I betänkandet behandlar utskottet ett fyrtiotal
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1993 om
olika socialtjänstfrågor. Samtliga motioner avstyrks.
Nyd-ledamoten har avgett två reservationer och
v-suppleanten en meningsyttring.
Motioner
1992/93:So204 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vård, behandling och
rehabilitering av spelberoende,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till anhöriga till
spelberoende m.fl.,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om finansiering av insatser mot
spelberoende.
1992/93:So211 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt
(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av en
lagändring för att möjliggöra återkrävande av utbetalda
sociala biståndsmedel.
1992/93:So216 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om främjande av nordiska insatser för
socialt utsatta grupper.
1992/93:So223 av Widar Andersson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tvångsvård av vuxna
narkotikamissbrukare.
1992/93:So227 av Börje Nilsson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att beslut och handläggning av
underhållsbidragen bör överflyttas från kommunerna till
försäkringskassan.
1992/93:So228 av Gunhild Bolander och Roland Larsson (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kartläggning, forskning och
folkrörelsebaserad informationskampanj mot
narkotikamissbruket främst bland nya missbrukargrupper.
1992/93:So229 av Roland Sundgren och Göran Magnusson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om frivilligcentraler i
kommunerna.
1992/93:So235 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information och opinionsbildning
om homosexualitet.
1992/93:So238 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av idé- och utvecklingsarbete
på området gatulangnings- och ungdomsfylleribekämpning.
1992/93:So240 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att beslut om bidragsnivåer inte
skall fattas av domstolarna.
1992/93:So242 av Sigrid Bolkéus och Lahja Exner (s) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en inventering bör göras när det gäller bostadslösa och
uteliggare i Sverige för att kunna beräkna hjälpbehovet.
1992/93:So243 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär sådana lagändringar att
kommunerna åläggs att se till att ingen skall behöva stå
utan tak över huvudet nattetid.
1992/93:So246 av Jan Andersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att följa upp, stödja och
sprida erfarenheter om den kooperativa missbruksvården.
1992/93:So255 av Åke Carnerö och Ingrid Näslund (kds)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en narkotikakommission.
1992/93:So260 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot narkotika.
1992/93:So261 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en försöksverksamhet med jourhavande
kurator i hela landet.
1992/93:So269 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att
riksdagen beslutar om sådan ändring i socialtjänstlagen att
skadeverkningar av bidragsmissbruk undanröjs.
1992/93:So273 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand
(s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder inom missbrukarvården.
1992/93:So274 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att göra sådan ändring i
socialtjänstlagen att det inte råder någon tvekan om att
den s.k. Hallstahammarmodellen är helt laglig,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bredda förutsättningarna för
den s.k. Hallstahammarmodellen till att även omfatta
enskilda företag och det privata näringslivet, och att låta
företagare och näringsliv föreslå och anvisa
arbetsuppgifter samt ställa arbetsplatser till förfogande.
1992/93:So278 av Lotta Edholm m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen.
1992/93:So284 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättande av nykterhets- och
narkotikanämnder i kommunerna.
1992/93:So296 av Inger Lundberg och Hans Karlsson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om socialutredningar på
entreprenad.
1992/93:So299 av Martin Nilsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av rättvisare
socialbidragsgivande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomars rätt till egen bostad,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förtydligande av
begreppet skälig levnadsnivå.
1992/93:So303 av Bengt Kindbom (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredning av skyddsförutsättningar för
socialtjänstens personal.
1992/93:So313 av Karin Israelsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avsättning av medel från
spelintäkter till de i motionen anförda områdena,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sociala konsekvenser av ett
utökat spelutbud.
1992/93:So315 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana
ändringar i socialtjänstlagen och andra författningar som
erfordras för att kommunerna skall kunna arbeta efter i
motionen angivna principer.
1992/93:So316 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en beräknad rimlig
bostadskostnad, oberoende av den verkliga hyran, bör ingå i
socialbidragsnormen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att socialbidraget utformas så
att den stimulerar förmånstagarens intresse att bo i en
bostad till låg kostnad.
1992/93:So317 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en förmånstagarpool bör
införas i varje kommun,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla förmånstagare måste
fullgöra en motprestation för att få bidrag eller
ersättning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förmånstagare som svartjobbar
ej bör erhålla bidrag eller ersättning av samhället.
1992/93:So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det behövs fler
EWA-enheter på olika håll i landet, där kvinnor snabbt kan
få behandling.
1992/93:So475 av Charlotte Branting m.fl. (fp) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder mot
alkoholmissbruk bland kvinnor.
1992/93:So513 av Johan Brohult (-) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att prostitutionen bör bekämpas
effektivt och att de prostituerade skall ha skyldighet att
ställa upp i ett effektivt rehabiliteringsprogram.
1992/93:Sf632 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en särskild
asocialitetslagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med
den tidigare gällande lagen om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet.
1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vårdmöjligheter för kvinnor
med alkoholberoende,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förstärkning av
mödravårdens resurser.
Utskottet
Bistånd enligt socialtjänstlagen
Nytt socialbidragssystem
I motion So274 av Bert Karlsson (nyd) föreslås en
förändring av nuvarande bidragssystem. Motionären begär
tillkännagivanden om vad som i motionen anförts dels om att
ändra socialtjänstlagen på så sätt att det blir möjligt att
införa Hallstahammarmodellen i landets kommuner (yrkande
1), dels om att bredda förutsättningarna för
Hallstahammarmodellen till att omfatta enskilda företag och
det privata näringslivet, så att företagare och näringsliv
kan föreslå och anvisa arbetsuppgifter samt ställa
arbetsplatser till förfogande (yrkande 2).
I motion So315 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i
socialtjänstlagen och andra författningar så att kommunerna
skall kunna arbeta efter de i motionen angivna principerna
(yrkande 2). Motionärerna föreslår att det nuvarande
socialbidragssystemet avskaffas och ersätts av ekonomisk
socialhjälp i form av sociallön och sociallån. Sociallönen
är avsedd för arbetslösa medborgare som vill och kan
arbeta. Rätten till sociallön är kopplad till en skyldighet
att arbeta med av kommunen anvisade arbetsuppgifter.
Sociallån är avsedda för medborgare som hamnat i ekonomiskt
trångmål av temporär natur och skall betalas tillbaka när
vederbörande är på grön kvist. Vidare föreslås att
bidragsnormerna skall bestämmas av kommunerna själva och
inte av Socialstyrelsen eller annat centralt organ.
I motion So317 av Claus Zaar (nyd) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om att införa en förmånstagarpool i
varje kommun (yrkande 1) och vad som anförts om att
alla förmånstagare måste fullgöra en motprestation för att
få bidrag eller ersättning (yrkande 2). Vidare begärs
ett tillkännagivande om att förmånstagare som svartjobbar
ej bör erhålla bidrag eller ersättning från samhället
(yrkande 3). Enligt motionären finns det alltför många
förmånstagare per arbetstagare. För att motverka
överutnyttjande av förmåner skall alla förmånstagare föras
till en s.k. förmånstagarpool i varje kommun. Genom denna
pool skall medborgare som behöver tillsyn, hjälp eller
service kunna få det. Bidragssystemet måste ändras eftersom
bidrag utan meningsfull motprestation bryter ned människor.
Gällande rätt
Den enskildes rätt till bistånd framgår av 6 §
socialtjänstlagen (1980:620) (SoL). Den enskilde har rätt
till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin
livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på
annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet
tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall
utformas så att det stärker hans resurser att leva ett
självständigt liv.
Rätten till bistånd enligt 6 § SoL avser inte enbart
ekonomisk hjälp till försörjningen utan även insatser för
livsföringen i övrigt, t.ex. när äldre eller människor med
funktionshinder behöver andras insatser för sin dagliga
livsföring. I rätten till bistånd kan vidare ingå
färdtjänst, social hemhjälp, plats i förskola, vård och
behandling. Som förutsättning för rätten till bistånd
gäller att den enskilde själv saknar förmåga att tillgodose
behovet. När rätten till bistånd prövas skall det vägas in
i vilken omfattning den enskilde själv genom egna åtgärder
kan tillgodose sina behov (prop. 1979/80:1 Del A s. 526).
Den som är arbetsför och som kan beredas lämpligt arbete är
endast tillfälligt och till dess han kan klara sin
försörjning berättigad till bistånd.
En grundtanke i socialtjänstlagen är att den som söker
socialbidrag för behov som är nödvändiga för uppehället
inte skall behöva samtycka till åtgärder som inte direkt
har med hans ansökan att göra, t.ex. att som villkor för
att få ekonomisk hjälp lämna urinprov, utföra arbete åt
kommunen eller liknande. De krav man kan ställa i samband
med en sådan ansökan måste ha samband med försörjningen,
t.ex. att stå till arbetsmarknadens förfogande eller
liknande.
Socialtjänstkommittén
På initiativ av riksdagen tillsatte den förra regeringen
i juni 1991 en parlamentarisk kommitté,
Socialtjänstkommittén, för att göra en allmän översyn
av socialtjänstlagen (dir. 1991:50). I uppdraget ingår
bl.a. att se över socialtjänstlagens regler om rätten till
bistånd. Kommittén överlämnade i april 1993 delbetänkandet
Rätten till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30. I
betänkandet lämnas förslag som bl.a. innebär preciseringar
i fråga om den enskildes rätt till bistånd inom
socialtjänsten och förtydligande av ansvarsfördelningen
mellan kommunerna. En gemensam reservation har avgetts
av fyra av kommitténs ledamöter. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande.
I betänkandet föreslår kommittén att rätten till bistånd
även i fortsättningen regleras i 6 § SoL men
kompletteras med tilläggsbestämmelser, som preciserar dels
rätten till försörjningsstöd, dels rätten till annat
bistånd.
En grundläggande fråga för rätten till bistånd är enligt
kommittén vilken ansvarsfördelning som skall gälla mellan
den enskilde och samhället. Kommittén finner det därför
särskilt angeläget att stryka under vad som i
socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1) anfördes om
socialtjänstens uppgift, nämligen att förstärka och
komplettera människans egna resurser, inte att begränsa
hennes ansvar för sin egen situation. Socialtjänsten får
inte heller ta över den enskildes ansvar för sin situation.
Det ligger i människans natur att så långt möjligt vilja ta
ansvar för sitt liv. Denna grundsyn bör även
fortsättningsvis gälla för den enskildes rätt till bistånd,
uttalar kommittén.
Kommittén anför vidare att frågan om den enskildes ansvar
för sin situation inte får förväxlas med frågan om
"villkorat bistånd". Kommittén anser att de krav på
motprestationer i form av samhällstjänst eller arbetsplikt
som rests i den allmänna debatten strider mot lagens
grundläggande värderingar om frivillighet och
självbestämmande. Den enskilde bör som nu vara skyldig att
stå till arbetsmarknadens förfogande och att anta
erbjudanden om lämpligt arbete. Kommittén är inte beredd
att föreslå lagregler som vidgar kommunens möjligheter att
ställa andra krav på den enskilde när han ansöker om
bistånd till sin försörjning.
Kommittén föreslår en preciserad lagreglering av rätten
till bistånd i den del som avser den enskildes försörjning.
Förslaget innebär en begränsning av kommunernas inflytande
över socialbidragets nivå och innehåll. Ett detaljerat
förslag lämnas i kapitel 7 i delbetänkandet. Utskottet
återkommer till denna fråga under avsnittet Bidragsnormer,
m.m.
Socialnämnden i Hallstahammar har sedan några år tillbaka
erbjudit framför allt arbetslösa bidragsberoende ungdomar
sysselsättning, som kommunen ordnar. De som antar
erbjudandet erhåller stimulansbidrag utöver
socialbidragsnorm.
Justitieombudsmannen (JO) har i ett yttrande (JO 87
ärende 2392-1986) behandlat förutsättningarna för den s.k.
