I betänkandet behandlas 22 motionsyrkanden som väckts under
den allmänna motionstiden 1993 och som rör olika
tandvårdsfrågor, bl.a. amalgam. Samtliga yrkanden avstyrks.
V-suppleanten har anmält en meningsyttring.
Motionerna
1992/93:So411 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om amalgamfria kliniker.
1992/93:So431 av Inger Koch (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
möjligheter att inom folktandvården mot avgift utföra viss barn-
och ungdomstandvård.
1992/93:So446 av Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om borttagande av hinder för tandhygienisters
etablering som fria företagare.
1992/93:So465 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om fritt tandläkarval inom barn- och ungdomstandvården.
1992/93:So468 av Bo Forslund m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att en
avveckling av amalgam bör ske så snart som möjligt,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att både
läkare och tandläkare utbildas om hälsoeffekterna av
tandvårdsmaterial,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att alla
tandläkare utbildas så att de kan arbeta med de nya materialen
när amalgamet försvinner.
1992/93:So476 av Gullan Lindblad och Birger Hagård (m) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avveckling av amalgam,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att avfallskraven bör skärpas vad gäller
kvicksilverutsläpp.
1992/93:So509 av Margareta Winberg (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om produktkontroll av tandvårdsmaterial,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om biverkningsregistret,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätt till läkar- och tandvård,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildning av vårdpersonal.
1992/93:So514 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en snar remissbehandling av
Socialstyrelsens förslag till hantering av tandlagningsmaterial
som amalgam,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att dentalmaterial bör klassas som
läkemedel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ett produktregister bör inrättas för
tandvårdsmaterial,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ett biverkningsregister bör inrättas
för tandvårdsmaterial.
1992/93:Sf288 av Marianne Andersson m.fl. (c, fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av produktregister,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av biverkningsregister,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av större andel medicinsk
kompetens i de olika instanser som behandlar amalgamets
hälsoeffekter,
10. att riksdagen hos regeringen begär att den snarast
planerar för avveckling av amalgamanvändningen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tandläkarutbildningen.
Utskottet
Amalgam m.m.
Motioner
I motion So468 av Bo Forslund m.fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om att en avveckling av
amalgam bör ske så snart som möjligt (yrkande 1). Vidare
begärs förslag om att både läkare och tandläkare utbildas om
hälsoeffekterna av tandvårdsmaterial (yrkande 3) och att
alla tandläkare utbildas så att de kan arbeta med de nya
materialen när amalgamet försvinner (yrkande 4).
Motionärerna påpekar att Socialstyrelsen i en utredning har
föreslagit att amalgamet successivt minskar för att helt upphöra
1997. Motionärerna anför att ny forskning om amalgamet har gett
ytterligare allvarliga resultat. Frågan måste därför tas på
stort allvar. Både läkare och tandläkare måste få en bättre
utbildning om hur olika tandvårdsmaterial och infektioner i
tänderna kan påverka människors hälsa. Erfarenheterna från
amalgamklinikerna, som nu växer fram, liksom från tandläkare som
inte använt amalgam på kanske tio år måste tas till vara för att
utbilda tandläkare i alternativa material.
I motion So476 av Gullan Lindblad och Birger Hagård (båda
m)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om avveckling av amalgam (yrkande 1) och att
avfallskraven bör skärpas vad gäller kvicksilverutsläpp
(yrkande 2). I motionen hänvisas till att Socialstyrelsen på
regeringens uppdrag har tagit fram en avvecklingsplan för
amalgam och att styrelsen i samband med detta anfört att kraven
på omhändertagande av amalgamavfall bör skärpas i avvaktan på en
total avveckling av amalgam.
