I detta betänkande behandlas ett antal motionsyrkanden
angående den israelisk-arabiska konflikten, den pågående
fredsprocessen och förhållandena i ockuperade arabiska områden i
Mellanöstern.
Motionerna
1992/93:U614 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ökat svenskt stöd ges åt
fredsprocessen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att en
särskild arbetsgrupp för mänskliga rättigheter upprättas i
anslutning till den internationella fredskonferensen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige förklarar sig berett att ta
ett särskilt ansvar för denna arbetsgrupps verksamhet,
4. att riksdagen hos regeringen begär en särskild
redogörelse till riksdagen för de kränkningar som företagits mot
folkrätten och konventioner om mänskliga rättigheter i Israel,
östra Jerusalem, Gaza och Västbanken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att all tortyr och annan brutal
behandling liksom alla deportationer upphör,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att alla deporterade fritt får återvända
till sina hem samt att deportationerna upphör,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att alla politiskt frihetsberövade friges
genom en amnesti,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att alla nya bosättningar på ockuperade
områden upphör,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att alla skolor
och universitet öppnas för undervisning.
1992/93:U647 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN
verkar för att FN övertar administrationen av de
ockuperade områdena till dess den palestinska staten är
verklighet,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN
verkar för att FN går in i fredsförhandlingarna och leder dessa,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den -- om
fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinier avslutas utan
att en palestinsk stat blivit resultatet av dessa -- i FN verkar
för att sanktioner vidtas mot Israel.
Utskottet
Bakgrund
Riksdagen har under en följd av år haft anledning att behandla
konflikterna i Mellanöstern samt de förslag som framlagts för
att söka lösa dessa. I centrum för uppmärksamheten har ofta
stått relationerna mellan Israel, det palestinska folket och de
omgivande arabstaterna. I regionen finns emellertid också
politiska och ekonomiska motsättningar som inte har anknytning
till staten Israel.
Den israelisk-arabiska konflikten har stått på Förenta
nationernas dagordning sedan 1947. Dagen efter det att Israel
förklarat sig självständigt 1948 inledde omgivande arabiska
stater ett anfallskrig mot Israel. I de separata
stilleståndsavtal som slöts 1949 mellan Israel och Egypten,
Libanon, Transjordanien och Syrien erhöll Israel delar av de
områden som enligt FN:s ursprungliga delningsplan avseende
Palestina skulle ingå i en arabisk stat, bl.a. Galiléen, Negev
och en landsremsa som förband erhållna kustområden med
Jerusalems västra delar.
Av övriga områden, som enligt FN:s delningsplan skulle ingå i
en arabisk stat, ockuperades Gazaremsan av Egypten och
Västbanken av Transjordanien, som samtidigt ändrade sitt namn
till Jordanien. I april 1950 annekterades Västbanken formellt av
Jordanien. Gazaremsan, som kom under egyptisk ockupation i
väntan på en slutlig lösning av Palestinafrågan, administrerades
av, men kom formellt aldrig att införlivas med, Egypten.
Jerusalem, som enligt FN:s delningsplan avsetts bli
internationaliserat område, delades mellan Israel och Jordanien.
Det inledande angreppet på Israel har följts av flera väpnade
konflikter i området liksom av ansträngningar från arabländernas
sida att på olika sätt söka isolera Israel, exempelvis genom en
handelsbojkott. I sexdagarskriget 1967 erövrade Israel såväl
Västbanken, inkl. östra Jerusalem och Gazaremsan, som Sinai och
de syriska Golanhöjderna. Israels därpå följande annektering av
östra Jerusalem samt Golanhöjderna har inte vunnit
internationellt erkännande.
Efter kriget år 1967 antog säkerhetsrådet resolution 242 om en
lösning som baserar sig dels på israeliskt tillbakadragande från
territorier som ockuperades under kriget, dels på varje stats
rättighet att leva i fred inom säkra och erkända gränser. I en
ytterligare resolution, nr 338, som antogs efter kriget i
oktober 1973, uppmanas samtliga parter att upphöra med all
stridsverksamhet, att följa resolution 242 och att inleda
förhandlingar om en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern.
Dessa båda resolutioner är fortfarande grundvalen för en lösning
av konflikten. Ingen av dem uppmärksammar frågan om det
palestinska folkets anspråk.
Den palestinska paraplyorganisationen PLO (Palestinian
Liberation Organization) bildades 1964 och accepterades 1974 av
Arabförbundet som den enda legitima representanten för den
palestinska befolkningen. PLO hade ursprungligen en helt
annorlunda karaktär än i dag. Organisationen skapades av
Arabförbundet och uppfattades av de palestinier, som då redan
var organiserade i olika motståndsrörelser riktade mot Israel,
som ett försök från de arabiska staterna att kontrollera
palestinierna.
