred och säkerhet. Ett
syfte med den norra skyddszonen är bl.a. att söka demilitarisera
denna.
Den ekonomiska situationen i de norra delarna av Irak förblir
mycket svår. Detta beror delvis på en allmänt prekär situation
för hela Irak efter kriget, delvis på en medveten politik från
Bagdad att begränsa handeln med de norra delarna av landet och
delvis också på sanktionerna mot Irak. Byar och åkerjordar har
förstörts. Läget har ytterligare förvärrats av att PKK-gerillan
med våld tidvis hindrat eller försvårat gränshandeln.
FN-sanktionerna mot Irak har förlängts kontinuerligt.
Sanktionerna omfattar inte medicin och livsmedel. Utskottet
konstaterar att Sverige upprepade gånger har framhållit sitt
helhjärtade stöd för säkerhetsrådets resolutioner. Det svenska
ställningstagandet ligger således i linje med det önskemål som
framställs i motion U606 (v) yrkande 7.
Som påpekas i flera motioner önskar kurderna att sanktionerna
skall hävas för de områden de bebor. Enligt vad utskottet
erfarit finns det för närvarande inga förutsättningar
internationellt att få igenom ett sådant beslut, bl.a. därför
att det skulle kunna uppfattas som ett slags erkännande av en
separat kurdisk statsbildning.
Området och befolkningen är fortfarande i akut behov av
humanitär hjälp utifrån. Befolkningen i norra Irak behöver även
hjälp med att återuppbygga sina byar och sitt jordbruk. Sverige
bidrar till detta genom att bl.a. stödja FN:s katastrofprogram
för Irak med 65 miljoner kronor under budgetåret 1993/94.
Dessutom ger Sverige ekonomiska bidrag till olika frivilliga
hjälporganisationer i deras arbete för att förbättra kurdernas
situation. Utskottets förhoppning är självfallet att det svenska
och internationella stödet till befolkningen i den norra
skyddszonen också skall utgöra ett stöd för utvecklingen av
demokrati i denna del av landet liksom -- på sikt -- i Irak som
helhet.
Som framgår av ovanstående överväganden har Sverige ingen
möjlighet att bilateralt söka åstadkomma en lösning av kurdernas
problem med elektricitet i enlighet med förslaget i motion U606
(v) yrkande 3. Utskottet noterar dock med tillfredsställelse att
regeringen i samråd med bl.a. SIDA för närvarande ser över
möjligheterna att ytterligare effektivisera biståndet till den
kurdiska zonen i norra Irak. En strävan i detta sammanhang är
att på sikt kunna öka stödet för återuppbyggnaden av
infrastrukturen. SIDA har enligt vad utskottet erfarit redan
bidragit till ett projekt för återuppbyggnad av förstörda byar.
Utskottet noterar att FN:s katastrofprogram länge uppmärksammat
problemet med elförsörjningen i norra Irak.
Som påpekas i motion U603 (v) lever ett stort antal iranska
kurder som flyktingar i Irak. Utskottet konstaterar att deras
situation uppmärksamt följs inom ramen för Sveriges övergripande
ansträngningar, i olika internationella fora, för att främja
respekten för de mänskliga rättigheterna i såväl Irak som Iran.
Motionärens yrkanden på denna punkt ligger väl i linje med
Sveriges generella syn på MR-situationen avseende denna
befolkningsgrupp.
Vad avser de statslösa kurdiska flyktingarnas situation i
Syrien, som aktualiseras i motion U637 (fp), delar utskottet
motionärens uppfattning att denna situation är
otillfredsställande ur MR-synpunkt. Utskottet utgår från att
regeringen i relevanta fora också fäster uppmärksamhet vid denna
utsatta befolkningsgrupps situation.
Med det anförda får motionerna U603 (v) yrkanden 4 och 5, U606
(v) yrkandena 3, 4 och 7 samt U637 (fp) yrkandena 3 och 4 anses
besvarade.
Utskottet konstaterar, mot bakgrund av yrkande 2 i motion
U606 (v), att en form av skyddszon för den shiamuslimska
minoriteten i Irak de facto existerar söder om den 32:a
breddgraden sedan augusti 1992. Beslutet om zonen fattades på
politiska grunder under åberopande av villkoren för vapenvilan
och säkerhetsrådets resolutioner mot förtryck av
civilbefolkningen i hela Irak (res. 687 och 688). Skyddszonens
förenlighet med dessa resolutioner har dock varit föremål för
diskussion, vilket också inneburit att denna inte kan betraktas
som lika etablerad som den norra skyddszonen. Skyddet består
huvudsakligen i att zonen inte får utsättas för attacker från
luften. I motsats till kurderna i norr har den shiamuslimska
befolkningen inte någon kontroll över sitt område. Den kan
därmed utsättas för landbundna aktioner från irakiska armén.
Utskottet utgår från att regeringen i FN verkar för att
skyddet stärks också för Iraks shiamuslimska befolkning.
Utskottet anser det angeläget att de s.k. träskarabernas
kulturella egenart och regionens känsliga ekologi värnas.
Därmed får motion U606 (v) yrkande 2 anses besvarat.
Flera motioner tar upp situationen för olika
befolkningsgrupper i Turkiet och MR-läget generellt i detta
land. Utskottet har tidigare konstaterat att situationen för
kurder, assyrier/syrianer och andra civila i sydöstra Turkiet
försvåras av den kampanj som den turkiska militären bedriver mot
den separatistiska PKK-gerillan. De senaste åren har dessa
strider trappats upp, vilket fått negativa konsekvenser för
MR-situationen i stort. Även den islamiskt fundamentalistiska
organisationen Hizbollah har legat bakom flera attacker och
mord, bl.a. på journalister. Assyriernas/syrianernas situation
förvärras ytterligare av det tryck man utsätts för av jordlösa
grupper i regionen, till stor del kurder. Detta tryck förefaller
ha ökat i intensitet i takt med att den största delen av
assyrierna/syrianerna i Turkiet har tvingats fly till Europa.
Utskottet delar den uppfattning som uttrycks i motion U638
(fp) om behovet att kraftfullt motverka staters
tvångsförflyttningspolitik och uppkomsten därigenom av
internflyktingar. Utskottet konstaterar att Sverige i flera
internationella fora verkar för att uppmärksamma frågan, som är
av särskild betydelse genom att dessa personer inte omfattas av
de internationella reglerna om asyl. Sverige stöder bl.a.
ansträngningarna inom UNHCR att samverka med övriga relevanta
FN-organ för att möta internflyktingproblematiken och uppmuntra
ansträngningarna att angripa grundorsakerna till flykt.
När det gäller förhållandena i Turkiet har utskottet vid flera
tidigare tillfällen (senast i bet. 1993/94: UU3) konstaterat att
den turkiska staten har gjort långtgående åtaganden angående
respekten för de mänskliga rättigheterna, bl.a. som medlem i ESK
och Europarådet. Sverige verkar i dessa organisationer, liksom i
FN, för att alla medlemsstater skall respektera de mänskliga
rättigheterna. Den svenska inställningen är att alla individer
har en självklar rätt till sin identitet, sitt språk, sin kultur
och religion. Det åligger varje stat att garantera dessa
rättigheter.
Enligt utskottets uppfattning har Turkiet en rätt att bekämpa
terrorism, men detta måste ske inom ramen för de demokratiska
principerna i en rättsstat. Demokratins styrka består i att alla
medborgare fritt kan utse sina representanter och att dessa kan
verka utan risk för förföljelser. Om dessa möjligheter begränsas
försvagas också demokratin. Bl.a. mot denna bakgrund finns skäl
att rikta kritik mot behandlingen av turkiska parlamentariker,
som berövats sin immunitet.
Sverige stöder kurdernas krav på respekt för sina kulturella
rättigheter samtidigt som vi tar avstånd från PKK och dess
metoder. PKK:s våldsdåd liksom den turkiska regeringens
bekämpning av gerillan drabbar även kurderna hårt. Dessa bör
enligt utskottet uppmuntras att välja fredliga och demokratiska
metoder i värnandet om sina intressen samtidigt som den turkiska
regeringen bör söka lösningar till landets minoritetsproblem i
dialog med respektive befolkningsgrupp.
Av svar på frågor i riksdagen, som statsråden af Ugglas och
Svensson vid ett flertal tillfällen har avgivit, framgår att
regeringen noga följer utvecklingen av MR-frågorna i Turkiet.
Ämnet är också en återkommande punkt på dagordningen vid våra
bilaterala kontakter. Sverige stödjer också det praktiska
arbetet för att stärka respekten för mänskliga rättigheter i
Turkiet. Exempelvis bistår vi sedan 1993 den turkiska stiftelsen
för mänskliga rättigheters tre centra för rehabilitering av
tortyroffer med finansiellt stöd om totalt 4,8 miljoner kronor
för en treårsperiod.
Som framgått ovan finns det flera stridande grupper i sydöstra
Turkiet. Enligt vad utskottet inhämtat är någon svensk
medlingsinsats inte aktuell, och har heller inte begärts.
Utskottet har tidigare framhållit (bet. 1993/94:UU3) att det kan
finnas anledning att belysa förutsättningarna för ett eventuellt
svenskt medlingsengagemang ytterligare i den händelse en
förfrågan härom skulle komma att riktas till Sverige.
Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Det "avtal" som omnämns i motion U609 (s, m, fp, c, kds, nyd)
torde sannolikt åsyfta den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, vilken är en överenskommelse mellan Europarådets
medlemsstater. Turkiet har ratificerat denna konvention och
erkänt den individuella klagorätten till den europeiska
domstolen i Strasbourg. Turkiet har dock även reserverat sig på
viktiga punkter gällande de tio provinser i sydöstra Turkiet där
undantagstillstånd råder.
Uppgiften att övervaka att konventionsstaterna respekterar de
mänskliga rättigheter som anges i konventionen har anförtrotts
två organ: den europeiska kommissionen för de mänskliga
rättigheterna och den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna. Efterlevnaden granskas genom att kommissionen tar
emot och prövar klagomål från enskilda personer. Ett ärende kan
också prövas av domstolen, om kommissionen eller någon av
parterna begär det. Klagomål mot Turkiet, liksom mot en rad
andra stater, förekommer.
En annan Europarådsöverenskommelse som är av betydelse i detta
fall är den europeiska konventionen för avskaffande av tortyr
och omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling,
vilken Turkiet ratificerat. Övervakningen av förpliktelserna
enligt denna konvention sker genom besök i landet av en
expertkommitté bestående av läkare, kriminologer, psykologer,
jurister m.fl. Rapporterna från sådana besök är hemligstämplade
såvida inte en stat ger sitt medgivande. Kommittén har mot
Turkiets vilja offentliggjort en rapport. Detta är möjligt i de
fall där kommittén anser att en stat inte samarbetar eller
vägrar förbättra förhållandena i enlighet med kommitténs
rekommendationer. Utskottet noterar att den pågående dialogen
mellan kommittén och Turkiet enligt den svenska regeringens
bedömning har förutsättningar att leda till förbättringar av
MR-situationen i Turkiet.
Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis i
lämpliga former aktivt verkar för att förbättra MR-situationen i
Turkiet.
Med det anförda får motionerna U609 (s, m, fp, c, kds, nyd)
yrkandena 1--3, U634 (fp, c, kds), U637 (fp) yrkande 2 samt U638
(f) anses besvarade.
7. Iran
Sammanfattning av motionerna
Vänsterpartiets motion U603 skildrar bristen på respekt för de
mänskliga rättigheterna i Iran och ger flera exempel på hur
dessa rättigheter kränks. Motionärerna framhåller att
fängslanden med politiska motiv, tortyr, summariska rättegångar
och dödstraff är vanligt förekommande i Iran. Kvinnor och barn
drabbas värst av övergreppen, påpekas det i motionen. På grund
av den iranska regeringens ställningstagande i samband med
konflikten i Persiska viken har västvärldens ekonomiska och
diplomatiska förbindelser med Iran, trots dessa förhållanden,
åter kommit att öka, anger motionärerna.
I motionens yrkande 1 begärs att Sverige skall verka för att
Irans brott mot mänskliga rättigheter skall uppmärksammas i alla
relevanta internationella sammanhang. I yrkande 2 krävs att
Sverige med stöd av barnkonventionen med kraft skall arbeta för
att ta till vara barnens rättigheter och fördöma Irans brott mot
konventionen. I yrkande 3 begärs att Sverige i FN skall verka
för att den särskilda FN-observationen av Iran fortsätter och
att särskilt kvinnors och barns situation uppmärksammas. I
yrkande 6 föreslås att Sverige skall verka för att Iran -- på
grund av landets brott mot mänskliga rättigheter -- inte
beviljas lån från Världsbanken. I yrkande 7 föreslås att Sverige
bör verka för att handeln med Iran och ekonomiska åtaganden i
Iran hålls på en låg nivå.