I motion So514 av Berith Eriksson m.fl. (v) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en snar remissbehandling av Socialstyrelsens
förslag till hantering av tandlagningsmaterial som amalgam
(yrkande 1). Vidare begärs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
dentalmaterial bör klassas som läkemedel (yrkande 2), att
ett produktregister bör inrättas för tandvårdsmaterial
(yrkande 3) och att ett biverkningsregister bör inrättas för
tandvårdsmaterial (yrkande 4). Motionärerna anför att
beslutet om avveckling av amalgam måste fattas snart för att ge
tid till förberedelse och omläggning. Det är inte acceptabelt,
enligt motionärerna, att det inte finns en fullständig
varudeklaration på alla tandvårdsmaterial.
I motion Sf288 av Marianne Andersson m.fl. (c, fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av produktregister (yrkande 7)
och införande av biverkningsregister (yrkande 8). Vidare
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av större andel medicinsk
kompetens i de olika instanser som behandlar amalgamets
hälsoeffekter (yrkande 9). I dag är systemet sådant att en
förtroendetandläkare överprövar en specialistläkares diagnos.
Motionärerna anser detta felaktigt och anför att den medicinska
kompetensen måste få det avgörande inflytandet vid bedömning av
behovet av sanering av amalgam på sjuka patienter. Slutligen
yrkar motionärerna att riksdagen hos regeringen begär att den
snarast planerar för avveckling av amalgamanvändningen
(yrkande 10) och att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om tandläkarutbildningen
(yrkande 11). Motionärerna anför att utprovningen av
alternativa material och forskning om hälsoeffekterna av
tandvårdsmaterial måste intensifieras och att tandläkarkåren
måste utbildas i att använda de nya materialen.
I motion So509 av Margareta Winberg (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om produktkontroll av tandvårdsmaterial
(yrkande 1) och om biverkningsregistret (yrkande 2).
Vidare begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rätt till läkar- och tandvård
(yrkande 3) och vad i motionen anförts om utbildning av
vårdpersonal (yrkande 4). Motionären anför att människor som
är sjuka måste få den vård och hjälp de kräver. Det gäller allt
från att välja effektiva provtagningsmetoder till att få
tandfyllningsmaterial utbytt gratis.
I motion So411 av Siw Persson m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om amalgamfria kliniker. Motionärerna anför
bl.a. att det hos många patienter finns en så allvarlig
överkänslighetsreaktion redan vid enkla åtgärder utan särskild
skyddsutrustning att det borde inrättas särskilda
specialkliniker regionalt.
Tidigare behandling
Frågan om riskerna vid användningen av amalgam inom tandvården
och näraliggande frågor har behandlats av utskottet flera gånger
tidigare. I samband med att motionsyrkanden om förbud mot
användning av amalgam behandlades anordnade socialutskottet en
offentlig utfrågning i oktober 1988 (1988/89:SoU7).
Utskottet hänvisade till Socialstyrelsens uppgift att som
central expertmyndighet på hälso- och sjukvårdens samt
tandvårdens områden lämna råd och föreskrifter i enlighet med
vetenskap och beprövad erfarenhet och till de nya råden om bl.a.
användningen av amalgam. Utskottet konstaterade att
Socialstyrelsen funnit att amalgam fortfarande kan användas som
tandfyllningsmaterial i avvaktan på att andra och bättre
material blir tillgängliga som generell ersättning för amalgam.
Utskottet ansåg sig inte kunna förorda något initiativ från
riksdagens sida som syftade till förbud helt eller delvis mot
användning av amalgam. Införandet av ett förbud innan det finns
fullgoda ersättningsmaterial skulle enligt utskottet kunna
medföra konsekvenser av allvarlig natur. I stället ansåg
utskottet att Socialstyrelsens allmänna råd bör styra
materialvalet. Utskottet erinrade samtidigt om att tandläkare
alltid bör informera om tänkbara alternativ och beakta
patientens rätt att avböja viss behandling. Utskottet framhöll
slutligen att ställningstagandet till amalgamanvändning
fortlöpande måste omprövas med nya vetenskapliga rön som
underlag. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 42).