Den 26 mars 1979 undertecknades ett fredsavtal mellan Israel
och Egypten baserat på den s.k. Camp David-överenskommelsen av
1978. Denna innehöll två principdeklarationer: i den ena
aviserades fredsavtalet mellan Israel och Egypten; den andra
deklarationen förutskickade införande av "autonomi" och
tillbakadragande av Israels militära administration på
Västbanken och i Gaza. Enligt överenskommelsen skulle fem års
"autonomi" följas av förhandlingar om de ockuperade områdenas
slutgiltiga status.
En följd av fredsavtalet blev att Israel drog sig tillbaka
från Sinaihalvön, som erövrats av Israel i sexdagarskriget 1967,
och att diplomatiska relationer upprättades mellan Egypten och
Israel 1980. Samtalen om palestinsk autonomi kom emellertid inte
att leda till några genombrott.
Israel ockuperade fortsättningsvis Västbanken, inkl. östra
Jerusalem, Gaza samt Golanhöjderna. År 1981 förklarade Israel
Golanhöjderna och östra Jerusalem som annekterade. Enligt
israelisk mening har Jerusalem alltid varit Israels huvudstad,
ett förhållande som inte har accepterats av världssamfundet.
Efter Israels invasion i Libanon i juni 1982 uppmanade
säkerhetsrådet Israel i resolution 509 att omedelbart och
villkorslöst dra tillbaka sina trupper från Libanon. Huvuddelen
av de israeliska styrkorna drogs tillbaka 1985, men Israel har
fortfarande en militär närvaro i den av Israel upprättade s.k.
säkerhetszonen i sydligaste Libanon. Zonen syftar till att skapa
en buffert mellan Israel och de palestinska baser i södra
Libanon varifrån Israel vid flera tillfällen attackerats.
Under 1980-talets intensifierade invandring till Israel från
Sovjetunionen strävade judiska nationalister efter att de nya
immigranterna till stor del skulle bosätta sig på Västbanken.
Den dåvarande israeliska regeringen sanktionerade, trots
internationella fördömanden, utbyggnaden av judiska bosättningar
såväl på Västbanken som i Gaza och på Golanhöjderna.
I praktiken innebär den av FN uttryckta uppfattningen om de
ockuperade områdenas status att Israels regering inte erkänt
tillämpningen på områdena av fjärde Genèvekonventionen av 1949
angående skydd för civilpersoner under krigstid. En rad åtgärder
som Israel vidtagit -- utöver upprättandet av bosättningar även
t.ex. kollektiva bestraffningar och deportation av icke
önskvärda personer -- strider mot konventionen.
Den palestinska befolkningen på Västbanken beräknas uppgå till
mellan 1,1 och 1,4 miljoner invånare. I Gaza uppgår den
palestinska befolkningen till ca 800 000 personer. I östra,
ockuperade Jerusalem uppskattas invånarantalet till ca 150 000
palestinier och till ungefär lika många israeler. För närvarande
beräknas omkring 115 000 israeliska bosättare leva på Västbanken
och 5 000 i Gaza.
De palestinska kraven på rätt till självbestämmande, inkl.
rätten att bilda en egen stat, och befolkningens reaktion på
lidandet under ockupationen har sedan 1987 kommit till uttryck i
en folkresning, intifadan, som den israeliska regeringen, med
delvis folkrättstridiga medel, har sökt slå ner. Palestiniernas
politiska roll har även kommit att accentueras sedan Jordanien i
juli 1988 helt avstått från anspråk på de områden som
ockuperades 1967. PLO slog i november 1988 in på en politisk
linje som innebar att man erkände resolutionerna 242 och 338
samt Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser
och därmed principen om en tvåstatslösning. Sedan PLO-ledaren
Arafat i FN:s generalförsamling preciserat PLO:s politik på
bl.a. dessa punkter, inledde Förenta staterna en dialog med PLO.
Diplomatiska ansträngningar av bl.a. Sveriges dåvarande
utrikesminister Andersson bidrog till att denna dialog kunde
inledas. Dialogen avbröts dock av den amerikanska regeringen
1990 med hänvisning till terrordåd som PLO ej tog avstånd från.
FN:s generalförsamling har i flera års tid i resolutioner
fördömt Israels politik och de åtgärder, vilka enligt
församlingens uppfattning innebär brott mot de mänskliga
rättigheter som tillkommer det palestinska folket på de
ockuperade områdena, inkl. Jerusalem. År 1975 antog
generalförsamlingen en resolution i vilken sionism likställs med
rasism. Denna återkallades 1991 av FN:s 46:e generalförsamling.