Hallstahammarmodellen. Enligt JO står det helt klart att
bistånd enligt socialtjänsten skall utgå med frivilligheten
som grund. JO hänvisar till uttalanden i
socialtjänstpropositionen om att socialtjänsten inte får
bli kravlös. Hallstahammarmodellen ställer enligt JO stora
krav på politiker och tjänstemän att handlägga enskilda
ärenden med stort omdöme. JO menar vidare att det ligger en
fara dels i att kommunen lockar till sig "billig
arbetskraft", dels att man ställer högre krav på den
enskilde än denne på grund av medicinska eller andra skäl
kan leva upp till. JO hänvisar till socialtjänstens
skyldighet enligt 5 och 7 §§ SoL att i samråd med andra
myndigheter verka för att enskilda bereds arbete. Nämndens
möjligheter att genom ett sådant samarbete kunna bereda de
arbetslösa anställning måste dock anses begränsade.
Sammanfattningsvis säger JO att det framstår som rimligt
att tänka sig att socialnämnden ges möjlighet att på olika
sätt intressera arbetslösa att följa det program som
nämnden i samråd med den enskilde och inom ramen för
Hallstahammarmodellen kan utforma. JO utesluter inte att
socialnämnden med ekonomiska medel stimulerar de arbetslösa
att aktivt ta del i programmet. Detta får dock inte leda
till att socialnämnden inte tar sådant ansvar för alla
enskilda att deras grundläggande behov blir
tillgodosedda.
Bidragsnormer, m.m.
I motion So240 av Charlotte Cederschiöld (m) begärs
ett tillkännagivande om att beslut om bidragsnivåer inte
skall fattas av domstolarna. Motionären anser att
bidragsnivåer
måste tillhöra de beslut som skall fattas på politisk nivå
och ligga hos den som finansierar verksamheten.
I motion So299 av Martin Nilsson m.fl. (s) begärs
tillkännagivanden om vad som i motionen anförts om behovet
dels av rättvisare socialbidragsgivande (yrkande 1),
dels av att förtydliga begreppet skälig levnadsnivå
(yrkande 3). Motionärerna påpekar att besparingarna
inom den kommunala sektorn bl.a. inneburit att
socialbidragsnormerna lagts på en nivå som understiger den
skäliga levnadsnivå som anges i socialtjänstlagen. För att
erhålla högre bidrag krävs att bidragstagaren överklagar.
Enligt motionärerna är ett sådant system tveksamt och
orättvist samt medför en ökad belastning på rättssystemet.
Har en domstol funnit att en kommuns socialbidragsnormer
ligger på en för låg nivå bör kommunen enligt motionärerna
åläggas att generellt lägga sig på en högre nivå.
Kommunernas brott mot socialtjänstlagen måste beivras.
Vidare påpekar motionärerna att det är domstolarna som i
dagsläget avgör vad som är skälig levnadsnivå. Detta bör
upphöra, och motionärerna efterlyser en större tydlighet
kring begreppets innebörd. I samma motion begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts om ungdomars rätt till
egen bostad (yrkande 2). Motionärerna påpekar att ett
flertal kommuner vägrat ungdomar över 18 år socialbidrag då
dessa velat bosätta sig utanför hemmet. Lagstiftningen inom
berörda områden bör enligt motionärerna konkretiseras så
att rätten till ett eget boende för dessa ungdomar klart
framgår.
I motion So316 av Claus Zaar (nyd) begärs
tillkännagivanden om att en beräknad rimlig boendekostnad,
oberoende av den verkliga hyran, bör ingå i
socialbidragsnormen (yrkande 1) och om att
socialbidraget bör utformas så att det stimulerar
förmånstagarens intresse att bo i en bostad till låg
kostnad (yrkande 2).
Gällande rätt
Som tidigare nämnts har den enskilde enligt 6 § SoL
rätt till bistånd av socialnämnd för sin försörjning och
livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på
annat sätt. Genom biståndet skall den enskilde
tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Av 67 § SoL
framgår bl.a. att Socialstyrelsen till ledning för
tillämpningen av lagen utfärdar allmänna råd. Vid
tillkomsten av lagen uttalade departementschefen att
styrelsen efter samråd med Svenska Kommunförbundet skulle
utforma allmänna råd om bruttonormer för socialbidragen
och att dessa skulle motverka alltför stora skillnader i
normnivåerna (prop. 1979/80:1 Del A s. 186 och 204--205).
Riksdagen anslöt sig dessa uttalanden (SoU 1979/80:44 s.
26). Socialstyrelsen har sedan 1985 varje år utarbetat
bruttonormer som räknats upp i samband med basbeloppets
höjning. För 1993 rekommenderar Socialstyrelsen en
bruttonorm för ensamstående om 3 326 kr, (116), för
sammanboende 5 505 kr (192), för barn 0--3 år 1 606 kr
(56), för barn 4--10 år 1 892 kr (66) och för hemmavarande
skolungdom 2 180 kr (76). Siffrorna inom parentes är
procent av basbeloppet.
Regeringsrätten har i en nyligen avkunnad dom (RÅ
1993 ref. 11) ansett att Socialstyrelsens bruttonormer bör
läggas till grund för bedömningen av vad som är skälig
levnadsnivå enligt 6 § SoL. Regeringsrätten gjorde
följande bedömning av vad som skall förstås med begreppet
skälig levnadsnivå.
Av socialtjänstlagen framgår inte vad som skall förstås
med begreppet skälig levnadsnivå. Vid bedömning härav bör
vägledning i första hand sökas i de av Socialstyrelsen
utfärdade allmänna råden. De bruttonormer för socialbidrag
som ingår i dessa har vägts mot Konsumentverkets
hushållsbudgetar och mot förbehållsbeloppet enligt
utsökningsbalken. Normerna har knutits till gällande
basbelopp och 1992 har hänsyn tagits till konsekvenserna av
skatteomläggningen. Normerna omfattar de flesta vanliga
levnadskostnader utom bostadskostnad. Beloppen i
Socialstyrelsens normer 1992 kan inte anses innebära någon
överstandard. Här bör också framhållas att vederbörande
kommuns egna ekonomiska förhållanden inte kan tillmätas
någon betydelse i sammanhanget, eftersom den enskilde
givits en lagstadgad rätt till bistånd som tillförsäkrar
honom en skälig levnadsnivå.
Regeringsrätten finner med hänsyn till det anförda att de
av Socialstyrelsen utarbetade bruttonormerna bör läggas
till grund för bedömningen av vad som är en skälig
levnadsnivå, om inte särskilda omständigheter föranleder
annat. En bidragsnorm som ligger under dessa normers belopp
kan normalt inte anses tillförsäkra den enskilde en sådan
levnadsnivå.
Socialtjänstkommittén
Socialtjänstkommittén har i september 1992 avlämnat en
kartläggningsrapport om kommunernas socialbidrag (SOU
1992:98). Kartläggningen av kommunernas
socialbidragsnormer, som avser förhållanden i februari
1992, visar att normerna i allmänhet ligger lägre än
Socialstyrelsens norm. I delbetänkandet SOU 1993:30
anför kommittén att de låga normer som tillämpas i vissa
kommuner inte kan anses motsvara lagens krav på en "skälig
levnadsnivå". Kommittén påpekar att antalet besvärsärenden
har ökat och att majoriteten ärenden rör kommunernas
socialbidragsnormer. Den praxis som utvecklats i
förvaltningsdomstolarna innebär att enskilda som överklagar
ett beslut om socialbidrag beräknat enligt en norm som
ligger under den av Socialstyrelsen rekommenderade kan
räkna med ett belopp motsvarande Socialstyrelsens norm.
Enskilda domar i socialbidragsmål tycks generellt sett inte
påverka kommunernas socialbidragsnormer. Den som inte
överklagar får nöja sig med det lägre beloppet. Denna
situation är enligt kommitténs mening oacceptabel och har
övertygat kommittén om nödvändigheten att lägga fast en
lägsta nivå för stödet till den enskildes försörjning.
Riksdagen bör enligt kommittén besluta om principerna för
försörjningsstödets utformning. Kommittén föreslår en
preciserad lagreglering av rätten till bistånd till den del
det avser försörjningsstöd. En sådan av riksdagen
fastställd rätt till bistånd måste enligt kommitténs mening
också innefatta att staten garanterar vilken substans denna
rätt skall innehålla. Förslaget innebär en begränsning av
kommunernas inflytande över socialbidragens nivå och
innehåll och ger staten ett ansvar för att den service som
erbjuds medborgarna inte understiger en viss grundnivå.
Kommitténs förslag till försörjningsstöd innebär i
korthet att stödet omfattar en schabloniserad del samt i
förekommande fall en rätt till ersättning motsvarande de
faktiska kostnaderna för ett antal andra behovsposter. Den
schabloniserade delen är avsedd att täcka hushållets
normala kostnader för livsmedel, lek och fritid,
förbrukningsvaror, kläder, dagstidningar, telefon,
TV-licens och liknande. Normen för den schabloniserade
delen av försörjningsstödet uttrycks i procent av
basbeloppet och är för ensamstående 100, för sammanboende
85, för barn 0--3 år 50, för barn 4--10 år 60 och för
hemmavarande skolungdom 11--20 år 70 %. Därutöver föreslås
ersättning i förekommande fall utgå motsvarande den
faktiska kostnaden för bl.a. boende, hushållsel, lokala
resor, barnomsorg, hemtjänst, hemförsäkring, läkar- och
tandvård. Beträffande boendekostnaden uttalar kommittén att
den faktiska kostnaden bör accepteras om det rör sig om ett
kortvarigt hjälpbehov. Är behovet mer långvarigt kan
vägledning för vad som är ett acceptabelt belopp hämtas
från de regler om högsta godtagbara bostadskostnad vid
fastställande av underhållsbidrag som Socialstyrelsen
årligen utger i form av meddelandeblad. Krav på att den
sökande skall flytta till billigare bostad kan också
ställas, men måste ske med hänsynstagande till de sociala
konsekvenserna för familjen.
Återkrav av socialbidrag
I motion So211 av Bengt Silfverstrand och Birthe
Sörestedt (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av
en lagändring för att möjliggöra återkrav av socialbidrag i
de fall bidrag erhållits på uppenbarligen felaktig grund.
I motion So269 av Hugo Hegeland (m) yrkas att
riksdagen beslutar om ändringar i socialtjänstlagen så att
skadeverkningar av bidragsmissbruk undanröjs. Motionären
anför att i många fall används erhållna bidrag till annat
än de uppgivna ändamålen. Detta innebär i praktiken att
tredje part, ofta en hyresvärd eller varuleverantör,
indirekt fått överta betalningsskyldigheten för
socialbidraget. Den drabbade tredje parten får inte någon
hjälp från socialmyndigheten utan hänvisas till möjligheten
att väcka skadeståndstalan i civilmål vid tingsrätten.
Detta är ofta en arbetskrävande utväg med en illusorisk
effekt, även vid ett bifall till talan. För att råda bot på
rådande missförhållanden föreslår motionären att 37 § SoL
avskaffas, att 34 § SoL kompletteras med ett stadgande att
ärendet obligatoriskt överlämnas till kronofogden efter
anmälan från den tredje part (t.ex. hyresvärd) som bidraget
enligt uppgivet ändamål skulle ha betalats till samt att
överklaganderätten enligt 73 § utsträcks till tredje part
som berörts av socialmyndighetens beslut.
Gällande rätt
Socialnämndens möjligheter att återkräva utgivet bistånd
regleras i 33 § SoL. Enligt detta lagrum får
socialnämnden återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde
har erhållit enligt 6 § SoL endast om hjälpen har lämnats
som förskott på en förmån eller ersättning, eller till den
som är indragen i arbetskonflikt. Om socialnämnden har
lämnat den enskilde ekonomisk hjälp i annat fall än när det
föreligger en rätt till bistånd enligt 6 § SoL, får hjälpen
återkrävas under förutsättning att den getts under villkor
om återbetalning (33 § andra stycket).
Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en
enskild inte betalar godvilligt för ekonomisk hjälp som
avses i 33 § SoL eller för kostnad som kommunen haft enligt
34 § SoL skall talan väckas hos länsrätten.