Utskottet behandlade i samma betänkande också frågan om
forskning kring skadeverkningar av amalgam. Utskottet föreslog
att regeringen skulle ges till känna vad utskottet anfört om
behovet av utveckling av alternativa tandfyllningsmaterial och
forskning för att öka kunskaperna om hälsorisker med amalgam.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 42). Regeringen överlämnade
riksdagens beslut till Medicinska forskningsrådet, som genom
omprioriteringar kunde frigöra 1 miljon kronor för forskning
kring amalgam.
För att säkerställa att erforderlig forskning kring amalgam
skulle komma till stånd beslutade riksdagen våren 1989 att
anvisa 3 miljoner kronor på ett reservationsanslag för forskning
om amalgam och andra dentalmaterial (bet. 1988/89:SoU28, rskr.
331). I forskningspropositionen (1989/90:90) året efter
föreslog regeringen att medlen skulle föras till Medicinska
forskningsrådets anslag. Utskottet hade ingen invändning mot
förslaget (bet. 1989/90:SoU19).
Utskottet behandlade i betänkande 1989/90:SoU19 även
frågan om forskning om tungmetaller med anledning av flera
motioner med begäran om att ett tvärvetenskapligt
forskningscentrum skulle tillskapas för att bedriva forskning
kring amalgam och dess verkningar på kroppen och skador av
tungmetaller i vid mening.
Utskottet konstaterade då att det fanns en bred vetenskaplig
kompetens på tungmetall- och spårelementområdet i Uppsala och
att värdefulla forskningsrön på området hade presenterats där.
Utskottet anförde följande (s. 37):
Utskottet ser positivt på den forskning på tungmetallområdet
som sålunda bedrivs vid Uppsala universitet. Utskottet vill i
detta sammanhang också anknyta till behovet av gemensam nordisk
forskning kring amalgam och andra tandfyllningsmaterial.
Nordiska rådets rekommendation innebär att ett forskningsprojekt
på detta område skall bedrivas i samarbete med nordiska
forskningsinstitutioner och medicinsk expertis. Utskottet, som
utgår från att Nordiska ministerrådet följer Nordiska rådets
rekommendation, anser att den svenska insatsen inom det nordiska
forskningsprojektet bl.a. kan bedrivas i anslutning till den
ovan beskrivna forskningen i Uppsala, som därmed får en starkare
ställning.
Utskottet har behandlat frågan om kontroll och registrering av
dentala material i betänkande 1989/90:SoU21, som i övrigt
handlade om det nya läkemedelsverket. Utskottet förutsatte
därvid att regeringen skulle beakta vad utskottet anfört om
nödvändigheten av att få till stånd en kontroll och registrering
av biverkningar av dentala material. Regeringen lämnade hösten
1990 ett uppdrag till Socialstyrelsen att tillsammans med
Läkemedelsverket genomföra en försöksverksamhet med registrering
av biverkningar av dentala material.
Också i betänkande 1992/93:SoU23 behandlade utskottet
frågan om produktkontroll av dentala material med anledning av
proposition 1992/93:175 om medicintekniska produkter m.m. I
propositionen föreslogs en ny lag för medicintekniska produkter.
Den svenska lagstiftningen skulle, enligt propositionen, gälla
samtliga medicintekniska produkter, som omfattas av de direktiv
som ingår i EES-avtalet och de förslag till nya direktiv inom
området som utarbetas inom EG. Vidare anfördes att om den i
EG-direktivförslaget föreslagna definitionen av medicintekniska
produkter antas kommer det bl.a. att innebära att dentala
material (även provisoriska material) kommer att omfattas av de
föreslagna kontrollbestämmelserna.
Den svenska lagstiftningen föreslogs utgöras av en ramlag.
Regeringen eller tillsynsmyndigheten skulle enligt förslaget
besluta närmare vid olika tidpunkter vilka detaljregler som
skall gälla för olika produktgrupper.