FN har särskilt fördömt sådana åtgärder som den israeliska
arméns och bosättares beskjutning av försvarslösa civila
palestinier, deportation av palestinier, konfiskering av
egendom, förstörelse av hus, införande av ekonomiska
restriktioner m.m. Det palestinska upproret, intifadan, har
enligt många iakttagare ökat det politiska trycket på parterna
att uppnå en fredlig lösning av konflikten.
Det kalla krigets slut förändrade förutsättningarna för en
bestående fredsordning i Mellanöstern. Skälen härför var flera.
Kriget i Persiska viken 1990--1991 innebar en delvis ny
maktbalans i regionen. PLO:s ställningstagande för Irak i
konflikten medförde att många palestinier tvingades lämna Kuwait
och andra arabstater runt Persiska viken. Därmed minskade också
drastiskt de ekonomiska bidrag till PLO som traditionellt kommit
organisationen till del.
Den israeliska begäran om amerikanska lånegarantier på 10
miljarder dollar var en annan viktig faktor. Israel begärde
krediter för att bl.a. kunna ta emot det stora antal, närmare en
halv miljon, invandrare som under 1990-talets första år
immigrerat från f.d. Sovjetunionen till Israel. Förenta staterna
ställde som villkor för krediterna att Israel omedelbart
stoppade utbyggnaden av bostäder för judiska bosättare i de
ockuperade områdena. Först efter det att Israels nya regering
tillkännagivit en frysning av nybyggnationen biföll den
amerikanska kongressen Israels begäran om lånegarantier.
Efter omfattande förberedande insatser främst från amerikansk
sida kunde en regional Mellanösternkonferens inledas i Madrid i
oktober 1991. Konferensen innebar att Israel och dess närmaste
arabiska grannländer, Syrien, Libanon och Jordanien, för första
gången samtalade med varandra om fred. Samtidigt inleddes en
dialog mellan israeler och palestinier.
Förhandlingarna har förts i en bilateral och en multilateral
del. Syftet med de bilaterala förhandlingarna har varit att
uppnå en varaktig fred mellan parterna, medan de mulitlaterala
samtalen syftat till att konsolidera denna genom att fylla
freden med ett konkret innehåll. Förenta staterna och
Sovjetunionen, senare Ryssland, har stått som sponsorer för hela
fredsprocessen.
De bilaterala samtalen har löpt längs två spår som berör dels
Israel och dess arabiska grannländer (Syrien, Libanon,
Jordanien), dels samlevnaden mellan israeler och palestinier. De
multilaterala samtalen förs i fem olika ämnesinriktade
arbetsgrupper som behandlar frågor av regional betydelse: 1)
säkerhets- och rustningskontroll, 2) ekonomiskt samarbete, 3)
flyktingfrågor, 4) miljöfrågor och 5) vattenresurser. Sverige
deltar i samtliga arbetsgrupper. I arbetsgruppen för
flyktingproblem har Sverige sedan oktober 1993 ansvar för
samordningen av frågor som gäller barnens välfärd i
Mellanöstern.
Det israeliska arbetarpartiet segrade i valet i juni 1992
bl.a. på löften om pragmatiska lösningar i fredssamtalen. Den
nya koalitionsregeringen, som också omfattar fredsgrupperingen
Meretz och det religiösa partiet Shas, betonade i uttalanden att
samlevnaden mellan palestinier i de ockuperade områdena och
Israel utgör kärnan i en fredsprocess. Den israeliska
regeringens beslut i december 1992 att deportera drygt 400
palestinier som anklagas för samröre med fundamentalistiska
terrorister, innebar en kris i fredssamtalen. Samtalen kunde
dock, efter bl.a. omfattande amerikansk diplomati, återupptas i
april 1993.
De bilaterala överläggningarna har alltmer kommit att fokusera
på frågan om en länk mellan diskussionerna om en palestinsk
interimsförvaltning och ett territoriellt slutmål. Inför
inledandet av en ny omgång bilaterala överläggningar i augusti
1993 tillkännagavs att en rad icke-offentliga möten ägt rum
sedan början av året mellan representanter för Israels regering
och för PLO. Sedemera har framkommit att bl.a. Norges
utrikesminister Holst spelat en central roll i ansträngningarna
att gjuta nytt liv i fredsprocessen.
Direktkontakterna mellan Israel och PLO har hittills
resulterat i flera betydelsefulla genombrott i förhandlingarna.
Den 9 september utväxlade Israels premiärminister Rabin och
PLO:s ordförande Arafat brev i vilka parterna ömsesidigt
erkänner varandra och PLO tar avstånd från terrorism. Breven
liksom en principöverenskommelse om fred undertecknades i
Washington den 13 september. Förenta staterna tillkännagav
samtidigt sin avsikt att återuppta dialogen med PLO.
