Utskottet behandlar i detta betänkande motioner som väckts
under den allmänna motionstiden 1994 och som tar upp frågor
rörande nedrustning.
Med anledning av flera motionsyrkanden anser utskottet att
regeringen bör ges till känna att Sverige i svar på en fråga
från Internationella domstolen bör klargöra att användning av
kärnvapen inte skulle stå i överensstämmelse med internationell
rätt.
I flera motioner poängteras behovet av ett internationellt
förbud mot antipersonella minor. Försvarsutskottet har yttrat
sig över de motioner som tar upp denna fråga. Yttrandet om
antipersonella minor m.m. (1993/94:FöU8y) fogas till
betänkandet.
Utskottet anser att Sverige i samband med översynskonferensen
angående FN:s konvention om särskilt inhumana vapen bör klargöra
att ett internationellt totalförbud mot antipersonella minor
utgör den enda verkliga lösningen på det humanitära problem
användningen av minor ger upphov till. Sverige bör härvid lägga
förslag med syfte att få till stånd ett sådant förbud. Detta
anser utskottet skall ges regeringen till känna.
Till betänkandet fogas en reservation från Moderaterna och en
meningsyttring från Vänsterpartiet. Ett särskilt yttrande från
Folkpartiet är också bilagt betänkandet.
2. Motionerna
1993/94:U401 av Lena Klevenås m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om
förbud mot export av antipersonella minor samt av komponenter
därtill,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om
förbud mot import av antipersonella minor,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om
förbud av produktion i Sverige av antipersonella minor,
1993/94:U402 av Christina Linderholm (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om totalförbud för personminor.
1993/94:U403 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenska initiativ i FN och ESK i syfte att
få till stånd minskade utgifter för militära rustningar och
motsvarande satsning på FN:s förebyggande åtgärder,
7. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om
en utvidgning av vapenregistret till en internationell regim för
begränsning och kontroll av den internationella vapenhandeln,
inkl. vapenproduktionen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
8. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att
konventionen om biologiska vapen förstärks med nödvändig
verifikation samt arbetar för ett förbud mot radiologiska vapen,
inkluderande förbud mot angrepp av civila
kärnenergianläggningar,
9. att riksdagen begär att regeringen internationellt lägger
fram förslag om förbud mot tillverkning och försäljning av
antipersonella minor eller komponenter till dessa samt aktivt
stödjer minröjning i de värst drabbade länderna,
10. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett
internationellt förbud mot antipersonella laservapen, mot
användning av FAE-vapen och att cluster bombs förs in i
konventionen om särskilt inhumana vapen,
11. att riksdagen begär att regeringen lägger förslag om
folkrättsligt bindande avtal om taktiska kärnvapen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stödja lokala initiativ för att
avveckla provområdet vid Novaja Zemlja,
13. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett
fullständigt provstopp och i FN kräver en oberoende
internationell vetenskaplig undersökning om kärnvapenprovens
medicinska och miljömässiga konsekvenser,
14. att riksdagen begär att regeringen i FN verkar för ett
förbud mot kärnkraftsdrivna fartyg,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande för
icke-spridningsfördragets förlängning och förstärkning av IAEA:s
kontrollsystem,
16. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till
förverkligandet av en kärnvapenfri zon i Norden,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
sin uppfattning att kärnvapenanvändning inte står i
överensstämmelse med internationell rätt,
18. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om
olagligförklarande av kärnvapnens användning i enlighet med vad
som anförts i motionen,
19. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om
ett obligatoriskt register över varje lands lager av plutonium
och höganrikat uran,
20. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om
att kärnvapen ställs under internationell kontroll och att ett
internationellt kärnvapenregister upprättas i FN:s regi,
21. att riksdagen begär att regeringen i FN aktivt arbetar
för att militära resurser används för att rädda och återställa
miljön i enlighet med förslagen i FN-studien och motionen,
22. att riksdagen begär att regeringen fullföljer FN-studiens
nationella förslag; göra upp en nationell aktionsplan för hur
militära resurser kan användas för miljön och tillse att
militären återställer den miljö de skadat.
1993/94:U404 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av att låta utreda förutsättningarna för en civil
multinationell övervakningscentral placerad på Gotland.
1993/94:U405 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att genteknologins framsteg inte används
för utvecklande av nya biologiska vapen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införandet av ett effektivt kontrollsystem
för att övervaka utvecklingen inom genteknologins område vad
gäller framställning av vapen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av reglerna för sekretess vid
skyddsforskning.
1993/94:U407 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Sveriges arbete i FN och ESK för att
begränsa vapenhandeln,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt initiativ i FN för att få till
stånd offentlig redovisning av handeln med lätta vapen för
upprorsbekämpning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall verka för
internationellt förbud mot export av landminor,
1993/94:U409 av Ingela Mårtensson och Charlotte Branting (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om totalt provstopp,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lag om förbud mot kärnvapen på svenskt
territorium,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kärnvapen och internationell rätt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kärnvapenkrig av misstag.
1993/94:U410 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en plan för omställning från militär till
civil produktion,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om internationell vapenhandel.
1993/94:U413 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige som en del av sin
utrikespolitik verkar för en minskad svensk europeisk och
internationell vapenhandel,
1993/94:U415 av Maj Britt Theorin m.fl. (s, fp, c, kds, v)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att kärnvapenanvändning inte
står i överensstämmelse med internationell rätt.
1993/94:Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om betydelsen av begränsning och kontroll av
den internationella vapenhandeln.
3. Sammanfattning av motionerna
I motion U401 (s) uppges att det sammanlagt har spritts
mer än 100 miljoner antipersonella minor i 62 av världens
länder. Värst drabbade av minor är länder i tredje världen.
Det uppges att Sverige har exporterat antipersonella minor och
komponenter till sådana alltsedan 1950-talet. Sveriges regering
har nu meddelat USA att man ämnar följa deras uppmaning om ett
treårigt moratorium för all export av antipersonella minor,
vilket i praktiken innebär att KMI stoppar exporten av mina FFV
013 under en treårsperiod.
Motionärerna menar (yrkande 1) att det finns skäl att
lagstifta mot tillverkning och export av dessa minor.
Om man stödjer ett internationellt exportstopp av
antipersonella minor bör man inte heller importera dessa vapen
från andra länder.
Sverige bör deklarera att man inte kommer att importera
antipersonella minor. Riksdagen bör därför (yrkande 2) hos
regeringen begära förslag till en lag om förbud mot import av
antipersonella minor. Riksdagen bör också begära förslag till en
lag om förbud av produktion i Sverige av antipersonella minor
(yrkande 3).
I motion U402 (c) framhålls att det fasansfulla med
personminor är att de finns kvar långt efter det att kriget
upphört och att de ofta orsakar värre skador i ett långt
perspektiv. Dessa minor hindrar återflyttning av flyktingar, de
förstör miljön och stora landområden blir obrukbara. En
uppmaning att sluta exportera minor är en början men löser inte
problemet.
År 1981 antogs en internationell konvention om inhumana vapen.
I ett tilläggsprotokoll till denna anges vissa inskränkningar i
hur minor får användas. Vid den uppföljningskonferens som
planeras under 1994 finns möjlighet att göra ändringar. Sverige
borde vid denna konferens föreslå ett totalförbud mot
tillverkning, handel och användning av personminor och liknande
vapen. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till
känna.
Den socialdemokratiska partimotionen U403 (s) behandlar i
ett sammanhållet perspektiv frågor om fred och nedrustning.
I motionen anförs att rustningarna -- speciellt avseende
konventionella vapen, som beräknas svara för upp emot 90 % av
världens militära utgifter -- kräver mycket stora resurser.
Samtidigt eftersätts skriande sociala behov i både i-länder och
u-länder. Detta mönster har blivit än tydligare på grund av den
rådande ekonomiska krisen.
Sverige bör (yrkande 6) snarast ta initiativ såväl i ESK
som i FN i syfte att få till stånd minskade utgifter för
rustningar. Regeringen bör återkomma med förslag till ett
gemensamt internationellt agerande för en minskning av
militärutgifterna och motsvarande satsning på FN:s förebyggande
åtgärder.
FN har beslutat om ett begränsat frivilligt
vapenhandelsregister för tyngre vapen. Till detta har ett 80-tal
länder lämnat uppgifter.
Motionärerna ser detta som ett första steg mot en kontroll och
begränsning av den internationella vapenhandeln. Dels måste
registret göras obligtoriskt, dels omfatta alla slags
konventionella vapen, inte minst s.k. lättare vapen.
Enligt deras mening bör en internationell global regim under
FN, som omfattar både köpare och säljare, sättas upp med uppgift
att begränsa och kontrollera den internationella vapenhandeln.
För att vara heltäckande bör regimen vara obligtorisk och
omfatta också militär produktion, service och know-how.
Sverige bör i FN lägga förslag om en utvidgning av
vapenregistret till en internationell regim (yrkande 7).
Med erfarenhet från kemivapenkonventionen bör Sverige ta
initiativ till att konventionen om biologiska vapen förstärks
med nödvändig verifikation (yrkande 8).
Några radiologiska vapen existerar inte i sig, men ett
konventionellt angrepp eller kärnvapenangrepp på en civil
kärnkraftsanläggning skulle fungera som ett radiologiskt vapen.
Sverige har därför ställt kravet att ett förbud mot radiologiska
vapen också måste innehålla förbud mot angrepp på civila
kärnenergianläggningar.
Sverige bör, enligt motionen, ta initiativ för att åter få i
gång förhandlingarna i Genève om radiologiska vapen (yrkande
8).
Sverige har tidigare spelat en ledande roll i arbetet på att
få till stånd begränsningar i eller förbud mot användningen av
särskilt inhumana vapen. Detta arbete, framför allt när det
gäller landminor, måste aktivt fortsätta vid den särskilda
FN-konferens som äger rum 1994.
Minan som stridsmedel liksom olika metoder för att lägga ut
minor utvecklas i snabb takt. USA har 1993 förbjudit all export
av amerikanska landminor under tre år. FN har därefter enhälligt
beslutat uppmana regeringarna till ett icke tidsbegränsat
moratorium för export av minor.
Den svenska regeringen bör internationellt lägga fram förslag
om förbud mot tillverkning och försäljning av antipersonella
minor eller komponenter till dessa, om att ansvar för minröjning
också läggs på det land som tillverkat och exporterat dessa och
aktivt stödja minröjning i de värst drabbade länderna (yrkande
9).
Lasertekniken har redan fått en mycket vidsträckt militär
användning. Det är möjligt att med hjälp av laser medvetet,
permanent förstöra synen på människor.
Sverige bör verka för ett internationellt förbud mot
antipersonella laservapen (yrkande 10).
En annan kategori vapen med urskillningslös verkan är de s.k.
FAE-vapnen (Fuel Air Explosives).
FAE-vapnen kan sägas överlappa gapet mellan konventionella
vapen och de minsta "mikrokärnvapnen". FAE-vapnen skulle därmed
kunna bidra till att legitimera mikrokärnvapen.
Sverige bör ta initiativ till ett internationellt förbud mot
användning av FAE-vapen (yrkande 10).
Under kriget i Persiska viken förekom ett omfattande bruk av
s.k. multipelbomber. Ett stort antal små stridsdelar avges över
en mycket stor yta på kortast möjliga tid. Stridsmetoden innebär
att man avger eld mot stora ytor snarare än mot enskilda väl
definierade mål.
Sverige bör verka för ett internationllt förbud mot användning
av FAE-vapen och ta initiativ till att multipelbomber (cluster
bombs) förs in i konventionen om särskilt inhumana vapen
(yrkande 10).
Målet är en kärnvapenfri värld, ett mål som inte längre är
orealistiskt. Genom ekonomiskt, politiskt, vetenskapligt,
kulturellt, teknologiskt och ekologiskt samarbete skapas ett
klimat där ett internationellt förbud mot kärnvapnen kan
förhandlas fram.
Förslagen som följer skall, enligt motionärerna, ses som steg
i en process som leder till en kärnvapenfri värld.
Bortdragandet av taktiska kärnvapen från militära förband och
fartyg, som USA och Ryssland genomfört, är mycket
betydelsefullt, men baseras på ensidiga icke formaliserade
utfästelser. Det är nu angeläget att dessa åtgärder kodifieras i
folkrättsligt bindande avtal.
Sverige bör därför ta initiativ till förslag om folkrättsligt
bindande avtal om taktiska kärnvapen (yrkande 11).
Vad gäller tidigare kärnvapenprov vid de sovjetiska
provområdena vid Novaja Zemlja, bör Sverige (yrkande 12)
utan att invänta ett provstopp, t.ex. inom ramen för det
påbörjade Barentssamarbetet, stödja pågående lokala
ansträngningar att omgående avveckla det nämnda provområdet och
medverka till att radiaksituationen klarläggs och att adekvata
åtgärder vidtas.