Bakgrund
Utskottet har i tidigare betänkanden (senast 1992/93:UU3)
konstaterat att grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna
äger rum i Iran. Läget har inte förbättrats under senare år.
Exempel på MR-brott som är vanligt förekommande i Iran är
avrättningar, tortyr och inhumana bestraffningar, politiska
fängslanden och förföljelse av religiösa minoriteter, exempelvis
bahaierna. Det iranska samhället präglas även av bristande
rättssäkerhet, otillfredsställande rättegångsregler samt av en
påfallande diskriminering av kvinnor. Till dessa MR-brott kan
läggas dödsdomen mot Salman Rushdie, som upprepade gånger har
bekräftats av landets högsta ledare, ayatollah Khamene'i.
Situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Iran
har varit föremål för behandling i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna sedan 1982. Som nybliven medlem av
kommissionen gick Sverige i början av år 1989 för första gången
in som medförslagsställare på kommissionens Iranresolution, som
gav uttryck för kritik beträffande situationen för de mänskliga
rättigheterna i landet. Kommissionens särskilde representant
medgavs besöka Iran första gången 1990. Sverige har därefter
stått som medförslagsställare -- senast vid kommissionens möte
1994 -- till upprepade resolutioner som kritiserar bristen på
respekt för de mänskliga rättigheterna i Iran. Sverige har även
sökt verka för att Iran skall ratificera barnkonventionen.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sverige i internationella sammanhang
regelmässigt uppmärksammar och kritiserar de kränkningar av
mänskliga rättigheter som förekommer i Iran. Såväl i FN:s
generalförsamling som i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna har Sverige även under 1993 och 1994 uttryckt
stark oro över förekomsten i Iran av summariska avrättningar,
tortyr, politiska fängslanden, diskriminering och förföljelse,
undertryckande av tanke-, åsikts- och religionsfriheten och
andra MR-brott. I båda dessa fora har Sverige också länge varit
medförslagsställare till resolutioner som kritiserar situationen
avseende de mänskliga rättigheterna i Iran.
Sverige uppmärksammar även på andra sätt situationen i Iran. I
ett uttalande den 2 februari 1994 med anledning av den iranske
pastorn Haik Hovsepians död uppmanade statsrådet Svensson Irans
regering att stärka skyddet för de mänskliga fri- och
rättigheterna. I uttalandet framhölls att dessa rättigheter
omfattar bl.a. rätten att byta den egna religionstillhörigheten
samt att rättigheterna är universella och inte får kränkas av
någon.
Utskottet konstaterar att Sverige aktivt stöder systemet, i
FN:s hägn, med länder- och s.k. tematiska rapportörer för
övervakning av efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i
FN:s medlemsstater. För att undvika att undergräva
rapportinstitutets relativa oavhängighet och förmåga att göra
opartiska bedömningar avhåller sig Sverige från att försöka
styra enskilda rapportörers arbete. Utskottet noterar dock att
Sverige, i enlighet med beslut av världskonferensen om de
mänskliga rättigheterna i Wien i juni 1993, aktivt engagerat sig
för att rapportörerna, liksom de övervakningskommittéer som är
knutna till de olika MR-konventionerna, särskilt skall
uppmärksamma könstypiska kränkningar, som exempelvis
diskriminering, våldtäkter och övrigt våld mot kvinnor.
Utskottet beklagar att Iran ännu inte anslutit sig till
barnkonventionen. Iran är dock part till konventionerna om
medborgerliga och politiska respektive ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter, vilka ger ett starkt grundläggande, om
än ej lika långtgående, skydd. Utskottet konstaterar att Sverige
mycket aktivt arbetar för ökad anslutning till och förbättrad
efterlevnad av barnkonventionen. Sverige stöder också aktivt den
s.k. Barnkommitténs arbete med övervakning av barnets
rättigheter.
Därmed betraktar utskottet motion U603 (v) yrkandena 1--3 som
besvarade.
I anledning av motion U603 (v) yrkande 6 får utskottet
konstatera att Världsbanken stadgemässigt är förhindrad att ta
hänsyn till politiska eller andra icke-ekonomiska förhållanden
vid sin långivning. Bristande respekt för de mänskliga
rättigheterna kan därför per se inte utgöra grund för bankens
beslut i utlåningsfrågor. Banken kan däremot ta hänsyn till
sådana förhållanden ifall 1) bristerna har betydande direkta
ekonomiska effekter, eller 2) åsidosättandet av de mänskliga
rättigheterna resulterar i bindade beslut, exempelvis införande
av ekonomiska sanktioner, av FN:s säkerhetsråd. Så länge dessa
kriterier inte uppfyllts och så länge landet uppfyller sina
åligganden gentemot banken har Iran, enligt bankens stadgar,
full rätt att låna från banken. Utskottet konstaterar i
sammanhanget att det lån på 250 miljoner USD som omnämns i
motion U603 (v) var ett nödhjälpslån för återuppbyggnadsinsatser
efter den stora jordbävningen i Iran 1990. Syftet med lånet var
att ge de drabbade tak över huvudet samt återställa skadad
infrastruktur inom jordbrukssektorn, t.ex.
bevattningsanläggningar.
Därmed betraktar utskottet motion U603 (v) yrkande 6 som
besvarat.
Effektiva handelssanktioner mot Iran skulle kräva ett brett
internationellt stöd. Utskottet noterar regeringens bedömning
att förutsättningarna för ett sådant stöd avseende sanktioner
visavi Iran saknas. Vid sidan av arbetet i FN för Sverige inte
desto mindre en direkt och kritisk dialog med Irans regering om
bristen på mänskliga rättigheter och andra bekymmersamma problem
i landet, t.ex. flyktingfrågan. Regeringens bedömning är enligt
vad utskottet erfarit att denna kritiska dialog har större
förutsättningar att leda till resultat, än sanktioner. Utskottet
finner inte anledning att ifrågasätta denna bedömning. Utskottet
konstaterar att möjligheterna att på andra sätt styra svenska
företags handelsrelationer med ett visst land är begränsade.
Utskottets uppfattning är att en sådan styrning i allmänhet
heller inte är önskvärd.
Med det anförda betraktar utskottet motion U603 (v) yrkande 7
som besvarat.
8. Zigenare
Sammanfattning av motionerna
Den zigenska folkgruppens utsatta situation tas upp i motion
U641 (fp). I Europa finns det dubbelt så många zigenare som det
finns svenskar, anförs det i motionen. De saknar ett eget
hemland, men även en värdig hemvist i många av de länder där de
lever. Övergrepp mot zigenare är vardagsnotiser i många
europeiska stater; i vissa länder, sägs det i motion U641 (fp),
anstiftas sådana direkt av de styrande eller tolereras i vart
fall av dessa. Det är uppenbart, menar motionärerna, att
zigenarnas i många länder speciella ställning motiverar
särskilda åtgärder för att stärka deras rättigheter.
I motionen hänvisas till att bl.a. Europarådet och ESK på
senare tid har tagit initiativ för att uppmärksamma zigenarnas
levnadsförhållanden. I yrkande 1 föreslås att Sverige i
Europarådet tar initiativ till ett program för att stärka
zigenarnas ställning och rättigheter i samtliga europeiska
medlemsstater. I yrkande 2 föreslås att Sverige bidrar till en
uppföljning av den rapport om zigenarnas situation som i
september 1993 avlämnades av ESK:s högkommissarie för
minoritetsfrågor.
Bakgrund
Antalet zigenare i världen beräknas uppgå till cirka tio--elva
miljoner. Närmare åtta miljoner zigenare finns i Europa. Av
dessa återfinns i sin tur drygt sju miljoner i Öst- och
Centraleuropa samt på Balkan. I alla staterna där utgör
zigenarna en underklass med bl.a. hög analfabetism, kort
livslängd och stor barnadödlighet. Ett av Europarådet år 1969
utarbetat förslag med åtgärder syftande till att förbättra
zigenarnas situation i medlemsländerna har i flertalet av dessa
stater inte haft stor praktisk genomslagskraft.
Under historiens lopp har den zigenska folkgruppen utsatts för
förföljelse och diskriminering. Under 1930- och 1940-talen blev
zigenarna, i likhet med judarna, föremål för den tyska nazismens
systematiska förintelsepolitik. I Syd- och Sydösteuropa föll
många zigenare offer för massakrer som utfördes av inhemska
fascister.
Zigenarnas aktuella situation i Europa har studerats av bl.a.
organisationen för de mänskliga rättigheterna, Helsinki Watch.
Organisationen har bl.a. konstaterat att övergreppen mot
zigenare i vissa östeuropeiska länder, t.ex. Bulgarien och
Rumänien, ökat sedan dessa länders demokratiseringsprocess
inleddes 1989/90. Detta sammanhänger enligt Helsinki Watch med
det faktum att etniska konflikter generellt tilltagit i
intensitet i Östeuropa i takt med försvagningen av den hårda
sociala kontroll som förknippades med de tidigare
statsapparaterna i dessa länder. I såväl Bulgarien som Rumänien
har den zigenska folkgruppen i många fall utsetts till syndabock
för problem som har sin upprinnelse i samhällenas strävan att
övergå til marknadsekonomi. I Rumänien har zigenare åtalats för
att ha orsakat upplopp mellan etniska ungrare och rumäner.
Helsinki Watch har vidare konstaterat, vad gäller vissa länder,
att våld mot zigenare sällan föranleder åtal.
Den zigenska världsunionens konferens i Rom i september 1991
utmynnade i fyra långsiktiga rekommendationer syftande till att
bl.a. göra zigenarbefolkningen mer delaktig i resp. lands
politiska och ekonomiska system. Samtidigt var det angeläget att
värna om zigenarnas möjlighet att leva i enlighet med sin kultur
och sin historia, framhölls det i rekommendationerna.
Konferensen utmynnade i en appell till alla europeiska stater
att erkänna zigenarna som en "transnationell etnisk minoritet".
Zigenarnas, eller, som de också kallas, "romas", situation har
varit föremål för behandling i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna. Zigenarnas förhållanden i olika europeiska stater
har också uppmärksammats av Europarådet och ESK.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar med beklagande att 1980- och 90-talens
omvälvningar i Central- och Östeuropa försämrat förhållandena
för en stor grupp zigenare. En våg av nationalism och
främlingsfientlighet har drabbat folkgruppen. Även zigenarnas
ekonomiska och sociala situation har försämrats, vilket har
inneburit att zigenare för närvarande utgör en betydande andel
av Europas asylsökande och flyktingar.
Som nämns i motion U641 (fp) fick ESK:s högkommissarie för
nationella minoriteter 1993 uppdraget att göra en studie av
zigenarnas situation. I egenskap av ordförandeland var Sverige
pådrivande i denna fråga. Inom ramen för uppdraget planeras
genomförandet, under 1994, av ett särskilt seminarium om
zigenska frågor, varvid mer konkreta förslag om åtgärder från
ESK:s sida kan förväntas. Utskottet utgår från att motionärernas
önskemål i yrkande 2 därmed torde ha goda förutsättningar att
bli tillgodosett.
Inom Europarådet har zigenarnas förhållanden tagits upp av de
kommittéer som ägnar sig åt mänskliga rättigheter, flykting- och
asylfrågor samt massmedia. Rådets ministerkommitté beslutade i
januari 1994 att publicera en rapport om zigenarnas
förhållanden. Europarådets migrationskommitté har därtill fått i
uppdrag att, i samarbete med Europeiska unionen, göra
ytterligare en studie om zigenarnas situation i det nya Europa.
Vidare planeras, enligt vad utskottet inhämtat, en rad
integrationsfrämjande åtgärder på det lokala planet inom ramen
för Europarådets s.k. kommunalkonferens.
Utskottet noterar att de svenska beskickningarna i de aktuella
länderna i Central- och Östeuropa 1993 anmodades att sända in
rapporter om zigenarnas situation. Rapporterna kommer enligt vad
utskottet erfarit, tillsammans med andra analyser, att ligga
till grund för fortsatt svenskt agerande inom ESK, Europarådet
och andra fora.
Utskottet välkomnar dessa olika initiativ, som ligger i linje
med vad utskottet tidigare framhållit (bet. 1992/93:UU3) om
behovet att ägna ökad uppmärksamhet åt zigenarnas ofta utsatta
situation. En förbättring av respekten för de mänskliga
rättigheterna generellt, inkl. respekten för den zigenska
minoritetens kulturella särart, hänger enligt utskottets
bedömning nära samman med de central- och östeuropeiska
ländernas möjligheter att fortsätta och fördjupa den
demokratiprocess som påbörjats. Utskottet konstaterar att
Sverige genom bl.a. multilaterala biståndsinsatser söker stödja
den politiska och ekonomiska reformprocessen i dessa länder.
Därmed betraktar utskottet motion U641 (fp) yrkandena 1 och 2
som besvarade.