Överenskommelsen bygger i väsentliga avseenden på de principer
som slogs fast i 1978 års Camp David-överenskommelse.
Överenskommelsen mellan Israel och PLO, som godkänts av
Israels parlament, Knesset, och PLO:s centralråd och därmed
formellt trädde i kraft den 13 oktober, innebär att
palestinierna ges begränsat självstyre under en femårsperiod i
Gaza och i staden Jeriko på Västbanken. I tidsplanen ingår att
de israeliska trupperna skall dras tillbaka från Gaza och Jeriko
samt tätbefolkade områden på Västbanken senast tre månader efter
det att avtalet trätt i kraft. Hur omfattande truppreträtten
skall bli och vilka befogenheter israelerna och palestinierna
skall ha är föremål för förhandlingar mellan parterna. Det
förutsätts att palestinsk polis börjar ta ansvar för säkerheten
i Gaza och Jeriko. Trupptillbakadragandet skall vara helt
avslutat senast den 13 april 1994.
Enligt överenskommelsen skall ett gemensamt
israeliskt-palestinskt råd bildas för att leda ekonomiska
utvecklingsprogram för Gaza och Jeriko. Överenskommelsen
stipulerar vidare hållandet av val bland palestinierna inom nio
månader, eller senast den 13 juli 1994, i syfte att rösta fram
ett råd som skall svara för utbildning, ekonomisk utveckling,
miljövård, skatter och socialvård. I valet skall palestinier
från alla de ockuperade områdena, inkl. östra Jerusalem, delta.
Två år efter överenskommelsens undertecknande, eller senast den
13 december 1995, skall förhandlingar om en permanent lösning
inledas. Frågan om Jerusalems framtida status skall diskuteras i
denna fas av förhandlingarna. Målet för dessa skall vara
undertecknandet av ett fredsavtal för samtliga ockuperade
områden senast tre år därefter, dvs. den 13 december 1998.
Överenskommelsen mellan Israel och PLO följdes den 14
september av undertecknandet av ett avtal mellan Israel och
Jordanien, vilket lägger fast en dagordning för fortsatta samtal
mellan länderna. Avtalet utgör den första formella
överenskommelsen mellan Israel och ett arabland sedan
fredsuppgörelsen med Egypten 1979. Därefter har avtal också
slutits mellan Israel och Marocko. Förhoppningen finns att
ytterligare avtal skall kunna undertecknas inom kort, i första
hand med Syrien om Golanhöjderna.
Fredsavtalet mellan Israel och PLO har fått betydande
internationellt stöd. Vid en konferens i Washington den 1
oktober utlovade 45 länder sammanlagt 2 miljarder dollar (16
miljarder kronor) under en femårsperiod till stöd för olika
insatser och utvecklingprojekt i Gaza och på Västbanken. EG,
Förenta staterna, Japan och Saudiarabien hör till dem som utfäst
mest pengar till stöd för överenskommelsen.
Israel och Jordanien beslutade i samband med
Washingtonkonferensen att skapa en gemensam ekonomisk kommitté
för samarbete i ekonomiska frågor och miljöfrågor. Denna skall
börja arbeta innan de formella fredsförhandlingarna resulterat i
en överenskommelse. En del av de pengar som utfästes i
Washington skall via denna kommitté slussas vidare till
Jordanien, som har en betydande palestinsk befolkning.
Sverige lovade öka sitt stöd under 1993/94 med 30 % eller 50
miljoner kronor. Redan tidigare har Sverige varit ett av de
aktivaste länderna i områdena genom sina betydande bilaterala
bidrag samt bidrag till FN:s särskilda organisation för
palestinaflyktingar, UNRWA, och andra hjälporganisationer. En
del av de nya medlen kommer att ges till den Världsbanksfond som
inrättats till stöd för fredsöverenskommelsen. Sverige planerar
också att kanalisera medel genom FN och bilateralt.
Utrikesminister af Ugglas framhöll i sitt anförande i Washington
bl.a. betydelsen av att etablera och stärka palestinska
institutioner som gradvis kan överta och genomföra mer och mer
av biståndsprogrammen.
I delar av arabvärlden har PLO:s ordförande Arafat kritiserats
för att ha gjort för stora eftergifter mot Israel. I en
slutkommuniké från sitt utrikesministermöte i Kairo den 19--20
september välkomnar Arabförbundet dock uppgörelsen mellan Israel
och PLO, men framhåller samtidigt att "avtalet snabbt måste
följas upp av andra åtgärder". Som exempel nämns i kommunikén
israeliskt tillbakadragande från bl.a. ockuperat syriskt och
libanesiskt område.