Bestämmelser härom finns i 36 § SoL. Talan om
ersättning får inte bifallas om den ersättningsskyldige
därigenom kan antas bli ur stånd att försörja sig eller
klara sin dagliga livsföring i övrigt eller annars
synnerliga skäl talar mot bifall. Enligt 37 § SoL får
socialnämnden helt eller delvis efterge sitt
ersättningsanspråk. Eftergift kan t.ex. förekomma i fall
när en eftergift kan antas kunna medverka till en fortsatt
rehabilitering. Nämnden får fritt pröva om eftergift skall
ske. Socialnämndens beslut i fråga om ekonomiskt bistånd
eller om eftergift får överklagas till länsrätten genom
besvär. Därvid gäller bestämmelserna i
förvaltningsprocesslagen. Förvaltningsbesvär över beslut om
bistånd kan inte föras av annan än den vars bistånd är i
fråga (73 § SoL).
Om biståndet grundats på ofullständiga, oriktiga eller
annars vilseledande uppgifter kan återkrav på allmänna
skadeståndsrättsliga grunder komma i fråga. Talan om
återkrav får i sådant fall föras vid allmän domstol.
Socialtjänstkommittén
Frågan om återkrav av utgivet ekonomiskt bistånd berörs
inte i Socialtjänstkommitténs direktiv. Kommittén har
dock funnit det motiverat att ta upp frågan. I
delbetänkandet (SOU 1993:30) anför kommittén som sin
principiella inställning att återkrav bör kunna komma i
fråga när det gäller annat ekonomiskt bistånd än till
försörjningen. För detta talar enligt kommittén bl.a. den
omständigheten att det finns många människor med
tillfälliga hjälpbehov som vill betala tillbaka den hjälp
som de fått av samhället. För en närmare redogörelse för
tänkbara utgångspunkter för en sådan reglering hänvisas
till kapitel 11 (s. 293--294) i nämnda betänkande.
Kommittén har för avsikt att återkomma till dessa frågor i
sitt huvudbetänkande.
Vistelsebegreppet
I motion So278 av Lotta Edholm m.fl. (fp) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om socialtjänstlagens
vistelsebegrepp. Motionärerna anser att
Socialtjänstkommittén bör rikta speciell uppmärksamhet mot
frågor som rör vistelsebegreppet.
Gällande rätt
Ansvaret för att den enskilde får den hjälp och det stöd
som han behöver åvilar enligt 3 § SoL vistelsekommunen.
Med vistelsekommun avses den kommun där den enskilde
befinner sig när hjälpbehovet inträder. Vissa begränsningar
i vistelsekommunens ansvar gäller dock. Vistelsekommunen är
t.ex. inte skyldig att vidta alla de åtgärder som kan
behövas när den enskilde är bosatt i en annan kommun. I ett
sådant fall bör ärendet enligt förarbetena till
socialtjänstlagen kunna flyttas över till hemkommunen om
den enskildes hjälpbehov lämpligen kan tillgodoses där.
Möjligheten att överflytta ett ärende gäller i princip
endast ärenden där den enskilde under en längre tid har
behov av insatser inom socialtjänsten. Vidare krävs att den
andra kommunen samtycker till överflyttningen.
Socialtjänstkommittén
I Socialtjänstkommitténs direktiv ingår att föreslå
behövliga preciseringar för att undanröja oklarheter om
vilken kommun som har ansvaret för att tillgodose den
enskildes behov av bistånd. I delbetänkandet lämnas
förtydliganden av ansvarsfördelningen mellan kommunerna.
Kommittén föreslår att vistelsekommunens ansvar för stöd
och hjälp enligt socialtjänstlagen ligger fast. Från dessa
regler görs vissa undantag. Undantagen gäller beslut om
placeringar som verkställts utanför hemkommunen. I dessa
fall har placeringskommunen ansvaret för det bistånd som
den enskilde behöver. Ett annat undantag gäller personer
som vistas på kriminalvårdsinrättning eller
sjukvårdsinrättning i en annan kommun än hemortskommunen.
Tidigare behandling
Utskottet har sedan Socialtjänstkommittén tillsattes med
hänvisning till kommitténs arbete avstyrkt motioner med
liknande innehåll som de nu aktuella (1991/92:SoU2,
1992/93:SoU2).
Utskottets bedömning
De frågor som tas upp i motionerna har behandlats av
Socialtjänstkommittén i delbetänkandet SOU 1993:30.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Utskottet anser
att regeringens kommande förslag på detta område inte bör
föregripas. Motionerna So211 (s), So240 (m), So269 (m),
So274 (nyd), So278 (fp), So299 (s), So315 (nyd) yrkande 2,
So316 (nyd) och So317 (nyd) avstyrks därför.
Frivilligcentraler i kommunerna, m.m.
Motionen
I motion So229 av Roland Sundgren och Göran Magnusson
(s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad
som i motionen anförts om s.k. frivilligcentraler i
kommuner och kommundelar. Motionärerna hänvisar till den
verksamhet med s.k. frivilligcentraler som byggts upp i
Norge, där staten betalar en person som fungerar som
koordinator för tjänster och verksamheter som enskilda och
organisationer inom kommunen vill ställa upp med. Kommunen
ordnar med lokal, telefon etc. Motionärerna anser att även
Sverige bör ta initiativ till samordning av olika
verksamheter via frivilligcentraler för att initiera,
förmedla och skapa kontakter mellan människor. Regeringen
bör utreda möjligheterna att få i gång en sådan verksamhet
till gagn för folkhälsa och välbefinnande.
I motion So261 av Eva Zetterberg (v) hemställs om ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförts om en
försöksverksamhet med jourhavande kurator i hela landet.
Motionären påpekar att jourhavande kurator nu funnits i 25
år i Stockholm. Det är en jour för människor i akut kris,
som kan nås via SOS Alarmering eller direktlinjer. Grunden
för arbetet är att den som ringer får vara anonym, samtalen
registreras inte och kuratorn har tystnadsplikt. Detta
innebär att kontakt fås med människor som normalt inte når
fram till samhällets olika myndigheter och organ. Samtalen
har enligt motionären en profylaktisk, stödjande,
bekräftande och uppföljande uppgift. Socialvård och
sjukvård avlastas genom att jourhavande kurator alltid
finns till hands. Samtal har kommit från hela landet och
motionären tror därför att det finns ett stort behov av en
liknande verksamhet i hela landet.
Bakgrund
Enligt uppgift från Socialdepartementet har
regeringen i april 1993 beviljat Örebro stad drygt 500 000
kr i bidrag under ett år för igångsättande av ett
samordnings- och utvecklingscentrum för frivilligt socialt
arbete. Vidare har regeringen i september 1993 beviljat
Röda korset, Stockholms Stadsmission, Rädda barnen,
Frälsningsarmén, BRIS, Riksorganisationen för kvinnojourer
i Sverige m.fl. organisationer 2 miljoner kronor för att
etablera ett centrum för utveckling av frivilligt socialt
arbete. Centret som skall etableras under 1993 har tre
övergripande mål. Dessa är att utveckla kunskapen om det
frivilliga sociala arbetet, att utveckla ledarskap för
frivilligt socialt arbete och att åstadkomma ökade
internationella kontakter för dem som ansvarar för eller
vill främja frivilligt socialt arbete liksom ett ökat
svenskt deltagande i internationella forsknings- och
samarbetsprojekt.
I detta sammanhang kan också nämnas att
Socialtjänstkommittén gett en forskargrupp vid
Sköndalsinstitutet i uppdrag att för kommitténs räkning
utarbeta ett underlag kring några frågeställningar inom det
frivilliga arbetets ställning och uppgifter inom
socialtjänsten. Underlaget skall bl.a. spegla det
frivilliga sociala arbetets omfattning, karaktär och
framtida utvecklingsmöjligheter samt former för
socialtjänstens samarbete med och stöd till frivilliga
sociala insatser.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att regeringen gett bidrag till
igångsättande av två olika centra för utveckling av
frivilligt socialt arbete. Vidare kommer
Socialtjänstkommittén i sitt huvudbetänkande att belysa det
frivilliga arbetets ställning och uppgifter inom
socialtjänsten. Utskottet anser att riksdagen inte bör ta
något initiativ med anledning av motion So229 (s). Motionen
avstyrks.
Inrättandet av s.k. jourhavande kuratorer är en fråga för
kommunen och inte för riksdagen att ta ställning till.
Motionen So261 (v) avstyrks därför.
Socialutredningar på entreprenad
Motionen
I motion So296 av Inger Lundberg och Hans Karlsson
(s) begärs tillkännagivande om vad som i motionen anförts
om socialutredningar på entreprenad. Motionärerna finner
det angeläget att riksdagen tydligt markerar att
socialutredningar, som kan komma att leda fram till beslut
om tvångsingripanden mot medborgarna eller
ställningstaganden i vårdnadstvister, inte får läggas ut på
privata företag. Enskilda personer bör dock kunna anlitas
av kommuner som uppdragstagare utan att vara knutna till
den kommunala organisationen.
Tidigare behandling
Riksdagen antog i december 1992 regeringens proposition
1992/93:43 om ökad konkurrens i kommunal verksamhet
(bet. 1992/93:SoU9, rskr. 105). I propositionen föreslogs
bl.a. ett tillägg i socialtjänstlagen i syfte att
underlätta för kommuner och landsting att öka inslagen av
konkurrens inom bl.a. socialtjänstens verksamhetsområde och
att klarlägga att entreprenad skall vara tillåten i sådan
kommunal verksamhet som inte innefattar myndighetsutövning.
Enligt tillägget i 4 § socialtjänstlagen får kommunen
sluta avtal med någon annan om att utföra kommunens
uppgifter inom socialtjänsten. Uppgifter som innefattar
myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna
bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en
samfällighet, stiftelse eller en enskild person.
I specialmotiveringen till lagförslaget nämns, som
exempel på myndighetsutövning som inte utan lagstöd kan
överlåtas på andra, olika former av bistånd och
stödåtgärder inom individ- och familjeomsorgen,
tvångsåtgärder enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
Beslutsfattande i sådana frågor kan inte lämnas ut på
entreprenad. Detsamma gäller socialnämndernas uppgifter
enligt föräldrabalken i samband med fastställande av
faderskap och underhållsbidrag till vissa barn.
Administrationen däremot bör enligt propositionen kunna
överlåtas på någon annan.
Med anledning av en motion med krav om klargörande av vad
som menas med myndighetsutövning inom de specialreglerade
verksamheterna uttalade konstitutionsutskottet, (KU),
följande i yttrande till socialutskottet.
Konstitutionsutskottet delar den uppfattning som framförs
i propositionen att det inom de nu aktuella verksamheterna
ibland kan vara svårt att skilja mellan vad som är att anse
som myndighetsutövning och vad som är andra
förvaltningsuppgifter. I specialmotiveringen till de olika
lagförslagen har dock lämnats en viss redovisning av i
vilken mån förvaltningsuppgifter av skilda slag kan anses
innefatta myndighetsutövning och därför inte kan överlåtas
på annan. Redovisningen gör inte anspråk på att vara
fullständig. Enligt konstitutionsutskottets mening hade det
självfallet i och för sig varit att föredra att några
tveksamheter inte kvarstår när det gäller avgränsningen av
vad som skall anses innebära myndighetsutövning. Som
lagrådet understrukit innebär emellertid inte
propositionens lagförslag någon principiell utvidgning av
utrymmet för anlitande av privata entreprenörer utan kan
närmast ses som ett förtydligande av den ordning som gäller
redan i dag.
Mot denna bakgrund behövs enligt konstitutionsutskottets
mening inte något tillkännagivande till regeringen med
anledning av motionsyrkandet.
Socialutskottet delade KU:s inställning och hänvisade
samtidigt till att Socialtjänstkommittén skall ta upp
frågor som syftar till att tydligare avgränsa och klargöra
socialtjänstens uppgifter och ansvarsområden. Vidare
hänvisade utskottet till att det är rättspraxis som ytterst
kommer att fastställa innebörden av begreppet
myndighetsutövning. Motionen avstyrktes. Riksdagen följde
utskottet.
I samma betänkande avstyrkte utskottet en motion om
att effektivare regler för sekretess, tystnadsplikt och
insyn bör införas innan nya regler genomförs om ökad
konkurrens i kommunal verksamhet. Utskottet hänvisade bl.a.
till att regeringen i lagrådsremissen om stöd och service
till vissa funktionshindrade föreslagit att det i
socialtjänstlagen skall införas tystnadsplikt för personal
i privata företag som verkar inom socialtjänstens område
samt till det arbete som pågår i Socialtjänstkommittén
och Lokaldemokratikommittén.