9. Ukraina
Sammanfattning av motionen
I motion U632 (fp) påpekas att Ukraina spelat en viktig roll i
historien för Europas politiska och kulturella utveckling. I dag
är Ukraina med sina drygt 50 miljoner invånare och geografiska
belägenhet även en potentiellt betydelsefull geopolitisk buffert
mellan Europas två stormakter Tyskland och Ryssland, menar
motionären. Landet har också historiska band till Sverige och är
en av våra närmaste grannar. I motionen påpekas att Sverige har
upprättat diplomatiska förbindelser med Ukraina och har ambassad
i Kiev. Motionären föreslår att Sverige därutöver intensifierar
sitt utbyte och samarbete med Ukraina.
Bakgrund
Den 16 juli 1990 antog det dåvarande ukrainska parlamentet en
suveränitetsdeklaration, som bl.a. slog fast ukrainska lagars
företräde framför sovjetiska. Folkomröstningen om Sovjetunionens
framtid i mars 1991 gav dock i Ukraina, liksom i de flesta
övriga republikerna, ett klart resultat till förmån för fortsatt
union. Tolkningen av valresultatet försvårades emellertid av att
de ukrainska väljarna samtidigt också godkände ett
tilläggsförslag, enligt vilket 1990 års suveränitetsdeklaration
skulle ligga till grund för Ukrainas deltagande i unionen.
Ukrainas tvekan var en av de viktigaste orsakerna till president
Gorbatjovs misslyckande att få till stånd ett nytt unionsavtal.
Det ukrainska parlamentet beslöt i juni 1991 att skjuta upp
behandlingen av det föreslagna unionsavtalet till dess att
Ukraina antagit en ny konstitution.
Kuppförsöket i Moskva 19--21 augusti 1991 fick till följd att
Ukraina, i likhet med flera andra f.d. sovjetiska republiker,
förklarade sig självständigt den 24 augusti. Självständigheten
bekräftades vid en folkomröstning den 1 december. Parlamentets
talman Leonid Kravtjuk valdes till president. Den 7--8 december
1991 träffade Kravtjuk en överenskommelse med Rysslands
president Jeltsin och den vitryska ledaren Sjusjkevitj om att
bilda Oberoende staters samvälde, OSS, vilket innebar att
Sovjetunionen slutgiltigt upplöstes.
Sverige var ett av de första länderna som erkände det
självständiga Ukraina och var tidigt på plats med diplomatisk
representation i Kiev. Ukraina förbereder för närvarande
öppnande av sin ambassad i Stockholm.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att ett vittförgrenat nät av kontakter
och samarbetskanaler redan har etablerats mellan Sverige och
Ukraina. En betydande del av Sveriges samarbete med Ukraina
syftar till att förbättra kärnsäkerheten. Våren 1992 utlovade
Sverige ett bidrag på 1,5 miljoner USD till ett internationellt
centrum för kärntekniker i Kiev. Avsikten är att ge nya
arbetsuppgifter åt experter på kärnvapen och andra
massförstörelsevapen. Centret förväntas kunna inleda sin
verksamhet under 1994. Statens strålskyddsinstitut (SSI) samt
Statens kärnkraftinspektion (SKI) har enligt vad utskottet
erfarit goda myndighetskontakter på sina resp.
verksamhetsområden.
Sverige har också lämnat visst stöd till uppbyggnaden
generellt av myndigheter och institutioner i det självständiga
Ukraina. Ukrainska diplomater har bl.a. deltagit i utbildning i
Sverige. Svenskt bistånd till Ukraina kanaliseras i viss mån
även via multilaterala organisationer.
Handelsförbindelserna mellan Sverige och Ukraina utvecklas i
relativt snabb takt, om än från ett lågt utgångsläge. Under 1993
närmare fördubblades den svenska exporten till Ukraina. Enligt
vad utskottet har inhämtat bedöms förutsättningarna för en
fortsatt ökning av handeln som goda, särskilt när de rättsliga
ramarna kommer på plats. Ett utkast till handelsavtal har
paraferats och förhandlingar om investerings- samt
dubbelbeskattningsavtal fortsätter. En svensk
näringslivsdelegation besöker Ukraina under våren 1994. De
ukrainska parlamentsvalen den 27 mars 1994 övervakades av bl.a.
ledamöter från Sveriges riksdag.
Utskottet noterar vidare att ett flertal svenska kultur- och
informationsaktiviteter har genomförts det senaste året.
Intresset för Sverigeinformation är betydande i Ukraina och
faktablad samt en historisk översikt över de svensk-ukrainska
förbindelserna är under utarbetande.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att aktivt
fördjupa kontakterna och samarbetet med Ukraina.
Därmed betraktar utskottet motion U632 (fp) som besvarad.
10. Krimtatarer
Sammanfattning av motionen
I motion U621 (m) redovisas utförligt krimtatarernas brokiga
historia. Det är enligt motionären det folk som drabbats hårdast
av deporteringar och folkomflyttningar i Sovjetunionen. Med den
slutgiltiga deportationen i maj 1944 utplånades alla spår av
tatarerna på Krim. Den spontana återflyttning till Krim som
därefter ägt rum har överlag mötts av negativa reaktioner.
Krimtatarernas situation har enligt motionären ytterligare
förvärrats på senare tid. Attityden till bosättningar har
hårdnat och alla tecken tyder på att krimtatarerna kommer att
mötas av ett upptrappat våld. I motionen begärs att Sverige i
lämpliga internationella sammanhang skall påtala krimtatarernas
rätt att återvända till sin hembygd.
Bakgrund
Krims status har utgjort en av de besvärligaste politiska
frågorna för det självständiga Ukraina. Majoriteten av halvöns
befolkning är ryssar, men där finns också ukrainare och, som
påtalas i motionen, en växande grupp krimtatarer. Mycket av
dagens problem har sina rötter i det förhållandet att Nikita
Chrusjtjov år 1954, efter några årtiondens självstyre, gav det
då mest av ryssar befolkade Krim i gåva till den ukrainska
sovjetrepubliken på 300-årsdagen av Ukrainas anslutning till
Tsarryssland.
En folkomröstning i januari 1991 gav till resultat att Krims
tidigare status som autonom republik återupprättades. I maj 1991
beslöt Krimparlamentet att förklara Krim självständigt under
förutsättning att självständigheten bekräftades i en
folkomröstning. Den 30 januari 1994 anordnades -- av Ukraina
icke accepterade -- presidentval på Krim varvid Jurij Mesjkov
segrade med löften om starkare band och en möjlig återförening
på sikt med Ryssland. Trots invändningar från Ukrainas president
Kravtjuk lät Mesjkov genomföra folkomröstningen om Krims
framtida tillhörighet i samband med de allmänna val som hölls i
Ukraina den 27 mars 1994.
De ryska nationalisternas framgångar i valen på Krim och i
folkomröstningen har, tillsammans med Ukrainas ekonomiska
sönderfall och motsättningarna mellan president Kravtjuk och
parlamentet om landets kärnvapen och mellan Ukraina och Ryssland
om bl.a. Svarta havsflottan, lett till ökad spänning i regionen.
Det har förekommit allvarliga oroligheter bland krimtatarerna,
vilka bl.a. vänder sig emot att Krim skulle bryta sig ur
Ukraina. Många krimtatarer har bojkottat valen eftersom de
flesta kandidaterna ställt sig skeptiska till Krim som en del av
Ukraina.
I dag finns närmare en kvarts miljon tatarer på Krim.
Ytterligare 100 0000--150 000 beräknas kunna komma att återvända
till halvön. Många lever under svåra lägerliknande förhållanden
i närheten av Simferopol.
Utskottets överväganden
Genom ambassaden i Kiev har Sverige fortlöpande kontakt med
representanter för tatarerna på Krim. Även FN:s därvarande
kontor bevakar, enligt vad utskottet inhämtat, uppmärksamt
krimtatarernas många gånger svåra situation. En eventuell
hänvändelse om bistånd kan enligt uppgift komma att riktas till
de skandinaviska länderna senare i år. Enligt vad utskottet
erfarit lämnar SIDA redan stöd till ukrainska Röda korset, vars
insatser bl.a. sker till stöd för tatarerna på Krim.
Utskottet utgår från att Sverige, såväl bilateralt som inom
ramen för exempelvis ESK:s minoritetskommissaries missioner,
fortsätter att med stor uppmärksamhet bevaka krimtatarernas
situation. Utskottet utgår från att Sverige i dessa sammanhang
framhåller krimtatarernas rätt att återvända till sin hembygd
samt understryker nödvändigheten av att även denna
befolkningsgrupps grundläggande fri- och rättigheter
respekteras.
Därmed betraktar utskottet motion U621 (m) som besvarad.
11. Västra Sahara
Sammanfattning av motionerna
I flera motioner framhålls som otillfredsställande att
situationen i Västra Sahara alltjämt får betecknas som ett
oavslutat kolonialt problem och att områdets framtid ännu inte
har kunnat avgöras i enlighet med befolkningens fritt uttalade
önskemål. Den fredsplan som antagits av FN:s säkerhetsråd har
inte kunnat genomföras till fullo. I motionerna (U201 (v)
yrkande 1, U223 (fp) yrkande 1, U602 (c) yrkande 1 samt U614 (s)
yrkande 1, U622 (kds) yrkande 1 begärs att Sverige i FN och i
andra internationella sammanhang skall agera kraftfullt till
stöd för genomförandet av den av FN beslutade fredsplanen,
inbegripet hållandet av en folkomröstning om landets
självständighet.
I motion U614 (s) yrkande 2 begärs att Sverige skall verka för
att en undersökningskommission upprättas med uppgiften att
granska situationen för de mänskliga rättigheterna i såväl
Marocko- som Polisariokontrollerade områden. I motion U602 (c)
yrkande 2 föreslås svenskt agerande för bildandet av en
kommission med uppdraget att undersöka föregivet försvunna resp.
frisläppta västsahariers öde. I motion U622 (kds) yrkande 2
begärs att Sverige skall agera kraftfullt för att Marocko skall
förmås upphöra med kränkningar av de mänskliga rättigheterna i
Västra Sahara.
Bakgrund
I november 1975 undertecknade Spanien, Marocko och Mauretanien
ett trepartsavtal gällande kolonin Spanska Sahara. Enligt
uppgörelsen utfäste sig Spanien att avkolonisera området och
överlåta överhögheten till Marocko och Mauretanien i samarbete
med en på traditionellt vis utsedd folkförsamling. Det närmare
ansvaret för områdets avkolonisering överläts av Spanien åt FN.
När Spanien 1976 dragit sig tillbaka från kolonin Spanska
Sahara annekterades området av Marocko och Mauretanien. Marockos
kung Hassan hade då redan i november 1975 inlett "Gröna
marschen" för "återtagandet" av Västra Sahara. 350 000
marockanska civila, åtföljda av reguljära marockanska förband,
tågade några kilometer in i Västra Sahara. Den sedan några år
verksamma motståndsrörelsen Polisario utropade landets
självständighet under namnet Demokratiska sahariska
arabrepubliken (RASD). Strider pågick därefter i området med
varierande intensitet under 1970- och 80-talen. På ena sidan i
konflikten står Polisario, stött av Algeriet, och på den andra
Marocko.
1979 slöt Mauretanien fred med Polisario och drog sig ur
konflikten. Den del av Västra Sahara som Mauretanien tidigare
gjort anspråk på annekterades då av Marocko. Kort efter Marockos
annektering uppdrog FN:s säkerhetsråd åt generalsekreteraren att
inleda konsultationer med parterna. Marocko uppmanades att
omedelbart dra tillbaka alla deltagare i "Gröna marschen".
Sedan 1985 har FN:s generalsekreterare tillsammans med OAU:s
ordförande bedrivit ett medlingsarbete i syfte att uppnå ett
vapenstillestånd i konflikten mellan Marocko och Polisario och
en överenskommelse om formerna för en folkomröstning. En
gemensam fredsplan framlades 1988 och godkändes i princip av
parterna. Enligt planen skall generalsekreterarens särskilde
representant ha visst överinseende över administrationen i
området samt exklusivt ansvar för organisationen och
genomförandet av en folkomröstning. I april 1991 beslöt
säkerhetsrådet att inrätta en särskild observatörsstyrka med en
militär komponent, Minurso, för genomförandet av
folkomröstningen.
Sedan den 6 september 1991 råder vapenvila i Västra Sahara.
Fredsprocessen har emellertid i övrigt hamnat i ett dödläge,
beroende såväl på bristande samarbetsvilja hos parterna som på
oklarheter i fredsplanen. Enligt en del bedömare bär också FN:s
säkerhetsråd -- där få medlemmar i dag aktivt driver frågan --
ansvar för den uppkomna situationen.
Ingen bestående enighet har kunnat nås i den grundläggande
frågan om hur de röstberättigade i folkomröstningen skall
identifieras. Polisario håller fast vid det ursprungliga
kriteriet, att man skall finnas upptagen i den spanska
folkräkningen från 1974. Ett senare förslag från FN:s förre
generalsekreterare innebär att rösträtten utsträcks till alla
bona fide västsaharier över 18 år. Tanken är att människor som
lämnade området under kolonialtiden, och deras därefter födda
barn inte skall berövas möjligheten till inflytande.