Stöd till fredsprocessen
Sammanfattning av motionsyrkandena
I motion U614 (s) från allmänna motionstiden anförs att
fredsprocessen i Mellanöstern erfordrar större internationell
uppmärksamhet och stöd. I motionens yrkande 1 begärs att Sverige
för egen del och tillsammans med övriga nordiska länder skall
spela en pådrivande roll i kontakterna med samtliga berörda
parter. I yrkande 2 föreslås att Sverige bör ta initiativ för
att en särskild arbetsgrupp för mänskliga rättigheter kommer
till stånd i anslutning till den internationella
fredskonferensen. I motionens yrkande 3 begärs att Sverige skall
förklara sig berett att ta ett särskilt ansvar för denna
arbetsgrupps verksamhet.
I motion U647 (s) -- också den från allmänna motionstiden --
anförs att regeringen av riksdagen bör ges i uppdrag att noga
följa de förhandlingar som pågår mellan Israel och palestinier.
Enligt motionärerna borde FN spela en betydligt mer aktiv roll i
fredsprocessen än vad som för närvarande är fallet. FN borde
omedelbart ta över administrationen av de ockuperade områdena
för att garantera den palestinska befolkningens säkerhet och
påbörja uppbyggandet av ett samhälle utan våld. FN borde också,
menar motionärerna, vara det organ som leder och driver på
förhandlingarna för att åstadkomma en fredlig lösning av
Israel--Palestina-konflikten. I motionens yrkanden 1 och 2
anförs att regeringen borde driva dessa krav i FN. I motionens
yrkande 3 föreslås att regeringen -- om fredsförhandlingarna
mellan Israel och palestinier avslutas utan att en palestinsk
stat blivit resultatet av dessa -- i FN skall verka för att
sanktioner vidtas mot Israel.
Utskottets överväganden
Utskottet välkomnar den senaste tidens positiva utveckling av
fredsprocessen i Mellanöstern. Beslutet om ömsesidigt erkännande
av Israel och PLO innebär ett historiskt genombrott i en komplex
och svårlöst konflikt. Det är utskottets förhoppning att
fredsuppgörelsen mellan Israel och PLO skall innebära att ett
avgörande steg tagits i riktning mot en varaktig och
allomfattande fred i regionen. En positiv faktor är även den
överenskommelse om fortsatta förhandlingar som slutits mellan
Israel och Jordanien. Ytterligare avtal, i första hand mellan
Israel och Syrien samt mellan Israel och Libanon, är en
förutsättning för att etablera ömsesidigt förtroende och
samarbete mellan parterna i den fortsatta processen och därmed
för möjligheten av en varaktig fredsordning i området.
Utskottet har i tidigare betänkanden, senast i betänkande
1992/93:UU2, framhållit att en bestående lösning på den
israelisk-arabiska konflikten förutsätter en varaktig och
allomfattande uppgörelse mellan Israel och dess grannar, inkl.
det palestinska folket. Sveriges inställning till konflikten
baserar sig på principen om folkens rätt till självbestämmande.
Det palestinska folket har enligt denna uppfattning rätt till
självbestämmande och rätt till att upprätta en egen stat.
Sverige ger sitt självklara stöd till FN:s säkerhetsråds
resolutioner 242 och 338, med den därav följande principen om
land för fred. En fredsuppgörelse måste innebära att Israel
efter förhandlingar drar sig tillbaka från de år 1967 ockuperade
områdena, dvs. Västbanken (inkl. östra Jerusalem), Golanhöjderna
samt Gaza, samtidigt som Israels grannar måste erkänna den
israeliska statens rätt att leva i fred inom säkra och erkända
gränser. Frågan om Jerusalems ställning måste enligt svensk
uppfattning inkluderas i en allomfattande fredsuppgörelse.
Det genombrott som nu skett i fredsförhandlingarna om
Mellanöstern innebär glädjande nog att betydelsefulla steg
tagits i riktning mot en lösning av konflikten som baserar sig
på dessa principer.
Processen i riktning mot fred i Mellanöstern riskerar givetvis
även framdeles att drabbas av bakslag och motgångar. En
bedömning av framstegstakten i processen måste därför enligt
utskottets uppfattning alltjämt ske mot bakgrund av konfliktens
komplexitet och långa historia. Det genombrott i förhandlingarna
som nu skett innebär en ny dynamik i processen som sannolikt
borgar för dess fortlevnad.