Det finns en vitt spridd oro för de hälso- och miljömässiga
effekterna av kärnvapenprov. FN:s kärnvapenstudie 1990 kunde
visa på en del medicinska och miljömässiga effekter av
kärnvapenprov och produktion av kärnvapen. Sverige bör
(yrkande 13) verka för ett fullständigt provstopp och i FN
kräva en oberoende, internationell, vetenskaplig undersökning av
kärnvapenprovens medicinska och miljömässiga konsekvenser.
Ett annat näraliggande problem är utsläpp av radioaktiva ämnen
från kärnkraftsdrivna fartyg, vilka uteslutande är militära
fartyg bortsett från sex isbrytare.
Att förebygga framtida olyckor med kärnkraftsdrivna fartyg är
dock en militär fråga, som berör inte bara flaggstaterna utan
alla stater och som därför bör lösas i samband med andra
internationella militära frågor och nedrustningsfrågor.
Sverige bör (yrkande 14) verka i FN för ett förbud mot
kärnkraftsdrivna fartyg.
Icke-spridningsfördraget (NPT) är mycket viktigt. I det
avtalet förbinder sig kärnvapenmakterna att starta en konkret
och verklig kärnvapennedrustning mot att icke-kärnvapenstater
förbinder sig att inte skaffa kärnvapen.
År 1995 kommer frågan om avtalets förlängning upp, och många
länder hävdar att om kärnvapenstaterna inte inlett förhandlingar
om ett fullständigt provstopp innan dess, kommer NPT-avtalet
inte att förlängas. Det viktigaste nu måste vara att förhindra
spridningen av kärnvapen till flera länder.
Sverige bör aktivt verka för en förstärkning av IAEA:s
kontrollsystem och för att kärnvapenmakterna fullt ut lever
upp till sina förpliktelser i NPT-avtalet. Sverige bör aktivt
arbeta för att NPT-fördraget förlängs efter 1995 (yrkande
15).
Kärnvapenfria zoner måste i dag ses som viktiga
nedrustningssteg genom att det främjar processen för en
kärnvapenfri värld.
Sverige bör (yrkande 16) ta initiativet till
förverkligandet av en nordisk kärnvapenfri zon snarast.
Säkerhet för framtiden kan inte bygga på tillit till
kärnvapen. Därför måste på lång sikt möjligheten till
kärnvapenanvändning elimineras.
Ett viktigt politiskt steg vore att folkrättsligt förbjuda
användning av kärnvapen.
Under 1980-talet framstod allt tydligare att staters
förhållanden till icke-användning av kärnvapen konstituerade en
begynnande process av sedvanerätt. Grunden för en ny lag,
sedvane- lika väl som avtalsbaserad, existerar redan.
Frågan om kärnvapenanvändningens laglighet har nu
aktualiserats genom att WHO vid sitt möte i maj 1993 med stor
majoritet beslöt att av Internationella domstolen i Haag begära
ett uttalande om kärnvapenanvändning kan anses vara i
överensstämmelse med internationell rätt.
Det råder enligt motionärernas mening ingen tvekan om att
kärnvapenanvändning utgör ett brott mot flera internationella
principer för att skydda civilbefolkningen i krigstid.
Den svenska regeringen bör dels klarlägga för Internationella
domstolen att kärnvapenanvändning inte står i överensstämmelse
med internationell rätt (yrkande 17), dels lägga fram
förslag om olagligförklarande av användning av kärnvapen
(yrkande 18).
Ett annat viktigt område att få kontroll över är det material
som använts för kärnvapen, plutonium och höganrikat uran. Det
finns i dag ingen officiell internationell statistik.
Den svenska regeringen bör därför i FN lägga förslag om ett
obligatoriskt register över varje lands lager av plutonium och
höganrikat uran (yrkande 19).
Åren efter andra världskriget diskuterades i FN på förslag av
USA att ställa kärnvapnen under internationell kontroll.
Avsikten var att förhindra en okontrollerbar
kärnvapenkapplöpning. Grundtankarna i planen bör nu tas upp till
förnyad diskussion med anledning av den nya situationen i
världen. En början kan göras genom att ett internationellt
kärnvapenregister i FN:s regi snabbt upprättas (yrkande 20).
Resurser som nu används för militära ändamål borde kunna
användas för att skydda, förbättra och återställa miljön. En
särskild FN-studie har genomförts under svenskt ordförandeskap,
vars eniga förslag fördes in i förberedelserna för UNCED.
Vid Riokonferensen aktualiserades rapporten i det svenska
talet, men inga konkreta förslag lades fram från svensk sida.
Motståndet mot att ta upp militären och miljön under UNCED var
stort. Med den nya administrationen i USA kan dock förändringar
förväntas.
Sverige bör i FN aktivt verka för att militära resurser
används för att rädda och återställa miljön i enlighet med
förslagen i FN-studien (yrkande 21) och fullfölja studiens
nationella förslag; göra upp en nationell aktionsplan för hur
militära resurser kan användas för miljön och tillse att
militären återställer den miljö de skadat (yrkande 22).
I motion U404 (c) föreslås att en multinationell
övervakning av Östersjön från en samordnad kontroll- och
ledningscentral byggs upp. En sådan åtgärd skulle förbättra
samarbetet mellan Östersjöländerna och sannolikt få till följd
att den säkerhetspolitiska osäkerheten i Östersjöområdet
minskar. Gotland -- i centrum av Östersjön -- är den naturliga
och självklara platsen för lokaliseringen av en sådan central.
Den mycket snabba utvecklingen av biologiska stridsmedel och
de toxiner som i dag kan produceras med genteknik är oroande
framhålls det i motion U405 (kds). Under 1980-talet ökade
kopplingen mellan biotekniken och den militära forskningen och
tillämpningen markant.
Konventionen om förbud mot utveckling, framställning och
lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen
förbjuder forskning, utveckling och lagring av biologiska vapen.
Denna konvention är dock inte ett tillräckligt skydd enär den
exempelvis tillåter skyddsforskning på biologiska vapen. Enligt
motionen (yrkande 1) bör genteknologins framsteg inte få
användas för utvecklande av nya, biologiska vapen.
Tyvärr är mycket av skyddsforskningen hemlig. En motivering
för sekretessen är att inte oroa befolkningen och de egna
soldaterna. Reglerna rörande sekretessen för skyddsforskning
behöver ses över (yrkande 3).
Ytterligare ett problem är att ett effektivt kontrollsystem
saknas. Från svenskt håll har B- och toxinvapenkonventionen från
år 1972 länge kritiserats för sin brist på kontroll och
verifikationsprocedurer. Sverige bör nu (yrkande 2) verka
för införandet av ett effektivt kontrollsystem för att övervaka
utvecklingen inom genteknologins område vad gäller framställning
av vapen.
I motion U407 (v) sägs att regeringen blundar för
vapenhandelns destabiliserande följder. I stället bidrar den
till denna katastrofala utveckling genom att liberalisera den
svenska exporten av krigsmateriel. Vänsterpartiet anser att
arbetet för att begränsa vapenhandeln måste bli en huvuduppgift
för Sverige i FN och ESK (yrkande 7).
FN:s vapenregister upptar -- i likhet med SIPRI:s -- endast
tyngre vapen, sådana som används i krig mellan stater. I de inre
konflikterna används emellertid huvudsakligen lättare vapen för
upprorsbekämpning. De internationella vapenströmmarna bestående
av sådana vapen är betydligt svårare att kontrollera. Det är
utomordentligt angeläget att denna handel kartläggs för att få
stopp på spridningen av dessa oerhört dödsbringande vapen. Bland
dessa vapen finns exempelvis landminor vilka dödar och lemlästar
många år efter krigens slut.
Vänsterpartiet föreslår (yrkande 8) att Sverige i FN tar
initiativ till offentlig redovisning av handeln med s.k. lätta
vapen. I den påbörjade översynen av de internationella reglerna
för användning av landminor (Landmines Protocol) skall Sverige
verka för förbud av export av sådana minor (yrkande 9).
I motion U409 (fp) konstateras att nedrustningskonferensen
i Genève (CD) sedan många år har haft frågan om ett totalt stopp
för kärnvapenprov på sin dagordning.
Därför är det, enligt motionärerna, glädjande att FN:s
generalförsamling beslutat att reella förhandlingar nu äntligen
skall tas upp i CD. Sverige bör med all kraft verka för att
dessa förhandlingar skall bli framgångsrika. Sverige kan bidra
med expertis och erbjuda sina tjänster vad gäller övervakning av
ett förbud (yrkande 1).
Det finns i dag ingen lag som förbjuder kärnvapen på svenskt
territorium. Riksdagen bör stifta en lag om ett sådant förbud
(yrkande 2). Inte minst med tanke på att Sverige vid ett
eventuellt medlemskap i Europeiska unionen kan komma att ingå i
ett gemensamt försvar där kärnvapen ingår, är det högst
angeläget att en sådan lag kommer till stånd.
Även om det för de flesta är uppenbart att bruk av kärnvapen
är ett brott mot mänskligheten kan det vara av betydelse att
också få detta prövat i Internationella domstolen. Frågan kommer
att återkomma till FN:s generalförsamling, och då bör Sverige
rösta för en sådan prövning (yrkande 3).
Det finns all anledning att frågan om kärnvapenkrig av misstag
tas på allvar och förs in i diskussionerna om kärnvapen. Detta
bör enligt yrkande 3 ges regeringen till känna.
I motion U410 (fp) erinras om att Inga Thorsson hade
ansvaret för en utredning, som var en uppföljning av ett beslut
i FN, om möjligheterna till omställning från militär till civil
produktion. Resultatet presenterades 1984 i betänkandet Med
sikte på nedrustning. Tyvärr har den inte kommit till den
användning som den var avsedd för. Regeringen bör ta initiativ
till en plan för omställning från militär till civil produktion
(yrkande 2).
Den internationella vapenhandeln bör omfattas av större
kontroll än hittills. I december 1991 antog FN:s
generalförsamling en resolution om ett centralt register för
export av konventionella vapen. Förslaget bygger på en
frivillig medverkan. Dessutom avses endast konventionella vapen,
medan kärnvapen, kemiska och biologiska vapen exkluderas. Själva
vapenproduktionen undantas också. Till sist borde det också ingå
en uttalad strävan att minska omfattningen av krigsmateriel.
Sverige borde verka för att resolutionen kompletteras på dessa
punkter (yrkande 3).
I motion U413 (s) framhålls att Sverige på det
internationella planet aktivt bör verka för en restriktiv
vapenexportpolitik. Riksdagen bör (yrkande 1) som sin mening
ge regeringen detta till känna.
Redan 1961 deklarerade FN:s generalförsamling med stor
majoritet att användning av kärnvapen skulle vara ett brott mot
FN:s stadga och ett brott mot mänskligheten, påpekas det i
motion U415 (s, fp, c, kds, v).
Vid sitt möte i maj 1993 antog WHO med klar majoritet en
resolution som begär ett yttrande från Internationella domstolen
om huruvida användning av kärnvapen av en stat i krig eller i
annan väpnad konflikt mot bakgrund av deras medicinska och
miljömässiga effekter är ett brott mot internationell rätt.
Internationella domstolen har mottagit denna begäran och har nu
vänt sig till medlemsstaterna för att de skall redovisa sina
synpunkter senast den 10 juni 1994.
Motionärerna kan inte identifiera någon situation när
användning av kärnvapen skulle kunna vara tillåten under
internationell rätt. Det råder enligt deras mening ingen tvekan
om att kärnvapenanvändning utgör ett brott mot internationella
principer för att skydda civilbefolkningen i krigstid. Det är
därför, enligt motionärerna, självklart att den svenska
regeringen för Internationella domstolen klargör att användning
av kärnvapen inte står i överensstämmelse med internationell
rätt.
I partimotionen Sf622 (v) anförs att ett stort ansvar
vilar på det internationella samfundet att begränsa
vapenhandeln.
4. Utskottet
4.1 Kärnvapen och folkrätten
I motionerna U403 (s) yrkandena 17 och 18, U409 (fp) yrkande 3
och U415 (s, fp, c, kds, v) behandlas olika aspekter av
kärnvapenanvändning och internationell rätt. Motionärerna kräver
dels att riksdagen som sin uppfattning skall ge regeringen till
känna att kärnvapenanvändning inte står i överensstämmelse med
internationell rätt, dels att Sverige i FN skall lägga fram ett
förslag om olagligförklarande av kärnvapnens användning.
Som påpekas i flera av motionerna har frågan om
kärnvapenanvändningens laglighet nu aktualiserats genom att WHO
vid sitt möte i maj 1993 med stor majoritet beslöt att av
Internationella domstolen i Haag begära ett uttalande om
kärnvapenanvändning skulle vara i överensstämmelse med
internationell rätt. Den svenska regeringen bör, enligt
motionärerna, i ett yttrande till Internationella domstolen
klarlägga att kärnvapenanvändning inte står i överensstämmelse
med internationell rätt.
Utskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen behandlat
frågor om kärnvapen och folkrätten. Så skedde exempelvis i
närmast föregående nedrustningsbetänkande (bet. 1992/93:UU19) i
anledning av partimotionen 1992/93:U404 (s), vari bl.a. begärdes
att Sverige i FN skulle framlägga ett förslag om
olagligförklarande av kärnvapnens användning.
Ett förbud mot användning av kärnvapen och den därmed nära
sammanhängande frågan om icke-första-användning har under en
lång följd av år stått på dagordningen i internationella
nedrustningsfora (bl.a. i FN:s generalförsamling) utan att i sak
kunna föras framåt. De stora kärnvapenmakterna har nu i stället
valt en metod i den kärnvapennedrustning som äntligen inletts,
innebärande successiva minskningar i arsenalerna. Utskottet ser
det som väsentligt att dessa ansträngningar, som under senare år
medfört påtagliga framsteg, stöds och uppmuntras.
Därmed anser utskottet motionerna U403 (s), yrkande 18, och
U409 (fp), yrkande 3, besvarade.
I sitt anförande inför generalförsamlingen vid FN:s
40-årsjubileum 1985 tog statsminister Palme upp frågan om bruk
av kärnvapen. Han sade därvid bl.a. följande: "Vi bör överväga
möjligheten att i folkrätten förbjuda användning av kärnvapen
som en del i en process som leder till allmän och fullständig
nedrustning."
I ett anförande inför FN:s generalförsamlings extra möte om
nedrustning sommaren 1988 tog statsminister Carlsson ånyo upp
den från svensk sida tidigare framförda tanken på förbud mot
kärnvapenanvändning. Han erinrade därvid bl.a. om de
folkrättsliga begränsningar som redan existerar i fråga om
kärnvapenanvändning. Han anförde vidare som den svenska
regeringens uppfattning att det skulle vara av stor betydelse
att träffa ett avtal om förbud mot användning av kärnvapen.
Samtidigt underströk Ingvar Carlsson att ett sådant avtal måste
stödjas av konkreta nedrustningsåtgärder på alla områden, inkl.
både kärnvapen och konventionella vapen.
Utskottet vill åter uttrycka sitt stöd för sådana insatser som
kan förhindra användning av kärnvapen. Det spörsmål som WHO
ställt till Internationella domstolen i Haag avser innehållet i
gällande folkrätt men får självklart politisk effekt. Sverige
har, i likhet med andra medlemsstater, givits tillfälle att
framföra sina synpunkter i denna rättsfråga. Utskottet
förutsätter att regeringen utnyttjar denna möjlighet.
Utskottet konstaterar att det, som nämnts ovan, från svensk
sida otvetydigt deklarerats att folkrättsliga begränsningar
existerar i fråga om kärnvapenanvändning.
Alltsedan sekelskiftet har det inom den internationella rätten
existerat en princip om att krigförande inte har en oinskränkt
rätt att välja stridsmedel eller stridsmetoder. Enligt
utskottets uppfattning skulle användning av kärnvapen begränsas
av de sedvanerättsliga distinktions- och
proportionalitetsprinciperna.
Enligt distinktionsprincipen är det förbjudet att attackera en
civilbefolkning eller civil egendom. Vid en attack mot ett
militärt mål får inte oproportionerligt stora skador tillfogas
civilbefolkningen eller civil egendom.
Utskottet konstaterar även att det existerar en
proportionalitetsprincip inom FN-stadgans folkrätt. Repressalier
som är oproportionerliga i jämförelse med den föregående
provokationen är förbjudna. Det torde vara svårt att förena
denna princip med att använda kärnvapen som en repressalie mot
en attack med konventionella stridsmedel.
Regeringen bör därför, enligt utskottets uppfattning, klargöra
i sitt svar till Internationella domstolen att användning av
kärnvapen inte skulle stå i överensstämmelse med internationell
rätt. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet föreslår således att riksdagen i anledning av motion
U403 (s), yrkande 17, och motion U415 (s, fp, c, kds, v) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Utskottet konstaterar att Internationella domstolen vid
utövandet av sina rådgivande befogenheter skall följa de
bestämmelser i sin stadga som gäller vid tvistemål i den mån
domstolen anser dem tillämpliga (Stadga för Internationella
domstolen, kapitel IV, artikel 68). De bestämmelser som åsyftas
återfinns i stadgans kapitel II, artikel 38, punkt 1, vilken har
följande lydelse.
"Domstolen, vars uppgift är att i överensstämmelse med
internationell rätt avgöra sådana tvister, som hänskjutas till
densamma, skall tillämpa:
a) allmänna eller speciella internationella överenskommelser,
vilka fastställa av de tvistande staterna uttryckligen erkända
regler;
b) internationell sedvänja, utgörande bevis för en allmän
praxis, godtagen såsom gällande rätt;
c) allmänna, av de civiliserade folken erkända
rättsgrundsatser;
d) med förbehåll för bestämmelsen i artikel 59 rättsliga
avgöranden och de olika ländernas mest sakkunniga författares
lärosatser, såsom hjälpmedel för fastställande av gällande
rätt."
(Artikel 59 säger att domstolens beslut är bindande endast för
de tvistande parterna och i fråga om det mål, som avdömts.)
Utskottet utgår från att regeringen vid utarbetandet av sitt
svar till Internationella domstolen noga beaktar vad som utifrån
de i stadgans artikel 38 nämnda riktlinjerna kan andragas som
skäl för att användande av kärnvapen i krig eller annan väpnad
konflikt, beaktande dessa vapens medicinska och miljömässiga
effekter, skulle utgöra ett brott mot den användande statens
skyldigheter enligt internationell lag, inkluderande WHO:s
stadga.
Utskottet är medvetet om att olika uppfattningar råder om vad
som enligt folkrätten kan läggas till grund för ett
ställningstagande rörande kärnvapenanvändning. Utskottet vill i
detta sammanhang dock fästa regeringens uppmärksamhet på några
argument -- utöver de ovan anförda -- för att
kärnvapenanvändning skulle stå i strid mot internationell lag,
vilka förekommit i den internationella diskussionen bland
folkrättsjurister. Det rör sig i dessa fall främst om vad som
kan betecknas som allmänna, av de civiliserade folken erkända
rättsgrundsatser.
Haag-konventionerna innebär att neutrala staters territorier
är okränkbara. Radioaktivt nedfall, men även andra effekter av
kärnvapenanvändning i väpnade konflikter, gör emellertid inte
halt vid neutrala staters gränser. Kärnvapenanvändning skulle
därför i flertalet fall komma att innebära ett brott mot dessa
konventioner.
Användandet av vapen som orsakar onödigt lidande måste anses
vara förbjudna. Det var i enlighet med detta synsätt som
exempelvis kodifierandet av förbudet mot dum-dum-kulor skedde.
Effekterna av radioaktiv strålning till följd av
kärnvapenanvändning åstadkommer onödigt lidande, inte bara för
utomstående som direkt drabbas utan, till följd av bl.a.
genetiska skador, också för kommande generationer.
Enligt en etablerad grundsats, uttryckt bl.a. i deklarationen
från FN:s miljökonferens 1972, föreligger hinder för användandet
av vapen som orsakar omfattande, långvarig och allvarlig skada
på miljön. I den nämnda deklarationen uttrycks detta sålunda:
"Man and his environment must be spared the effects of nuclear
weapons."
Redan Hugo Grotius framhöll att det enligt folkrätten är
förbjudet att döda någon med hjälp av gifter. Principen om
förbud mot toxiska vapen är i vissa avseenden också kodifierad
(framförallt genom 1925 års Genève-konvention). Vissa
restprodukter av kärnvapenanvändning är otvivelaktigt att
betrakta som toxiska.
Utskottet utgår från att dessa och andra överväganden som
framförts i den internationella, juridiska diskussionen samt
innehållet i existerande allmänna internationella
överenskommelser tas i beaktande.
4.2 Icke-spridningsfördraget (NPT)
I den socialdemokratiska partimotionen (U403, yrkande 15)
föreslås att Sverige aktivt bör verka för en förlängning av NPT
efter 1995 och att IAEA:s kontrollsystem förstärks.
Icke-spridningsfördraget (Non-Proliferation Treaty, NPT), som
trädde i kraft 1970 har hittills undertecknats av 163 stater. År
1995 skall beslutas om NPT:s förlängning.
Sverige anser att ett stärkande av NPT är en av de mest
centrala frågorna på den internationella nedrustningsagendan och
kommer bl.a. att fortsätta att verka för en förlängning för alla
stater, liksom för att ytterligare stater ansluter sig till
fördraget.
Sverige har under förra året tillsammans med övriga nordiska
länder gjort uppvaktningar i 24 stater som ännu ej anslutit sig
till NPT i syfte att förmå dem att ansluta sig. Vidare har de
nordiska länderna uppvaktat 56 NPT-stater som ännu inte slutit
kontrollavtal med IAEA, vilket de är skyldiga att göra enligt
NPT.
Många länder har traditionellt knutit frågan om en förlängning
av NPT till bristen på framsteg när det gäller
kärnvapenstaternas åtaganden i NPT om nukleär nedrustning
(artikel VI) liksom i provstoppsfrågan. De båda stora
kärnvapenstaterna har emellertid sedan sommaren 1991 inlett en
process i överensstämmelse med sina förpliktelser enligt artikel
VI i NPT, senast manifesterad genom undertecknandet av
START 2-avtalet.
En förutsättning för att NPT skall kunna fungera
tillfredsställande är att fördragets efterlevnad effektivt kan
kontrolleras genom IAEA:s kontrollverksamhet (safeguards). Bl.a.
har IAEA:s inspektioner i Irak på uppdrag av FN:s säkerhetsråd
visat på behovet av att förstärka IAEA:s safeguards. Det räcker
inte med att IAEA inspekterar de anläggningar som de
NPT-anslutna staterna själva har deklarerat. Kontrollen måste
omfatta all relevant kärnteknisk verksamhet. Sverige har sedan
många år arbetat aktivt för en förstärkning av
safeguardssystemet och även pekat på behovet av förstärkt
finansiering av verksamheten.
Utskottet har tidigare, senast i betänkandet 1992/93:UU19,
påpekat att arbetet med förhindrande av kärnvapenspridning är en
av de mest centrala frågorna på den internationella
nedrustningsagendan. Denna bedömning kvarstår.
Utskottet menar mot denna bakgrund att en förlängning av
NPT-avtalet är utomordentligt angelägen, liksom att alla stater
ansluter sig till fördraget.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige även
fortsättningsvis aktivt bör verka för en förstärkning av IAEA:s
kontrollsystem och för att kärnvapenmakterna lever upp till sina
förpliktelser enligt NPT-avtalet.
Därmed får motion U403 (s) yrkande 15 anses besvarat.
4.3 Fullständigt provstoppsavtal m.m.
I partimotionen U403 (s) yrkande 13 begärs att regeringen
verkar för ett fullständigt provstopp och i FN kräver en
oberoende internationell vetenskaplig undersökning om
kärnvapenprovens medicinska och miljömässiga konsekvenser. Också
i motion U409 (fp) yrkande 1 krävs ett fullständigt provstopp.
Utskottet anser, i likhet med vad det framhållit i en rad
tidigare betänkanden, att ett fullständigt provstopp är en
väsentlig och central nedrustningsfråga. Ett internationellt
avtal som förbjuder alla kärnsprängningar är ett viktigt medel i
icke-spridningsansträngningarna.
Utskottet konstaterar, att Sverige sedan många år har ägnat
stor uppmärksamhet åt försöken att få till stånd ett avtal om
fullständigt stopp för alla kärnvapenprov (CTBT).
Ansträngningarna har sedan 1960-talet koncentrerats till
förhandlingarna vid Nedrustningskonferensen i Genève (CD). I
juli 1991 presenterade Sverige i CD ett fullständigt
avtalsförslag. Den 18 mars 1993 aktualiserade Sverige detta
förslag men med den betydande skillnaden att alla
kärnsprängningar, även s.k. fredliga kärnsprängningar, föreslås
förbjudna. Det presenterades i juni 1993 vid
Nedrustningskonferensen i Genève. I december 1993 presenterade
Sverige detaljerade förslag om hur efterlevnaden av ett förbud
kan kontrolleras. Bl.a. föreslås att IAEA skall få ansvaret för
verifieringen.
Det svenska förslaget har föranlett ingående kommentarer och
förslag från ett antal stater. Sveriges förslag innehåller den
enda fullständiga avtalstext som hittills presenterats vid
Nedrustningskonferensen och utgör fortfarande underlag för
förhandlingarna.
Sverige var vid höstens generalförsamling i FN, liksom
tidigare under en lång följd av år, medförslagsställare till
resolutionen om kärnvapenprovstopp.