FN-sekretariatets uppfattning bygger på tidigare principiella
ställningstaganden i liknande fall som t.ex. Namibia och
Kambodja.
Marocko har tidigare hävdat att antalet röstberättigade borde
utvidgas till att omfatta ett större antal västsaharier bosatta
i Marocko. Marocko godkände dock motvilligt det nya
rösträttsförslaget 1991. Utvidgningen av antalet röstberättigade
antas med de nya kriterierna bli mindre än vad Marocko hade
hoppats, men uppfattas av internationella bedömare som
tillräcklig för att Marocko sannolikt skall tro på en seger i
folkomröstningen. Generalsekreteraren har därefter gång efter
gång till säkerhetsrådet tvingats rapportera om uteblivna
framsteg i ansträngningarna att söka nå en kompromiss mellan
parterna.
En grundläggande stötesten är att Marocko betraktar Västra
Sahara som marockanskt territorium, som efter ett kolonialt
mellanspel återgått till moderlandet. Marocko har också agerat i
enlighet med denna uppfattning. I september 1992 ägde t.ex. en
folkomröstning rum i Marocko om förslag till en ny konstitution.
Folkomröstningen genomfördes också i Västra Sahara, trots att
området står under FN:s administration. Marocko har heller inte
tillmötesgått FN:s begäran att deltagarna i "Gröna marschen"
skall dras tillbaka från Västra Sahara. I stället har Marocko
genomfört en ny "Grön marsch" som innebär att mer än 100 000
marockaner förflyttas till Västra Sahara. Samtidigt har
Polisarios stöd från Algeriet minskat.
De försök som FN:s generalsekreterares särskilde representant
har gjort för att närma parterna och få bådas godkännande av
rösträttskriterierna har inte lyckats. Generalsekreterarens
senaste rapport till säkerhetsrådet, som är daterad den 10 mars
1994, innehåller, i likhet med tidigare rapporter, flera
alternativa förslag för rådet att ta ställning till. Efter sin
behandling av rapporten antog säkerhetsrådet den 29 mars
enhälligt resolution 907, i vilken rådet väljer att ansluta sig
till generalsekreterarens s.k. alternativ B. Detta innebär att
den kommission som har i uppgift att fastställa röstberättigande
skall fortsätta sitt arbete t.o.m. den 30 juni.
Generalsekreteraren skall sedan rapportera till rådet om läget.
Avsikten är att folkomröstningen, som skall fastställa
territoriets status, skall kunna hållas mot slutet av 1994.
Samtidigt fortsätter generalsekreteraren och hans särskilde
representant försöken att nå enighet kring kompromissförslaget
om kriterier för röstberättigade och vilka som skall kunna höras
av kommissionen om stamtillhörighet. I nämnda resolution 907
välkomnar säkerhetsrådet detta förfaringssätt. Rådet uppmanar
parterna att samarbeta med generalsekreteraren, hans särskilde
representant samt identifikationskommissionen i enlighet med den
fredsplan som accepterats av bägge parter.
Utskottets överväganden
Utskottet har under en lång följd av år tagit upp frågan om
Västra Sahara (senast i bet. 1992/93:UU3). Utskottet har därvid
fastslagit att frågan bör betraktas som ett oavslutat kolonialt
problem och att områdets framtid måste avgöras i enlighet med
befolkningens fritt uttalade önskemål. Utskottet ser det därför
alltjämt som mycket angeläget att den planerade folkomröstningen
kan genomföras på ett fritt och demokratiskt sätt, att
identifieringen av de röstberättigade sker på det sätt som FN
beslutat och att parterna avhåller sig från fortsatta
stridigheter och till fullo samarbetar med FN. FN måste ges
tillräckliga resurser och starkt stöd så att organisationen med
auktoritet kan hävda fredsplanen. Provokationer mot FN och
fredsplanen, som den i bakgrundsbeskrivningen nämnda
folkomröstningen om en ny konstitution, måste fördömas.
Utskottet framhåller det väsentliga i att de mänskliga
rättigheterna respekteras och att politiska fångar släpps.
Enligt uttalanden av utrikesminister af Ugglas -- bl.a. i svar
på en riksdagsfråga den 12 april 1994 -- har Sverige i ett antal
direktkontakter med bl.a. Marocko framfört sin oro för åtgärder
som kan störa fredsprocessen och understrukit den vikt Sverige
fäster vid att folkomröstningen kan genomföras. Utskottet utgår
från att regeringen aktivt stödjer fredsprocessen och
genomförandet av folkomröstningen, såväl inom ramen för FN som
genom bilaterala kontakter.
Med det anförda betraktar utskottet motionerna U201 (v)
yrkande 1, U223 (fp) yrkande 1, U602 (c) yrkande 1, U614 (s)
yrkande 1 samt U622 (kds) yrkande 1 som besvarade.
Utskottet konstaterar att MR-situationen i Marocko i allt
väsentligt tycks oförändrat negativ. Vissa förbättringar ägde
enligt uppgift rum under 1991. Som utskottet tidigare noterat,
tycks dessa dock ha varit huvudsakligen kosmetiska till sin
natur och förefaller knappast ha avspeglat någon vilja att i
grunden förändra det rådande systemet. Avsaknaden av
förbättringar avseende MR-situationen under 1992 och 1993 tycks
bekräfta detta intryck.
Enligt Amnesty International har ett okänt antal saharier
försvunnit sedan Marocko ockuperade Västra Sahara 1975. Det
stora flertalet av dessa försvinnanden ligger flera år tillbaka
i tiden. Marockanska myndigheter vägrar enligt uppgift
kategoriskt att diskutera frågan. Marockanska MR-organisationer
är förbjudna att ha kontakt med Polisario eller andra sahariska
grupperingar. Det är därför svårt att göra några uppskattningar
av antalet försvunna eller fängslade. Under 1991 frigavs omkring
300 saharier genom en kunglig amnesti. Enligt officiella
marockanska uppgifter finns därmed inte längre några fängslade
saharier. En uppskattning som gjorts är dock att ytterligare ca
500 saharier hålls i fängsligt förvar. I februari 1992 synes en
ny våg av omfattande arresteringar ha ägt rum i Västra Sahara.
Utskottet förutsätter att regeringen såväl inom ramen för FN:s
arbete som genom bilaterala kontakter fortsätter att verka för
respekt för de mänskliga rättigheterna i Marocko. Utskottet
utgår från att regeringen på samma sätt agerar aktivt för att
situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i såväl
Marockokontrollerade som Polisariokontrollerade områden i Västra
Sahara skall kunna granskas av internationella experter.
Utskottet har tidigare gjort bedömningen att en
undersökningskommission, som föreslås i motionerna U602 (c)
yrkande 2 samt U614 (s) yrkande 2, kan bli ett värdefullt
instrument i detta sammanhang.
Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Därmed betraktar utskottet motionerna U602 (c) yrkande 2, U614
(s) yrkande 2 samt U622 (kds) yrkande 2 som besvarade.
12. Sudan
Sammanfattning av motionen
Motion U623 (kds) tar upp den allvarliga situationen i Sudan.
Landets invånare beskrivs i motionen som hjälplösa offer för en
cynisk maktkamp. Omvärlden har ännu inte reagerat tillräckligt
och med kraft. Motionären hänvisar till Amnesty Internationals
uppfattning om att det är brotten mot mänskliga rättigheter som
orsakar svältkatastrofen i Sudans krigszoner. Därför är det en
uppgift för det internationella samfundet, inkl. Sverige, att se
till att respekten för de mänskliga rättigheterna finns med som
en central del vid varje försök att förhandla om fred och
eldupphör i Sudan. Humanitära och fredsskapande insatser måste
följas åt. Sverige bör enligt motionären verka för att
fredsobservatörer sänds till Sudan. Dessas uppgift skall vara
att försöka upprätthålla ingångna fredsuppgörelser och skapa
försoning mellan tidigare stridande grupper. Deras rapporter
till FN och resp. regering skall utgöra grund för nya
förebyggande och fredsbevarande åtgärder. Dessa synpunkter
föreslås i motionens yrkande 1 riksdagen som sin mening ge
regering till känna.
Enligt motion U623 (kds) tillsatte FN:s MR-kommission i mars
1993 en särskild rapportör för Sudan, vilken dock har
motarbetats. I yrkande 2 begärs att regeringen skall stödja
försöken att tillsätta flera oberoende observatörer för
bevakning av de mänskliga rättigheterna i Sudan.
Bakgrund
Sudan blev självständigt 1956. Det politiska, huvudsakligen
muslimska, ledarskapet i norra Sudan har haft svårt att
acceptera det södra, företrädesvis kristna, Sudan som en
jämnbördig partner i byggandet av den nya nationen. Ett uppror i
södra Sudan ledde på 1960-talet till fullt inbördeskrig. Trots
ansträngningar till nationell försoning på 1970-talet har
motsättningarna mellan norra och södra Sudan successivt ökat.
1983 infördes den muslimska lagstiftningen sharia i hela landet.
Den uppfattas som helt oacceptabel för icke-muslimerna i söder
och inbördeskriget trappades åter upp. En militärkupp av
muslimska fundamentalister i juni 1989 innebar ytterligare
islamisering av Sudans tidigare huvudsakligen sekulära och i
viss mån traditionellt toleranta samhälle. Det Sudanska Folkets
Befrielsearmé, SPLA, fortsätter i söder kriget för regional
autonomi och på sikt självständighet för södra Sudan.
Det allt mer brutala kriget beräknas ha orsakat mer än en halv
miljon civila dödsoffer sedan 1983. Omkring 4,5 miljoner har
tvingats fly från sina hem. Av dessa har ett mycket stort antal
-- enligt vissa uppskattningar 2--3 miljoner människor -- i de
södra delarna av landet tvångsförflyttats av regimen. 80 % av
barnen i delar av södra Sudan lider enligt FN av allvarlig
undernäring och många av dem dör av hunger.
President Mengistus fall i Etiopien 1991 medförde att
tiotusentals sudanesiska flyktingar tvingades lämna Etiopien och
återvända till Sudan. Händelserna bidrog till att utlösa en
intern revolt inom SPLA. Olika fraktioner i södra Sudan strider
nu också inbördes samtidigt som regeringen i Khartoum fortsätter
sina operationer mot de olika separatistarméerna. Den humanitära
situationen försämrades kraftigt under 1992 och 1993. Flertalet
internationella bedömare utesluter en militär lösning på det
långa inbördeskriget.
De allvarligaste och flesta MR-övergreppen i Sudan
sammanhänger med kriget. Övergreppen begås av såväl
regeringssidan som av rebellerna. Ett flertal FN-resolutioner
har antagits om situationen i Sudan. I mars 1994 antog FN:s
MR-kommission en resolution i vilken uttrycks djup oro över
allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i landet, inkl.
godtyckliga avrättningar, fängslanden utan rättegång,
tvångsförflyttningar och tortyr. Den sudanesiska regeringen
uppmanas respektera de mänskliga rättigheterna och anpassa
nationell lagstiftning till de internationella MR-konventioner
som Sudan har ratificerat. Alla parter i konflikten uppmanas
tillåta internationella organisationer och biståndsgivare att
tillhandahålla humanitär hjälp till civilbefolkningen och
samarbeta med FN-sekretariatets avdelning för humanitära frågor.
Resolutionsförslaget hade bl.a. Sverige som medförslagsställare.
FN har tillsatt en särskild MR-rapportör för Sudan. Vissa
uppgifter tyder på att situationen avseende de mänskliga
rättigheterna i norra Sudan skulle ha förbättrats något sedan
dessa FN-initiativ togs.
Utskottets överväganden
Utskottet ser med oro på den långvariga och förödande
konflikten i Sudan. En varaktig och fredlig lösning av
konflikten måste enligt utskottets uppfattning inbegripa
grundläggande respekt för de mänskliga rättigheterna. En första
målsättning torde dock vara att nå en överenskommelse om
eldupphör. Genom en sådan skulle de internationella
hjälporganisationernas arbete i landet underlättas och den
humanitära situationen förbättras. Utskottet noterar att Liv och
Fred-institutet i Uppsala för närvarande undersöker
möjligheterna att på lämpligt sätt söka bidra till en lösning av
konflikten i Sudan.
Utskottet noterar även det initiativ som tagits inom ramen för
den s.k. IGADD-kommitténs (Intergovernmental Authority on
Drought and Development) verksamhet. Kommittén, som leds av
Kenyas president Daniel arap Moi och där också Etiopiens,
Eritreas och Ugandas regeringschefer medverkar, arbetar för att
söka få till stånd försoning mellan de olika stridande
fraktionerna i södra Sudan.