Utskottet noterar att svensk Mellanösternpolitik även
fortsättningsvis har som övergripande mål att, genom stöd till
fredsprocessen, bidra till att fred och säkerhet uppnås i
området. I förhandlingsprocessen förutsätts parterna själva vara
den drivande kraften, vilket inte hindrar att även Sverige har
en roll att spela för att främja fredsprocessen.
Grundläggande för Sveriges möjligheter härvidlag är att
upprätthålla öppna och positiva kontakter med alla inblandade
parter. Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att
utrikesminister af Ugglas och andra statsråd under 1992 och 1993
upprätthållit det traditionellt livliga besöksutbytet mellan
Sverige och exempelvis Israel, de ockuperade områdena samt
Egypten.
Utskottet noterar att den svenska regeringen inte försummat
att påtala de hot, verkliga och potentiella, som föreligger mot
fredsprocessen. Exempelvis klargjordes vid ett flertal
tillfällen, bl.a. vid bilaterala samtal och i det gemensamma
nordiska inlägg som hölls vid mötet med FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna den 4 februari i år, den svenska åsikten
att deportationen av över 400 palestinier i december 1992 ägt
rum i strid med den fjärde Genèvekonventionen. Likaså har från
svensk sida uttryckts djup oro över den våldsanvändning som
utövas av extremistiska grupper, vilka vill skada
fredsprocessen.
Utskottet noterar vidare de nordiska utrikesministrarnas
uttalande den 1 september 1993 i vilket bl.a. påtalas det hot
mot freden och fredsansträngningarna som utgörs av den
ekonomiska krisen i de ockuperade områdena. I uttalandet betonas
behovet av ett brett och omfattande internationellt bistånd för
att skapa ett livskraftigt palestinskt självstyre och en
bärkraftig ekonomisk utveckling i de ockuperade områdena.
Ministrarna framhåller vidare den roll som UNRWA, UNDP, andra
FN-organ samt Världsbanken har att spela i de internationella
ansträngningarna för att befästa och föra den fortsatta
fredsprocessen framåt.
Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former
fortsätter att stödja fredsprocessen och konkret bidrar till att
den fredsplan som nu antagits kan förverkligas.
Med det anförda får motion U614 (s) yrkande 1 anses besvarat.
Utskottet noterar att utomregionala stater som Sverige även
fortsättningsvis kan spela en konstruktiv roll för
fredsprocessen genom att delta i de multilaterala fredssamtalen.
Dessa samtal har som huvudsyfte att lägga grunden till ett
framtida fredsscenario på basis av en regional helhetssyn.
Sverige deltar i alla fem arbetsgrupperna och avser att alltmer
konkret söka främja fredsprocessen på detta viktiga
parallellspår till de bilaterala överläggningarna.
Det är enligt utskottets uppfattning önskvärt att respekten
för mänskliga rättigheter blir ett viktigt element i en framtida
fredsordning. Det är därför med tillfredsställelse som utskottet
noterar att Sverige förklarat sig berett att vara värd för en
multilateral arbetsgrupp för mänskliga rättigheter. En
förutsättning för att arbetsgruppen skall komma till stånd är
givetvis att de inblandade parterna själva är överens om detta.
Vidare noterar utskottet att Sverige förklarat sig berett att
stödja även andra initiativ som kan bli aktuella för att främja
de mänskliga rättigheterna i Mellanöstern. Frågan om
valövervakning kan eventuellt bli aktuell i samband med
upprättandet av ett övergångsstyre i Gaza och Jeriko eller, i
ett senare skede, vad avser de ockuperade områdena som helhet.
Enligt utskottet bör Sverige då vara berett att bidra med
valobservatörer.
Därmed betraktar utskottet motion U614 (s) yrkandena 2--3
besvarade med vad utskottet anfört.
Huvudsponsorerna av fredskonferensen om den israelisk-arabiska
konflikten -- Förenta staterna och Sovjetunionen, numera
Ryssland -- var tidigare mycket återhållsamma beträffande
möjligheterna att mer aktivt engagera FN i fredsprocessen.
Sponsorernas uppfattning har varit -- och är alltjämt -- att det
främst ankommer på parterna själva att föra processen framåt. De
ansträngningar som gjorts för att finna en formel för en mer
central roll för FN i överläggningarna har resulterat i att FN
eller dess underorgan sedan hösten 1992 agerar som fullvärdiga
deltagare i de multilaterala arbetsgrupperna.
Därmed får motion U647 (s) yrkande 2 anses besvarat.
I yrkandena 1 och 3 i motion U647 (s) väcks frågan om
FN-administration av de ockuperade områdena samt om
FN-sanktioner mot Israel om fredsförhandlingarna skulle avslutas
utan att en palestinsk stat upprättas. Utskottet konstaterar att
dessa frågor saknar aktualitet mot bakgrund av de framsteg som
nyligen gjorts i fredsförhandlingarna.