Riksdagen beslöt i samband med behandlingen av
propositionen om stöd och service till vissa
funktionshindrade (prop. 1992/93:159, SoU19) att införa
en ny bestämmelse om tystnadsplikt, 71 a §, i
socialtjänstlagen. Bestämmelsen innebär att tystnadsplikt
gäller för den som är eller har varit verksam inom
yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser
inom socialtjänsten. Lagändringen trädde i kraft den 1 juli
1993.
Lokaldemokratikommittén kommer enligt uppgift att
avlämna sitt huvudbetänkande under innevarande höst.
Socialtjänstkommittén kommer i sitt huvudbetänkande
att behandla socialtjänstens framtida inriktning och
organisation samt frågor om tillsyn, uppföljning och
utvärdering. I delbetänkandet (SOU 1993:30, s. 57 f.) säger
kommittén att tillägget till 4 § socialtjänstlagen, som
förtydligar kommunens möjligheter att lägga ut
socialtjänstuppgifter på entreprenad, aktualiserar flera
frågeställningar som bör behandlas i huvudbetänkandet.
Vidare sägs att det i dag är oklart vad som avses med
begreppet myndighetsutövning inom socialtjänstens område
och att innebörden av begreppet därför behöver klaras ut.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening bör det utredningsarbete som
pågår genom bl.a. Socialtjänstkommittén avvaktas innan
riksdagen överväger något initiativ i den fråga som tas upp
i motion So296 (s). Motionen avstyrks.
Administration av underhållsbidrag
Motionen
I motion So227 av Börje Nilsson (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om att beslut och
handläggning av underhållsbidrag bör överflyttas från
kommunerna till försäkringskassorna.
Pågående utredningsarbete
Regeringen har beslutat tillkalla en särskild
utredare för att se över reglerna om fastställande av
underhållsbidrag m.m. En av utredarens uppgifter är enligt
direktiven (dir. 1993:82) att överväga om de allmänna
försäkringskassorna kan ges en mer framträdande roll när
underhållsbidrag till barn skall fastställas. Övriga
frågor som utredaren skall överväga är om statens kostnader
för bidragsförskott kan minskas, om reglerna i 7 kap.
föräldrabalken om bestämmande av underhållsbidrag kan göras
enklare, om reglerna i lagen (1964:143) om bidragsförskott
är ändamålsenligt utformade, hur de negativa verkningarna
av samordningen av reglerna för underhållsbidrag och
bidragsförskott kan undanröjas eller minskas och vem som
skall betala kostnader som uppkommer i samband med att ett
barn umgås med en förälder som är bosatt på annan ort än
barnet.
Utskottets bedömning
Det pågående utredningsarbetet bör avvaktas, innan
riksdagen överväger något initiativ i denna fråga.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion So227 (s).
Skydd för socialtjänstens personal
Motionen
I motion So303 av Bengt Kindbom (c) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen
anförts om behovet av en utredning av
skyddsförutsättningarna för socialtjänstens personal. I
motionen betonas det angelägna i att personalen inom
socialtjänsten får möjlighet att erhålla biträde av polis
även i andra situationer än de som regleras i lagen om vård
av unga (LVU) och lagen om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM).
Bakgrund
Samverkan mellan polis och socialtjänst regleras genom
olika bestämmelser. Enligt 3 § polislagen skall polisen
samarbeta med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen
underrätta sådan myndighet när polisen får kännedom om
förhållanden som kan föranleda åtgärd av myndigheterna. I
43 § LVU och 45 § LVM anges i vilka fall
polismyndigheten är skyldig att på begäran lämna
socialnämnden biträde. Utskottet framhöll under
behandlingen av den första LVM-propositionen, proposition
1981/82:8, att biträde av polismyndighet inte bör begäras
annat än då en åtgärd inte kan genomföras på något annat
sätt (SoU 1981/82:22). Även i propositionen anges att
befogenheten att påkalla polishandräckning skall användas
med försiktighet.
Arbetarskyddsstyrelsen har under året utfärdat en
kungörelse med föreskrifter om åtgärder mot våld och hot
i arbetsmiljön (AFS 1993:2). Föreskrifterna trädde i
kraft den 1 juli 1993. Enligt föreskrifterna skall
arbetsgivaren utreda de risker för våld och hot om våld som
kan finnas i arbetet samt vidta de åtgärder som kan
föranledas av utredningen (2 §). Vidare skall arbetet
ordnas och arbetsplatserna placeras, utformas och utrustas
så att risk för våld eller hot om våld så långt som det är
möjligt förebyggs (3 och 6 §§). I 7 § stadgas att
arbetstagarna skall ha möjlighet att kalla på snabb hjälp
vid en vålds- eller hotsituation. Arbetsgivaren skall bl.a.
se till att det finns larmutrustning där så krävs för
säkerheten, att det finns fastställda rutiner för vem som
skall ta emot larm och för åtgärder som skall vidtas när
larm utlösts.
Polisutredningen som nyligen avlämnat delbetänkandet
Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993:60) har bl.a.
haft i uppdrag att studera bestämmelserna om polisens
handräckning och överväga om reglerna är konsekvent och
ändamålsenligt utformade. Översynen har lett till att
utredningen föreslår att det införs vissa regler om
handräckning i polislagen. Den första bestämmelsen
innehåller en definition av begreppet handräckning, den
andra beskriver hur man begär handräckning och den tredje
reglerar när polisen är skyldig att lämna handräckning och
när en begäran får avslås. Utredningen föreslår också vissa
regler om polisens befogenhet att ingripa med anledning av
att en ansökan om handräckning har beviljats. Som allmänna
förutsättningar för handräckning sägs att oavsett vad för
slags handräckning det är fråga om bör polisens åtgärder
begränsas till sådana som den handräckningssökande
myndigheten själv inte har befogenhet att företa.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det vara angeläget att socialtjänstens
personal kan arbeta under trygga förhållanden.
Arbetsgivarna har ansvaret för att arbetsförhållandena blir
sådana att riskerna för våld och hot om våld minimeras.
Arbetarskyddsstyrelsen har nyligen utfärdat föreskrifter om
åtgärder mot våld och hot i arbetsmiljön. Enligt dessa
skall arbetsgivarna undersöka vilka risker för våld och hot
om våld som kan finnas i arbetet och vidta de åtgärder som
kan föranledas av undersökningen. Arbetarskyddsstyrelsen
har under september månad anordnat s.k. temadagar om våld
och hot som arbetsmiljöproblem för yrkesgrupper där
arbetstagaren har eller uppfattas ha makt- eller
myndighetsfunktion. Polisutredningen har avlämnat ett
delbetänkande om bl.a. bestämmelserna om polishandräckning.
Utredningens betänkande bereds för närvarande i
regeringskansliet. Enligt utskottets mening behövs inte
något initiativ från riksdagen med anledning av motion
So303 (c). Motionen avstyrks.
Åtgärder mot drogmissbruk
Motionerna
I motion So228 av Gunhild Bolander och Roland Larsson
(c) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om att
bekämpa narkotikamissbruket främst bland nya
missbrukargrupper. Motionärerna efterlyser en bättre
kartläggning av drogutvecklingen samt tillskapandet av
resurser för en kartläggning av de socialt etablerades
missbruk. Forskningsrådsnämnden skall uppmanas att
prioritera forskning rörande orsakerna till att människor
väljer att berusa sig på illegala droger. Även
folkrörelserna bör engageras i en bred samhällelig
informationskampanj.
I motion So238 av Gudrun Norberg (fp) begärs ett
tillkännagivande om behovet av idé- och utvecklingsarbete
på området gatulangnings- och ungdomsfylleribekämpning.
Enligt motionären måste föräldrarnas langning stävjas genom
information. Insatser bör också riktas mot gatu- och
kamratlangningen och genom en intensiv gängbearbetning.
Särskilda gatugrupper med huvudinriktning på ungdomars
alkoholmissbruk bör organiseras. Kommuner och
polismyndighet bör ta fram de resurser som fordras för att
organisera en sådan verksamhet. Regeringen bör inom ramen
för de resurser som står till förfogande för vård och
rehabilitering påbörja verksamheten i minst tio kommuner.
I motion So255 av Åke Carnerö och Ingrid Näslund
(kds) begärs ett tillkännagivande av vad som anförts om
tillsättande av en narkotikakommission, bl.a för att
undersöka vad de nya narkotiska preparaten får för följder
i vårt land och hur bekämpningen av narkotikan skall
fortsätta efter en eventuell anslutning till EG. För att
stå väl rustade inför framtiden behövs också enligt
motionärerna en noggrann och bred kartläggning av
narkotikamissbrukets omfattning och konsekvenser.
I motion So260 av Sten Söderberg (-) begärs ett
tillkännagivande om behovet av åtgärder mot
narkotikamissbruk. Motionären föreslår en genomgripande
kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning och
karaktär och en översyn av nuvarande
behandlingslagstiftning och sekretessbestämmelser så att
unga missbrukare kan tas in i tid och stanna den tid som
krävs och så att polis, skola och socialförvaltning m.fl.
kan samarbeta i ungdomsärenden. Vidare efterlyses förslag
till åtgärder för att få bort narkotikan från våra
fängelser.
I motion So284 av Åke Carnerö (kds) begärs ett
tillkännagivande om inrättande av nykterhets- och
narkotikanämnder i kommunerna. Motionären anser att
drogskadornas omfattning och svårighetsgrad motiverar att
man återinför nykterhetsnämnden i våra kommuner. En sådan
nämnd skulle avlasta socialnämnderna och innebära en
kraftfull förstärkning av samhällets drogpreventiva
insatser.
Bakgrund
Under 1979 genomförde Utredningen om narkotikamissbrukets
omfattning (UNO) en landsomfattande kartläggning av det
tunga narkotikamissbrukets omfattning. Under 1992 har en ny
undersökning av det tunga missbrukets omfattning genomförts
av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning,
CAN. Undersökningen omfattar drygt 100 kommuner.
Resultatet från denna undersökning beräknas föreligga
inom kort.
I CAN:s uppdrag ingår bl.a. att göra årliga samlade
bedömningar av drogutvecklingen. Fr.o.m. den 1 juli 1992
har Folkhälsoinstitutet ett ansvar för att
drogutvecklingen följs. Institutet har uppdragit åt CAN att
fortsätta med det tidigare arbetet.
Sedan 1988 har CAN gjort regelbundna undersökningar om
narkotikaanvändningen bland ett representativt urval av
befolkningen. Enligt CAN (Rapport 93) har det inte skett
några större förändringar i det tillfälliga
experimentella narkotikamissbrukets omfattning mellan de
undersökta åren. Det tillfälliga experimentella missbrukets
omfattning ligger på ungefär 8 %. Några tillförlitliga
upgifter om omfattningen av narkotikamissbruk bland socialt
etablerade individer går enligt CAN inte att redovisa i
dag.
I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100) anför
regeringen att målet för samhällets insatser mot
narkotikamissbruket är att verka för ett narkotikafritt
samhälle. De krav på en allmän liberalisering av
narkotikapolitiken som i dag ställs i flera västeuropeiska
länder hör inte hemma i det svenska samhället. Narkotikan
får aldrig tillåtas bli en normal företeelse. Denna
restriktiva grundsyn, som har en stark folklig förankring,
råder det en i det närmaste total politisk enighet om. Även
om skilda intressegrupper i Europa i dag framför krav på
att legalisera narkotikan finns det ingen regering som
öppet förespråkar en sådan linje, sägs det i
budgetpropositionen. Tvärtom finns det inom EG en
uppslutning kring det narkotikaprogram som utarbetats av
CELAD, en arbetsgrupp för narkotikafrågor inom EG. Den
uppfattning som kommer till uttryck där sägs ligga nära den
svenska synen i denna fråga.
Enligt regeringen måste avståndstagandet från narkotikan
markeras på alla nivåer. Efterfrågedämpande åtgärder,
åtgärder för att begränsa tillgången och kontrollinsatser
måste gå hand i hand. Förebyggande åtgärder anges som
särskilt viktiga i kampen mot narkotikan. Inom ramen för
Folkhälsoinstitutets drogpreventiva program fullföljs det
förebyggande arbete mot narkotika som tidigare bedrevs av
regeringens s.k. ATHENA-grupp. Polisiära insatser mot
gatuhandeln har en viktig förebyggande funktion då sådana
insatser både begränsar tillgången på narkotika och
samtidigt har en avskräckande effekt på presumtiva köpare.