Enligt fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) räknas
fem stater -- USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina
-- som erkända kärnvapenstater. Dessa har samtliga tillverkat
och sprängt en kärnladdning före 1967. Ryssland har i detta
sammanhang efterträtt Sovjetunionen. Av övriga stater, som
bildats efter Sovjetunionens upplösning, har Vitryssland,
Kazakstan och Ukraina kärnvapen på sina territorier. Vitryssland
tillträdde NPT i februari 1993 och Kazakstan nyligen. Ukraina
har hittills inte velat underteckna fördraget utan kopplat
frågan om NPT-tillträde till andra frågor, bl.a. till ersättning
för att ge upp sitt kärnvapeninnehav. Sydafrika, som tillträdde
NPT 1991, har under 1993 deklarerat att man haft sex
kärnladdningar men att dessa nu förstörts. Indien genomförde
1974 en s.k. fredlig kärnsprängning. Denna skedde efter 1967,
varför landet inte kan göra anspråk på att vara kärnvapenmakt i
NPT:s mening.
Fyra av de fem erkända kärnvapenstaterna gör för närvarande
tillfälliga uppehåll med sina prov. USA har tidigare i år
förlängt sitt moratorium till september 1995.
Ryssland och Frankrike har förlängt sina moratorier på
motsvarande tid.
Storbritannien vill ha kvar möjligheten till provsprängningar
men tvingas för närvarande göra uppehåll, eftersom man är
beroende av att genomföra eventuella sprängningar i USA.
Kina har inte redovisat sina planer men genomförde en
provsprängning i oktober 1993.
Den tekniska utvecklingen har visat att ett provstopp inte är
en fullständig garanti mot spridning av kärnvapen till nya
länder, eller mot att kärnvapenmakterna utvecklar mera
sofistikerade vapen. Det faktum att ett land inte företagit en
provsprängning är inte ett avgörande bevis för att det inte har
kärnvapenkapacitet.
Som utskottet understrukit i en rad betänkanden (senast i bet.
1992/93:UU19) är det angeläget att kärnvapenprovens effekter på
hälsa och miljö undersöks noggrant.
Sverige deltar aktivt i det arbete som bedrivs inom FN:s ram
för att kartlägga effekterna av joniserande strålning från
radioaktivt material. Detta arbete bedrivs framför allt inom
ramen för FN:s vetenskapliga kommitté för att studera effekterna
av strålning (UNSCEAR). Vidare har Världshälsoorganisationens
studie om effekterna av ett kärnvapenkrig fortfarande hög
aktualitet.
I det klimat av kärnvapennedrustning som nu råder synes det
bli allt lättare för forskare att få tillgång till material om
kärnvapenprovens effekter på hälsa och miljö. Ett första krav
måste vara en uppmaning till kärnvapenstaterna att göra sitt
material tillgängligt för internationella organ och forskare
världen över.
Utskottet förutsätter att regeringen aktivt deltar i den
fortsatta internationella diskussionen i denna fråga och därvid
tar de egna initiativ som enligt regeringens bedömning kan vara
motiverade.
Därmed får motionerna U403 (s) yrkande 13 och U409 (fp)
yrkande 1 anses besvarade.
I partimotionen U403 (s) yrkande 12 hemställs att regeringen
stödjer lokala initiativ för att avveckla området för
kärnvapenprov vid Novaja Zemlja.
Från svensk sida har man med oro noterat spridningen av
radioaktiva ämnen i detta område och följer uppmärksamt
utvecklingen.
Avveckling av det f.d. sovjetiska provområdet på Novaja Zemlja
bör, enligt utskottets uppfattning, vara en fråga för
Barentsrådets kärnsäkerhetsgrupp, när denna inleder sitt arbete.
Utskottet menar att en avveckling av provområdet vid Novaja
Zemlja även ur nedrustningssynpunkt är mycket angelägen. Den
tidigare Sovjetunionen hade i princip endast två områden för
sina kärnvapenprov: Novaja Zemlja och Semipalatinsk. Det
sistnämnda området ingår i det numera självständiga Kazakstan
och har avvecklats som provområde. Det enda provområde som
återstår för Ryssland, om detta land skulle vilja återuppta
kärnsprängningar, vore Novaja Zemlja.
Därmed får motion U403 (s) yrkande 12 anses besvarad.
4.4 Kärnvapen- och plutoniumregister m.m.
I motion U403 (s) yrkande 20 föreslås att alla kärnvapen
ställs under internationell kontroll och att ett internationellt
kärnvapenregister upprättas. I samma motion yrkande 19 hemställs
att regeringen i FN lägger fram förslag om ett obligatoriskt
register över varje lands lager av plutonium och höganrikat
uran.
Utskottet konstaterar inledningsvis att antal och typer av
kärnvapen i de fem erkända kärnvapenmakternas arsenaler numera
är väl kända.
Fokus har i stället alltmer flyttats till frågorna om
spridning av kärnvapen till stater utanför kretsen av erkända
kärnvapenstater. En rad stater står vid tröskeln för
kärnvapeninnehav. Detta förhållande, som mera ingående beskrivs
på annan plats i föreliggande betänkande, har dramatiskt
illustrerats i fallet Irak. I detta sammanhang konstaterar
utskottet med oro att Nordkorea inte uppfyllt sina åtaganden i
enlighet med kontrollavtalet med IAEA i anslutning till NPT.
Rysslands president, Jeltsin, har tidigare presenterat ett
förslag om internationell kontroll av hela den nukleära
produktions- och användningscykeln i syfte att förhindra
spridning. Sedermera har också president Clinton presenterat ett
förslag om ett internationellt förbud mot tillverkning av
klyvbart material för vapenändamål (s.k. cut-off) i syfte att
förhindra spridning. Detta förslag studeras för närvarande av
det internationella samfundet och skall ses i samma sammanhang
som övriga förslag om förstärkning av icke-spridningsavtalet och
en utökad roll för IAEA. Utskottet har inhämtat att Sverige,
inom ramen för kommande förhandlingar om ett avtal beträffande
s.k. cut-off, kommer att föreslå att också tillverkning av den
tunga väteisotopen tritium, som visserligen inte räknas som
klyvbart material men har betydelse vid kärnvapenproduktion, tas
upp i förhandlingarna.
Utskottet utgår från, vilket också anförts tidigare (bet.
1992/93:UU19), att regeringen kontinuerligt följer
utvecklingen främst vad avser möjligheten till internationellt
stöd för ett kärnvapenregister. Utskottet noterar i sammanhanget
att SIPRI bedriver ett arbete med att inventera
plutoniuminnehav.
FN:s generalförsamling antog hösten 1993 utan omröstning och
med en bred medförslagsställarkrets, däribland Sverige, en
resolution om förbud mot tillverkning av klyvbart material för
kärnvapenändamål. Resolutionen uppmanar bl.a. till förhandlingar
"i lämpligaste internationella forum" och ett internationellt
avtal i denna fråga. Vidare uppmanas IAEA att inleda studier om
hur efterlevnaden av ett förbud lämpligast bör kontrolleras. För
att ett sådant avtal skall få avsedd verkan torde staternas
innehav av klyvbart material behöva deklareras.
Internationell övervakning av plutonium och höganrikat uran
för kärnvapenändamål har under lång tid behandlats inom IAEA. I
dessa överläggningar har Sverige deltagit aktivt. Genom den ovan
nämnda FN-resolutionen har frågan fått förnyad aktualitet. Genom
ett avtal om förbud mot tillverkning av klyvbart material för
vapenändamål kommer ökade krav att ställas på deklaration och
kontroll av existerande lager av plutonium och höganrikat uran.
Utskottet har inhämtat att regeringen är beredd att aktivt verka
för sådana deklarationer och kontroller. Utskottet utgår från
att regeringen noga följer den fortsatta utvecklingen.
Därmed anser utskottet motion U403 (s) yrkandena 19 och 20
besvarad.
4.5 Taktiska kärnvapen
I partimotionen U403 (s) yrkande 11 föreslås att regeringen
lägger fram förslag till folkrättsligt bindande avtal om
taktiska kärnvapen.
I och med att Förenta staterna år 1991 initierade ett
tillbakadragande av ett visst antal flygburna bomber och att en
stor del av dessa vapen skulle förstöras samt att Sovjetunionen
svarade med en deklaration om att motsvarande åtgärder skulle
vidtas beträffande de sovjetiska vapnen kom samtliga sjöbaserade
taktiska kärnvapen att tas bort från fartygen.
Utfästelserna om åtgärder på det marina området i det
amerikanska initiativet kan ses som en bekräftelse på den
förändring som ägt rum i de globala styrkeförhållandena. Marin
kärnvapennedrustning blev möjlig därför att vapnen inte längre
svarade mot något sovjetiskt hot.
I oktober 1993 inleddes en total översyn av den amerikanska
kärnvapendoktrinen. Detta arbete skall avslutas med en rapport
under våren 1994. Studien kan komma att leda till att NATO
ändrar sin försvarsdoktrin och att såväl betydelsen av som
antalet taktiska kärnvapen i Europa minskar.
Enligt utskottets uppfattning bör frågan om behovet av ett
avtal om taktiska kärnvapen bedömas när effekterna av
stormakternas åtgärder på området klarnat.
Därmed får motion U403 (s) yrkande 11 anses besvarad.
4.6 Kärnvapenfri zon i Norden m.m.
I den socialdemokratiska partimotionen U403 (s) yrkande 16
föreslås att Sverige tar initiativ till förverkligandet av en
kärnvapenfri zon i Norden. Motion U409 (fp) yrkande 2 kräver att
riksdagen stiftar en lag om förbud mot kärnvapen på svenskt
territorium.
Genom ett beslut av de nordiska utrikesministrarna tillsattes
år 1987 en nordisk ämbetsmannagrupp med uppdrag att studera
förutsättningarna för en kärnvapenfri zon i Norden.
Ämbetsmannagruppen presenterade en rapport i mars 1991. I
rapporten konstateras bl.a. att frågan om en nordisk zon måste
ses i ett bredare europeiskt sammanhang och att Europa söker sig
ett nytt säkerhetspolitiskt mönster.
Den nordiska ämbetsmannagruppen fick av utrikesministrarna i
uppdrag att fortsätta att mötas. Den nordiska kretsen håller
fortlöpande konsultationer i frågan. Utskottet utgår mot denna
bakgrund från att det finns en hög beredskap för att snabbt
kunna aktualisera frågan om en kärnvapenfri zon om så anses
lämpligt mot bakgrund av det allmänna säkerhetspolitiska läget.
Därmed får motion U403 (s) yrkande 16 anses besvarad.
I lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen)
stadgas om innehav m.m. av kärnämnen på svenskt territorium.
Enligt utskottets uppfattning är denna lag tillfyllest för de
syften motionärerna önskar uppnå med motion U409 (fp).
Med det anförda anser utskottet motion U409 (fp) yrkande 2
besvarad.
4.7 Marin kärnkraft
I den socialdemokratiska motionen U403 (s) yrkande 14
framhålls att det är angeläget att införa internationella
säkerhetsnormer för alla kärnkraftsdrivna fartyg -- även
militära. Motionärerna yrkar att riksdagen begär att regeringen
i FN verkar för ett förbud mot kärnkraftsdrivna fartyg.
Utskottet har tidigare (senast i bet. 1992/93:UU19)
konstaterat att det hittills har visat sig svårt att få
internationellt stöd för olika förslag beträffande ökad
kärnsäkerhet för sjöburna reaktorer. Ett problem är att det
saknas ett regelrätt internationellt forum där militärt
utnyttjande av kärnkraft kan diskuteras.
Hösten 1990 försökte Island, med svenskt stöd, att ta upp
frågan om kärnkraftsdrivna fartyg i FN:s generalförsamling (som
ett miljöärende i andra utskottet). Något officiellt isländskt
förslag kunde dock inte läggas fram då tillräckligt stöd
saknades.
Utskottet konstaterar att Sverige senast tog upp frågan om
kärnkraftsdrivna fartyg vid Internationella atomenergiorganets
(IAEA:s) generalkonferens 1992. På nordiskt initiativ antog
generalkonferensen 1990 en resolution i frågan om
säkerhetsriktlinjer för civila kärnkraftsdrivna fartyg. IAEA:s
uppdrag är att i samråd med den internationella
sjöfartsorganisationen (IMO) undersöka behovet av en revidering
av existerande internationella säkerhetsriktlinjer för
kärnkraftsdrivna kommersiella fartyg och möjligheterna att
utsträcka dessa riktlinjer till alla slags civila fartyg.
Enligt sin stadga har IAEA endast mandat att behandla civil
användning av kärnkraft. Eftersom de militära reaktorerna är
kraftkällor för krigsfartygen och inte utgör en del av fartygens
beväpning saknas, som antytts ovan, ett lämpligt internationellt
forum för frågan. Denna typ av reaktorer har tidigare aldrig
tagits upp i bilaterala eller andra nedrustningssammanhang. Vid
det nordiska utrikesministermötet på Svalbard i augusti 1992
underströks emellertid behovet av förebyggande arbete för att
förhindra kärnolyckor. Därvid betonades vikten av effektiva
åtgärder för att öka säkerheten också beträffande militära
reaktorer, bl.a. för att förhindra ytterligare olyckor med
atomubåtar.