I propositionen anfördes att bland kraven på information från
tillverkaren i förslaget till EG-direktiv om medicintekniska
produkter finns ett krav på märkning eller bruksanvisning.
Bruksanvisningen skall när det är tillämpligt innehålla bl.a.
uppgifter om det finns några speciella villkor för användningen
av produkten. Vidare skall bruksanvisningen, där det är
tillämpligt, innehålla information om oönskade sidoeffekter.
Bruksanvisningen skall även inkludera information som tillåter
den medicinska personalen att informera patienten om
kontraindikationer eller andra försiktighetsåtgärder som skall
vidtas.
Föredraganden framhöll vad gäller dentala material (prop.
1992/93:175 s. 24):
I den mån det kan vara aktuellt med sådan information för
dentala material, t.ex. vid känd överkänslighet för vissa ämnen
bland vissa patienter, finns således ett stöd för en sådan
informationsskyldighet från tillverkarens sida. Detta innebär
att det åtminstone i viss utsträckning finns möjlighet att
tillgodose de förslag om produktinformation som Socialstyrelsen
framfört i sin rapport. (Kontroll av dentala material (Ds S
1986:2).)
Utskottet tillstyrkte propositionens förslag till lag om
medicintekniska produkter. Riksdagen följde utskottet (rskr.
358).
Utredningar m.m.
Socialstyrelsen gav våren 1991 ut allmänna råd (SOSFS
1991:6) om utredning av patienter som sätter sina symtom i
samband med kvicksilver från amalgam. De nya allmänna råden
inriktas dels på utredning av patienter, dels på allmänna
rekommendationer om användning av amalgam. Ur råden hämtas bl.a.
följande:
Patienter som förutom generella symtom också har symtom från
munhålan eller tuggapparaten bör undersökas även av läkare.
Den medicinska utredningen måste vara förutsättningslös och
baseras på patientens besvär och läkarens respektive
tandläkarens undersökningsfynd. Det finns f.n. inte anledning
att generellt i denna utredning inbegripa analyser av
kvicksilverhalter i blod respektive urin.
Det åligger varje läkare och tandläkare att i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patienten de råd
och så vitt möjligt den behandling som patientens tillstånd
fordrar. Det är synnerligen viktigt att dessa patienter får ett
korrekt bemötande från sjukvårdspersonalens och
tandvårdspersonalens sida. -- -- --
Socialstyrelsen vill rekommendera att all hantering av
kvicksilver och kvicksilverföreningar bör ske så, att både
individuell exponering och kontaminering av den omgivande miljön
nedbringas till minsta möjliga nivå. -- -- --
Hos de patienter som utvecklar överkänslighet mot kvicksilver
bör befintliga amalgamfyllningar bytas mot annat material. Det
är dock svårt att fastställa denna överkänslighet. Hos patienter
som har lichenförändringar eller liknande slemhinnereaktioner i
anslutning till amalgamfyllningar bör i första hand fyllningarna
i anslutning till läsionerna bytas.
Sommaren 1992 redovisade Socialstyrelsen till regeringen
försöksverksamheten med registrering av biverkningar från
dentala material. Försöksverksamheten har skett i samråd med
Läkemedelsverket och Nordiska Institutet för Odontologisk
Materialprovning (NIOM). En särskild arbetsgrupp har ansvarat
för försöksverksamheten, som har omfattat ca 208 000 patienter.
Totalt visade det sig att för 0,2 promille av patienterna hade
någon biverkningsrapport anmälts. Frekvensen av biverkningar i
munhålan från dentala material är enligt försöket mycket låg.
Enligt Socialstyrelsen är dock försöksverksamheten av alltför
ringa omfattning för att några frekvenssiffror skall kunna anges
för hela tandvården i Sverige. Arbetsgruppen ansåg, bl.a. mot
bakgrund av de erfarenheter som vunnits av den genomförda
försöksverksamheten, att en obligatorisk biverkningsrapportering
avseende dentala material borde åläggas samtliga tandläkare.