Vidare anser regeringen att folkrörelsernas
drogförebyggande arbete utgör viktiga komplement till det
arbete som myndigheterna bedriver. Ett stort antal
organisationer m.m. som på olika sätt arbetar med alkohol-
och narkotikafrågor erhåller statligt stöd för sin
verksamhet. CAN erhåller stöd via ett särskilt anslag på
statsbudgeten.
Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor
(SAMNARK) har i uppdrag att verka för en förbättrad
samordning av samhällets insatser inom narkotikaområdet.
SAMNARK skall samordna de insatser som initierades av
Aktionsgruppen mot Narkotika, vars arbete avslutades
sommaren 1991. Inom ramen för detta uppdrag har
uppmärksamhet särskilt riktats mot missbruk bland
invandrare och flyktingar, drogförebyggande insatser inom
arbetslivet samt samordning av insatser på regional nivå.
I årets budgetproposition betonas att det internationella
samarbetet mot narkotika är mycket betydelsefullt, inte
minst mot bakgrund av den pågående europeiska
integrationen och de genomgripande förändringarna i
Central- och Östeuropa. Medel finns beräknade för stöd till
internationellt samarbete inom alkohol- och
narkotikaområdet under anslaget Utredningar, utveckling,
samverkan på statsbudgeten. Sverige deltar mycket aktivt i
det internationella samarbetet mot narkotika inom FN
och Europarådet och hör till de länder som ger de
största frivilliga bidragen till FN:s arbete mot narkotika.
Sverige är medlem i FN:s narkotikakommission och ingår
också i den s.k. Dublingruppen, som är en informell
internationell grupp för utbyte av information om framför
allt biståndsinsatser för att bekämpa narkotika. På nordisk
nivå finns ett särskilt kontaktmannaorgan för
narkotikafrågor.
Enligt uppgift från Socialdepartementet ser en
arbetsgrupp inom regeringskansliet över frågan om
konsekvenserna av gränskontrollernas slopande.
Under våren 1993 beslutade riksdagen om skärpning av
narkotikastrafflagen (1968:64) vid ringa narkotikabrott
(prop. 1992/93:142, JuU17, rskr. 221). Skärpningen innebar
bl.a. att fängelse fördes in i straffskalan för ringa fall
av eget bruk av narkotika. Genom denna skärpning blir det
möjligt att ta t.ex. urinprov för att kontrollera misstänkt
narkotikabruk och döma den som brukat narkotika till en
påföljd som innefattar behandling av missbruket. Vidare
beslutades om en ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt. Ändringen innebär ökade
möjligheter att använda drogkontroller i kriminalvården och
syftar bl.a. till att ge möjligheter att ingripa tidigt och
med kraft förhindra att unga människor fastnar i missbruk
och att förbättra behandlingen av de missbrukare som
avtjänar straff. Riksdagen har under våren 1993 även
beslutat om ändringar i lagen (1992:860) om kontroll av
narkotika (prop. 1992/93:186, SoU24, rskr. 323).
Ändringarna innebär att hanteringen av vissa kemiska ämnen
som kan användas vid olaglig narkotikatillverkning
kontrolleras.
Regeringen tillkallade i april 1992 den s.k.
Fängelseutredningen (dir. 1992:36) för att se över
kriminalvården i anstalt. I utredningens uppdrag ingår att
ta ställning till om det behövs utvidgade
kontrollmöjligheter för att förhindra införsel och bruk av
narkotika på anstalterna. Utredningen överlämnade sitt
huvudbetänkande till regeringen den 30 augusti 1993.
Lokaldemokratikommittén har i sitt delbetänkande
Sekretesslagen i en fri kommunal nämndorganisation (SOU
1992:140) lämnat förslag till ändringar i sekretesslagen i
syfte att åstadkomma bättre samarbetsförhållanden mellan
olika verksamhetsområden inom en kommun.
När det gäller forskning i olika narkotikafrågor utgår
betydande stöd via bl.a. Socialvetenskapliga
forskningsrådet, SFR, som har till uppgift att främja och
stödja forskning inom socialvetenskap, socialpolitik och
folkhälsovetenskap samt sprida information om forskning och
forskningsresultat inom rådets ansvarsområde. Rådet,
liksom dess föregångare Delegationen för social forskning,
DSF, ger stöd till flera olika forskningsprojekt som gäller
narkotika. Forskningen om missbruk är i ett
socialvetenskapligt perspektiv inriktat på såväl bruk som
missbruk av alkohol, narkotika och andra
beroendeframkallande medel (prop. 1992/93:170, SoU25, rskr.
394).
Inom Folkhälsoinstitutets program alkohol och
narkotika har fr.o.m. augusti 1993 en forskningsmeriterad
befattningshavare engagerats på heltid för forskningsfrågor
inom sakområdet.
Tidigare behandling
Utskottet har vid ett mycket stort antal tillfällen
behandlat olika frågor om narkotika och narkotikamissbruk.
I bl.a. betänkandet 1992/93:SoU2 vidhöll utskottet
sin inställning att målet för narkotikapolitiken är ett
narkotikafritt samhälle. Insatserna för att bekämpa
narkotikabrottslighet och missbruk har hög prioritet.
Utskottet hänvisade till att omfattande insatser görs eller
förbereds på dessa områden. Vidare anförde
utskottet att regeringen med stor uppmärksamhet följer
utvecklingen på området, och utskottet förutsatte därför
att regeringen också tar de initiativ som behövs. Utskottet
ansåg att det inte behövdes något tillkännagivande av
riksdagen när det gällde insatser för att bekämpa
missbruket av narkotika. Aktuella motioner avstyrktes.
Motioner om åtgärder mot langning behandlades av
utskottet i samband med dess behandling av
folkhälsopropositionen (prop. 1990/91:175, SoU23, s.
53). Utskottet avstyrkte motionerna med hänvisning till att
åtgärder mot langning är ett särskilt prioriterat tema i
Folkhälsoinstitutets alkoholpreventiva arbete. I utskottets
betänkande om alkoholpolitiken (1992/93:SoU17)
behandlade utskottet ett antal olika yrkanden på
alkoholområdet. Utskottet uttalade bl.a. med anledning av
motioner om langning att såväl Folkhälsoinstitutet som
Alkoholkommissionen kan ta upp frågor som berörs i
motionerna och att något initiativ från riksdagens sida
därför inte behövdes. Motionerna avstyrktes.
Riksdagen beslöt i juni 1980 (SoU 1979/80:44, rskr. 385)
att anta en ny sociallagstiftning -- socialtjänstlagen
(1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga. Hösten 1981 antogs lagen (1981:1243) om
vård av missbrukare i vissa fall. Dessa tre lagar som
trädde i kraft 1982 ersatte de tidigare lagarna om
barnavård, nykterhetsvård, socialhjälp och social
centralnämnd. Socialnämnderna som enligt den nya lagen
skulle inrättas i varje kommun ersatte bl.a. de dåvarande
nykterhetsnämnderna.
Socialtjänstlagen har utformats som en målinriktad
ramlag. Den är uppbyggd kring mål och delmål på olika
nivåer och ger kommunerna stor frihet att själva bestämma
hur verksamheten skall vara utformad. Enligt
socialtjänstlagen skall varje kommun svara för
socialtjänsten inom sitt område. Kommunen skall ha det
yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det
stöd och den hjälp som de behöver. För att fullgöra
kommunens uppgifter inom socialtjänsten skulle det -- fram
till den 1 januari 1992 -- i varje kommun finnas en
socialnämnd. Kravet på att det skulle finnas särskilda
socialnämnder avskaffades genom en ändring i 4 §
socialtjänstlagen i anslutning till att den s.k.
Ädelreformen genomfördes (prop. 1990/91:14, SoU9).
Samtidigt trädde en ny kommunallag i kraft (prop.
1990/91:117, KU38). Den nya kommunallagen innebär att
kommuner och landsting fått ökad frihet att inom de
specialreglerade områdena bestämma vilka nämnder som skall
finnas för att fullgöra uppgifterna och att bestämma deras
verksamhetsområden och inbördes förhållanden.
Utskottets bedömning
Målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett
narkotikafritt samhälle. Utskottet konstaterar att
omfattande insatser görs eller förbereds för att bekämpa
narkotikabrottsligheten och drogmissbruket även när det
gäller nya missbruksmedel och nya missbrukargrupper.
Sverige deltar också mycket aktivt i det internationella
samarbetet mot narkotikaproblemen. Samlade bedömningar av
drogutvecklingen i Sverige görs årligen av CAN i samarbete
med Folkhälsoinstitutet. En ny landsomfattande kartläggning
av det tunga narkotikamissbrukets omfattning har nyligen
genomförts, och resultatet av undersökningen kommer att
presenteras inom kort. Något initiativ från riksdagens sida
behövs inte med anledning av motionerna So228 (c), So238
(fp), So255 (kds) och So260 (-). Motionerna avstyrks. Även
motion So284 (kds) avstyrks.
Vård av missbrukare
Motionerna
I motion So223 av Widar Andersson (s) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförs om tvångsvård av vuxna
missbrukare. Motionären anser att staten bör samordna
tvångsvården av narkotikamissbrukare. Kriminalvården bör
bli huvudman för vården. Fängelserna kan ansvara för
behovet av inlåsning och drogfrihet -- vilket enligt
motionären är en nödvändighet vid inledningen av varje
seriöst vårdförsök. Fängelserna kan tillägna sig
behandlingskompetens och även ansvara för driften av
öppnare institutioner.
I motion So246 av Jan Andersson m.fl. (s) hemställs
om ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts
om den kooperativa missbrukarvården. Motionärerna påtalar
att en förstudie om möjligheterna att starta ett
arbetskooperativ för missbrukare med italienska San
Patrignano-kooperativet som förebild har genomförts av fyra
kommuner. I motionen sägs vidare att det nu är dags för det
praktiska genomförandet av projektet. Motionärerna anser
det vara mycket angeläget att verksamheten, som beräknas
starta i januari 1994, följs upp från samhällets sida och
får erforderligt stöd. Viktigt är också att erfarenheter
och kunskaper om verksamheten sprids till övriga kommuner i
landet och till personer som är ansvariga för
missbrukarvården.
I motion So273 av Birthe Sörestedt och Bengt
Silfverstrand (s) begärs ett tillkännagivande om vad som
anförts om åtgärder inom missbrukarvården (yrkande 1).
Motionärerna påpekar att samhällets intentioner om en
kraftfull kamp mot narkotikan hotas genom besparingar inom
olika områden. Motionärerna ser med oro på att
narkomanvården håller på att nedrustas i en tid när nya
preparat introduceras på marknaden och porten till EG
öppnas. Motionärerna pekar på att bristerna inom den
offentliga vården och avsaknaden av ett varierat utbud inom
privat vård samt bristen på samordning och styrning har
gjort att utvecklingen inom missbrukarvården inte stämmer
överens med behoven. Tunga missbrukare med dålig prognos,
kvinnor, psykiskt störda och hivpositiva har mycket få
möjligheter att få den hjälp de behöver, sägs det vidare i
motionen.
I tre motioner tas vården av kvinnliga missbrukare
upp.
I motion So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) begärs
ett tillkännagivande om behovet av fler EWA-enheter på
olika håll i landet, där kvinnor snabbt kan få behandling
(yrkande 10).
I motion So475 av Charlotte Branting m.fl. (fp)
hemställs om ett tillkännagivande om behovet av åtgärder
mot alkoholmissbruk bland kvinnor (yrkande 15). I
motionen betonas vikten av att de goda erfarenheterna av
behandlingsprogram för kvinnliga missbrukare måste tas till
vara på fler platser i landet. Motionärerna anser att
Folkhälsoinstitutet, skolan, mödrahälsovården,
arbetsgivarna m.fl. bör kraftsamla kring information och
opinionsbildning med syfte att skapa respekt bland kvinnor
för alkoholen och dess risker.