Frågan om säkerhet i samband med marint utnyttjande av
kärnkraft är av stor betydelse. Utskottet utgår därför ifrån att
regeringen även fortsättningsvis aktivt verkar internationellt
för att befrämja säkerhet avseende fartygsburna kärnreaktorer
och för att bemästra de problem som är förknippade med sjunkna
kärnreaktorer och internationella säkerhetsnormer för
kärnkraftsdrivna fartyg.
Därmed får motion U403 (s) yrkande 14 anses besvarad.
4.8 Kärnvapenkrig av misstag
I motion U409 (fp) yrkande 3 krävs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att det finns all anledning att
frågan om kärnvapenkrig av misstag tas på allvar och förs in i
diskussionerna om kärnvapen.
Utskottet konstaterar att frågan om kärnvapenkrig av misstag
uppmärksammats mycket tidigt. Det klassiska exemplet på åtgärd
är överenskommelsen om inrättandet av den s.k. heta linjen
mellan Moskva och Washington. Upplösningen av det tidigare
Sovjetunionen och den därav följande uppkomsten av nya
kärnvapenmakter har tillfört frågan en ny dimension. Betydande
ansträngningar läggs ned på att i det uppkomna läget vidta nya
åtgärder för att minska riskerna för såväl kärnvapenspridning
som kärnvapenkrig av misstag. På det multilaterala området är
inte minst ESK:s arbete av betydelse härvidlag.
Därmed anser utskottet motion U409 (fp) yrkande 4 besvarad.
4.9 Biologiska och radiologiska vapen, verifikationsfrågor
m.m.
I motion U404 (c) föreslås att en utredning tillsätts för att
granska förutsättningarna för en civil, multinationell
övervakningscentral placerad på Gotland. Utskottet avstyrkte
under föregående riksmöte (bet. 1992/93:UU19) en i allt
väsentligt likalydande motion från samma motionär. Utskottet
vidhåller sitt ställningstagande.
Därmed avstyrks motion U404 (c).
I partimotionen U403 (s) yrkande 8 (delvis) föreslås att
regeringen tar initiativ till att konventionen om biologiska
vapen förstärks med nödvändig verifikation.
Utskottet har tidigare i olika sammanhang konstaterat att 1972
års konvention mot biologiska vapen (B-vapenkonventionen) saknar
ett adekvat verifikationssystem.
Erfarenheter från bl.a. Gulfkriget 1990--1991 har visat på
betydelsen av att B-vapenkonventionen förstärks med
verifikationsföreskrifter. Ett sådant arbete har inletts genom
den s.k. VEREX-processen. Ett utkast till ett protokoll om
verifikation av konventionen har utarbetats. Sverige har aktivt
deltagit i denna process. En konferens som syftar till att
granska utkastet till verifikationsprotokoll kommer att hållas i
september 1994. Sverige kommer att verka för att konventionen
inom en snar framtid kommer att kompletteras med ett effektivt
verifikationssystem.
Därmed anser utskottet motion U403 (s) yrkande 8 besvarad i
berörd del.
I partimotionen U403 (s) yrkande 8 (delvis) krävs också ett
förbud mot radiologiska vapen, inkluderande förbud mot angrepp
på civila kärnenergianläggningar.
Enligt utskottets uppfattning har frågan om radiologiska vapen
och angrepp på civila kärnkraftsanläggningar en hög
angelägenhetsgrad för Sverige eftersom flera
kärnkraftsanläggningar finns lokaliserade i vår omedelbara
närhet. Sverige har i Nedrustningskonferensen i Genève arbetat
för att få till stånd en konvention mot radiologiskt orsakad
massförstörelse. Frågans sakbehandling har dock blivit lidande
på grund av diskussioner om lämpligt förhandlingsforum. Den
närmare bakgrunden till forumproblemet finns redovisad i
utskottets föregående nedrustningsbetänkande (bet. 1992/93:UU19)
i anslutning till behandlingen av ett likalydande yrkande.
Utskottet konstaterar att ett förbud mot attacker riktade mot
civila kärnkraftsanläggningar redan i dag finns i
tilläggsprotokoll I till 1949 års Genèvekonventioner (artikel
56).
Därmed anser utskottet motion U403 (s) yrkande 8 besvarad i
berörd del.
I motion U405 (kds) berörs olika aspekter på möjligheten av
att använda genteknologi för framställning av (biologiska)
vapen.
Forskningen om människans gener, kanske mest uppmärksammad
genom det stora internationella GENOM-projektet (även kallat
HUGO-projektet), varigenom hela det mänskliga arvsanlaget i
detalj kartläggs, leder nu till ökade kunskaper. Ytterligare
möjligheter till missbruk kan därmed skönjas för framtiden.
Kunskap om de mänskliga arvsanlagen skulle kunna användas för
utveckling av stridsmedel som selektivt riktades mot grupper av
människor med vissa genetiska egenskaper. I projektet deltar
forskare från hela världen, även från Sverige.
Utskottet noterar att denna snabba vetenskapliga utveckling
inom det biotekniska området och möjligheten att med
genteknikens hjälp tillverka nya agentier för B-krigföring har
uppmärksammats inom FN:s nedrustningsarbete.
År 1991 gav FN:s tredje granskningskonferens för konventionen
mot biologiska vapen en expertgrupp i uppdrag att utvärdera
möjligheterna att kontrollera eller verifiera konventionens
efterlevnad. Expertgruppen konstaterade att det i dag finns
tekniska möjligheter att kontrollera efterlevnaden av och
därigenom stärka förtroendet för konventionen.
Sverige har varit mycket aktivt i denna process. Sverige har
innehaft ordförandeposter för olika tekniska delar av arbetet i
Genève och har vid två tillfällen anordnat internationella
arbetsmöten i syfte att mellan tekniska experter diskutera
möjligheter och problem med verifikation av B-vapenkonventionen.
Utvecklingen av möjligheterna att ta fram genetiskt selektiva
vapen följs noga av Försvarets forskningsanstalt (FOA) i
samverkan med universitetsforskare.
Risken för tillämpning av genteknologin på det militära
området väcker oro. Enligt utskottets uppfattning är det
angeläget att man från svensk sida fortsatt verkar för att
konventionen mot biologiska vapen förstärks med
kontrollmöjligheter samt att genteknologins framsteg inte
används för utvecklande av nya biologiska vapen.
Därmed anser utskottet motion U405 (kds) yrkandena 1--2
besvarad.
I motion U405 (kds) yrkande 3 konstateras också att mycket av
skyddsforskningen är hemlig. En motivering för sekretessen är
att inte oroa befolkningen och de egna soldaterna. Reglerna
rörande sekretessen för skyddsforskning behöver enligt
motionären ses över.
Skyddsforskning rör ofta frågor om vapensystem och teknologier
som är under utveckling eller under införande. Det kan därför
många gånger vara av väsentlig betydelse för rikets säkerhet att
eventuella blottor i vår kapacitet att motstå de nya typer av
hot, som är bland de främsta objekten för för svensk
skyddsforskning, skyddas av sekretesslagstiftningen
(sekretesslagen 2 kap. 2 §). Utskottet anser att de nuvarande
sekretessreglerna på området är väl avvägda. Utskottet noterar
emellertid också med tillfredsställelse att försvarsministern i
riksdagen anfört att det finns anledning att i dessa frågor visa
så stor öppenhet som möjligt samt att regeringen följer debatten
på området.
Enligt utskottets uppfattning är möjligheten och önskvärdheten
av att direkt söka påverka sekretesslagstiftningen i andra
stater synnerligen begränsad. De påverkansmöjligheter som står
till buds är att ta upp frågan i samband med förhandlingar om en
kontrollregim för B-vapenkonventionen.
Utskottet anser därmed motion U405 (kds) yrkande 3 besvarad.
4.10 Laservapen, FAE-vapen (Fuel Air Explosives) m.m.
I partimotionen U403 (s) yrkande 10 föreslås att regeringen
skall verka för ett internationellt förbud mot antipersonella
laservapen, mot användning av FAE-vapen och för att cluster
bombs förs in i konventionen om särskilt inhumana vapen.
Utskottet konstaterar att Sverige sedan 1986 verkat för ett
internationellt förbud mot antipersonell användning av
laserteknik och antipersonella laservapen.
Utskottet konstaterar också att det redan i dag är förbjudet
att använda multipelbomber (s.k. cluster bombs) på ett sådant
sätt att de huvudsakligen drabbar civila och inte militära mål.
Vid översynskonferensen för konventionen om särskilt inhumana
vapen kommer bl.a. antipersonella landminor att behandlas.
Enligt vad utskottet inhämtat avser Sverige också aktualisera
andra vapenkategorier vars verkningar bör bedömas ur ett
humanitärrättsligt perspektiv såsom antipersonella laservapen
och sjöminor. Regeringen studerar vilka ytterligare
vapenkategorier som bör bli föremål för initiativ. Till denna
grupp hör FAE-vapen.
Därmed får motion U403 (s) yrkande 10 anses besvarad.
4.11 Minor m.m.
I ett flertal motioner föreslås åtgärder avseende
antipersonella minor (truppminor). I motion U401 (s) krävs
förbud mot export, import och produktion av dylika minor. Motion
U402 (c) föreslår att Sverige skall verka för ett totalförbud
mot tillverkning, handel och användning av personminor under
1995 års översynskonferens av 1980 års FN-konvention om särskilt
inhumana vapen. Den socialdemokratiska partimotionen U403 yrkar
att Sverige skall verka för ett totalförbud mot tillverkning och
försäljning av antipersonella minor samt att Sverige aktivt
skall stödja minröjning i de värst drabbade länderna. Också i
motion U407 (v) krävs att Sverige skall verka för ett
internationellt förbud mot export av landminor.
Utskottet har tidigare i olika sammanhang, senast i betänkande
1993/94:UU15, haft anledning att behandla den i många länder
akuta frågan om utspridda, omarkerade landminor. Sverige har
under de senaste åren också deltagit i minröjningsprogram i
flera av de värst drabbade länderna. Sverige har dock begränsade
möjligheter, vad gäller såväl teknologisk kompetens som
personell kapacitet, att bistå med minröjning under de speciella
förhållanden som råder i den typ av länder det oftast är fråga
om. Det finns därför, enligt utskottets uppfattning, anledning
att på detta område sträva efter ett utökat internationellt
samarbete genom FN.
Som exempel på pågående minröjningsinsatser kan följande
nämnas.
I Afghanistan har FN:s operation för humanitärt bistånd,
UNOCHA, det verkställande ansvaret för minröjning. Med
verksamhetens nuvarande omfattning beräknas det ta 6 år att röja
vägar och stigar i landets östra delar. Vissa delar av landet
kommer aldrig att kunna röjas, utan man får nöja sig med att
helt avstänga dessa områden.
Såvitt avser Somalia har UNHCR bidragit med pengar till
minröjning i de norra delarna av landet. EU, som också bidrar
ekonomiskt, har det operativa ansvaret för de begränsade
insatser som görs.
Efter en tid av åtskillig osäkerhet om hur minfrågan skulle
hanteras kom minröjning i gång i Kambodja 1992 genom enskilda
organisationer, vilka finansierades av UNHCR trots att
huvudansvaret åvilar UNTAC. Till stor del håller verksamheten på
att rinna ut i sanden, bl.a. beroende på oklarheter vad gäller
ansvarsfördelning och finansiering.
I Moçambique finns stora områden som på grund av mineringar
inte kan bli beboeliga inom överskådlig tid. UNDP har ett slags
samordningsansvar för minröjning. Förutom projekt som bedrivs
med statligt stöd (bl.a. från Sverige) bedriver också en rad
enskilda organisationer egna minröjningsprojekt.
I de kurdiska delarna av Irak har en av EU finansierad
organisation -- Mine Advisory Group -- initierat ett program för
utbildning av minröjare. Antalet minor är emellertid så stort
att man inriktar sig främst på att med varningsskyltar o.d.
markera de farligaste områdena.
Utskottet anser att den som lagt ut minor utan erforderliga
utmärkningar borde ansvara för minröjningen. Den civilbefolkning
som drabbas av effekterna är emellertid främst betjänt av att
minröjning sker och att arbetet inte förhalas. Om de som lagt ut
minorna inte tar sitt ansvar löses problemet med minröjning bäst
med gemensamma, av FN samordnade insatser.
Minfrågan har såväl humanitära och nedrustningsaspekter som
utvecklingsaspekter. Enligt vad utskottet erfarit är det
emellertid så, att det inom FN-systemet saknas en instans för
samordning, där minfrågan kan behandlas i sin helhet. Mot
bakgrund härav är det utskottets uppfattning att de övergripande
aspekterna på minröjningsfrågan kunde tas upp samlat för att
inom FN-systemets ram få till stånd en samordning.
Med det anförda anser utskottet motion U403 (s) yrkande 9
(berörd del) besvarad.
Utskottet konstaterar att minfrågan ägnades betydande
uppmärksamhet under FN:s generalförsamling hösten 1993.