Hösten 1992 redovisade Socialstyrelsen sitt uppdrag att utreda
förutsättningarna för att avveckla amalgam som
tandfyllningsmaterial i rapporten Möjligheter att avveckla
amalgam som tandfyllningsmaterial (Ds 1992:95). Utredningen
föreslår att amalgam fr.o.m. 1 juli 1993 inte får användas för
fyllningar i temporära tänder (mjölktänder) samt att amalgam
fr.o.m. 1 juli 1995 inte får användas för fyllningar i
permanenta tänder hos barn och ungdomar upp t.o.m. 19 års ålder.
Utredningen anser vidare att amalgamstopp för den vuxna
befolkningen eventuellt skulle vara möjligt fr.o.m. 1997.
Samtidigt framhålls att nu kända alternativ till amalgam ökar
kostnaderna för tandvården mycket kraftigt och att något
alternativ till amalgam inte bedöms komma fram under de närmaste
fem till tio åren. Ett omedelbart stopp för användning av
amalgam har beräknats öka tandvårdskostnaderna med mellan 1,0
och 1,3 miljarder kronor då de alternativa materialen är dyrare.
Utredningen anför att i avvaktan på en total avveckling av
amalgam bör kraven på omhändertagande av amalgamavfall skärpas;
bl.a. bör nya bestämmelser för amalgamavskiljare och deras
skötsel fastställas.
Av rapporten framgår att användningen av amalgam har minskat
kraftigt under de senaste åren. Det finns ingen total statistik
över hur många amalgamfyllningar som utförs inom folktandvårdens
barn- och ungdomstandvård. Statistik från några landsting visar
dock att andelen amalgamfyllningar minskat markant under senare
år. Andelen amalgamfyllningar varierade mellan 20 och 40 % år
1990 för ett antal landsting. Samtidigt har tandhälsan
förbättrats. År 1985 var medelvärdet för antalet karierade och
fyllda tänder resp. tandytor approximalt hos 19-åringar 3,4 och
år 1991 1,8. Den konstaterade förbättringen förväntas fortsätta
under de närmaste tio åren.
Inom vuxentandvården som utförs av privata tandläkare visar
Riksförsäkringsverkets statistik att andelen amalgamfyllningar
minskat från 59 % år 1985 till 29 % år 1991. Även inom
folktandvårdens vuxentandvård har andelen amalgamfyllningar
minskat markant under senare år. År 1991 utgjorde
amalgamfyllningarna 39 % av samtliga fyllningar. Hos unga vuxna
blir allt fler tänder utan skador. Hos äldre vuxna ökar dock
behovet av restaurerande terapi med bl.a. omgörningar av gamla
amalgamfyllningar.
Enligt utredningens uppfattning finns det behov av en ökad
satsning på utbildning om tandfyllningsmaterial inom såväl
grundutbildning som efterutbildning av tandvårdspersonal. Även
utbildning i frågor som berör omhändertagandet av amalgamavfall
bör enligt utredningen ges. Utredningen föreslår att
utbildningsfrågorna utreds i särskild ordning.
Efter remissbehandling under våren 1993 bereds nu ärendet i
Socialdepartementet.
Utskottets bedömning
Frågan om avvecklingen av amalgam liksom frågan om
registrering av biverkningar från dentala material bereds för
närvarande inom regeringskansliet. I detta sammanhang övervägs
också avfallskraven och behovet av utbildningsinsatser för
tandvårdspersonal m.m. Utskottet anser att riksdagen inte nu bör
föregripa regeringens behandling av dessa frågor. Utskottet
konstaterar vidare att dentala material numera omfattas av
lagstiftningen om kontroll av medicintekniska produkter som
trädde i kraft 1 juli 1993. Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får föreskriva att tillverkare eller ombud
för denne här i Sverige skall lämna information om sina
produkter. Skyldigheten omfattar även information om olyckor och
skador för produkterna. Yrkandena om införande av
produktkontroll och ett produktregister bör därmed, enligt
utskottets mening, inte föranleda något initiativ från
riksdagens sida.