I motion A811 av Karin Starrin m.fl. (c) hemställs om
ett tillkännagivande av vad som i motionen anförts dels om
behovet av vårdmöjligheter för kvinnor med alkoholberoende,
dels om förstärkning av mödravårdens resurser (yrkandena
30 och 31). I motionen anförs att den traditionella
alkoholistvården har misslyckats när det gäller vården av
kvinnor. Kvinnor mår enligt motionärerna bättre om de får
vård i vårdenheter där det endast finns kvinnor. Det krävs
ökad forskning och flera projekt som syftar till att ge
kvinnor ett adekvat omhändertagande. Av betydelse för att
förebygga och spåra missbruk är också
mödravårdscentralernas arbete. Mödravårdens förebyggande
arbete får därför inte försämras i den förändrade
sjukvårdsorganisationen.
Bakgrund
Allmänt
Sedan mitten av 1980-talet har betydande medel satsats på
en offensiv narkomanvård. Inom ramen för detta har ett
hundratal öppenvårdsenheter byggts upp för vuxna
missbrukare. Också institutionsvården och familjevården har
byggts ut väsentligt. I april 1992 fanns det drygt 8 200
platser på institutioner för vuxna missbrukare av alkohol
och narkotika. En offensiv narkomanvård har av riksdagen
betraktats som en förutsättning för att förebygga spridning
av hiv bland intravenösa missbrukare. Målet är att nå
samtliga missbrukare för provtagning, avgiftning, vård och
behandling. Enligt Socialstyrelsens bedömning har drygt 80
% av injektionsmissbrukarna hivtestats en eller flera
gånger.
Socialstyrelsen har sedan 1986 arbetat med
utbyggnaden av narkomanvården inom ramen för uppdraget
Offensiv narkomanvård. Inriktningen av detta arbete
preciserades 1984 i rapporten Offensiv narkomanvård II
(Ds S1984:11). Enligt rapporten skall insatser göras för
att på kommunal nivå utveckla metoder för narkomanvård, och
samarbetet mellan socialtjänst, polis och kriminalvård
skall utvecklas. I juni 1992 gav regeringen Socialstyrelsen
i uppdrag att genomföra en kartläggning av dagens
narkomanvård och behoven av insatser samt att utarbeta ett
program för det fortsatta hivförebyggande arbetet bland
narkotikamissbrukare. Uppdraget redovisas i rapporten
Effekter av en offensiv narkomanvård (Socialstyrelsen
följer upp och utvärderar 1993:1). I rapporten lämnas en
redovisning av vad staten önskade uppnå med satsningen
Offensiv narkomanvård och hur medlen använts. Vidare lämnas
en analys av om målen uppfyllts och ett förslag till
fortsatt program. Ett av delmålen för satsningen har varit
att alla missbrukare som socialtjänsten kommer i kontakt
med skall erbjudas behandling och alla som har behov av
vård på behandlingshem skall kunna få det. Socialstyrelsen
anför att utbyggnaden av en specialiserad öppen
narkomanvård har lett till att inte bara nya missbrukare
nåtts, utan det har också inneburit att klienter som av
andra skäl sedan länge varit kända inom socialtjänsten har
kunnat identifieras som missbrukare. Ett ibland
slentrianmässigt ekonomiskt bistånd har därmed kunnat
ersättas av ett aktivt motivationsarbete, vård och
behandlingsinsatser. Vidare sägs i rapporten att tendensen
i dag till skillnad från när satsningen på en offensiv
narkomanvård inleddes tycks vara att det finns ett
överutbud av behandlingsplatser i förhållande till
kommunernas efterfrågan. Institutionsvården för missbrukare
har byggts ut kraftigt samtidigt som kommunerna av bl.a.
ekonomiska skäl är mer restriktiva när det gäller
placeringar. För vissa grupper, t.ex. missbrukare med
psykiska störningar, saknas dock fortfarande platser.
Enligt Socialstyrelsens mening skulle vårdutbudet generellt
behöva differentieras ytterligare utifrån missbrukarnas
behov och förutsättningar. En större variation av
öppenvårdalternativ skulle också behöva utvecklas.
Styrelsen anser att en sådan omstrukturering bör kunna ske
inom ramen för befintliga resurser.
I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100, s. 133
f.) betonas vikten av att satsningen på en offensiv
narkomanvård fullföljs av kommunerna. Av särskild betydelse
är enligt regeringen att fortsatta ansträngningar görs för
att förbättra samverkan mellan bl.a. socialtjänst,
kriminalvård och psykiatri när det gäller vård och
behandling av narkotikamissbrukare. Samtidigt är det
väsentligt att genomföra analyser av hur samhällets
resurser används inom vårdområdet och hur dessa resurser
kan användas effektivare. Riksrevisionsverket har under
1992 haft regeringens uppdrag att genomföra en sådan
analys. En rapport överlämnades till regeringen i februari
1993. I rapporten föreslår Riksrevisionsverket bl.a.
försöksverksamhet för att bättre samordna behandlings- och
rehabiliteringsåtgärder. Även särskilda tillsynsinsatser
föreslås för att följa upp att de psykiskt störda
missbrukarna får sina behov tillgodosedda.
När det gäller samordning av tvångsvården av bl.a.
missbrukare bör nämnas att riksdagen i december 1992 har
beslutat om ett statligt huvudmannaskap för de särskilda
ungdomshemmen och LVM-hemmen och att inrätta en ny statlig
myndighet, Statens institutionsstyrelse,
med ansvar för planering och drift av dessa hem (prop.
1992/93:61, SoU10, rskr. 106).
I rapporten Effekter av en offensiv narkomanvård (s. 36
f.) beskrivs arbetet med att utveckla samarbetsformer
mellan socialtjänsten och kriminalvården. Syftet har varit
att bedriva uppsökande arbete bland narkotikamissbrukare
inom kriminalvården och att motivera dessa till vård och
behandling. Satsningen har enligt Socialstyrelsen varit
framgångsrik när det gäller dessa delar.
När det gäller den kooperativa missbrukarvården har
Socialstyrelsen lämnat bidrag till Riksförbundet för hjälp
åt läkemedelsmissbrukare, RFHL, för en förstudie angående
möjligheterna att starta ett arbetskooperativ för
missbrukare i samarbete med Botkyrka, Haninge, Nynäshamn
och Tyresö kommuner. Förebild för projektet har varit det
självförsörjande missbrukarkooperativet San Patrignano i
Italien. Projektet kommer att följas av Socialstyrelsen och
enligt uppgift även av Socialdepartementet.
Särskilt om kvinnliga missbrukare
Vid Karolinska sjukhuset finns sedan 1981 en
EWA-enhet (Early treatment, Women, Alcoholic
addiction), där kvinnor med tidiga alkoholproblem utreds
och behandlas. Vid enheten -- som omfattar både sluten och
öppenvård -- har årligen omhändertagits ca 200 kvinnor från
Stockholms län. EWA-enheterna försöker att nå kvinnorna i
ett tidigt stadium av deras missbruk och att utveckla
behandlingsprogram för denna patientkategori. Anhöriga är
också välkomna för rådgivande samtal. Hänsyn tas till att
kvinnors behov av vård och behandling är annorlunda än
mäns. Behandlingstiden är normalt två år. Majoriteten av
patienterna är socialt väletablerade och med ett för
omgivningen okänt alkoholproblem.
Socialstyrelsen har under senare år, bl.a. på uppdrag
av regeringen, ägnat frågan om kvinnors missbruk ökad
uppmärksamhet. Styrelsen har i promemorian Kvinnor och
missbruk (1991) redovisat behov av ytterligare kunskaps-
och metodutveckling. Dessutom behövs enligt promemorian
bättre samarbete mellan socialtjänsten, sjukvården och
företagshälsovården för att på ett tidigare stadium nå
kvinnor som missbrukar. Andra områden som särskilt bör
uppmärksammas är eftervården för kvinnor som genomgått
behandling, insatser riktade till gravida missbrukare och
insatser för barn till missbrukare.
Styrelsens pågående insatser inom området avser bl.a. att
förbättra det arbete med missbrukande blivande mödrar och
missbrukande föräldrar som bedrivs av kommunerna och inom
barn- och mödrahälsovården. Socialstyrelsen avser också att
genomföra seminarier och andra utbildningsinsatser för att
höja kompetensen inom området.
Socialstyrelsen har också lämnat stöd till utveckling av
alternativ inom missbrukarvården och för att möta kvinnliga
missbrukares specifika vårdbehov. En stor del av
utvecklingsarbetet när det gäller vården av kvinnliga
missbrukare, har bedrivits av stiftelsen Kvinnoforum,
vars verksamhet fått ekonomiskt stöd inom ramen för
satsningen Offensiv narkomanvård. Kvinnoforum genomför
utbildningar och seminarier riktade till särskilda
yrkesgrupper och bedriver egen forskning rörande kvinnligt
missbruk. Även Folkhälsoinstitutet stöder
forskningsinsatser inom alkohol- och narkotikaområdet.
Institutet har också ett särskilt program inriktat på
kvinnors hälsa.
Under perioden 1986--1991 har Socialstyrelsen gett
ekonomiskt stöd till fem nya behandlingshem för
narkotikamissbrukande kvinnor. Enligt styrelsens bedömning
är behovet av särskilda hem för kvinnliga
narkotikamissbrukare nu i huvudsak täckt.
En av uppgifterna för Alkoholkommissionen (dir.
1991:124) är att göra en översyn av vården för
alkoholmissbrukare och att bedöma behoven i fråga om
vårdens form och innehåll. De kvinnliga missbrukarnas
vårdbehov skall därvid särskilt uppmärksammas.
Alkoholkommissionen skall vidare överväga hur det
opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet på
alkoholområdet kan förstärkas. Kommissionens arbete skall
vara avslutat före utgången av år 1993.
Information och opinionsbildning ingår också som ett led
i Folkhälsoinstitutets Alkohol- och narkotikaprogram.
Institutet planerar bl.a. en massmediekampanj våren 1994
som stöd till och förstärkning av det lokala
drogförebyggande arbetet. Vidare skall institutet under det
närmaste året verka för samordning av det drogförebyggande
arbetet, bl.a. inom arbetslivet, och av de opinionsbildande
insatser som bedrivs av myndigheter och organisationer.
Vidare skall institutet förstärka det alkoholförebyggande
arbetet inom primärvården genom stöd till metodutveckling.
Tidigare behandling
Riksdagen har som tidigare nämnts beslutat om statligt
huvudmannaskap för institutionerna för tvångsvård av
ungdomar och missbrukare (1992/93:SoU10). I betänkandet
anförde utskottet att ett statligt huvudmannaskap för de
särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen ger ökade
möjligheter till ett väl differentierat vårdutbud och
adekvat vård till de mest utsatta grupperna, vilket också
utgjorde viktiga argument för riksdagens tidigare
principbeslut om en huvudmannaskapsförändring. Utskottet
betonade vikten av att det alltid måste finnas beredskap
att ta hand om vårdbehövande ungdomar och missbrukare
oavsett den ekonomiska situationen i samhället. Det är
därför viktigt att de kommande statsbidragen utformas så
att inte ekonomin styr valet av vårdform, anförde
utskottet. Vidare framhölls att kommunernas ansvar för
ungdomar och missbrukare enligt socialtjänstlagen inte
förändras genom huvudmannaskapsreformen.
När det gäller alternativa behandlingsformer uttalade
utskottet i betänkandet 1992/93:SoU2 att det är
angeläget att samhällets åtgärder mot drogmissbruk
successivt utvecklas och att nya behandlingsformer prövas.
Utskottet ansåg det vara positivt att missbrukarvård i
exempelvis kooperativ form prövas här i landet. Något
initiativ från riksdagens sida behövdes dock inte, ansåg
utskottet. Riksdagen följde utskottet.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om
kvinnliga missbrukare och därmed sammanhängande frågor. I
betänkandet 1992/93:SoU2 anförde utskottet med
anledning av motioner med liknande innehåll som de nu
aktuella att missbrukande kvinnors situation på senare år
har ägnats allt större uppmärksamhet. Behov finns
emellertid av ytterligare insatser för denna grupp. Enligt
utskottets mening behövdes såväl fortsatt forskning om
kvinnor och missbruk som bättre förebyggande insatser för
vård där de kvinnliga missbrukarnas speciella problem
särskilt beaktas. Folkhälsoinstitutet liksom olika
utredningar på området bör kunna lämna väsentliga bidrag
när det gäller att bygga upp nödvändig kompetens och
förstärka insatserna för missbrukande kvinnor. Det behövdes
enligt utskottet därför inte något tillkännagivande till
regeringen. Motionsyrkandena avslogs. Riksdagen följde
utskottet.