Utskottet noterar att utrikesminister af Ugglas, i ett
uttalande inför det regionala toppmöte som inleddes i Nairobi
den 17 mars 1994, uttryckt sitt helhjärtade stöd för de
ansträngningar att skapa fred i Sudan som görs inom ramen för
IGADD. I uttalandet framhålls att konflikten i Sudan bara kan
lösas på politisk väg. Den svenska regeringen, som fördömer
bombningar och andra angrepp mot flyktingläger, uppmanar
parterna att göra sitt yttersta för att åstadkomma en hållbar
förhandlingslösning.
I uttalandet konstateras att Sverige tillhör de största
biståndsgivarna till den utsatta befolkningen i södra Sudan.
Utskottet utgår från att regeringen har fortsatt god beredskap
för ytterligare katastrofbistånd till Sudan, om så skulle
behövas.
Utskottet konstaterar att FN:s MR-kommission har tillsatt en
särskild rapportör för Sudan. Utskottet anser att frågan om
tillsättandet av ytterligare rapportörer bör göras avhängig
förbättrade förutsättningar att effektivt övervaka de mänskliga
rättigheterna i Sudan.
Med det anförda betraktar utskottet motion U623 (kds)
yrkandena 1 och 2 som besvarade.
13. Somalia
Sammanfattning av motionen
I motion U605 av Sten Söderberg (-) anförs att Somalia visat
sig vara en misslyckad internationell statsbildning. Ett område
i norra Somalia har brutit sig loss från det övriga landet och
gör under namnet Republic of Somaliland sedan i maj 1991 anspråk
på att vara en självständig republik. Motionären hemställer om
att Sverige snabbt skall erkänna detta område som en sådan
självständig statsbildning.
Bakgrund
Det sociala och politiska sammanbrott som följde efter
diktatorn Siad Barres fall i Somalia 1991 föranledde FN:s
säkerhetsråd att fatta beslut om militär intervention.
Interventionen inleddes under amerikansk ledning i december
1992. Under 1993 ersattes de amerikanska styrkorna successivt av
reguljära FN-förband. Försörjningssituationen förbättrades
samtidigt väsentligt och en försoningsprocess inleddes under
FN:s egid. Denna resulterade i undertecknandet den 24 mars 1994
av ett fredsavtal mellan 15 politiska grupperingar i Somalia. I
uppgörelsen ingår en tidtabell för valförberedelser och
tillsättande av en nationell regering. I fredsavtalet riktar
samtliga parter ett tack till FN och till biståndsgivande länder
för deras värdefulla stöd till försoningsprocessen.
Somalia präglas alltjämt av omfattande politiskt och
ekonomiskt sönderfall, vilket kommer att sätta hållbarheten i
fredsavtalet på hårda prov. Det självproklamerade Somaliland i
nordvästra Somalia har dock till stor del förskonats från de
inbördes strider och svältkatastrofer som följt i krigets spår.
Dessa har huvudsakligen drabbat landets mellersta och södra
delar.
Utskottets överväganden
Utskottet välkomnar att 15 politiska grupper i Somalia har
enats om att försonas och gemensamt verka för återupprättandet
av ett stabilt och självständigt Somalia. Samtidigt noterar
utskottet med oro att strider mellan olika klaner fortfarande
äger rum i Somalia och att vägen mot verklig fred alltjämt tycks
lång och farofylld. Utskottet ser allvarligt på de attentat mot
FN-soldater och sabotage mot FN:s närvaro som förekommit.
Enligt vad utskottet erfarit har ingen stat hittills erkänt
det självproklamerade Somaliland. Utskottet konstaterar att ett
isolerat svenskt erkännande av Somaliland inte heller är
aktuellt med hänsyn till läget för närvarande i Somalia,
ansträngningarna att stödja den påbörjade försoningsprocessen
mellan parterna samt motståndet från flertalet politiska grupper
i mellersta och södra Somalia mot en uppdelning av landet.
Utskottet noterar att flera svenska organisationer är
engagerade i biståndsinsatser i Somalia. Liv och Fred-institutet
i Uppsala deltar, bland andra organisationer, i de
internationella ansträngningarna att få till stånd en
försoningsprocess och bestående politisk lösning av konflikten.
Med det anförda avstyrker utskottet motion U605 (-).
14. Cuba
Sammanfattning av motionerna
I motion U620 (s) anförs att Cuba för närvarande genomgår en
djup ekonomisk och politisk kris. I motionen ges bl.a. ett
flertal aktuella exempel på grova kränkningar av de mänskliga
rättigheterna i Cuba. Motionären citerar internationella
bedömare som menar att den amerikanska sanktionspolitiken mot
Cuba är onödig och skadlig och att man i stället borde främja
det fria flödet av information och idéer till det kubanska
folket. I motionens yrkande 1 begärs att regeringen aktivt skall
verka för att Förenta staternas sanktioner mot Cuba upphör.
I motion U209 (v) framhålls att USA:s blockad mot Cuba strider
mot internationell rätt och hotar andra staters suveränitet. Den
s.k. Torricelli-lagen sägs i motionen vara en oacceptabel
utvidgning av USA:s lagstiftning utanför eget territorium.
Blockaden åsamkar det kubanska folket stora umbäranden. I
motionens yrkande 1 föreslås att Sverige i internationella
sammanhang och i kontakter med amerikanska regeringen skall
kräva att USA:s blockad mot Cuba och Torricelli-lagen avskaffas.
I motion U620 (s) yrkande 2 begärs vidare att Sverige inte för
egen del skall medverka i USA:s sanktioner mot Cuba. I yrkande 3
hemställs att Sverige skall verka för att Cuba respekterar de
mänskliga rättigheterna samt snarast avskaffar dödsstraffet.
Bakgrund
Cuba blev efter det spansk-amerikanska krigets slut 1898
formellt en självständig republik. I realiteten kom emellertid
den tidigare spanska överhögheten över Cuba att ersättas av ett
betydande amerikanskt inflytande via det s.k. Platt-tillägget
(1903). Detta upphävdes 1934, men Förenta staterna bibehöll
rätten till marinbasen Guantanamo på Cubas sydöstra sida. Efter
brytningen mellan USA och Castroregimen har Cuba krävt att
Förenta staterna skall utrymma basen.
Det drygt 30-åriga amerikanska handelsembargot mot Cuba
förbjöd ursprungligen all handel med Cuba och ägde enligt
amerikansk uppfattning även tillämpning på amerikanska företag
verksamma utanför Förenta staternas gränser. På grund av
invändningar från USA:s allierade modifierades den ursprungliga
lagen 1975 och kom därefter inte längre att gälla
extraterritoriellt. Förenta staternas kongress antog dock hösten
1992 en ny lag, den s.k. Cuban Democracy Act, varmed bl.a. den
tidigare modifieringen av embargot upphävs och amerikanska
dotterbolag utomlands i praktiken förbjuds handla med Cuba.
Canada, EG m.fl. reagerade mycket negativt på lagen. Även från
vissa exilkubanska kretsar uppmanades Bushadministrationen att
vetera lagen, som ansetts motverka ansträngningarna att få till
stånd en demokratiseringsprocess i Cuba. President Bush
undertecknade lagen den 23 oktober 1992.
Sverige har vid flera tillfällen framfört att den amerikanska
sanktionspolitiken är kontraproduktiv om avsikten är att
åstadkomma förbättringar avseende de mänskliga rättigheterna i
Cuba. Mot denna bakgrund röstade Sverige för första gången
hösten 1993 för den resolution i FN:s generalförsamling som
kritiserar det amerikanska embargot mot Cuba.
FN:s MR-kommission har antagit flera resolutioner angående
situationen i Cuba och har bl.a. tillsatt en särskild rapportör
med uppgift att upprätthålla direkta kontakter med kubanska
regeringen och individuella medborgare angående MR-läget. Den
resolution, som antogs vid kommissionens 50:e möte (31 januari
--11 mars 1994) och som samlat trettiotalet medförslagställare,
däribland Sverige, fäster särskild uppmärksamhet vid den
kubanska regeringens vägran att samarbeta med den särskilda
rapportören, vid de rapporter om MR-situationen som regeringen
lämnat obesvarade, vid godtyckliga arresteringar och
fängslanden, repressalier mot MR-försvarare samt vid de alltjämt
förhärskande bristerna avseende bl.a. förenings- och
yttrandefriheten i Cuba. Den särskilde rapportörens mandat
förlängs ytterligare ett år.
Utskottets överväganden
Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter fortsätter att
äga rum i Cuba. Enligt utskottets uppfattning sammanhänger
problemen vad gäller MR-situationen i landet främst med det
politiska systemet, som inte tillåter grundläggande demokratiska
fri- och rättigheter. Personer som ger uttryck för åsikter som
av den kommunistiska regimen uppfattas som obekväma har
avskedats eller fängslats på politiska grunder och under starkt
bristande rättssäkerhet. Organisationer som verkar för mänskliga
rättigheter motarbetas av myndigheterna. Utskottet noterar med
oro, att den särskilde rapportör för FN:s MR-kommission som
utsetts att upprätthålla kontakten med den kubanska regeringen i
frågor som rör de mänskliga rättigheterna, inte till fullo
kunnat uppfylla sitt mandat. 1992 utsågs Sveriges ambassadör i
Köpenhamn, Carl-Johan Groth, till speciell rapportör. Den
särskilde rapportörens mandat erkänns inte av Cuba, vilket har
inneburit att inte heller Groth har tillåtits besöka Cuba och
att en direkt dialog med den kubanska regeringen inte har kunnat
upprättas.
I fråga om det amerikanska handelsembargot mot Cuba
konstaterar utskottet att Förenta staternas generella syn på
internationella sanktioner skiljer sig i grundläggande avseenden
från världssamfundets. Förenta staterna upprätthåller ett
flertal unilaterala handelsblockader, t.ex. mot Nordkorea, och
deltar också i embargon som beslutas eller rekommenderats av
andra organisationer än FN, t.ex. det amerikanska halvklotets
samarbetsorgan OAS. Utskottet noterar att Sverige i olika
sammanhang protesterat mot det utvidgade amerikanska
handelsembargot mot Cuba.
Med anledning av den 1992 beslutade skärpningen av det
amerikanska handelsembargot mot Cuba uttryckte utskottet oro (i
bet. 1992/93:UU3) över den extraterritorialitet med vilken
Förenta staterna avsåg tillämpa blockaden. I likhet med andra
individuella stater och t.ex. EG:s medlemsländer, som reagerat
kraftfullt mot den amerikanska åtgärden, slog utskottet fast att
amerikanska dotterbolag i Sverige även hädanefter hade att rätta
sin verksamhet och handel efter svensk lagstiftning.
Utskottet vidhåller dessa uppfattningar och får samtidigt med
beklagande konstatera att Clintonadministrationen inte sökt få
till stånd en ändring av Cuban Democracy Act. Det amerikanska
handelsembargot mot Cuba tillämpas alltjämt med
extraterritoriell verkan. Utskottet noterar att FN:s speciella
rapportör, ambassadör Groth, i upprepade rapporter har påpekat,
att en politik visavi Cuba, som grundas på ekonomiska sanktioner
och andra åtgärder syftande till att öka landets isolering, för
närvarande framstår som det säkraste sättet att förlänga Cubas
redan ohållbara inrikespolitiska situation. Även många kubanska
dissidenter anser att embargot är kontraproduktivt och att det
inte främjar de demokratiska krafterna i Cuba. Utskottet vill
betona att hävandet av sanktionerna mot Cuba skulle utgöra ett
viktigt led i främjandet av landets demokrati och mänskliga
rättigheter.
Utskottet utgår från att Sverige mot denna bakgrund på
lämpligt sätt fortsätter att verka för respekt för de mänskliga
rättigheterna i Cuba. Beträffande dödsstraffets avskaffande kan
anföras att Sverige under en lång följd av år aktivt arbetat på
såväl global som europeisk nivå för att dödsstraffet skall
avskaffas. I bl.a. tidigare avsnitt i detta betänkande har
utskottet uttalat sitt stöd för regeringens fortsatta
ansträngningar i detta avseende.
Därmed får motionerna U209 (v) yrkande 1 samt U620 (s)
yrkandena 1--3 anses besvarade.
15. El Salvador
Sammanfattning av motionen
I Vänsterpartiets motion U611 anförs att det nu finns
möjligheter till demokratisk utveckling med allmänna val och
omfattande demilitarisering i det krigshärjade El Salvador.
Vänsterpartiet anser dock (i januari 1994) att en mängd problem
återstår att lösa inför valen i mars 1994. Upptrappat våld kan
komma att äventyra valen. För att förhindra en sådan utveckling
krävs internationella krafttag. Den svenska regeringen bör
därför, enligt motionens yrkande 1, i alla relevant
internationella organ, framför allt FN, verka för att sådana
internationella åtgärder kommer till stånd.
Sverige föreslås i motionens yrkande 2 verka för att FN
skickar betydligt fler övervakare till valen än vad som
utlovats. Riksdagen föreslås i yrkande 3 besluta om att utse en
parlamentarisk observatörsdelegation till valen i El Salvador.