Utskottet avstyrker därför motion U647 (s) yrkandena 1 och 3.
Förhållandena i de ockuperade områdena
Sammanfattning av motionsyrkandena
I motion U614 (s) ges ett flertal exempel på kränkningar av
folkrätten och de mänskliga rättigheterna i Israel och i av
Israel ockuperade områden. Motionärerna noterar förekomsten av
bl.a. administrativt frihetsberövande, deportationer, tortyr och
annan brutal behandling. I motionen sägs att nya bosättningar i
ockuperade områden har minskat, men inte helt upphört, trots att
dessa står i strid med internationell rätt. I motionens yrkande
4 föreslås att riksdagen hos regeringen skall begära en särskild
redogörelse till riksdagen för de kränkningar som företagits mot
folkrätten och konventioner om mänskliga rättigheter i Israel,
östra Jerusalem, Gaza och Västbanken.
I motionens yrkande 5 begärs att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna att all tortyr och annan brutal
behandling liksom alla deportationer måste upphöra. I yrkande 6
upprepas kravet på att deportationerna skall upphöra samt att
alla deporterade skall få möjlighet att fritt återvända till
sina hem. Enligt motionärerna måste lägren för s.k.
administrativt frihetsberövade läggas ned och amnesti beviljas
dem som varit föremål för denna form av bestraffning (yrkande
7). I yrkandena 8 och 9 anförs att riksdagen som sin mening bör
ge regeringen till känna att alla nya bosättningar på ockuperade
områden måste upphöra och alla utbildningsanstalter öppnas för
undervisning.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att situationen beträffande de mänskliga
rättigheterna i de av Israel ockuperade områdena tills helt
nyligen varit allvarlig. Under 1992 och huvuddelen av 1993
syntes ingen förbättring ha skett trots de pågående
fredsförhandlingarna och de av den tillträdande israeliska
regeringen vidtagna förtroendeskapande åtgärderna. Utskottet
anser att uppgifterna om ökat våld under 1992/93 i de ockuperade
områdena är oroande. Kränkningar av mänskliga rättigheter och
internationell humanitär rätt har ägt rum i form av
terrorhandlingar mot civila, frihetsberövanden utan rättegång,
deporteringar, olika former av kollektiv bestraffning och
tortyr. Den fjärde Genèvekonventionen om skydd för
civilbefolkningen under krig och ockupation är, som även
understrukits ovan, enligt svensk uppfattning tillämplig på de
ockuperade områdena. Brott mot konventionen har varit vanligt
förekommande i dessa områden.
Utskottet konstaterar att de tragiska brott mot mänskliga
rättigheter som drabbar såväl palestinier som israeler bottnar i
den pågående konflikten. Läget komplicerades ytterligare av den
israeliska regeringens beslut den 31 mars 1993 att genomdriva en
avspärrning av Västbanken och Gaza.
Stängningen av gränserna till de ockuperade områdena
motiverades av Israel av säkerhetsskäl i syfte att stävja en
växande våg av terrordåd inom det egentliga Israel.
Våldsupptrappningen ansågs nödvändiggöra säkerhetsåtgärder,
bl.a. för att inte undergräva den israeliska regeringens
möjligheter att göra framsteg i fredsprocessen. Över 100 000
palestinier i de ockuperade områdena arbetade tidigare inne i
Israel. Dessa berövades genom avspärrningen sin försörjning,
vilket har drabbat många palestinier hårt. En politisk -- om än
sannolikt inte avsedd -- bieffekt av avstängningen har
emellertid varit att den territoriella avgränsningen av en
framtida palestinsk statsbildning därmed framträder klarare.
Även sedan fredsavtalet mellan Israel och PLO undertecknats har
den israeliska regeringen, med anförande av säkerhetsskäl, låtit
temporärt spärra av de ockuperade områdena. Så har skett bl.a. i
anslutning till firandet av den judiska försoningshögtiden, Yom
Kippur.
Den svenska uppfattningen om läget avseende de mänskliga
rättigheterna i de ockuperade områdena har, som också noterats
tidigare av utskottet, kommit till uttryck i ett gemensamt
nordiskt inlägg vid mötet med FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna 1993. Vid mötet stödde Sverige dessutom genom
medförslagställarskap en resolution som krävde att Israel fullt
ut upphör med bosättningarna på de ockuperade områdena. FN
kommer i framtiden att få en ökad roll i bevakningen av de
mänskliga rättigheterna i de ockuperade områdena, genom
tillsättandet av en rapportör. Mot bakgrund av
våldsupptrappningen i områdena kan en sådan enligt utskottets
uppfattning komma att fylla en viktig funktion.