Frågan om en ny tandvårdsförsäkring bereds för närvarande i
regeringskansliet, och en proposition avses bli avlämnad till
riksdagen under hösten. Frågan om medicinsk kompetens i de olika
instanser som behandlar frågan om amalgamets hälsoeffekter och
behovet av sanering av patienter bör kunna tas upp i detta
sammanhang.
Med det ovan anförda avstyrks motionerna So468 (s) yrkandena 1
och 3--4, So476 (m) yrkandena 1--2, So509 (s), So514 (v)
yrkandena 1--4 och Sf288 (c, fp) yrkandena 7--11. Även motion
So411 (fp) avstyrks.
Fritt tandläkarval
Motioner
I motion So465 av Isa Halvarsson (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fritt tandläkarval inom barn- och
ungdomstandvården. Motionären anför att den ändring i
tandvårdslagen som trädde i kraft 1 januari 1993 innebär att
valfriheten inom barn- och ungdomstandvården överlåts till det
enskilda landstinget att självt fatta beslut om. Detta skapar
inga garantier för att åstadkomma fritt tandläkarval. Riksdagen
bör därför, enligt motionären, göra ett särskilt uttalande av
innebörden att barn- och ungdomstandvården bör tillhandahållas i
former som medger ett fritt tandläkarval.
I motion So431 av Inger Koch (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om möjligheter att inom
folktandvården mot avgift utföra viss barn- och ungdomstandvård.
Tandvårdslagen har nyligen ändrats för att öka konkurrensen och
skapa lika villkor för privata och offentliga
tandvårdsproducenter. Numera är det möjligt för landstingen att
anlita annan vårdgivare än den egna folktandvården för barn- och
ungdomstandvård. Det är, enligt motionären, angeläget att även
andra skillnader när det gäller villkoren för privat och
offentlig barn- och ungdomstandvård utjämnas. Motionären anför
att konkurrensen snedvrids mellan offentlig och privat tandvård
genom att patienten hos privatpraktiserande tandläkare mot
ersättning kan få all vård som önskas, även om det objektiva
behovet inte är så stort. Inom folktandvården finns inte denna
möjlighet för barn och ungdomar att få vård utöver vad som
behövs om de så önskar. Tandvårdslagen hindrar folktandvården
att ens mot full betalning utföra sådan behandling.
Tidigare behandling m.m.
Frågan om fritt tandläkarval för barn och ungdomar behandlades
senast av utskottet i betänkande 1992/93:SoU9 med anledning
av regeringens proposition 1992/93:43 om ökad konkurrens i
kommunal verksamhet.
I propositionen föreslogs att tillägg införs i
socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen, tandvårdslagen och
lagen om försöksverksamhet med kommunal primärvård för att
underlätta för kommuner och landsting att öka inslaget av
konkurrens inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt
tandvården. I specialmotiveringen till förslaget till ändring i
tandvårdslagen hänvisades bl.a. till förarbetena till
tandvårdslagen där det har uttalats att det inte finns något
absolut krav på att all folktandvård skall bedrivas i
landstingets egen regi. Däremot förutsätts att landstingen i
huvudsak själva skall svara för den faktiska tandvården.
Uttalandena i förarbetena till tandvårdslagen ger dock vid
handen att landstinget kan överlåta åt andra att utföra
tandvårdsuppgifter. I propositionen föreslogs ett tillägg till
tandsvårdslagen för att ytterligare klargöra att folktandvården
inte måste svara för all angiven tandvård genom egen personal.
Utskottet tillstyrkte de i propositionen framlagda lagförslagen.