Mot bakgrund av det politiska våldet anser Vänsterpartiet att
regeringen bör uppmana den salvadoranska regeringen att i
enlighet med fredsavtalet följa såväl den s.k. Ad
hoc-kommissionens som Sanningskommissionens rekommendationer
(yrkande 6). I yrkande 7 begärs att Sverige även skall uppmana
den salvadoranska regeringen att undersöka mordet i december
1993 på Mario Lopez och alla övriga ouppklarade mord på
FMLN-medlemmar begångna efter fredsavtalets ikraftträdande.
Bakgrund
Efter 12 års väpnad konflikt och närmare två år av FN-ledda
förhandlingar undertecknade El Salvadors regering och den
väpnade oppositionen, Nationella befrielsefronten Farabundo
Martí (FMLN), den 16 januari 1992 ett definitivt fredsavtal. I
avtalet fastställdes en tidsplan för eldupphör, gradvis
demobilisering av FMLN samt genomförandet av ett antal militära,
rättsliga och andra reformer som överenskommits tidigare i
förhandlingarna.
Den väpnade konflikten i El Salvador upphörde officiellt den
15 december 1992, tre månader senare än planerat på grund av
svårigheter att genomföra överenskommelser om äganderätt till
markområden, om reformer inom militären och polisen och andra
frågor. FMLN hade vid utgången av 1992 demobiliserats och
omorganiserats till ett politiskt parti.
Den s.k. Ad hoc-kommissionen, som tillsatts enligt beslut i
fredsavtalet, överlämnade i september 1992 konfidentiella
rekommendationer till president Alfredo Cristiani om bl.a.
genomförandet av utrensningar i armén. Rekommendationerna
grundade sig på en bedömning av uppgifter om övergrepp som
officerare gjort sig skyldiga till. Sanningskommissionen, som
också tillsatts i enlighet med fredsavtalet, inledde sin
verksamhet i juli 1992. Dess uppdrag var att utreda ovanligt
grova brott som sedan 1980 begåtts av regerings- eller
FMLN-styrkor. Kommissionen presenterade sina rön och
rekommendationer i mars 1993. Fem dagar senare godkände El
Salvadors parlament en generell amnesti för alla som varit
inblandade i kriminella aktiviteter under kriget. Även personer
som fanns omnämnda i Sanningskommissionens rapport omfattas av
amnestin.
Presidents-, parlaments- och kommunalvalen den 20 mars 1994
innebar ett stort steg fram mot demokrati i El Salvador. Valen
observerades av såväl FN:s organ för övervakning av
fredsprocessen, Onusal, samt av ett stort antal andra utländska
observatörer, däribland svenska. FMLN deltog för första gången i
valen, som av de internationella observatörerna ansågs ha
genomförts på ett huvudsakligen acceptabelt sätt, trots
uppenbara brister i bl.a. registreringen av väljare. Det
regerande Arenapartiet segrade i parlamentsvalet.
I presidentvalet arrangerades en andra valomgång den 24 april
1994, eftersom ingen kandidat erhöll 50 % av rösterna i första
valomgången. Inför den andra valomgången gjorde FN:s
säkerhetsråd ett formellt s.k. presidentuttalande i vilket rådet
uppmanade de berörda att vidta nödvändiga åtgärder för att komma
till rätta med de brister i valgenomförandet som påvisats.
Säkerhetsrådet uppmanade vidare ånyo till ett fullständigt
genomförande av fredsavtalen och efterlyste fortsatta framsteg
rörande särskilt grupperingen av den nya civilpolisen,
landfrågorna, integreringen av f.d. soldater i det civila
samhället och de konstitutionella reformer som rekommenderats av
Sanningskommissionen. Arenapartiets kandidat, Armando Calderón,
vann presidentvalet med närmare 70 % av rösterna mot
vänsteralliansens Ruben Zamora. Valdeltagandet var dock mycket
lågt, knappt 50 %.
Utskottets överväganden
Den fredsprocess som har påbörjats i El Salvador är hoppfull,
men kräver samtidigt fortsatt starkt internationellt stöd. Det
politiska våld som förekommit trots fredsavtalets undertecknande
den 16 januari 1992 ger anledning till oro. Utskottet noterar
att Sverige gett uttryck för detta vid ett flertal tillfällen
till företrädare för den salvadoranska regeringen samt till
Onusals MR-enhet. Sverige har också framhållit vikten av att det
ökade våldet tas på allvar, att den salvadoranska regeringen
vidtar åtgärder så att våldet upphör samt att våldsdåden måste
undersökas och de skyldiga straffas. Detta budskap har också
framförts i Sveriges anföranden i FN. Utskottet noterar vidare
att Sverige bidrar till den av FN:s generalsekreterare tillsatta
s.k. joint group, som har i uppdrag att undersöka förekomsten av
politiskt motiverade illegala grupper i El Salvador.
Enligt vad utskottet inhämtat har Sverige också gett
väsentliga bidrag till de s.k. Ad hoc- och
Sanningskommissionerna, vars uppdrag nu har avslutats. Utskottet
noterar att Sverige i olika sammanhang framfört vikten av att
kommissionernas rekommendationer genomförs. Utskottet vill
framhålla vikten av att såväl den salvadoranska regeringen som
FMLN tar sitt ansvar för att genomföra även utestående
rekommendationer. Utskottet utgår från att regeringen i såväl
bilaterala som multilaterala sammanhang också uppmärksammar de
mord som förövats på FMLN-medlemmar.
Utskottet konstaterar att valen i El Salvador övervakades av
ett stort antal internationella observatörer. De svenska
valexperternas och valobservatörernas närvaro är en del av ett
omfattande svenskt stöd till de första genuina flerpartivalen i
El Salvador på 15 år. Svenskt bistånd har också använts för att
utbilda valfunktionärer, registrera väljare och stödja den
högsta valdomstolen. Sammanlagt uppgår det svenska stödet till
freds- och demokratiseringsprocessen i El Salvador till 60
miljoner kronor per år. Till detta kommer betydande insatser
genom Rädda barnen, Utan Gränser, Diakonia och andra enskilda
organisationer.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att aktivt
bidra till fred och utveckling i El Salvador.
Med det anförda betraktar utskottet motion U611 (v) yrkandena
1--3, 6 och 7 som besvarade.
16. Guatemala
Sammanfattning av motionen
Mycket återstår innan fredsprocessen i Guatemala når sitt mål,
framhålls det i motion U628 (s). Respekten för de mänskliga
rättigheterna förblir bristfällig. I yrkande 1 begärs att
Sverige skall verka för att avrättningar, försvinnanden och
tortyr som genomförs av säkerhetsstyrkorna stoppas.
De återupptagna överläggningarna mellan Guatemalas regering
och URNG behöver internationellt stöd, anförs det vidare i
motion U628 (s). Det är av största vikt att även Sveriges
regering engagerar sig i frågan och medverkar till att
fredsprocessen blir framgångsrik. Detta bör enligt motionens
yrkande 2 riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bakgrund
Förhandlingarna mellan regeringen och den väpnade
oppositionskoalitionen Guatemalas nationella revolutionsförbund,
URNG, påbörjades efter det att en överenskommelse träffats i
Oslo i april 1990. En rad punkter har stått på dagordningen. De
viktigaste rör mänskliga rättigheter, arméns roll samt
ursprungsbefolkningarnas situation och ställning. Oenigheten
mellan parterna om bl.a. synen på mänskliga rättigheter har lett
till upprepade avbrott i förhandlingarna. Överläggningarna
återupptogs dock i början av 1994, bl.a. som en följd av den
internationella uppmärksamhet som riktats mot regionen i stort
med anledning av upproret i delstaten Chiapas i södra Mexico.
Ett genombrott i förhandlingarna skedde den 29 mars 1994, då
parterna undertecknade ett avtal om mänskliga rättigheter, som
skall övervakas av FN. Samma dag undertecknade regeringen och
URNG även ett avtal om en tidtabell för resterande
förhandlingspunkter. Innebörden av avtalet är att alla
förhandlingar skall vara klara före utgången av 1994, då också
demobilisering av styrkor skall påbörjas.
Guatemala har varit föremål för behandling i FN:s
MR-kommission sedan början av 1980-talet. På förslag av ett
antal latinamerikanska länder och efter beslut av kommissionen
fördes behandlingen av ärendet 1987 över från dagordningspunkt
12 ("Kränkningar av de mänskliga rättigheterna i olika delar av
världen med särskild hänvisning till koloniala och andra
beroende länder och områden") till dagordningspunkt 19
("Rådgivande verksamhet"). Enligt svensk uppfattning är MR-läget
i Guatemala så allvarligt att behandling under dagordningspunkt
12 är motiverad. Under sitt medlemskap i kommissionen sökte
därför Sverige aktivt verka för att föra tillbaka frågan till
denna dagordningspunkt. Kommissionen har sedermera beslutat att
lämna frågan om dagordningspunkt öppen, men samtidigt även
skärpt mandatet för den oberoende expert som rapporterar om
MR-utvecklingen i Guatemala.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att de förhoppningar om en förbättring
av läget för de mänskliga rättigheterna i Guatemala som låg
bakom MR-kommissionens tidigare beslut att överföra ärendet till
dagordningspunkt 19 dess värre inte har infriats. Utskottet
fortsätter att se med oro på läget i Guatemala. Samtidigt
inrymmer dock situationen även hoppingivande inslag, bl.a.
utnämningen i juni 1993 -- efter förre presidenten Serranos
misslyckade "självkupp" -- av den dittillsvarande
MR-ombudsmannen Ramiro de León Carpio som landets nye president
för återstoden av mandatperioden.
Det återstår att se om de León Carpio i sin nya befattning
kommer att kunna leva upp till de stora förväntningar som såväl
omständigheterna som han själv har skapat. Utskottet noterar
dock att flera, i MR-hänseende, positiva initiativ har tagits,
exempelvis har personer som utpekats som ansvariga för grova
MR-brott fått lämna sina poster. Detta gäller bl.a.
försvarsministern och andra befattningshavare i den högsta
militärledningen.
Utskottet konstaterar att Sverige politiskt och ekonomiskt
stöder fredsprocessen i hela Centralamerika. En positiv
utveckling i regionen i stort är en förutsättning för framsteg
och förbättrade villkor för de mänskliga rättigheterna också i
Guatemala. Utskottet välkomnar mot denna bakgrund de
återupptagna fredssamtalen och särskilt det nyligen slutna
avtalet om mänskliga rättigheter, som innebär en utökad roll för
FN. Utskottet konstaterar att Sverige under en längre tid har
påpekat vikten av just en separat MR-överenskommelse med
internationell verifiering av MR-situationen.
Såväl genom enskilda organisationer som genom FN bedriver
Sverige sedan många år ett omfattande humanitärt bistånd i
Guatemala. Insatserna omfattar stöd till MR-organisationer,
andra enskilda organisationer och den oberoende MR-ombudsmannen.
Också återvändande flyktingar och internflyktingar erhåller
denna typ av bistånd. Utskottet har tidigare noterat (i bet.
1993/94:UU15) att det finns beredskap och utrymme för
ytterligare insatser.
Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former
fortsätter att verka för att Guatemala ägnas den internationella
uppmärksamhet som är påkallad mot bakgrund av den allvarliga
situation som råder i landet.
Med det anförda betraktar utskottet motion U628 (s) yrkandena
1 och 2 som besvarade.
17. Taiwan
Sammanfattning av motionerna
I två motioner behandlas Sveriges förhållande till Taiwan.
I motion U645 (nyd) anser motionären att Sverige bör skapa
förutsättningar för ett erkännande av Taiwan som suverän stat
samt att Sverige då skall ge Taiwan diplomatiskt erkännande
(yrkandena 1 och 2).
I flerpartimotion U640 (m, fp, c, kds, nyd) föreslår
motionärerna att Taiwans representationskontor i Stockholm bör
få samma status som Sveriges Exportråds kontor har i Taipei.
Motionärerna hemställer att den utsända personalen vid Taiwans
representationskontor i Stockholm skall ges skattebefrielse i
fråga om inkomstskatt och skatt på importerade
förbrukningsvaror, dvs. komma i åtnjutande av behandling som för
diplomatisk representation (yrkande 1). I det andra yrkandet
anförs att Sverige bör ställa sig positivt till en framtida
taiwanesisk ansökan om medlemskap i Förenta nationerna.
Utskottets överväganden
Utskottet har flera gånger tidigare (senast i betänkandena
1992/93:UU14 och 1992/93:UU22) behandlat frågan om Sveriges
relationer med Taiwan samt om vilken ställning i Sverige som kan
åtnjutas av Taiwans representation i Stockholm, Taipei Trade
Tourism and Information Office (TTTIO). Utskottet har därvid
konstaterat att det med hänsyn till hittillsvarande svensk
tillämpning av Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser
inte är möjligt att bevilja TTTIO samma status som en ambassad.