MR-situationen försämrades även i södra Libanon under sommaren
1993 som en följd av Hizbollah-gerillans attacker mot norra
Israel och den israeliska regeringens vedergällningsaktioner mot
gerillan. Utskottet noterar att utrikesminister af Ugglas i
uttalanden understrukit att dessa aktioner på ett oacceptabelt
sätt drabbat Libanons befolkning och kränkt Libanons
suveränitet. Utskottet noterar att den svenska synen på såväl
deportationen av drygt 400 palestinier i december 1992 som andra
kränkningar av mänskliga rättigheter i de ockuperade områdena
har framlagts med eftertryck ett flertal gånger under årets
lopp. Sverige gav sitt stöd till resolution 799, i vilken
krävdes att de deporterade skulle tillåtas återvända omedelbart.
Utskottet noterar att Israels regering tillkännagivit att
samtliga deporterade kommer att få möjlighet att återvända till
sina hem i de ockuperade områdena före 1993 års utgång.
Främjandet av respekten för mänskliga rättigheter utgör enligt
utskottets uppfattning en fundamental del av arbetet för
internationell fred och säkerhet. Det är endast genom fortsatta
förhandlingar som en bestående lösning av den långvariga
konflikten i Mellanöstern kan uppnås. Utskottet noterar med
tillfredsställelse att den israeliska regeringen aviserat
avsikten att frige ett stort antal -- över 4 000 -- palestinska
fångar, under förutsättning att fredsavtalet leder till fortsatt
israelisk-palestinsk avspänning.
Utskottet vill framhålla att det är av central vikt att de
överenskommelser som hittills uppnåtts även snarast leder till
konkreta förbättringar av det dagliga livet i de ockuperade
områdena. Fredsavtalet kan förhoppningsvis på sikt också leda
till att många av de palestinier som sedan årtionden lever i
flyktingläger i Jordanien, Syrien och Libanon skall få möjlighet
att återvända till sina ursprungliga hemorter. Många
våldshandlingar under senare tid kan relateras till det motstånd
mot fredsförhandlingarna som extremistiska grupper står för. Det
är utskottets förhoppning att denna tendens skall vändas när
konkreta resultat av förhandlingarna blir märkbara.
Respekten för mänskliga rättigheter utgör en av de
principiella grundvalarna för utformningen av svensk
Mellanösternpolitik. Utskottet utgår från att regeringen på
lämpligt sätt fortsätter att verka för att de mänskliga
rättigheterna respekteras i hela området. Därmed gagnas också
den fortsatta fredsprocessen i Mellanöstern.
Med det ovan anförda får motion U614 (s) yrkandena 5--9 anses
besvarade.
I motion U614 (s) yrkande 4 föreslås att riksdagen hos
regeringen skall begära en särskild redogörelse till riksdagen
för de kränkningar mot folkrätten och MR-konventionerna som äger
rum i Israel, östra Jerusalem, Gaza och Västbanken. Utskottet
konstaterar att Sverige redan stöder flera MR-organisationer som
regelbundet rapporterar om MR-brott i Mellanöstern. Därtill
kommer den löpande information som lämnas om situationen i
Israel och i de ockuperade områdena av Sveriges beskickning i
Tel Aviv resp. av generalkonsulatet i Jerusalem, liksom av
organisationer som t.ex. Amnesty International och Middle East
Watch. Utskottets uppfattning är därför att något behov av en
särskild rapport till riksdagen i dessa frågor inte föreligger.
Därmed avstyrks motion U614 (s) yrkande 4.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande Sveriges engagemang i fredsprocessen
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U614 yrkande 1 besvarat
med vad utskottet anfört,
2. beträffande arbetsgrupp för mänskliga rättigheter
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U614 yrkandena 2 och 3
besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande FN:s roll
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U647 yrkande 2 besvarat
med vad utskottet anfört samt avslår motion 1992/93:U647
yrkandena 1 och 3,
4. beträffande förhållandena i de ockuperade områdena
att riksdagen förklarar motion 1992/93:U614 yrkandena 5, 6, 7,
8 och 9 besvarade med vad utskottet anfört,
5. beträffande särskild redogörelse till riksdagen
att riksdagen avslår motion 1992/93:U614 yrkande 4.
Stockholm den 21 oktober 1993
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit:
Daniel Tarschys (fp), Pierre Schori (s), Alf Wennerfors (m), Maj
Britt Theorin (s), Pär Granstedt (c), Nils T Svensson (s),
Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke
(s), Kristina Svensson (s), Peeter Luksep (m), Berndt Ekholm
(s), Bertil Persson (m), Håkan Holmberg (fp) och Lena Boström
(s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.