Med anledning av en motion om fritt tandläkarval för barn och
ungdomar hänvisade utskottet till sina tidigare uttalanden i
betänkande 1991/92:SoU15, då utskottet hänvisade till
regeringsförklaringen, enligt vilken den grundläggande principen
för förnyelse av de olika välfärdssystemen skall vara att skilja
på offentlig kontroll och finansiering å den ena sidan och
produktion genom enskilda, kooperativa eller offentliga
producenter å andra sidan. Utskottet hänvisade också till att
det i regeringsförklaringen sägs att valfriheten för den
enskilde måste öka.
Utskottet hänvisade vidare till att socialförsäkringsutskottet
i betänkande 1991/92:SfU2 behandlat ett antal motioner som
bl.a. rörde frågor om möjlighet för barn och ungdomar att anlita
privatpraktiserande tandläkare. Socialförsäkringsutskottet
anförde bl.a. följande:
Utskottet anser det viktigt att konkurrensen inom tandvården
ökar. Detta bör ske bl.a. genom att de nuvarande
etableringsbegränsningarna för privatpraktiserande tandläkare
slopas. Folktandvårdens monopol vad gäller barn- och
ungdomstandvård måste även upphöra. En ökad konkurrens kommer
att leda till ökad effektivitet men även till ökad valfrihet för
patienterna. -- -- -- Utskottet förutsätter med anledning härav
att man inom regeringskansliet överväger förändringar inom
tandvården och tandvårdsförsäkringen som omfattar
etableringsbegränsningsreglerna och villkoren för barn- och
ungdomstandvården samt att regeringen så snart som möjligt
lägger fram förslag om ändringar i detta system.
Socialutskottet delade regeringens bedömning i propositionen
beträffande ansvaret för barn- och ungdomstandvården. Utskottet
utgick från att landstingen följer intentionerna i propositionen
om att barn och ungdomar skall få frihet att välja tandläkare
och var inte berett att förorda någon ytterligare ändring i
tandvårdslagen än den regeringen föreslagit. Den då aktuella
motionen avstyrktes därmed.
Statsrådet Könberg har i ett frågesvar i riksdagen i februari
1993 anfört att regeringens målsättning är att under hösten 1993
förelägga riksdagen förslag om både en ändrad
tandvårdsförsäkring och en fri anslutning av tandläkare till
densamma med ett beräknat genomförande fr.o.m. den 1 januari
1994.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att frågan om en ny tandvårdsförsäkring
bereds inom regeringskansliet och att en proposition avses att
bli överlämnad till riksdagen under hösten. Utskottet vidhåller
sin tidigare uppfattning och avstyrker därför motionerna So431
(m) och So465 (fp).
Tandhygienister som fria företagare
Motion
I motion So446 av Ann-Cathrine Haglund (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om borttagande av hinder för
tandhygienisters etablering som fria företagare. Motionären
anför som exempel att tandhygienister inte får ha eget
kostnadsställe hos försäkringskassan, utan samlingsräkningar
måste gå genom en tandläkare. Vidare får en tandhygienist inte
inneha röntgenutrustning -- ett självklart hjälpmedel vid
behandlingen -- och inte heller inköpa receptbelagda varor som
de behöver vid sin behandling av patienterna. Socialutskottet
har i betänkande 1991/92:SoU15 behandlat en tidigare motion av
motionären med samma innehåll. Motionen avslogs då med
hänvisning till att mer erfarenhet av de nya bestämmelserna
behövs innan riksdagen överväger någon ändring. Motionären anför
att nu ytterligare ett år har gått och att det inte är rimligt
att fördröja frågan.
Tidigare behandling m.m.
Utskottet behandlade senast frågan om tandhygienisters
möjlighet att bli fria företagare i betänkande
1991/92:SoU15. Utskottet gjorde då följande bedömning (s.