Trots avsaknaden av diplomatiska förbindelser mellan Sverige och
Taiwan har regeringen efter riksdagens godkännande bemyndigat
exportkontoret i Taipei att besluta om ärenden rörande visering
(prop. 1992/93:203 och bet. 1992/93:UU22).
Utskottet anser därmed att yrkande 1 i motion U640 (m, fp, c,
kds, nyd) är besvarat.
Med anledning av förslaget i motion U640 (m, fp, c, kds,
nyd), yrkande 2, att Sverige bör ställa sig positivt till att
Taiwan får en framtida ansökan om medlemskap i Förenta
nationerna behandlad samt med anledning av yrkandena 1 och 2 i
motion U645 (nyd) som avser svenskt erkännande av Taiwan får
utskottet anföra följande.
Frågan om medlemskap i Förenta nationerna behandlas av Sverige
enligt universalitetsprincipen; suveräna stater Sverige erkänner
anses ha rätt att ansluta sig till FN och dess organ. I enlighet
med FN-stadgan upptas nya medlemmar genom beslut i FN:s
generalförsamling efter beredning i och på rekommendation av
säkerhetsrådet.
Enligt vad utskottet inhämtat introducerade Guatemala under
generalförsamlingens höstmöte 1993 en ny dagordningspunkt med
rubriken "Republiken Kina/Taiwans exceptionella ställning".
Folkrepubliken Kina, ett stort antal u-länder samt Ryssland
motsatte sig att ärendet skulle föras upp på dagordningen.
Generalförsamlingen beslöt att inte föra upp ärendet på
dagordningen.
Utskottet betraktar med det ovan anförda motion U640 (m, fp,
c, kds, nyd) yrkande 2 besvarad. Utskottet avstyrker motion U645
(nyd) yrkandena 1 och 2.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande uppföljning av världskonferensen i Wien
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U615 yrkande 1 och
1993/94:U613 yrkande 5 besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande nationella handlingsplaner
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 2 besvarat
med vad utskottet anfört,
3. beträffande högkommissarie för mänskliga rättigheter
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U613 yrkandena 2 och 3
besvarade med vad utskottet anfört,
4. beträffande internationell domstol för brott mot de
mänskliga rättigheterna
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U613 yrkande 4 besvarat
med vad utskottet anfört,
5. beträffande FN:s barnkommitté och barnkonventionen
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkandena 6 och 7
besvarade med vad utskottet anfört,
6. beträffande utlandsmyndigheternas rapportering om barn
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 8 besvarat
med vad utskottet anfört,
7. beträffande barnfängelser
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 9 besvarat
med vad utskottet anfört,
8. beträffande barnsoldater
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 10
besvarat med vad utskottet anfört,
9. beträffande nyfödda flickebarn och illegala aborter
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 11
besvarat med vad utskottet anfört,
10. beträffande prenatal könsdiskriminering
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U646 yrkandena 1 och 2
besvarade med vad utskottet anfört,
11. beträffande barnarbete
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U643 yrkandena 1--3
besvarade med vad utskottet anfört,
men. (v) - delvis
12. beträffande barnsexturism
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U625 besvarad med vad
utskottet anfört,
13. beträffande integrering av kvinnans rättigheter i FN:s
arbete för de mänskliga rättigheterna
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 21
besvarat med vad utskottet anfört,
14. beträffande utbildnings- och alfabetiseringsprogram för
kvinnor och förbud mot tvångsgifte
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 22
besvarat med vad utskottet anfört,
15. beträffande kvinnodiskrimineringskonventionen och
handlingsplaner
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkandena 13--15
samt yrkandena 21 och 22 i berörda delar besvarade med vad
utskottet anfört,
16. beträffande FN-rapportör om våld mot kvinnor
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 16
besvarat med vad utskottet anfört,
17. beträffande våld, sexuella trakasserier, exploatering
och handel rörande kvinnor
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 17
besvarat med vad utskottet anfört,
18. beträffande kvinnlig omskärelse och könsstympning
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 18 och
yrkandena 21 och 22 i berörda delar besvarade med vad utskottet
anfört,
19. beträffande kvinnans rätt till abort
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 23
besvarat med vad utskottet anfört,
20. beträffande parlamentarisk representation i
Nationalkommittén inför FN:s kvinnokonferens år 1995
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 24
besvarat med vad utskottet anfört,
21. beträffande våldtäkt som krigsförbrytelse
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U615 yrkande 19 och
1993/94:U618 yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört,
22. beträffande forskning om sexuellt våld mot kvinnor
att riksdagen förklarar motion Sf634 yrkande 2 besvarat med
vad utskottet anfört,
23. beträffande kvinnliga domare i internationella domstolen
i Haag
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U624 besvarad med vad
utskottet anfört,
24. beträffande dödsstraffet och uppföljningskonferens om
tortyrkonventionen
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U615 yrkandena 25
och 26 samt 1993/94:U613 yrkandena 9--11 besvarade med vad
utskottet anfört,
25. beträffande rätt till asyl
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 28
besvarat med vad utskottet anfört,
26. beträffande förbättrad internationell ansvarsfördelning
rörande flyktingar
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U615 yrkande 29,
1993/94:Sf622 yrkande 7 och 1993/94:Sf608 yrkande 5 besvarade
med vad utskottet anfört,
27. beträffande medborgarskap
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U608 besvarad med vad
utskottet anfört,
28. beträffande rasism och främlingsfientlighet
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 30
besvarat med vad utskottet anfört,
29. beträffande etniska och religiösa konflikter
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U407 yrkande 1 besvarat
med vad utskottet anfört,
30. beträffande handel och mänskliga rättigheter
att riksdagen avslår motion 1993/94:U603 yrkande 8,
men. (v) - delvis
31. beträffande fackliga rättigheter
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U613 yrkande 6 besvarat
med vad utskottet anfört,
32. beträffande ökade resurser till FN:s
rådgivningsprogram
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U613 yrkande 12
besvarat med vad utskottet anfört,
33. beträffande mänskliga rättigheter och terrorism
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U635 besvarad med vad
utskottet anfört,
34. beträffande ett fruktträdens årtionde
att riksdagen avslår motion 1993/94:U627,
35. beträffande globalt toppmöte om hiv/aids och
föräldralösa barn
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U601 och
1993/94:U231 yrkande 1 besvarade med vad utskottet anfört,
36. beträffande mänskliga rättigheter i Kina
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U203 yrkandena 3
och 4 samt 1993/94:U639 yrkandena 1, berörd del, 2 och 3
besvarade med vad utskottet anfört,
men. (v) - delvis
37. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U633 yrkandena
1--4, 6--7, 1993/94:U639 yrkande 1, berörd del, samt
1993/94:U644 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
men. (v) - delvis
38. beträffande mänskliga rättigheter i Burma (Myanmar)
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U629 yrkandena 1, 2 och
4 besvarade med vad utskottet anfört,
39. beträffande mänskliga rättigheter i Indonesien
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U227 yrkandena 1, 4
och 5, 1993/94:U610 yrkandena 1--3, 6--9, 1993/94:U636 yrkandena
1 och 2 och 4 samt 1993/94:U647 yrkandena 1--3 besvarade med vad
utskottet anfört,
men. (v) - delvis
40. beträffande konflikten i Kashmir
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U407 yrkande 2 besvarat
med vad utskottet anfört,
41. beträffande den kurdiska frågan och fredskonferensen i
Mellanöstern
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U637 yrkandena 1 och 5
besvarade med vad utskottet anfört,
42. beträffande kurdernas situation i övrigt
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U603 yrkandena 4
och 5, 1993/94:U606 yrkandena 3, 4 och 7 samt 1993/94:U637
yrkandena 3 och 4 besvarade med vad utskottet anfört,
men. (v) - delvis
43. beträffande situationen i södra Irak
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U606 yrkande 2 besvarat
med vad utskottet anfört,
44. beträffande situationen i Turkiet
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U609 yrkandena
1--3, 1993/94:U634 samt 1993/94:U637 yrkande 2 besvarade med vad
utskottet anfört,
men. (v) - delvis
45. beträffande internflyktingar
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U638 besvarad med vad
utskottet anfört,
46. beträffande situationen i Iran
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U603 yrkandena 1--3
besvarade med vad utskottet anfört,
47. beträffande Världsbankslån till Iran
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U603 yrkande 6 besvarat
med vad utskottet anfört,
48. beträffande handelssanktioner mot Iran
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U603 yrkande 7 besvarat
med vad utskottet anfört,
men. (v) - delvis
49. beträffande den zigenska folkgruppens situation
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U641 yrkandena 1 och 2
besvarade med vad utskottet anfört,
50. beträffande Sveriges samarbete med Ukraina
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U632 besvarad med vad
utskottet anfört,
51. beträffande krimtatarer
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U621 besvarad med vad
utskottet anfört,
52. beträffande fredsprocessen i Västra Sahara
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U201 yrkande 1,
1993/94:U223 yrkande 1, 1993/94:U602 yrkande 1, 1993/94:U614
yrkande 1 samt 1993/94:U622 yrkande 1 besvarade med vad
utskottet anfört,
53. beträffande situationen i Marocko- och
Polisariokontrollerade områden
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U602 yrkande 2,
1993/94:U614 yrkande 2 samt 1993/94:U622 yrkande 2 besvarade med
vad utskottet anfört,
54. beträffande situationen i Sudan
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U623 yrkandena 1 och 2
besvarade med vad utskottet anfört,
55. beträffande erkännande av Somaliland
att riksdagen avslår motion 1993/94:U605,
56. beträffande handelsembargot mot Cuba
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U209 yrkande 1 samt
1993/94:U620 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet
anfört,
men. (v) - delvis
57. beträffande mänskliga rättigheter i Cuba
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U620 yrkande 3 besvarat
med vad utskottet anfört,
58. beträffande situationen i El Salvador
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U611 yrkandena 1--3, 6
och 7 besvarade med vad utskottet anfört,
59. beträffande situationen i Guatemala
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U628 yrkandena 1 och 2
besvarade med vad utskottet anfört,
60. beträffande förhållandet till Taiwan
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U640 yrkandena 1--2
besvarade med vad utskottet anfört,
61. beträffande erkännande av Taiwan
att riksdagen avslår motion 1993/94:U645 yrkandena 1--2.
res. (nyd)
Stockholm den 5 maj 1994
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre
Schori (s), Inger Koch (m), Maj Britt Theorin (s), Nils T
Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola
Furubjelke (s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina Svensson
(s), Peeter Luksep (m), Berndt Ekholm (s), Lena Boström (s),
Hans Hjortzberg-Nordlund och Ingbritt Irhammar (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Erkännande av Taiwan (mom. 61)
Lars Moquist (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 81
börjar med "Med anledning av" och på s. 82 slutar med "yrkandena
1 och 2" bort ha följande lydelse:
Sverige har gott rykte som medlare i internationella
sammanhang, inte minst i Förenta nationerna. Regeringen bör
därför omedelbart försöka nå en lösning på det halvsekelgamla
problemet mellan Kina (fastlandet) och republiken Taiwan. Detta
problem som har sin grund i det kinesiska inbördeskriget har
skapat låsningar för Taiwan att bli erkänt som en självständig,
oberoende stat. Bägge parterna betraktas av de flesta stater som
självständiga statsbildningar. Taiwan är emellertid inte allmänt
erkänt som en oberoende stat. Utskottet anser att Taiwan har ett
demokratiskt styrelseskick och förmåga att hävda sitt
territorium. Ingen främmande trupp finns på Taiwan. Det faktum
att Sverige år 1950 erkände Folkrepubliken Kina skall inte
hindra regeringen från att erkänna republiken Taiwan. Utskottet
anser mot denna bakgrund att regeringen bör ta initiativ till
att skapa förutsättningar för Taiwans erkännande som en
självständig suverän statsbildning och skyndsamt erkänna
republiken Taiwan när dessa förutsättningar föreligger.
dels att moment 61 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
61. beträffande erkännande av Taiwan
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U645 (nyd)
yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Bertil Måbrink (v) anför:
Barnarbete
Barnarbete har alltid funnits, men aldrig i en sådan
omfattning som nu. I dag beräknas antalet barnarbetare i världen
till 150 miljoner. Att försöka minska och på sikt stoppa
barnarbetet måste vara en huvuduppgift i kampen för de mänskliga
rättigheterna. Sverige har också ett ansvar i och med importen
av produkter som är tillverkade av barn.
I flerpartimotion 1993/94:U643 föreslås ett antal åtgärder
Sveriges regering kan vidta för att stävja barnarbetet: ta
initiativ till överläggningar med barnrättsliga och fackliga
organisationer samt importörer i de branscher som är berörda i
syfte att utarbeta en handlingsplan; kartlägga i vilken
utsträckning svenska importörer baserar sin verksamhet på
barnarbete; samt i alla internationella sammanhang där
handelspolitik, konkurrenspolitik och MR tas upp driva denna
fråga.