Sammanlagt antogs fyra resolutioner i ämnet. Församlingen
uppdrog åt FN:s generalsekreterare att utarbeta en rapport om
hur de problem som orsakas av landminor skall lösas
(A/RES/48/7). En studie skall göras rörande barn i väpnade
konflikter, särskilt offer för landminor (A/C.3/48/L.40). I en
resolution (A/RES/48/75K) behandlas exportmoratorium, och i en
annan (A/RES/48/79) behandlas 1980 års konvention om särskilt
inhumana vapen.
I resolutionen om exportmoratorium, till vilken Sverige var
medförslagsställare, uppmanas alla länder att inte exportera
"antipersonella minor som kan förorsaka stor fara för
civilbefolkningen". Enligt utskottets uppfattning är det
väsentligt att denna typ av minor ställs i centrum eftersom det
är den som förorsakat det största lidandet i berörda länder.
I aktuell FN-resolution behandlas handeln med antipersonella
minor på så sätt att en exportreglering (moratorium) förordas.
Enligt utskottets uppfattning talar mycket för att detta är ett
lämpligt förfaringssätt.
Utskottet konstaterar i detta sammanhang att sådana minor inte
har tillverkats i Sverige under de senaste 15 åren, varför någon
export inte är aktuell. Som försvarsutskottet framhåller i sitt
yttrande har någon export inte förekommit de senaste 20 åren.
Något utförseltillstånd kommer tills vidare inte att medges för
sådana minor som avses i den aktuella FN-resolutionen.
För att tillverka krigsmateriel i Sverige krävs särskilt
tillstånd av regeringen. Den svenska krigsmateriellagstiftningen
innehåller också ett principiellt exportförbud för all
krigsmateriel. Först genom regeringens beslut i varje enskilt
fall ges tillstånd till export. Regeringen har deklarerat att
man även fortsättningsvis avser vara restriktiv med
tillståndsgivning för alla typer av minmateriel, beaktande att
dessa vapensystem kan medföra stora risker för
civilbefolkningen. Utskottet välkomnar detta och förutsätter att
det innebär ett totalstopp för export av antipersonella minor
och även komponenter särskilt avsedda att ingå i sådana minor.
FN:s konvention om särskilt inhumana vapen, antagen 1980,
omfattar förbud och begränsningar vad gäller användningen i
internationella konflikter av vissa särskilt inhumana,
konventionella vapen. Konventionen är uppbyggd som en
ramkonstruktion med därtill fogade tre protokoll.
Protokoll II behandlar landminor, försåtvapen och liknande
anordningar, som används i landkriget. Här anges bl.a. att
urskillningslös användning av minor är förbjuden. Skulle det bli
nödvändigt att använda minor eller liknande mot mål inom
befolkade områden stadgas särskilda restriktioner vid
utläggningen för att skydda civilbefolkningen. Metoden att
fjärrutlägga minor får endast användas mot ett område som i sig
utgör ett militärt mål eller som innehåller militära mål.
Protokollet anger de särskilda försiktighetsmått i form av
protokollföring eller anordning för självdestruktion som skall
iakttas.
Enligt protokollet skall parterna i en konflikt protokollföra
läget på alla förplanerade minfält och områden med försåtvapen.
Parterna skall behålla alla minprotokoll och efter
fientligheternas upphörande överlämna protokollen till andra
parten -- bestämmelsen gäller dock inte undantagslöst.
Som påpekas i försvarsutskottets yttrande har konventionen
rörande användningen av vissa särskilt inhumana, konventionella
vapen i internationella konflikter (vilken till dags dato
ratificerats av 41 stater och undertecknats av ytterligare 22)
inte i alla avseenden fått avsedd effekt och framför allt inte
hindrat en urskillningslös minkrigföring i många länder under
senare år. Försvarsutskottet ser mot denna bakgrund positivt på
att konventionen nu blir föremål för en översyn.
Som utrikesutskottet tidigare konstaterat har Sverige agerat
aktivt när det gäller att få till stånd en översyn av 1980 års
FN-konvention om särskilt inhumana vapen. Det har nu fastställts
att en översynskonferens kommer att hållas under år 1995. Ett
första förberedande möte ägde rum den 28 februari--4 mars i år,
det andra mötet äger rum den 16--27 maj och det tredje
förberedande mötet är inplanerat till den 8--20 augusti.
Utrikesutskottet delar försvarsutskottets uppfattning att en
översyn av konventionen är angelägen. Utskottet vill också
betona att Sverige bör verka för ökad anslutning till
konventionen.
Utvecklingen har visat att det föreligger ett stort behov av
att dels skärpa konventionens materiella regler vad avser
användandet av antipersonella minor, dels göra konventionen
gällande under s.k. interna väpnade konflikter. 1980 års
konvention är inte formellt tillämpbar på denna typ av konflikt
och det är, som framgått ovan, framför allt i länder som har
drabbats av interna väpnade konflikter som de antipersonella
minorna i dag utgör ett allvarligt hot mot civilbefolkningen.
Enligt utskottets uppfattning bör konventionen utsträckas till
att täcka även interna konflikter.
Utskottet anser att Sverige i samband med översynskonferensen
bör klargöra att ett internationellt totalförbud mot
antipersonella minor utgör den enda verkliga lösningen på det
humanitära problem användningen av minor ger upphov till.
Sverige bör härvid lägga förslag med syfte att få till stånd ett
sådant förbud.
Med anledning av motionerna U402 (c), U403 (s) yrkande 9
berörd del och U407 (v) yrkande 9 bör således detta ges
regeringen till känna. Utskottet betraktar motion U401 (s)
yrkandena 1--3 besvarad med vad utskottet anfört.
4.12 Internationell vapenhandel m.m.
I ett flertal motioner föreslås åtgärder för att begränsa och
kontrollera den internationella vapenhandeln.
Utskottet konstaterar inledningsvis att Sveriges långsiktiga
mål på nedrustningsområdet -- globalt och regionalt -- är att
minska rustning och rustningskostnader avseende alla vapenslag.
Ökad öppenhet på militärområdet tjänar som en
förtroendeskapande åtgärd. Sverige var, som nämndes i utskottets
föregående betänkande om säkerhet och nedrustning (bet.
1992/93:UU19), medförslagsställare till resolutionen i FN:s
generalförsamling 1991 om upprättandet av ett universellt
FN-register för handeln med konventionella vapen.
Sverige ser därför mycket positivt på beslutet om att upprätta
ett FN-register om handel med konventionella vapen, vilket kan
förväntas öka öppenheten avseende vapenhandeln. Det beslut som
fattats av FN:s generalförsamling innebär också att frågan om en
utvidgning av registret kommer att prövas. Sverige bör
eftersträva bindande åtaganden från samtliga medlemsstater att
ansluta sig till registret.
I inledningsskedet är det angeläget att stärka efterlevnaden
av beslutet. En första rapportering skedde under år 1993 och
avsåg då uppgifter om 1992 års export och import av tyngre
konventionella vapen. Sverige har lämnat underlag till
FN-registret i april 1993. Totalt rapporterade 83 länder under
1993. Av övergripande betydelse är att få samtliga FN:s
medlemsstater att rapportera. Enligt utskottets uppfattning kan
det, när ytterligare erfarenheter vunnits, finnas skäl att pröva
frågan om en utökad ambitionsnivå.
Sverige deltar även aktivt i motsvarande arbete inom ESK:s
säkerhetsforum i Wien och i FN:s nedrustningskonferens i Genève.
Det bör i sammanhanget också noteras att SIPRI bedriver ett
uppmärksammat arbete på området.
Efter Gulfkriget 1990--1991 framträdde hos många länder en
politisk vilja att skapa en större internationell insyn i och
kontroll över vapenhandeln. Detta manifesterades i uttalanden av
EG-länderna, de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd
och inom den europeiska säkerhetskonferensen. Den främsta
uppmärksamheten riktades främst mot den konventionella
vapenhandeln. Det ovan nämnda FN-beslutet skall ses i detta
perspektiv.
Emellertid förekommer också ett samarbete, i vilket Sverige
deltar, för att förhindra spridning av produkter och varor som
kan användas för tillverkning av kärnvapen (Nuclear Suppliers
Group, NSG), missiler och missilteknologi (Missile Technology
Control Regime, MTCR) samt kemiska och biologiska vapen
(Australiengruppen).
Därmed får motionerna U403 (s) yrkande 7, U407 (v) yrkandena
7--8, U410 (fp) yrkande 3, U413 (s) yrkande 1 samt Sf622 (v)
yrkande 3 anses besvarade.
4.13 Överföring av militära resurser till andra ändamål m.m.
I den socialdemokratiska partimotionen U403 (s) yrkande 6
föreslås svenska initiativ i FN och ESK i syfte att få till
stånd minskade utgifter för militär rustning och motsvarande
satsningar på FN:s förebyggande åtgärder. Motion U410 (fp)
yrkande 2 kräver att en plan för omställning från militär till
civil produktion (konvertering/conversion) utarbetas.
Som utskottet tidigare konstaterat i olika sammanhang (senast
i bet. 1992/93:UU19), har Sverige sedan länge drivit frågor
rörande omställning från militär till civil produktion. Särskilt
har därvid sambandet mellan nedrustning och utveckling
framhållits. Sålunda genomfördes på initiativ av Sverige och
andra nordiska länder under åren 1978--1981 en FN-studie under
svenskt ordförandeskap rörande sambandet mellan nedrustning och
utveckling.
I enlighet med rekommendationerna i nämnda studie har den
svenska regeringen genomfört en nationell uppföljningsstudie
(Med sikte på nedrustning, SOU 1984:62, 1985:43). Denna studie,
som därefter i engelsk språkdräkt distribuerades till FN:s
samtliga medlemsstater, behandlar bl.a. möjligheterna att i en
nedrustningssituation ställa om Sveriges försvarsindustri till
civil produktion.
En särskild interdepartemental arbetsgrupp har sedermera, i
rapporten En politik för nedrustning och utveckling
(Ds 1988:19), övervägt rekommendationerna i anslutning till
FN:s konferens 1987 om sambandet mellan nedrustning och
utveckling. I nämnda konferens deltog sammanlagt 150 stater.
Dessa enade sig om ett slutdokument, vilket bl.a. innehöll en
principdeklaration och ett allmänt formulerat handlingsprogram.
På grund av den politiska situationen i slutet av 1980-talet
möttes försöken att driva frågan vidare i FN-sammanhang ej av
någon påtaglig framgång.
Under senare tid har frågan om omställning av militär
produktion för civila ändamål ånyo aktualiserats från svensk
sida. Enligt utskottets uppfattning bör det svenska östbiståndet
i vissa avseenden ses som bidrag till en dylik omställning.
Detta gäller exempelvis delar av arbetet rörande
rustningskontroll och kärnsäkerhet i det forna Sovjetunionen.
Utskottet har närmare redogjort för detta i betänkande
1993/94:UU16.
Konverteringsprocessen från militär till civil produktion hör
i sin praktiska tillämpning intimt samman med reformer och
strukturrationalisering av näringsliv och industri. Ett viktigt
inslag kan vara att söka koppla ihop företag från Sverige och
ett annat land som har intresse av att samarbeta på vissa
produktområden. Stöd till konverteringsprocessen utgör ett
särskilt angivet område inom ramen för samarbetet med länderna i
Central- och Östeuropa. Sverige bidrar till denna på flera sätt.
Sverige kommer att bidra med totalt 5 miljoner dollar till de
forskningscentra som skall upprättas i Moskva och Kiev i syfte
att skapa anpassade arbetsuppgifter till de f.d. sovjetiska
experterna på massförstörelsevapen.
Enligt vad utskottet inhämtat har SwedeCorp givits ett
särskilt ansvar att identifiera möjliga stödinsatser i samarbete
mellan ryska och svenska företag. Under ledning av
Innovationsinstitutet och i samarbete med den tekniske attachén
i S:t Petersburg pågår således en sökprocess i syfte att
identifiera intresserade svenska och ryska företag och
produkter. Genom symposier som hållits i samarbete med ryska
ingenjörsvetenskapsakademien har ett antal företag och
högteknologiska produktområden identifierats som intressanta att
bearbeta vidare. Innovationsinstitutet undersöker härvid
förutsättningarna för ett samarbete som syftar till att
konvertera S:t Petersburgs försvarsindustri (Kirovverken).
Avsikten är bl.a. att inleda produktion av
komposteringsanläggningar.
I Pskov finansierar SwedeCorp ett mindre stöd till den svenska
gruppen Swenesco, som organiserar samarbete mellan svenska och
ryska tekniker, ekonomer och studenter för att utarbeta
produktionsplaner för det ryska företaget ADS, som befinner sig
i en konverteringsprocess.
Erfarenheterna hittills visar, enligt SwedeCorp, att bristen
på kapital och patentfrågan utgör konkreta problem. Därför
diskuteras, ännu mycket preliminärt, olika möjligheter att bidra
till en riskkapitalfond för konverteringsändamål -- förutsatt
kapitalinsatser från svenskt näringsliv.