Utskottets bedömning
Inom ramen för en offensiv narkomanvård har en
kartläggning skett av narkomanvården och behovet av
insatser. Utskottet anser det angeläget att satsningen på
den offensiva narkomanvården fullföljs av kommunerna.
Regeringen bör fortsätta ansträngningarna att förbättra
samverkan mellan socialtjänst, kriminalvård och psykiatri
när det gäller vården och behandlingen av
narkotikamissbrukare. Utskottet konstaterar vidare att
Statens institutionsstyrelse inrättats den 1 juli i år med
ansvar för planering och drift av de särskilda
ungdomshemmen och LVM-hemmen. När det gäller den
kooperativa missbrukarvården har Socialstyrelsen lämnat
bidrag till en förstudie. Projektet följs av styrelsen och
Socialdepartementet. Något initiativ från riksdagens sida
behövs inte med anledning av motionerna So223 (s), So246
(s) och So273 (s) yrkande 1.
När det gäller vården av kvinnliga missbrukare vidhåller
utskottet sin tidigare inställning och avstyrker motionerna
So318 (s) yrkande 10, So475 (fp) yrkande 15 och A811 (c)
yrkandena 30 och 31.
Nordiska insatser för socialt utsatta grupper
Motionen
I motion So216 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett
tillkännagivande om nordiska insatser för socialt utsatta
grupper. Motionären anser att en samlad nordisk översikt
över de socialt utsatta gruppernas omfattning och villkor
bör sammanställas under ett gemensamt perspektiv och en
samlad målsättning. Arbetet, som kräver projektstöd, bör
ytterst sikta till att utarbeta en strategi för att uppnå
jämlikhet i hälsa och levnadsvillkor enligt WHO:s "equity
in health", sägs det i motionen.
Bakgrund
Nordiska rådets socialutskott har 1992 behandlat
medlemsförslag med liknande innehåll som den nu aktuella
motionen (A 987/s). Nordiska rådet antog den 11 november
1992 med acklamation följande rekommendation efter förslag
från utskottet (rekommendation nr 42/1992).
att företa en kartläggning av de socialt utsatta
gruppernas omfång och villkor i de nordiska länderna samt
göra denna tillgänglig genom ett ömsesidigt kunskaps- och
erfarenhetsutbyte för att främja insatser för socialt
utsatta grupper.
Enligt av utskottet inhämtad uppgift är rekommendationen
för närvarande föremål för nationell beredning och kommer
att tas upp på Nordiska socialpolitiska kommitténs möte i
oktober 1993.
Utskottets bedömning
Frågan om nordiska insatser för socialt utsatta grupper
övervägs för närvarande inom Nordiska ministerrådet.
Riksdagen bör inte ta något initiativ i frågan. Motion
So216 (s) avstyrks.
Bostadslösa
Motionerna
I motion So242 av Sigrid Bolkéus och Lahja Exner (s)
begärs ett tillkännagivande om behovet av en inventering av
antalet bostadslösa och uteliggare i Sverige (yrkande
1).
I motion So243 av Pär Granstedt m.fl. (c) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär sådana lagändringar att
kommunerna åläggs att se till att var och en som har behov
därav skall få tak över huvudet nattetid.
Tidigare behandling, m.m.
I betänkandet 1992/93:SoU5 erinrade utskottet om att
det vid flera tillfällen uttryckt sin oro över situationen
med de många bostadslösa i samhället. Utskottet ansåg att
förhållandena på detta område fortfarande var oacceptabla
och att det är viktigt att kommunerna kontinuerligt ägnar
de bostadslösa stor uppmärksamhet och ser till att
stödinsatserna blir så effektiva som möjligt. Vidare ansåg
utskottet det angeläget att en ny kartläggning görs av
antalet bostadslösa/hemlösa och uteliggare och att denna
kartläggning omfattar hela landet. Utskottet ansåg det
också angeläget att en enhetlig terminologi används som
möjliggör jämförelser mellan olika delar av landet och över
tiden samt att kartläggningen också avser de bakomliggande
orsakerna till hemlösheten. En inventering av
socialtjänstens och olika frivilliga organisationers
erbjudanden av olika boendeformer och övriga insatser för
de bostadslösa borde enligt utskottets mening också ingå i
kartläggningen. Utskottet riktade kritik mot
Socialstyrelsen för att styrelsen inte hade tagit initiativ
till tidigare aviserade överläggningar med
bostadsmarknadens parter för att diskutera de bostadslösas
problem. Vad utskottet anfört borde ges regeringen till
känna. Riksdagen följde utskottet.
Regeringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att genomföra
den av riksdagen begärda kartläggningen.
I april månad 1993 gjordes en kartläggning av hemlösa
personer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Som hemlösa
räknades personer som saknade egen eller förhyrd bostad,
inte var stadigvarande inneboende och var hänvisade till
tillfälliga boendealternativ eller var uteliggare.
Uppgifter insamlades från socialdistrikt och
stadsdelsnämnder, från olika typer av institutioner som
inackorderingshem, behandlingshem och härbärgen, från
sjukvården och kriminalvården samt från en rad
frivilligorganisationer. Forsknings- och utvecklingsbyrån
vid Socialtjänsten i Stockholm har bearbetat inkommet
material och gjort en preliminär sammanställning över
resultaten från de tre städerna. Socialstyrelsen skall
bearbeta detta material och avlämna en rapport till
regeringen senast den 1 november 1993.
Enligt inhämtad uppgift från Forsknings- och
utvecklingsbyrån vid Stockholms socialförvaltning pågår för
närvarande en landsomfattande inventering av
socialtjänstens och olika frivilliga organisationers
erbjudanden av olika boendeformer och övriga insatser för
bostadslösa. Enligt uppgift från Socialstyrelsen kommer
styrelsen under innevarande höst att inbjuda
bostadsmarknadens parter till överläggningar om
bostadslösa. Styrelsen planerar en andra överläggning under
våren 1994.
Utskottets bedömning
Genom den kartläggning av hemlösa personer som genomförts
får syftet med motion So242 (s) yrkande 1 i huvudsak anses
vara tillgodosett. Motionen avstyrks.
Kartläggningen av de hemlösa och insatserna för dem bör
slutföras innan riksdagen överväger något ytterligare
initiativ i denna fråga. Motion So243 (c) avstyrks därför.
Åtgärder mot spelberoende
Motionerna
I motion So204 av Barbro Westerholm (fp) begärs
tillkännagivanden om vad som i motionen anförts om vård,
behandling och rehabilitering av spelberoende, om stöd till
spelberoendes anhöriga och om finansiering av insatser mot
spelberoende (yrkandena 3, 4 och 5). Motionären anser
att kunskaperna inom hälso- och sjukvården är bristfälliga
när det gäller behandling och rehabilitering av människor
med spelberoende. Vårdresurser saknas också. Enligt
motionären kräver en framgångsrik rehabilitering av
spelberoende stöd från anhöriga, arbetsplatsen och ideella
organisationer. Dessa stödfunktioner får i dag ringa stöd
från samhällets sida. Slutligen anser motionären att en del
av statens intäkter från de statliga spelbolagen borde
avdelas till insatser för att öka kunskaperna om
spelberoende och möjligheterna till vård, behandling och
rehabilitering av människor som utvecklat ett sådant
beroende.
I motion So313 av Karin Israelsson (c) begärs
tillkännagivanden dels om vad som anförts om avsättning av
medel från spelintäkter till de i motionen anförda
områdena, dels om vad som anförts om de sociala
konsekvenserna av ett ökat spelutbud (yrkandena 1 och
2). Motionären kräver varsamhet i utvecklingen av nya
spelformer och marknadsföring av spel för att förhindra ett
ökat spelberoende med en åtföljande ökning av sociala
skador och kriminalitet. En viss del av spelintäkterna bör
avsättas för behandling och vård av spelberoende samt
forskning rörande spel.
Tidigare behandling, m.m.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om
spelberoende. I betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 90 f.)
uttalade utskottet att problemen med spelberoende är kända
för regeringen och att problemen torde komma att
uppmärksammas av bl.a. Socialstyrelsen och
Folkhälsoinstitutet i deras löpande verksamheter. I
betänkandet behandlades även ett yrkande om att en viss
summa av skatteintäkterna från spel bör gå till insatser
mot spelberoende. Utskottet hänvisade till vad
finansutskottet anfört i betänkandet 1990/91:FiU19 om
att en specialdestinering av statsinkomster för vissa
ändamål bör undvikas eftersom det förhindrar en
prioritering av utgifter på rationella grunder mot övriga
behov och önskemål. Den då aktuella motionen avstyrktes i
sin helhet.
I betänkandet 1992/93:SoU25 Forskning inom
Socialdepartementets verksamhetsområde lämnas en
redogörelse för olika forskningsprojekt rörande
spelberoende. Motioner om forskning kring spelberoende
avstyrktes bl.a. med hänvisning till att kontinuerligt stöd
redan ges till sådan forskning.
I oktober 1991 bildades Riksförbundet Spelberoende,
vars syfte är att vara en länkrörelse för spelmissbrukare.
I förbundets arbete ingår bl.a. att informera olika
myndigheter och hälsovården om spelberoende och hur olika
spelformer marknadsförs av spelbolagen. Behandling mot
spelberoende erbjuds sedan 1985 vid motivationshemmet
Backgården i Hedemora. Även vid Stusshyttans
behandlingshem i Dalarna kan behandling fås.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och
avstyrker motionerna So204 (fp) yrkandena 3, 4 och 5 och
So313 (c).
Homosexualitet
Motionen
I motion So235 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om
information om homosexualitet (yrkande 2). Information
och opinionsbildning är enligt motionärerna viktiga
åtgärder för att motverka diskriminering och sprida kunskap
och skingra fördomar om homosexualitet, anser motionärerna.
De framhåller särskilt utbildningsväsendets och militära
myndigheters ansvar på detta område.
Bakgrund
I november 1987 gav regeringen Socialstyrelsen ett
övergripande ansvar för samordningen av insatser för
homosexuella. I uppdraget ingick att i samråd med berörda
myndigheter följa utvecklingen av de homosexuellas
situation. Styrelsen skulle vidare vidta egna och följa
andra myndigheters informationsinsatser samt följa
forskningen om homosexualitet och homosexuellas
förhållanden. I uppdraget ingick även att ur ett särskilt
anslag fördela bidrag till homosexuellas organisationer för
deras arbete på riksplanet. Socialstyrelsen har inom ramen
för regeringsuppdraget ordnat viss internutbildning och ett
forskningsseminarium. Styrelsen har utarbetat en katalog om
rättigheter för homosexuella som under hösten 1991 spreds
via de homosexuellas organisationer och apoteken. Vidare
har styrelsen under 1992 utarbetat en handledning för
lärare om homosexualitet. Handledningen har distribuerats
till skolorna för att användas i sex- och
samlevnadsundervisningen. Socialstyrelsen har även hållit
seminarier för journalister om homosexualitet. Vidare
bedriver
de homosexuellas organisationer en omfattande informations-
och rådgivningsverksamhet.
Ansvaret för informationsfrågor inom olika
samhällssektorer samt stödet till olika organisationer på
området överfördes från Socialstyrelsen till
Folkhälsoinstitutet när detta bildades den 1 juli 1992.
Uppdraget till Socialstyrelsen att följa de homosexuellas
situation i samhället har regeringen också beslutat föra
över till Folkhälsoinstitutet. Institutet har även fått i
uppdrag att ur ett särskilt anslag fördela bidrag till de
homosexuellas organisationer, vilket tidigare ankom på
Socialstyrelsen (prop. 1992/93:100, s. 144; SoU15).
Tidigare behandling
I betänkandet 1992/93:SoU2 uttalade utskottet
följande i anledning av motionskrav om förbättrad
information.