Utskottet har enligt min mening inte i tillräcklig grad
tillmötesgått dessa förslag. Initiativ till samråd förvandlas i
betänkandet till diskussion med näringslivet. Om kartläggningen
sägs ingenting. Initiativ i alla relevanta internationella fora
begränsas till initiativ i MR-konferenser. I stället för att
avge detta något matta svar borde utskottet ha bifallit motion
U643 yrkandena 1--3.
Handel och mänskliga rättigheter
Sverige kan sägas understödja vissa diktaturregimers handel
genom att bevilja statliga exportkrediter till svenska företag
som exporterar till dessa diktaturstater. Exempel på
diktaturregimer som på detta sätt indirekt får svenskt understöd
är Iran och Irak. Eftersom statliga medel via
Exportkreditnämnden på detta sätt når regimer som grovt kränker
de mänskliga rättigheterna finns en viktig koppling mellan
handel och MR som den svenska regeringen kan göra något åt. Här
finns en möjlighet att koppla handel och respekt för mänskliga
rättigheter på samma sätt som bistånd och demokratisk
samhällsutveckling i dag kopplas ihop. Jag anser därför att
utskottet borde ha tillstyrkt yrkande 8 i Vänsterpartiets motion
U603.
Mänskliga rättigheter i Kina
Situationen i Kina vad gäller de mänskliga rättigheterna är
förfärlig. Människor fängslas för sina politiska åsikters skull.
Tortyr vid förhör är mycket vanligt förekommande. Rättegångar
genomförs som massmöten där de som döms till döden avrättas
omedelbart. Amnesty International rapporterade helt nyligen att
minst 1 400 människor avrättats under 1993 och att 2 500
dödsdomar avkunnats.
Kina håller också på grund av sin alltmer självmedvetna
stormaktspolitik på att bli en destabiliserande faktor i östra
och sydöstra Asien. I den politiken ingår bl.a. en omfattande
vapenexportpolitik och marin upprustning i Sydkinesiska sjön.
Kinas politik är således ett hot mot freden, säkerheten och de
mänskliga rättigheterna i hela regionen.
Omvärlden inkl. Sverige måste föra en konsekvent och
konstruktiv politik gentemot Kina för att främja de mänskliga
rättigheterna och begränsa Kinas stormaktsambitioner. Den
politiken bör innefatta påpekanden och fördömanden av
MR-situationen och den expansionistiska politiken vid Sveriges
bilaterala samtal med Kina. Utskottet tycks mena att en kritisk
dialog angående Kinas politik i Sydkinesiska sjön inte är möjlig
då Kinas hållning i frågan är att de tvister som råder i området
endast kan lösas av de berörda parterna. Den uppfattningen delar
jag inte. Vidare menar utskottet att biståndssamarbete
underlättar en dialog om mänskliga rättigheter. Enligt min
uppfattning innebär biståndssamarbete ett direkt stöd till den
sittande regimen. En kritisk dialog kan och bör föras i de
normala diplomatiska samtalen. Något bistånd behövs inte för att
göra detta möjligt. Med anledning av det anförda anser jag att
utskottet borde ha tillstyrkt motion U639 yrkandena 1--3.
Mänskliga rättigheter i Tibet
Tibet har en tusenårig historia som självständig stat. Trots
att Kina periodvis haft relativt stort inflytande i landet finns
det inga historiska belägg för att Tibet skulle ha varit en
integrerad del av Kina. Ledande tibetologer är eniga om att
Tibet var en självständig stat när Kina invaderade 1950. Kinas
ockupation utgör således ett klart brott mot internationell
rätt.
Utskottet utgår endast från att den svenska regeringen
fortsätter verka för att Tibet skall åtnjuta visst självstyre
som autonom region i Kina. Enligt min mening bör Sverige erkänna
Tibets rätt till självständighet. Utskottet borde därför ha
tillstyrkt yrkande 1 i motion U633.
Mänskliga rättigheter i Indonesien
Utskottet konstaterar att de centrifugala krafterna i
Indonesien är starka och lätt skulle kunna leda till en
destabilisering av den sydostasiatiska regionen. Av den
anledningen är det enligt utskottet ytterst angeläget att
situationen på Östra Timor, Västpapua och i Aceh får en av alla
accepterad lösning. Jag vill med anledning av detta påpeka att
utskottet borde ha understrukit att Östra Timor inte är en del
av ett Indonesien som hotas av splittring. Östtimor är en
självständig stat som sedan 1975 ockuperas av Indonesien.
I de samtal under FN:s generalsekreterares regi om en lösning
av Östtimorfrågan som pågår deltar inte representanter för det
timoresiska folket. Den legitima representanten för folket på
Östtimor är den breda rörelsen CNRM. Enligt min mening borde
Sverige i FN arbeta för att CNRM får delta i samtalen. Utan
deras medverkan kan utskottets förhoppning om att finna en
lösning som går den timoresiska befolkningens legitima önskemål
till mötes inte infrias. Sverige bör självfallet också i FN
verka för att Indonesiens trupper dras bort från Östtimor. Utan
ett sådant tillbakadragande kan ingen lösning på konflikten nås.
Utskottet konstaterar att MR-situationen i såväl Aceh som
Västpapua inger oro. Inget sägs dock om att det i båda fallen är
en brutal folkomflyttningspolitik som ligger bakom de grova
kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Sverige måste i FN
kraftfullt verka för att denna politik fördöms och stoppas. I
fallet Västpapua bör Sverige ompröva sitt beslut från 1969 att
acceptera landets införlivande med Indonesien och i stället
ställa sig bakom OPM:s resolution om rätt till självbestämmande
från FN:s MR-konferens i Wien. Med anledning av det anförda
anser jag att utskottet borde ha tillstyrkt motion U610
yrkandena 2 och 3 och 6--9.
Kurdernas situation
Trots katastrofhjälp från FN och frivilligorganisationer
försämras läget för varje dag för den kurdiska befolkningen i
FN:s skyddszon i norra Irak. Orsaken till detta är de dubbla
blockader befolkningen är drabbad av -- Bagdadregimens blockad
och FN:s ekonomiska blockad mot hela Irak. Kurderna skulle
snabbt kunna bli självförsörjande om FN-blockaden lyftes för
skyddszonen. Det skulle bl.a. innebära att kurderna i Irak kunde
få tillgång till elström som produceras på den turkiska sidan av
gränsen. Sedan juni 1993 har Irak stängt av tillförseln av den
livsnödvändiga elektriciteten till Zaho- och Duhokområdena i
irakiska Kurdistan.
Enligt utskottet saknas möjligheter att få till stånd ett
hävande av FN-sanktionerna för enbart skyddszonen. Jag kan inte
instämma i den uppfattningen. Principiellt bör det vara möjligt
även om det i praktiken blir svårt att vinna en FN-majoritet för
det. I fallet Angola har FN beslutat om sanktioner mot endast en
part i en konflikt. Det bör man kunna göra även i detta fall.
Jag anser därför att utskottet borde ha tillstyrkt motion U606
yrkandena 3 och 4.
Situationen i Turkiet
I Turkiet minskar respekten för de mänskliga rättigheterna
samtidigt som det militära våldet tilltar. Under mars månad i
år, i samband med lokalvalen i landet, trappade regeringssidan
upp kriget mot kurderna. 150 000 soldater skickades då till
landets sydöstra delar som förstärkning till de 200 000 som
redan fanns i området. Under samma månad arresterades de
kurdiska parlamentsledamöter som företräder Demokratipartiet. De
anklagas för separatistisk verksamhet och hotas av dödsstraff.
Partiet -- som inte gavs någon möjlighet att delta i de lokala
valen -- kan komma att förbjudas. Då väntar en klappjakt på
partimedlemmar och sympatisörer.
Ett sätt för omvärlden att sätta press på den turkiska
regeringen att upphöra med de grova MR-kränkningarna är att låta
FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna granska
Turkiet. Jag anser att Sverige i FN bör verka för att detta
sker. Följaktligen anser jag att utskottet borde ha tillstyrkt
motion U609 yrkande 3.
Handelssanktioner mot Iran
I likhet med resonemanget i fråga om Kina menar utskottet att
ekonomiska relationer med Iran ökar möjligheterna att föra en
kritisk dialog med regimen angående mänskliga rättigheter. Min
uppfattning är att den skada handels- och biståndsrelationer
innebär för MR-arbetet överstiger de fördelar dessa relationer
kan innebära för en dialog. I enlighet med de argument jag
redovisat ovan under moment 30 bör Sverige hålla handeln med,
och ekonomisk verksamhet i, Iran på lägsta möjliga nivå.
Exempelvis bör inga exportkrediter för export till Iran lämnas.
Jag anser därför att utskottet borde ha tillstyrkt motion U603
yrkande 7.
Handelsembargot mot Cuba
USA:s ekonomiska blockad mot Cuba strider mot internationell
rätt och hotar andra staters suveränitet. Den 1992 antagna
lagen, Cuban Democracy Act, eller -- som den också benämns --
Torricelli-lagen, hotar andra staters möjlighet att själva välja
om de vill handla med Cuba eller inte. Blockaden innebär
dessutom enorma umbäranden för det kubanska folket.
Sverige röstade i slutet av 1993 glädjande nog för den
FN-resolution som fördömer USA:s handelsembargo. Enligt min
mening är dock detta svenska agerande inte tillräckligt.
Sveriges regering bör i de bilaterala samtalen med USA kräva att
blockaden hävs och Torricelli-lagen avskaffas. Utskottet borde
ha beslutat att riksdagen som sin mening ger regeringen detta
till känna och följaktligen tillstyrkt motion U209 yrkande 1.
Med hänvisning till det anförda anser jag att utskottet under
momenten 11, 30, 36, 37, 39, 42, 44, 48 och 56 borde ha
hemställt:
11. beträffande barnarbete
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U643 yrkandena
1--3 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan
anförts i denna del,
30. beträffande handel och mänskliga rättigheter
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U603 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i
denna del,
36. beträffande mänskliga rättigheter i Kina
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U639 yrkandena
1--3 och med anledning av motionerna motionerna 1993/94:U203
yrkandena 3 och 4, 1993/94:U639 yrkandena 1, berörd del, 2 och 3
som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i
denna del,
37. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U633 yrkande 1
och med anledning av motionerna 1993/94:U633 yrkandena 2--4, 6
och 7, 1993/94:U639 yrkande 1, berörd del, samt 1993/94:U644
yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan
anförts i denna del,
39. beträffande mänskliga rättigheter i Indonesien
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:U610
yrkandena 2 och 3, 6--9, 1993/94:U647 yrkande 3, 1993/94:U636
yrkandena 1 och 4, 1993/94:U227 yrkande 1 och med anledning av
motionerna 1993/94:U610 yrkande 1, 1993/94:U636 yrkande 2,
1993/94:U647 yrkandena 1 och 2 samt 1993/94:U227 yrkandena 4
och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan
anförts i denna del,
42. beträffande kurdernas situation i övrigt
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:U606
yrkandena 3 och 4, 1993/94:U637 yrkande 3 och med anledning av
motionerna 1993/94:U603 yrkandena 4--5, 1993/94:U606 yrkande 7
samt 1993/94:U637 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad som ovan anförts i denna del,
44. beträffande situationen i Turkiet
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U609 yrkande 3
och med anledning av motionerna 1993/94:U609 yrkandena 1--2,
1993/94:U634 samt 1993/94:U637 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad som ovan anförts i denna del,
48. beträffande handelssanktioner mot Iran
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U603 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i
denna del,
56. beträffande handelsembargot mot Cuba
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:U209 yrkande
1 och 1993/94:U620 yrkande 1 och med anledning av motion
1993/94:U620 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad som ovan anförts i denna del.
Förteckning över konventioner och ratifikationsstatus per
den 31 juli 1993
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Motionerna2
Utskottet13
I. Inledning13
Europeiska säkerhetskonferensen13
Övervakningssystem14
Humanitära rätten15
Ad hoc-domstol15
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna15
FN:s andra världskonferens om mänskliga rättigheter16
FN:s kommission för kvinnans ställning16
Högkommissarie för de mänskliga rättigheterna16
II. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra
efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet17
1. Världskonferensen om mänskliga rättigheter17
2. Barnets rättigheter19
3. Kvinnans rättigheter24
4. Dödsstraff och tortyr30
5. Flyktingar31
6. Rasism och främlingsfientlighet samt etniska konflikter34
7. Handel och arbetsrätt36
8. Övrigt37
III. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda
folk40
1. Kina40
2. Tibet42
3. Burma (Myanmar)45
4. Indonesien46
5. Kashmir50
6. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet
m.fl. stater51
7. Iran59
8. Zigenare61
9. Ukraina64
10. Krimtatarer65
11. Västra Sahara67
12. Sudan70
13. Somalia73
14. Cuba74
15. El Salvador76
16. Guatemala79
17. Taiwan81
Hemställan82
Reservation87
Meningsyttring av suppleant87
Bilaga: Förteckning över konventioner och ratifikationsstatus
per den 31 juli 199393