Stöd har också genom den bilaterala konsultfonden vid EBRD
lämnats till bl.a. de ovan nämnda Kirovverken i S:t Petersburg.
Ett mindre stöd har genom Svenska institutet också lämnats
till ett symposium i Uddevalla vars tema var möjligheter till
samarbete mellan andra europeiska stater och Ryssland inom
högteknologi och konvertering av militärindustri för civil
produktion.
Konvertering och konverteringsproblematik på central nivå
ingår slutligen som en delkomponent i ett rådgivningsprojekt som
Finansdepartementet genomför tillsammans med ryska finans- och
ekonomiministerierna.
Även om problemen delvis är annorlunda och av helt annan
dignitet nämns Baltikum ofta i samband med frågan om
omställning. Genom Ingenjörer mot kärnvapen bidrar Sverige t.ex.
till ett omställningsprojekt vid Tallinna meretehas (f.d.
"varv nr 7") i Tallinn.
I de två här aktuella motionerna krävs åtgärder från svensk
sida. Utskottet önskar i detta sammanhang emellertid peka på att
frågan om överföring av militära resurser till andra ändamål
sedan många år varit föremål för betydande uppmärksamhet också i
en rad andra stater; inte minst gäller detta de forna
Warszawapaktsstaterna.
Inom OECD har en databas lagts upp avseende samarbetsprojekt i
hela Central- och Östeuropa. Bland dessa inkluderas även sådana
som rör omskolning av militär personal. EU bedriver ett
omfattande arbete på området. Också Internationella
valutafonden, Världsbanksgruppen och Europeiska
utvecklingsbanken är i skiftande utsträckning engagerade i
verksamhet som berör omställningsfrågor.
Enligt utskottets uppfattning är omställningsfrågorna
angelägna av en rad skäl -- främst ekonomiska,
säkerhetspolitiska och utvecklingsmässiga. Utskottet anser det
därför värdefullt att det tidigare svenska engagemanget på
området följs upp i den situation som uppstått efter det kalla
krigets slut. Det förändrade internationella läget kan dock
förmodas innebära att nya förutsättningar för en omvandling från
militär till civil produktion uppkommit. Motsvarande gäller för
den besläktade frågeställningen om sambandet mellan nedrustning
och utveckling.
Utskottet utgår från att regeringen fortsatt driver de här
behandlade frågorna på sätt som befinnes lämpligt.
Därmed får motionerna U403 (s) yrkande 6 och U410 (fp) yrkande
2 anses besvarade.
4.14 Militära resurser och miljön
I partimotionen U403 (s) yrkande 21 föreslås att regeringen i
FN aktivt skall arbeta för att militära resurser används för att
rädda och återställa miljön i enlighet med förslagen i den
särskilda FN-studien om militären och miljön, som framtagits
under svenskt ordförandeskap. Vidare begärs (yrkande 22) att
regeringen skall göra upp en nationell aktionsplan för hur
nationella resurser kan användas för miljön och tillse att
militären återställer den miljö de skadat.
Sverige tog tillsammans med övriga nordiska länder vid FN:s
miljöprograms (UNEP) styrelsemöte i maj 1993 initiativ till ett
beslut om tillämpligheten av miljönormer vid militär verksamhet.
UNEP uppmanar i beslutet staterna att upprätta en nationell
miljöpolicy för den militära sektorn. Vidare ombeds staterna att
informera UNEP bl.a. om hur den militära sektorn kan bidra till
att nationella miljömål uppnås och om behovet och lämpligheten
av återställningsåtgärder inom områden som har skadats av
militär verksamhet.
I proposition 1993/94:111 Med sikte på hållbar utveckling --
Genomförande av besluten vid FN:s konferens om miljö och
utveckling (UNCED) framgår regeringens avsikt att även framdeles
noga följa och aktivt delta i den internationella utvecklingen
när det gäller dels efterlevnad av rekommendationen i Agenda 21
beträffande militärens hantering av miljöfarligt avfall, dels
Miljöstyrelsens rekommendation om utarbetande av en nationell
miljöpolicy för den militära sektorn.
Utskottet har tidigare (senast i yttrandet 1993/94:UU5y)
framhållit att den FN-studie som arbetats fram under svenskt
ordförandeskap borde kunna utgöra grund för användning av
diverse militära resurser på miljöområdet. Utskottet vidhåller
denna uppfattning och förutsätter att detta arbete följs upp i
FN:s kommission för hållbar utveckling.
Utskottet noterar i detta sammanhang också att UNEP:s
miljöstyrelse på svenskt/nordiskt initiativ nu fattat beslut om
tillämpligheten av miljönormer vid militär verksamhet. Utskottet
noterar vidare att regeringen avser att aktivt delta i det
internationella miljösamarbetet när det gäller efterlevnaden av
rekommendationen i Agenda 21 om militärens hantering av
miljöfarligt avfall och Miljöstyrelsens rekommendation om
utarbetande av nationell miljöpolicy för den militära sektorn.
På nationell nivå bedrivs i Sverige ett arbete med inriktning
på miljöeffekterna av militär verksamhet. Försvaret har kartlagt
drygt 2 000 miljöfarliga lämningar runt om i landet, omfattande
allt från dumpad ammunition till blyförorenad sand vid militära
skjutbanor. Nyligen lämnades en delrapport om Miljöfarliga
lämningar inom Försvarsmakten till Statens naturvårdsverk (SNV).
Rapporten tar upp olika typer av lämningar och innehåller även
en beskrivning av inventeringsarbetet. Inom försvarets
högkvarter (HKV) har en särskild miljösektion inrättats.
Därmed anser utskottet motion U403 (s) yrkandena 21 och 22
besvarad.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kärnvapen och folkrätt
att riksdagen
dels med anledning av motionerna 1993/94:U403 yrkande 17
och 1993/94:U415 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
dels förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 18 och
1993/94:U409 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,
res. 1 (m)
2. beträffande icke-spridningsfördraget och IAEA:s
kontrollsystem
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 15
besvarad med vad utskottet anfört,
3. beträffande fullständigt provstoppsavtal
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 13
samt 1993/94:U409 yrkande 1 besvarade med vad utskottet anfört,
4. beträffande kärnvapenprov vid Novaja Zemlja
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 12
besvarad med vad utskottet anfört,
5. beträffande kärnvapen- och plutoniumregister
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkandena 19--20
besvarad med vad utskottet anfört,
6. beträffande taktiska kärnvapen
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 11
besvarad med vad utskottet anfört,
7. beträffande en kärnvapenfri zon i Norden
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 16
besvarad med vad utskottet anfört,
8. beträffande kärnteknisk verksamhet
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U409 yrkande 2 besvarad
med vad utskottet anfört,
9. beträffande marin kärnkraft
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 14
besvarad med vad utskottet anfört,
10. beträffande kärnvapenkrig
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U409 yrkande 4 besvarad
med vad utskottet anfört,
11. beträffande verifikationsfrågor
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:U404 förklarar
motion 1993/94:U403 yrkande 8 besvarad med vad utskottet anfört,
12. beträffande genteknologi och biologiska vapen
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U405 yrkandena 1--3
besvarad med vad utskottet anfört,
13. beträffande laser- och FAE-vapen
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 10
besvarad med vad utskottet anfört,
14. beträffande minor
att riksdagen
dels med anledning av motionerna 1993/94:U402,
1993/94:U403 yrkande 9 i berörd del och 1993/94:U407 yrkande 9
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels förklarar motionerna 1993/94:U401 yrkandena 1--3 samt
1993/94:U403 yrkande 9 i berörd del besvarade med vad utskottet
anfört,
15. beträffande internationell vapenhandel
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 7,
1993/94:U407 yrkandena 7--8, 1993/94:U410 yrkande 3,
1993/94:U413 yrkande 1 och 1993/94:Sf622 yrkande 3 besvarade med
vad utskottet anfört,
men. (v)
16. beträffande överföring av militära resurser till andra
ändamål
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 6 och
1993/94:U410 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
17. beträffande militära resurser och miljön
att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkandena 21--22
besvarad med vad utskottet anfört.
Stockholm den 24 maj 1994
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre
Schori (s), Inger Koch (m), Mats Hellström (s), Maj Britt
Theorin (s), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars
Moquist (nyd), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s),
Peeter Luksep (m), Berndt Ekholm (s), Håkan Holmberg (fp),
Birgitta Hambraeus (c) och Hans Hjortzberg-Nordlund (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
1. Kärnvapen och folkrätt (mom. 1)
Inger Koch, Peeter Luksep och Hans Hjortzberg-Nordlund (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Regeringen bör därför" och slutar med "vad utskottet
anfört" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning står det således klart att
användning av kärnvapen i de allra flesta fall leder till
konsekvenser som otvetydigt står i strid med olika delar av
folkrätten. Däremot är det också uppenbart att det kan finnas
fall av kärnvapenanvändning där rättsläget ingalunda är lika
självklart eftersom kärnvapen som sådana inte är förbjudna i
folkrätten. Samtidigt ligger det i Sveriges, liksom alla små
nationers, intresse att folkrätten tolkas strikt och inte
politiseras. Beträffande kärnvapen måste således eftersträvas en
entydig reglering av kärnvapenanvändningen i folkrätten snarare
än en tolkning som vilar på tveksamt underlag och som därför kan
negligeras av makter som har andra intressen. Regeringen bör mot
denna bakgrund överväga lämpligheten av att svara
Internationella domstolen.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Därmed anser utskottet" och slutar med "yrkande 3,
besvarade" bort ha följande lydelse:
Därmed anser utskottet motionerna U403 (s), yrkandena 17 och
18, U409 (fp), yrkande 3, och U415 (s, fp, c, kds, v) besvarade.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande kärnvapen och folkrätt
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkandena 17
och 18, 1993/94:U409 yrkande 3 och 1993/94:U415 besvarade med
vad utskottet anfört,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Bertil Måbrink (v) anför:
FN:s register om handel med konventionella vapen upptar endast
tyngre vapen, vilka normalt används i krig mellan stater. I de
inre konflikterna används emellertid huvudsakligen lättare vapen
för upprorsbekämpning, exempelvis handeldvapen och landminor.
Det är utomordentligt angeläget att få stopp på spridningen av
dessa oerhört dödsbringande vapen.
De internationella handelsströmmarna bestående av lätta vapen
är mycket svåra att kontrollera. En första åtgärd för att
försöka få till stånd en kontroll vore dock att FN:s register
utvidgas till att gälla även lätta vapen. Sverige bör i FN ta
initiativ till en sådan utvidgning. Jag anser dessutom att
arbetet för att begränsa vapenhandeln måste bli en huvuduppgift
för Sverige i FN och i ESK.
Utskottet borde ha hemställt att riksdagen som sin mening ger
regeringen detta till känna och därmed tillstyrkt motion U407
yrkandena 7 och 8.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under
moment 15 borde ha hemställt:
15. beträffande internationell vapenhandel
att riksdagen
dels med bifall till motion 1993/94:U407 yrkandena 7 och 8
som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts,
dels förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 7,
1993/94:U410 yrkande 3, 1993/94:U413 yrkande 1 och 1993/94:Sf622
yrkande 3 besvarade med vad ovan anförts.
Särskilt yttrande
Kärnvapen och folkrätt
Daniel Tarschys och Håkan Holmberg (båda fp) anför:
Att motverka kärnvapnens spridning och användning är ett
ytterst viktigt mål som i första hand måste nås på politisk väg
genom internationella överenskommelser. I vilken utsträckning
målet kan främjas genom en rättslig prövning får anses mer
osäkert. När en sådan rättslig prövning nu har påfordrats genom
WHO:s framställning till internationella domstolen i Haag finner
vi det angeläget att Sverige bidrar med den sakkunskap som finns
inom landet. Vi utgår från att regeringen baserar sin inlaga
till domstolen på den expertis som finns inom och utanför
regeringskansliet.
Försvarsutskottets yttrande
1993/94:FöU8y
Bilaga
Antipersonella minor m.m.
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har den 19 april 1994 beslutat bereda
försvarsutskottet tillfälle att senast den 28 april 1994 yttra
sig över de motioner som väckts rörande antipersonella minor
m.m. under allmänna motionstiden.
Inledning
Minor i det svenska försvaret
Minvapnet är en viktig komponent i de vapensystem som
försvarsmakten utnyttjar. Minorna är avsedda att användas för
spärrning och blockering av järnvägar, flygfält, vägar och
hamnar samt vid förstöring av anläggningar.
Inom det svenska försvaret finns två huvudgrupper av landminor
-- fordonsminor och truppminor. Antipersonella minor benämns i
Sverige truppminor. Fordonsminorna kan i sin tur delas in i två
grupper. Den första är de som ligger på eller i marken och
verkar underifrån mot band, hjul eller botten på fordonet.