153):
I samband med att riksdagen våren 1991 beslutade att
tandhygienister skulle kunna få legitimation för yrket beslutade
riksdagen också att den prisnedsättning eller kostnadsbefrielse
för läkemedel som en patient kan få under vissa förutsättningar
även skulle gälla läkemedel som förskrivs av legitimerade
tandhygienister. Utskottet utgick också ifrån att
socialstyrelsen skulle följa tillämpningen av de nya
bestämmelserna.
Utskottet anser att mer erfarenhet av de nya bestämmelserna
behövs innan riksdagen överväger någon ändring.
Den då aktuella motionen avstyrktes därmed.
Riksdagen beslutade våren 1991 om en ändring i lagen (1981:49)
om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. så att
tandhygienister gavs möjlighet att förskriva prisnedsatta eller
kostnadsbefriade läkemedel (prop. 1990/91:138, SoU18, rskr.
364). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1992.
Läkemedelsverket utarbetar för närvarande föreskrifter om vilka
läkemedel tandhygienister skall få förskriva.
Även socialförsäkringsutskottet har behandlat frågan om
tandhygienisters möjlighet att verka som egna företagare. I
betänkande 1992/93:SfU6 behandlades en motion i frågan.
Socialförsäkringsutskottet förutsatte att de problem som
motionären tog upp skulle komma att behandlas vid översynen av
tandvårdsförsäkringen. Motionen påkallade därför ingen åtgärd
från riksdagens sida.
Inom Socialdepartementet har utarbetats en rapport
Premietandvård -- en effektivare tandvårdsförsäkring (Ds
1993:18). Enligt uppgift planeras en proposition till hösten
1993.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att Läkemedelsverket för närvarande
utarbetar föreskrifter om tandhygienisternas förskrivningsrätt.
Vidare konstateras att frågan om en ny tandvårdsförsäkring
bereds inom regeringskansliet och att en proposition avses bli
överlämnad till riksdagen under hösten. Frågan om
tandhygienisternas möjligheter att verka som egna företagare kan
tas upp i det sammanhanget. Utskottet anser inte att riksdagen
bör ta något initiativ med anledning av motion So446 (m).
Motionen avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande amalgam m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So411, 1992/93:So468
yrkandena 1 och 3--4, 1992/93:So476 yrkandena 1--2,
1992/93:So509, 1992/93:So514 yrkandena 1--4 och 1992/93:Sf288
yrkandena 7--11,
men. (v)
2. beträffande fritt tandläkarval
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So431 och
1992/93:So465,
3. beträffande tandhygienister som fria företagare
att riksdagen avslår motion 1992/93:So446.
Stockholm den 23 september 1993
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson
(m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Rosa Östh (c), Rinaldo
Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Jerzy
Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd), Maj-Inger Klingvall (s),
Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s), My Persson (m) och Martin
Nilsson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
Amalgam m.m. (mom. 1)
Enligt min mening är det angeläget att ett beslut om
avveckling av amalgam som tandfyllningsmaterial fattas med det
snaraste för att ge tid till förberedelse och omläggning. Jag
anser vidare att det inte är acceptabelt att det inte finns en
fullständig varudeklaration på alla tandvårdsmaterial.
Dentalmaterial bör klassas som läkemedel och ett produktregister
inrättas. Trots ny läkemedelslag faller övervägande delen av
tandvårdsmaterial utanför lagstiftningen. Vidare bör ett
biverkningsregister upprättas dit biverkningar av
tandvårdsmaterial kan rapporteras.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
1. borde ha hemställt:
1. beträffande amalgam m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:So468
yrkande 1, 1992/93:So476 yrkande 1, 1992/93:So509 yrkandena
1--2, 1992/93:So514 yrkandena 1--4 samt 1992/93:Sf288 yrkandena
7--8 och 10 och med avslag på motionerna 1992/93:So468 yrkandena
3--4, 1992/93:So476 yrkande 2, 1992/93:So509 yrkandena 3--4,
1992/93:Sf288 yrkandena 9 och 11 samt motion 1992/93:So411 som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,