Information är av stor betydelse när det gäller att skapa
förståelse i samhället för homosexualitet och de
homosexuellas situation. Det är också av avgörande
betydelse när det gäller att motverka våld och andra
övergrepp mot homosexuella. Olika myndigheter har ett
ansvar att inom resp. ansvarsområden sprida information om
bl.a. homosexualitet. Det gäller exempelvis inom hälso- och
sjukvården och utbildningsväsendet.
Vidare hänvisade utskottet till Socialstyrelsens ansvar
för insatser för homosexuella och att statsbidrag utgår
till de homosexuellas egna organisationer för att dessa
skall kunna informera och bekämpa fördomar om
homosexualitet. Enligt utskottet behövdes för närvarande
inget riksdagsinitiativ i denna fråga. De då aktuella
motionerna avstyrktes.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och
avstyrker motion So235 (fp) yrkande 2.
Prostitution
Motionen
I motion So513 av Johan Brohult (-) begärs ett
tillkännagivande av vad som anförts om bekämpning av
prostitutionen och skyldighet för prostituerade att
medverka i rehabiliteringsprogram (yrkande 3). I
motionen framhålls att prostitutionen är den efter
narkotikamissbruk näst största orsaken till hivsmitta.
Motionären anser inte att de prostituerade kvinnornas
verksamhet skall vara straffbar men att det bör föreligga
starka rekommendationer för dessa kvinnor att ställa upp på
de rehabiliterande åtgärder som samhället har att erbjuda.
De s.k. torskarnas och hallickarnas verksamhet bör däremot
vara straffbar.
Bakgrund
Efter initiativ från riksdagen (1992/93:JuU7) har
regeringen tillkallat en särskild utredare för att se över
samhällets åtgärder mot prostitution, dir. 1993:31.
Utredaren skall kartlägga prostitutionens omfattning i
Sverige och särskilt belysa de olika problem som är
förknippade med prostitution samt orsakerna till dessa.
Utredaren bör utarbeta eventuella förslag till förbättring
av samhällets insatser. Frågan om en kriminalisering av
prostitution är en lämplig metod för att motverka
prostitutionen och dess konsekvenser bör härvid
förutsättningslöst undersökas.
Utskottets bedömning
En särskild utredare ser för närvarande över samhällets
insatser mot prostitutionen. Utskottet avstyrker därför
motion So513 (-) yrkande 3.
En asocialitetslagstiftning
I motion Sf632 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd)
begärs ett tillkännagivande om behovet av en särskild
asocialitetslagstiftning (yrkande 1). Enligt
motionärernas mening finns det behov av att återinföra en
särskild asocialitetslag som i huvudsak skall överensstämma
med den tidigare gällande lagen om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet. Enligt denna lag kunde personer
som förde ett asocialt liv omhändertas och dömas till
arbetsanstalt.
Bakgrund
Lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet tillkom 1964 och ersatte då lösdrivarlagen
från 1885. Asocialitetslagen upphävdes i samband med
socialtjänstreformen 1982.
I proposition 1979/80:1 uttalar departementschefen
följande.
Jag anser att tvångsingripanden mot vuxna missbrukare bör
få ske för att rädda liv eller förhindra allvarlig
kroppslig eller psykisk skada i situationer då den enskilde
är ur stånd att själv inse sitt behov av hjälp. Vården bör
syfta till att möta ett akut hjälpbehov och att försätta
den hjälpbehövande i en sådan fysisk och psykisk kondition
att han kan motiveras för fortsatt vård i frivilliga
former. Alla åtgärder som har ett annat och längre gående
syfte måste vidtas som stödinsatser i samförstånd med den
enskilde. -- -- -- Jag föreslår därför att bestämmelserna i
NvL (nykterhetsvårdslagen) om tvångsintagning på allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare inte skall få någon
motsvarighet i den nya sociallagstiftningen. Av samma skäl
bör lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet -- som i praktiken inte längre tillämpas --
upphävas.
Utskottets bedömning
Utskottet avstyrker motion Sf632 (nyd) yrkande 1.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande bistånd enligt socialtjänstlagen
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So211,
1992/93:So240, 1992/93:So269, 1992/93:So274, 1992/93:So278,
1992/93:So299, 1992/93:So315 yrkande 2, 1992/93:So316 och
1992/93:So317,
res. 1 (nyd)
2. beträffande frivilligcentraler i kommunerna,
m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So229 och
1992/93:So261,
men. (v)
3. beträffande socialutredningar på entreprenad
att riksdagen avslår motion 1992/93:So296,
4. beträffande administration av
underhållsbidrag
att riksdagen avslår motion 1992/93:So227,
5. beträffande skydd för socialtjänstens personal
att riksdagen avslår motion 1992/93:So303,
6. beträffande åtgärder mot drogmissbruk
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So228,
1992/93:So238, 1992/93:So255, 1992/93:So260 och
1992/93:So284,
7. beträffande vård av missbrukare
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So223,
1992/93:So246, 1992/93:So273 yrkande 1, 1992/93:So318
yrkande 10, 1992/93:So475 yrkande 15 och 1992/93:A811
yrkandena 30 och 31,
8. beträffande nordiska insatser för socialt
utsatta grupper
att riksdagen avslår motion 1992/93:So216,
9. beträffande bostadslösa
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So242 yrkande 1
och 1992/93:So243,
10. beträffande åtgärder mot spelberoende
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So204 yrkandena
3, 4 och 5 och 1992/93:So313,
11. beträffande homosexualitet
att riksdagen avslår motion 1992/93:So235 yrkande 2,
12. beträffande prostitution
att riksdagen avslår motion 1992/93:So513 yrkande 3,
13. beträffande en asocialitetslag
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf632 yrkande 1.
res. 2 (nyd)
Stockholm den 12 oktober 1993
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Göte
Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid
Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Jan Andersson (s),
Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd), Leif Carlson (m),
Hans Karlsson (s), My Persson (m), Martin Nilsson (s), Ulla
Tillander (c) och Maud Ekendahl (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon
ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Eva
Zetterberg (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av
ärendet.
Reservationer
1. Bistånd enligt socialtjänstlagen (mom. 1)
Leif Bergdahl (nyd) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som
börjar med "De frågor" och slutar med "avstyrks därför"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening skall samhället erbjuda alla
svenska medborgare ett gott allmänt ekonomiskt grundskydd,
som skall träda in när en människa av något skäl inte kan
försörja sig och de sina. Grundskyddet skall vara lika för
alla och ligga på en anständig nivå, men aldrig på en nivå
som kan upplevas som eftersträvansvärd genom t.ex.
bidragsoptimering eller fusk. Detta innebär att det
samhälleliga skyddsnätet måste ligga på en nivå som klart
understiger vad självförsörjande medborgare unnar sig.
Utöver detta grundskydd, som kommunen har en absolut
skyldighet att tillhandahålla, står det varje medborgare
fritt att skaffa sig det individuella tilläggsskydd hon
eller han önskar och har råd med. Utskottet anser att
nuvarande socialbidragssystem skall avskaffas och ersättas
av ekonomisk socialhjälp i form av sociallön och sociallån.
Sociallönen är avsedd för arbetslösa medborgare som vill
och kan arbeta och som inte uppbär arbetslöshetsersättning
eller andra former av arbetsmarknadsersättning. Rätten till
sociallön skall kopplas till en skyldighet att arbeta med
av kommunen anvisade arbetsuppgifter. Den s.k.
Hallstahammarmodellen -- som i korthet går ut på att
socialbidrag inte skall betals ut utan någon form av
motprestation -- kan därvid tjäna som god förebild.
Sociallån är avsedda för medborgare som hamnat i ekonomiskt
trångmål av temporär natur och där hjälp inte finns att
hämta via andra kanaler. Lånet skall betalas tillbaka när
vederbörande är på grön kvist. Kommunerna skall själva
bestämma vilken nivå sociallönen resp. lånet skall ligga
på. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med
förslag till ändringar i socialtjänstlagen och andra
författningar så att kommunerna kan arbeta efter de ovan
angivna principerna.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till
motionerna So274 (nyd) och So315 (nyd) yrkande 2 och med
avslag på So317 (nyd) som sin mening ge regeringen till
känna.
Motionerna So211 (s), So240 (m), So269 (m), So278 (fp),
So299 (s), So316 (nyd) avstyrks.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande bistånd enligt
socialtjänstlagen
att riksdagen med bifall till motionerna
1992/93:So274 och 1992/93:So315 yrkande 2 och med avslag
på motionerna 1992/93:So211, 1992/93:So240,
1992/93:So269, 1992/93:So278, 1992/93:So299,
1992/93:So316 och 1992/93:So317 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. En asocialitetslag (mom. 13)
Leif Bergdahl (nyd) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 33 som
börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "yrkande 1"
bort ha följande lydelse:
Med asocialitet förstås att man inte försöker försörja
sig på ett ärligt sätt, är farlig för allmän ordning och
säkerhet eller i övrigt för ett asocialt liv. Den som förde
ett asocialt liv kunde före socialtjänsreformen 1982
omhändertas och dömas till arbetsanstalt med stöd av lagen
(1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.
Enligt utskottets mening finns det bl.a. mot bakgrund av
att ett inte ringa antal utländska prostituerade kommit
till Sverige, behov av att återinföra en särskild
asocialitetslagstiftning som i huvudsak skall överensstämma
med den tidigare gällande lagen om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet. Utskottet instämmer således i
vad som anförts i motionen Sf632 (nyd) yrkande 1. Vad
utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:
13. beträffande en asocialitetslag
att riksdagen med anledning av motion
1992/93:Sf632 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från
Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av
ordinarie ledamot i utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
Jourhavande kurator
Enligt min mening bör en försöksverksamhet med
jourhavande kurator införas i hela landet. I Stockholm har
en sådan verksamhet funnits i 25 år. Verksamheten
finansieras av Socialtjänsten i Stockholm. Jourhavande
kurator är till för människor i akut kris och kan nås alla
tider på dygnet via SOS alarmering eller direktlinjer. Den
som ringer får vara anonym, samtalen registreras inte och
kuratorn har tystnadsplikt, vilket innebär att kontakt fås
med människor som normalt inte når fram till samhällets
olika myndigheter och organ. Jourhavande kurator har alltid
minst en kunnig och erfaren kurator till hands. Antalet
samtal har under senare år ökat och man klarar för
närvarande endast av att betjäna hälften av de ca 50 000
anrop som årligen kommer. Att behovet av denna verksamhet
är stort visas också av att det kommit flera samtal från
människor ute i landet. Det vore därför angeläget med en
jourhavande kurator som inte enbart har ansvar för
Stockholm. Verksamheten är billig. Budgeten för 1992 var
drygt två och en halv miljon kronor. Socialvård och
sjukvård och även andra myndigheter avlastas genom att
jourhavande kurator alltid finns till hands. Detta bör
riksdagen med anledning av motion So261 (v) som sin mening
ge regeringen till känna. Motion So229 (s) avstyrks.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under
mom.
2 borde ha hemställt:
2. beträffande frivilligcentraler i kommuner, m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:So261 och
med avslag på motion 1992/93:So229 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motioner 1
Utskottet 5
Bistånd enligt socialtjänstlagen 5
Nytt socialbidragssystem 5
Bidragsnormer, m.m. 7
Återkrav av socialbidrag 10
Vistelsebegreppet 11
Utskottets bedömning 12
Frivilligcentraler i kommunerna, m.m. 12
Utskottets bedömning 13
Socialutredningar på entreprenad 14
Utskottets bedömning 15
Administration av underhållsbidrag 16
Utskottets bedömning 16
Skydd för socialtjänstens personal 16
Utskottets bedömning 17
Åtgärder mot drogmissbruk 18
Utskottets bedömning 22
Vård av missbrukare 22
Utskottets bedömning 27
Nordiska insatser för socialt utsatta grupper 28
Utskottets bedömning 28
Bostadslösa 28
Utskottets bedömning 30
Åtgärder mot spelberoende 30
Utskottets bedömning 31
Homosexualitet 31
Utskottets bedömning 32
Prostitution 32
Utskottets bedömning 33
En asocialitetslagstiftning 33
Utskottets bedömning 33
Hemställan 34
Reservationer (nyd) 35
Meningsyttring (v) 36