Exempel på sådana minor är stridsvagnsmina 5 som utlöses då man
kör över den med ett fordon, således med tryck. Ett annat
exempel är stridsvagnsmina 028 som verkar såväl med tryck som
magnetiskt. Den andra gruppen fordonsminor verkar mot fordonets
front eller sidor. En sådan mina finns i armén under benämningen
fordonsmina 14. Den är avsedd att utlösas på kommando. En annan
typ av fordonsmina är fordonsmina 013 som främst är avsedd för
försvar av flygfält. Den är en fjärrkontrollerad mina som skjuts
av om fientliga flygplan skulle landa på en bevakad flygplats.
Minan har en fjärrstyrd, kontrollerad utlösning. Den är stor,
står på stativ och är således mycket lätt att röja.
Av truppminor har armén flera typer. En typ -- truppmina 10 --
utlöses när man trampar på den; en annan typ är truppmina 11 som
före detonationen skjuts upp någon meter. Dessa minor tillhör
den grupp minor som kan drabba civilbefolkningen om de läggs ut
okontrollerat, eftersom de då är svåra att röja.
Det svenska försvaret har behov av dessa mintyper också i
framtiden. Minor är ett effektivt vapensystem för att förhindra
eller fördröja en fiendes genombrott i en svårförsvarad terräng.
Också behovet att med fordonsminor bevaka flygfält kommer att
bestå.
Export av minor
I Sverige råder sedan lång tid generellt exportförbud för all
krigsmateriel, således även för alla typer av minor. Undantag
kan endast beviljas i varje enskilt fall av regeringen.
Export har under senare år förekommit av stridsvagnsmina 028
och fordonsmina 013. Under 1970-talet exporterades också
truppmina 10 till ett land. Dessa minor finns kvar där.
Med Sverige som medförslagsställare har FN:s generalförsamling
i december 1993 antagit en resolution som uppmanar alla länder
att inte exportera "antipersonella minor som kan förorsaka stor
fara för civilbefolkningen". I Sverige har inte tillverkats
några sådana minor under de senaste 15 åren. Någon export har
inte förekommit de senaste 20 åren. Något utförseltillstånd
kommer tills vidare inte att medges för sådana minor som avses i
resolutionen.
USA har vidare, i avvaktan på en kommande översyn av
minprotokollet i FN:s nedrustningskommitté, uppmanat ett
fyrtiotal länder att införa ett exportmoratorium avseende alla
antipersonella minor utan närmare definition. Uppmaningen har
bl.a. riktats till Sverige. Krigsmaterielinspektionen (KMI) har
i samband med att uppmaningen överlämnades meddelat USA:s
ambassad bl.a. att Bofors, som ende svenske tillverkare av
landminor, underrättats om att någon utförsel av antipersonella
minor enligt FN:s resolution inte kommer att medges. Bofors har
uttalat att företaget inte avser att tillverka minor som
omfattas av FN:s resolution för export.
FN:s vapenkonvention
FN:s vapenkonvention, antagen av FN:s vapenkonferens 1980,
omfattar förbud och begränsningar vad gäller användningen i
internationella konflikter av vissa särskilt inhumana,
konventionella vapen. Konventionen är uppbyggd som en
ramkonstruktion med därtill fogade tre protokoll.
Protokoll I i vapenkonventionen behandlar splittervapen. Det
är enligt protokollet förbjudet att använda sådana vapen, vars
huvudsakliga effekt bygger på skador av fragment, som inte
kan upptäckas genom röntgenfotografering av den skadade
personen.
Protokoll II behandlar landminor, försåtvapen och liknande
anordningar, som används i landkriget. Här anges bl.a. att
urskillningslös användning av minor är förbjuden. Skulle det bli
nödvändigt att använda minor eller liknande mot mål inom
befolkade områden stadgas särskilda restriktioner vid
utläggningen för att skydda civilbefolkningen. Metoden att
fjärrutlägga minor får endast användas mot ett område som i sig
utgör ett militärt mål eller som innehåller militära mål.
Protokollet anger de särskilda försiktighetsmått i form av
protokollföring eller anordning för självdestruktion som skall
iakttas.
Enligt protokollet skall parterna i en konflikt protokollföra
läget på alla förplanerade minfält och områden med försåtvapen.
Parterna skall behålla alla minprotokoll och efter
fientligheternas upphörande överlämna protokollen till andra
parten -- bestämmelsen gäller dock inte undantagslöst.
Protokoll III behandlar brandvapen.
Motionerna
Antipersonella minor behandlas i motionerna U401 (s), U402
(c), U403 (s) och U407 (v).
I motion U401 (s) beskrivs den förödande effekt en
okontrollerad användning av minor medför. Härvid konstaterar
motionärerna att den främsta orsaken till att minorna fått en
sådan enorm spridning är att det är ett relativt billigt och
"kostnadseffektivt" vapen. Vidare konstaterar motionärerna att
kostnaden för att röja de minor som i dag ligger spridda runt om
i världen av FN beräknas till minst 85 miljarder dollar. Den
siffran inkluderar inte kostnader för vård och rehabilitering
av de hundratusentals människor som stympats och skadats av
minorna.
Motionärerna anför att Sverige har exporterat antipersonella
minor och komponenter till sådana alltsedan 1950-talet. Exporten
har varit relativt begränsad och till stor del utgjorts av
komponenter till minor, främst sprängämnen. Bofors är i dag den
enda tillverkaren av minor i Sverige.
I motionen redovisas att Bofors tillverkar minst två mintyper
som bör betraktas som antipersonella (FFV 013 och FFV 013R).
Motionärerna anför att mina FFV 013 enligt KMI är att betrakta
som en antipersonell mina och att således KMI inte delar Bofors
beskrivning av denna mina som en fordonsmina. Vidare anförs att
Sverige meddelat USA att man ämnar följa uppmaningen om ett
treårigt moratorium för all export av antipersonella minor.
Motionärerna menar att det finns skäl att lagstifta mot
tillverkning och export av antipersonella minor samt av
komponenter därtill. Vidare menar motionärerna att man inte
heller bör importera dessa vapen från andra länder.
I motion U402 (c) anförs att det 1981 antogs en internationell
konvention om inhumana vapen men att konventionen av flera skäl
är tandlös. Tio år efter att konventionen trädde i kraft är
utläggningen av minor större än någonsin tidigare. Vid den
uppföljningskonferens som planeras under 1994 finns, enligt
motionären, möjlighet att göra ändringar. Sverige bör, enligt
motionärens mening, vid denna konferens föreslå ett totalförbud
mot tillverkning, handel och användning av personminor och
liknande vapen.
Partimotion U403 (s) avseende fred och nedrustning behandlar
bl.a. frågor rörande landminor. Här konstaterar motionärerna att
FN enhälligt har beslutat uppmana regeringarna till ett icke
tidsbegränsat moratorium för export av minor. Detta moratorium
bör, enligt motionärerna, utnyttjas för att få till stånd ett
fullständigt internationellt förbud mot antipersonella
landminor. Motionärerna ser vidare positivt på att viss ny
forskning pågår inom FOA för att ta fram metoder för att
förstöra sådana minor.
Motionärerna anser att Sverige internationellt bör lägga fram
förslag om förbud mot tillverkning och försäljning av
antipersonella minor eller komponenter till dessa, om att ansvar
för minröjning också läggs på det land som tillverkat och
exporterat dessa och aktivt stödja minröjning i de värst
drabbade länderna.
Motionärerna i motion U407 (v) pekar på förhållandet att
landminor är billiga vapen som spritts i en rad länder där
interna konflikter varit förekommande. En första åtgärd för att
minska spridningen av landminor vore, enligt motionärerna, att
drastiskt höja priset för tillverkning och försäljning av dem.
Vänsterpartiet föreslår att Sverige i FN tar initiativ till
offentlig redovisning av handeln med s.k. lätta vapen. I den
påbörjade översynen av de internationella reglerna för
användning av landminor (Landmines Protocol) skall Sverige,
enligt motionärerna, verka för förbud av export av sådana minor.
Försvarsutskottet
Utskottet vill framhålla att utskottet delar motionärernas
uppfattning att kvarliggande minor förorsakar oerhörda lidanden
bland civilbefolkningen i många länder. Det är enligt utskottet
angeläget att kraftfulla åtgärder vidtas för att förhindra en
fortsatt okontrollerad utläggning av antipersonella minor.
Utskottet konstaterar att FN:s vapenkonvention rörande
användningen av vissa särskilt inhumana, konventionella vapen i
internationella konflikter, som antogs år 1980 och ratificerats
av 39 stater, inte i alla avseenden fått avsedd effekt och
framför allt inte hindrat en urskillningslös minkrigföring i
många länder under senare år. Utskottet ser mot denna bakgrund
positivt på att konventionen nu blir föremål för en översyn.
Utskottet konstaterar att huvuddelen av de frågor som tas upp
av motionärerna kommer att behandlas vid den översynskonferens
avseende 1980 års vapenkonvention som kommer att genomföras
under år 1995. I regeringskansliet och Folkrättsdelegationen
pågår för närvarande ett arbete med att ta fram underlag inför
översynskonferensen. Sverige kommer att inneha ordförandeskapet
vid konferensens förberedande möten. Utskottet förutsätter att
Sverige vid konferensen aktivt kommer att verka för åtgärder för
att förhindra ett upprepande av den urskillningslösa
minkrigföring som under senare årtionden ägt rum i många länder.
Utskottet anser dock att Sverige inte bör binda upp sig för
olika lösningar före konferensen. Utskottet förutsätter att de
synpunkter som framförs i motionerna U401 (s), U402 (c), U403
(s) och U407 (v) kommer att bli föremål för prövning i samband
med konferensen.
Utskottet utgår självfallet från att den svenska
försvarsmakten även framgent följer internationella
överenskommelser rörande minvapnets användning. Utskottet anser
dock att det svenska försvaret har ett framtida behov av minor.
Utskottet anser således att något förbud mot produktion av minor
i Sverige inte bör komma till stånd enligt förslaget i motion
U401 (s).
Utskottet anser mot denna bakgrund att motion U401 (s)
yrkandena 2 och 3 inte bör bifallas.
Vid Försvarets forskningsanstalt (FOA) har inletts ett arbete
med syfte att skapa förändrade förutsättningar och utarbeta
delvis nya minröjningsanordningar som på ett mer effektivt sätt
än med nuvarande materiel kan röja de utspridda minorna.
Utskottet ser mycket positivt på det av FOA initierade arbetet
att med utnyttjande av ny teknologi verka för att svenska
insatser inom detta mycket angelägna område stimuleras.
Utskottet konstaterar, mot bakgrund av FN:s resolution som
uppmanar länder att inte exportera antipersonella minor som kan
förorsaka stor skada för civilbefolkningen, att motionärernas
förslag i motion U401 (s) yrkande 1 kommer att bli föremål för
internationell prövning. Utskottet anser därför att någon
särskild lagstiftning inom detta område inte är påkallad, varför
motion U401 (s) yrkande 1 inte bör bifallas. Utskottet utgår
från att någon export av antipersonella minor i enlighet med
FN:s resolution inte kommer att ske.
Stockholm den 28 april 1994
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Sture Ericson
(s), Lars Sundin (fp), Iréne Vestlund (s), Gunhild Bolander (c),
Ingvar Björk (s), Stig Grauers (m), Christer Skoog (s), Jan Erik
Ågren (kds), Robert Jousma (nyd), Sven Lundberg (s), Henrik
Landerholm (m), Karin Wegestål (s), Jan-Olof Franzén (m) och
Britt Bohlin (s).
Avvikande mening
Sture Ericson, Iréne Vestlund, Ingvar Björk, Christer Skoog,
Sven Lundberg, Karin Wegestål och Britt Bohlin (alla s) anser
att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Försvarsutskottet som börjar med "Utskottet anser" och
slutar med "med konferensen" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att Sverige bör lägga fram förslag om ett
fullständigt internationellt förbud mot antipersonella minor
inkluderande ett förbud mot tillverkning och försäljning av
antipersonella minor eller komponenter till dessa. Mot denna
bakgrund bör motion U403 (s) yrkande 9 bifallas.
Innehållsförteckning
1. Sammanfattning 1
2. Motionerna 1
3. Sammanfattning av motionerna 4
4. Utskottet 11
4.1 Kärnvapen och folkrätten 11
4.2 Icke-spridningsfördraget (NPT) 14
4.3 Fullständigt provstoppsavtal m.m. 15
4.4 Kärnvapen- och plutoniumregister m.m. 17
4.5 Taktiska kärnvapen 18
4.6 Kärnvapenfri zon i Norden m.m. 18
4.7 Marin kärnkraft 19
4.8 Kärnvapenkrig av misstag 20
4.9 Biologiska och radiologiska vapen, verifikationsfrågor
m.m. 20
4.10 Laservapen, FAE-vapen (Fuel Air Explosives) m.m. 22
4.11 Minor m.m. 23
4.12 Internationell vapenhandel m.m. 26
4.13 Överföring av militära resurser till andra ändamål
m.m. 27
4.14 Militära resurser och miljön 29
Hemställan 30
Reservation 32
Meningsyttring av suppleant 33
Särskilt yttrande 33
Försvarsutskottets yttrande 34